Pamelaheader

Visa inlägg taggade med 'vardagslivet'

Sommarångesten - när man borde göra så mycket

Skrivet av Pamela Lundberg 09.07.2022

IMG 20220625 151219367 HDR 

SOMMARSTRESSEN

-Vad behöver man egentligen göra under sommaren?

 

Nu är vi redan i mitten av juli och många har därmed inlett den högt åtråvärda semestern. Eller så har du precis blivit varm i kläderna på ditt nya sommarjobb. En del har ju också faktiskt bara ett evighetslångt sommarlov. Oavsett så befinner vi oss mitt i sommargrönskan. Evenemangen avlöser varandra och många av oss vill säkert ta igen de senaste två somrarnas Corona-restriktioner. Nu fylls åter mångas kalendrar med festivaler, marknader och liknande evenemang.

Sommaren innebär semesterresor, hav, nedkyld öl, festivaler, snapsvisor, sommarstuga, vänner, gemenskap, brunbränd hy och sommarklänningar. Idylliskt och vackert, med ständiga leenden.

Ja, i varje fall om man ser på sociala medier.

Men det är faktiskt för många också månader där ensamheten känns ända in i benmärgen. När man sitter där framför tv:n och scrollar på sociala flöden i telefonen. Man följer andras semester för att kunna känna sig ens lite delaktig. När man känner att man borde göra så mycket mer för att samla på sig tillräckligt med upplevelser.

IMG 20220701 165057668 HDR

Sommaren är en tidpunkt när man förväntas vara lycklig. När trycket och pressen för många känns extra svår. När man borde njuta, när man borde åka på semesterresor, när man borde tycka om att vara på stranden, när man borde hitta på många aktiviteter med barnen eller vännerna.

Det finns ett feltänk med hela sommaren.
Man bör ju faktiskt egentligen ingenting. Man behöver inte.
Man kanske inte vill.
Man kanske inte ens har råd. Eftersom priserna skenat iväg den senaste tiden tror jag faktiskt att många känner den lilla stressen av att det inte är lika lätt att kunna unna sig saker.

IMG 20220702 202256673 HDR

Jag faller själv ofta i borde-fällan. Jag vill så mycket, men realiteten ser annorlunda ut. Ser man på de vardagsbilder jag laddar upp i dethär inlägget verkar det ju som om vi har massor av saker för oss. Att allt är lycka och vackert. Det är det ju också - men det är bara en del av allt annat.
Som mammaledig småbarnsmamma till två som gärna vill ha program varje dag, samt med en liten som vill ha rutiner, finns det väldigt mycket motsägelser i vardagen. Jag borde göra två olika saker - samtidigt. I varje fall om alla skall vara nöjda.
Dessutom borde jag hinna göra saker jag själv tycker om samtidigt som huset borde tas om hand. De senaste veckorna har det känts som om jag borde göra tusen olika saker samtidigt. Oftast hinner jag knappt med en. Därför har jag bestämt mig för att göra så gott jag kan. Jag hinner inte allt jämt, men jag hinner ibland. Och det är alldeles tillräckligt.
Jag får nu som då påminna mig om min egen överenskommelse med mig själv, för hastigt är jag igen där i borde-tänket. Då suckar jag för mig själv och försöker titta runt mig på vad jag faktiskt åstadkommit idag. Listan brukar bli ganska lång, trots allt.

Ibland blir jag osäker på om jag faktiskt ens vill vara överallt på alla evenemang, eller om jag bara känner mig pressad att delta för att man borde. För att alla andra ser ut att samla på roliga aktiviteter. För att alla andra hinner. För att alla andra.... Ja, listan kan göras lång. Men är det faktiskt så att alla andra gör?
Eller är det så att ett fåtal är med där det händer, vilket är det som vi ser på sociala medier? Medan resten egentligen inte gör något desto mer spännande än är mitt uppe i vardagen?
I dagsläget har jag lärt mig att se förbi alla lyckoinlägg och evenemangslockelser. Men det har tagit många år att inse att allt inte är så lyckoskimrande såsom vissa Instagram-konton ger sken av. Inte hos någon.

IMG 20220702 191202458 HDR
Vi skall göra en semesterresa i sommar tillsammans med familjen. Två nätter i Umeå. Där har vi planerat in en sak åt barnen. Resten av tiden kommer vi att bara vara. Strosa runt, gå på caféer, gå i affärer, gå ned till havet. Men fortfarande är det enligt bebisens behov. Han har sina sov- och mattider.
Förra sommaren gjorde vi ingenting. Ingen resa, inga utflykter där det var stora folksamlingar. Jag var höggravid och gjorde allt för att undvika att få covid. Men barnen förstod. De accepterade.
Och faktiskt så var det enda de ville att vara på stranden, bada och äta glass. Det är också det som de iår uppskattar mest.

Grejen med semesterresor är ju att de sällan egentligen är semester. Därför har jag siktat in mig på att ingen av oss kommer att sova tillräckligt under dehär två nätterna. Resor brukar dessutom innebär en del gnäll och diverse moment när man som förälder helst skulle vilja lämna barnen i en lekhage en stund medan man själv lugnar ned sig.
Men visst längtar jag. Jag tycker det skall bli jätteroligt att få visa Umeå åt barnen. Jag tycker det skall bli fint att få vara tillsammans, bara familjen, utan att tvingas fundera på matlagning eller blomvattning. Det skall bli så skönt att komma sig ut och se annat än hemmets fyra väggar. Ja, det blir lätt mycket hemmatid när man är mammaledig. Bara att få strosa runt i en Ica-butik och kolla det svenska utbudet är ju en upplevelse.

Men förutom de två nätterna kommer vi mestadels vara hemma. Kanske leta efter något lokalt, mindre evenemang. Nåt loppis, nån marknad, nåt glasstånd, nån ny strand. Jag lämnar kanske till och med hemma med lilleman, för att han inte orkar vara överallt eller för att det inte passar in i hans sovrutiner.

IMG 20220627 113450138
Jag tror att vi vuxna många gånger är dem som ställer de höga kraven på att barnen måste aktiveras och få resor och dyra utflyktsmål. Såklart de vill, men det går alldeles utmärkt med mindre.
Det är ofta det lilla som de kommer att minnas och uppskatta bäst.
Det är inte de dyra resorna i sig som barnen önskar sig, utan det är den totala närvaron av föräldrarna. Ofta är det precis vad de får under sådana resor - men det kan man också göra bara genom att åka till stranden och låta telefonen lämna hemma.

Minns du själv känslan när sommarlovet stod för dörren?
Oändliga dagar med bad, lek och inga läxor. Glass i solen, jordgubbar och grädde, häng med kompisar, plocka blommor. Simskola, nån utflykt. Kliande myggbett, fuktigt gräs om morgnarna, smutsiga fötter av utomhusspring. De regntråkiga dagarna. Cykla, fiska, åka båt. Och bada ännu mer.
Det är vad jag minns bäst av mina somrar. Inte de stora evenemangen, utan det lilla i vardagen.
Jag minns mest friheten av att ha en oändlig sommar framför sig.
Långa sommarlovsdagar när man fick göra precis vad man ville.

IMG 20220701 172341653 HDR

Mitt enda tips är att låta sommaren gå i sin egen takt. Lyssna på vad du vill .
Var där du är, i nuet. Utan att dras med i förväntningar. Du behöver inget alls.
Förutom att påminna dig om att du inte alls måste, om du inte vill eller inte kan.

Stäng av sociala medier och läs en bok.
Gå ut på en promenad i sommargrönskan.
Kasta dig i sjön och känn svalkan mot kroppen.
Besök biblioteket.
Sov i hängmattan.
Ät jordgubbar.
Leta reda på en närliggande strand du aldrig besökt.
Cykla.
Skaffa sommarhöns.
Träna, ät en glass, gå ut på en brygga och lyssna på vattenguppet.
Andas in sommaren.
Ta vara på naturen. Det är den som ger de stora upplevelserna.

 IMG 20220629 112958026 HDR

Det blir en sommar iår också.
Sopa bort alla sociala förväntningar och landa i vardagen.
Såhär ser det ut just nu - det är varken bättre eller sämre. Du kan bara acceptera.
Det är det enda du behöver.

Sommar.
En evighet när man är liten.
En så liten del av det stora.
Plocka fram barnet i dig och uppskatta det enkla.

IMG 20220701 172604659 HDR


Att ta hand om sig själv i vardagen och träffa andra erfarenhetsexperter

Skrivet av Pamela Lundberg 19.06.2022

IMG 20220612 152154631 HDR

HALVA JUNI HAR RUSAT FÖRBI...

Det känns som om det eviga hektiska tempot ständigt fortsätter för oss just nu. Det finns inte jättemånga stunder som jag hinner dra andan. Jag antar att jag blivit alltför van med att inte ha småbarn längre. Nu med en bebis som börjar närma sig 8 månader märker jag hur intensivt allt är. Vardagen är alldeles tillräcklig, så alla evenemang och listor med "måste göras" gör att det vill bli sprängfyllt. Det känns ständigt som om jag inte räcker till. Hur jag än försöker är jag alltid steget efter. Även om det är mycket roligt som händer, så tar det också energi för någon som behöver ensamtid för att ladda batterierna.

Dessutom är det väldigt svårt att lyckas uppfylla en 8-åring och en 9-årings önskemål om aktiviteter samt en 8 månaders bebis behov och rutiner. Det är helt enkelt omöjligt. Jag vet att jag gör så gott jag kan, men mitt mammasamvete skaver nog en aning när de äldre barnens önskemål oftast får stå tillbaka mot bebins. Jag längtar verkligen efter att maken skall få semester om tre veckor! Det känns som om det är vad vi behöver just nu. Också vad jag behöver för att hinna skriva temainlägg här.

Det allra bästa knepet för mig att hinna andas och ladda batterierna är att dra på mig gymnatiskskorna när maken kommer hem, låta bebin somna i vagnen och gå ut på en promenad. Kvällspromenad i tystnad. När man möter en enda cyklist som snabbt susar förbi, men inga fotgängare. När bara ett antal motorcyklar och några bilar som dånar förbi. När man ser ett par ungdomar som hänger utanför mataffären. Men annars är det 6 kilometer alldeles i ensamhet.  Den tystnaden. Den laddar verkligen mina batterier, och tar ned ångesten automatiskt. Jag har inte ångest just nu, men det är också för att jag ser till att göra förebyggande saker. Motion är för mig det som jag kan göra lättast med en bebis och barn runtomkring. Det enda som hörs är fågelkvitter och det monotona ljudet av mina jumppaskor. Det är min energiladdning.

En kropp i rörelse, sommarlukt, tystnad.
Det är ångestfärdigheter som jag lärde mig i DBT - men som numera fungerar så automatiskt att jag inte tänker på att det är just reglering av ångest.

IMG 20220618 160400932 HDR

Igår drog jag på mig klänning och Dr Martens-skorna för att äntligen få träffa de andra erfarenhetsexperterna som jag gick utbildningen med. Kängorna som jag älskar, som jag köpte för att jag tyckte jag var värd det, då för två år sedan. Som jag suktat efter i över 15 år, men som aldrig varit tillräckligt på mode för att säljas i butiker i Vasa. Men med modet kunde jag inte motstå att förverkliga min tonårsdröm.

Det har alltså gått TVÅ år sedan vi blev klara erfarenhetsexperter. Vi har inte setts sen slutseminariet. Nu var vi nästan alla som äntligen träffades - och vår gruppledare Sara. En av oss fotar, så han kom ju inte med på bilden. På Vasas bästa restaurang Hejm hade jag lätt suttit längre. Men två och en halvtimme senare hann vi i varje fall uppdatera oss om våra liv. Det kändes faktiskt som om det inte alls är två år sedan vi sågs senast, snarare två veckor.

InFrame 1655574564006IMG 20220618 214420 846

Dehär människorna är så värdefulla för mig. Allt vi delade på djupet under våra träffar. Allt som formade början till det som jag idag delar med mig under mina föreläsningar. Som blev starten till min blogg. Den resa som gjorde att jag slutligen lärde mig berätta om emotionellt instabilt personlighetssyndrom offentligt. Det är tack vare den resa jag gjorde där och då, tillsammans med dehär människorna. Det är något speciellt med en sådan resa. Ett evigt band till alla erfarenheter vi delade med oss av.

Att först lära känna människor på djupet, för att sedan få veta mer om deras vardagsliv är en speciell upplevelse. Vanligtvis är det ju tvärtom, om man ens kommer under skalet. Vi gjorde allt omvänt, och det är just i det som vårt band sitter. Och nog började vi prata om hur vi mår allra först också nu, för att sedan går vi över till vardagsrulliansen. Helt naturligt i den öppna atmosfär som omger vår grupp.

Och dessutom, hann jag fixa en födelsedagspresent åt 9-åringen som fyller snart. Och bara få vara själv, utan barnen. Det var välbehövligt. Sen åkte jag hem och kramade dem.

IMG 20220618 214420 775

 


Hej! Här är jag nog än och jag mår alldeles okej!

Skrivet av Pamela Lundberg 08.06.2022

 

DAGS FÖR EN REJÄL UPPDATERING!

Min man sa däromdagen att han tyckte att det var dags att jag skulle uppdatera bloggen och ge ifrån mig ett litet livstecken. Så hej, här är jag nog ännu och jag är alldeles okej och mår faktiskt väldigt bra!

PAUSA, ELLER BARA LEVA
Jag har faktiskt känt ett litet motstånd till bloggen den senaste månaden. Inte så att jag velat sluta blogga, absolut inte, men jag har inte heller velat gå in hit. Jag har helt enkelt behövt pausa. Det har varit så mycket annat som fyllt min vardag och jag har faktiskt varit helt tom på idéer och blogguppslag. Sådär som man kan vara ibland.

Jag har velat pausa, andas, fundera, och låta orden komma till mig. För jag vet att de alltid hittar tillbaka, dedär orden. Ju mindre jag tvingar, ju bättre uppslag hittar jag. Jag har inte ens velat skriva om psykisk ohälsa, inte velat andas ordet psykisk hälsa - utan faktiskt bara leva. 

Så det har jag gjort. Levt. Och nu har jag hittat orden, skrivlusten, inspirationen. Svarat på kommentarer (ursäkta väntetiden!), påbörjat ett inlägg med hittills enbart franska sträck, skriver detta inlägg. Med två barn på sommarlov och en liten tredje vill denhär egentiden bli prioritierad. Det är så mycket jag vill göra, så jag får helt enkelt priotitera även här.

IMG 20220605 202217135 HDR

FÖRELÄSNING FÖR VÅRDPERSONAL
Det som tagit en del tid av mig är planerandet av en helt ny föreläsning. När man bara hinner femton minuter någon dag går det inte direkt snabbt framåt, hehe. Jag behövde strukturera om, lägga till nytt, fundera vad jag riktigt vill säga. Och därför har också bloggen hamnat i skymundan, för att jag velat fokusera på nytt material. Jag föreläser hemskt gärna åt just vårdpersonal, för att jag tycker att det är så jätteviktigt med annat än bara teoretisk kunskap. Så därför är jag alltid extra glad åt sådana förfrågningar. Dessutom gillade jag uppdraget "....vi vill lyssna på erfarenheter, inte teorier!".

Att föreläsa åt allmänheten och åt vårdpersonal kräver lite olika utgångspunkter och information. Men jag är nöjd med den biten nu. Det är definitivt en föreläsning jag skulle kunna hålla igen även på annat håll. Jag skall också försöka börja utveckla vissa delar av min egen historia som jag brukar berätta. Jag gillar att hitta nya, bättre förklaringar.

Jag föreläste för två veckor sedan för vårdpersonalen på Luna familjecenter i Jakobstad.
Min föreläsning handlade om min egen historia samt mina egna erfarenheter av bemötande inom vården.
(Tips, tips till er inom vården!)

Det var så otroligt roligt att äntligen få hålla en föreläsning LIVE, inför publik!
Det är ju nog trots allt något helt annat när man ser publikens miner och reaktioner, hör skratt och ser om de intresserat lyssnar. Det blir så mycket enklare när det man säger bekräftas. Dessutom tror jag att det spontant blir en helt annan diskussion efteråt när man ser varandra. Jag gillar åhörare som frågar mycket. Och jag hade en jättepositiv publik, och fick blommor som tack.

Jag är genuint supernöjd med hur min föreläsning gick. För nervös, det var jag. Första föreläsningen på plats och ställe, utan hybridteknik.

Tack till er, Luna!

IMG 20220527 123845936 HDR

IMG 20220527 123930859 HDR

NYBÖRJARE  PÅ SPRAY ART
Något av det absolut häftigaste jag lärt mig den senaste tiden är spray art. Jag fyllde år i slutet av april, och hade kanske inte förväntat mig något storslaget. Min man är väl inte den mest kreativa på dethär med presenter. Men iår vet jag inte vad som hänt - för jag fick ett presentkort där jag enbart fick en adress, datum och tid när jag skulle infinna mig. Jag hann gissa på yoga-lektion, gymträning utomhus, vandring,... ja egentligen allt. Men istället fick jag lära mig nybörjargrunderna i spray art, alltså när man målar målningar med helt vanliga sprayburkar. Något jag aldrig i min vildaste fantasi skulle ha kunnat gissa på.

Spray art är något jag tänkt börja med här hemma, så vi har inhandlat massor med sprayfärg. Hittills har jag faktiskt bara hunnit måla en endaste gång, för jag kan inte göra det medan lillen sover. Det kräver ganska mycket städning efteråt, så jag känner att det är bäst att göra det när någon kan ta hand om lilleman. Det kräver dessutom nästan att man är utomhus. Jag har ingen ordentlig andningsmask, men det är nog något jag får lov att köpa. Det räcker inte med munskydd för mig, även om det nog tar bort de värsta ångorna.

Det är otroligt svårt att gå från att aldrig hållit i en sprayburk till att plötsligt vilja skapa konst av sprayfärger, men jag tror jag ändå snappat upp tekniken en aning. Nu gäller det bara att öva. För dethär är absolut ett nytt intresse! Det funkar jättebra som tillägg till akrylmålning, vilket var makens tanke när han gav mig denna födelsedagspresent. Sprayfärg och akrylfärg går att måla på varandra.

IMG 20220507 122101799 HDRIMG 20220507 140150646 HDRIMG 20220521 090132866 HDRIMG 20220521 090528835 HDRIMG 20220521 115243373

MYCKET PROGRAM DEN SENASTE TIDEN
Men jag skall också erkänna att jag är ganska trött just nu, naturligt trött. Det har varit så mycket specialprogram den senaste tiden, och så mycket som vi behövt fixa här hemma. Jag har inte velat välja bort något, utan lite försiktigt tänjt på min egen orkar-gräns.
Efter kraschen 2015 är det så ofantligt irriterande att inte orka lika mycket som innan, och ibland måste jag faktiskt tänja en aning för att få allt som behöver göras gjort. Korta tider så kan jag göra det. Men det kommer också denhär tröttheten när jag hållit på ett tag. Det enda jag egentligen kan göra är att vila. Det räcker egentligen med ett par dagar.

Dessutom går min ork lite i vågor. Ibland är jag mer energisk, så jag brukar utnyttja den tiden. Efteråt kommer alltid en down-period, när jag automatiskt är tröttare. Jag går absolut inte på höga övervarv, utan kan känna mig en aning mer lätt och energisk bara. Det är inget onormalt över det, som det kanske låter. Upp och ned. Energi och trötthet. Såhär funkar jag bara liksom.

IMG 20220520 144109383 HDREtt besök på biblioteket i grannbyn tillsammans med alla tre barnen. Flickorna har gått i konstskola iår, så självklart ville vi ju se deras utställda alster. Dessutom har jag bland annat hunnit träffa både mina jobbarkollegor och vara på det första riktiga föräldramötet till skolan sedan corona-pandemin kom. För oss som får vardagen att rulla, men inte hinner med mer än så (småbarnslivet!), har denna månad varit ganska intensiv. Rolig, men intensiv. Varje vecka har varit fylld av specialprogram.

OMMÖBLERING I HUSET
Vi har möblerat om och sorterat bort leksaker i döttrarnas rum, och dessutom håller vi på att tömma vårt datarum. Det är nog här energin börjat tryta känner jag.... Lilleman skall nämligen få datarummet som sitt rum. Dethär blev dock ett ofantligt stort projekt. Tre bokhyllor skulle plötsligt minimeras till två, och grejerna som lämnar över skall också placeras någonstans. Med en liten som inte vill ligga på golvet långa stunder går det väldigt långsamt framåt. Men nu är flickornas rum klara. Det enda som fattas är fler tavlor (som jag ju lovat att jag ska måla...).

Och faktiskt är det nästan bara att kasta ut en del grejer ut nya barnrummet nu, och börja möblera. Ja, och köpa garderober, för det var ju inte tänkt att dethär skulle bli ett barnrum. Men jag vet fortfarande inte vart en del saker ska placeras, som fotoalbum och min ljusterapilampa. Det är fullt överallt nu... Fördelen är att jag sorterat, slängt, och sparat i förvaringslådor. Det har jag inte gjort på kanske 9 år, hehe. Men det är ett pågående projekt än. Såhär ser det ut i kaoset nu - men snart har vi ett nytt barnrum:

IMG 20220531 200532683

BÄSTA ÅRSTIDEN FÖR MIG
Jag mår ju alltid väldigt bra just denhär årstiden. När våren är på antågande, då är min energi som bäst och humöret jämt. 
Då när man börjar se små gröna knoppar i de länge så kala träden längs min promenadrutt, då ler mitt inre. Som ett slags välbehag, som förnöjt väntar på värmen.

När det gröna exploderar och fylls ut med färger som lila, gult och vitt utmed vägkanten, då kan jag andas lätt. Det är något med våren och sommaren som gör att jag mår så bra.
Det är ljuset, solen, värmen. Det är de gröna färgerna, blommorna, vattnet.
Och ju äldre jag blir desto mer har årstidsväxlingarna börjat påverka mig.

Nu har jag ju faktiskt förmånen att kunna gå ut klockan 9 på en morgonpromenad med ett litet knytte i vagnen. Jag, som inte varit någon morgonmänniska på grund av att en medicin gjort mig så seg och trött. Jag tar den inte just nu, just på grund av att det inte är någon bra kombination när man har en liten bebis. Nu vaknar jag alert och pigg, och hinner känna den fuktiga sommargrönskan som omger oss just nu. Ja, jag njuter. 

 

TACK FÖR DENNA GÅNG!
Det var en lång uppdatering om läget. Jag skall försöka hinna skriva snart igen. Det är fint att märka att ni fortfarande loggar in hit och läser. Speciellt roligt är det att veta att framförallt inlägget om självhjälp när ångesten är som värst hjälpt så många. Och det är också intressant att jag har minst lika många läsare från Sverige som härifrån Finland. Jag märker ju att mina inlägg om emotionellt instabilt personlighetssyndrom ständigt är i topp, men om du vill att jag skall ta upp något särskilt här på bloggen får du gärna kommentera/maila mig.

IMG 20220506 172356787 HDR