Utskriven från psykiatrin

Skrivet av Pamela Lundberg 13.04.2023

 

UTSKRIVEN!

2671 dagar senare

 

Igår kom dagen som jag i många år aldrig trodde skulle komma. Jag lämnar den psykiatriska specialsjukvården, terapin där och min läkarkontakt. 
Efter 2671 dagar är jag HELT utskriven från psykiatrin. 
Fast egentligen har jag inte varit där sedan i höstas. Det bara blev så, av många orsaker. Redan efter att vår lilleman kom till världen började jag gå där mycket sporadiskt, av helt naturliga orsaker. Jag var hemma med bebisen och det gick bra. Jag hade kontakt med min terapeut via telefon ibland. Men jag hade aldrig, aldrig en tanke på att jag skulle avsluta. Istället tänkte jag att vårdkontakten fortsätter sedan, när vår bebis är lite större. Jag ville absolut inte bli utskriven. 

Pausen blev längre än tänkt. Och ju längre tiden gått, desto mer har jag insett att jag inte längre behöver terapin. Men först nu känner jag mig helt redo att lämna. Faktiskt så var denhär långa pausen det bästa som kunde hända mig. För jag behövde överbevisa mig själv att jag faktiskt kommer att klara mig utan en vårdkontakt. 

Jag skulle bli utskriven redan innan flytten till H-huset. Men så blev lilleman sjuk, så jag kunde inte vara med på läkarmötet. Och läkaren ville absolut träffa mig, det gick inte alls att bara terapeuten var på plats. Så trots att det egentligen bara var pappersjobbet kvar så fick jag en ny tid. Visst känns det fint att han är noggrann, men jag hade hoppats slippa mötet.  Jag gillar inte hej då-möten. Egentligen var det bara det formella kvar. 

För jag hade redan rent mentalt tagit farväl av gamla stället i Roparnäs. 
Min terapeut och jag har redan avslutat. 
Jag ville alltså inte dra upp det igen.

Men igår återvände jag till polikliniken för ett sista läkarsamtal, som det brukar vara eftersom jag trots allt gått där i många år. Nu gick jag in i en helt ny byggnad.
Jag är faktiskt glad att jag trots allt inte bara avslutade genom att undvika läkarmötet, utan verkligen fick se att jag vuxit ur stället. Jag skall inte vara där helt enkelt. Jag känner mig för första gången i livet KLAR med min terapi. Skall jag vara riktigt ärlig så vill jag inte gå i terapi alls nu. Det är den spontana tanken. Sen hur det blir framöver vet jag ju inte. 
Men nu är det faktiskt klart. Och jag är redo!
Ingen mer terapi, inga fler läkarsamtal.
Inga uppföljningssamtal. Ingenting - förutom att hälsovårdscentralen såklart behöver förnya mina recept. Behöver jag justera någon medicin är det jag som har ansvaret för att ta kontakt, och jag börjar från noll. 
Och det känns rätt. Äntligen! Trots att jag vet att min årstidsbundna depression lever i mig, trots att min emotionella instabilitet alltid finns runt hörnet och att jag behöver ta hand om den för att må bra, trots att jag har katastroftankar över det mesta. 
För klarar jag av det själv nu.

Jag skulle ljuga om jag skulle säga att det är lätt. Efter att ha gått över halva livet i olika former av terapi är det skrämmande att stå på egna ben. Det skapar ett vårdberoende man sällan pratar om. En falsk trygghet. 

I 18 år har ju en terapeut funnits vid min sida. Nu är det bara jag.
Bara för ett par år sedan trodde jag det var en omöjlighet för mig att stå på egna ben.
Jag ville inte, kunde inte. Föll hellre tillbaka i dåliga mönster för att behålla min vårdkontakt (ja, pinsamt men sant!). När man gått så pass länge i terapi blir man nästan terapeutiserad. Det är så inrotat att det hör till livet att man skall vara i den vårdkedjan. Man lär sig aldrig att stå på egna ben.
Jag började terapi som 17-åring. Hade en paus när mina större barn var riktigt små. Men annars har jag gått till terapin varje vecka, ibland flera gånger i veckan, år ut och år in. Såklart att det blir en vana. Något som är så bekant att man blir livrädd för att vara utan det. 

Jag hade nog kastats ut för länge sedan om det inte vore för min senaste terapeuts skull. Hon förstod min rädsla, och hon förstod att jag bara skulle falla tillbaka om jag inte fick avsluta när jag själv kände mig nästan-redo (helt redo blir man väl aldrig). Så vi tragglade dethär många gånger. Hon lät mig växa i min egen takt, trots att det tog väldigt länge.
Först när hon sa att jag inte behöver avsluta terapin enligt nån viss tidsram (många terapier är ju tidsbundna, tex ett år) så vågade jag börja ta de sista stapplande stegen mot att hitta den friska Pamela. Jag lärde mig hitta en helt annan trygghet i mig själv. Och jag fick gå ganska länge där trots att jag mådde helt okej, för att faktiskt kunna växa in i de nya stövlarna och våga tro på mig själv. Jag behövde det för att inte falla tillbaka. 

Ibland behövs otaligt många år av terapi innan man är redo. Det kan tyckas omöjligt - men också den mest omöjliga kan växa bara någon orkar kämpa vid ens sida. Ingen är ett omöjligt fall. Alla är bara olika.

Jag har numera ett rotsystem som borrat ned sig i marken och håller kvar mig trots att det stormar runt mig. 
Ibland tar jag till mina kryckor som står lutade mot väggen. De finns där och jag kan använda dem rätt nu.

Det känns faktiskt bra.
Jag är återhämtad.
Jag har ett bra liv, trots att det kan storma en hel del i mitt inre.
Jag är redo.

Psykiatrin har bokstavligen räddat mitt liv. De människor som engagerat sig i mig kommer jag för alltid att spara i hjärtat. De är rätt många faktiskt. 
Den kvinna som steg in genom dörrarna för över 7 år sedan var någon annan än den som gick ut därifrån igår. 
Jag har formats, blivit en annan.

Kanske återkommer jag, kanske inte. Ingen vet vad livet kommer innehålla i framtiden.
Men just nu står jag själv.
Helt och fullt redo.

Är jag frisk nu då?
Njae, det beror ju alldeles på hur man ser det.
Men jag är alldeles utmärkt återhämtad. Just nu. 

 

79

Ljusterapilampa för att bota vinterdepressionen

Skrivet av Pamela Lundberg 31.10.2021

 

FUNKAR EN LJUSTERAPILAMPA VID ÅRSTIDSBUNDNA DEPRESSIONER? 

 

Jag har länge misstänkt att jag har årstidsbundna depressioner, även om jag fortfarande inte har det fastställt till pappers (jag tycker inte heller att det är nödvändigt att det ens skall stå i min journal - huvudsaken är ju att jag vet om det själv!). Varje höst börjar jag må sämre, och det känns som om mörkret utanför kommer inkrypande i varje vrå inom mig. Väggarna kommer närmare och ju kortare de ljusa dagarna blir desto sämre mår jag. Jag har mest lust att gå och sova redan 17-tiden när det är som mörkast, för då står jag inte ut med denhär krypande känslan inom mig. Jag får en sådan otroligt låg energinivå, det är som om all kraft rinner ur mig. Jag sover oftast också mycket mer. Det handlar oftast om mera lindriga symtom på depression, till skillnad från de återkommande depressionerna som ger mycket starkare symtom. Men det känns ändå lite som om jag skulle gå i ide varje år. 

LÄKARREKOMMENDATION
Jag tycker egentligen att höstarna är jättefina och mysiga, men den känslan vill ändå mattas av just för att jag märker av dehär symtomen. Den värsta tiden för mig är mellan november och februari. Men det går nog enda till början av maj innan jag återfått den energi och pigghet som jag oftast har under sommaren.  Jag mår oftast som bäst just under våren och sommaren, även om det vill svänga en hel del då också. Men just dehär symtomen jag nu pratar om brukar ge med sig under det ljusa halvåret. 

Inga mediciner hjälper mot denhär mörkerkänslan. Hittills har jag faktiskt inte hittat något som skulle underlätta nämnvärt, varken att vara utomhus de ljusa timmarna eller att motionera (som är några tips på hur man kan förebygga SAD). 

Min läkare rekommenderade redan för två år sedan att jag skulle köpa en ljusterapilampa. Men jag var skeptisk. Jag tyckte det kändes som bortkastade pengar, ifall det sen skulle visa sig att det inte funkade. Förra hösten tänkte jag köpa en, men jag kom mig aldrig för att göra det. Jag bara sköt upp det. Dethär är ett typiskt symtom för mig på hösten - att jag inte riktigt orkar ta tag i saker som inte är riktigt nödvändiga. 
Det är lite omtvistat ifall denhär behandlingen faktiskt hjälper, för forskningsmässigt är resultaten lite tvetydiga. Jag tror det helt enkelt är väldigt olika från person till person. Tidigare erbjöds ju behandlingen även via psykiatriska polikliniker, men jag vet faktiskt inte om något sjukhus ännu använder sig av denhär metoden. 

Dessutom jobbar jag skiftesjobb, så jag har haft lite svårt att veta hur jag faktiskt skall få in en rutin på att använda en sådan lampa. Helst skall man ju använda dem på morgonen - men jag har omöjligt kunnat få ihop det med ett morgonskifte som börjar kl 07 (för jag är extremt morgontrött och känner mig inte sugen på att stiga upp ännu en timme tidigare för att sitta vid en lampa) eller en vaknatt (för då går man ju och sover på morgonen). 

Men nu när jag faktiskt är mammaledig och har tid på morgnarna efter att de större barnen åkt till skolan, bestämde jag mig för att ge ljusterapilampan en chans. Jag har ju dessutom trappat ned så många mediciner att jag inte har någon antidepressiv, så rädslan över att bli deprimerad har legat över mig extra starkt nu i höst. 

HUR VALDE JAG LAMPA?
Jag beställde min via nätet, för jag är inte säker på att de finns att få tag på i en fysisk affär i Vasa sådär bara. Då kunde jag också lite jämföra priser och faktiskt välja bland ett större sortiment. Egentligen lär det inte vara någon skillnad på hur lampan ser ut, så länge den är tillräckligt stark (10 000 lux). Men jag ville ha en som kan stå på bordet, en lite större modell. Jag gillade även formen på denhär. Så därför blev det just denna. Dessutom tycker jag att det är rätt bra att det syns hur länge jag suttit vid den - det tänds små gröna lampor på lampfoten varje 15:de minut. Så det är lätt att veta hur länge man suttit vid den. 
HUR FUNKAR EN LJUSTERAPILAMPA?
Man kan variera hur länge man vill sitta framför lampan (mellan 1/2 - 2 timmar). Jag har valt att sitta en timme varje dag. Det betyder då att jag skall ha lampan 30 centimeter ifrån mig. I början hade jag tänkt sitta bara 1/2 timme, för att det är tidssparande, men då kräver det att man skall sitta med lampan väldigt upptryckt i ansiktet - och det gav ett väldigt starkt, nästan obehagligt sken. Jag kanske försöker mig på det sedan då babyn fötts, ifall det visar sig att jag inte hinner sitta en timme åt gången. Ljuset är mest behagligt om man skulle sitta två timmar, men för mig börjar det kännas lite väl länge. Men det är ändå superbra att man kan välja själv!

Helst skall man sitta vid lampan på morgonen, och gärna varje dag i början. Ifall jag har annat brukar jag lämna bort det helt den dagen, och på helgerna har jag också oftast pausat (speciellt ifall jag redan suttit de andra dagarna). Det står i bruksanvisningen att man kan använda den när som helst under dagen, förutom på kvällarna - eftersom det stör sömnen. Men jag har då alltid hört att det helst ska vara direkt på morgonen, så det brukar jag köra på. Då får man också det gjort.

Fördelen med lampan är att man kan göra annat under tiden som man använder den. Jag sitter oftast vid datorn och skriver blogginlägg eller svarar på mail. Jag har också testat att läsa böcker, men ljuset gör att jag inte tyckt att det varit riktigt behagligt. Man behöver alltså inte sitta och titta in i lampan en timme, utan låta den vara på vid sidan om, medan man själv kan göra annat. Man skall ändå försöka titta in i den med jämna mellanrum.

Bild lånad härifrån.

TYCKER JAG ATT LAMPAN HJÄLPER?
Ja. Jag gör faktiskt det. Jag är nästan förvånad själv. Jag ångrar absolut inte att jag köpt en. Jag har inte använt lampan i så många veckor, men jag tycker ändå att jag är mycket piggare och inte känner dethär obehaget att mörkret kryper sig in i varje vrå inombords. Såklart märker jag att jag suckar när mörkret infaller tidigare varje kväll, men det är ändå som om det skulle hänt något, som om en liten skillnad uppenbarat sig. Det går egentligen inte riktigt att sätta fingret exakt på vad som hänt, bara att något hänt. Precis som det ofta känns när man hittat en medicin som funkar, men man inte riktigt kan förklara hurdan nytta den gör. Bara att något är annorlunda. Det skall bli intressant att se hur det känns efter en månad, när det börjar bli mitten på november. 

TIPS TILL DIG SOM FUNDERAR PÅ ATT SKAFFA EN LJUSTERAPILAMPA
-Fundera på hurdan modell som passar dig. Vill du ha en som kan stå på ett bord eller någon mindre som är lätt att förflytta? Det finns även modeller som nästan ser ut som en vanlig platta. 
-Var noga med att den har tillräckligt med lux! Det krävs 10 000 lux för att lampan skall ge effekt. Kolla noga så att det inte är en wake-up-lampa, för det är inte samma sak. Utseendemässigt är de väldigt lika.
-På en del modeller står det att "produkten är certifierad av läkarvetenskapen". Jag satsade på en sådan för att vara säker på att det är just en lampa som kan klassas som en ljusterapilampa. 
-Få in en rutin på när du använder den, annars lämnar det lätt (i varje fall för mig, för det är ju inte det roligaste jag vet - men jag ser det som en behandling som jag behöver för att må bättre).
-Sitt vid den varje dag för bäst effekt. Helst på morgonen för att få effekt av den under hela dagen.
-Sitt helst så att lampans ljus träffar ögonen snett från sidan och även ovanifrån.
-Vänj dig gradvis med lampljuset. Börja med till exempel 15 minuter första dagen och utöka sedan tiden tills du uppnått rätt behandlingstid. Om man direkt sitter en timme är risken stor att man får huvudvärk och ont i ögonen. Jag kan känna av dethär ännu i dagsläget, trots att jag använt den några veckor. 

-----

 P.s. Jag är mitt i babybubblan just nu, med en 6 dagars bebis som är alldeles ljuvlig. Den 25 oktober kom lilleman till världen.
Dethär är ett inlägg jag hunnit knåpa ihop tidigare - men jag skall uppdatera er på bebisfronten och livet lite senare när vi landat lite mer. 

24

Är det skamfyllt att gå i terapi?

Skrivet av Pamela Lundberg 04.08.2021 | 2 kommentar(er)

ÄR DET SKAMFYLLT ATT GÅ I TERAPI?

Bild lånad, Pixabay

MÅNGA GÅR I TERAPI NÅGON GÅNG I LIVET
Enligt en artikel från Yles hemsida från februari 2021 går över 50 000 finländare i psykoterapi. I artikeln framkommer inte hur de räknat siffrorna. Det kan hända att de enbart tagit med den rehabiliterande psykoterapin som erbjuds av den privata marknaden och ersätts av Fpa. Det skulle i så fall betyda att siffrorna är ännu högre om man räknar med alla dem som har en samtalskontakt inom den allmänna vården. Därtill finns det de som betalar helt själv för sin terapi. Oavsett så tycker jag att du skall smaka på dendär siffran.

50 000 personer.

Det är alltså många som regelbundet besöker ett terapirum för att prata om något i deras liv som gör att de mår dåligt. En av de vanligaste orsakerna till psykisk ohälsa är depression, ångest och utmattning.

"Om någon frågade varför jag missade lektioner i skolan fick de bara ett mumlande svar. För terapi, nej, det vägrade jag berätta att jag gick i."

...ÄNDÅ ETT SKAMFYLLT DISKUSSIONSÄMNE
Men hur ofta hör du egentligen vid kaffebordet om någon som berättar att hen skall besöka sin terapeut idag?

"Nej, men jag kan tyvärr inte ses den tiden, för jag skall på terapi just då"
"Jag måste tyvärr sluta tidigare från jobbet idag, för jag skall till min terapeut"
"Jag hade ett väldigt intressant samtal med min terapeut alldeles nyligen...."

Jag gissar att du inte heller hört dethär samtalet särskilt ofta, om du inte diskuterat tillsammans med någon nära vän. Däremot pratar vi med lätthet om att vi skall besöka läkaren senare idag, för att vi har problem med ryggen, magen eller någon muskel i armen. De fysiska åkommorna är det inga problem att ta upp tillsammans med kollegor och vänner, men när det kommer till psykisk ohälsa tystnar vi ofta. Då är vi plötsligt inte alls lika bekväma, och istället väljer vi kanske tystnaden eller en vit lögn. 

VARFÖR ÄR DET SVÅRT ATT SÄGA ATT MAN GÅR I TERAPI?
Är det viktigt för oss att visa upp en lyckad fasad utåt och låtsas må bra inför vår omgivning? Kanske delvis. För vi vill ju själva också att våra liv skall vara stabila och bra. Vi vill ju gärna vara lyckliga jämt.
Men det finns också något annat som gör det svårt att säga att man går i terapi. Att berätta att man har en terapikontakt gör en sårbar. Att berätta att man går i terapi är fortfarande i viss mån skamfyllt och lite tabubelagt. Rädslan för vad andra skall tycka och tänka om en gör att man hellre undviker det samtalsämnet. Kanske är man rädd för att bli dömd som en svag person, en opålitlig arbetskompis eller en konstig vän. Att blotta svagheter är absolut förenat med rädsla för vad omgivningen skall tycka. Att gå i terapi och öppna upp om det allra innersta är så personligt.

Många är troligen också lite rädda för att de skall få alltför personliga följdfrågor om man berättar att man skall besöka terapeuten. Ibland tänker omgivningen inte på att bara för att man berättar att man går i terapi behöver det inte alls betyda att man är villig eller redo att berätta hela historien bakom. Även om någon berättar att hen går i terapi, är det inte alls säkert att hen vill diskutera anledningen till det. Jag tror ju att omgivningen gör det av nyfikenhet, oro eller intresse. Men för en person som är sårbar och mitt i en terapiprocess kan det bli svårt att tackla alltför personliga frågor. Då är det lättare att tiga om allt.

FRÅGA INTE VARFÖR, UTAN FRÅGA HUR DET GÅR
Om någon berättar att hen går i terapi brukar jag försöka fokusera på andra sätt att visa att jag bryr mig och att jag är beredd att lyssna om så behövs. Man behöver inte fråga orsaken till att terapikontakten finns, utan man kan ställa helt andra frågor. "Tycker du att du haft nytta av terapin? Har du en terapeut som du tycker att du har bra kontakt med?" är två frågor som är lättare att svara på. Sedan är det upp till den andra vad hen vill berätta. 

"Jag ville mest av allt bara gå under jorden där jag satt i väntrummet till terapeutens mottagning"

Jag, som ung vuxen

Gammal bild från 2016.

JA, SKAMMEN ÄR OCKSÅ MIN
Men jag skall erkänna en sak. Jag är inte heller alltför bekväm med att berätta i alla sociala sammanhang att jag gått och går i terapi. Och då har jag ändå en blogg som i huvudsak är inriktad på psykisk ohälsa, och ett instagram-konto där jag skriver om hur jag i dagsläget mår. Likväl vill orden "jag går i terapi" ibland fastna i halsen och bli svåra att uttala. Det finns ett motstånd i mig som hellre skulle vilja säga att allting är jättebra. Jag kan känna dendär tröskeln av skam, och tvingas ofta ta sats för att komma över den. Även om jag valt att gå ut i offentligheten med min historia. Det är så mycket lättare att säga att man har en läkartid. Är det inte konstigt hur en gammal vana kan vara så inrotad? Och hur svårt det ibland kan vara att säga vissa saker högt? 

Jag började går i terapi när jag var 16 år. Jag gick i gymnasiet och var livrädd för att någon skulle få reda på denna fruktansvärda hemlighet. I början vägrade jag till och med berätta för föräldrarna, och det var enbart skolsköterskan som visste om det. Med tanke på att jag ännu behövde skjuts till min terapi, som låg på en annan ort, var dethär ingen långsiktig lösning. De fick ganska snabbt reda på det, men ännu många år senare var det enbart någon vän som visste om dethär hemska. Om någon frågade varför jag missade lektioner i skolan fick de bara ett mumlande svar. För terapi, nej, det vägrade jag berätta att jag gick i. Att jag mådde dåligt skulle förbli en hemlighet för all tid och evighet.
En stor rädsla var att möta någon annan patient i väntrummet som skulle råka känna igen mig. Jag tänkte aldrig på att de ju faktiskt var i samma situation som jag själv. Jag kunde inte fokusera på något annat än min egen skam för att befinna mig på en psykiatrisk mottagning. Jag ville inte att någon skulle se mig. Jag ville mest av allt bara gå under jorden där jag satt och väntade.

Jag som cirka 19 år?

Som tur är har den skammen försvunnit. Men det tog faktiskt väldigt många år. Jag kan bli lite sorgsen när jag tänker på mitt unga vuxna jag, vars största rädsla i väntrummet var att bli igenkänd av någon annan. Jag ställde till och med in vidare läkarbesök på en mottagning för att jag inte gillade stället. Exakt det ställe jag i dagsläget går på, kan tilläggas. Men då, som väldigt ung och väldigt skör, var det mycket rädsla över att någon skulle få reda på att jag mådde dåligt som styrde mina val.

OM ATT GÅ MÅNGA ÅR I TERAPI
Idag vet jag att jag är aningen för mycket terapiad. Det talas det inte heller särskilt ofta om. Alltså om personer som gått i terapi i så många år att de delvis blivit terapeutiserade. När jag för första gången fick höra om dethär av min terapeut blev jag faktiskt förvånad. Vaddå för mycket terapi? Men det är sant. Man kan faktiskt gå så länge i terapi att även det blir mindre bra. Man har blivit så analyserad av ofta flertalet terapeuter att man egentligen plockat sönder bitarna för mycket. Man har överanalyserat allt och lärt sig att terapi är en del av livet. Det blir en trygghet, och det blir svårt att vara utan något stöd vid sin sida. Jag har dessutom en stark rädsla att bli övergiven, som många andra med emotionell instabilitet. Jag har mycket svårt att inse att personer kommer försvinna ur mitt liv.

Givetvis är långa terapier inget som någon eftersträvar, varken patienten eller terapeuterna. Men längs vägen råkar det bli så. Det är en konstig sanning. Å andra sidan behöver en del terapi i många år, medan det för andra räcker med en kortare tid. Utan mina terapeuter som jag haft hade jag inte suttit här idag. Jag hade aldrig klarat av mina tvära humörsvängningar, djupa ångest och återkommande depressioner på egen hand. Jag har behövt många år i terapi. Så är det bara. Oavsett om jag råkat bli terapeutiserad på vägen - och tvingas börja pussla ihop de sönderanalyserade bitarna till en helhet.
Dethär är dock lite knepigt, och kanske något jag kommer skriva mer om i ett annat inlägg - för en person med emotionell instabilitet har ofta inte heller en klar självbild, vilket gör att man behöver hitta det. Helhetsbilden skiftar, försvinner och ändras så att det är svårt att ens veta vem man är. NU har jag börjat landa och lär mig acceptera vad som faktiskt är jag.

BARA ETT VANLIGT VÅRDBESÖK - I VISS MÅN
Det lustiga med terapi är att det egentligen är som vilket läkarbesök eller besök hos sjukskötare som helst. I ett mottagningsrum finns besöksfåtöljer som man sitter i (oftast mittemot varandra), terapeutens arbetsbord och eventuellt lite trevligare inredning än den spartanska som finns hos en vanlig läkare. Skillnaden är att terapeuten inte är där för att ge dig svaren på alla dina problem, utan du själv som skall lära dig att ha en dialog och relation med dig själv.
En annan skillnad är också givetvis att du blottar hela din tankevärld och innersta oro, som du kanske inte ens delat med någon annan i din närhet. Samtidigt som du gör det vet du egentligen ingenting om den person som sitter mitt emot dig. Du vet hens namn, yrke och kanske någon annan detalj. Och visst kan det kännas väldigt konstigt och skamfyllt att berätta om sina innersta tankar även för en terapeut. Någon du egentligen inte känner. Ändå är det just det man behöver.

 

"Du skall vara stolt för att du vågar göra dethär för din egen hälsas skull".

ATT BARA SÄGA SOM DET ÄR
Numera har jag lärt mig att ta jag sats, dra ett djupt andetag och försöka säga att "jag går i terapi" lika neutralt som om jag skulle på ett helt vanligt läkarbesök. Även om det inte är lika neutralt ens för mig själv. Men jag vägrar ge mig på den punkten. Det skall bli naturligt att säga. För ingen skall behöva skämmas för att man går i terapi. Jag har valt att vara öppen för att försöka få bort skammen även hos andra.

Istället borde man ju vara stolt för att man gör sig själv den tjänsten och gör allt för att hjälpa sig själv. Det är styrka att våga erkänna för sig själv att man behöver hjälp och inte kommer att klara dethär på egen hand. Jag vet att det blivit mycket bättre sedan 2000-talet, då jag själv började min terapiresa. Men jag vet också att det inte alltid är lätt.

Kanske du som läser dethär gått i terapi. Kanske du rentav gör det nu.
Jag vill bara påminna dig om att det är okej att gå i terapi. Det är okej att säga att man gör det också. 
Du behöver inte skämmas. 
Du är en av över 50 000 finländare. Absolut inte ovanlig på något vis. 
Du skall vara stolt för att du vågar göra dethär för din egen hälsas skull.

29

Arbetsrehabilitering, egenvård och kreativitet -hjälp ur depression

Skrivet av Pamela Lundberg 14.06.2021

 

"Det finns inga spikraka vägar, livet funkar inte så.
Men det finns vägar.
Välj dem.
Varje dag. Varje minut om så behövs.
Välj att fortsätta, trots att det inom dig är en kamp".

Skrivet maj 2018

Del 3.
Fortsättning från förra inlägget.

Dethär inlägget är en direkt fortsättning på mitt förra inlägg om de stödinsatser och behandlingar som hjälpt mig upp ur depressionerna. Som du kanske märker är det ganska likt det inlägg som handlat om hur jag började kunna hantera min emotionella instabilitet, men det är för att diagnoserna och verktygen går väldigt in i varandra.
Här har jag också valt att dela med mig av anteckningar som jag skrivit under de åren under/efter min djupa depression. Jag tycker det är viktigt att få en inblick i hur man som deprimerad tänker, eftersom jag inte i dagsläget kan beskriva det lika bra. Jag är ju inte mitt i stormen längre. Men när dehär anteckningarna är skrivna var jag definitivt det.

 

ARBETSREHABILITERING

Från år 2015 var jag sjukskriven i över 1,5 år. Jag klarade inte av att jobba, men den långa pausen gjorde det också jättesvårt att komma tillbaka till arbetslivet. Till slut fick jag känslan av att jag aldrig kommer att kunna arbeta igen, eftersom jag ju mådde dåligt. I det skedet jag insåg det hade jag ändå kommit mig upp ur den djupa depressionen och terapin hade börjat ge resultat. Ändå var jag bombsäker på att jag inte var redo att ta mig ut i arbetslivet igen. 

Men eftersom FPA också har en gräns för hur länge de ger sjukersättning, blev det istället tal om att jag skulle behöva sjukpension. Det låter dramatiskt, men i själva verket skulle det ha varit samma sak som en sjukskrivning- men med ett annat namn. För det var ändå aldrig tal om att jag inte skulle börja jobba igen, utan frågan var bara när. Tanken var att sjukskrivningen skulle förlängas ännu någon månad. 

Men jag blev inte beviljad sjukpension, eftersom jag inte ansågs vara tillräckligt sjuk. Det krävs trots allt väldigt mycket för att man skall kunna gå över den gränsen, trots läkarintyg och diagnoser. FPA vill hellre att andra insatser görs. Då minns jag att jag var arg och ledsen, för jag såg mig inte arbetsför. Jag förstod inte hur FPA kunde neka ett läkarintyg.

Jag blev inte alltså inte beviljad pension, utan arbetsrehabilitering. Det är jag ändå glad för i dagsläget. Jag insåg att det var dags att försöka komma tillbaka till jobbet, trots att jag varken ville eller kände mig redo. I själva verket tror jag faktiskt att jag aldrig hade blivit redo om inte Fpa hade börjat ställa krav.
Jag hade varit hemma så länge att jag var säker på att jag inte dög till något längre. Jag hade inget självförtroende angående yrkeslivet längre, och jag hade helt tappat bort min yrkesroll. Jag såg mig inte som en människa som kunde arbeta. Jag hade helt glömt den rollen.

Bild lånad härifrån.

Jag ville så fruktansvärt gärna återgå till mitt gamla jobb under rehabiliteringen, vilket inte alls uppskattades av beslutsfattarna. De ville att jag skulle välja en annan arbetsplats, trots att jag insisterade på att det ju inte hade varit jobbet som gjort mig sjuk. Av någon anledning var de inte alls övertygade om den saken. Men jag fick som jag ville - men då beviljades jag bara 3 månaders rehabilitering istället för 6 månader som de i vanliga fall ger. 
Men jag var envis och bestämd, så jag tog det erbjudandet. Jag ville tillbaka till mina gamla kollegor, min bekanta arbetsplats och de brukare jag kände. Och jag är säker på att det också var det bästa för mig. Jag kände till rutinerna på det jobbet och jag trivdes ju där. 

De första 2,5 månaderna var tunga. Jag var trött. Jag var inte van vid så mycket intryck. Jag orkade inte. Jag hade ångest. Jag var uppgiven. Jag kände att jag aldrig kommer att klara dethär. Jag ville mest av allt ge upp.
Ändå fortsatte jag och valde att gå dit varje dag. 
Jag behövde inte delta i arbetsuppgifterna på samma sätt, utan jag fick jobba mer med sysselsättning av brukare och att fungera lite som en hjälpande hand. Men småningom började jag hitta min vårdarroll igen, och valde själv att delta mer och mer. 

Tack vare rehabiliteringen hittade jag tillbaka till arbetslivet. Jag insåg att jag ju faktiskt KAN jobba. Jag var fortfarande en bra vårdare. Jag mådde inte bra ännu, men jag mådde så pass bra att jag faktiskt klarade av att arbeta. Och jobbet gav mig mer energi igen. Det gav mig en till meningsfull sysselsättning, jämfört med att bara gå hemma och må dåligt. 

Så efter 3 månader med arbetsrehabilitering valde jag att börja arbeta igen, precis som vanligt. Jag ville vara en del av kollegiet igen. Och framförallt förstod jag att jag inte behöver må 100 % bra för att kunna vara en bra arbetstagare.
För när jag kommer till jobbet ställer jag om fokus, då lämnar jag mina egna problem utanför dörren när jag går in. Istället är jag enbart en vårdare. Givetvis är det inte så svartvitt, givetvis har jag sämre dagar som alla andra - men i det stora hela axlar jag yrkesrollen framför min privata roll när jag stiger in på jobbet. Och min yrkesroll mår bra och är bra på det hon gör. 

ANTECKNING FRÅN 25 FEBRUARI 2017:
"Jag har funderat mycket på dethär med återhämtning. En av mina terapeuter sa sist att jag nog aldrig kommer att bli återställd. Först kändes det otroligt kränkande, för vad är det för vits att kämpa om man aldrig blir återställd? Men sen tänkte jag om. För visst har hon rätt. Jag kommer aldrig bli återställd. Jag kommer aldrig att kunna bli den jag var innan. Jag kommer att ha ohälsan i bagaget och ha den med mig.
MEN; det betyder inte att jag inte kan bli återhämtad. Jag kommer inte bli den jag varit, men jag kommer att ha vuxit och ändrats och blivit starkare. Jag kommer att ha dessa erfarenheter med mig och emellanåt tampas med dem, men de kommer inte att sluka mig och de kommer inte att styra mig. De kommer vara med mig, men de kommer att vara en styrka i många sammanhang.
Jag kommer bli den jag vill bli. Jag vill inte återgå. Jag vill växa. Och att tro att jag inte kommer få tampas med ångest är väl att tro för mycket. Den går inte bort sådär bara, men den går att hantera.
Men visst finns det en del i mig som tänker att frisk, ja, det är ju som det var innan. Visst har ju mycket av de typiska depressionstankarna försvunnit i och med att jag blev fri från depressionen. Och jag kan inte fatta att jag tänkt så som jag gjorde. Som tur är.
Men med ångest känns det svårare. Den är djupare, denna GAD. Svårare att särskilja vanlig oro från överoro -som det känns nu, mitt i processen. Och återställd? Vad innebär det?"

I maj 2018 hade jag jobbat ett helt år, utan en enda sjukskrivning på grund av mitt psykiska mående. Jag var, och är ännu, stolt över den segern. Jag hade också valt att börja på läroavtal, så vid sidan om jobbet var jag också studerande.

 

ANTECKNING FRÅN 18 MAJ 2018:
"Vet ni, det slog mig idag att jag har jobbat i ett år nu, sedan jag var sjukskriven läänge. Ett ÅR. Jag har inga sjukdagar (förutom ett par VAB-dagar). Framförallt har jag inga sjukdagar som beror på psyket. Inte heller frånvaro från skolan. Och ja, jag tänker vara stolt. Jag har HALVA utbildningen klar. Jag får semester iår, en riktig ledighet som inte beror på sjukskrivning eller mammaledighet. Utan på att jag jobbat. Och för alla som mått dåligt vågar jag nog påstå att det inte är en självklarhet. Det är en lycka att få jobba igen, för sjukskriven vill ingen vara.
Jag trodde aldrig jag skulle fixa att jobba igen, och jag trodde aldrig att jag skulle klara det i kombination med skola, intensiv terapi och småbarnsliv. Men det gör jag. Och det går faktiskt (oftast) bra.
Det har inte varit lätt. Det är inte lätt. Speciellt inte i de perioder jag mår lite sämre, som nu. Även om det bara är fråga om dagar numera så är det tuffa dagar. Men det går - för att det SKA gå. För vad har jag för val? Lägga mig ned och ge upp - eller välja att fortsätta trots att det känns tungt? Jag fortsätter.
Med dethär vill jag bara säga att det är värt att fortsätta kämpa. För det kommer en dag då man får insikten om att "oj, jag fixar det ju faktiskt".
Det finns inga spikraka vägar, livet funkar inte så.
Men det finns vägar.
Välj dem.
Varje dag. Varje minut om så behövs.
Välj att fortsätta, trots att det inom dig är en kamp.
För kan jag resa mig igen kan oxå du. Det går. Välj - och fortsätt framåt.
Och jag ska njuta lite av insikten ett tag innan jag beger mig till jobbet. Jag kan ju. Alla kan så mycket mer än man tror."

Bild lånad härifrån.

KORTSIKTIGA OCH LÅNGSIKTIGA MÅL

I terapin lärde jag mig att det var viktigt att lägga upp både kortsiktiga och långsiktiga mål, för att göra livet meningsfullt. Mina kortsiktiga mål var bland annat att ta mig genom ångestdagarna (se rubriken egenvård).

Men jag kände ändå att jag behövde något större mål, något som var bara för min egen skull och inte för familjen. Något som jag kunde lägga en del tid och energi på, för att längre fram uppnå det jag ville. 

Mitt första långsiktiga mål råkade falla sig ganska naturligt. Det var inget jag planerade, utan det bara blev så. Jag hade länge sagt att jag ville ha närvårdarkompetens, men efter min avklarade examen i utvecklingspsykologi var jag studietrött och hade absolut ingen lust att direkt haka på en till utbildning. Så åren gick.. Men nu, år 2018, råkade det finnas en möjlighet på jobbet att påbörja utbildningen via läroavtal. Så jag tog chansen och hakade på. 
Jag var absolut inte säker på om det var en bra idé, för jag hade ju just kommit tillbaka från min långa sjukledighet. Jag hade dessutom småbarn och gick i en intensiv terapi två dagar i veckan. Jag hade ingen aning om ifall jag skulle hinna, eller om jag ens skulle orka hålla alla bollar i luften som det krävdes för att få vardagen att flyta. Jag var ju fortfarande inte i bästa skick psykiskt heller, utan ganska sårbar.

Men det gick. Många gånger var jag trött, många gånger var det kämpigt. Men jag ville ändå fortsätta - för jag påminde mig ständigt om varför jag faktiskt gjorde dethär. Jag ville ha närvårdarkompetensen. Det var mitt långsiktiga mål, och tack vare att jag satt upp det konkreta målet såg jag till att inte ge upp. 

I början var jag många gånger arg och frustrerad över att tvingas göra skoluppgifter som jag aldrig skulle ha någon nytta av. Jag tyckte att det var tidsslöseri, för jag visste ju redan vid dethär laget vad jag behövde i mitt yrke.
Min terapeut gav mig då ett gott råd, som jag brukar ta fram när jag måste göra något som känns som totalt bortkastad tid:

"Ta tag i dina uppgifter nu, oavsett hur meningslösa de är. Dehär uppgifterna är bara något som måste göras för att du skall nå ditt långsiktiga mål. Tänk inte så mycket, utan bara gör dem. Kom ihåg ditt långsiktiga mål. Uppgifterna är bara något som skall göras för att du skall nå dit". 

År 2019 vid dimissionen. Mitt första långsiktiga mål var uppnått.

EGENVÅRD

RUTINER

När jag var yngre suckade jag åt råden om regelbundna rutiner, äta rätt, tillräckligt med sömn, frisk luft och fysisk aktivitet. Jag trodde inte det skulle funka. Såklart gjorde jag ingetdera av råden.
Det var dumt.
För det är SUPERVIKTIGT.

Inget av dethär har hjälpt mig att bli kvitt depressionerna eller mitt dåligmående i övrigt.
Men de har lindrat.
Jag har dåligt tålamod, så när jag förut testade så funkade det inte, eftersom jag följde råden när det passade mig. Men man behöver ju göra det till rutin och under en lång period. Resten av livet.

Jag har definitivt mindre ångest när jag tränar regelbundet. Numera kan jag träna som ångestlindring, för min kropp blir lugnare direkt. Dessutom har jag definitivt haft nytta av att ha småbarn (nåja, barn numera), för det gjorde automatiskt att jag följde deras rutiner med mattider, frisk luft, aktiviteter och sömn. Det var inte bara viktigt för dem, utan faktiskt också för min egen återhämtning. 

ANTECKNING FRÅN 12 MAJ 2016:
"Jag trotsar min psykiska ohälsa varje dag. Stiger upp, är närvarande med barnen och njuter av dem och deras uppfinningsrikedom, gymmar för att jag vet att det är återhämtning, träffar vänner för att de får mig att le äkta leenden, planterar i trädgården (!!) för att det ger själaro, gör mindfulness-övningar och andra terapirelaterade uppgifter.
Nåt jag lärt mig med tiden är att det gäller att trotsa känslan inombords. Jag måste fortsätta leva, för att det gör tillfriskningen så mycket snabbare. Jag mår inte bättre av att bara ligga i sängen. Det gör jag oxå ibland, har två såna dagar bakom mig, när jag inte gjort nåt utom sovit då barnen är på dagis. Men idag har jag mer kämparglöd. Jag klarade av ett möte som jag tyckte var tungt, för att jag bara måste vara där.
Varför skriver jag dethär?
Jo, för er i samma sits.
Livet är värt att kämpa för, så kämpa. Gör en sak per dag som hör vanliga livet till.
Gör fler om du klarar det.
Ångesten lättar kanske inte, men det gör den inte heller genom att ligga kvar i sängen.
Stig upp, ät, duscha.
Rutiner är bra, för det gör att man håller fast vid livet på ett helt annat sätt.
Gå till din terapi, oavsett i vilket skick du är i.
Låt inte ångesten dra över dig, trotsa den. Trotsa den varje sekund om det är så. För det är ju inte den som ska vinna.
Och de dagar den vinner, försök på nytt nästa dag. Det ska jag göra. Idag ska jag försöka igen."

Bild lånad härifrån.

HITTA VERKTYG

Jag använder mig av DBT-färdigheter när jag mår riktigt dåligt (se inlägget om Självhjälp när ångesten är som värst). Jag vet nu vad som hjälper mig. Det gör att ångesten känns hanterbar. Jag kan styra den, och inte tvärtemot.

Det betyder inte att ångesten helt försvinner genast, utan att jag kan fortsätta leva livet, trots att jag inte mår så jättebra. Tidigare lät jag bara ångesten ta över mig, eftersom jag inte visste hur jag skulle styra den.
DBT-färdigheter är inte enda lösningen, men för mig har det passat. Det finns så mycket annat att välja mellan. Det viktiga är att man inte bara ger upp och låter ångesten vinna. Här behöver man hitta vad som fungerar för en själv.

Bild lånad härifrån.

ANTECKNING FRÅN 28 januari 2017:
"I och med att jag är "långt över ytan" som min ena terapeut uttryckte det har de denna vecka utmanat mig över gränsen. Jag vet att det är vad som behövs; men det är jättesvårt och jobbigt. Att det sitter i kroppen.
"Du måste använda dbt-färdigheter, du kan ju inte gå omkring med ångest i bröstkorgen. Det blir ju jobbigt, va?".
Jo. Även om jag är så van med MYCKET högre ångest, så dethär räknar jag ju som lite. Ja, men denna vecka har varit jobbig. Skitjobbig. Känner mig fruktansvärt sönder och hatar att nån går och petar på det som gör mest ont. Även om det är vägen ut så är det ju inte så lätt under tiden. Hatar GAD extra mycket idag. Även om jag nu fattar orsaken. Äntligen. Och dessa dbt-färdigheter ja... Jag försöker men hittar ingen som är riktigt rätt just nu. Tack och lov får jag fokusera på familjen i helgen."

 

EGENTID

Som småbarnsförälder har jag länge varit noga med att ta mig egen tid. Det var en av orsakerna till att jag föll så djupt, för att jag aldrig hann ta hand om mig själv. Den egna tiden gör jag bara sånt jag tycket om, för min skull. Ensam.
Inget städande och plockande.

Jag behöver ensamtid, där jag kan få tid att bearbeta vardagen. Andra behöver det sociala. En del får energi av att umgås med andras, andra av att vara ensam. Alla behöver både och, men olika mycket.
Känn efter vad du behöver. Det viktiga är att ta sig tiden och faktiskt känna att det är okej.
För jag är en så mycket bättre mamma efteråt. Då har jag ny energi igen.

För mig har gymmet länge varit en sådan frizon, där jag fått ladda energi och bara släppa alla tankar. Men när Coronan kom har jag småningom tillbringat allt mindre tid där, och satsat på hemmaträning. Tyvärr är inte det riktigt samma sak, men småningom kommer jag säkert ta ett nytt gymkort. 

För ett tag sedan, när jag hade mycket ångest på grund av att jag trappade ned en medicin, började jag måla igen. Det var tänkt att jag skulle måla en målning. Men jag märkte att målandet också är en otrolig frizon för mig. Jag glömmer alla tankar, all ångest. Jag får sådan energi av att måla och försvinner oftast in i min egen bubbla, där jag glömmer både tid och rum. Ångesten inom mig släpper. Jag har börjat hitta min egen stil nu, och kommer definitivt att fortsätta med denhär nya hobbyn.

Några av de målningar jag hunnit göra:
Tyvärr har jag inte så bra kamera, så det är svårt att få fram de rätta färgerna.

PRATA
Jag har ett par vänner som jag vet att jag kan prata med om vad som helst.
Jag har min man.
Jag har en terapeut jag litar fullkomligt på.
Jag har personer som jag kan skriva med om jag känner att jag behöver stöd av någon i liknande sits.

Men när jag mår riktigt dåligt drar jag mig automatiskt undan lite. Jag har insett att jag helst pratar med min terapeut, som inte är lika nära som familjen och vännerna i sådana lägen. Det är lättare med någon som har ett avstånd.
Eller så skriver jag. Anteckningar på datorn, gammal hederlig handskriven dagbok eller inlägg på bloggen eller Instagram. Bara att få skriva ned tankar och känslor gör mycket.   

 

GE ALDRIG UPP
När jag mådde som sämst var mitt mantra ändå aldrig att aldrig ge upp. Jag brukade googla på inspirerande citat som jag sparade i telefonen, just för att kunna läsa dem när allt kändes hopplöst. För oavsett hur dåligt det än kändes, så har jag ändå inte velat ge upp. Vi får bara ett liv, så oavsett vad behöver man stanna kvar här. Det kommer en tid när allt inte känns lika svart. 

Dethär är ett citat som hänger på kylskåpet hemma hos oss:

20

Behandling och stödinsatser som tagit mig upp ur depressionerna

Skrivet av Pamela Lundberg 30.05.2021 | 1 kommentar(er)

 Del 3.

 

"Det kunde lika bra vara du. För det går snabbt.
Mitt i allt sitter man mittemot en läkare och fattar inte hur det blev så dåligt.
Det bara blev.
En depression som lamslog."

Skrivet 26 maj 2016

BEHANDLING del 1/ 2

Jag tänker här utgå enbart från mina personliga erfarenheter. Det betyder inte att andra metoder är sämre eller bättre. Vi är alla olika. Vi har olika behov av stödinsatser. Dethär är endast min väg ut ur depressionerna. Det har inte varit någon snabb process någon av gångerna. Det tar tagit tid. Mycket tid. Jag har gjort många bakslag under min resa, och velat ge upp oräkneliga gånger. Men jag har alltid valt att fortsätta kämpa framåt.

Jag kommer mestadels att utgå från den djupa depression jag fick för 6 år sedan, eftersom det är efter den som jag på allvar kunnat börja hantera mitt mående och använda mig av sådant som jag lärt mig genom åren. Men jag pratar även kort om hur jag försökt tackla depressioner enda sedan jag var 17 år. Det mesta är sammanvävt i en enda text.

Jag har redan berättat ganska mycket om hurdan behandling jag fått i inläggen som handlar om emotionell instabilitet. Därför tänkte jag dela med mig av instagram-texter som jag skrivit under den djupa depressionen jag hade, för att ge lite mer förståelse för hur det kan vara att vara riktigt djupt nere i depressionsträsket. 
Jag vill också med dehär anteckningarna visa hur tungt och svårt det faktiskt är att komma ur en depression. Det är många bakslag, otroligt många dagar av ångest och en stor frustration för att man inte mår bättre direkt. Men de visar också på något positivt - att det går att må bättre. Oavsett hur svart och mörkt det än är så går det att börja må bättre. Det finns det många som kan vittna om. Jag minns känslan när jag skrivit dehär anteckningarna, men de tillhör ändå en helt annan tid. Idag mår jag så mycket bättre, även under mina tunga dagar.

När du läser dagboksanteckningarna från år 2016-2017, kom ihåg att de är väldigt färgade av hur sjuk jag faktiskt var de åren. Jag var riktigt i början av DBT-terapin när dehär är skrivna. Jag tampades med många känslor på samma gång, både med hopp om att må bättre men också med stora hopplöshetskänslor över hur dåligt jag mådde.

Bild härifrån.

 HUR DET VARIT FÖR MIG

SJUKHUSVÅRD

Jag har varit inskriven på sjukhus vid ett tillfälle. Då var jag inskriven på psykiatrisk avdelning i 6 veckor.  De sista två hade jag dock permissioner, så jag var egentligen hemma. Sjukhusvistelsen är inget jag skäms för, utan tycker var något jättebra. Sjukhusperioden blev min vändpunkt. Egentligen kunde jag inte falla så mycket djupare, eftersom jag i princip redan låg på bottnen. Men jag upplevde att jag äntligen blev tagen på allvar. Det var också där jag bestämde mig för att jag inte fick falla djupare. Jag ville uppåt. 

Om jag hade fått hjälp tidigare hade jag troligen inte behövt sjukhusvård, men jag är absolut inte bitter eller arg på vården. Det råkade bara bli så, och nu blev det äntligen rätt. Det var som sagt det allra bästa, att jag faktiskt till slut kraschade rejält - för det fick mig att börja ändra på sådana saker i mitt liv som inte alls var bra för mig, till exempel att jag försökte dölja hur jag mådde. Nu behövde jag verkligen hitta sunda lösningar som fungerade för mig. De gamla hade ju inte varit särskilt bra. I dagsläget är jag glad att det blev som det blev. Det är inte alltid heller lätt för vården att hitta passande vård, utan det är också ett experimenterande från deras sida. Det fanns ingen som inte ville hjälpa mig, men de åtgärder som togs innan räckte helt enkelt inte till.

Även om jag mådde fruktansvärt dåligt också när jag blev utskriven från sjukhuset, så hade jag fått både ett medicinbyte och en terapikontakt i öppenvården, som jag redan på avdelningen fick träffa och få ett ansikte på. Jag hade fått sova och vila upp mig. Jag hade pratat många timmar med olika vårdare om varför det blivit som det blivit. Några av vårdarna, speciellt en, fick jag väldigt bra kontakt med och med henne kände jag mig både sedd och lyssnad på. Tillsammans med henne kunde jag också börja skratta lite, från hjärtat, igen. För ett tag kunde jag inte ens le utan att ansiktet kändes förlamat. Det var så välbehövligt att äntligen få någon inom vården att prata med, varje dag. 

I bakgrunden skymtar byggnaden där alla avdelningar finns.

ANTECKNING FRÅN 23 MAJ 2016:
"Dårhus är kanske ett föråldrat begrepp, men tyvärr klingar Roparnäs inte bättre i mångas öron. Det är lite ett skräckord blandat med förtjusning. Något skrämmande, obekant. Jag kan de korridorerna. Vet hur maten smakar, hur sängarna känns, hur vårdarna ser ut och hur människor samlas i dagsalen för korta möten.
Det kunde lika bra vara du. För det går snabbt. Mitt i allt sitter man mittemot en läkare och fattar inte hur det blev så dåligt. Det bara blev. En depression som lamslog. Och de människor jag mötte där var lika vanliga som mig. Bara lite söndriga i kanterna just då. Platsen var inte alls skrämmande, bara behaglig. Och jag kom ut lite helare på andra sidan.
Nu går jag inte i de korridorerna längre, det var ett tag sen, men terapin ligger i intilliggande byggnad. Nu gör det inte ont att komma hit längre. Det är vad det är.
Jag kommer aldrig glömma en del människomöten där. Aldrig glömma den hjälp jag fick. Och aldrig, aldrig säga orden "det händer inte mig" - för det vet man aldrig.
Och jo. Jag hade gjort samma beslut igen. Frivilligt intagen. För att bli hel. (Jag skäms inte, men just nu går jag över min bekvämlighetzon och blir lite rädd att publicera detta, så återstår att se om det får vara kvar. Det är ändå en lång väg kvar, trots att jag är långt på väg jämfört med där och då)."

Poliklinikens byggnad på området.

ANTECKNING FRÅN 27 NOVEMBER 2016:
"Första advent. Jag har tänkt mycket på att jag faktiskt kommer att vara hemma denna jul. Jag kommer inte tillbringa delar av den på sjukhus. En väldig lättnad har börjat forma sig inom mig. Jag känner att jag kommit så långt nu.
Jag var så slutkörd då, så orkeslös, så tom. Nu har jag börjat känna det som om jag nyss vaknat efter att ha sovit i ett år, och liksom förvirrat undrar "vad hände?". Nånstans känner jag att jag kommit ur det värsta. Varje gång jag snubblar reser jag mig snabbare. Min terapeut säger att jag är mer levande nu. Jag skrattar äkta skratt. Jag ler. Jag orkar mer. Jag har mål.
De senaste gångerna jag gått på sjukhusområdet (där finns alltså oxå poliklinikerna) tittar jag upp på det som en gång var mitt fönster i mitt rum på avdelningen, och känner att det var en annan tid. Att det inte är jag längre.
Och jag fylls av tacksamhet att jag kommer orka fira jul på riktigt år. Med pynt, pepparkaksbak, glögg, vilda barn, presentpapper och skratt. Där vill jag landa. I det som är livet. Det är något som bubblar i mig. Jag tror det är livsglädje. Jag kommer vinna denhär kampen. Jag har delvis vunnit redan, bara genom att sluta skämmas. Tydligen kan man vara stolt deprimerad. Nu säger jag inte att allt är bra, utan att jag är på väg. En liten bit på väg. Jag har stigit bort från min trygga plats och riktigt vill se, känna, höra något annat. Det är stort. Så stort att det är värt att fira med glögg.
"Och när du rest dig
vänd dig inte om
ty det finns ingen väg tillbaka
varifrån du kom"
-Jonas Gardell"

Juli 2016

 

TERAPI

Jag har gått MÅNGA år i terapi. Dock har huvudorsaken till terapi inte enbart varit depression. I och med de andra diagnoserna har jag haft en del annat att behandla.

Terapi har varit helt livsnödvändigt för mig. Det ger ett extra stöd att orka i vardagen. Jag har lärt mig att hantera mitt humör, fått livsviktiga insikter och verktyg som gör livet hanterbart även när det känns svårt.
Jag har gått i samtalsterapi, både privat via FPA och via sjukvården. Och i DBT, dialektisk beteendeterapi. Däremot har tyngdpunkten vid DBT varit att behandla mina drag av EIPS (emotionellt instabilt personlighetssyndrom). Mina svårigheter att hantera känslor har delvis gjort att jag gång på gång utvecklat depressioner och levt med ständig ångest - men i terapin hittade jag också verktyg att hantera sådant. Samsjuklighet vid EIPS är väldigt vanligt, och därför behövs en terapiform som är anpassad för alla svårigheter EIPS kan innebära. En "vanlig" depression behandlas därför inte med DBT, även om det finns otroligt bra verktyg som i den terapin som alla vårdare borde lära ut till personer med psykisk ohälsa.

Jag har haft turen att få terapeuter som jag klickat med. Jag vet att alla inte har en turen, men jag vet att alla kommer att hitta en terapeut som man fungerar med bara man orkar byta och inte ger upp. De tre jag gått längst hos (inräknat den jag nu har) har kämpat med mig. Ibland har de verkligen ställt hårda krav. Ibland har jag varit helt hopplös och vägrat ta in vad de försökt säga åt mig. Ibland har jag blivit fruktansvärt arg på dem, men aldrig gett upp terapin. I slutänden har jag ändå alltid litat på dem. För de har gjort det för min skull. 

När jag just kommit från avdelningen (år 2015) var jag ännu djupt nere i den värsta depressionen jag någonsin haft. Jag fick då gå TVÅ gånger i veckan till min dåvarande terapeut i många månader. Det är inte vanligt inom allmänna sjukvården. Men tack vare det klarade jag av att vara hemma. Jag är helt säker på att jag hade blivit inlagd igen utan den lösningen. Jag klarade mig just och just hemma. Det är jag henne evigt tacksam för. För det behövs verkligen terapeuter som ser till klientens eget behov, inte enbart följer den allmänna standarden för hur vården skall göra.

Bild härifrån.

ANTECKNING FRÅN 22 APRIL 2017:
"Fast inombords strids det mycket just nu. Jag faller under vattenytan, hostar och snörvlar, och tar mig tillbaka upp, simmar och skrattar och ler mot solen, för att sen dimpa igen. Flera gånger samma dag. Det är tröttsamt. Kämparglöden tryter, men återvänder oxå. Jag vet inte vad som gör att det är såhär just nu, men så är det bara. Men ska ha en bra helg.
Min terapeuts ord i telefon igår gör att jag hittade motivationen igen. För att gå DBT är skitjobbigt, för man måste jobba och ändra och vara motiverad då man tappat bort det. Men hon drar mig åt rätt håll. Varje gång. Men är bara så trött på att det aldrig kan vara lätt. Nej. Känslor är inte lätta. Men de måste få finnas."

ANTECKNING FRÅN 6 JUNI 2016:
"Det finns en skrämmande del av ångest. Man vänjer sig vid den. Sakta tar den över och blir ens vardag. Och när den inte finns där känns det som om något skulle saknas. Även om man hatar ångesten är den tillika som ett beroende. Den ska finnas där för att man ska känna sig levande. För vad är man utan den, när den varit en så stor del av en så länge?
Ibland lyckas min terapeut verkligen leverera käftsmällar. Välbehövda sådana dock. Sådana som får en att tänka efter. Ärligt sagt så hatar jag det, för att det gör så ont. Tillika älskar jag rakhet. Sanning som inte är inlindad i bomull, utan på gränsen till provocerande. Det får en att tänka till. Och så sant det är. Att ångesten som tär en också när en. En ond cirkel.
Jag får redskapen, men tydligen är jag inte så bra på att använda dem som jag trott. Det är inte så lätt att lära om sig. Om jag ska vara ärlig är jag tillika skiträdd. Att börja på nåt främmande och lämna det trygga. Oavsett hur dåligt den trygga ångesten än får mig att må."

ANTECKNING FRÅN 12 SEPTEMBER 2016:       
"Hon som står där bredvid. Hon som gör beslut som jag ogillar, men som i längden är de rätta för mig. Hon som skaffar läkartid trots att den borde vara först i november, hon som pratar med de andra terapeuterna för min skull. Hon som vägrar se mig falla mer, utan vill jag ska fortsätta uppåt. Är så glad att jag råkade få just henne som egenterapeut. Är så glad att hon vägrar ge med sig då jag bara vill lägga mig ned och ge upp, utan pushar mig ännu mera nära gränsen. Utmanar mer då jag vill mindre. Ja, jag är tacksam."

Bild härifrån.

MEDICINERING

Jag har ätit medicin hela mitt vuxna liv. Jag har testat MÅNGA olika psykmediciner. De flesta har inte hjälpt. En del har gjort mig sjukare.
En har jag fått en kraftig allergisk reaktion av, där jag blev tvungen att ta kortisontabletter. Ett tag var jag lite väl övermedicinerad, men det kanske också behövdes just då. Andra har varit en mardröm att avsluta, när jag väl velat det.

Varje medicinbyte är otroligt tungt.
Nu har jag haft en kombo som funkar ganska okej. De tar inte bort symtomen, men det lindras.
Just nu håller jag på att försöka bli medicinfri, men utan att ha några krav på att det skall lyckas. Det går om det går. Det återstår att se i vinter, som ju är den värsta årstiden för mig. Men nu har jag i varje fall trappat ned 2 av 3 mediciner. Och det känns bra. Nu ska jag låta kroppen vila lite innan jag börjar försöka trappa ned den sista.

Men när jag fått mina djupa depressioner är det enda som hjälpt att ändra medicineringen. Då hjälper inte terapi. Då mår jag för dåligt för att ta in såna samtal. Så medicin är nåt jag lärt mig acceptera. Jag har definitivt behövt mediciner. Och de har räddat mig upp ur de värsta depressionerna.

Januari 2017

ANTECKNING FRÅN 2 JANUARI 2017:
"Före jul städade jag ur hyllan där jag förvarar dagslägets mediciner. Jag har bytt väldigt mycket under 2016. Där fanns fem olika psykpreparat jag inte längre använder. Fem. Som jag trappat upp och sen trappat ned. Ingen effekt på mitt mående.
Likaså har oxå nästan hela 2016 gått i en enda medicindimma. Det har jag inte fattat förrän nu, nu när dimman lättat. Men det faktum att jag varit övermedicinerad har oxå varit en tillfällig räddning. Då när jag började få domingar i tungan och ansiktet blev det nedtrappning. Annars hade jag inte heller klagat. Är man längst ner har man glömt bort vad som är vanligt och vad som är för avtrubbad.
Jag fixade att trappa ned lugnande, och det är bland det starkaste jag gjort med småbarnsliv emellan. För många dagar var det rent fysiskt ett helvete. I slutet av de 6 veckorna var jag så slut. Man ska inte trappa ned så snabbt, även om det "är normaltakt". Jag avråder. Men det fattar jag ju nu först. Efter detta har jag inte sagt så mycket om medicinen, men visst har jag haft abstinenssymtom mycket längre än så. Jag har varit jätteirriterad och blivit det för minsta lilla - något som inte hör till min personlighet. Nu har det äntligen släppt, men det tog alltså flera månader. Och de minnesproblem jag kände i samma veva har oxå lagt sig. Som tur är.
Jag håller som bäst på att trappa ur en annan medicin oxå, som bara hängt med trots att jag tjatat om att den är värdelös. Jag tror oxå att jag mår så bra att jag inte behöver däckas av en medicin till natten för att kunna sova. För det är vad den gjort med mig. Däckat mig. Gjort mig seg följande förmiddag. Inte alls funkat som antidepressiv. Hittills har det inte varit några större problem att sänka dosen. Nästa gång avslutar jag den. Jag förstår att sjukvården aldrig menat däcka mig såhär - men det kan bli så.
Happy pills finna tyvärr inte. Bara dämpande piller. Tyvärr dämpar de mycket mer än bara sjukdomar. De dämpar ibland hela individen. Fast det var nog det som jag behövde för att orka just då. Det som räddade blev till sist en dämpare. Men nu är jag så glad att andra säger att jag är mer levande än på mycket länge. Tack och lov. Och dedär fem preparaten får snart en kompis."

 Notis: Jag håller inte riktigt med allt jag skrivit i dethär inlägget, men jag publicerar det ändå i dess ursprungliga form, för det var ju så jag tänkte år 2017.

Bild härifrån.

SJUKSKRIVNING

När jag blev väl blev sjukskriven år 2015 hade jag i flera månader kämpat för att försöka orka jobba. De sista dagarna hade jag riktigt stark ångest på jobbet och jag var yr och hörde inte riktigt vad andra kollegor pratade om. Ändå försökte jag benhårt att hålla mig fast i arbetslivet - för att jag kände att det ju är något som förväntas av mig. Att vara sjukskriven för psykisk ohälsa var för mig förknippat med stor skam. Det var helt enkelt något som var helt omöjligt. 

Den kontaktperson som jag hade på hälsovårdscentralen hade många gånger påpekat att jag eventuellt skulle behöva en sjukskrivning. Hon sa att jag när som helst kunde ringa henne om det visade sig att jag inte klarade av att jobba, så skulle jag bli sjukskriven direkt. Men inte ens hennes ord om att "det finns andra som blir sjukskrivna mycket tidigare" lyssnade jag på. Då hade det redan konstaterats att jag hade en djup depression. Jag vågade inte. Jag var så rädd för vad andra skulle tycka om mig. Jag ville inte vara så svag. 

Men någonstans tog det stopp. Det brukar ju göra det. Den dag jag ringde henne med gråten i halsen kände jag mig så rädd, för jag hade aldrig varit sjukskriven för psykisk ohälsa tidigare i mitt liv. Däremot hade det funnits perioder när jag definitivt hade behövt det, som vid den djupa depression jag hade som 19-åring. Men jag var inte redo att berätta för arbetsgivare eller närstående om hur jag mådde. När jag väl vågat ringa kontaktpersonen på HVC och fick ett sjukintyg i handen kände jag lättnad. Jag visste att dethär var det enda rätta jag kunde göra. 

Däremot hade jag inte tänkt att den sjukskrivningen på en månad skulle bli förlängd många gånger. Det slutade med att jag var sjukskriven i 1,5 år. Jag minns ännu att jag även vid inskrivningen till sjukhuset hade svårt att acceptera hur dåligt jag faktiskt mådde. Jag sa bekymrat åt vårdarna på avdelningen att "men min sjukskrivning tar ju slut och jag skall ju jobba imorgon". Såklart avstyrde de det hela och hjälpte mig genom att säga hur jag skulle göra, för mitt huvud kunde inte längre ta in hur jag skulle lösa problemet. Det var alldeles för omtumlande.

Min sjukskrivning var definitivt ingen semester. Jag var hemma för att jag mådde så dåligt att jag inte klarade av att arbeta. Jag gick inte bara hemma för att det var roligt. Jag hatade att vara sjukskriven. Men jag kunde omöjligt jobba. Istället såg jag till att försöka börja må bättre. Det betyder därför att jag inte stannade hemma hela dagarna eller ständigt låg på soffan. Utan jag försökte få vardagen att rulla. De timmar barnen var på dagis var viktig egentid. Jag motionerade, började gå på gym, gick i terapi och såg till att göra saker som jag mådde bra av, såsom att träffa vänner eller gå på loppis. Men bara för att man gör sådana saker betyder det inte att man är arbetsför. Däremot betyder det att man försöker hitta saker som man mår bra av, för att komma tillbaka till livet igen. 

Sen när jag väl började jobba igen upplevde jag att alla trodde att problemen var lösta. Så funkar det tyvärr inte. Men jag mådde så pass bra att jag ändå kunde återvända till arbetslivet. Det var också en viktig delkomponent för mig i processen som krävdes för att komma tillbaka till livet.

(Jag kommer att återkomma till mina erfarenheter av sjukskrivning och mina åsikter kring det i ett enskilt inlägg, för jag märker att jag har så mycket jag vill få fram).

April 2017.

ANTECKNING FRÅN 2 APRIL 2017:
"Nu märker jag att det är svårt att erkänna att det är tungt. Det är svårt för att jag jobbar. Att jag kan klara jobbet bra och ändå själv vara i obalans. Det ena utesluter inte det andra. Det gör det ju vanligtvis inte. Men visst är det lättare att vara öppen när man är sjukskriven. Varför?
För att jag så hjärtans gärna vill att det ska vara så rosenskimrande.
För att jag vill säga att "det är jättebra" när nån frågar.
Jag vill svara att jag begravt allt dåligmående nu och att det flyter på.
Visst flyter det. Samtidigt som det inombords inte riktigt gör det.
Och jag känner att alla förväntar sig detdär svaret "jättebra". Främst jag själv.
Och för att komma ur det gäller det ju att erkänna för sig själv.
Så nej, det är inte jättebra. Det är rörigt inombords. Och jag vet att det känns som en neverending story att skriva så. Jag blir trött på det. För att andra förväntar sig ett avslut. Så funkar det tyvärr inte.
Det är bakslag på bakslag som möjliggör frammarsch. Så funkar psykisk ohälsa. Inte direkt som nåt benbrott som läker och sedan är det bra. Och vi måste sluta skämmas. Det är väl okej leva ett vanligt liv trots ohälsa?"

.

 I nästa inlägg kommer jag att fortsätta på samma tema, och ta upp vad arbetsrehabilitering och egenvård betytt för mig i processen att komma upp ur den djupa depressionen.

10

Att vara anhörig - Gästinlägg av min man

Skrivet av Pamela Lundberg 16.04.2021 | 3 kommentar(er)

ANHÖRIGPERSPEKTIVET

-ATT VARA ANHÖRIG TILL NÅGON MED PSYKISK OHÄLSA

Bild härifrån.

De anhöriga och deras perspektiv är ofta något som ofta glöms bort när någon lider av psykisk ohälsa. Ofta är den psykiatriska vården, framförallt när det gäller vuxenpsykiatrin, helt inriktad mot den drabbade personen. Det säger ju sig själv att det är det absolut viktigaste, men de anhöriga kan känna sig åsidosatta och bortglömda i hela rehabiliteringsprocessen. För det är inte bara den enskilda som påverkas av psykisk ohälsa, det är även den övriga familjen och bekantskapskretsen. 

Osäkerheten kring hur man skall förhålla sig till sin anhöriga är otroligt stor. Vad kan man fråga? Vad skall man svara för att inte göra måendet ännu värre? Är det bättre att inte fråga alls? Vad kan jag göra för att få hen att må bättre? Vågar jag alls ställa några krav?

Dessutom lever de anhöriga med en ständig oro. Hur mår den drabbade idag? Hur skall det bli i framtiden? Kommer hen någonsin att må bättre? Kommer hen att ta livet av sig? Hurdant ansvar har jag? Hur skall jag själv orka? Vågar jag leva mitt eget liv precis som vanligt?

De anhöriga kan känna sig ensamma och handfallna, speciellt om de inte alls får någon information alls. I många fall är det bra om vården även tar med de anhöriga i rehabiliteringen, vilket enligt min egen erfarenhet har blivit bättre (här vet jag att erfarenheterna skiljer sig från varandra!). 

GÄSTINLÄGG AV MIN MAN CHRISTER 

-Ur en anhörigs perspektiv

 

*Detta är en GÄSTPOST av min man, som även publicerats på min instagram*.
Dethär är helt hans egen text och egna upplevelser.

 

Christer:

"Det talas ofta och mer och mer om personer som lider av psykisk ohälsa, men det är dock väldigt sällan som anhöriga till personer med psykisk ohälsa kommer på tal. Som anhörig blir man drabbad, vare sig man vill eller inte. Hur och i vilken omfattning man drabbas är dock från fall till fall. 

Hösten år 2015 blev min fru sjuk, riktigt sjuk. Jag gick från en stabil vetskap om att hon lider av psykisk ohälsa som hon hanterar, till att se det förvärras. Efter en månad med en snabb försämring tvingades jag köra min fru till sjukhuset sent en kväll då inget annat hjälpte.
Det förändrade mig.
Det förändrar vilken stark personlighet som helst, oavsett hur stark man tror att man är.

Frun var intagen på psykiatriskt sjukhus med en energinivå på noll och kvar stod jag med barnen 1 och 2 år gamla.
Det som jag kände var rädsla. Jag var så otroligt rädd. Jag har ALDRIG - varken före eller efter den kvällen känt en sådan rädsla.

-Vad skulle jag ta mig till?
-Hur skulle det gå med frun?
-Kommer hon någonsin att bli bra?
-Kommer hon att vara sjuk resten av livet?
-Hur skulle jag klara mig ensam?
-Hur skulle barnen påverkas?
-Kommer barnen att få det svårt?
-När får jag reda på mera om hennes tillstånd?
-Hur ska jag kunna berätta för vår bekanta om att frun är på mentalsjukhus?

Jag kände mig som världens mest ensamma människa just då. Men, som tur var fanns det nära bekanta som stöttade upp mig.
Personer jag kunde ringa och diskutera med.
Personer som kom på besök och gav mig stöd och möjlighet till diskussion.
Personer som var mer insatta i ämnet psykisk ohälsa.
Personer som lugnade, stöttade, tröstade.

Det blev 5 veckors konstant oro och rädsla innan hon äntligen kom hem från sjukhuset.
De veckorna förändrade mig, byggde en del av grunden till den person jag är idag.
Den personliga förändringen gick inte mot det sämre - utan istället till det bättre, med en klarare insikt.
Men det krävdes tid för att inse, att acceptera.

Jag fick efteråt en helt annan syn på bl.a. psykisk ohälsa, mentalsjukvården och mycket i dagliga livet.
Jag fick en annan syn på vad jag vill prioritera i livet och vad som faktiskt är av vikt.

Det stora negativa som ännu sitter kvar trots flera år med en fru med stabilare och bättre mående är dock oron.
Fast jag innerst inne vet att min Pamela är stabilare och lärt sig hantera mående så behövs det inte mycket svängningar i hennes mående före jag blir orolig. 

-Kommer det att bli som hösten 2015 igen?
-Hur allvarliga svackor kommer hon ha i mående framöver?
-Kommer kan det kanske bli ännu svårare än hösten 2015 nästa gång hon får en sämre måendeperiod?

Dessa frågor ställer jag mig själv varje gång Pamela har en period med dåligare mående. 
För det är just perioder som det handlar om, speciellt för mig som närstående.

Vissa perioder är bra.
Det märks inget speciellt på Pamela och vi har ett Svensson-liv.
Det behöver inte vara - enligt mina mått mätt - mycket som behöver hända. Plötsligt är Pamela inne i en period med dåligare mående. 

.. Och JA - en närstående påverkas. Jag påverkas.

Mina arbetskamrater på jobbet kan - om de kopplar mitt humör till Pamelas mående avläsa exakt hur dåligt hon mår. Men också tvärtom.
Mår Pamela bra så syns det också på mitt humör. 

Jag känner mig idag så väldigt erfaren efter det jag upplevt genom att vara närstående till en person med psykisk ohälsa. 
Det jag, vi och familjen klarat av och fått något sånär stabilitet i. 

Men jag tror aldrig att jag kommer ifrån den djupt rotade oron.
Aldrig någonsin om jag skall vara ärlig, efter det vi var med om 2015. 

Jag har själv gått i terapi för att hantera rädslan, vilket har gett mig en stabil grund. Men hur stabil grund man än tror sig stå på så svajar det nog till då ens närstående och livskamrat mår dåligt.
Det gör det alltid, och kommer alltid att göra. 

Men det är väl så kärlek till sina närstående fungerar.

/Christer"

 

Bild från sommaren 2020.

PARTERAPI

Nu måste jag inflika att i vårt fall har min man alltid varit delaktig i min terapi, speciellt under de åren när jag mådde som sämst. Vi har även tillsammans gått i parterapi i flera år, inte för att vårt äktenskap var dåligt, utan för att vi skulle få bättre förståelse och insyn i hur den andra kände.
När jag var djupt deprimerad kändes det som om vår förståelse för den andras upplevelser inte alls räckte till. Vi var så inne i vår egen oro. Och vi har trots det varit tillsammans sedan gymnasietiden, och känner varandra utan och innan.

Jag hade en väldigt bra egenterapeut vid den tidpunkten, som bestämt sa att "nu skall ni gå i parterapi". Hon såg ett behov som vi själva inte ens förstod att vi hade.
Vi tyckte ju nämligen inte själva att det var nödvändigt. Vi var otroligt skeptiska, men bestämde oss för att ändå gå dit dedär första gångerna. Sedan insåg vi ju själva hur bra det faktiskt var. Vi hade mycket att bearbeta tillsammans - min djupa depression som ledde till slutenvård hade ju inte bara påverkat mig själv, utan även min man.

Vi gick båda med stor oro och rädsla, men kunde inte ta in den andras perspektiv, eftersom vi var så upptagna av våra egna känslor. Vi pratade hemma, men det är ändå inte riktigt samma sak. I parterapin kunde vi öppna upp på ett helt annat sätt, med två terapeuter som hjälpte oss att bredda förståelsen för varandra.

Våra barn var så små då, att de inte förstod vad som hände under den perioden. Men jag tror ju att om man har äldre barn, är det viktigt att också göra deras röst hörd. Då fungerar ju familjeterapi lite liknande. 

Jag har ju alltid tänkt att man skall vara på gränsen till att skiljas eller ha större konflikter för att gå i parterapi, men så behöver det ju inte alls vara! Vi gick till och med mycket längre i parterapin än det mest akuta skedet, för vi tyckte att det var så himla bra och utvecklande! 
Jag vet att det är långt ifrån alla som ges möjlighet att få gå i parterapi, men om chansen finns är det absolut att rekommendera. 

I dagsläget är min man största stöttare. Han stödjer mig fullständigt i mitt beslut att berätta min historia öppet och han var den som var mest stolt på min föreläsning vid avslutningsseminariet när jag blev klar erfarenhetsexpert. Han hejar på mig när jag själv är tveksam till att publicera något. Han vet att jag brinner för dethär, även om han innan parterapin var rädd att en öppenhet skulle kunna skada mig. Han har helt ändrat åsikt. Han vet att det gjort mig starkare.

Vi vet dessutom att mina sämre perioder går över. Vi klarar oss, och kan hantera det tillsammans. men även på egen hand, genom att ta hand om oss själva på bästa sätt. Vi ger aldrig upp vårt eget liv för att helt stötta den andra. Även om oron såklart finns där.

 

42

Dialektisk beteendeterapi och samtalsterapi - vad har hjälpt mig?

Skrivet av Pamela Lundberg 15.02.2021 | 1 kommentar(er)

DEL 3.

DE TERAPIFORMER JAG GÅTT

Vad har hjälpt mig?

 

Det finns väldigt många terapiformer nuförtiden, som är anpassade enligt hurdan problematik som man har. Jag har inte koll på alla till hundra procent, trots att jag själv studerat utvecklingspsykologi. Däremot känner jag till ganska många, tack vare mina studier och eget intresse. Men det spelar ingen roll hur mycket teoretisk kunskap jag än har om dehär terapiformerna - för det är något helt annat att själv ha suttit som patient i dedär olika fåtöljerna. Jag tänker inte gå in på hurdana terapier som erbjuds, eftersom man lätt hittar fakta om dem på internet.

En sak vill jag ändå poäntera:
En terapiform som hjälpt mig behöver inte hjälpa just dig eller din närstående. Det är väldigt individuellt vad man tycker hjälper. Jag  själv har haft stor hjälp av DBT, men det finns också andra som tyckt att det inte hjälpt över huvud taget. Det finns ingen terapiform som skulle vara bättre än andra. Terapiformen skall givetvis passa klientens problematik.
Däremot har de flesta nytta av att gå i terapi!

Dessutom tror jag att något av det viktigaste är att man hittar en terapeut som man känner att man har förtroende för. Jag har haft väldigt tur, för jag har alltid råkat få en terapeut som jag synkat med och som jag vetat att har kämpat för mig, vid min sida. De tre terapeuter jag gått längst hos har jag haft/har (eftersom jag fortfarande går hos den ena) en väldigt nära relation med. Jag kände att jag kunde lita på dem fullständigt. Våra personligheter passade med varandras. De vågade utmana mig så att jag kunde utvecklas.

Däremot vet jag också att många råkar få en terapeut som de inte känner att de har förtroende för eller som de inte alls kommer överens med. Många gånger behöver det inte betyda att terapeuten är dåligt - men man passar helt enkelt inte tillsammans. Förtroendet finns inte där. Då faller även hela terapijobbet. I sådana fall behöver det ju inte vara så att terapi inte hjälper, utan att man behöver hitta en annan terapeut som man funkar bättre tillsammans med. Det kan faktiskt vara svårt att hitta en sådan, men det lönar sig absolut att inte ge upp. I så fall behöver man helt enkelt våga byta.

 Gammal bild, från år 2017 när jag var sjukskriven för djup depression.

MIN PERSONLIGA ERFARENHET AV TERAPI

Jag har gått i terapi länge. MÅNGA år. Då menar jag verkligen långa tider, långt över 10 år.

Jag har i viss mån blivit "överterapeutiserad"  som min nuvarande terapeut brukar säga. Det betyder att jag delvis blivit så sönderplockad i så många år av så många att jag litet tappat bort mig själv i det hela. Alla har haft sina åsikter, jag har lärt mig sönderanalysera det mesta - och slutresultatet kanske gjort att jag blivit ännu mer virrig kring mig själv.
Det är egentligen vad jag i nuläget pysslar med i terapi - jag försöker pussla samman alla de bitar som känns så virriga. Mitt mål med terapin nu är att kunna klara av mina svårigheter själv, utan stöd. När man har EIPS blir man lätt väldigt osäker på den biten, eftersom det kan storma så mycket inombords.

Å andra sidan har jag behövt alla dehär åren i terapi. Jag har växt som person. Jag ser saker på ett helt annat sätt nu. Jag kan hantera min problematik mycket bättre. Jag har ju dessutom inte bara EIPS, utan även återkommande depression och generaliserat ångestsyndrom (men det kommer jag berätta mer om i andra blogginlägg).

HUR TERAPIN SETT UT FÖR MIG:

 

*VANLIG SAMTALSTERAPI

Jag började med vanlig samtalsterapi som 16-åring. Jag gick de första åren på Folkhälsans tonårspoliklinik i Vasa, som numera tyvärr inte finns längre. De första åren gick väldigt mycket ut på att försöka våga lita på min terapeut, eftersom jag ju i flera år inte vågat berätta hur jag mådde åt någon. Jag hade en mur av skam och självförnekelse som jag behövde riva ned. Jag kände ju att jag gick emot mig själv genom att berätta att jag mådde dåligt, eftersom jag ju bestämt mig för att förneka att jag led av psykisk ohälsa även inför mig själv. Det var så svårt att våga öppna upp om depressionen, trots att jag ju tillika ville må bättre.
Jag gick senare även i privat psykoterapi i några år, som jag ansökte om via Folkpensionsanstalten. 

Jag bearbetade. Lärde känna mig själv. Jobbade aktivt för att försöka förstå mig själv bättre.
På den tiden hade jag väldigt svårt att berätta om hur jag mådde, men jag har alltid haft väldigt lätt för att skriva. Många terapitimmar gick ut på att jag tog med någon text som jag hade skrivit, som min terapeut sedan läste högt, och som vi sedan diskuterade kring. Då var det mycket lättare att kunna börja prata, när jag redan skrivit ned mina känslor. Så skrivandet har varit väldigt viktigt för mig även i terapisammanhang. Det är även något jag brukar tipsa om åt andra. Skriv eller måla ned känslokaoset om det känns som om du inte får någon början på det muntligt.

Och numera går jag ju alltså också i vanlig samtalsterapi. Där får jag stöd av det för att hantera min hyperkänslighet jag inte riktigt bemästrar på egen hand ännu.

 

*DIALEKTISK BETEENDETERAPI (DBT)

I slutet på år 2015 kraschade jag rejält ned i en riktigt djup depression. Jag hade ingen kontakt med psykiatrin just då. Jag hade haft några år där jag mått ganska bra -  problemet var bara att jag aldrig hunnit stanna upp. Jag hade verkligen lagt min fot på gaspedalen. För när jag äntligen mådde bra ville jag ju göra allt som jag tyckte att jag missat. Det säger ju sig själv att det så småningom säger stopp... Det var just då svårt att hitta någon som kunde hjälpa mig, inga medicinändringar hjälpte - och jag bara föll.... Till slut befann jag mig frivilligt på en sluten psykiatrisk avdelning för att jag var i så dåligt skick.
Jag fick jättebra hjälp där. Jag hade ett flertal vårdare runt mig som gjorde sitt yttersta för att hjälpa mig. Jag behövde vara där för att helt byta medicin, något som var omöjligt hemma med två småbarn på 2 och 1 år. Och det ledde även till att jag blev beviljad dialektisk beteendeterapi, eftersom EIPS alltid varit min huvudproblematik. Den terapiformen är utformad just för personer med sådan problematik.

Dialektisk beteendeterapi, DBT, var en relativt ny terapiform här år 2016. Jag var en av de första som gick det på svenska i Vasa.
Det förändrade mig.
Äntligen fick jag en handbok som lärde ut strategier som jag behövde för att hantera den enorma ångest jag hade.
Konkreta verktyg i vardagen.

Dialektisk beteendeterapi består av både egenterapi samt gruppterapi, där man lär sig olika färdigheter som hjälper en att hantera vardagen. Jag kommer skriva mer om en del färdigheter så småningom här på bloggen.
Dialektisk beteendeterapi är indelat i fyra olika moduler, i varje finns det en uppsjö med färdigheter som man skall lära sig. I gruppterapin övar man de olika färdigheterna, och man får även hemläxor varje vecka, som gås igenom vid nästa gruppterapi. Meningen är att dehär färdigheterna skall bli så integrerade att man automatiskt börjar använda dem i vardagen. Dethär betyder också att man faktiskt måste vara villig att öva och jobba med de hemläxor man får. I egenterapin ligger fokus mer på den egna problematiken, samt hur man kan använda sig av färdigheterna för att bemästra svårigheterna. Man har även läxor till egenterapin.

Mer info om DBT hittas lätt på google. Ett riktigt kort sammandrag finns här.

I 2,5 år övade jag på att lära mig hantera mina drag av emotionellt instabilt personlighetssyndrom. Min egenterapeut och mina två gruppterapeuter brann verkligen för att försöka få oss alla att få ett liv värt att leva. Jag gick ett halvår extra för att jag kände att jag behövde gå igenom färdigheterna ett varv till. På ett år hinner man gå igenom färdigheterna fyra gånger, så här är det repetition som gäller. Det första halvåret mådde jag så pass dåligt att jag inte ens orkade lyssna på vad som sas under gruppterapin, jag bara satt med medan världen snurrade.

I början tyckte jag DBT var ett skämt. Under det första halvåret kändes allting svårt. Jag var arg och frustrerade för att det ju inte alls funkade - där pratades om mindfulness (leva i nuet), stå ut med svåra känslor och genomleva stark ångest med kallduscher, intensiv motion eller andningsövningar. Jag förstod ingenting av terapins uppbyggnad.
Jag fattade inte varför jag skulle lära mig dethär, och när jag väl testade så tyckte jag inte att färdigheterna hjälpte.
Jag tyckte det var flumm. Jag kan inte säga att jag direkt brydde mig heller, eftersom jag var så djupt deprimerad.

Tills vi gjorde en mindfulness-övning i gruppen.
Och min ångest sjönk. Jag var bara där, exakt i den stunden, i den övningen.
Jag minns exakt hur jag hörde terapeutens ord genom mina slutna ögonlock, hur min hjärna tog in orden och bara lyssnade. Det fanns inget annat än hennes röst och de orden hon sa. Och min kropp reagerade med att falla ihop, vila i fåtöljen där jag satt. Ett lugn spred sig inuti mig. Det var ett ögonblick när ångesten jag nyss haft i kroppen gav efter och försvann.
Och jag insåg att det kanske ändå är nån mening med alla dessa fåniga övningar i medveten närvaro.

Det tog ca 1,5 år innan jag på allvar lärde mig använda färdigheterna i mitt liv.
Innan dess kändes det många gånger hopplöst.
Men sen bara funkade det. För att jag övat så rysligt mycket - för DBT funkar inte om man inte satsar stenhårt på hemläxorna.
Man måste våga förändra sitt beteendemönster.

Exempel på en av mina favoritfärdigheter i den DBT-manual som jag har.

DBT-färdigheter är än idag min räddning de dagar livet gör för ont.
Jag använder färdigheterna ofta.
Många går automatiskt nu. De som handlar om att reglera stark ångest tar jag till under mina sämre perioder.  Jag vet numera också vad som brukar fungera bäst för mig.
En del färdigheter behöver jag sällan numera. Ibland måste jag påminna mig själv om hur jag brukade göra, för det är så pass länge sedan jag använt mig av dem. Ibland slår jag till och med upp i boken och letar färdigheter.
Det finns också färdigheter som jag oftast gör automatiskt numera, utan att ens tänka på att det är färdigheter. De handlingsstrategierna hör till livet och vardagen helt naturligt.
Andra färdigheter har jag aldrig haft nytta av.

Man behöver hjärntvätta sig själv med nya vanor.
Och min ångest idag är så mycket mer hanterbar jämfört med innan.

Ett foto från när jag ännu gick i DBT och från det rum där vi hade vår gruppterapi. 
Här satt vi oftast i fåtöljgruppen. 
Det var bäst att komma tidigt, för ni ser ju vilka stolar man annars fick lov att sitta på. De skarpa.

I gruppen fick jag möta andra med liknande svårigheter.
Jag saknar ännu den gemenskap som fanns bland oss ~tio deltagare och två terapeuter. Deltagarantalet varierade ju lite, eftersom en del blev klara med sin terapi eller valde att sluta, och nya personer började.

För första gången satt jag bland andra som även hade liknande problematik som mig och jag fick vara precis som jag var. Jag behövde inte prata om jag inte orkade det den dagen. Det var ingen som dömde mig, för vi visste allihopa hur det kan kännas. Man var okej oavsett hur man mådde.
Vi skrattade. Vi hade otroligt roligt ibland. Och ibland var det ångest och tårar och tystnad. Men i förståelse. Vi var alla där av samma anledning. Det fanns ett särskilt band mellan oss, även om en del av oss inte umgicks annat än i gruppen.

Men det finns såklart en lite mörkare sida av att samla tio personer med liknande svårigheter i samma rum.
Man dras lätt med i andras självdestruktivitet, trots att vi aldrig fick prata om sådant med varandra, varken på terapin eller på fritiden. Ändå förstår man. Ändå vet man. Ändå dras man lätt med helt omedvetet. Det är en nackdel.
Jag valde själv att mestadels umgås med gruppen bara i terapirummet, för att undvika denhär självdestruktiva dragningen. Och det betyder inte att jag inte tycker om dem, för det gör jag. Jag valde att göra så för att skydda mig själv.

Varje gruppterapi var uppbyggd på samma sätt. Inledning, genomgång av förra veckans färdigheter och läxor, kaffepaus samt efteråt genomgång av den nya färdigheten och läxan. Varje kaffepaus fick vi kaffe och smörgåsar samt frukter. Till slut blev vi så ivriga att vi fick kaffe även direkt vi kom dit, för våra terapeuter var så omtänksamma. (Dessutom hade en del av oss väldigt lång väg till terapin, eftersom man kan komma från hela sjukvårdsdistriktet just för att få DBT på svenska). Dendär kaffepausen stärkte definitivt gruppsammanhållningen. Där kunde vi prata om annat än terapin. Där pratade vi om vardagliga saker.

Än idag, ett par år senare, saknar jag ibland gruppgemenskapen. Det var en rolig, speciell tid.

 

SUMMARIUM

Jag har haft jättestor hjälp av DBT, och eftersom den terapiformen inte är så jättebekant för många så berättar jag ofta om den. Dessutom innehåller DBT så många färdigheter som även andra, utan EIPS eller ens andra psykiska svårigheter, har nytta av. DBT innehåller många färdigheter som vem som helst skulle må bra av att känna till och använda sig av i vardagen.

Men jag har absolut behövt båda terapiformerna. Samtalsterapi har gett mig djupare förståelse för mig själv, medan DBT har gett mig de konkreta verktygen jag behöver för att hantera vardagen.

Ingen terapi är bättre än den andra.
De har bara olika syfte.

Såhär ser alla korridorer ut vid den psykiatriska poliklinik jag går. Ungefär som vid alla hälsovårdscentraler. 
Mer skrämmande eller exotiskt blir det inte.. 

(Egentligen får man inte fota, hehe).

10