Pamelaheader

Visa inlägg taggade med 'psykisk ohälsa'

Att återvända

Skrivet av Pamela Lundberg 19.02.2022 | 1 kommentar(er)

IMG 20220218 141727160

"...och när du rest sig, vänd dig inte om
- det finns ingen väg tillbaka, varifrån du kom".


DET ÄR SLUTET AV ÅR 2015.
Eller kanske början av år 2016. Minnet är ganska luddigt från denhär tiden.
Jag sitter i ett rum på den psykiatriska avdelningen och skriver ned ett citatet här ovan av Jonas Gardell i min anteckningsbok.
Jag hade fallit, som så många gånger förut. Men det fanns en milsvida skillnad.
Denhär gången fortsatte jag inte att falla.
Istället nådde jag botten. Och jag slog i. Hårt. Som en formel-1 bil som kraschar i en kurva. Bilen mosas, kastas i hård fart runt ett par varv på körbanan, det yr lösa delar runt den. Sakta stillnar aktiviteten runt bilen, det blir alldeles öronbedövande tyst.
Felet är att bilen var jag.

När jag skriver ned citatet har jag vaknat upp efter kraschen. Jag är mörbultad och yr.
Ensam och förtvivlad sitter jag i sängen på rummet och försöker förstå vad som faktiskt hände. 
Jag citerar Gardell för att jag bara ser en enda väg. Uppåt.

IMG 20220218 110123252 HDR2

IDAG ÄR DET EN FREDAG I FEBRUARI ÅR 2022.
Jag står utanför de välbekanta byggnaderna. Tittar rakt in i kameran.
Och jag har rest tillbaka.
Men inte för att jag fallit, utan för att jag göra en tillbakablick.
Och när jag ser upp mot den gamla byggnaden blir det omtumlande, rörande, fint.
Här står jag och får berätta min historia.

I två dagar har vi haft filmat delar ur min vardag.
Jag, en reporter och en filmare.
Det kommer visas inom snar framtid.
Det är iskallt, trots att solen lyser och det är bara -5 grader. Händerna blir köttiga klumpar i handskarna och ansiktet känns stelt av den bitande vinden. Inombords är det desto varmare. Egentligen har jag lust att göra ett vårskrik, sådär som Ronja Rövardotter i boken av Astrid Lindgren. Men mitt skrik skulle inte vara för att våren kommit, utan för att jag är så glad. 
Här står jag, ett par år senare. 
Jag är alldeles för omtumlad för att kunna beskriva tacksamheten över att ha ett liv värt att leva. Över den resa jag gjort, som inte slutar här. Hur beskriver man ens något som faktiskt bara kan kännas?
Men jag känner. Jag rätar på ryggen, tittar återigen upp mot den gula fasaden och tänker att jag måste göra dethär. Berätta. Även om minnena gör ont, så är jag idag tacksam över att jag äntligen kraschade. 
Så att jag faktiskt kunde börja bygga något nytt. 

Jag tänker på alla stenar, all lera, alla riviga kvistar som jag gått förbi. Jag hade en känsla av att ha gått vilse i skogen och aldrig hitta hem.
Men jag hade fel.
Jag skapade vägen själv.
Jag fann en ny stig. Min egen.
På den står jag nu.

Gardell glömde en sak.
När du rest dig - se dig om, och se vart du kommit nu.
Det fanns en väg tillbaka.
Att sluta cirkeln på.
Jag stod där idag. Sedan åkte jag hem igen.

IMG 20220217 132348271

IMG 20220217 132533897

Dethär projektet är det häftigaste och mest omtumlande jag gjort hittills. 
Det är med en viss rädsla jag gått in i dethär. 
För jag kan bara berätta. Men det är inte jag som bestämmer slutprodukten. 
Slutproduktionen kommer klippas, editeras och bli tv-vänlig. Min hela berättelse ryms inte med. 
Där kommer bara finnas klipp ur intervjun. Något jag inte styr över. 
Jag hoppas mina ord kommer räcka till. 
Där lägger jag min fulla tillit till reportern. Jag tror fullt ut att det kommer bli jättebra.
Återkommer om var det visas när jag vet datum.

IMG 20220219 093144796 HDR

Idag har jag tagit en promenad med bebin. Sovit middag. Lagt på en diskmaskin. Ätit fastlagsbulle. Flickorna har varit med mannen och åkt slalom. 
Jag har tillåtit tumultet i hjärnan att sakta börja lägga sig. 
Den rörelse som skapas av att minnen läggs i torktumlaren och snurrar runt i en veckas tid. Före, under. Och nu efter. 
Nu öppnade jag dörren och skall låta allting svalna. 
Tillbaka till vardagen. 

Men när jag stod där vid sjukhusbyggnaderna
insåg jag vilken jädra resa det varit. 
Där stod jag. Trots allt. Efter allt. 

Och eftersom jag kunde, kan vem som helst annan. 

IMG 20220219 093617649 HDR


När är man egentligen frisk från psykisk ohälsa?

Skrivet av Pamela Lundberg 05.02.2022

VAD INNEBÄR DET ATT VARA ÅTERHÄMTAD/ FRI FRÅN PSYKISK OHÄLSA?

-Eller hur man enligt olika teoretiska synsätt kan anses vara återhämtad från emotionellt instabilt personlighetssyndrom

brain ge45ed2eb5 1920

 

Psykiatrin har klassat emotionellt instabilt personlighetssyndrom som en störning i den psykiska hälsan, vilken påverkar funktionsförmågan i hög grad. De symtom man har orsakar smärta och svårigheter i vardagen. Svårigheterna kan också för en del få väldiga konsekvenser. Men störd? Njae. 

Jag själv ogillar benämningen störning. Det låter som något fult. Något som är fel jämfört med hur andra människor fungerar. Något som inte går att reparera. Något trasigt. Ordet störning är väldigt nedsättande. Därför är det inte heller konstigt att det finns en stor skam kring denhär diagnosen. Egentligen är ju EIPS bara en samling symtom som hopklumpats och fått ett namn. Däremot har en person med EIPS väldigt dåliga tanke- och beteendemönster. Men det betyder inte att det är något fel på ens person. Därför tycker jag att syndrom är ett ord som beskriver problematiken mycket bättre. Det har inte en negativ klang. 

Här tänkte jag titta närmare på hur man inom psykiatrin anser att man är frisk/ återhämtad från psykisk ohälsa. Jag tyckte nämligen att det var jätteintressant när jag hittade instagram-kontot @catherenelcsw och hon tog upp de olika synsätten. (I övrigt också ett väldigt informativt konto på engelska om man vill lära sig mer om EIPS).

Nu kommer jag i huvudsak att utgå från emotionellt instabilt personlighetssyndrom, men dethär kan bra passa in på även en del andra diagnoser. Däremot inte på alla - till exempel NPF-diagnoser handlar om något helt annat. 

Så mina frågor är egentligen:

kanmanblifriskEIPS

Tidigare trodde man EIPS är något kroniskt. Något som inte går att behandla. 
I dagsläget sägs det att man visst kan bli frisk från borderline. 
Jag själv säger att jag lever ett tillräckligt bra liv, trots mina drag av emotionell instabilitet. Att jag har ett liv som är värt att leva. 

Men vad menar psykiatrin egentligen, när de pratar om att man kan bli frisk?
Är man frisk när man inte uppfyller kriterierna till en diagnos?
Eller är man frisk om man har ett liv som är bra?
Och vad innebär det då att ha ett liv värt att leva?

För att kunna svara på frågan om huruvida man faktiskt kan bli frisk från EIPS, behöver man först veta vad återhämtad/frisk faktiskt innebär. Dethär kan faktiskt se lite olika ut, beroende på vilket synsätt man använder sig av. Här kommer fyra av dem.

tillfrisknasynsattInspiration från Instagram-kontot @catherenelcsw

Här kommer en liten kort förklaring till vad dehär synsätten innebär:

1. BOTAD
Termen botad är ett väldigt oeffektivt sätt att se på återhämtning. Dethär innebär nämligen att man antingen har psykisk ohälsa eller så har man det inte. Antingen är man sjuk eller frisk.
Det är ett väldigt svartvitt synsätt, som egentligen inte alls funkar om man tittar på EIPS. Borderline är redan i sig är ju en väldigt flytande diagnos. EIPS är inte något som man antingen har eller inte har. Det är mer komplicerat än så.
Kan man ens någonsin helt bli botad från sina personlighetsdrag, alltså få dem att helt försvinna?

2. KLINISKT ÅTERHÄMTAD
Kliniskt återhämtad innebär att man inte längre uppfyller fem eller fler av de kriterier man från början haft när man fått diagnosen EIPS. Fördelen med dethär synsättet är att de flesta med diagnosen EIPS därmed blir friskförklarade. Efter ett antal år kommer många inte längre uppfylla fem kriterier, utan kanske bara två eller tre. Det är däremot ett bra synsätt om man vill föra statistik.
Nackdelen med synsättet är att man fortfarande kan uppfylla ett par symtom på EIPS - och de symtomen fortfarande är förödande för den egna hälsan. Dethär innebär ju att man kan ha ett självskadebeteende och en impulsivitet som resulterar i självmordsförsök; eller extrema humörsvängningar som resulterar i starka overklighetskänslor.
Är man då fortfarande återhämtad? Ja, nog enligt detta synsätt.
 

3. SJUKDOM SOM KOMMER I SKOV
Enligt dethär synsättet är skoven av EIPS något som kommer och går under livet. Emotionell instabilitet är alltså något som man alltid kommer att ha, men det är inte säkert att man just i stunden har symtom. Dethär är ju givetvis ett mindre hoppfullt synsätt, eftersom det innebär att EIPS är något som man kommer att få leva med resten av livet.
Dethär är enligt mig själv ett vettigt sätt att se på diagnosen. Vissa kommer faktiskt att bli helt återhämtade, men för andra kommer det faktiskt att se ut såhär. Man kommer ha skov där man lider kraftigt.  

4. FUNKTIONELL ÅTERHÄMTNING
Funktionell återhämtning innebär att man inte längre styrs av sina symtom på EIPS. Fördelen är att det faktiskt är upp till individen själv att anse när man är återhämtad. Synsättet utgår alltså inte från att kriterierna enligt DSM/ICD inte längre uppfylls, utan utgående från hur man själv ser på sin återhämtning. Nackdelen är ju att dethär synsättet gör att återhämtning från EIPS blir helt omöjligt att studera i forskningssyfte. Alla med EIPS definierar ju sin egen återhämtning olika. 

Exempel på funktionell återhämtning:
-Ha självmordstankar någon gång i månaden, men inte agera på dem
-Behålla ett jobb
-Klara av sin ekonomi
-Kunna hantera relationer på ett bra sätt
-Skriva ned sina tankar i en dagbok när man är arg, istället för att skicka arga sms

IMG 20210602 100240

"Egentligen är ju diagnosen EIPS  bara en samling symtom som hopklumpats och fått ett namn. Däremot har en person med EIPS väldigt dåliga tanke- och beteendemönster. Men det betyder inte att det är något fel på ens person".

 

HUR JAG SER PÅ TILLFRISKNANDE
Jag märker att jag utgår från två synsätt när jag själv säger att jag har ett liv värt att leva och att jag inte anser mig vara sjuk. 
Nu pratar jag helt utifrån mig själv, så en annan person med EIPS kan tycka att dethär är helt galet. 

Jag tycker att synsättet om funktionell återhämtning är det bästa sättet att se på allt tillfrisknande. När man själv tycker att man har ett liv som är värt att leva, när man lever ett gott liv utgående från egna förutsättningar - ja, då är man välmående och frisk. 

Men jag anser likväl att EIPS är något som går i skov för mig. Samma sak med återkommande depressioner. Vissa perioder lider jag mer, och har starkare symtom. Då kan jag också känna mig sjuk. Andra perioder känner jag mig återhämtad, frisk, välmående.  Så jag lever med det, men jag har ett bra liv ändå.

Exempel på min egna funktionella återhämtning, utgående från EIPS-kriterier:
-Hanterar min ångest, den är inte utom kontroll --> Tar tag i den, samtidigt som jag accepterar att den är där
-Har inte lika starka humörsvängningar - inte lika djupa och långa dalar
-Kan bryta overklighetskänslor och komma tillbaka ganska fort
-Inte längre samma känslokaos inom mig
-Accepterar att mina symtom finns där, fortsätter med vardagen ändå

.

Hur ser ni på dethär med återhämtning från psykisk ohälsa?
Hurdana framsteg har ni gjort, utgående från synsättet funktionell återhämtning?
Tycker ni att man kan vara frisk även om man lever med en diagnos?

.

I nästa inlägg skall jag fundera lite mer på vad det innebär att ha ett liv som är värt att leva enligt mig själv. Vad har jag i mitt liv, som gör att jag anser mig ha ett bra liv?


Att vara frisk från psykisk ohälsa

Skrivet av Pamela Lundberg 20.01.2022

VAD INNEBÄR DET ATT BLI FRISK FRÅN PSYKISK OHÄLSA?

 -ELLER EN MONOLOG MED FÖRFATTAREN ANN HEBERLEIN 

woman g7315b6bbf 1280

"Jag har alltså varit sjuk. Nu är jag frisk. Det anser min psykiater och det anser jag. Jag fick en massa nya piller förstås. Sådana
som lugnade ner mig, som piggade upp mig, som gjorde att jag kunde sova, som jämnade ut mina humörsvängningar, som tog
bort sådant som kallas för vanföreställningar. 
Min psykiater, Lars, säger att det är svårt att bli frisk. Det är svårare att bli frisk än att vara sjuk och till en början är det svårare
att vara frisk än att vara sjuk. Det är så förbannat jävla svårt att vara frisk"
                                                                                                                                                                      -Ann Heberlein

Jag har varit sjuk. Jag var sjuk i en djup depression. Jag kan bli sjuk igen. Kan jag alltså kalla mig frisk nu?
Ja. Åtminstone tillräckligt. 
Jag tycker inte att jag är sjuk nu.
Men jag har en del skov som gör att jag under den tiden de pågår kan känna mig psykiskt inflammerad. Sjuk?
Jag lever med en del psykiska symtom som gör livet svårare att hantera. 
Men jag känner mig inte sjuk.
Svårigheterna kan kategoriseras in i diverse diagnoser, men det gör inte mig sjukare än många andra.
Jag hanterar dem oftast ganska bra. 
Men jävlar vad svårt det var att nå dit. Och jävlar vad svårt det var i början att faktiskt hållas där, i friskheten. I början blev jag alldeles bländad av friskheten. Det var så svårt att vara i det obekanta. Men efter ett tag orkade jag inte med mörkret längre. Det var då jag bestämde mig för att bli frisk.

Jag har ett liv som är värt att leva.
Det kunde jag inte ens se när jag var sjuk. Då när det var nattsvart och suddigt och gjorde ont att andas och ångesten bet sig fast inuti mig och tankarna grumlades till att slutligen bara vilja hitta en snabb väg ut ur dethär helvetet. Då när armarna var blytunga och hjärtat galopperade och lungkapaciteten hade blivit som ett nålsöga och synen blev suddig och overklighetskänslorna gjorde att jag gick omkring i en dimma.
Då var jag sjuk. Kan jag alltså kalla mig frisk nu?

Vad innebär det att vara frisk från psykisk ohälsa?
Det är vad de kommande blogginläggen skall handla om. Om vad det innebär att ha ett liv värt att leva. Om hur det är att må bra igen efter att ha mått mycket dåligt. Om hur man kan må både dåligt och bra samtidigt. Om hur man kan leva med psykiska svårigheter och ändå må bra. Om hur man kan se på uttrycket 'återhämtad och frisk'.
Jag har definitivt inga slutgiltiga svar. Egentligen inga svar alls. Jag har bara viss teoretisk kunskap, mycket egen erfarenhet och tillräckligt med insikt i vad som ger mitt liv mening. 

 IMG 20210929 85825571

Ja. Jag är frisk, för jag har ingen depression. 
Mina tankar är klara, glada. Jag känner mig som mig själv. 

Jag har en visserligen drag av emotionellt instabil personlighetssyndrom, men jag hanterar mina symtom bättre nu.
De dragen är ju faktiskt också min personlighet.
Något jag inte skall botas från.
Något jag skall hantera.
Det som är jag.
De dragen hanterar jag på konstruktiva sätt numera, inte på snabba lösningar som skapar lidande.

Jag har visserligen också generaliserat ångestsyndrom. Men är jag då sjuk - eller är det bara osunda tankesätt? Jag vet inte.
Jag vet bara att jag känner mig friskare än på många år. 
Och jag tror att det är den känslan som är det viktigaste. 

 

"Det är när när jag inte längre klarar av att leva mitt liv som jag
vill som jag anser att jag är sjuk. När jag slutar fungera. När livet blir
ett enda lidande. När ångesten tar över livet". 

under water g2b98c7811 1920

"Det är märkligt. Det är när du inte fungerar som du förstår vad det innebär att vara frisk. Det är när din kropp sviker, när
ryggen värker, blicken blir suddig, huden rynkig, som du vet att du har en kropp. Det är först då du blir kropp. Det var som
när en långvarig förkylning släpper. En lågintensiv, envis förkylning som du lärt dig leva med. Du har varit trött och täppt så
länge att du inte minns hur det är att vara frisk. Så är den plötsligt borta och du kan andas igen". 
                                                                                                                                                                      -Ann Heberlein

Ann Heberlein är författare, doktor och teolog. Hon är dessutom bipolär, en sjukdom som gör att man pendlar mellan skov av depression och mani/hypomani. Den sjukdomen är livslång. Så hur kommer det sig då att både jag och Ann Heberlein säger att vi är friska - trots våra psykiatriska diagnoser?

För att börja någonstans så tycker jag att man behöver veta vad det innebär att faktiskt vara återhämtad eller fri från psykisk ohälsa. Men det finns egentligen inte något självklart svar inom psykiatri.
Ibland har vi alla ett eller flera symtom på någon psykiatrisk diagnos. Ibland känner vi oss helgalna. Ibland känner vi igen oss alltför väl i andras öden. Men är vi då faktiskt sjuka? 

För att få en psykiatrisk diagnos måste en läkare bedöma ditt mående.
Det är när ett visst antal kriterier uppfylls som man kan få en diagnos. Det är i den stunden, i den livssituationen, enligt den läkarens åsikt. Det finns ibland inte mer än åsikter och överväganden att utgå från. Det finns ju ofta inget konkret som vid ett benbrott att ta fasta på. Det finns bara dina ord, läkarens åsikt om symtomen samt det lilla som läkaren kan observera under själva mötet. En annan läkare kan bedöma annorlunda. I ett annat ögonblick uppfylls inte ens alla symtom på diagnosen. Det är egentligen ganska luddigt.

Det är svårt ibland att veta om man lider av psykisk ohälsa eller om det bara är livet. För livet är svårt. Där ingår liksom periodvis gräslig smärta. Kanske är det egentligen först när man varit sjuk som man vet hur det skall kännas inombords när man är frisk. Då när det självklara inte längre är självklart. 

 14057 1211543188

"När en människas liv präglas av smärta, psykisk eller fysisk, när hon lider av en nedsatt funktionsförmåga, när hon inte
kan realisera grundläggande mål, är hon sjuk och då har hon rätt till hjälp, hjälp att leva ett liv som är så gott som möjligt,
så fritt från smärta och lidande som möjligt. Hjälp att leva ett gott liv. Ett normalt liv". 
                                                                                                                                                                    -Ann Heberlein

Numera anses det fullt möjligt att bli helt frisk från emotionellt instabil personlighetssyndrom. Tidigare ansågs det personlighetssyndromet som något som inte alls gick att behandla. Alltså som något var obotbart. En diagnos där man var dömd till ett livslångt lidande. "Ja, har man den diagnosen är man verkligen psykiskt sjuk", sa en lärare en gång åt vår klass när jag studerade utvecklingspsykologi. Mitt hjärta hoppade över ett slag vid den meningen, fylldes av skam inför mig själv. 

Så svartvitt är det ju givetvis inte.
Emotionellt instabilt personlighetssyndrom är inte ett obotbart tillstånd. 
Men man kanske aldrig helt kommer att bli kvitt en del symtom. 
De kanske lindras, men försvinner aldrig helt. 
Är man då likväl återhämtad - eller är man fortfarande sjuk? 
Det beror alldeles på hur man ser på det.

Jag känner mig sjuk ibland.
Jag hamnar ned i djupa slukhål som känns som brännande eksem över hela kroppen. De fräter på min själ och gör att mina tankar blir förvrängda till något nattsvart och tomt. Drömmar tonas ut, kroppen blir blytung, luften försvinner ur lungorna och det känns som mina synfel plötsligt kommit tillbaka, trots att jag gjort laseroptik på båda ögonen för många år sedan.

Det är när när jag inte längre klarar av att leva mitt liv som jag vill som jag anser att jag är sjuk. När jag slutar fungera. När livet blir ett enda lidande. När ångesten tar över livet. 
Men annars känner jag mig frisk. 
Man kan leva med olika sjukdomar, både psykiska och fysiska, och tycka att man har ett gott liv. 
Ha ett normalt liv.
Ett liv som är levs med en smärta och ett lidande som är hanterbart. Precis som vi alla gör. Det är vad det innebär att vara människa. 
Anse sig själv som frisk med lite skavanker. 
Helt fullt normal och vanlig. 

IMG 1722

"För jag är rädd. Rädd att bli galen igen. Rädd för att tappa förståndet. Rädd för att göra mig själv illa. Rädd för att hon,den andra Ann, ska komma tillbaka och döda mig. Få mig att göra det hon vill men inte jag. Ja, jag är mycket rädd för det. Lika rädd som min väninna som haft cancer är för att cancern skall komma tillbaka och döda henne. Lika rädd som en vän som haft hjärtinfarkt är att hjärtat ska stanna igen. Så rädd som man är när man en gång nästan dött"

                                                                                                                                    -Ann Heberlein, något förkortat citat 

Jag är ofta rädd. 
I början när jag nyss blivit frisk från depressionen är jag konstant rädd för att bli sjuk igen. 
När skoven kommer väcks den rädslan till liv igen. 
Men jag låter inte rädslan hindra mig från att leva mitt liv. 
Jag är bara medveten om att när som helst kan vem som helst drabbas av någon sjukdom. När som helst kan vi falla. 
Men innan det så skall vi leva. 

Och det är där jag är. Det är där friskheten finns. 
I att ha ett tillräckligt gott liv. 
Då är jag frisk. När jag kan se nyanserna av livet.
Kanske det först är man lidit som man kan uppskatta livet.
Leva.

regnet
Tack till Ann Heberlein för en enväga diskussion om livet.
Citaten är hämtade ur hennes bok "Ett gott liv", där också hon funderar på vad det är som gör att man bli frisk och vad det faktiskt innebär att ha ett gott liv. 

 


Tips till anhöriga från både den närstående och drabbades perspektiv

Skrivet av Pamela Lundberg 28.12.2021 | 1 kommentar(er)

 

TIPS TILL ANHÖRIGA SOM HAR NÅGON NÄRSTÅENDE SOM LIDER AV PSYKISK OHÄLSA

-BÅDE UR EN ANHÖRIGS OCH EN DRABBADS PERSPEKTIV

 

IMG 20210704 195817

Dethär inlägget är riktat till dig som är anhörig till någon med psykisk ohälsa. Du kan vara en familjemedlem, men även en vän eller en släkting. Min make och jag har samlat lite tips till just dig, utifrån våra egna perspektiv. 

Inlägget har vi skrivit helt skilt från varandra. Jag har bett min make skriva den första delen. Det är därmed också helt hans ord, liksom hans erfarenheter och åsikter. Samma sak som att mina åsikter och erfarenheter är helt mina egna. Ni kommer ändå att märka att trots att vi skrivit ned våra tankar helt själva, så hör ändå våra tips ihop till en helhet. 

Christer

TIPS TILL ANHÖRIGA FRÅN MIN MAKES PERSPEKTIV
Utgående från anhörigperspektivet

Skrivet av min make Christer

 

"Jag skriver detta ur mitt eget perspektiv grundat på erfarenheter från sena hösten 2015 och framåt, då psykiska hälsan för min frun störtdök, landade – och sedan skulle byggas stabilt igen.

Jag har sagt det förut – och jag tvekar inte att säga det igen. Då ens närståendes psykiska hälsa brakar samman känner man sig själv som närstående väldigt liten och hjälplös. Det var i stort just det jag kände hösten 2015, då den något sånär stabila vardagen ändrades och framdeles handlade om osäkerhet och rädsla. Rädsla för hur det skall bli, hur man ska göra, vad jag vågar säga. Det fanns så mycket mer frågetecken än kunskap den tiden.
Nu när jag i december 2021 ser tillbaka så känner jag att jag genomgått något som gjort både mig och min fru starkare.

 
Nedan följer några punkter som jag personligen har lärt mig under resan som närstående:

 
-Som närstående till någon som första gången plötsligt drabbas av svår mental ohälsa är du som närstående rädd och osäker. Det är inget att skämmas för. Du kommer att vara rädd och osäker, men det är enligt mig helt naturligt.
Jag försökte själv först visa en fasad där jag som anhörig hade läget under kontroll – men den glansbilden fick jag riva ganska snabbt. Det är helt okej att vara osäker och rädd.
För mig hjälpte rådgörande och diskussioner med personer som förstod sig bättre på ämnet. De var guld värda för mig i det skedet då jag inte visste vad som var på gång och vad som komma skall.

-Jag brottades med mycket oro för att vi snabbt skulle hitta den rätta hjälpen åt min fru. Eftersom min frus tillstånd hösten 2015 var dåligt så gick vägen via akutremiss från läkaren på den lokala hälsovårdsstationen direkt till den psykiatriska avdelningen till Roparnäs. Vi hade inte insett vart det var på väg. Min fru började vara för trött för att söka hjälp, och jag trodde det skulle bli bättre av sig själv.
I efterskott inser jag att den som är svårt ansträngd med psykisk ohälsa inte har den ork som behövs för att söka den behövliga hjälpen.

-När avdelningsvården för min fru var över började tiden att bygga upp ett mående igen. Det blev mycket sjukskrivning, test av mediciner och otaliga timmar terapi.
Ifall du som närstående råkar ut för detta så är mitt råd att acceptera att det kommer att ta tid. Det kommer att ta väldigt lång tid. Det är bara att acceptera.
I början trodde jag personligen att fruns mående skulle vara uppbyggt på 2-3 månader, men där fick jag en lärpeng. Faller man djupt så tar det tid. Räkna med år istället för månader. Acceptera.

-Alla som brottas med psykisk ohälsa reagerar olika. Du skall som närstående inte när rehabiliteringen börja tro att du behöver ge dagliga råd och anvisningar på just hur din närstående skall göra för att må bättre.
En grund som jag lärt mig är att finnas till för personen. Lyssna.
Jag var i början själv snabb med att ge mina råd, men i efterskott hade jag gjort tillräckligt med att bara lyssna och finnas till för henne.

-Min fru har en terapeut som hon under sjukdomstiden och senare gått till med jämna mellanrum.
Jag är inte min frus terapeut. Hon har en sakkunnig till hjälp från vådens sida. Det har jag fått lära mig om och om igen, många gånger då jag försökt leka terapeut.

-Att vara närstående till en person med svår eller långvarig  psykisk ohälsa är tungt. Det är påfrestande. Det kan inte förskönas på något sätt.
Som närstående är det viktigt att du tar hand om dig själv både fysiskt och psykiskt för att orka finnas där för den sjuka. Missköter du dig själv och inte tar dig tid att hämta energi så har du heller ingenting att ge.
Ta hand om dig själv som närstående.

-Det är viktigt att redan i ett relativt tidigt skede i sjukdomen helt acceptera att det även för den närstående kommer att ändras om i rutinerna framöver. Detta har jag som aktiv person fått lära mig den hårda vägen många, många gånger. Bokar jag in för mycket fritidsaktiviteter eller familjeaktiviteter som sedan går ut över min frus ork -  så kommer ett bakslag i fruns mående. Alltid.
Livet kan för den sjuke inte accelerera mot ett gott mående snabbare än rehabiliteringen går. Acceptera. "

 

IMG 20211224 121552841 HDR

TIPS TILL ANHÖRIGA FRÅN MITT EGET PERSPEKTIV
Utgående från de drabbades perspektiv

1. Våga fråga, utan att bli för påträngande
Det som jag uppskattat mest av allt är att veta att min man alltid funnits där. Han har fortsatt att fråga, och vi har kunnat diskutera mitt mående. Men min man har också lärt sig att jag ibland faktiskt inte alls vill prata. Han har lärt sig att acceptera att jag just då inte orkar, eller faktiskt inte vill, diskutera hur jag mår. Han har lärt sig att acceptera det och ta ett steg tillbaka. Men jag har samtidigt alltid vetat att jag när som helst kan berätta hur det känns, och att han finns där de gånger när jag bara vill ha en kram. 

2. Våga lyssna, utan att kunna ge svar
Det viktigaste för mig är att min man och de vänner jag velat att anförtro mig åt alltid vågat lyssna på mig. De har kunnat ta emot mina svar om hur dåligt jag mått just då, och istället för att ge uppmuntrande pårop har de frågat vidare eller bara suttit tysta. Jag har aldrig krävt att de skall lösa min situation, utan det är ju jag som skall göra det. De behöver inte ha svaren på mina problem, de behöver inte ens lösningar eller tröstande ord.
Ibland är ett lyssnande öra så mycket bättre än ord som "det kommer att bli bra", "du är så stark så du klarar det nog", "försök att göra något roligt så mår du bättre", "ja, men du mår ju bättre nuförtiden jämfört med för några månader sedan". Sådana ord ger mig mera en känsla av att personen inte vill lyssna på vad jag säger, och jag känner mig snarare tillplattad. 
Stå ut med att inte ha några lösningar som svar, för det har du troligen inte. Om jag verkligen känner att jag behöver sådana råd så frågar jag.

3. Hjälp gärna, men ta inte över vården
Min man var i början så orolig att han helt ville ta hand om dig. Han ville gärna vara terapeut, pappa, man och praktisk hjälpare samtidigt. Tyvärr är det ingen bra kombination. Släpp kravet på att du som anhörig skall fungera som terapeut åt din anhöriga. Den anhöriga har en vårdkontakt av en anledning. Lita på att hen får den hjälpen hen behöver där. Våga stå bredvid och stödja, men tyvärr så kan du inte göra din anhöriga frisk. Hjälp hellre till med det praktiska, samtidigt som du är en lyssnare. Laga mat, städa, ta hand om barnen. Beroende på hur dåligt din anhöriga mår, lite olika hjälp med vardagen behöver hen. 
Och våga blanda dig i vården när du märker att det inte fungerar som det ska! Den som mår dåligt orkar inte framhäva sin rätt att få hjälp och tampas med byråkratin. Där har du en viktig roll. Min man började blanda sig i min vård när han märkte att jag inte fick rätt hjälp, utan att jag bara blev sämre och sämre. Han stred för att jag skulle få en remiss till slutenvården, eftersom jag tyvärr hann bli i så dåligt skick innan läkare i allmänvården förstod hur dålig jag faktiskt var.

4. Våga ställ krav, men lyssna på vad din anhöriga klarar av
Det är helt okej att pusha din anhöriga till att ta hand om sig själv. Uppmuntra hen att ta promenader, träna, träffa vänner, laga mat och ta hand om hushållet. Kom dock ihåg att orken kan variera väldigt mycket från dag till dag, så lyssna på din anhöriga. Fråga vad hen behöver hjälp med. Fråga om hen vill ta en promenad med dig eller hitta på något roligt. Utmana och försök pusha i lagom mån (oftast vill man ju inte göra något alls som djupt deprimerad), men acceptera ändå ett nej. Föreslå en annan dag, så hinner din anhöriga förbereda sig mentalt på det. 

5. Fortsätt att höra av dig, trots att du inte får någon respons
Om man mår jättedåligt så orkar man inte höra av sig till vänner och anhöriga. Det betyder inte att jag inte bryr mig eller att jag helt glömmer bort mina anhöriga. De finns ofta i mina tankar, men steget till att orka höra av sig kan vara för stort. Så fortsätt att höra av dig även om personen ifråga inte svarar eller aldrig själv hör av sig. Det finns inget mer värmande än några ord via whatsapp eller ett kort telefonsamtal.

 


En julhelg utan krav och stress?

Skrivet av Pamela Lundberg 21.12.2021 | 2 kommentar(er)

 

EN MINDFUL JULHELG

-Ett inlägg om stress, krav och perfektionism som julen ofta medför;
och om att försöka vara i nuet

mindful christmasBild lånad härifrån.

Årets stressigaste storhelg är på antågande. På Instagram lyser julstjärnor i fönstren, julborden är uppdukade och stämningen är på topp. Det vackert och redigerat. Det är fina vinklar, poserande leenden och lösa prylar som plockats bort ur bilden och slängts lite längre bort i något hörn där de inte syns. Det är så mycket mer än en lycklig ögonblicksbild på sociala medier.

I bästa fall är julen en fin högtid, då nära och kära samlas runt dukade bord. Vi återser släktingar, uppdaterar läget och myser bland all dämpad belysning och ljus. För andra går julen i ensamhetens tecken. Då utanförskapet bränner lite extra i hjärtat. Då ekonomin sätter gränser för vad man kan åstadkomma. Då när man kanske bara hade velat ha en enda trygg vuxen runt sig. Julen är så väldigt mycket för så många, och jag kommer bara tala utifrån mitt eget perspektiv. Något annat har jag inte. Men jag glömmer inte att det finns de som faktiskt har det riktigt tungt just nu. De får vi absolut inte får glömma, varken i jul eller någon annan dag. 

För mig består julen av traditioner, julpynt, god mat och alldeles för mycket choklad. En ganska vanlig Svensson-jul med andra ord. Men storhelgerna är alltid lite extra svåra även för mig. Jag har egentligen inte någon orsak till det. Jag bara känner kravet på att vara lycklig. På perfektion. På att verkligenheten är precis som på bild. Och därför har jag ofta redan som tonåring känt dendär tomheten inom mig, som emellanåt gapar inombords. Detdär slukhålet. Dendär djupa ångestkänslan. 

Men julen består ju också av irritation på mannen, barn som skriker och bråkar sinsemellan i väntan på tomten, granen som barrar, julblomman som fäller sina blad på golvet, sand på golvet, mat som bränns vid, och en stressad mamma som försöker serva och fixa för att få dagen att vara så fin som möjligt för alla inblandade.

chibid

Bild lånad härifrån.

 

Julen, liksom allt annat, behöver inte vara fulländad för att vara tillräckligt bra.

Julen 2016 klädde vi julgranen under min första permis från den psykiatriska avdelningen. Jag var idel lågor över att få pynta den tillsammans med barnen. En halvtimme senare var jag totalt slutkörd. Det snurrade i mitt huvud av alla intryck. Jag hade stirrat in i en grågul vägg i en veckas tid, och kom ut till verklighetens klara ljud och ljus. Jag minns att jag tänkte att dethär är inte möjligt, att man inte kan bli så slutkörd av att klä en julgran. Men det kan man. Jag tyckte det var skrämmande, för det är nåt jag alltid älskat. Jag blir alltid lika ivrig som ett barn. Men nu satt jag efteråt i soffan och kom mig inte för att göra nåt. Det fanns ingen energi. Jag var så fruktansvärt trött.

Och det minnet bär jag hädanefter med mig under julhelgen varje år.
Att det inte är en självklarhet att orka.
Att man kan vara så slutkörd att man knappt klarar av att hänga upp julgranspynt.
Det känns konstigt att det ju faktiskt bara är ett par år sedan. Och att jag redan följande jul orkade utan problem. Det är tur att det går att komma ur depressioner. Att det går att komma igen. Resa sig. Att det inte är omöjligt.

20171219 180510Julgranspyntande år 2017.

Bara du kan skapa nya, fina stunder.
Och då menar jag inte lyckobilden vi målat upp i huvudet, utan det som för stunden skapar lyckokänslor inombords.
Gör det som känns bra för dig.
Om en sak alltid är svår, fundera hur du kan göra annorlunda - och gör det istället. 

Småheter är tillräckligt viktiga, men ofta känns de banala i jämförelse med de glada bilder vi ser på sociala media. Jag mår bra av att se julen genom barnens ivriga ögon. De kräver inga vackra inlägg på Instagram, de vill ha gemenskap och tillhörighet.
Jag kommer äta det jag tycker om, vila, andas frisk luft utomhus tillsammans med de stora barnen och bebismysa med nykomlingen. Dessutom kommer jag njuta av att få ha maken hemma i ett par dagar och kunna dela på ansvaret. Mer än så kommer jag inte hinna med en två månaders baby som helst vill vara i famnen. Men mer än så behöver jag ju faktiskt inte heller göra. 

 

"Njut av de små ögonblicken; insup dofter, intryck, ljud.
Var ett med vad som händer. 
"

 

Dessutom vill jag påminna om att vara i nuet. Vägra lyssna på tankar som säger att "alla andra har så mycket mer".
Nej, de har inte det.
Men de gör det bästa av stunden de har. 
Och om det inte går?
Andas, gör nåt som distraherar dig bort från jobbiga tankar.
Det blir bättre. 

Denhär DBT-färdigheten tycker jag är en bra påminnelse:

8d41f6105c298ebe02a1b4b1c185564bBild lånad härifrån.

Denhär övningen är bra att ha i bakfickan de närmsta dagarna. Det är tusen saker som ska fixas och klaffa för allihop. Och även om den sista meningen definitivt är överdriven; så lätt försvinner inga bekymmer eller stressigheter; så hittar jag ändå styrkan att fortsätta med det jag höll på med - lite mer medveten om nuet, lite lugnare, lite mer fokuserad genom att bli mer medveten om nuet. 

Och kom ihåg:
Det är inte som på bilderna i sociala medier.
Julafton är egentligen bara en dag.
Det är inte så fint, det är nog mest kaos.

Och vet du vad?

Det är precis som det ska vara.
Det är nuet.
En stund.
Allt blandat. Känslor som svävar.

Och det viktigaste av allt; känns det jobbigt, döm dig inte för dessa känslor.
Det är okej att det känns jobbigt och att man mår dåligt även på julafton.
 
Försök att planera in små steg och delmål för att klara dagen. 

Andas, se dig omkring. 
Andas.

Ta in det lilla. Detaljerna. Gå på gräsrotsnivå istället för att försöka få allt perfekt.
Det är det lilla som ger upplevelser.

Just nu är allting precis okej.
Det är inte mer än dethär. Inte mindre.
Det bara är.

.

Jag önskar er läsare en mindful jul!
Tack för att ni läser och kommenterar. Tack för alla mail ni skickar. Tack för alla fina ord som jag får när ni stannar mig på gatan eller i affären. Tack för alla hälsningar som jag får via maken och andra släktingar och vänner. Tack för alla livsberättelser ni delar med er av. Det betyder väldigt mycket för mig och jag blir alldeles varm i hjärtat varje gång! 

 

 

 

 


Början till depression efter förlossningen

Skrivet av Pamela Lundberg 01.12.2021 | 3 kommentar(er)

 

BÖRJAN TILL EN DEPRESSION EFTER FÖRLOSSNINGEN

- ELLER BARA RESULTATET AV LÅNGVARIG TRÖTTHET?


Det blev en ganska abrupt paus i mitt berättande om graviditeten efter att jag nått vecka 38. Jag hann nämligen aldrig längre än så, för den 25 oktober föddes äntligen vår lillkille. I vecka 38+5, precis som mellansystern. Förlossningen gick jättebra, även om det blev en ganska intensiv och snabb vistelse på förlossningsavdelningen. Vi hann vara där 1,5 timmar innan killen är född, och hela förlossningen är räknad till 2,5 timmar. Så det gick snabbt. Jag hann inte riktigt med där. Killen mådde jättebra redan från start, och gör det fortsättningsvis. Nu har han redan blivit över en månad och verkar bli en lugn pojke. 

IMG 20211013 125856603 HDRDen 13 oktober, så extremt trött...

TIDEN RUNT VECKA 38 
Men jag tänkte backa bandet lite, till början av vecka 38. Då jag skrev den senaste uppdateringen. För då var jag trött. Jättetrött, rent fysiskt. Jag är knappast ensam om att känna såhär när man inleder vecka 38+0 (alltså vecka 39 i Sverige) i en graviditet. Min kropp hade värk och ont lite varstans. Jag orkade inte sitta vid bordet och laga läxorna med flickorna längre än en timme innan det började göra outhärdligt ont. Jag kunde varken gå, sitta eller ligga utan värk. Jag sov dåligt, för jag kunde bara sova på en sida. Annars blev jag yr. Efter en sådan natt känns kroppen ganska mör. Den sista veckan kunde jag inte äta ordentligt, för det fanns liksom inget rum i magen förutom åt bebisen. Det tryckte konstant uppåt revbenen, och ibland hade jag tungt att andas för att bebin tryckte på lungorna. De sista dagarna låg jag mest på soffan, för det gjorde allt mer ont att sitta. 

När gråten fastnade i halsen på den veckans rådgivningsbesök (vecka 37) beslöts det att det var dags att göra något, med tanke på att det fysiska hade börjat påverka min psykiska hälsa allt mer negativt. Jag mådde inte längre bra inombords, och är glad att jag togs på allvar. Jag fick en tid till mödrapolikliniken följande vecka, alltså i vecka 38. Jag var inställd på att bli tvungen att argumentera rejält för att bli tagen på allvar och för att kunna bli igångsatt, eftersom alla fysiska värden var toppen.

Men vi möttes av en jättefin läkare, som inte ifrågasatte att remissen gjorts på basen av mitt eget psykiska mående. Jag är övertygad om att jag hade fått min igångsättning, men det visade sig att det aldrig behövdes. När jag kom till mödrapolikliniken kunde läkaren bara konstatera att förlossningen redan var mer än i startgroparna. Jag hade mina aningar att något var på gång redan innan vi åkte till mödrapolikliniken, men eftersom jag hade haft starka förvärkar i flera dagar vågade jag inte riktigt tro det själv. För säkerhets skulle fick jag en remiss till förlossningen följande dag, för ifall det skulle visa sig att inget hände spontant skulle de sätta igång förlossningen senast då. När vi väl kom till BB ett par timmar senare hann vi vara där i 1,5 timme innan lillkillen är född. Själva förlossningen tog sammanlagt 2,5 timmar enligt pappren, så slutligen gick det väldigt snabbt. 

När vi kom till mödrapolikliniken denhär eftermiddagen var det inget tal om hur pass dåligt jag mådde, varför jag hade fått remissen, att det var bäst för bebin att förlossningen skulle starta spontant eller att man inte brukar starta förlossningen på basen av att mamman inte längre mår psykiskt bra - sådana farhågor jag hade haft när vi kom dit. Jag är så van att bli ifrågasatt, eftersom det sällan syns på mitt yttre hur jag mår inombords. Men läkaren frågade inget sådant, utan det var bara tal om att kolla hur bebin låg för att sedan kunna gå vidare. Underförstått fanns det alltså redan en förståelse för att remissen inte gjorts på för lösa grunder, utan jag togs på allvar redan där. Det känns fint att även det psykiska måendet tas på allvar och kan vara ett argument för eventuell igångsättning sådana här gånger. Även om det i journalen i Kanta står att "mamman ser välmående ut utåt" - vilket ju också är sant. Utåt sett kan man se väldigt välmående ut, trots att det inre mår dåligt. 

IMG 20211026 154653685 HDRPå BB med en nästan nyfödd liten guldpojke. Upplevde alla lyckokänslor som finns!

EFTER FÖRLOSSNINGEN
Jag mådde som alla andra på BB och den första tiden hemma. Jag var så underbart lycklig och kunde inte slita blicken från lillkillen. Men det svajade också i humöret och tårarna var nära, precis som vid typisk baby blues. Jag har haft ganska stark baby blues de föregående graviditeterna, även med medicinering, så jag tänkte att det var helt normalt. Jag hade ju trappat ned alla mediciner före och under graviditeten, så nu var jag helt medicinfri. Jag var därför beredd på extra starka humörsvängningar. Den sista tabletten till natten valde jag att inte ta på BB, för att den var enbart för sömnen. Jag ville klara mig utan även den. Vi åkte hem och jag var precis sådär lyckorusig som många andra nyblivna mammor är. 

Men andra veckan hemma märktes de första tecknen på att mitt svajande humör kanske inte bara är vanlig baby blues. Det blev liksom inte lättare, utan det blev värre. Jag var såklart beredd på att det kunde bli så. Ändå drogs mattan under fötterna på mig när det faktiskt hände. Och när jag som mest behöver medicin, då får jag alltid för mig att jag verkligen inte behöver något sådant. Det är som om min hjärna inte längre kan ta in att jag mår dåligt vid sådana tillfällen. Så det var faktiskt min man som fick mig övertygad om att dethär inte är baby blues, utan att det är något som håller på att gå djupare än så. 

Jag kunde börja gråta mitt i allt, och kunde inte sluta längre. Jag hade ingen aning om varför jag grät, jag var inte direkt ledsen. Det är ett tecken på att jag är i obalans. Jag är inte den som gråter i första taget, måste jag ju påpeka.
Jag fick också svårt att sova och vila dagtid, trots att jag behövde det. Jag hade så starka orostankar att jag fick ångest och de började mala i huvudet direkt jag lade mig ned på kudden. Jag oroade mig över i princip allt. Över barnen och hur de mådde, över hur vi skulle få ihop vardagen nu, över döden (eftersom vi hade ett dödsfall i vår nära släkt var det naturligt att sådana funderingar kom - men de blev lite väl orealistiska), över hur jag skulle hinna vika tvätten, över hur jag skulle få tid för alla barnen - ja, över i princip ALLTSåklart blev det ju omöjligt att sova. När jag lade huvudet på kudden kom en mängd orostankar som jag inte tänkte annars. Jag försökte en mängd DBT-verktyg, men denhär gången kunde de inte stoppa gråten. Verktygen och knepen fungerade inte riktigt.

Det var givetvis mycket naturliga orsaker som spelade in. Baby blues, dålig nattsömn eftersom babyn är uppe x antal gånger ännu, hormoner som skenade, en stor omställning med en ny familjemedlem - och det faktum att jag redan under graviditeten varit jättetrött och länge sovit jättedåligt. 

Postpartum Depression or The Baby BluesBilden hämtad från denna hemsida.
 

EN SKÖRHET FÖR DEPRESSION
Men - det finns ju också en skörhet för depression. Jag som haft flera sådana. Jag hade ju trappat ned alla mediciner före och under graviditeten. Det är en stor risk efteråt, för det har inte riktigt funkat tidigare gånger heller. Jag reagerar så starkt på alla intryck och händelser, och det vill starta igång en enda lång känslomässig berg- och dalbana som slutligen accelererar alldeles för hårt och håller på att krascha in i en vägg. Och efter en förlossning skenar ju hormonerna redan av sig själva.

Så även om jag så gärna vill vara medicinfri, så ska jag inte vara det. Inte nu i varje fall. Som tur är så har jag en vårdkontakt som fungerar. Så jag ringde min terapeut och hon kunde konsultera läkare. Jag är tacksam att jag inte behövde närvara under något läkarsamtal för att få tillstånd att påbörja medicinering, för jag ville bara vara hemma med familjen just då. Som alla nyblivna mammor. Jag hade inte orkat ta mig dit heller. Och eftersom jag innan graviditeten hittat en medicinering som fungerade, var det också lätt att återinsätta en del av dem. 

Så jag påbörjade två mediciner jag haft tidigare. Inga upptrappningar, utan direkt till lämpliga doser. Men det kändes rätt, för jag vågade inte vänta och se längre. Jag behövde snabb effekt av medicinerna. Såhär i efterhand var det ett klokt beslut. Jag ville verkligen inte falla ned i en djup depression. Och jag har inte heller fallit så djupt. Symtomen har dämpats.

Jag har ännu ångest, men på en sådan nivå att den är hanterbar. Jag tror att det beror på dålig nattsömn. Och den biten kan jag tyvärr inte påverka nu. För vi har bestämt att jag ändå tar nätterna med lillen, medan min man sköter om hushållet och tar mer ansvar för de större barnen. Det är ingen vits att vi båda är genomtrötta, för då funkar inte vardagen. Jag är tacksam för att jag kunde knyta an till lilleman direkt, trots allt. Känna alla mammakänslor. Jag vet att alla inte kan det under sånahär omständigheter. Därför tror jag inte heller  att det var en början på typisk post-partum depression.

 

"Jag tror att man behöver fundera på vad som man själv behöver
i just den livssituation som man befinner sig i".

 

BACK TO BASICS
När jag nu var mitt i rädslan att eventuellt drabbats av en förlossningsdepression funderade jag mycket på vad jag själv kunde göra för att må bättre. Eller kunde jag alls påverka? 

Och mitt svar blev ja. Visst kan jag göra ganska mycket för att själv må bättre. Jag insåg att det var dags att gå back to basics, precis om jag brukar påminna andra att är viktigt när man mår dåligt. Ifall man har de grundläggande fysiska behoven i balans, är det lättare att få ett stabilt mående. Genom att ta hand om sin kropp minskar man nämligen den inre känslomässiga sårbarheten. Så jag försökte, och försöker fortfarande, ta hand om mig själv genom att följa några av de DBT-råd som finns i manualen: 
1. Behandla sjukdomar
     Ta hand om min kropp. Alltså ta min medicin, som jag insett att jag behöver ha just nu. 
2. Äta balanserat
    Regelbundet, och varken för lite eller för mycket.
3. Sova lagom mycket    
    Sova middag varje dag, och så fort lillen somnar om kvällarna går även jag och sover (vi har en kvällspigg gosse).
4. Motionera
    Ta promenader varje dag. Så fort jag har ork kommer jag uppta styrketräningen (men det blir ju tidigast om två månader, för det                 rekommenderas att man inte börjar med det förrän tre månader efter en förlossning). 

Jag tror även att man behöver fundera på vad som man själv behöver i just den livssituation som man befinner sig i. Jag har satsat på regelbundenhet och på att skala av alla andra måsten. Jag har inte träffat vänner eller bekanta sedan förlossningen, för jag har helt enkelt inte orkat. Igår var första gången en vän hälsade på. Jag har också valt att, förutom ett enda Prisma-besök, bara vara hemma. Lillen har alltså på riktigt bara åkt bil tre gånger i sitt liv än. Hem från BB, till rådgivningen en gång och sedan till Prisma i Vasa ett snabbvarv (som jag i efterhand insåg att jag lika bra kunde lämnat bort). Vi har bara varit hemma - för det är vad jag behövt.
Trygghet, regelbundenhet, inga aktiviteter. Först nu börjar jag känna att jag eventuellt skulle kunna börja röra på mig lite mer.

I början ville jag inte sova middag, äta eller gå ut på en kort promenad. Men då har jag istället försökt att helt enkelt handla tvärtemot till vad tankarna sagt. Istället för att lyssna på tankarna har jag betonat undvik att undvika. Jag insåg nämligen att det inte hjälper mig att undvika eller bara lämna bort sådant som jag behöver, utan istället behöver jag närma mig och börja göra sådant som jag vet att jag i längden kommer må bättre av. 

Jag tror att det har varit bra även för de större barnen att vi bara varit hemma nu en tid. De har också varit trötta efter den stora omställningen att plötsligt ha en liten bebis i huset. De har haft sina fritidsaktiviteter, men kompishäng har vi nästan helt skippat fram till nu. 


GOOD ENOUGH
Om ni tycker att mina mål låter som ganska omöjliga med en liten bebis, så har ni alldeles rätt.  Jag äter ibland havregrynsgröt eller någon proteinjoghurt på stående fot och så fort det bara går att få ned, istället för hemgjord mat vid matbordet. Jag äter lite för ofta smörgåskex (min nya besatthet!) och godis, istället för lagom och nyttigt. Men jag satsar på att ändå regelbundet äta. Sömnen blir som den blir. Den är upphackad med 2-3 timmars sömn åt gången. Men jag sover så mycket det går. Jag försöker promenera varje dag, men bland prioriterar jag sömnen och har jag helt enkelt ingen lust så jag låter bli. Men jag njuter av de promenader jag tar, speciellt eftersom jag inte kunnat röra på mig under stora delar av graviditeten. Jag vill betona att dethär är vad jag försöker uppnå varje dag, men sedan kommer ju såklart verkligheten emellan.

Jag vill alltså slå ett slag för uttrycket good enough. Jag tror inte att man behöver göra något intill perfektion, men det är bra att tänka på att dehär fyra punkterna är viktiga att ha någorlunda i balans för att man skall må bra. Tidigare hade jag sett det som ett misslyckande om jag inte hade uppnått alla mål, men numera har jag insett att det går att variera och ändra lite enligt hur det råkar bli. Huvudsaken är att man lyckas någorlunda med att ta hand om sin kropp. Det räcker för att man skall skapa en bättre grund för ett psykiskt välbefinnande. Något som jag däremot aldrig slarvar med är att ta min medicin. Den punkten är lätt att uppnå, och också det som jag mest behöver nu för att må bättre. 

"Men jag mår ganska okej nu -
tack vare att jag tog tag i illamåendet i ett så tidigt skede".

IMG 20211128 105029018Jag har satsat på promenader, eftersom de ger mig energi.
Snöfrost på ögonfransar, frisk luft, möjligheten att gå efter månader av foglossning.

IDAG
Jag är mycket stabilare nu än för bara någon vecka sedan. Den hysteriska gråten kommer inte längre, utan jag har ett lugn i mig själv.  Jag tror inte heller att jag har riktigt rätt medicindos ännu, eftersom den är lägre än vad den var innan jag blev gravid. Men jag har fått en början som ändå fått mig att må bättre. Däremot tror jag att jag småningom behöver diskutera dethär med läkare. Det är ändå lite svårt att säga om det är för liten medicindos eller om det bara är den extremt upphackade sömnen som skapar ångest. Jag tror nämligen på det sistnämnda, vilket småningom kommer lösa sig av sig själv när lillen börjar sova lite längre pass. Och det borde ju bli inom en snar framtid. Men jag kämpar ganska mycket med att försöka få tillräckligt med sömn.

Men jag mår ändå ganska okej nu - tack vare att jag tog tag i illamåendet i ett tidigt skede denhär gången. Jag orkar göra allt mer sysslor hemma. Jag har fått in en rutin och struktur igen, även om vår vardag känns kaos emellanåt. Men den som säger att de tre första månaderna med ett nyfött spädbarn är något annat än kaos och försök att få ihop vardagen tror jag faktiskt inte på. Det är kaos. Det är en vardag utan rutiner för bebisen. Det blir helt enkelt som det blir. Det är stressade föräldrar som försöker hinna få ihop allas scheman, läxor, matlagning, tvättberg. Men det är också en himla stor lycka. Tänk att han är här, vår lilleman. 

Jag vet inte om jag drabbats av en post-partum depression, en vanlig depression eller om det bara är resultatet av långvarig trötthet. Eller om det är november-mörkret, skenande hormoner eller stora medicinförändringar under året. Det spelar egentligen inte så stor roll. Det är vad det är. Huvudsaken är att jag tror att jag lyckats vända det. 

Jag vill dela med mig av denhär kampen, för jag VET att jag inte är ensam om att drabbas av dåligtmående efter en förlossning. Jag har tvekat, och inte orkat - men om vi inte delar med oss, hur ska vi då kunna känna oss mindre ensamma?

 


Vad säger ditt wisemind?

Skrivet av Pamela Lundberg 10.11.2021

ATT KUNNA LYSSNA PÅ SIN INRE RÖST

-"VAD SÄGER DITT WISEMIND?"

 20170920 070308

Vi utsätts ständigt för massor av valmöjligheter, stora som små. Små beslut som vi faktiskt nästan ständigt behöver ta oss an. Det har faktiskt funnits en tid i mitt liv när jag inte kunnat välja nästan något själv utan att tveka. Att gå till glassdisken i affären kunde bli ett stort ångestmoment. Det fanns alltför många glassorter, alltför många val, och jag var så fruktansvärt rädd att det skulle kännas fel efteråt. Så ibland slutade det faktiskt med att jag inte alls tog någon glass, för det blev så råddigt i mitt huvud att tanken på glass inte längre ens var lockande. Som tur är har jag numera lärt mig att lyssna inåt. På magkänslan.

För hur futtiga beslut det än handlar om så är det ju faktiskt magkänslan, vår inre kompass, som styr våra val. Om den inte finns blir vardagen lätt väldigt ångestfylld. Hur väljer man när man inte lärt sig lyssna inåt?
Dessutom har jag också insett att man inte kan lägga ned hela sin själ i varje beslut man gör här i livet. Ska man välja en glass så kan man inte göra det till ett lika stort beslut som sitt yrkesval. Men det hände sig faktiskt förut att det kunde kännas som ett sådant livsavgörande beslut, trots att det handlade om någon petitess.


WISEMIND - DIN INRE KOMPASS 
När jag gick DBT jobbade vi väldigt mycket med en färdighet som kallas för Wisemind. Det är en av grundfärdigheterna för att alls kunna jobba vidare i terapin och med sig själv. Det är också den färdigheten som bättre gjort att jag lärt mig välja, och välja bort, något i mitt liv. Varje beslut jag gör är inte längre livsavgörande, såsom det tidigare kunde bli bara för att jag skulle välja en glassort.

För att kunna ta ett beslut som känns rätt i stunden behöver man lita på sin inre röst, som de flesta inte ens behöver leta efter i alla vardagssituationer. Det går automatiskt, för att man känner sig själv så bra. Men har man emotionellt instabilt personlighetssyndrom är det lätt hänt att man inte alls övat upp förmågan att lyssna på vad som känns rätt för en själv. Ens eget själv är så otydligt. Det gör också att man lätt gör precis som andra i ens närhet, eller gör något på ren impuls. Med en instabil självbild, som gör att man inte riktigt vet vem man är eller vad man vill, kan det vara otroligt svårt att faktiskt ta ett vanligt vardagsbeslut. Vad vill jag äta idag? Vilken uppgift skall jag göra med? Skall jag göra dethär eller detdär idag?

Men det är såklart inte enbart personer med EIPS som har problem att veta vad man faktiskt vill just nu. Det är så lätt hänt att man tappar bort sig själv i det virrvarr av alla valmöjligheter som erbjuds idag. Vi erbjuds så många alternativ nuförtiden att det kan kännas helt omöjligt att veta vad man vill med sitt liv. Vad vill jag, egentligen? Är dethär något som jag själv faktiskt vill uppnå, eller försöker jag göra vad jag tror förväntas av mig? Eller är det bara andras önskan jag försöker uppfylla?

Wise mind kan beskrivas som vår inre magkänsla. Intuition. Instinkt. Föraning. När man bara vet att något är rätt.
Är du bra på att lyssna på din inre magkänsla? Om inte, så tänkte jag förklara hur man med hjälp av färdigheten Wisemind inom Dialektisk beteendeterapi bättre kan förstå och hitta den. 



wise mind coloursBild lånad härifrån.

För att hitta sin egen inre visshet (wise mind) behöver man hitta medelvägen mellan sin målinriktade röst (reasonable mind) och sin känslostyrda röst (emotion mind). 

Den målinriktade inre rösten fokuserar främst på målet du skall uppnå. Den tar inte alls känslorna i beaktande, utan är väldigt känslokall. Den är ambitiös och vill med all kraft lyckas med det du tänkt dig. När man enbart lyssnar på den målinriktade inre rösten har man fokus på att lösa problemen som står i vägen för att man skall uppnå sina mål. Till exempel behöver man vara målinriktad när man med all kraft vill ha högsta betyg i något ämne. Då stänger man av känslan av hur pressad och stressad man känner sig, och ser till att plugga så att man faktiskt skall uppnå högsta betyg, oavsett vilken tid och energi det tar av en själv. 

Den känslostyrda inre rösten är mera inriktad på nuet, och här är det enbart dina känslor som styr. Man ser enbart de tankar som just nu finns inom en, och målet som man skulle uppnå försvinner. Man låter passivt saker vara precis som de är, och istället känner man de känslor som finns inom en. Till exempel när man har ett prov i skolan som känns helt omöjligt att klara av, och man är så upptagen av känslorna av misslyckande och värdelöshet att man inte ens försöker plugga vidare. Man gräver ned sig i sina känslor och låter dem helt styra ens val.

Wise mind, eller inre visshet, är balansen mellan dedär två motpolerna. Helt enkelt den gyllene medelvägen. Man släpper sina krav på att till varje pris uppnå sina mål, men samtidigt försöker man ändå helhjärtat att arbeta mot de mål man ställt upp. Det handlar alltså om att hitta den väg som är bäst för en själv just nu. Då man både lyssnar på hjärtat och hjärnan. Dethär kan till exempel betyda att man fortsätter att plugga och gör så gott man kan, även om man accepterar det faktum att man kanske inte kommer att få högsta betyg i ämnet denhär gången. 

En av de mest vanliga frågorna jag fick under min DBT-terapi var nog "Vad säger ditt Wisemind?". Och ju mer jag övade på att försöka väga ihop både den målinriktade och den känslostyrda rösten, desto lättare blev det att faktiskt kompromissa mellan de två. Att hitta den inre rösten gjorde att jag så småningom vågade börja ta beslut, för att de kändes som de rätta utifrån de förutsättningar jag hade just då. Det betyder inte att jag alltid gillade de beslut jag tog, men jag insåg att jag i längden hade mest nytta av att hitta en balans mellan känslor och ambition.

Vad säger ditt förnuft? Vad säger känslorna? Hur förenar du dem till en bra balans i vågskålen?



ATT HITTA BALANSEN MELLAN DET MÅLINRIKTADE OCH DET KÄNSLOSTYRDA INOM OSS
Att hitta balansen mellan det målinriktade och det känslostyrda inom oss innebär bland annat att:

-Både göra det som behövs i stunden 
och helt och fullt uppleva det som pågår just nu.

Du kanske behöver få något gjort, som du inte alls vill - men som ändå behöver göras. Likväl ser du till att du också känner de känslor som det medför. Du kanske hatar att behöva sitta på dethär mötet, men likväl dyker du upp eftersom du vet att det är viktigt. Ändå tillåter du dig att känna att det är fruktansvärt jobbigt och tråkigt. 

-Både tillåta dig att ha en stark önskan om något annat än det som är nu
och kunna acceptera det du har i ditt liv nu, oavsett hur det ser ut. 

Du kanske önskar att ditt liv såg annorlunda ut, att depressionen inte skulle ha taget om dig - men likväl accepterar du att läget ser ut som det gör just nu. Att det är jättetungt och jobbigt, att du har känslan av att vilja ge upp. Men likväl se att det är så det är, just nu, och att du har möjlighet att bli frisk om du fortsätter framåt.

wisemindcitat

VAD VI BEHÖVER KUNNA VÄLJA - OCH VÄLJA BORT
Vi utsätts för ständiga val under en dag. Redan från morgonen kan vi välja att stiga upp ur sängen, eller ligga kvar. Vi väljer kläder, morgonmål och vad vi vill göra under dagen. De flesta har dethär så inbyggt att det inte känns som små, konstanta val, men det är det. Tänk er bara exemplet där jag själv skulle välja glassort. Även ett litet beslut kan bli så fruktansvärt svårt att ta tag i, ifall man inte är i kontakt med sin inre röst eller vet hurdana behov man har just i stunden. 

Men för de flesta av oss är det ändå lätt att kunna välja de positiva sakerna, som får oss att må bra. Det svåra är snarare att välja bort. Många kör på fullt med späckade scheman hela veckorna, vilket såklart så småningom gör att man känner sig helt slut.
Men jag pratar egentligen om något helt annat just nu än våra fullspäckade scheman och problemen med att kunna tacka nej för att hitta luckor i sin kalender.

Jag pratar nu mera om valen man har när man befinner sig djupt inne i psykiskt illamående. Valen som man ständigt måste orka välja för att kunna skapa sig ett liv värt att leva. Valen som leder till förändringar. Att kunna välja nya tankemönster, nya vanor - och att kunna välja bort sådant som faktiskt får en att må sämre, sådant som till och med triggar igång ens eget illamående. 

Jag har tvingats välja bort människor som jag tyckt om och jobb där jag trivts, enbart för att skydda mig själv och min känslighet. För jag triggas väldigt lätt, vilket gör att jag själv automatiskt faller tillbaka i dåliga mönster - trots att jag kanske bara enbart lyssnat på hur andra väljer att leva sina liv. Jag har medvetet valt bort sådant som triggar min egen psykiska ohälsa. För när man varit i det psykiska mörkret länge blir det till slut något som man faktiskt automatiskt dras till. Det har varit tryggheten i så många år. Det är det enda man känner till - och det sunda, vanliga livet börjar känns fruktansvärt skrämmande och främmande.

För ja, det kan absolut bli en trygghet att inte göra något åt sin situation och istället fortsätta att må dåligt, i hopp om att någon annan skall rädda en bort därifrån. Men den räddaren kommer aldrig, för det är bara du som kan ta dig ur ditt illamående. Därför har jag aldrig ångrat att jag tagit avstånd från en del människor och situationer - men jag sörjer likväl det faktum att jag behövt ta dehär besluten. Jag saknar en del personer, som jag tycker om - men som jag inte kan ha kontakt med eftersom jag lätt dras med i det destruktiva. Jag saknar en del jobb som jag verkligen brinner för - men som jag inte varit redo att ta mig an än, eftersom mitt eget illamående legat i så nära rent tidsmässigt att jag inte haft tillräckligt med avstånd än.

Och det har absolut inte varit lätt att välja bort - det är först när jag insett att jag håller på att gå under rent mentalt som jag gjort dethär valen. Då när jag fallit ned i en ångestgrop eller är mitt i ett riktigt dåligt EIPS-skov. Jag har också delvis klarat av att ta avstånd tack vare min terapeut, som varit väldigt sträng med att jag måste göra dehär besluten. För hon har insett vad som behöver göras mycket tidigare än jag själv. För ibland är det jättebra att ha någon som man litar på, som ser situationen från utsidan, och som blir förbannad på att man ständigt utsätter sig för sådant som faktiskt får en att må sämre. Ibland räcker det inte med sin egen inre röst, utan man kan behöva någon som argt pekar att man väljer fel väg, innan man själv börjar inse vad man håller på med. Någon som är ens eget Wisemind, när man själv tappat riktningen. 

Det svåra är många gånger inte att välja, utan att kunna välja bort.
Men det behöver man också kunna göra för att skapa ett liv värt att leva, trots psykisk ohälsa. 
Det som upprätthåller ekorrhjulet, som inte hjälper en - men som likväl blivit så inrotat att man tror man behöver dethär.

20180526 125654Maj 2018.


HUR JAG SJÄLV VALDE 
Här är ett inlägg från mitt Instagram-konto, skrivet ungefär år 2017. Här skriver jag just om hur det känns att tvingas välja bort sådant som så länge varit en viktig del av mitt liv.  Där ingick faktiskt även depressionen, hur galet det än må låta. Men den hade nästan blivit ett med mig själv vid det laget, en trygghet som jag hakade fast mig vid. Något som jag ständigt kände att jag behövde anstränga mig för att välja bort. Då hade jag bara påbörjat processen att välja bort triggers i mitt liv. Jag visste vad som behövde göras, men var inte riktigt klar att faktiskt rent konkret göra det. I det skedet behövde jag också välja livet varje dag, depressionen var på den nivån. 

"Att ständigt välja. Det är vad jag försöker just nu. Det är väldigt lätt att välja de positiva sakerna i livet. Familjen, vännerna, jobbgemenskapen, fritidsintressen. Doften av liljekonvalj, jordgubbssmaken, höstluften, sommarvärmen, sandstranden. De fina sakerna. Helheten, men också småsakerna.
Det svåra kan vara att välja bort. Att välja bort det man blivit så van med att det förlikas som vardag. Med det sagt vill jag ändå påpeka att man oftast VILL välja bort det dåliga, det som i långa loppet inte kommer göra nytta. Men när man levt med det på nära håll så länge, nu pratar jag år, är det jättesvårt. Jättejättesvårt. Den platsen har självkritiska tankar och ångest i mitt liv. Det är inte bara att bryta tankemönster och vanor, det handlar om att ständigt påminna sig om att dethär ska inte finnas i mitt liv längre. En del dagar går det jättebra, andra känns det fruktansvärt hopplöst.
Det svåra är att hjärnan ständigt, likt en magnet, dras till det välbekanta. Och jag måste aktivt, ständigt, ta mig bort därifrån. En del dagar är det lätt, andra är det en kamp som jag förlorar innan jag ens börjat. Att då inse att livet är värt så mycket, trots smärtan, är väldigt trösterikt. Vissa dagar vinner man, andra dagar måste man bara leva trots att det är svårt.
Varje dag ska jag välja aktivt nu. Varje dag ska jag välja lyckan. För lycka är ett val. Lycka kan vara att acceptera att livet är som det är just nu. Lycka kan vara att se hur långt man kommit. Lycka kan vara att se vad man har att kämpa för. Lycka är att se småsaker som får en att le.

Lycka är att man får välja. Jag väljer.
Livet. (Trots att det gör ont ganska ofta)."

B828Xv1IcAIDgK4Bilden är snodd från dethär Twitter-kontot.

Dethär citatet sitter faktiskt på vårt kylskåp, som en ständig påminnelse om att jag skall använda mig av Wisemind när ångesten tar över (alltså välja att använda mig av DBT-färdigheter istället för att bara ge upp). Dessutom är det en komisk påminnelse. Det är nästan så att jag faktiskt ser både DBT-grundaren Marsha Linehan framför mig när jag behöver dethär citatet som mest, eftersom också hon själv led av EIPS i sin ungdom och har tagit fram alla DBT-färdigheter på basen av vad hon själv hade behövt.

 

 

 

 

 


Ljusterapilampa för att bota vinterdepressionen

Skrivet av Pamela Lundberg 31.10.2021

 

FUNKAR EN LJUSTERAPILAMPA VID ÅRSTIDSBUNDNA DEPRESSIONER

 

IMG 20210929 103316526 HDR

Jag har länge misstänkt att jag har årstidsbundna depressioner, även om jag fortfarande inte har det fastställt till pappers (jag tycker inte heller att det är nödvändigt att det ens skall stå i min journal - huvudsaken är ju att jag vet om det själv!). Varje höst börjar jag må sämre, och det känns som om mörkret utanför kommer inkrypande i varje vrå inom mig. Väggarna kommer närmare och ju kortare de ljusa dagarna blir desto sämre mår jag. Jag har mest lust att gå och sova redan 17-tiden när det är som mörkast, för då står jag inte ut med denhär krypande känslan inom mig. Jag får en sådan otroligt låg energinivå, det är som om all kraft rinner ur mig. Jag sover oftast också mycket mer. Det handlar oftast om mera lindriga symtom på depression, till skillnad från de återkommande depressionerna som ger mycket starkare symtom. Men det känns ändå lite som om jag skulle gå i ide varje år. 


LÄKARREKOMMENDATION
Jag tycker egentligen att höstarna är jättefina och mysiga, men den känslan vill ändå mattas av just för att jag märker av dehär symtomen. Den värsta tiden för mig är mellan november och februari. Men det går nog enda till början av maj innan jag återfått den energi och pigghet som jag oftast har under sommaren.  Jag mår oftast som bäst just under våren och sommaren, även om det vill svänga en hel del då också. Men just dehär symtomen jag nu pratar om brukar ge med sig under det ljusa halvåret. 

Inga mediciner hjälper mot denhär mörkerkänslan. Hittills har jag faktiskt inte hittat något som skulle underlätta nämnvärt, varken att vara utomhus de ljusa timmarna eller att motionera (som är några tips på hur man kan förebygga SAD). 

Min läkare rekommenderade redan för två år sedan att jag skulle köpa en ljusterapilampa. Men jag var skeptisk. Jag tyckte det kändes som bortkastade pengar, ifall det sen skulle visa sig att det inte funkade. Förra hösten tänkte jag köpa en, men jag kom mig aldrig för att göra det. Jag bara sköt upp det. Dethär är ett typiskt symtom för mig på hösten - att jag inte riktigt orkar ta tag i saker som inte är riktigt nödvändiga. 
Det är lite omtvistat ifall denhär behandlingen faktiskt hjälper, för forskningsmässigt är resultaten lite tvetydiga. Jag tror det helt enkelt är väldigt olika från person till person. Tidigare erbjöds ju behandlingen även via psykiatriska polikliniker, men jag vet faktiskt inte om något sjukhus ännu använder sig av denhär metoden. 

Dessutom jobbar jag skiftesjobb, så jag har haft lite svårt att veta hur jag faktiskt skall få in en rutin på att använda en sådan lampa. Helst skall man ju använda dem på morgonen - men jag har omöjligt kunnat få ihop det med ett morgonskifte som börjar kl 07 (för jag är extremt morgontrött och känner mig inte sugen på att stiga upp ännu en timme tidigare för att sitta vid en lampa) eller en vaknatt (för då går man ju och sover på morgonen). 

Men nu när jag faktiskt är mammaledig och har tid på morgnarna efter att de större barnen åkt till skolan, bestämde jag mig för att ge ljusterapilampan en chans. Jag har ju dessutom trappat ned så många mediciner att jag inte har någon antidepressiv, så rädslan över att bli deprimerad har legat över mig extra starkt nu i höst. 


HUR VALDE JAG LAMPA?
Jag beställde min via nätet, för jag är inte säker på att de finns att få tag på i en fysisk affär i Vasa sådär bara. Då kunde jag också lite jämföra priser och faktiskt välja bland ett större sortiment. Egentligen lär det inte vara någon skillnad på hur lampan ser ut, så länge den är tillräckligt stark (10 000 lux). Men jag ville ha en som kan stå på bordet, en lite större modell. Jag gillade även formen på denhär. Så därför blev det just denna. Dessutom tycker jag att det är rätt bra att det syns hur länge jag suttit vid den - det tänds små gröna lampor på lampfoten varje 15:de minut. Så det är lätt att veta hur länge man suttit vid den. 
HUR FUNKAR EN LJUSTERAPILAMPA?
Man kan variera hur länge man vill sitta framför lampan (mellan 1/2 - 2 timmar). Jag har valt att sitta en timme varje dag. Det betyder då att jag skall ha lampan 30 centimeter ifrån mig. I början hade jag tänkt sitta bara 1/2 timme, för att det är tidssparande, men då kräver det att man skall sitta med lampan väldigt upptryckt i ansiktet - och det gav ett väldigt starkt, nästan obehagligt sken. Jag kanske försöker mig på det sedan då babyn fötts, ifall det visar sig att jag inte hinner sitta en timme åt gången. Ljuset är mest behagligt om man skulle sitta två timmar, men för mig börjar det kännas lite väl länge. Men det är ändå superbra att man kan välja själv!

Helst skall man sitta vid lampan på morgonen, och gärna varje dag i början. Ifall jag har annat brukar jag lämna bort det helt den dagen, och på helgerna har jag också oftast pausat (speciellt ifall jag redan suttit de andra dagarna). Det står i bruksanvisningen att man kan använda den när som helst under dagen, förutom på kvällarna - eftersom det stör sömnen. Men jag har då alltid hört att det helst ska vara direkt på morgonen, så det brukar jag köra på. Då får man också det gjort.

Fördelen med lampan är att man kan göra annat under tiden som man använder den. Jag sitter oftast vid datorn och skriver blogginlägg eller svarar på mail. Jag har också testat att läsa böcker, men ljuset gör att jag inte tyckt att det varit riktigt behagligt. Man behöver alltså inte sitta och titta in i lampan en timme, utan låta den vara på vid sidan om, medan man själv kan göra annat. Man skall ändå försöka titta in i den med jämna mellanrum.

140856 Eckhart Tolle Quote Instead of fighting the darkness you bring inBild lånad härifrån.

TYCKER JAG ATT LAMPAN HJÄLPER?
Ja. Jag gör faktiskt det. Jag är nästan förvånad själv. Jag ångrar absolut inte att jag köpt en. Jag har inte använt lampan i så många veckor, men jag tycker ändå att jag är mycket piggare och inte känner dethär obehaget att mörkret kryper sig in i varje vrå inombords. Såklart märker jag att jag suckar när mörkret infaller tidigare varje kväll, men det är ändå som om det skulle hänt något, som om en liten skillnad uppenbarat sig. Det går egentligen inte riktigt att sätta fingret exakt på vad som hänt, bara att något hänt. Precis som det ofta känns när man hittat en medicin som funkar, men man inte riktigt kan förklara hurdan nytta den gör. Bara att något är annorlunda. Det skall bli intressant att se hur det känns efter en månad, när det börjar bli mitten på november. 

TIPS TILL DIG SOM FUNDERAR PÅ ATT SKAFFA EN LJUSTERAPILAMPA
-Fundera på hurdan modell som passar dig. Vill du ha en som kan stå på ett bord eller någon mindre som är lätt att förflytta? Det finns även modeller som nästan ser ut som en vanlig platta. 
-Var noga med att den har tillräckligt med lux! Det krävs 10 000 lux för att lampan skall ge effekt. Kolla noga så att det inte är en wake-up-lampa, för det är inte samma sak. Utseendemässigt är de väldigt lika.
-På en del modeller står det att "produkten är certifierad av läkarvetenskapen". Jag satsade på en sådan för att vara säker på att det är just en lampa som kan klassas som en ljusterapilampa. 
-Få in en rutin på när du använder den, annars lämnar det lätt (i varje fall för mig, för det är ju inte det roligaste jag vet - men jag ser det som en behandling som jag behöver för att må bättre).
-Sitt vid den varje dag för bäst effekt. Helst på morgonen för att få effekt av den under hela dagen.
-Sitt helst så att lampans ljus träffar ögonen snett från sidan och även ovanifrån.
-Vänj dig gradvis med lampljuset. Börja med till exempel 15 minuter första dagen och utöka sedan tiden tills du uppnått rätt behandlingstid. Om man direkt sitter en timme är risken stor att man får huvudvärk och ont i ögonen. Jag kan känna av dethär ännu i dagsläget, trots att jag använt den några veckor. 

-----

 P.s. Jag är mitt i babybubblan just nu, med en 6 dagars bebis som är alldeles ljuvlig. Den 25 oktober kom lilleman till världen.
Dethär är ett inlägg jag hunnit knåpa ihop tidigare - men jag skall uppdatera er på bebisfronten och livet lite senare när vi landat lite mer. 


Tankar om mitt mående i graviditetsvecka 38

Skrivet av Pamela Lundberg 20.10.2021

 

GRAVIDITETSTANKAR I VECKA 38

Eftersom det var ovanligt många som gillade mitt senaste inlägg om graviditetstankar, så kommer jag fortsätta att uppdatera er lite smått om hur jag mår såhär i nuläget. 

pregnant woman g0ccaaeb3e 1920Bild från Pixabay.


Idag går jag in i graviditetsvecka 38, och jag som trott hela tiden att bebin kommer att komma mycket tidigare är väldigt förvånad. 
Och uppgiven.
(Jag kommer inte publicera någon magbild. Jag har aldrig gillat att ta magbilder på mig själv. Känner mig bara obekväm). 

Bebin ligger fortfarande väldigt högt upp. Den trycker rakt på mina revben, samtidigt som jag har mycket sammandragningar och det också trycker neråt. Dethär gör att andningen påverkas, och det börjar bli svårt att äta utan at må illa. Det finns helt enkelt inte plats för mer än bebin där. Jag har svårt att gå och stå längre än korta stunder, men det har också blivit svårt att kunna sitta längre, för det börjar också fort göra ont. Jag kan inte luta mig bakåt, för då påverkas andningen. Så jag sitter rak som en pinne. Jag kan dessutom nästan bara sova på en sida, så nätterna är inte heller direkt roliga. Ibland blir jag yr eller har tyngre med andningen. Jag vaknar stel och trött. 
Jag tror att det delvis är så mycket tyngre än mina andra graviditeter eftersom bebin ligger i vidöppen hjässbjudning. Alltså hen ligger med huvudet ner, men med ansiktet vänt mot min mage -istället för mot ryggen, som är det vanligaste. Och att den inte sjunkit ned tillräckligt. Den har inte heller huvudet vinklat i det mest optimala läget. 

Och nu märker jag att mitt psyke börjar ta stryk. Att gå med värk och inte kunna ens sitta längre stunder börjar ta ut sin rätt. Jag mår faktiskt ganska dåligt psykiskt just nu - men det är just för att det är så otroligt tungt rent fysiskt. Det har varit tungt så länge nu, för jag blev ju sjukskriven redan en månad innan mammaledigheten började. Redan då blev foglossningen alltför besvärlig för att jag skulle kunna gå längre sträckor. När jag passerade dag 37+3 var det precis som om luften gick ur mig. Ena dottern är född just den dagen, och jag har alltid hoppats att denhär krabaten skall komma tidigare. Min andra dotter är också född tidigare än beräknat, kan tilläggas - och nu börjar jag bli rädd att jag kommer att gå över tiden. 
Jag har ändå kunnat stå ut och känna mig rätt positiv fram tills dess, men nu är jag mest deppig. Det blir väldigt långa dagar. Väldigt mycket soffläge. Och för min mentala hälsa är det inte alls bra.

Jag vet att det finns många som har en mycket tyngre graviditet än vad jag har. Jag har lärt mig att man inte skall jämföra. Är det tungt så är det tungt. Oavsett vad det gäller. 
Såklart påverkar det också att jag faktiskt är utan medicinering.  Jag har inte vant mig vid det heller riktigt - även om det är något som jag tänker hålla fast vid ännu. Det finns ingen dämpning av känslorna, och att både vara gravid och ha en släng av EIPS gör ju att humöret påverkas mer än kanske hos andra gravida. Nog i dethär höstvädret, som jag också mår dåligt av.
Men jag tycker ändå inte att jag är i behov av medicin - för det är ju främst det fysiska som ställer till det. Här väljer jag faktiskt att lita på mig själv, trots att jag kan känna mig ifrågasatt om varför jag inte vill påbörja medicinering direkt efteråt. Min terapeut och psykiater håller samma linje som jag själv, men från de andra instanserna kan jag känna att de är oroliga (givetvis förstår jag till viss del, för att de inte har hand om den vården).


IMG 20200328 191055 245

Jag fick nyss veta att jag får åka till mödrapolikliniken nästa vecka. Jag har väl inga direkta förhoppningar på att de kommer att påskynda förlossningen, eftersom både mina och bebins värden är bra. Men de kommer ändå att kolla lite hur bebin ligger och sedan diskutera vidare med mig. Om inget hänt innan besöket så kommer jag själv föreslå igångsättning. Man kan ju alltid försöka. Så pass bra känner jag mig själv att när jag når en sånhär gräns när det bara är stopp, så måste något ändras ganska direkt. Annars blir jag ännu mer i psykisk obalans, och det kan leda till att jag sjunker djupare in i en depression. För jag har inte ett jättehögt försvar mot depressioner, med tanke på att jag haft flertalet tidigare. Jag känner också en större oro denhär gången, eftersom bebin ligger som den ligger. Det känns inte jättetryggt med tanke på förlossning, när jag hela tiden tänkt att den kommer svänga sig rätt långt innan. Jag tror att oron kommer släppa den dag jag faktiskt åker till förlossningen, för jag har aldrig känt mig rädd då. Jag har mera känt mig trygg och tyckt att jag har det under kontroll. Det är mera "tänk om"-tankar jag har nu, som är ganska typiskt mig.  

Så jag hoppas helhjärtat att bebin snart kommer, både för att min kropp och knopp är trötta, men också för att vi såklart vill träffa hen som vi väntat på så länge nu. Allt är klart rent praktiskt. BB-väskan är packad nästan helt klar (en del grejer som telefon och laddare går ju inte att packa ned), allt är tvättat och fixat, det mesta är inhandlat och storasyskonen pysslar för fullt teckningar och pyssel som bebisen skall få.

En del saker har jag medvetet inte köpt, eftersom jag tänkte att flickorna får inhandla det tillsammans med maken så länge jag är på BB. Jag vet att de kommer att uppskatta det. Annars blir det lätt väldigt mycket nallar åt bebin i present, och dem har vi i överflöd. För presenter vill de ge. Så de skall få köpa reflex, regnskydd och solskydd till vagnen. Det tycks inte finnas något att dra över denhär vagnen, så ett solskydd lär få bli snöskydd i vinter.
Vaggan skall de också få bädda innan bebin kommer hem - för med tre katter löns det inte att göra det på förhand. Jag har en stor plastpåse över madrassen just nu, och ändå hörde jag prassel inatt när den ena katten var där. Egentligen kommer jag säkert samsova även med denhär bebisen, men dagtid behövs eventuellt vaggan. Om inte annat så är den en fin inredningsdetalj.

Och även om det känns väldigt tungt just nu så finns det också en del av mig som är förväntansfull inför förlossningen och som ser så fram emot att få komma hem med en ny familjemedlem. Bara för att det tyngre överväger just nu så ser jag nog det positiva och det spännande ännu. Jag är som sagt inte deprimerad, även jag får väldigt liknande symtom på grund av det fysiska. 

 


Idag infaller World Mental Health Day

Skrivet av Pamela Lundberg 10.10.2021

 

DAGEN FÖR MENTAL HÄLSA

-World mental health day

den 10 oktober

 

Mental Health Awareness Day 3Bild lånad härifrån.

Idag är det Världsdagen för psykisk hälsa (World Mental Health Day). Den infaller alltid den 10 oktober varje år och syftet med den är att öka medvetenheten kring frågor som är kopplade till psykisk hälsa i hela världen. Årets tema är "Alla unga har ett ovärderligt inre!”, där man vill betona ungas psykiska hälsa. Jag vill även uppmärksamma hur psykisk ohälsa påverkar oss alla i samhället.

Här kommer en kort lista som visar på hur utbredd psykisk ohälsa faktiskt är i vårt land:
-Psykiska ohälsa försämrar livskvaliteten i större utsträckning än många fysiska sjukdomar.
-Psykisk ohälsa är den största av sjukdomsgrupperna som orsakar arbetsoförmåga.
-En av de vanligaste psykiska störningarna är depression.
-Åtminstone 5 procent av den vuxna befolkningen lider årligen av allvarlig depression.
-Årligen görs 27 000 ansökningar om sjukdagpenning i anknytning till depression.
-Årligen beviljas 3 500 personer invalidpension på grund av en depressionssjukdom.
-Ungefär 20–25 procent av ungdomarna lider av någon psykisk störning och det är de vanligaste hälsoproblemen bland skolelever och unga vuxna. 
-Var sjätte person någon gång under sitt liv funderat på självmord. 
-Självmord är en av de vanligaste dödsorsakerna bland 15–19-åringar. 

Källor: THL samt Sotkanet.

10/10. Dagen för mental hälsa.
En viktig påminnelse om att psykisk hälsa är lika viktig som fysisk.
Att det är okej att inte vara okej.
Och att det är okej att säga det högt.

fear gd9c774e7c 1280

Institutet för hälsa och välfärd, THL, har listat dessa punkter som viktiga för att man skall ha en god psykisk hälsa:
*God självkänsla
*Känsla av kontroll över livet
*Optimism 
*En meningsfull sysselsättning
*Förmåga att skapa tillfredsställande sociala relationer
*Förmåga att möta motgångar

Tycker du att listan är komplett? Finns det något du vill fylla på med? Jag tycker i varje fall att den är rätt okej. 

VAD MÅR DU BRA AV IDAG?
För någon som lider eller har haft psykisk ohälsa är det viktigt att orka mata sig själv med sådant som ger ny energi. Att lära sig att ta hand om sig själv. Hitta nya vägar, nya strategier, andra verktyg.

Att orka när man egentligen inte orkar är dränerande. När man öppnar ögonen på morgonen och inte ser någon vits med att stiga upp. När kylskåpet ekar tomt men man inte har energi att åka till affären. När det råder ett konstant novembermörket i själen. När det är omöjligt att ta upp telefonen och ringa en vän, för det är alldeles tomt i huvudet. När man inte ser någon mening med att leva längre.
Då man likväl vet att man måste orka.
Varje dag.

Att prata om psykisk ohälsa räddar liv.
Att betona psykisk hälsa förebygger.
Att veta att man inte är ensam gör en mindre ensam.
Att prata högt om svåra saker är en livsviktig början.

Idag påminns jag om att det går att skapa ett liv värt att leva, trots att man kämpar med psykisk ohälsa. Att det går att resa sig även från en sådan mental krasch där hela ens jag uppslukades i ett mörkt hål. Att man kan övervinna psykiskt illamående med rätt hjälp och rätta verktyg.

Ingen är ett hopplöst fall, dömd att leva i ständigt mörker. Låt aldrig någon få dig att tro det. Det går att resa sig igen. Men då behövs också tillräckligt med resurser, tillräckligt med vårdmöjligheter och tillräckligt många som vågar fråga "hur mår du, egentligen?".

Jag är okej idag.
Tillräckligt.
Enligt mina förutsättningar.
Men jag har också varit långt ifrån okej. 
Djupt nere.

Ge aldrig upp, för det finns en tid när även din resa kommer dit, till att livet är tillräckligt bra.


Här kommer en mycket viktig bild om hur våra tankar kan spela oss ett spratt. Vad som ständigt matas in i vårt huvud via sociala media vs. vad vi kanske på djupet faktiskt behöver:

41381175 262123117651455 8007510532173178453 nLånad bild.