Visa inlägg taggade med 'psykisk ohälsa'
Dialektisk beteendeterapi och samtalsterapi - vad har hjälpt mig?
DEL 3.
DE TERAPIFORMER JAG GÅTT
Vad har hjälpt mig?
Det finns väldigt många terapiformer nuförtiden, som är anpassade enligt hurdan problematik som man har. Jag har inte koll på alla till hundra procent, trots att jag själv studerat utvecklingspsykologi. Däremot känner jag till ganska många, tack vare mina studier och eget intresse. Men det spelar ingen roll hur mycket teoretisk kunskap jag än har om dehär terapiformerna - för det är något helt annat att själv ha suttit som patient i dedär olika fåtöljerna. Jag tänker inte gå in på hurdana terapier som erbjuds, eftersom man lätt hittar fakta om dem på internet.
En sak vill jag ändå poäntera:
En terapiform som hjälpt mig behöver inte hjälpa just dig eller din närstående. Det är väldigt individuellt vad man tycker hjälper. Jag själv har haft stor hjälp av DBT, men det finns också andra som tyckt att det inte hjälpt över huvud taget. Det finns ingen terapiform som skulle vara bättre än andra. Terapiformen skall givetvis passa klientens problematik.
Däremot har de flesta nytta av att gå i terapi!
Dessutom tror jag att något av det viktigaste är att man hittar en terapeut som man känner att man har förtroende för. Jag har haft väldigt tur, för jag har alltid råkat få en terapeut som jag synkat med och som jag vetat att har kämpat för mig, vid min sida. De tre terapeuter jag gått längst hos har jag haft/har (eftersom jag fortfarande går hos den ena) en väldigt nära relation med. Jag kände att jag kunde lita på dem fullständigt. Våra personligheter passade med varandras. De vågade utmana mig så att jag kunde utvecklas.
Däremot vet jag också att många råkar få en terapeut som de inte känner att de har förtroende för eller som de inte alls kommer överens med. Många gånger behöver det inte betyda att terapeuten är dåligt - men man passar helt enkelt inte tillsammans. Förtroendet finns inte där. Då faller även hela terapijobbet. I sådana fall behöver det ju inte vara så att terapi inte hjälper, utan att man behöver hitta en annan terapeut som man funkar bättre tillsammans med. Det kan faktiskt vara svårt att hitta en sådan, men det lönar sig absolut att inte ge upp. I så fall behöver man helt enkelt våga byta.
Gammal bild, från år 2017 när jag var sjukskriven för djup depression.
MIN PERSONLIGA ERFARENHET AV TERAPI
Jag har gått i terapi länge. MÅNGA år. Då menar jag verkligen långa tider, långt över 10 år.
Jag har i viss mån blivit "överterapeutiserad" som min nuvarande terapeut brukar säga. Det betyder att jag delvis blivit så sönderplockad i så många år av så många att jag litet tappat bort mig själv i det hela. Alla har haft sina åsikter, jag har lärt mig sönderanalysera det mesta - och slutresultatet kanske gjort att jag blivit ännu mer virrig kring mig själv.
Det är egentligen vad jag i nuläget pysslar med i terapi - jag försöker pussla samman alla de bitar som känns så virriga. Mitt mål med terapin nu är att kunna klara av mina svårigheter själv, utan stöd. När man har EIPS blir man lätt väldigt osäker på den biten, eftersom det kan storma så mycket inombords.
Å andra sidan har jag behövt alla dehär åren i terapi. Jag har växt som person. Jag ser saker på ett helt annat sätt nu. Jag kan hantera min problematik mycket bättre. Jag har ju dessutom inte bara EIPS, utan även återkommande depression och generaliserat ångestsyndrom (men det kommer jag berätta mer om i andra blogginlägg).
HUR TERAPIN SETT UT FÖR MIG:
*VANLIG SAMTALSTERAPI
Jag började med vanlig samtalsterapi som 16-åring. Jag gick de första åren på Folkhälsans tonårspoliklinik i Vasa, som numera tyvärr inte finns längre. De första åren gick väldigt mycket ut på att försöka våga lita på min terapeut, eftersom jag ju i flera år inte vågat berätta hur jag mådde åt någon. Jag hade en mur av skam och självförnekelse som jag behövde riva ned. Jag kände ju att jag gick emot mig själv genom att berätta att jag mådde dåligt, eftersom jag ju bestämt mig för att förneka att jag led av psykisk ohälsa även inför mig själv. Det var så svårt att våga öppna upp om depressionen, trots att jag ju tillika ville må bättre.
Jag gick senare även i privat psykoterapi i några år, som jag ansökte om via Folkpensionsanstalten.
Jag bearbetade. Lärde känna mig själv. Jobbade aktivt för att försöka förstå mig själv bättre.
På den tiden hade jag väldigt svårt att berätta om hur jag mådde, men jag har alltid haft väldigt lätt för att skriva. Många terapitimmar gick ut på att jag tog med någon text som jag hade skrivit, som min terapeut sedan läste högt, och som vi sedan diskuterade kring. Då var det mycket lättare att kunna börja prata, när jag redan skrivit ned mina känslor. Så skrivandet har varit väldigt viktigt för mig även i terapisammanhang. Det är även något jag brukar tipsa om åt andra. Skriv eller måla ned känslokaoset om det känns som om du inte får någon början på det muntligt.
Och numera går jag ju alltså också i vanlig samtalsterapi. Där får jag stöd av det för att hantera min hyperkänslighet jag inte riktigt bemästrar på egen hand ännu.
*DIALEKTISK BETEENDETERAPI (DBT)
I slutet på år 2015 kraschade jag rejält ned i en riktigt djup depression. Jag hade ingen kontakt med psykiatrin just då. Jag hade haft några år där jag mått ganska bra - problemet var bara att jag aldrig hunnit stanna upp. Jag hade verkligen lagt min fot på gaspedalen. För när jag äntligen mådde bra ville jag ju göra allt som jag tyckte att jag missat. Det säger ju sig själv att det så småningom säger stopp... Det var just då svårt att hitta någon som kunde hjälpa mig, inga medicinändringar hjälpte - och jag bara föll.... Till slut befann jag mig frivilligt på en sluten psykiatrisk avdelning för att jag var i så dåligt skick.
Jag fick jättebra hjälp där. Jag hade ett flertal vårdare runt mig som gjorde sitt yttersta för att hjälpa mig. Jag behövde vara där för att helt byta medicin, något som var omöjligt hemma med två småbarn på 2 och 1 år. Och det ledde även till att jag blev beviljad dialektisk beteendeterapi, eftersom EIPS alltid varit min huvudproblematik. Den terapiformen är utformad just för personer med sådan problematik.
Dialektisk beteendeterapi, DBT, var en relativt ny terapiform här år 2016. Jag var en av de första som gick det på svenska i Vasa.
Det förändrade mig.
Äntligen fick jag en handbok som lärde ut strategier som jag behövde för att hantera den enorma ångest jag hade.
Konkreta verktyg i vardagen.
Dialektisk beteendeterapi består av både egenterapi samt gruppterapi, där man lär sig olika färdigheter som hjälper en att hantera vardagen. Jag kommer skriva mer om en del färdigheter så småningom här på bloggen.
Dialektisk beteendeterapi är indelat i fyra olika moduler, i varje finns det en uppsjö med färdigheter som man skall lära sig. I gruppterapin övar man de olika färdigheterna, och man får även hemläxor varje vecka, som gås igenom vid nästa gruppterapi. Meningen är att dehär färdigheterna skall bli så integrerade att man automatiskt börjar använda dem i vardagen. Dethär betyder också att man faktiskt måste vara villig att öva och jobba med de hemläxor man får. I egenterapin ligger fokus mer på den egna problematiken, samt hur man kan använda sig av färdigheterna för att bemästra svårigheterna. Man har även läxor till egenterapin.
Mer info om DBT hittas lätt på google. Ett riktigt kort sammandrag finns här.
I 2,5 år övade jag på att lära mig hantera mina drag av emotionellt instabilt personlighetssyndrom. Min egenterapeut och mina två gruppterapeuter brann verkligen för att försöka få oss alla att få ett liv värt att leva. Jag gick ett halvår extra för att jag kände att jag behövde gå igenom färdigheterna ett varv till. På ett år hinner man gå igenom färdigheterna fyra gånger, så här är det repetition som gäller. Det första halvåret mådde jag så pass dåligt att jag inte ens orkade lyssna på vad som sas under gruppterapin, jag bara satt med medan världen snurrade.
I början tyckte jag DBT var ett skämt. Under det första halvåret kändes allting svårt. Jag var arg och frustrerade för att det ju inte alls funkade - där pratades om mindfulness (leva i nuet), stå ut med svåra känslor och genomleva stark ångest med kallduscher, intensiv motion eller andningsövningar. Jag förstod ingenting av terapins uppbyggnad.
Jag fattade inte varför jag skulle lära mig dethär, och när jag väl testade så tyckte jag inte att färdigheterna hjälpte.
Jag tyckte det var flumm. Jag kan inte säga att jag direkt brydde mig heller, eftersom jag var så djupt deprimerad.
Tills vi gjorde en mindfulness-övning i gruppen.
Och min ångest sjönk. Jag var bara där, exakt i den stunden, i den övningen.
Jag minns exakt hur jag hörde terapeutens ord genom mina slutna ögonlock, hur min hjärna tog in orden och bara lyssnade. Det fanns inget annat än hennes röst och de orden hon sa. Och min kropp reagerade med att falla ihop, vila i fåtöljen där jag satt. Ett lugn spred sig inuti mig. Det var ett ögonblick när ångesten jag nyss haft i kroppen gav efter och försvann.
Och jag insåg att det kanske ändå är nån mening med alla dessa fåniga övningar i medveten närvaro.
Det tog ca 1,5 år innan jag på allvar lärde mig använda färdigheterna i mitt liv.
Innan dess kändes det många gånger hopplöst.
Men sen bara funkade det. För att jag övat så rysligt mycket - för DBT funkar inte om man inte satsar stenhårt på hemläxorna.
Man måste våga förändra sitt beteendemönster.
Exempel på en av mina favoritfärdigheter i den DBT-manual som jag har.
DBT-färdigheter är än idag min räddning de dagar livet gör för ont.
Jag använder färdigheterna ofta.
Många går automatiskt nu. De som handlar om att reglera stark ångest tar jag till under mina sämre perioder. Jag vet numera också vad som brukar fungera bäst för mig.
En del färdigheter behöver jag sällan numera. Ibland måste jag påminna mig själv om hur jag brukade göra, för det är så pass länge sedan jag använt mig av dem. Ibland slår jag till och med upp i boken och letar färdigheter.
Det finns också färdigheter som jag oftast gör automatiskt numera, utan att ens tänka på att det är färdigheter. De handlingsstrategierna hör till livet och vardagen helt naturligt.
Andra färdigheter har jag aldrig haft nytta av.
Man behöver hjärntvätta sig själv med nya vanor.
Och min ångest idag är så mycket mer hanterbar jämfört med innan.
Ett foto från när jag ännu gick i DBT och från det rum där vi hade vår gruppterapi.
Här satt vi oftast i fåtöljgruppen.
Det var bäst att komma tidigt, för ni ser ju vilka stolar man annars fick lov att sitta på. De skarpa.
I gruppen fick jag möta andra med liknande svårigheter.
Jag saknar ännu den gemenskap som fanns bland oss ~tio deltagare och två terapeuter. Deltagarantalet varierade ju lite, eftersom en del blev klara med sin terapi eller valde att sluta, och nya personer började.
För första gången satt jag bland andra som även hade liknande problematik som mig och jag fick vara precis som jag var. Jag behövde inte prata om jag inte orkade det den dagen. Det var ingen som dömde mig, för vi visste allihopa hur det kan kännas. Man var okej oavsett hur man mådde.
Vi skrattade. Vi hade otroligt roligt ibland. Och ibland var det ångest och tårar och tystnad. Men i förståelse. Vi var alla där av samma anledning. Det fanns ett särskilt band mellan oss, även om en del av oss inte umgicks annat än i gruppen.
Men det finns såklart en lite mörkare sida av att samla tio personer med liknande svårigheter i samma rum.
Man dras lätt med i andras självdestruktivitet, trots att vi aldrig fick prata om sådant med varandra, varken på terapin eller på fritiden. Ändå förstår man. Ändå vet man. Ändå dras man lätt med helt omedvetet. Det är en nackdel.
Jag valde själv att mestadels umgås med gruppen bara i terapirummet, för att undvika denhär självdestruktiva dragningen. Och det betyder inte att jag inte tycker om dem, för det gör jag. Jag valde att göra så för att skydda mig själv.
Varje gruppterapi var uppbyggd på samma sätt. Inledning, genomgång av förra veckans färdigheter och läxor, kaffepaus samt efteråt genomgång av den nya färdigheten och läxan. Varje kaffepaus fick vi kaffe och smörgåsar samt frukter. Till slut blev vi så ivriga att vi fick kaffe även direkt vi kom dit, för våra terapeuter var så omtänksamma. (Dessutom hade en del av oss väldigt lång väg till terapin, eftersom man kan komma från hela sjukvårdsdistriktet just för att få DBT på svenska). Dendär kaffepausen stärkte definitivt gruppsammanhållningen. Där kunde vi prata om annat än terapin. Där pratade vi om vardagliga saker.
Än idag, ett par år senare, saknar jag ibland gruppgemenskapen. Det var en rolig, speciell tid.
SUMMARIUM
Jag har haft jättestor hjälp av DBT, och eftersom den terapiformen inte är så jättebekant för många så berättar jag ofta om den. Dessutom innehåller DBT så många färdigheter som även andra, utan EIPS eller ens andra psykiska svårigheter, har nytta av. DBT innehåller många färdigheter som vem som helst skulle må bra av att känna till och använda sig av i vardagen.
Men jag har absolut behövt båda terapiformerna. Samtalsterapi har gett mig djupare förståelse för mig själv, medan DBT har gett mig de konkreta verktygen jag behöver för att hantera vardagen.
Ingen terapi är bättre än den andra.
De har bara olika syfte.
Såhär ser alla korridorer ut vid den psykiatriska poliklinik jag går. Ungefär som vid alla hälsovårdscentraler.
Mer skrämmande eller exotiskt blir det inte..
(Egentligen får man inte fota, hehe).
Huvudkriterierna för diagnosen EIPS
Del 2.
Huvudproblematiken
I detta inlägg har jag tänkt gå djupare in på hur diagnos-manualen DSM ser på diagnosen emotionellt instabilt personlighetssyndrom. (DSM är en förkortning av Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, som är läkarnas diagnosverktyg).
Jag skall försöka att i korthet förklara vad det innebär att ha ett personlighetssyndrom och vilka kriterier man behöver uppfylla för att få diagnosen EIPS.
Därefter har jag tänkt berätta hur jag personligen upplever mina symtom.
Vad är ett personlighetssyndrom?
Vår personlighet är en samling av våra tankar, känslor och beteenden som kännetecknar oss själva. Personlighet beskriver hur vi agerar, tänker, känner och relaterar till oss själva och vår egen omgivning. Även om vi alla har en alldeles egen personlighet som skiljer oss från andra människor, så finns det ändå ett visst gemensamt mönster för oss alla. Vi tänker, känner och reagerar ofta rätt lika. Tänk bara på hur vi reagerar när vi förlorat någon närstående, eller när vi blir riktigt skrämda eller glada.
En person som har ett personlighetssyndrom anses ha avvikande och oflexibla personlighetsdrag, vilket leder till ett stort lidande för personen. Dessutom leder ett personlighetssyndrom ofta till en nedsatt förmåga att hantera relationer, både på det sociala planet samt yrkesmässigt. Ett personlighetssyndrom är ett mönster av beteenden som har funnits med under en längre tid. Dethär är viktigt att komma ihåg, eftersom vi alla säkert någon gång uppfyller kriterierna för någon diagnos.
Det finns ett flertal olika personlighetssyndrom, varav ett är just emotionellt instabil personlighetsstörning. Observera att bara för att svårigheterna anses vara inkluderade i vår personlighet betyder det inte att de inte går att förändra. EIPS behöver inte vara en livslång kamp, för med rätt behandling kan problemen reduceras och diagnosen kan i bästa fall bli avskriven.
Vad är emotionellt instabilt personlighetssyndrom?
I diagnosen emotionellt instabilt personlighetssyndrom ingår nio kriterier. (I länken finns fördjupande fakta för dem som vill läsa en längre förklaring). Förutom de allmänna kriterierna för personlighetssyndrom behöver man uppfylla fem eller fler av kriterierna nedan för att anses ha diagnosen.
De nio kriterierna är:
1. Rädsla att bli övergiven
2. Kraftiga humörsvängningar
3. Impulsivitet
4. Problem med ilska
5. Återkommande självmordsförsök eller självskadebeteende
6. Mönster av instabila och intensiva relationer
7. Kronisk tomhetskänsla
8. Instabil självkänsla
9. Stressrelaterade paranoida tankar eller dissociativa symtom
Den som har emotionellt instabil personlighetsstörning har problem inom tre huvudområden: Instabilitet i känslolivet, impulsivitet och relationsproblematik.
Denhär bilden tycker jag ger en rätt bra bild över de typiska svårigheterna:
Bilden lånad härifrån.
Jag måste här poäntera en viktig sak:
Eftersom man enbart måste uppfylla fem av de nio kriterierna här ovan, betyder det att det finns över 100 olika varianter på emotionellt instabilt personlighetssyndrom. I praktiken kan alltså två personer som har borderline enbart ha två kriterier gemensamt. Problematiken kan alltså vara väldigt olika hos personer med diagnosen!
Vi som har diagnosen är i själva verket helt olika individer, även om vi har en del gemensamma svårigheter. När man läser om borderline i media och i faktaböcker låter det lätt som om en person har alla dessa symtom på en gång. Så behöver det absolut inte vara.
En linje som visar personers känslighet
Jag själv brukar se borderline utgående från en uppritad linje, som mäter hur känslig man är.
En vanlig person befinner sig någonstans i mitten på linjen.
När man går lite längre till höger hittar man personlighetsdraget HSP (högkänslig personlighet, som är ett karaktärsdrag och ingen diagnos!).
När man går ännu längre till höger hittar man borderline - de personer utan skyddshud, där alla reaktioner känns och bränner som eld.
Jag tror att de flesta med emotionellt instabil personlighetsstörning är väldigt känsliga individer, som reagerar på det mesta i omgivningen - oavsett om det då är bra eller dåliga saker som händer i deras liv. EIPS medför även starka känsloreaktioner som svar. Vi reagerar utan filter, som om varje vardagshändelse skulle vara det bästa eller det sämsta som någonsin hänt oss - och då kan det bara handla om något sådant som att mjölken är slut och vi inte orkar gå till affären och köpa mer.
Marsha Linehan, grundare av DBT, pratar om denhär känsligheten såhär:
Vad är då egentligen skillnaden mellan EIPS-känslor och vanliga känslor?
Jag skulle säga att det är INTENSITETEN i känslorna.
Vid emotionellt instabilt personlighetssyndrom känner så djupt och så intensivt.
En person utan EIPS kan vara glad, ledsen, irriterad och arg under en dag. Alla upplever vi många känslor under de vakna timmarna.
En person med EIPS kan vara sprudlande glad och nästan flyga på moln, vara så ledsen att den hatar allt och bara vill dö för att den inte klarar av ångesten (obs, det är en intensiva TANKAR jag syftar på nu, tankar som inte alls ens är tänkta att skrida till handling), känna en total inre tomhet utan några känslor alls, vara så irriterad och arg att det riktigt bränner inombords - en del har svårt att kontrollera det och får aggressionsutbrott. De upplever alla känslor så starkt att det till slut blir ett känslokaos.
Det är också SNABBHETEN.
Humöret för en person med EIPS pendlar mellan de högsta topparna och de djupaste dalarna. Och det går i en rasande fart - tänk er hur snabbt ett åkdon i berg- och dalbanan far fram.
Snabbt.
Hur ser då mina symtom ut?
Även om jag skrev det redan i förra blogginlägget, så måste jag framhålla det även nu: Jag har ingen typisk EIPS. Därför tycker jag också att det är så viktigt att kunna berätta hur livet kan se ut som högfungerande borderline.
-I RELATIONER
Jag har inte jättestora problem med relationer. Knappast direkt värre än andra. Jag tycker att jag har ganska lätt att komma överens med människor, och jag hamnar inte i första taget i konflikt med andra. Jag har inte problem med att kontrollera min ilska.
Jag har varit tillsammans med min man i över 15 år.
Jag har vänner.
Jag kan behålla relationer.
Min uppfattning om en person växlar inte riktigt från beundran till hat på nolltid.
Däremot är jag jätterädd för att bli övergiven. Jag tror människor ska lämna mig, utan orsak, bara för att jag är jag. En irrelevant rädsla som bara finns. Dethär är nog en av de svårigheter som jag tampas mycket med. Det gör att det tar lång tid för mig att på allvar öppna mig och känna ett djupare förtroende för någon.
-MED IMPULSIVITET
Jag är inte impulsiv. Verkligen inte.
Jag har till exempel aldrig haft problem med missbruk eller pengaslöseri, som bilden ger som exempel på impulsiva beteenden.
Jag gör sällan nåt utan att tänka på konsekvenserna.
Jag har haft självskadebeteenden, men aldrig riktigt grova.
Jag har aldrig gjort självmordsförsök.
Jag har däremot haft mycket starka självmordstankar, då under mina två riktigt djupa depressioner.
När jag mår riktigt dåligt får jag ännu tankar på att jag inte vill leva, även om jag absolut inte vill dö. Tankarna är snarare en automatisk reaktion på den starka ångest jag då känner, än att det skulle vara desto mer genomtänkt. Eftersom jag kan ha väldigt starka fysiska symtom vid ångest är det inte heller konstigt att tankarna söker fram snabblösningar på hur man snabbt skall slippa ur mörkret. Och det är ju en himla tur att tankar bara är tankar, och de försvinner rätt snabbt.
- MED INSTABILITET I KÄNSLOLIVET
Det huvudområde som orsakar mest lidande för mig är nog instabiliteten i känslorna. Det är nog dethär som tar mycket av min energi och gör mig mest trött.
*ALLTID EN NY KRIS PÅ GÅNG
Jag har kraftiga och starka humörsvängningar.
Mitt humör är en ständig berg-och-dalbana. Ibland är humöret samma i nån dag, ibland växlar det ofta. Mitt humör kan gå från superbra och svindlande glad till jättedåligt och bottendjup ångest på någon sekund. Den djupa ångesten kan sitta i i dagar. Humöret går såhär lite beroende på vad som händer under dagen, eller ibland helt av sig själv, utan någon riktig märkbar orsak.
*HYGGLIG BALANS --> KATASTROF
Jag balanserar alltid mellan hygglig balans och total katastrof.
Mitt känsloliv går från balanserat välmående till total katastrofkänsla. På någon sekund. Tack vare viss hjälp av mediciner och stor hjälp av DBT-färdigheter kan jag kapa de flesta djupa dalar och alltför höga toppar. Och tack och lov har jag människor i min närhet som orkar ta emot alla ständiga, små katastrofer som dyker upp i mitt liv. En katastrof kan vara allt från ett personligt misslyckande till något så vardagligt som att ett möte jag länge sett fram emot blir ändrat och uppskjutet. Det kan även vara ändrade planer för dagen eller att något inte blir riktigt som jag hoppats på.
*HYPERKÄNSLIG
Men jag är fortfarande hyperkänslig. Jag reagerar på allt och inget.
Mitt liv är i princip en ständig kris. Är det inte det ena, så är det det andra.
Jag känner av minsta lilla känslovibb som någon annan sänder ut. Dethär tycker jag däremot är positivt. Jag är VÄLDIGT empatisk. Jag känner ofta in det som inte sägs.
Det går lite i skov, men periodvis är jag väldigt så känslig. Då är det alltid nya kriser som avlöser varandra, oftast småsaker som jag hakat upp mig på. Dethär gör att min värld tillfälligt faller samman. Allt svartnar och det finns ingen lösning. Ja, tills jag lugnat mig och inser det överdramatiska i det hela. Oftast kan jag fnissa åt det själv en stund senare, bara någon annan eller jag själv får mig att inse att jag nog igen reagerat lite väl dramatiskt.
*OVERKLIGHETSKÄNSLOR
Det är ändå extremt tungt att hela tiden pendla i humör. Jag hinner inte alltid själv med.
Och de djupa dalarna är så djupa. Så mycket ångest. När det är som värst får jag overklighetskänslor. Jag stänger av till viss del. Min terapeut brukar säga att det märks genom att jag blir väldigt frånvarande och ofta sluter mig helt. Det känns lite som att befinna sig i en bubbla, dit ingen kan nå - men där jag inte heller riktigt når omvärlden. Dissociation är obehagligt, men som tur är händer det mig inte särskilt ofta. Om jag är väldigt nervös inför något eller väldigt psykiskt pressad kan det dock hända att världen tonas ut. Jag kan ändå delvis ta mig tillbaka från dethär och fungera normalt.
*TOMHETSKÄNSLA
Jag har även en ständig, kronisk tomhetskänsla inombords. Det är som ett stort, svart hål i mig som aldrig riktigt kan fyllas, oavsett vad jag gör eller hur mycket jag än försöker. Vissa dagar tänker jag inte särskilt mycket på det, men en del dagar ekar det ofantligt tomt i mig. Egentligen finns det ingen orsak till denhär tomheten. Den bara är. Den är nog något som jag kommer att få leva med.
Summering:
Mitt känslokaos märks inte så mycket utåt. Där har jag haft tur.
Jag kan leva ett vanligt liv.
Det stormar bara i mitt inre, men jag agerar inte på känslorna.
*
Lämna gärna en kommentar om det är något ni vill säga eller har något ni funderar över!
I nästa inlägg tänkte jag skriva lite mer om de terapier jag gått, främst om Dialektisk beteendeterapi (DBT).
Emotionellt instabilt personlighetssyndrom
Del 1. Inledning.
Jag kommer att dela in min berättelse i ett flertal olika inlägg, för att ni alls ska ha en chans att orka läsa. Ni som följt mig på Instagram kommer känna igen texterna till en viss del, men nu kan jag äntligen skriva lite djupare och längre.
Att ha drag av Emotionellt instabilt personlighetssyndrom (EIPS).
Eller helt enkelt att vara högfungerande borderline.
En högfungerande variant av diagnosen
Jag måste börja med att poängtera två viktiga saker:
1. Jag har enbart DRAG av diagnosen emotionellt instabilt personlighetssyndrom.
Det innebär att jag inte helt uppfyller kriterierna. Jag har inte "renodlad borderline". Det gör att mina symtom eventuellt är lite annorlunda än en person som helt uppfyller kriterierna.
Jag brukar kalla mina symtom för "högfungerande borderline". Jag tycker att det beskriver mig väldigt bra. Jag lever ett helt vanligt liv. Symtomen märks inte så mycket utåt i de flesta sammanhang, men inombords märker jag nästan alltid av känslokaoset. Det är dock min egen benämning på mina svårigheter och ingen definition som psykiatrin använder sig av.
2. Emotionellt instabilt personlighetssyndrom är INGEN SJUKDOM.
Obs! Det är extremt viktigt att komma ihåg!
Själva diagnosen är en samling tankar, känslor och beteenden som påverkar den psykiska hälsan.
I varierande svårighetsgrad.
Det är egentligen sådana personlighetsdrag som alla kan ha. Skillnaden är att hos en person med borderline blir personlighetsdragen EXTREMA. De blir till ett stort lidande för personen ifråga. De negativa känslorna är mera på ytan. Man reagerar outhärdligt starkt på sånt som andra inte ens uppfattar eller ser som småsaker.
En stämplande diagnos
Jag fick min diagnos emotionellt instabil personlighetsstörning när jag var 19 år gammal, alltså för över 15 år sedan. Då behövde jag få en diagnos på pappret, eftersom jag var på väg att söka mig till privat psykoterapi som understöds av Fpa. För att det alls skall vara möjligt att bli beviljad terapi som ersätts av Fpa kräver de ett läkarutlåtande, där även diagnoserna är tydligt utskrivna. Jag har aldrig gjort någon större psykiatrisk utredning, men diagnosen har hängt kvar under alla år.
Så medan läkaren i korthet berättade att hon hade lagt den diagnosen åt mig, tittade hon upp från sitt papper och tillade: "Du passar ju inte riktigt in i denhär diagnosen, men det är ju trots allt den som beskriver dig bäst...". Jag själv tyckte mest att det var bra att äntligen få ett namn på mina svårigheter, eftersom jag aldrig tyckt att depression beskrev den smärta som jag kände inom mig.
Jag var lättad, till en början. Det virrvarr av känslotumult jag kände inom mig hade faktiskt ett namn.
När jag sedan började läsa på om diagnosen där hemma blev jag istället fruktansvärt rädd och kände mig nästan kränkt. Jag var helt säkert på att jag skulle bli stämplad om någon fick reda på dethär, så jag bestämde mig för att aldrig berätta att jag hade EIPS.
Inte åt någon, förutom min nuvarande man.
Jag studerade ju själv utvecklingspsykologi vid den tidpunkten, så jag visste ju att det ansågs vara en tyngre diagnos, eftersom den sågs som svårbehandlad. Jag visste också att personer med borderline i medier ofta beskrivs som manipulativa, överdramatiska och ständigt uppmärksamhetssökande. Jag läste även i media om att borderline-patienters självmordsförsök och självskadebeteenden leder till konstanta sjukhusvistelser och att vårdpersonal tycker att denna patientgrupp är tung att jobba med.
Jag kände inte igen mig i dedär fördomarna. Alls.
En diagnos med många namn
Jag hade som 19-åring aldrig hört talas om emotionellt instabil personlighetsstörning tidigare, för vid den tidpunkten var det en rätt ny benämning på den diagnosen. Tidigare har psykiatrin pratat om borderline personlighetsstörning, eller enbart borderline. I dagsläget har man igen ändrat namnet, och numera kallas den emotionellt instabilt personlighetssyndrom.
Jag gillar inte riktigt benämningen borderline, eftersom det enligt mig refererar till just den stämpel som jag vägrar ha i min panna. Men ibland använder också jag det ordet, för att det helt enkelt är kort och lättanvänt. De flesta som läst något litet psykiatri känner dessutom igen den benämningen. Men om man googlar borderline kommer man tyvärr lätt in på självskadesidor eller sidor som beskriver personer med den diagnosen som mycket psykiskt sjuka. Det är också anledningen till att jag till exempel aldrig använder den hashtaggen på Instagram. Det finns tyvärr helt enkelt så mycket skit på internet.
Jag föredrar nog det nyaste namnet, emotionellt instabilt personlighetssyndrom. Men jag skriver ibland personlighetsstörning, helt enkelt för att det också ännu används. Jag tycker att syndrom ändå är mer passande än störning. Det är mycket mindre stämplande. Jag pratar ibland enbart om förkortningen EIPS. Så jag kommer högst troligt att blanda alla benämningarna rätt fritt här på bloggen.
Alla dehär benämningarna på diagnosen är alltså korrekta. De refererar till exakt samma syndrom. Däremot är en del av benämningar mer negativt laddade än andra.
En diagnos jag vägrar skämmas för längre
Jag har tänkt berätta hur det är för mig att leva med de svårigheter som EIPS medför. Oftast läser man om dem som är värst drabbade, de med stora svårigheter. Därför vill jag nyansera upp bilden lite.
Man kan även vara drabbad, trots att svårigheterna inte är lika synliga utåt.
Först alldeles nyligen blev jag själv redo att börja prata högt om diagnosen.
Jag hade redan bestämt mig för att jag skulle börja föreläsa om hur det är att leva med depression och kronisk ångest när vi inledde vår erfarenhetsexpertutbildning. Men något hände under utbildningens gång. Jag började inse att jag måste få berätta om högfungerande EIPS. Jag vill försöka hitta lite fler nyanser än de som oftast dyker upp i mediehavet.
"Jag kommer nog aldrig att våga berätta om denhär diagnosen offentligt, men jag kan ju berätta dethär för er", sa jag åt de andra deltagarna på erfarenhetsexpertutbildningen och ryckte lite trött på axlarna. "Jag vågar helt enkelt inte".
Det sa jag bara för lite mer än ett år sedan.
Det var också den åsikten jag haft enda sedan jag fick diagnosen för väldigt många år sedan.
En av de andra deltagarna tittade då på mig och nickade lite tyst för sig själv. Såg fundersam ut. Lutade sig lite framåt på bordet, där han hade papper och penna. Som om han vägde orden han nu tänkte säga.
"Hördu, Pamela..... Jag tror nog du kommer att våga", sa han allvarligt och med bestämdhet. Hans blick var helt övertygad. "Om jag vågar berätta om min diagnos, då vågar nog du också".
En släng borderline
Just i det ögonblicket log jag bara lite åt hans ord och viftade snabbt undan dem. Men just den meningen vägrade försvinna från mitt medvetande. För han hade ju alldeles rätt. Varför skulle jag inte kunna berätta? Vad var jag rädd för?
Kanske var det dags att sluta skämmas nu och ge mig själv lite upprättelse för alla år jag stampat på mig själv?
Kanske var det dags att börja prata högt om det jag skämdes mest för?
Efter några dagar satte jag mig vid datorn och började skriva på en text som senare skulle bli början till den inre resa jag nu gjort.
För det var verkligen en resa att börja försöka hitta ord på allt det som jag redan länge stämplat som förbjudet att prata om.
Och medan jag knapprade ned tre sidor text i ett Word-dokument insåg jag att jag faktiskt behövde få berätta dethär.
För min inre 15-åring som inte vågade.
För min egen skam under alla dessa år.
För alla de som ännu inte kan berätta.
I ett försök att bryta det stigma och den skam som finns kring diagnosen har jag tänkt dela med mig lite av hur det är att leva med högfungerande EIPS. Jag vet hur skammen bränner, för jag känner den ofta själv.
Men jag vägrar låta skammen ta plats längre.
Jag är ju inte min diagnos.
Jag är precis samma människa som jag alltid varit.
Även om jag råkar ha en släng borderline.