Pamelaheader

Visa inlägg taggade med 'tillbakablickar'

En ett års-fotografering fylld med perspektiv

Skrivet av Pamela Lundberg 19.10.2022

 EN ETT ÅRS-FOTOGRAFERING

-Som det var nu, som det var då

IMG 20221019 094727541 HDR3

Helt plötsligt står jag i en situation där jag varit tidigare, men ändå inte längre är.
Jag ser när jag var riktigt djupt deprimerad.
Samma situation, men ändå en helt annan värld.

Alldeles kristallklart kan jag betrakta den kvinna som var jag för ett par år sedan.
Då när min man brukar beskriva det som att någon hade dragit ned en rullgardin framför mina ögon.
Då när jag handlade nästan likadant, men ögonen var nattsvarta.

Det jag ser nu är ett utifrån-perspektiv.
Plötsligt kan jag se små, små detaljer från hur jag måste sett ut.
Jag ser kvinnan som var jag.
Ser hur trött hon måste varit.
Jag iakttar henne och för första gången kan jag krama om henne.

IMG 20221019 094442489 HDR2ETT ÅRS-FOTOGRAFERING PÅ SCHEMAT
Igår var jag på ett års-fotografering tillsammans med lilleman.
Jag har varit lite spänd för att behöva göra dethär ensam, även om vår bebis är hur snäll och gullig som helst. Jag har inte riktigt vetat varför det känts så svårt - tills jag befann mig i samma fotostudio som för 7 år sedan. Ja, så länge sedan är det sedan vi senast var på en ettårs-fotografering.

Nu stod jag där - och insåg varför jag varit så nervös. Det hade ingenting med nuläget att göra.
Det handlade om hur läget såg ut för 7 år sedan.
Jag var rädd att det skulle kännas likadant nu.

IMG 20221013 1745023942SJU ÅR SEDAN
November 2015 var jag sjukskriven, men min tanke var att jag antagligen skulle tillbaka på jobb sedan. Ja, för man kan ju aldrig veta hur det blir med sjukskrivningar, så det var helt enkelt att ställa in sig på jobb varje gång de började ta slut. Så jag hade ett par dagar kvar att återhämta mig innan eventuell jobbstart.

Jag var trött. Så inbota trött. Men jag ville verkligen genomföra denhär fotograferingen. Det var en sista kraftanstränging. Något som jag skulle genomföra, om jag så skulle stupa på kuppen. Ja, för det var ingen vanlig trötthet. Det var en trötthet från någon som försökt alldeles för länge att hålla upp ett välmående utåt. Som inte sov ordentligt, som inte kände vad maten smakade, som konstant kände hur hjärtat bultade i hjärtgropen och pulsen slog för hårt kring halsen, som fick tvinga sig att stiga upp om morgonen, som inte längre kunde urskilja annat på känsloregistret än ångest - trots att det inte ens är en känsla. Men det var också en kraftansträngning från en mamma som försökte ge barnen allt som hon ville de skulle få, trots att reserverna var tömda. Som så många gånger tidigare gick jag emot mig själv. Vi packade in två småbarn i bilen och åkte iväg.

"Dethär är det sista måstet jag göra - jag måste bara genomföra dethär", var min tanke. Om och om igen.
I dagsläget ter det sig som en lite konstig tanke, för det kommer ju ständigt nya måsten. Men den djupa depressionen gjorde att jag inte kunde se en vecka framåt. Det var så oändligt länge. Så att orka med något extra, hur litet det än var, var övermäktigt. Också en ett års-fotografering som inte tog länge alls. Jag kunde inte längre se att det skulle komma fler måsten. Jag kunde inte längre ta in något.

Jag minns själva fotograferingen som evighetslång. Den bara fortsatte och fortsatte i all evighet.
Jag hade svårt att andas. Blixtarna från kameran. Ljusskenet bländade. Jag hörde hur det knäppte och knäppte. Nya foton lades till på kamerans minne. Nya fotoblixtar lyste upp. En liten trött dotter som vi försökte locka att orka lite till. Typiskt nog hade hon vägrat sova före. Jag stod alldeles intill henne där hon satt upplyft på ett podium. Ständigt beredd ifall hon skulle falla. Världen snurrade. Blixtar, knäppknäpp, klickklick, "heeeej", "titta hääär". Jag som försökte le, försökte vara en bra mamma. Försökte vara den bästa mamman i hela världen. Det var ett enda ljussken, knäppande, hejande. Allting flöt samman till en enda röra. Man ser ju inte motivbilden på en cd-skiva som snurrar. Jag såg inte världen.

När det var över minns jag allting som en suddig händelse. Något som snurrade och snurrade och snurrade, tills det plötsligt tog slut. En trötthet som var så övermäktig att jag inte registrerade vad som riktigt hände.

"Dethär är det sista jag gör - jag måste bara genomföra dethär", hade jag monotont upprepat.
Och jag hade faktiskt också rätt.
Det var den sista prestationen jag gjorde på mycket, mycket länge.
Någon vecka senare kom den definitiva väggen slutligen emot. Låsta dörrar och en obekväm säng. Men det visste jag ju inte där och då.

IMG 20221019 094721309 HDR

GÅRDAGEN
Igår befann jag mig alltså i exakt samma fotostudio,
med exakt samma fotograf. Precis som för sju år sedan.
Fotograferingen tog inte ens en halvtimme.
Tjoff, tjoff - och sen var det klart. Snabbt och enkelt.
En proffsig fotograf som lyckades få lillen att skratta.
Precis som förra gången.
Allt var exakt likadant - och likväl så olikt.
Det var bara så självklart igår att kunna komma in, ta fotona och sen glatt gå ut ur affären. Så självklart enkelt, även om det var svettigt och krävde en insats. Ändå. Så självklart. Det var det verkligen inte för sju år sedan.

Och vet ni - jag är så tacksam att jag får uppleva sånthär även med friska ögon. Se samma situationer, men i en helt annan värld.
För det ger perspektiv.
Jag börjar förstå mig lite bättre.
Jag börjar se den kvinna som en gång stod där. Hur ofantligt trött hon måste ha varit.
Jag ser henne - och jag ser mig.
Och vet att det finns ett oändligt universum mellan oss.
Och ändå är vi så nära.

IMG 20221019 094449915 HDR2

Det stod en kvinna på trappan intill terapimottagningen för ett tag sedan.
Jag iakttog henne när jag gick förbi.
Hon såg fräsch ut. Håret uppsatt i en slarvig svans, en lång kappa, mobilen i ena handen.
Men hennes ögon var mina, som de var då.
Mörka, utslocknade, fyllda med ångest.
Så frånvarande hon såg ut.
Precis som om hon skulle befunnit sig i en helt annan värld.
Hennes ansiktsuttryck var utraderat. Slätt, slappt, förlamat, nollställt.

Jag gick förbi mig själv den dagen.
Jag gick förbi och kunde äntligen se hur jag sett ut, då för sju år sedan.
Jag såg annorlunda ut än vad jag trott.
Jag såg sjuk ut.

Jag hade trott att depressionen inte syntes på mig.
Men den syntes visst.
Den fullkomligt lyste.


Jag såg in i kvinnan som var jag.
Sju år senare ser jag mig på trappan.
Vi möttes äntligen, jag och kvinnan som var jag.
Jag kramade henne, log utan att säga något. Nickade.
Och tänker att tack och lov, tack och lov lyser jag igen.

Jag gick förbi kvinnan som stod på trappan till terapimottagningen.
Gick förbi utan att hälsa.
Jag känner henne inte.
Jag har aldrig sett henne förut.
Men i henne kunde jag se mig.
Ser den som kunde varit jag just där och då.
Och det gav perspektiv.

För jag är ju här nu.
Långt borta från då.

 


Att äntligen vara fri från självhatet

Skrivet av Pamela Lundberg 29.08.2022 | 1 kommentar(er)

NÄR SJÄLVHATET BLIR VARDAG

 Dethär har varit en svår text att skriva som ett blogginlägg. Faktiskt har jag låtit bli att dela den hela sommaren, för jag har tvekat till hur den skall tas emot och hur jag efter dethär skall ses som person. Men samtidigt är jag absolut inte ensam om mina tankar, och det är också därför jag tycker att det är så viktigt att våga prata om sådant som är svårt. Så därför väljer jag nu att publicera några av de tankar som jag brottats med i många år, som känns väldigt personliga och känsliga.

 

 

"Jag hatade nog egentligen aldrig mig själv, jag kunde bara inte känna att jag dög till något som människa"

ATT ÄNTLIGEN VARA FRI FRÅN SJÄLVHATET
Det är i början av juni och jag är ute på en helt vanlig långpromenad. Sommarvärlden sluter sig omkring mig där jag vandrar med en sovande bebis i vagnen framför mig. Luften är alldeles lagom varm, böndernas sådd har precis börjat växa till sig på ängarna och jag går omkring i tystnaden. Inga poddar, ingen musik. Jag låter tankarna få virvla alldeles fritt. Tar ingen notis om någon speciell tanke, spinner inte vidare, planerar inget. Låter hjärnan snurra på i sin egen takt.

Och där slår det mig. En nästan förvånade tanke. "Jag hatar inte mig själv längre".
Det får mig att vakna till, stanna upp och backa inombords för att faktiskt kunna snudda vid den om igen.  Det låter kanske som en väldigt underlig tanke - men för mig är det väldigt, väldigt stort.
Det är en sanning som gör att jag sträcker på mig och nästan blir tvungen att stolt andas in den insikten.
Jag tillåter mig att våga känna den lilla chocken över att jag faktiskt just konstaterade något som jag i många år känt var helt omöjligt.
Att inte avsky sig själv.

För nej.
Jag känner inget självförakt längre.
Jag har faktiskt inte känt så på väldigt länge. Jag har bara inte tänkt på det tidigare, det har varit något jag bara låtit tyna bort ut i intet. Helt enkelt bara lämnat.

IMG 20220702 191300925 HDR1

STARKA TANKAR OCH KÄNSLOR
Självhat. Självförakt. 
Något som jag vill hävda är mycket vanligt vid psykisk ohälsa. Men också hos personer som inte är drabbade. Något som lätt drabbar den som har en vacklande självbild.
För mig har det nog varit den psykiska ohälsan som skapat detta tankemonster. Det har egentligen skapats på grund av ett psykiskt illamående, och periodvis varit så starkt att jag känt det som ett självhat. Det är inte jättelätt att dela med sig av dehär tankarna, men jag tänker ändå göra det i ett försök att skapa förståelse.

"Vaddå - hur kan man hata sig själv? Är det inte ett väl starkt ord?"
kanske någon undrar.
Ja. Det är ett starkt ord. Det var en stark känsla.
Ett mycket starkt missnöje. Som en brännande ilska riktat mot en själv.
En känsla så stark att det gnistrade om den. Precis som ett sprakande tomtebloss, som slår ljusa gnistor omkring i alla riktningar. Men gnistorna har bara brunnit inombords. Ett förakt som är helt obeskrivbart. En känsla stark att den tagit över allt.

Ord som kunde cirkla runt i huvudet på mig var "ingen tycker om dig", ful, oduglig, dålig, äcklig, onödig, motbjudande, värdelös, bortglömd, tråkig, "ingen framtid"
och en lista som kan göras mycket lång. Precis som på bilden nedan.

Ja, det är ett starkt ord. Men eftersom jag har drag av emotionellt instabilt personlighetssyndrom har också de flesta känslor varit väldigt extrema. Det jag känt har jag känt hundra procent.
Det är först nu, efteråt, som jag insett att det aldrig handlade om rent hat - utan mera om en väldigt dålig självbild.

depression gcc8550d22 1280

HUR ALLT BÖRJADE
Jag minns hur dethär självföraktet började
i högstadiet när jag började må dåligt. Alltså som 13-åring. Sedan växte det sig allt djupare med åren, i takt med att jag började må sämre.
Jag hatade mig själv för att jag inte kunde må som alla andra.
För att jag inte mådde bra.
För att jag kände att jag inte dög och räckte till till de höga kraven jag lade på mig själv.
För att jag inte tillhörde de populära, utan hamnade i bottenskrapet.
För egentligen allt som hörde ihop med mig själv som person.

Jag har aldrig känt att jag duger som jag är.
Jag har ständigt strävat efter att prestera ännu bättre, alltid lagt ribban ännu högre. 
Jag har aldrig riktigt känt mig nöjd och tillfreds, trots att absolut ingen annan ställt dehär kraven på mig. Men även om ingen har ställt sådana krav på mig - har jag själv alltid tävlat med mig själv. Precis som man bör, sägs det ju. Oavsett vad det gällt så har jag känt att det jag åstadkommit inte dugit.
Alltid gjorde jag något fel. Även när jag fick dedär högsta skolvitsorden eller lyckades uppnå något annat jag velat så har jag alltid känt att jag borde ha gjort ännu bättre. "Nog hade jag väl kunnat göra det liiite bättre, va?"

Jag har velat vara bäst på allt - men inte för att göra omgivningen nöjd, utan för att jag själv tänkt att jag på det viset skall känna mig tillräckligt duglig. Jag har alltid själv varit den som velat vara duktig. Jag har tyckt om att känna mig just duktig.
Men duktigheten har aldrig räckt till i mina ögon, utan ribban har alltid kunnat höjas lite, lite.
Jag har alltid krävt det omöjliga av mig.
Jag har krävt total perfektion i allt.

77183 1166647256En riktigt gammal bild, skulle säga jag är kanske 18-19 år där?

ATT LÅTA SJÄLVHATET KONTROLLERA LIVET
Många gånger ledde det till oändligt ältande
i ungdomen.
Gjorde jag något fel? Sa jag något opassande? Vad tycker de andra egentligen om mig? Vad borde jag ändra på för att bli en intressant person? Sådär gick tankarna, i all oändlighet.
Dehär tankegångarna leder till nervositet över att inte duga. Till överanalyseringar och övertänkande.
Ett ältande som man kan likna vid hjärntvätt. För slutresultatet blev alltid detsamma: "Du duger inte. Du måste bättra dig".
Ältandet tog otroligt mycket energi.

Jag försökte så länge ta kontroll över självhatet genom att förändra mig själv. För då, då skulle jag nog duga.
Jag försökte förändra det jag såg i spegeln.
Jag ändrade åsikt om saker, eftersom jag tyckte att andras argument var bättre än mina.
Jag försökte dölja mitt illamående, för att vara som "alla andra".
Jag försökte få de bästa vitsorden, vara duktigast.

Ingenting som någon annan sa hjälpte.
Inga fina ord, inga positiva kommentarer. Det var som att jag var helt immun.
Positiv feedback bara rann av mig, sköljdes bort lika fort som sanden på fötterna när man badar. Jag tog aldrig det. Lyssnade aldrig helhjärtat. Jag kunde helt enkelt inte, för hatet inombords förmörkade allt ljus som försökte hitta in.

Ja, jag försökte förbättra mig på alla sätt och vis för att duga- men jag hatade mig själv ändå lika djupt och innerligt.

IMG 20220826 102407276Min simpla hjärttatuering, som numera har några år på nacken, gjorde jag på ena handleden för att alltid bli påmind om att jag duger, att jag är värdefull - och kommatecknet har ju sin egen internationella betydelse (i korthet att man överlevt psykisk ohälsa).


ATT INTE LÄNGRE AVSKY SIG SJÄLV - UTAN ATT VILJA SIG SJÄLV VÄL
Och många år har ju gått.
Många, många gånger har jag i terapin upprepat meningen "jag hatar mig själv", speciellt när jag mådde som sämst.
Aldrig har jag kunnat förklara varför.
Aldrig har någon kunnat få mig på andra tankar.
Aldrig har jag ens förstått vad det innebär att inte känna självhat.
Jag kände att självhatet var ett medfött konstaterande. Något som aldrig skulle bli bättre.
Efter att ha levt med ett starkt självhat i många år trodde jag på allvar att jag aldrig skulle upphöra känna såhär. Jag gav faktiskt upp.
Kanske var det precis det jag behövde.

För nu är det början av juni 2022 och jag går min dagliga promenadrunda.
Insikten att jag inte längre hatar mig landar som en stark, mäktig tanke bland alla vardagsfunderingar.
Insikten att jag inte känt så på mycket länge.
Insikten att jag mestadels trivs rätt bra i mig själv känns rätt behaglig.

Missförstå mig rätt, jag älskar mig absolut inte varje sekund. 
Jag tycker inte ens om allt med mig själv.
Men hatar?
Nej. Jag hatar inte längre. Jag föraktar inte heller.
Jag vill mig väl. 
Det är en märklig känsla. Faktiskt blir jag ibland lite obekväm med den, för den är så pass okänd för mig. Men jag tycker om den.

IMG 20220808 173855650 HDR

HUR JAG FÖRÄNDRADE SJÄLVHATET TILL SJÄLVACCEPTANS
Det krävdes att jag slutade kämpa
emot mig själv, och började försöka hitta mig själv bland alla skärvor av prestationskrav och normer över hur man skall vara. Jag slutade försöka passa in i en mall där jag omöjligt kunde vara.
I många år hade jag gått HELT emot mina egna förutsättningar, bara för att försöka vara så duktig och omtyckt i andras ögon.
Självhatet slutade först när jag slutade försöka vara någon annan än mig själv. Slutade försöka bli omtyckt av alla. Slutade med att försöka skapa ett liv som anses lyckligt på sociala medier.

Jag började öppna upp om vem jag är. Inte medvetet, men jag började anpassa livet enligt mina förutsättningar.
Försökte lära mig acceptera hur jag fungerar.
Hittade andra sätt att leva som passar mig bättre.
När jag fyllde på jag-bilden med sånt jag tycker om att göra - och gjorde det för att jag genuint tycker om det, inte för att passa in - försvann hatet.
Jag slutade försöka skapa det perfekta livet utåt, och började göra sånt jag själv vill och behöver.
Jag behövde inte längre bevisa att jag passar in, för jag vill inte passa in.
Det enda jag vill är att vara mig själv. Oavsett var det passar.
Och när jag äntligen var mig själv - då slutade jag hata.
Jag började tycka om, uppskatta, acceptera. 

Och nu, efter att ha min terapeuti i många år upprepat orden "Du skall vara duuuu, ingen annan!" som ett ständigt mantra, kan jag äntligen förstå vad hon menar.
Jag insåg inte ens det själv, men jag försökte så länge bli någon annan än mig själv, för att bli uppskattad av andra.
Min egen självbild var så svag, eftersom jag i redan så tidiga år börjat må dåligt och inte hann med processen att hitta mig själv. När andra som tonåringar hade fullt upp med att hitta sig själva, hade jag fullt upp med att må dåligt. Så denhär hittande-processen har kommit först de senaste åren.

woman g0965019da 1280

ATT VÅGA VARA TILLRÄCKLIG
Såklart kommer det dagar och stunder när jag
fylls av ett brinnande självhat. Det skulle vara konstigt om det helt skulle försvinna, när jag gått med känslan mer än halva mitt liv.
Skillnaden mot förut är att jag inte längre går in i känslan. Jag känner den, men jag späder inte ut den ännu mer. Jag väljer att bryta den dåliga cirkeln istället. Jag rabblar inte upp allt dåligt med mig själv.
Jag plockar bort sådant som triggar igång självhatet ännu mer. Kan jag inte undvika så väljer jag att åtminstone att inte springa fram och omfamna självhatet ännu mer, vilket jag faktiskt gjort tidigare, eftersom allt som är bekant blir tryggt. Även en känsla av självhat kan kännas trygg. I dagsläget noterar jag att känslan finns. Känner hur smärtsamt det är. Men sugs inte upp, absorberas inte längre. Då går det också om mycket snabbare. 

Idag är jag på god väg att våga vara tillräcklig.
I mina egna ögon.

Med misstag, med framsteg. 
Jag har alltjämt dugit. Men det mig 36 år att våga säga det högt. 
Det tog 36 år för mig att våga tycka om mig själv i varje fall alldeles tillräckligt.
Men nu vet jag att jag gör det. 
Jag duger. Jag hatar inte.
Jag har äntligen slutit fred med mig själv.
Nu förstår jag att det omöjliga går.

Jag tycker om mig själv.
I varje fall alldeles tillräckligt.


Att återvända

Skrivet av Pamela Lundberg 19.02.2022 | 1 kommentar(er)

IMG 20220218 141727160

"...och när du rest sig, vänd dig inte om
- det finns ingen väg tillbaka, varifrån du kom".


DET ÄR SLUTET AV ÅR 2015.
Eller kanske början av år 2016. Minnet är ganska luddigt från denhär tiden.
Jag sitter i ett rum på den psykiatriska avdelningen och skriver ned ett citatet här ovan av Jonas Gardell i min anteckningsbok.
Jag hade fallit, som så många gånger förut. Men det fanns en milsvida skillnad.
Denhär gången fortsatte jag inte att falla.
Istället nådde jag botten. Och jag slog i. Hårt. Som en formel-1 bil som kraschar i en kurva. Bilen mosas, kastas i hård fart runt ett par varv på körbanan, det yr lösa delar runt den. Sakta stillnar aktiviteten runt bilen, det blir alldeles öronbedövande tyst.
Felet är att bilen var jag.

När jag skriver ned citatet har jag vaknat upp efter kraschen. Jag är mörbultad och yr.
Ensam och förtvivlad sitter jag i sängen på rummet och försöker förstå vad som faktiskt hände. 
Jag citerar Gardell för att jag bara ser en enda väg. Uppåt.

IMG 20220218 110123252 HDR2

IDAG ÄR DET EN FREDAG I FEBRUARI ÅR 2022.
Jag står utanför de välbekanta byggnaderna. Tittar rakt in i kameran.
Och jag har rest tillbaka.
Men inte för att jag fallit, utan för att jag göra en tillbakablick.
Och när jag ser upp mot den gamla byggnaden blir det omtumlande, rörande, fint.
Här står jag och får berätta min historia.

I två dagar har vi haft filmat delar ur min vardag.
Jag, en reporter och en filmare.
Det kommer visas inom snar framtid.
Det är iskallt, trots att solen lyser och det är bara -5 grader. Händerna blir köttiga klumpar i handskarna och ansiktet känns stelt av den bitande vinden. Inombords är det desto varmare. Egentligen har jag lust att göra ett vårskrik, sådär som Ronja Rövardotter i boken av Astrid Lindgren. Men mitt skrik skulle inte vara för att våren kommit, utan för att jag är så glad. 
Här står jag, ett par år senare. 
Jag är alldeles för omtumlad för att kunna beskriva tacksamheten över att ha ett liv värt att leva. Över den resa jag gjort, som inte slutar här. Hur beskriver man ens något som faktiskt bara kan kännas?
Men jag känner. Jag rätar på ryggen, tittar återigen upp mot den gula fasaden och tänker att jag måste göra dethär. Berätta. Även om minnena gör ont, så är jag idag tacksam över att jag äntligen kraschade. 
Så att jag faktiskt kunde börja bygga något nytt. 

Jag tänker på alla stenar, all lera, alla riviga kvistar som jag gått förbi. Jag hade en känsla av att ha gått vilse i skogen och aldrig hitta hem.
Men jag hade fel.
Jag skapade vägen själv.
Jag fann en ny stig. Min egen.
På den står jag nu.

Gardell glömde en sak.
När du rest dig - se dig om, och se vart du kommit nu.
Det fanns en väg tillbaka.
Att sluta cirkeln på.
Jag stod där idag. Sedan åkte jag hem igen.

IMG 20220217 132348271

IMG 20220217 132533897

Dethär projektet är det häftigaste och mest omtumlande jag gjort hittills. 
Det är med en viss rädsla jag gått in i dethär. 
För jag kan bara berätta. Men det är inte jag som bestämmer slutprodukten. 
Slutproduktionen kommer klippas, editeras och bli tv-vänlig. Min hela berättelse ryms inte med. 
Där kommer bara finnas klipp ur intervjun. Något jag inte styr över. 
Jag hoppas mina ord kommer räcka till. 
Där lägger jag min fulla tillit till reportern. Jag tror fullt ut att det kommer bli jättebra.
Återkommer om var det visas när jag vet datum.

IMG 20220219 093144796 HDR

Idag har jag tagit en promenad med bebin. Sovit middag. Lagt på en diskmaskin. Ätit fastlagsbulle. Flickorna har varit med mannen och åkt slalom. 
Jag har tillåtit tumultet i hjärnan att sakta börja lägga sig. 
Den rörelse som skapas av att minnen läggs i torktumlaren och snurrar runt i en veckas tid. Före, under. Och nu efter. 
Nu öppnade jag dörren och skall låta allting svalna. 
Tillbaka till vardagen. 

Men när jag stod där vid sjukhusbyggnaderna
insåg jag vilken jädra resa det varit. 
Där stod jag. Trots allt. Efter allt. 

Och eftersom jag kunde, kan vem som helst annan. 

IMG 20220219 093617649 HDR