Visa inlägg taggade med 'vardagslivet'
Roligheter i vardagen
TVÅ ROLIGA VARDAGSHÄNDELSER
Det är sällan jag känner en sådan idétorka när det kommer till bloggteman, men hela januari har jag känt mig så oändligt trött på mörkret och vintern att det varit riktigt stopp på all skrivlust. Januari har nog varit den tyngsta månaden på länge, där jag riktigt tappat energin.
Därför är det så skönt att märka att ljuset börjar återvända nu. Att det dessutom känns lite vår med fågelkvitter och en temperatur runt noll kan jag inte klaga alltför mycket på, även om det må vara för tidigt än. Just nu är det precis vad jag behövt. Bara att kunna gå ut efter klockan 15 och ändå mötas av solen gör gott för min själ.
TUMISTID MED MAKEN
För två helger sedan var jag och maken över till Umeå på en dagskryssning. Jag hade inte varit från lillen en hel dag innan det, så det var med viss nervositet jag lämnade över ansvaret. Egentligen visste jag ju att det skulle gå jättebra, för han är ju varken blyg eller speciellt svårskött.
För ja, jag behövde dethär.
Jag och maken behövde dethär.
Lilleman och jag behövde dethär.
Men nog hann jag ju göra en övernoggrann lista trots det... Nu känns den ju nog lite väl pinsam, hehe.
Vi har faktiskt alltid passat på att göra någon liten miniresa någonstans just under januari-febaruari. I vanliga fall har vi alltid övernattat en eller två nätter på hotell, men denhär gången blev det en heldag istället. Denhär traditionen är något som vi hållit fast vid ända sedan flickorna var små, eftersom det är välbehövligt att kunna tillbringa tid med partnern också utan barnen ibland. Jag har uppskattat att kunna äta i lugn och ro, men framförallt just att bara få vara tillsammans med min bästa vän i livet. Vi brukar satsa på shopping, mat, och bowling eller bio eller vad som nu faller oss in. Det behövs absolut! Iår hann vi ju inte med annat än shopping i Umeå, men jag är i vart fall nöjd.
Maken hade dessutom bokat frukost åt oss på båten. Att få börja med att äta i lugn och ro hör ju inte till vardagen just nu.
Det jag tycker mest om är att verkligen hinna diskutera lite allt möjligt annat än just vardagsrumban. För det är så lätt att man glömmer bort varann mitt i alla rutiner, framförallt när barnen är små. För man pratar om barnen. Man pratar om hur man skall få ihop veckan, vem som skall köra vart, vad vi skall äta för mat - och sedan är båda upptagna på varsitt håll för att få ihop det. Känner du som småbarnsförälder igen dig?
Det är just för att hinna se varann lite mer som vi brukar satsa på en miniresa. Inga långa och lyxiga resor, för själva vitsen med allt har ju egentligen varit att kunna pausa vardagen lite. Lägga undan föräldrarollen en liten stund och bara vara.
FÖRELÄSNING FÖR UTVECKLINGSPSYKOLOGISTUDERANDEN
Jag har även hållit en föreläsning för studeranden i utvecklingspsykologi på Åbo Akademi i Vasa nu i början av februari. Jag har ju själv studerat det ämnet, så det är extra roligt att kunna få möjlighet att bidra med något rent konkret åt de nya. Iår fick jag ju dessutom vara på plats i en vanlig föreläsningssal, så innan blev jag tvungen att gå en liten rundtur i byggnaden. Det finns så mycket fina minnen från denhär tiden, och jag har faktiskt inte varit till universitetet sedan jag blev klar för elva år sedan. Lite hade ändrats, men faktiskt inte jättemycket.
Jag tycker väldigt mycket om att föreläsa för studerande och vårdpersonal. Jag känner att jag har något att ge som inte böcker och fakta kan förmedla. Jag tror det är väldigt viktigt att kunna ge en bild av hur psykiskt illamående kan se ut i riktiga livet, för böckerna ger ju oftast en så förenklad bild av något som är mycket mer komplicerat än så. Speciellt dethär med att en diagnos kan yttra sig så olika för olika personer - och bakom den finns det ju fortfarande dessutom en människa med många friska sidor. Dessutom kommer det alltid en del frågor och kommentarer efteråt, vilket jag själv tycker är intressant.
LYX I DEN GRÅA VARDAGEN
Hela januari och början av februari gått åt till vardagsrumban. Jag har läst väldigt mycket den senaste tiden, men att orka skriva något när man själv är rätt tillplattad inombords har inte riktigt funkat. Jag har inte tänkt pressa mig heller, för jag har behövt få rå om mig själv. Jag hoppas att min egen ork återkommer i takt med att dagarna blir längre, för jag har ju nog lite kommande blogginlägg i planerna.
I övrigt har mina flickor eventuellt börjat gilla att baka. Åtminstone denna helg. Jag som inte tycker det är jätteroligt att baka försöker lära upp barnen istället. Återstår att se om intresset håller i sig. Idag kunde vi i varje fall ha söndagsfika efter lördagsfikan.
För om nu vintern ännu håller oss i ett fast grepp så tycker jag definitivt att vi skall satsa på lite mer vardagslyx. Enkla saker, som en fika med familjen eller vännerna kan pigga upp en annars lite halvgrå dag.
Sen får vi hoppas på ett mycket soligt febuari!
En tröttsam start på året
ETT GRÅTT JANUARI
Jag gissar att jag knappast är ensam om att tycka att januari hittills varit en tröttsam månad. December var mörkt, men då är det likväl så mycket annat som upptar vardagen. Men att januari skulle vara såhär grådaskigt och halvgrått börjar verkligen tära. Solen har ju verkligen inte synts till alltför ofta den senaste tiden. Jag tror att många håller med mig om att det börjar kännas segt nu, dethär mörkret. Jag började känna av mörkret redan i december, men det är först nu som det börjat tryta på mina krafter.
Jag hade ju trott att jag helt skulle slippa märka av årstidsdepressionen iår, eftersom hösten var så toppen. Oktober och november var energifyllda månader, vilket det inte brukar vara. Men de var så soliga och fina att jag inte tänkte att de var två av de jobbigare månaderna. Därför är jag lite förvånad om jag skall snubbla på mållinjen, för redan nu börjar ju dagarna vara längre. Men jag skulle behöva mycket solljus och framförallt mycket mer dagsljus just nu. Jag drömmer mig redan bort till våren när man kan tillbringa mycket tid utomhus med vår lilla kille, som kommer att kunna springa mer fritt när han inte är påbyltad som en Michelin-gubbe.
EN ALLMÄN LÅGHET, MEN INGEN DEPRESSION
Nej, jag är INTE deprimerad. Det är långt ifrån hur det brukar vara. Det är jag tacksam för. Men jag känner mig låg, orkeslös, trött och utan motivation. En känsla av att allt är tråkigt och väldigt grått. Och jag har inte motivation eller lust att hitta på något heller. Det är precis som om januaris grådaskighet lagt en grå slöja runt mig.
Jag har ju ganska lätt att falla in i dehär milda tecknen på depression, och i vanliga fall brukar det skrämma mig. Jag brukar alltid oroa mig för att det skall bli värre. Men faktiskt så är jag inte rädd iår, även om jag tycker att det är jobbigt. Jag försöker snarare acceptera att jag funkar såhär. Jag blir ganska låg denhär årstiden, för att det korta dagsljuset vi har just nu inte räcker till för mig. Jag har ju en ljusterapilampa, men det finns inte en chans i världen att jag skulle ha möjlighet att använda den iår när vi har en ettåring här hemma, som klättrar och plockar i allt. Därför tänker jag att jag får göra det bästa av situationen.
Jag är ute så mycket jag kan, jag motionerar det jag orkar och hinner, samt planerar in roliga saker i min kalender. Dessutom läser jag väldigt mycket böcker, när barnen somnat, för det är ett intresse som jag faktiskt hinner hålla vid liv just nu. Det må vara motigt, men det enda sättet att övervinna en depression är att ta makten över den innan den lägger sig som ett täcke över livet.
Jag har ju också förmånen att få vara hemma med mina busar. Även om det är tjatigt, ensamt och tråkigt emellanåt så är dethär en tid som jag värdesätter väldigt mycket. Och även om vår lilleman är överallt och gör konstant nya hyss, så är han så fruktansvärt rolig just nu. Vi får skratta många gånger per dag åt honom, för han vill verkligen vara med och försöka lära sig allt. Dammsuga, göra eld i spisen och spola på toan - men resultatet blir ju skrattretande gulligt.
VILOLÄGE
Jag tror heller inte att det skadar att lägga sig lite i viloläge ett tag. Det är ju inte heller en hel vinter kvar innan ljuset återvänder, så det känns helt överkomligt. Om en månad kommer årstiden kännas helt annorlunda. Då börjar solen värma lite smått och dendär förväntan att "det kommer en vår iår igen" börjar infinna sig. Kanske det ibland är bara bra att vila upp hjärnan, logga ut från de ständiga kommande roligheterna och bara låta vardagen rulla i segt takt? Jag tror definitivt det är bra efter det stressiga december. Vi har ju det bästa framför oss sett i årstider- vårvintern, våren, sommaren.
Och idag visade den ju sig, solen.
Snart kommer nog energin tillbaka, den med. 
Motion för att förebygga vinterdepression
ATT FÖREBYGGA VINTERDEPRESSION
-Om motion som en viktig ångestdämpare och
en förebyggande aktivitet vid årstidsbunden depression
Mina barn gjorde såhär fina mandalas utomhus.
NACKDELARNA MED HÖSTMÖRKRET
Imorgon visar kalendern på första oktober, och med viss rädsla märker jag hur varje vecka sakta blir lite mörkare.
För mig som har årstidsbunden depression blir det mörka en stor kompakt vägg som kommer emot en varje år.
Men iår har jag större förutsättningar för att kunna mota undan den värsta nedstämdheten. Det skall faktiskt nästan bli intressant att se hur jag kommer att må iår, med rätta mediciner och ingen baby blues efter graviditeten.
Men årstidsbundna depressioner är likväl inget som man kan "rycka upp sig från" eller "tänka positivt".
Det handlar om en nedstämdhet som bara kommer, oavsett.
Det är något med detdär novembermörkret som gör mig mer än låg.
Det är något med avsaknaden av sol och de korta dagarna.
Det är tyvärr mer invecklat än att försöka se framåt, mot vintersolens strålar i mitten på februari.
Det handlar inte heller om att avsky hösten, för det gör jag inte.
Jag älskar hösten. Rutinerna, färgerna, kyliga morgnar.
Det är mer komplicerat än vad jag själv riktigt förstår.
VARA HÄR I NUET
Eftersom jag har förmånen att kunna få vara hemma ännu ett år med vår lilleman satsar jag på långa promenader.
Dendär ljusterapilampan jag har kan jag bara glömma att hinna sitta vid just nu.
Så jag satsar på vanligt utomhusljus.
Även regntunga dagar.
Ibland svänger jag in på någon enslig skogsväg, tar bort hörlurarna ur öronen och pausar poddlyssnandet.
Jag koncentrerar mig istället på att titta runt mig och verkligen försöka se de små detaljerna.
Färgen på löven, lummigheten under granarna, skiftningarna i det gråa diset på himlen.
Sedan skiftar jag fokus och koncentrerar mig på alla ljud runtomkring mig.
Jag lyssnar på knarret under skorna, på blåsten, på fåglarnas läten. På det som inte hörs från början.
Jag går inte jättelänge så, utan ett par tio minuter räcker för att jag skall känna mig återhämtad från alla dagens intryck.
Men det är rofyllt, lugnt. Återhämtande. Gör att jag faktiskt bara är. Här.
MOTION SOM ÅNGESTDÄMPARE
Det bästa sättet att förebygga årstidsbunden depression är att se till att gå ut varje dag samt att motionera.
I höst har jag verkligen möjlighet att satsa på den biten.
Jag har använt motion som ångestdämpare i tillräckligt många år nu för att min kropp direkt skall bli lugn när den får röra på sig.
Låter det konstigt? Tjae, jag hade inte trott på det tidigare, men det är numera mitt konstaterande.
Direkt jag går ut på en rask promenad eller styrketränar går min ångestnivå sakta nedåt. Inte så att den behöver försvinna helt, men så att den sjunker. Så fysisk aktivitet är faktiskt jättejätteviktig även när man mår dåligt!
Fysisk aktivitet kan dessutom vara en jättebra familjeaktivitet. En avkoppling. En energihöjare. Listan kan göras lång!
Jag brukar gå ut med lilleman direkt de större barnen åkt till skolan. Eftersom fysisk aktivitet får mig att må bättre och ger mig mer energi, har jag den energin med mig hela dagen. Så om du är sjukskriven/hemma vill jag verkligen tipsa om att gå ut direkt från morgonen. Jag hatar det mörka molniga fram tills att jag kommit mig ut och inser att det ju inte var så grått och trist som det verkade vara från utsikten i fönstret. Jag mår absolut bättre, även dagar när jag är trött.
BETEENDEAKTIVERING
För att inte hamna i negativa tankebanor och öka ångestnivån ännu mer tror jag att det är jätteviktigt att satsa på beteendeaktivering. Alltså att öka på mängden aktiviteter som tidigare gjort dig glad, trots att det inte alls känns bättre för stunden.
Man kan inte bara tänka sig ur dåligmående, utan man måste GÖRA.
Ibland faktiskt livet ut, för att inte falla tillbaka.
Att börja med något litet, som att gå en promenad samma tid varje dag, är något som alla mår bra av.
Också något som alla klarar av - man kan ju anpassa sträckan enligt måendet.
Det är först nu när jag är äldre som jag förstått att naturen ger väldigt mycket inre kraft åt en.
Jag fick leta ett tag, men nu hittar också jag lugnet utomhus.
NÅGOT ATT SE FRAM EMOT
Jag brukar börja känna av mörkret först när klockan vrids om till vintertid, men iår har jag en ettåring att ta hand om samt kommer jag gå en kurs som jag ser jättemycket fram emot.
Dagarna kommer inte att ha för många timmar. Jag kommer snarare att bli tvungen att planera för att få ihop det.
Att våga söka till en ny kurs eller börja med ett nytt fritidsintresse gör också att man kan börja må bättre.
Alla behöver vi ha mål för att kunna orka se framåt.
Jag mår faktiskt oftast bättre när jag har ganska fullt upp, trots att för mycket program vill göra att jag har dagar när jag är helt orkeslös och bara vill sova. Det är en ganska svår balansgång, men jag tycker ändå att jag blivit bättre på att lära mig leva med den begränsade energin. Det gäller att planera bra.
UT I NATUREN
I dethär inlägget finns bilder där åtmistone jag ser färgskiftningarna som finns i naturen. Himlen, skogen, löven, i diset, i ljuset och i mörkret. Bilderna är inte rättvisa verkligheten, men jag vill ge er lite höstinspiration. Mäktig är den, hösten.
Jag mår bra just nu. Ifall det blev luddigt.
Hoppas att ni kan njuta av hösten utomhus!
I virrvarret av känslostormar
DEN STÄNDIGA BERG- OCH DALBANAN
AV KÄNSLOR
-Om hur det är att leva med känslor som ständigt växlar
och går från noll till hundra på sekunder
INLEDNING
Jag har alltid haft väldigt starka känslor, även om det inte alltid syns utåt. Det som märks är oftast just bara toppen av isberget. Dethär är fortfarande något som är tungt och tar energi av mig i vardagen, trots att jag numera är ganska duktig på att reglera mina känslor och inte låta dem styra mig. Men att lyckas hålla de största, inre känslostormarna i schack behöver ju inte betyda att det på något vis skulle vara mindre känsloladdat inombords. Nej, det stormar nog emellanåt, även om jag kan styra båten.
De starka känsloväxlingarna är nog det symtom på emotionellt instabilt personlighetssyndrom som jag fortfarande kämpar mest med. Dehär snabba humörväxlingarna är också något som jag tänkte förklara närmare i dethär blogginlägget.
Vad innebär det? Hur känns det inombords?
Det finns även personlighetsdraget högkänslighet som gör att personen regerar starkt på händelser i omgivningen. Att vara högkänslig är att helt enkelt vara ganska känslig. Det är absolut ingen sjukdom, utan något jämförbart med att vara envis eller blyg.
Att leva med emotionell instabilitet innebär då, jämfört med att vara högkänslig, att vara känslosam deluxe. Det ställer till större problem i vardagen, på grund av de ageranden som kan följa på känslostormarna. Det leder till mycket stark inre smärta.
Jag tycker själv att min egentillverkade linje ger en ganska bra överblick av styrkan på känsloreaktioner hos både "vanliga", högkänsliga och personer med emotionellt instabilt personlighetssyndrom:
EN BERG- OCH DALBANA I KÄNSLOR
Jag brukar likna mina egna känslostormar för en ständig åktur i barnberg- och dalbanan. Mina svängningar har blivit både mindre och lätthanterliga, men likväl finns de ständigt där. Men om jag tidigare ständigt åkte i en vanlig berg- och dalbana, måste jag säga att barnens berg- och dalbana är behagligare.
Känslorna åker alltså upp och ned, upp och ned i en mycket hög hastighet. Det kittlar i magen och man skriker av lycka, man blundar, håller hårt fast sig och känner hur knogarna vitnar när man krampaktigt håller i räcket framför sig. Man kastas åt sidorna, det skakar och vibrerar undertill, vinden får håret att flyga, ögonen blir torra och mitt i allt är man upp och ned, för att i nästa stund bli inbromsad för att åkturen är över.
Men felet är att man aldrig stiger av karusellen när man åkt klart. Man bara pausar och hinner andas ut innan nästa åkpass tar vid. Sedan rycker det till och man blir tvungen att göra sig beredd på ännu en känslostorm. Och ifall man åker väldigt många rundor under en dag, är det ju ganska klart att det finns risk för att vagnen man sitter i faktiskt börjar brinna så småningom, helt enkelt av överhettning.
Men bland har också jag ett behagligt lugn i mig. Då är det precis som om jag skulle hittat ett annat slags stabilitet, som jag inte lyckas med under de dagar eller stunder när känslorna vibrerar. För jag är inte alltid känslosam.
De dagarna jag känner dethärt lugnet står min vagn stilla på perrongen och jag ser över min berg- och dalbana. Jag kan till och med bygga lite fler fästen och lägga till någon planka här och där i karusellen. Jag vågar mig på att stiga upp ur vagnen och titta runt mig, blickar ut på omgivningen. Ler, höjer händerna till en segergest och tänker att livet är så fridfullt här nere. Jag putsar vagnen, kollar så fästena sitter ordentligt, klappar om den lite. Men jag är alltid beredd, för ingen vet när berg- och dalbanan är redo att starta igen. Den kör på lite som den vill.
TREDJE GRADENS KÄNSLOBRÄNNSKADOR
Marsha Linehan, forskare, terapeut och grundaren till dialektisk beteendeterapi, brukar likna emotionell instabilitet vid att vara drabbad av tredje gradens brännskador på 90 % av kroppen. Dethär gör att den minsta lilla beröring eller rörelse skapar smärta åt personen. Liknelsen är ett försök att beskriva hur känslig emotionellt instabila personer faktiskt är. Allt känns, oavsett hur försiktig omgivningen än är.
Men jag vill också poängtera något som jag tycker glöms bort lite i denhär liknelsen:
Det finns ju trots allt då fortfarande 10 % av huden som faktiskt är frisk eller till och med mer hårdhudad än vanlig hud. Det är också därför som allt faktiskt inte gör ont eller berör. Det råkar träffa de mer hårdhudade delarna.
Så en emotionellt instabil kan faktiskt reagera helt som andra. Vi gör faktiskt oftast det. Det är bara vid stressituationer som de starka känslorna löper amok och kan orsaka problem för den drabbade! (Men däremot kan det ju hända att personen ofta utsätter sig för dåliga val som skapar stress - men det är en annan grej)...
HUR DET KÄNNS ATT LEVA MED STARKA KÄNSLOR UR MITT EGET PERSPEKTIV
Jag har väldigt starka känslor, men det märks sällan utåt. Jag har under åren blivit ganska bra på att behärska mig. Jag har väl egentligen aldrig agerat utåt, utan snarare inåt. Men jag kan känna mig superglad, nästan som ett slags eufori över att leva och få uppleva allt underbart, för att i nästa stund komma ned i ett känsloläge där jag är trött, irriterad, inte alls vill fullfölja de planer jag nyss gjort upp och där jag tycker att livet nog är bra meningslöst och trist. Egentligen tycker jag inte det, men just då känner jag så.
Får jag bara hämta andan en stund kan det hända att jag faktiskt hinner pausa och landa i mellanläget när jag inte känner speciellt mycket, utan är mig själv utan att känslorna styr. Då när jag inte åker berg- och dalbana, utan hinner bygga och se över min vagn. Numera befinner jag mig oftast där, men tar ett par åkturer per dag till de båda ytterlägena.
-DE SMÅ DETALJERNA UTLÖSER KÄNSLORNA
Det är ofta de små detaljerna som utlöser en känsloreaktion. Det kan vara en blick från någon annan, eller att någon säger något i ett fel tonläge, eller ett felaktig ord i en mening. Min make kan stå som ett frågetecken när jag plötsligt blir jättearg eller jätteledsen. Ofta kan han inte förstå vad som fått mig att reagera så starkt, eftersom det ju inte hänt något riktigt katastrofalt. Men är jag redan lite irriterad eller besviken kan det vara en liten detalj som får mig att reagera riktigt starkt.
Jag tror att det är viktigt för andra att förstå att det faktiskt sällan är de stora händelserna som gör att personer med emotionell instabilitet reagerar. Jag reagerar på alla små detaljer, som andra faktiskt kanske inte ens märker av. Det är också därför omgivningen inte riktigt hänger med i svängarna.
Därför tror jag att omgivningen upplever det som att man är en drama queen, som gör en alldeles för stor sak av något som egentligen inte har någon betydelse. För delvis har de ju rätt. Visst reagerar man oproportioneligt på en del saker - men det betyder inte att ens reaktioner inte skall tas på allvar. Det finns alltid en orsak bakom. Det är ju såhär jag känner just då.
Jag har numera kommit så långt att jag faktiskt kan skratta åt eländet ibland. Det är befriande och gör att jag får lite perspektiv på saker. Men när jag är mitt i allt känslovirrvarr, då bränner det som eld inombords. Det är verkligt. Det känns precis så starkt som jag säger. Men jag vill inte trippas på tå kring, för jag tål. Konstigt nog. Jag tål väldigt, väldigt mycket.
"Jag har lyckats tämja mitt känslomonster
till att bli en liten gullig filur med stora, nyfikna ögon".
-KÄNSLOVIRRVARRET
Faktiskt kan jag sällan förklara varför jag är så arg eller så ledsen. Jag är ofta faktiskt både arg och ledsen, och dendär felaktiga blicken har jag inte ens själv tänkt att orsakade min reaktion. Givetvis finns det någon annan orsak, men dethär tonläget eller dendär blicken gör att allting faller över mig. Och då menar jag verkligen att allt - alla problem jag någonsin haft, har och kommer att ha, tas upp på en gång.
När jag förklarar vad som gör mig ledsen eller arg kan jag börja med den faktiska orsaken, men sedan snabbt övergå till att prata om något helt annat som också gör mig minst lika ledsen. Det blir ett riktigt känslovirrvarrr inombords. Jag tänker i nutid, dåtid och framtid - samtidigt. Jag oroar mig över allt, är ledsen för hur saker som hänt blivit och är arg på orättvisor.
Så nej, det behöver inte vara någon stor katastrof som gör att jag reagerar väldigt starkt. Det är helt enkelt så min hjärna fungerar.
ATT LÅTA KÄNSLORNA GÅ NED INNAN MAN KAN REDA UPP TANKARNA
Nu går jag inte så starkt in i en känsla längre- utan det har mattats av- men för att lättare ge en bild av hur det kan vara så utgår jag nu från mig själv några år bakåt i tiden:
När jag är mitt uppe i en känsla, löns det sällan att fråga mig varför jag är så ledsen eller arg. Oftast har jag inget svar. Jag har ingen aning. Jag är oftast så upprörd att jag inte ens kan fundera på orsaken. Jag behöver snarare tid att lugna ned mig. Jag vill faktiskt inte prata - för att jag vet att jag är så upprörd att det inte leder till något bra. Jag slår helt bakut. Kan inte styra över vad jag säger. Svamlar. Pratar om allt möjligt på en gång. Jag vill vara ensam. Jag behöver få vara det. Däremot kanske någon annan behöver en kram, eller bara någon som sitter bredvid. Det är så individuellt.
Efter ett tag så kan jag prata om det på ett vettigare sätt. Då kan jag förklara hur det började, varför jag blev så upprörd och vad som ligger bakom. Jag vet att min man många gånger tycker att dethär är frustrerande, eftersom han är praktiskt lagd och gärna vill ta tag i saker på direkten. Men det fungerar inte alls för mig. Jag behöver tid.
Någon som är väldigt upprörd kan inte tänka logiskt. Då är det bara känslorna som styr. Därför behöver personen lugna ned sig innan det går att hjälpa hen.
För jag kan behöva hjälp med att trassla ut detdär nystanet av tankar som jag har. Eftersom jag dragit upp alla världens katastrofer i min ilska och ledsenhet, är det jättebra att någon annan hjälper till att nysta upp känslogarnet och hitta själva kärnan. Hitta vad som faktiskt gör mig så känslosam, just nu. Det är inte alltid så att jag automatiskt hittar det själv, utan istället går jag omkring och är känslosam i långa perioder - utan att veta varför.
När jag slutligen hittat själva kärnan till min känsloreaktion brukar jag kunna återgå till ett normalt känsloläge igen. Då först lugnar jag mig. Då kan jag göra vad som behövs för att lösa situationen. Jag har inga problem med att lösa situationen, utan det är snarare själva vägen dit som kan bli väldigt trasslig, omständlig och svajig.
"Att vakna och känna sig som en drottning – och gå till sängs och vilja dö.
Och sedan pendla i humöret kanske fem gånger däremellan."
Citat av Predag Petrovic
ATT VARA KÄNSLOSAM ÄR INTE BARA NEGATIVT
Jag vill ändå påpeka att jag tycker om min känslighet. Jag skulle absolut inte vilja vara utan den. Min känslighet gör att jag många gånger ser detaljer och känner av känslor som inte andra märker. När jag stiger in i ett rum lägger jag först märke till atmosfären, hur stämningen är. Jag ser petitesserna. De små glimtarna. Sedan lägger jag märke till de större sakerna.
Tack vare dethär är jag ganska djupsinnig, bryr mig inte så mycket om det ytliga och synliga, funderar över samband och orsaker.
Utan dethär skulle jag knappast ägna mig åt de intressen jag tycker om. Jag skulle väl inte heller ha de åsikter och principer som jag står fast vid. Jag skulle ju inte vara jag utan min känslighet.
Ja, jag tycker om min känslighet.
Även om den är lite svår att styra emellanåt. Men som med allt annat så blir man bättre genom att öva.
Jag har lyckats tämja mitt känslomonster till att bli en liten gullig filur med stora, nyfikna ögon. Den lyder inte alltid, men ofta tar den med med på livets detaljnivå. Den gör att jag uppskattar det lilla i livet.
Det krävdes många slagsmål innan monstret blev en liten filur, men även läskiga monster minskar om man tar ut dem i ljuset och lär sig att lyssna på dem.
Sommarångesten - när man borde göra så mycket
SOMMARSTRESSEN
-Vad behöver man egentligen göra under sommaren?
Nu är vi redan i mitten av juli och många har därmed inlett den högt åtråvärda semestern. Eller så har du precis blivit varm i kläderna på ditt nya sommarjobb. En del har ju också faktiskt bara ett evighetslångt sommarlov. Oavsett så befinner vi oss mitt i sommargrönskan. Evenemangen avlöser varandra och många av oss vill säkert ta igen de senaste två somrarnas Corona-restriktioner. Nu fylls åter mångas kalendrar med festivaler, marknader och liknande evenemang.
Sommaren innebär semesterresor, hav, nedkyld öl, festivaler, snapsvisor, sommarstuga, vänner, gemenskap, brunbränd hy och sommarklänningar. Idylliskt och vackert, med ständiga leenden.
Ja, i varje fall om man ser på sociala medier.
Men det är faktiskt för många också månader där ensamheten känns ända in i benmärgen. När man sitter där framför tv:n och scrollar på sociala flöden i telefonen. Man följer andras semester för att kunna känna sig ens lite delaktig. När man känner att man borde göra så mycket mer för att samla på sig tillräckligt med upplevelser.
Sommaren är en tidpunkt när man förväntas vara lycklig. När trycket och pressen för många känns extra svår. När man borde njuta, när man borde åka på semesterresor, när man borde tycka om att vara på stranden, när man borde hitta på många aktiviteter med barnen eller vännerna.
Det finns ett feltänk med hela sommaren.
Man bör ju faktiskt egentligen ingenting. Man behöver inte.
Man kanske inte vill.
Man kanske inte ens har råd. Eftersom priserna skenat iväg den senaste tiden tror jag faktiskt att många känner den lilla stressen av att det inte är lika lätt att kunna unna sig saker.
Jag faller själv ofta i borde-fällan. Jag vill så mycket, men realiteten ser annorlunda ut. Ser man på de vardagsbilder jag laddar upp i dethär inlägget verkar det ju som om vi har massor av saker för oss. Att allt är lycka och vackert. Det är det ju också - men det är bara en del av allt annat.
Som mammaledig småbarnsmamma till två som gärna vill ha program varje dag, samt med en liten som vill ha rutiner, finns det väldigt mycket motsägelser i vardagen. Jag borde göra två olika saker - samtidigt. I varje fall om alla skall vara nöjda.
Dessutom borde jag hinna göra saker jag själv tycker om samtidigt som huset borde tas om hand. De senaste veckorna har det känts som om jag borde göra tusen olika saker samtidigt. Oftast hinner jag knappt med en. Därför har jag bestämt mig för att göra så gott jag kan. Jag hinner inte allt jämt, men jag hinner ibland. Och det är alldeles tillräckligt.
Jag får nu som då påminna mig om min egen överenskommelse med mig själv, för hastigt är jag igen där i borde-tänket. Då suckar jag för mig själv och försöker titta runt mig på vad jag faktiskt åstadkommit idag. Listan brukar bli ganska lång, trots allt.
Ibland blir jag osäker på om jag faktiskt ens vill vara överallt på alla evenemang, eller om jag bara känner mig pressad att delta för att man borde. För att alla andra ser ut att samla på roliga aktiviteter. För att alla andra hinner. För att alla andra.... Ja, listan kan göras lång. Men är det faktiskt så att alla andra gör?
Eller är det så att ett fåtal är med där det händer, vilket är det som vi ser på sociala medier? Medan resten egentligen inte gör något desto mer spännande än är mitt uppe i vardagen?
I dagsläget har jag lärt mig att se förbi alla lyckoinlägg och evenemangslockelser. Men det har tagit många år att inse att allt inte är så lyckoskimrande såsom vissa Instagram-konton ger sken av. Inte hos någon.
Vi skall göra en semesterresa i sommar tillsammans med familjen. Två nätter i Umeå. Där har vi planerat in en sak åt barnen. Resten av tiden kommer vi att bara vara. Strosa runt, gå på caféer, gå i affärer, gå ned till havet. Men fortfarande är det enligt bebisens behov. Han har sina sov- och mattider.
Förra sommaren gjorde vi ingenting. Ingen resa, inga utflykter där det var stora folksamlingar. Jag var höggravid och gjorde allt för att undvika att få covid. Men barnen förstod. De accepterade.
Och faktiskt så var det enda de ville att vara på stranden, bada och äta glass. Det är också det som de iår uppskattar mest.
Grejen med semesterresor är ju att de sällan egentligen är semester. Därför har jag siktat in mig på att ingen av oss kommer att sova tillräckligt under dehär två nätterna. Resor brukar dessutom innebär en del gnäll och diverse moment när man som förälder helst skulle vilja lämna barnen i en lekhage en stund medan man själv lugnar ned sig.
Men visst längtar jag. Jag tycker det skall bli jätteroligt att få visa Umeå åt barnen. Jag tycker det skall bli fint att få vara tillsammans, bara familjen, utan att tvingas fundera på matlagning eller blomvattning. Det skall bli så skönt att komma sig ut och se annat än hemmets fyra väggar. Ja, det blir lätt mycket hemmatid när man är mammaledig. Bara att få strosa runt i en Ica-butik och kolla det svenska utbudet är ju en upplevelse.
Men förutom de två nätterna kommer vi mestadels vara hemma. Kanske leta efter något lokalt, mindre evenemang. Nåt loppis, nån marknad, nåt glasstånd, nån ny strand. Jag lämnar kanske till och med hemma med lilleman, för att han inte orkar vara överallt eller för att det inte passar in i hans sovrutiner.
Jag tror att vi vuxna många gånger är dem som ställer de höga kraven på att barnen måste aktiveras och få resor och dyra utflyktsmål. Såklart de vill, men det går alldeles utmärkt med mindre.
Det är ofta det lilla som de kommer att minnas och uppskatta bäst.
Det är inte de dyra resorna i sig som barnen önskar sig, utan det är den totala närvaron av föräldrarna. Ofta är det precis vad de får under sådana resor - men det kan man också göra bara genom att åka till stranden och låta telefonen lämna hemma.
Minns du själv känslan när sommarlovet stod för dörren?
Oändliga dagar med bad, lek och inga läxor. Glass i solen, jordgubbar och grädde, häng med kompisar, plocka blommor. Simskola, nån utflykt. Kliande myggbett, fuktigt gräs om morgnarna, smutsiga fötter av utomhusspring. De regntråkiga dagarna. Cykla, fiska, åka båt. Och bada ännu mer.
Det är vad jag minns bäst av mina somrar. Inte de stora evenemangen, utan det lilla i vardagen.
Jag minns mest friheten av att ha en oändlig sommar framför sig.
Långa sommarlovsdagar när man fick göra precis vad man ville.
Mitt enda tips är att låta sommaren gå i sin egen takt. Lyssna på vad du vill .
Var där du är, i nuet. Utan att dras med i förväntningar. Du behöver inget alls.
Förutom att påminna dig om att du inte alls måste, om du inte vill eller inte kan.
Stäng av sociala medier och läs en bok.
Gå ut på en promenad i sommargrönskan.
Kasta dig i sjön och känn svalkan mot kroppen.
Besök biblioteket.
Sov i hängmattan.
Ät jordgubbar.
Leta reda på en närliggande strand du aldrig besökt.
Cykla.
Skaffa sommarhöns.
Träna, ät en glass, gå ut på en brygga och lyssna på vattenguppet.
Andas in sommaren.
Ta vara på naturen. Det är den som ger de stora upplevelserna.
Det blir en sommar iår också.
Sopa bort alla sociala förväntningar och landa i vardagen.
Såhär ser det ut just nu - det är varken bättre eller sämre. Du kan bara acceptera.
Det är det enda du behöver.
Sommar.
En evighet när man är liten.
En så liten del av det stora.
Plocka fram barnet i dig och uppskatta det enkla.
Att ta hand om sig själv i vardagen och träffa andra erfarenhetsexperter
HALVA JUNI HAR RUSAT FÖRBI...
Det känns som om det eviga hektiska tempot ständigt fortsätter för oss just nu. Det finns inte jättemånga stunder som jag hinner dra andan. Jag antar att jag blivit alltför van med att inte ha småbarn längre. Nu med en bebis som börjar närma sig 8 månader märker jag hur intensivt allt är. Vardagen är alldeles tillräcklig, så alla evenemang och listor med "måste göras" gör att det vill bli sprängfyllt. Det känns ständigt som om jag inte räcker till. Hur jag än försöker är jag alltid steget efter. Även om det är mycket roligt som händer, så tar det också energi för någon som behöver ensamtid för att ladda batterierna.
Dessutom är det väldigt svårt att lyckas uppfylla en 8-åring och en 9-årings önskemål om aktiviteter samt en 8 månaders bebis behov och rutiner. Det är helt enkelt omöjligt. Jag vet att jag gör så gott jag kan, men mitt mammasamvete skaver nog en aning när de äldre barnens önskemål oftast får stå tillbaka mot bebins. Jag längtar verkligen efter att maken skall få semester om tre veckor! Det känns som om det är vad vi behöver just nu. Också vad jag behöver för att hinna skriva temainlägg här.
Det allra bästa knepet för mig att hinna andas och ladda batterierna är att dra på mig gymnatiskskorna när maken kommer hem, låta bebin somna i vagnen och gå ut på en promenad. Kvällspromenad i tystnad. När man möter en enda cyklist som snabbt susar förbi, men inga fotgängare. När bara ett antal motorcyklar och några bilar som dånar förbi. När man ser ett par ungdomar som hänger utanför mataffären. Men annars är det 6 kilometer alldeles i ensamhet. Den tystnaden. Den laddar verkligen mina batterier, och tar ned ångesten automatiskt. Jag har inte ångest just nu, men det är också för att jag ser till att göra förebyggande saker. Motion är för mig det som jag kan göra lättast med en bebis och barn runtomkring. Det enda som hörs är fågelkvitter och det monotona ljudet av mina jumppaskor. Det är min energiladdning.
En kropp i rörelse, sommarlukt, tystnad.
Det är ångestfärdigheter som jag lärde mig i DBT - men som numera fungerar så automatiskt att jag inte tänker på att det är just reglering av ångest.
Igår drog jag på mig klänning och Dr Martens-skorna för att äntligen få träffa de andra erfarenhetsexperterna som jag gick utbildningen med. Kängorna som jag älskar, som jag köpte för att jag tyckte jag var värd det, då för två år sedan. Som jag suktat efter i över 15 år, men som aldrig varit tillräckligt på mode för att säljas i butiker i Vasa. Men med modet kunde jag inte motstå att förverkliga min tonårsdröm.
Det har alltså gått TVÅ år sedan vi blev klara erfarenhetsexperter. Vi har inte setts sen slutseminariet. Nu var vi nästan alla som äntligen träffades - och vår gruppledare Sara. En av oss fotar, så han kom ju inte med på bilden. På Vasas bästa restaurang Hejm hade jag lätt suttit längre. Men två och en halvtimme senare hann vi i varje fall uppdatera oss om våra liv. Det kändes faktiskt som om det inte alls är två år sedan vi sågs senast, snarare två veckor.
Dehär människorna är så värdefulla för mig. Allt vi delade på djupet under våra träffar. Allt som formade början till det som jag idag delar med mig under mina föreläsningar. Som blev starten till min blogg. Den resa som gjorde att jag slutligen lärde mig berätta om emotionellt instabilt personlighetssyndrom offentligt. Det är tack vare den resa jag gjorde där och då, tillsammans med dehär människorna. Det är något speciellt med en sådan resa. Ett evigt band till alla erfarenheter vi delade med oss av.
Att först lära känna människor på djupet, för att sedan få veta mer om deras vardagsliv är en speciell upplevelse. Vanligtvis är det ju tvärtom, om man ens kommer under skalet. Vi gjorde allt omvänt, och det är just i det som vårt band sitter. Och nog började vi prata om hur vi mår allra först också nu, för att sedan går vi över till vardagsrulliansen. Helt naturligt i den öppna atmosfär som omger vår grupp.
Och dessutom, hann jag fixa en födelsedagspresent åt 9-åringen som fyller snart. Och bara få vara själv, utan barnen. Det var välbehövligt. Sen åkte jag hem och kramade dem.
Hej! Här är jag nog än och jag mår alldeles okej!
DAGS FÖR EN REJÄL UPPDATERING!
Min man sa däromdagen att han tyckte att det var dags att jag skulle uppdatera bloggen och ge ifrån mig ett litet livstecken. Så hej, här är jag nog ännu och jag är alldeles okej och mår faktiskt väldigt bra!
PAUSA, ELLER BARA LEVA
Jag har faktiskt känt ett litet motstånd till bloggen den senaste månaden. Inte så att jag velat sluta blogga, absolut inte, men jag har inte heller velat gå in hit. Jag har helt enkelt behövt pausa. Det har varit så mycket annat som fyllt min vardag och jag har faktiskt varit helt tom på idéer och blogguppslag. Sådär som man kan vara ibland.
Jag har velat pausa, andas, fundera, och låta orden komma till mig. För jag vet att de alltid hittar tillbaka, dedär orden. Ju mindre jag tvingar, ju bättre uppslag hittar jag. Jag har inte ens velat skriva om psykisk ohälsa, inte velat andas ordet psykisk hälsa - utan faktiskt bara leva.
Så det har jag gjort. Levt. Och nu har jag hittat orden, skrivlusten, inspirationen. Svarat på kommentarer (ursäkta väntetiden!), påbörjat ett inlägg med hittills enbart franska sträck, skriver detta inlägg. Med två barn på sommarlov och en liten tredje vill denhär egentiden bli prioritierad. Det är så mycket jag vill göra, så jag får helt enkelt priotitera även här.
FÖRELÄSNING FÖR VÅRDPERSONAL
Det som tagit en del tid av mig är planerandet av en helt ny föreläsning. När man bara hinner femton minuter någon dag går det inte direkt snabbt framåt, hehe. Jag behövde strukturera om, lägga till nytt, fundera vad jag riktigt vill säga. Och därför har också bloggen hamnat i skymundan, för att jag velat fokusera på nytt material. Jag föreläser hemskt gärna åt just vårdpersonal, för att jag tycker att det är så jätteviktigt med annat än bara teoretisk kunskap. Så därför är jag alltid extra glad åt sådana förfrågningar. Dessutom gillade jag uppdraget "....vi vill lyssna på erfarenheter, inte teorier!".
Att föreläsa åt allmänheten och åt vårdpersonal kräver lite olika utgångspunkter och information. Men jag är nöjd med den biten nu. Det är definitivt en föreläsning jag skulle kunna hålla igen även på annat håll. Jag skall också försöka börja utveckla vissa delar av min egen historia som jag brukar berätta. Jag gillar att hitta nya, bättre förklaringar.
Jag föreläste för två veckor sedan för vårdpersonalen på Luna familjecenter i Jakobstad.
Min föreläsning handlade om min egen historia samt mina egna erfarenheter av bemötande inom vården.
(Tips, tips till er inom vården!)
Det var så otroligt roligt att äntligen få hålla en föreläsning LIVE, inför publik!
Det är ju nog trots allt något helt annat när man ser publikens miner och reaktioner, hör skratt och ser om de intresserat lyssnar. Det blir så mycket enklare när det man säger bekräftas. Dessutom tror jag att det spontant blir en helt annan diskussion efteråt när man ser varandra. Jag gillar åhörare som frågar mycket. Och jag hade en jättepositiv publik, och fick blommor som tack.
Jag är genuint supernöjd med hur min föreläsning gick. För nervös, det var jag. Första föreläsningen på plats och ställe, utan hybridteknik.
Tack till er, Luna!
NYBÖRJARE PÅ SPRAY ART
Något av det absolut häftigaste jag lärt mig den senaste tiden är spray art. Jag fyllde år i slutet av april, och hade kanske inte förväntat mig något storslaget. Min man är väl inte den mest kreativa på dethär med presenter. Men iår vet jag inte vad som hänt - för jag fick ett presentkort där jag enbart fick en adress, datum och tid när jag skulle infinna mig. Jag hann gissa på yoga-lektion, gymträning utomhus, vandring,... ja egentligen allt. Men istället fick jag lära mig nybörjargrunderna i spray art, alltså när man målar målningar med helt vanliga sprayburkar. Något jag aldrig i min vildaste fantasi skulle ha kunnat gissa på.
Spray art är något jag tänkt börja med här hemma, så vi har inhandlat massor med sprayfärg. Hittills har jag faktiskt bara hunnit måla en endaste gång, för jag kan inte göra det medan lillen sover. Det kräver ganska mycket städning efteråt, så jag känner att det är bäst att göra det när någon kan ta hand om lilleman. Det kräver dessutom nästan att man är utomhus. Jag har ingen ordentlig andningsmask, men det är nog något jag får lov att köpa. Det räcker inte med munskydd för mig, även om det nog tar bort de värsta ångorna.
Det är otroligt svårt att gå från att aldrig hållit i en sprayburk till att plötsligt vilja skapa konst av sprayfärger, men jag tror jag ändå snappat upp tekniken en aning. Nu gäller det bara att öva. För dethär är absolut ett nytt intresse! Det funkar jättebra som tillägg till akrylmålning, vilket var makens tanke när han gav mig denna födelsedagspresent. Sprayfärg och akrylfärg går att måla på varandra.
MYCKET PROGRAM DEN SENASTE TIDEN
Men jag skall också erkänna att jag är ganska trött just nu, naturligt trött. Det har varit så mycket specialprogram den senaste tiden, och så mycket som vi behövt fixa här hemma. Jag har inte velat välja bort något, utan lite försiktigt tänjt på min egen orkar-gräns.
Efter kraschen 2015 är det så ofantligt irriterande att inte orka lika mycket som innan, och ibland måste jag faktiskt tänja en aning för att få allt som behöver göras gjort. Korta tider så kan jag göra det. Men det kommer också denhär tröttheten när jag hållit på ett tag. Det enda jag egentligen kan göra är att vila. Det räcker egentligen med ett par dagar.
Dessutom går min ork lite i vågor. Ibland är jag mer energisk, så jag brukar utnyttja den tiden. Efteråt kommer alltid en down-period, när jag automatiskt är tröttare. Jag går absolut inte på höga övervarv, utan kan känna mig en aning mer lätt och energisk bara. Det är inget onormalt över det, som det kanske låter. Upp och ned. Energi och trötthet. Såhär funkar jag bara liksom.
Ett besök på biblioteket i grannbyn tillsammans med alla tre barnen. Flickorna har gått i konstskola iår, så självklart ville vi ju se deras utställda alster. Dessutom har jag bland annat hunnit träffa både mina jobbarkollegor och vara på det första riktiga föräldramötet till skolan sedan corona-pandemin kom. För oss som får vardagen att rulla, men inte hinner med mer än så (småbarnslivet!), har denna månad varit ganska intensiv. Rolig, men intensiv. Varje vecka har varit fylld av specialprogram.
OMMÖBLERING I HUSET
Vi har möblerat om och sorterat bort leksaker i döttrarnas rum, och dessutom håller vi på att tömma vårt datarum. Det är nog här energin börjat tryta känner jag.... Lilleman skall nämligen få datarummet som sitt rum. Dethär blev dock ett ofantligt stort projekt. Tre bokhyllor skulle plötsligt minimeras till två, och grejerna som lämnar över skall också placeras någonstans. Med en liten som inte vill ligga på golvet långa stunder går det väldigt långsamt framåt. Men nu är flickornas rum klara. Det enda som fattas är fler tavlor (som jag ju lovat att jag ska måla...).
Och faktiskt är det nästan bara att kasta ut en del grejer ut nya barnrummet nu, och börja möblera. Ja, och köpa garderober, för det var ju inte tänkt att dethär skulle bli ett barnrum. Men jag vet fortfarande inte vart en del saker ska placeras, som fotoalbum och min ljusterapilampa. Det är fullt överallt nu... Fördelen är att jag sorterat, slängt, och sparat i förvaringslådor. Det har jag inte gjort på kanske 9 år, hehe. Men det är ett pågående projekt än. Såhär ser det ut i kaoset nu - men snart har vi ett nytt barnrum:
BÄSTA ÅRSTIDEN FÖR MIG
Jag mår ju alltid väldigt bra just denhär årstiden. När våren är på antågande, då är min energi som bäst och humöret jämt.
Då när man börjar se små gröna knoppar i de länge så kala träden längs min promenadrutt, då ler mitt inre. Som ett slags välbehag, som förnöjt väntar på värmen.
När det gröna exploderar och fylls ut med färger som lila, gult och vitt utmed vägkanten, då kan jag andas lätt. Det är något med våren och sommaren som gör att jag mår så bra.
Det är ljuset, solen, värmen. Det är de gröna färgerna, blommorna, vattnet.
Och ju äldre jag blir desto mer har årstidsväxlingarna börjat påverka mig.
Nu har jag ju faktiskt förmånen att kunna gå ut klockan 9 på en morgonpromenad med ett litet knytte i vagnen. Jag, som inte varit någon morgonmänniska på grund av att en medicin gjort mig så seg och trött. Jag tar den inte just nu, just på grund av att det inte är någon bra kombination när man har en liten bebis. Nu vaknar jag alert och pigg, och hinner känna den fuktiga sommargrönskan som omger oss just nu. Ja, jag njuter.
TACK FÖR DENNA GÅNG!
Det var en lång uppdatering om läget. Jag skall försöka hinna skriva snart igen. Det är fint att märka att ni fortfarande loggar in hit och läser. Speciellt roligt är det att veta att framförallt inlägget om självhjälp när ångesten är som värst hjälpt så många. Och det är också intressant att jag har minst lika många läsare från Sverige som härifrån Finland. Jag märker ju att mina inlägg om emotionellt instabilt personlighetssyndrom ständigt är i topp, men om du vill att jag skall ta upp något särskilt här på bloggen får du gärna kommentera/maila mig.
