Pamelaheader

Visa inlägg taggade med 'terapiformer'

Att vara anhörig - Gästinlägg av min man

Skrivet av Pamela Lundberg 16.04.2021 | 3 kommentar(er)

ANHÖRIGPERSPEKTIVET

-ATT VARA ANHÖRIG TILL NÅGON MED PSYKISK OHÄLSA


hearts 1450300 1920Bild härifrån.

De anhöriga och deras perspektiv är ofta något som ofta glöms bort när någon lider av psykisk ohälsa. Ofta är den psykiatriska vården, framförallt när det gäller vuxenpsykiatrin, helt inriktad mot den drabbade personen. Det säger ju sig själv att det är det absolut viktigaste, men de anhöriga kan känna sig åsidosatta och bortglömda i hela rehabiliteringsprocessen. För det är inte bara den enskilda som påverkas av psykisk ohälsa, det är även den övriga familjen och bekantskapskretsen. 

Osäkerheten kring hur man skall förhålla sig till sin anhöriga är otroligt stor. Vad kan man fråga? Vad skall man svara för att inte göra måendet ännu värre? Är det bättre att inte fråga alls? Vad kan jag göra för att få hen att må bättre? Vågar jag alls ställa några krav?

Dessutom lever de anhöriga med en ständig oro. Hur mår den drabbade idag? Hur skall det bli i framtiden? Kommer hen någonsin att må bättre? Kommer hen att ta livet av sig? Hurdant ansvar har jag? Hur skall jag själv orka? Vågar jag leva mitt eget liv precis som vanligt?

De anhöriga kan känna sig ensamma och handfallna, speciellt om de inte alls får någon information alls. I många fall är det bra om vården även tar med de anhöriga i rehabiliteringen, vilket enligt min egen erfarenhet har blivit bättre (här vet jag att erfarenheterna skiljer sig från varandra!). 

GÄSTINLÄGG AV MIN MAN CHRISTER 

-Ur en anhörigs perspektiv

 

IMG 20191020 113452

*Detta är en GÄSTPOST av min man, som även publicerats på min instagram*.
Dethär är helt hans egen text och egna upplevelser.

 

Christer:

"Det talas ofta och mer och mer om personer som lider av psykisk ohälsa, men det är dock väldigt sällan som anhöriga till personer med psykisk ohälsa kommer på tal. Som anhörig blir man drabbad, vare sig man vill eller inte. Hur och i vilken omfattning man drabbas är dock från fall till fall. 

Hösten år 2015 blev min fru sjuk, riktigt sjuk. Jag gick från en stabil vetskap om att hon lider av psykisk ohälsa som hon hanterar, till att se det förvärras. Efter en månad med en snabb försämring tvingades jag köra min fru till sjukhuset sent en kväll då inget annat hjälpte.
Det förändrade mig.
Det förändrar vilken stark personlighet som helst, oavsett hur stark man tror att man är.

Frun var intagen på psykiatriskt sjukhus med en energinivå på noll och kvar stod jag med barnen 1 och 2 år gamla.
Det som jag kände var rädsla. Jag var så otroligt rädd. Jag har ALDRIG - varken före eller efter den kvällen känt en sådan rädsla.

-Vad skulle jag ta mig till?
-Hur skulle det gå med frun?
-Kommer hon någonsin att bli bra?
-Kommer hon att vara sjuk resten av livet?
-Hur skulle jag klara mig ensam?
-Hur skulle barnen påverkas?
-Kommer barnen att få det svårt?
-När får jag reda på mera om hennes tillstånd?
-Hur ska jag kunna berätta för vår bekanta om att frun är på mentalsjukhus?

Jag kände mig som världens mest ensamma människa just då. Men, som tur var fanns det nära bekanta som stöttade upp mig.
Personer jag kunde ringa och diskutera med.
Personer som kom på besök och gav mig stöd och möjlighet till diskussion.
Personer som var mer insatta i ämnet psykisk ohälsa.
Personer som lugnade, stöttade, tröstade.

Det blev 5 veckors konstant oro och rädsla innan hon äntligen kom hem från sjukhuset.
De veckorna förändrade mig, byggde en del av grunden till den person jag är idag.
Den personliga förändringen gick inte mot det sämre - utan istället till det bättre, med en klarare insikt.
Men det krävdes tid för att inse, att acceptera.

Jag fick efteråt en helt annan syn på bl.a. psykisk ohälsa, mentalsjukvården och mycket i dagliga livet.
Jag fick en annan syn på vad jag vill prioritera i livet och vad som faktiskt är av vikt.

Det stora negativa som ännu sitter kvar trots flera år med en fru med stabilare och bättre mående är dock oron.
Fast jag innerst inne vet att min Pamela är stabilare och lärt sig hantera mående så behövs det inte mycket svängningar i hennes mående före jag blir orolig. 

-Kommer det att bli som hösten 2015 igen?
-Hur allvarliga svackor kommer hon ha i mående framöver?
-Kommer kan det kanske bli ännu svårare än hösten 2015 nästa gång hon får en sämre måendeperiod?

Dessa frågor ställer jag mig själv varje gång Pamela har en period med dåligare mående. 
För det är just perioder som det handlar om, speciellt för mig som närstående.

Vissa perioder är bra.
Det märks inget speciellt på Pamela och vi har ett Svensson-liv.
Det behöver inte vara - enligt mina mått mätt - mycket som behöver hända. Plötsligt är Pamela inne i en period med dåligare mående. 

.. Och JA - en närstående påverkas. Jag påverkas.

Mina arbetskamrater på jobbet kan - om de kopplar mitt humör till Pamelas mående avläsa exakt hur dåligt hon mår. Men också tvärtom.
Mår Pamela bra så syns det också på mitt humör. 

Jag känner mig idag så väldigt erfaren efter det jag upplevt genom att vara närstående till en person med psykisk ohälsa. 
Det jag, vi och familjen klarat av och fått något sånär stabilitet i. 

Men jag tror aldrig att jag kommer ifrån den djupt rotade oron.
Aldrig någonsin om jag skall vara ärlig, efter det vi var med om 2015. 

Jag har själv gått i terapi för att hantera rädslan, vilket har gett mig en stabil grund. Men hur stabil grund man än tror sig stå på så svajar det nog till då ens närstående och livskamrat mår dåligt.
Det gör det alltid, och kommer alltid att göra. 

Men det är väl så kärlek till sina närstående fungerar.

/Christer"

 

IMG 20200620 194207Bild från sommaren 2020.

PARTERAPI

Nu måste jag inflika att i vårt fall har min man alltid varit delaktig i min terapi, speciellt under de åren när jag mådde som sämst. Vi har även tillsammans gått i parterapi i flera år, inte för att vårt äktenskap var dåligt, utan för att vi skulle få bättre förståelse och insyn i hur den andra kände.
När jag var djupt deprimerad kändes det som om vår förståelse för den andras upplevelser inte alls räckte till. Vi var så inne i vår egen oro. Och vi har trots det varit tillsammans sedan gymnasietiden, och känner varandra utan och innan.

Jag hade en väldigt bra egenterapeut vid den tidpunkten, som bestämt sa att "nu skall ni gå i parterapi". Hon såg ett behov som vi själva inte ens förstod att vi hade.
Vi tyckte ju nämligen inte själva att det var nödvändigt. Vi var otroligt skeptiska, men bestämde oss för att ändå gå dit dedär första gångerna. Sedan insåg vi ju själva hur bra det faktiskt var. Vi hade mycket att bearbeta tillsammans - min djupa depression som ledde till slutenvård hade ju inte bara påverkat mig själv, utan även min man.

Vi gick båda med stor oro och rädsla, men kunde inte ta in den andras perspektiv, eftersom vi var så upptagna av våra egna känslor. Vi pratade hemma, men det är ändå inte riktigt samma sak. I parterapin kunde vi öppna upp på ett helt annat sätt, med två terapeuter som hjälpte oss att bredda förståelsen för varandra.

Våra barn var så små då, att de inte förstod vad som hände under den perioden. Men jag tror ju att om man har äldre barn, är det viktigt att också göra deras röst hörd. Då fungerar ju familjeterapi lite liknande. 

Jag har ju alltid tänkt att man skall vara på gränsen till att skiljas eller ha större konflikter för att gå i parterapi, men så behöver det ju inte alls vara! Vi gick till och med mycket längre i parterapin än det mest akuta skedet, för vi tyckte att det var så himla bra och utvecklande! 
Jag vet att det är långt ifrån alla som ges möjlighet att få gå i parterapi, men om chansen finns är det absolut att rekommendera. 

I dagsläget är min man största stöttare. Han stödjer mig fullständigt i mitt beslut att berätta min historia öppet och han var den som var mest stolt på min föreläsning vid avslutningsseminariet när jag blev klar erfarenhetsexpert. Han hejar på mig när jag själv är tveksam till att publicera något. Han vet att jag brinner för dethär, även om han innan parterapin var rädd att en öppenhet skulle kunna skada mig. Han har helt ändrat åsikt. Han vet att det gjort mig starkare.

Vi vet dessutom att mina sämre perioder går över. Vi klarar oss, och kan hantera det tillsammans. men även på egen hand, genom att ta hand om oss själva på bästa sätt. Vi ger aldrig upp vårt eget liv för att helt stötta den andra. Även om oron såklart finns där.

 


Dialektisk beteendeterapi och samtalsterapi - vad har hjälpt mig?

Skrivet av Pamela Lundberg 15.02.2021 | 1 kommentar(er)

borderline

DEL 3.

DE TERAPIFORMER JAG GÅTT

Vad har hjälpt mig?

 

Det finns väldigt många terapiformer nuförtiden, som är anpassade enligt hurdan problematik som man har. Jag har inte koll på alla till hundra procent, trots att jag själv studerat utvecklingspsykologi. Däremot känner jag till ganska många, tack vare mina studier och eget intresse. Men det spelar ingen roll hur mycket teoretisk kunskap jag än har om dehär terapiformerna - för det är något helt annat att själv ha suttit som patient i dedär olika fåtöljerna. Jag tänker inte gå in på hurdana terapier som erbjuds, eftersom man lätt hittar fakta om dem på internet.

En sak vill jag ändå poäntera:
En terapiform som hjälpt mig behöver inte hjälpa just dig eller din närstående. Det är väldigt individuellt vad man tycker hjälper. Jag  själv har haft stor hjälp av DBT, men det finns också andra som tyckt att det inte hjälpt över huvud taget. Det finns ingen terapiform som skulle vara bättre än andra. Terapiformen skall givetvis passa klientens problematik.
Däremot har de flesta nytta av att gå i terapi!

Dessutom tror jag att något av det viktigaste är att man hittar en terapeut som man känner att man har förtroende för. Jag har haft väldigt tur, för jag har alltid råkat få en terapeut som jag synkat med och som jag vetat att har kämpat för mig, vid min sida. De tre terapeuter jag gått längst hos har jag haft/har (eftersom jag fortfarande går hos den ena) en väldigt nära relation med. Jag kände att jag kunde lita på dem fullständigt. Våra personligheter passade med varandras. De vågade utmana mig så att jag kunde utvecklas.

Däremot vet jag också att många råkar få en terapeut som de inte känner att de har förtroende för eller som de inte alls kommer överens med. Många gånger behöver det inte betyda att terapeuten är dåligt - men man passar helt enkelt inte tillsammans. Förtroendet finns inte där. Då faller även hela terapijobbet. I sådana fall behöver det ju inte vara så att terapi inte hjälper, utan att man behöver hitta en annan terapeut som man funkar bättre tillsammans med. Det kan faktiskt vara svårt att hitta en sådan, men det lönar sig absolut att inte ge upp. I så fall behöver man helt enkelt våga byta.

 pamelaterapiGammal bild, från år 2017 när jag var sjukskriven för djup depression.

MIN PERSONLIGA ERFARENHET AV TERAPI

Jag har gått i terapi länge. MÅNGA år. Då menar jag verkligen långa tider, långt över 10 år.

Jag har i viss mån blivit "överterapeutiserad"  som min nuvarande terapeut brukar säga. Det betyder att jag delvis blivit så sönderplockad i så många år av så många att jag litet tappat bort mig själv i det hela. Alla har haft sina åsikter, jag har lärt mig sönderanalysera det mesta - och slutresultatet kanske gjort att jag blivit ännu mer virrig kring mig själv.
Det är egentligen vad jag i nuläget pysslar med i terapi - jag försöker pussla samman alla de bitar som känns så virriga. Mitt mål med terapin nu är att kunna klara av mina svårigheter själv, utan stöd. När man har EIPS blir man lätt väldigt osäker på den biten, eftersom det kan storma så mycket inombords.

Å andra sidan har jag behövt alla dehär åren i terapi. Jag har växt som person. Jag ser saker på ett helt annat sätt nu. Jag kan hantera min problematik mycket bättre. Jag har ju dessutom inte bara EIPS, utan även återkommande depression och generaliserat ångestsyndrom (men det kommer jag berätta mer om i andra blogginlägg).

HUR TERAPIN SETT UT FÖR MIG:

 

*VANLIG SAMTALSTERAPI

Jag började med vanlig samtalsterapi som 16-åring. Jag gick de första åren på Folkhälsans tonårspoliklinik i Vasa, som numera tyvärr inte finns längre. De första åren gick väldigt mycket ut på att försöka våga lita på min terapeut, eftersom jag ju i flera år inte vågat berätta hur jag mådde åt någon. Jag hade en mur av skam och självförnekelse som jag behövde riva ned. Jag kände ju att jag gick emot mig själv genom att berätta att jag mådde dåligt, eftersom jag ju bestämt mig för att förneka att jag led av psykisk ohälsa även inför mig själv. Det var svårt att våga öppna upp om depressionen, trots att jag ju tillika ville må bättre.
Jag gick senare även i privat psykoterapi i några år, som jag ansökte om via Folkpensionsanstalten. 

Jag bearbetade. Lärde känna mig själv. Jobbade aktivt för att försöka förstå mig själv bättre.
På den tiden hade jag väldigt svårt att berätta om hur jag mådde, men jag har alltid haft väldigt lätt för att skriva. Många terapitimmar gick ut på att jag tog med någon text som jag hade skrivit, som min terapeut sedan läste högt, och som vi sedan diskuterade kring. Då var det mycket lättare att kunna börja prata, när jag redan skrivit ned mina känslor. Så skrivandet har varit väldigt viktigt för mig även i terapisammanhang. Det är även något jag brukar tipsa om åt andra. Skriv eller måla ned känslokaoset om det känns som om du inte får någon början på det muntligt.

Och numera går jag ju alltså också i vanlig samtalsterapi. Där får jag stöd av det för att hantera min hyperkänslighet jag inte riktigt bemästrar på egen hand ännu.

 

*DIALEKTISK BETEENDETERAPI (DBT)

I slutet på år 2015 kraschade jag rejält ned i en riktigt djup depression. Jag hade ingen kontakt med psykiatrin just då. Jag hade haft några år där jag mått ganska bra -  problemet var bara att jag aldrig hunnit stanna upp. Jag hade verkligen lagt min fot på gaspedalen. För när jag äntligen mådde bra ville jag ju göra allt som jag tyckte att jag missat. Det säger ju sig själv att det så småningom säger stopp... Det var just då svårt att hitta någon som kunde hjälpa mig, inga medicinändringar hjälpte - och jag bara föll.... Till slut befann jag mig frivilligt på en sluten psykiatrisk avdelning för att jag var i så dåligt skick.
Jag fick jättebra hjälp där. Jag hade ett flertal vårdare runt mig som gjorde sitt yttersta för att hjälpa mig. Jag behövde vara där för att helt byta medicin, något som var omöjligt hemma med två småbarn på 2 och 1 år. Och det ledde även till att jag blev beviljad dialektisk beteendeterapi, eftersom EIPS alltid varit min huvudproblematik. Den terapiformen är utformad just för personer med sådan problematik.

Dialektisk beteendeterapi, DBT, var en relativt ny terapiform här år 2016. Jag var en av de första som gick det på svenska i Vasa.
Det förändrade mig.
Äntligen fick jag en handbok som lärde ut strategier som jag behövde för att hantera den enorma ångest jag hade.
Konkreta verktyg i vardagen.

Dialektisk beteendeterapi består av både egenterapi samt gruppterapi, där man lär sig olika färdigheter som hjälper en att hantera vardagen. Jag kommer skriva mer om en del färdigheter så småningom här på bloggen.
Dialektisk beteendeterapi är indelat i fyra olika moduler, i varje finns det en uppsjö med färdigheter som man skall lära sig. I gruppterapin övar man de olika färdigheterna, och man får även hemläxor varje vecka, som gås igenom vid nästa gruppterapi. Meningen är att dehär färdigheterna skall bli så integrerade att man automatiskt börjar använda dem i vardagen. Dethär betyder också att man faktiskt måste vara villig att öva och jobba med de hemläxor man får. I egenterapin ligger fokus mer på den egna problematiken, samt hur man kan använda sig av färdigheterna för att bemästra svårigheterna. Man har även läxor till egenterapin.

dbtmoduler
Mer info om DBT hittas lätt på google. Ett riktigt kort sammandrag finns här.

I 2,5 år övade jag på att lära mig hantera mina drag av emotionellt instabilt personlighetssyndrom. Min egenterapeut och mina två gruppterapeuter brann verkligen för att försöka få oss alla att få ett liv värt att leva. Jag gick ett halvår extra för att jag kände att jag behövde gå igenom färdigheterna ett varv till. På ett år hinner man gå igenom färdigheterna fyra gånger, så här är det repetition som gäller. Det första halvåret mådde jag så pass dåligt att jag inte ens orkade lyssna på vad som sas under gruppterapin, jag bara satt med medan världen snurrade.

I början tyckte jag DBT var ett skämt. Under det första halvåret kändes allting svårt. Jag var arg och frustrerade för att det ju inte alls funkade - där pratades om mindfulness (leva i nuet), stå ut med svåra känslor och genomleva stark ångest med kallduscher, intensiv motion eller andningsövningar. Jag förstod ingenting av terapins uppbyggnad.
Jag fattade inte varför jag skulle lära mig dethär, och när jag väl testade så tyckte jag inte att färdigheterna hjälpte.
Jag tyckte det var flumm. Jag kan inte säga att jag direkt brydde mig heller, eftersom jag var så djupt deprimerad.

Tills vi gjorde en mindfulness-övning i gruppen.
Och min ångest sjönk. Jag var bara där, exakt i den stunden, i den övningen.
Jag minns exakt hur jag hörde terapeutens ord genom mina slutna ögonlock, hur min hjärna tog in orden och bara lyssnade. Det fanns inget annat än hennes röst och de orden hon sa. Och min kropp reagerade med att falla ihop, vila i fåtöljen där jag satt. Ett lugn spred sig inuti mig. Det var ett ögonblick när ångesten jag nyss haft i kroppen gav efter och försvann.
Och jag insåg att det kanske ändå är nån mening med alla dessa fåniga övningar i medveten närvaro.

Det tog ca 1,5 år innan jag på allvar lärde mig använda färdigheterna i mitt liv.
Innan dess kändes det många gånger hopplöst.
Men sen bara funkade det. För att jag övat så rysligt mycket - för DBT funkar inte om man inte satsar stenhårt på hemläxorna.
Man måste våga förändra sitt beteendemönster.

exmpelpafardighetExempel på en av mina favoritfärdigheter i den DBT-manual som jag har.

DBT-färdigheter är än idag min räddning de dagar livet gör för ont.
Jag använder färdigheterna ofta.
Många går automatiskt nu. De som handlar om att reglera stark ångest tar jag till under mina sämre perioder.  Jag vet numera också vad som brukar fungera bäst för mig.
En del färdigheter behöver jag sällan numera. Ibland måste jag påminna mig själv om hur jag brukade göra, för det är så pass länge sedan jag använt mig av dem. Ibland slår jag till och med upp i boken och letar färdigheter.
Det finns också färdigheter som jag oftast gör automatiskt numera, utan att ens tänka på att det är färdigheter. De handlingsstrategierna hör till livet och vardagen helt naturligt.
Andra färdigheter har jag aldrig haft nytta av.

Man behöver hjärntvätta sig själv med nya vanor.
Och min ångest idag är så mycket mer hanterbar jämfört med innan.

terapirumEtt foto från när jag ännu gick i DBT och från det rum där vi hade vår gruppterapi. 
Här satt vi oftast i fåtöljgruppen.
Det var bäst att komma tidigt, för ni ser ju vilka stolar man annars fick lov att sitta på. De skarpa.

I gruppen fick jag möta andra med liknande svårigheter.
Jag saknar ännu den gemenskap som fanns bland oss ~tio deltagare och två terapeuter. Deltagarantalet varierade ju lite, eftersom en del blev klara med sin terapi eller valde att sluta, och nya personer började.

För första gången satt jag bland andra som även hade liknande problematik som mig och jag fick vara precis som jag var. Jag behövde inte prata om jag inte orkade det den dagen. Det var ingen som dömde mig, för vi visste allihopa hur det kan kännas. Man var okej oavsett hur man mådde.
Vi skrattade. Vi hade otroligt roligt ibland. Och ibland var det ångest och tårar och tystnad. Men i förståelse. Vi var alla där av samma anledning. Det fanns ett särskilt band mellan oss, även om en del av oss inte umgicks annat än i gruppen.

Men det finns såklart en lite mörkare sida av att samla tio personer med liknande svårigheter i samma rum.
Man dras lätt med i andras självdestruktivitet, trots att vi aldrig fick prata om sådant med varandra, varken på terapin eller på fritiden. Ändå förstår man. Ändå vet man. Ändå dras man lätt med helt omedvetet. Det är en nackdel.
Jag valde själv att mestadels umgås med gruppen bara i terapirummet, för att undvika denhär självdestruktiva dragningen. Och det betyder inte att jag inte tycker om dem, för det gör jag. Jag valde att göra så för att skydda mig själv.

Varje gruppterapi var uppbyggd på samma sätt. Inledning, genomgång av förra veckans färdigheter och läxor, kaffepaus samt efteråt genomgång av den nya färdigheten och läxan. Varje kaffepaus fick vi kaffe och smörgåsar samt frukter. Till slut blev vi så ivriga att vi fick kaffe även direkt vi kom dit, för våra terapeuter var så omtänksamma. (Dessutom hade en del av oss väldigt lång väg till terapin, eftersom man kan komma från hela sjukvårdsdistriktet just för att få DBT på svenska). Dendär kaffepausen stärkte definitivt gruppsammanhållningen. Där kunde vi prata om annat än terapin. Där pratade vi om vardagliga saker.

Än idag, ett par år senare, saknar jag ibland gruppgemenskapen. Det var en rolig, speciell tid.

 

SUMMARIUM

Jag har haft jättestor hjälp av DBT, och eftersom den terapiformen inte är så jättebekant för många så berättar jag ofta om den. Dessutom innehåller DBT så många färdigheter som även andra, utan EIPS eller ens andra psykiska svårigheter, har nytta av. DBT innehåller många färdigheter som vem som helst skulle må bra av att känna till och använda sig av i vardagen.

Men jag har absolut behövt båda terapiformerna. Samtalsterapi har gett mig djupare förståelse för mig själv, medan DBT har gett mig de konkreta verktygen jag behöver för att hantera vardagen.

Ingen terapi är bättre än den andra.
De har bara olika syfte.

hutskiSåhär ser alla korridorer ut vid den psykiatriska poliklinik jag går. Ungefär som vid alla hälsovårdscentraler. 
Mer skrämmande eller exotiskt blir det inte..

(Egentligen får man inte fota, hehe).