Visa inlägg taggade med 'yrkesrehabilitering'
Min väg tillbaka till arbetslivet efter en långtidssjukskrivning
INTE FULLT ÅTERSTÄLLD,
MEN INTE HELLER ICKE-ARBETSFÖR
Om att bli beviljad yrkesinriktad rehabilitering istället för fortsatt sjukskrivning
*Denhär texten är en direkt fortsättning på mitt föregående inlägg "Att plötsligt vara långtidssjukskriven för psykisk ohälsa".* 
"Jag var på gränsen att bli marginaliserad som 30-åring. Jag höll på hamna utanför arbetslivet, för att jag inte längre trodde på mig själv som en arbetsför person".
AVSLAG PÅ SJUKDAGPENNING
Under min långa sjukskrivning (år 2015--->) var jag sjukskriven i ett och ett halvt år. I sträck. Utan pauser. År 2017 närmade jag mig alltså de maxdagar för sjukdagpenning som Folkpensionsanstalten här i Finland beviljar. Men jag kände mig ändå inte arbetsför. Jag mådde fortfarande dåligt efter den djupa depressionen, även om den hade övergått till att bli medelsvår. Min krasch hade varit så djup att jag inte längre kände mig redo för arbetslivet. Min läkare gick med på att försöka skriva ännu ett läkarintyg, men sa väldigt tvekande att han "inte alls är säker på att dethär kommer att bli godkänt".
FPA har särskilda kriterier för att bevilja sjukskrivningar, som jag inte längre är särskilt väl insatt i. Men när man nått maxdagarna ansöker man inte längre om sjukdagpenning, utan om sjukpension. Det betyder inte att man kommer att vara pensionär resten av livet, utan det är också något som man kan återgå till arbetslivet med. Egentligen skiljer det sig inte mycket från vanlig sjukskrivning, i varje fall i mitt fall, förutom att det visade på att jag var långtidssjukskriven.
Men att få sjukpension för psykisk ohälsa är inte lätt. Det är höga kriterier för att få det att gå igenom. Det räcker inte alltid med intyg från läkare, där de beskriver svårigheterna och räknar upp diagnoserna. Det beror helt på vilken diagnos man råkar ha. Jag hade då EIPS och generaliserat ångestsyndrom på läkarintyget.
När jag fick hem brevet från FPA och öppnade det kände jag paniken stiga i kroppen.
Avslag.
"Din arbetsförmåga är inte tillräckligt nedsatt för att FPA skall godkänna din ansökan".
Jag var alltså inte tillräckligt sjuk för att beviljas sjukperson.
Jag hade psykisk ohälsa, men den ansågs inte vara tillräckligt funktionsnedsättande för att jag skulle vara helt icke-arbetsför.
Och även om läkaren hade varnat mig för dethär, så hade jag ändå trott att det skulle gå igenom. Jag trodde att en läkare, som kände mig, hade tillräckligt mycket att säga till om. Jag var nästintill chockad. För vad skulle jag nu göra?
DE NYA ALTERNATIVEN
Jag hade jättesvårt att acceptera dethär beslutet. Jag kände mig förnedrad och inte lyssnad på. Som om FPA inte alls förstod hur mycket min psykiska ohälsa fortfarande påverkade min vardag. Jag var arg och ledsen på samma gång. Med tanke på hur EIPS kan orsaka svårigheter att reglera känslor så kändes det verkligen som om FPA drog undan mattan under fötterna på mig. Som om de ville att jag skulle falla tillbaka, nu när jag äntligen hade börjat kunna stå upprätt. Jag hade mest lust att bara ge upp och sluta kämpa för att försöka må bättre, för det kändes så himla tungt. Jag hade så svårt att kunna acceptera att dethär inte var ett bakslag. Det var mina tankar just då, även om jag i efterhand har insett att det bara var mina egna tolkningar.
Jag hade väl egentligen tre alternativ:
1. Jag kunde börja jobba som vanligt igen (men eftersom jag inte hade haft fast anställning när jag blev sjukskriven, så hade jag inte heller ett arbete att direkt gå tillbaka till - så jag behövde i så fall börja söka jobb).
2. Jag kunde överklaga beslutet, vilket högst troligen bara skulle ge ännu ett avslag och förlänga min ångest.
3. Jag kunde välja att få sysselsättningsfrämjande yrkesrehabilitering, som jag redan automatiskt blivit beviljad i samband med beslutet.
Jag valde alternativ tre, även om jag verkligen inte alls ville. Men jag behövde ju trots allt få in pengar, och att direkt återgå till arbetslivet skulle inneburit en totalchock, något jag inte hade klarat av.
December 2018. Hade återgått till arbetslivet på riktigt. Ännu en tent avklarad i skolan.
EN EGEN YRKESCOACH
I samband med att jag blev beviljad yrkesrehabiliteringen fick jag samtidigt en egen coach, som skulle hjälpa mig att hitta en arbetsplats där jag kunde utföra min rehabilitering. Jag kan inte direkt säga att jag är nöjd med den hjälp jag fick, för någon vidare handledning var det tyvärr inte. Hon ansåg att jag själv skulle ge förslag på arbetsplatser där jag kunde tänka mig att jobba - något som var ännu svårare på den tiden, eftersom jag enbart var utbildad utvecklingspsykolog och det inte finns ett specifikt yrkesområde just för oss. Det kan också hända att det var därför jag fick så lite handledning av coachen - hon hade inte en aning om vad min utbildning innebär.
Jag visste själv att jag ville tillbaka till min gamla arbetsplats. Jag tyckte om mina arbetskamrater där och jag hade trivts med det jobb jag gjorde. De som beviljat rehabiliteringen var däremot inte alls nöjda med dethär alternativet. De ville att jag skulle hitta en helt ny arbetsplats. Än idag har jag lite svårt att förstå den tankegången. Det var ju nämligen inte jobbet som gjort mig sjuk och fått mig att krascha, vilket de tycktes tro. Av någon anledning accepterade de inte det faktum att jag inte blivit utbränd på min arbetsplats. Därför tyckte de också att det var ett fruktansvärt dåligt alternativ.
Jag själv visste ju att den gamla arbetsplatsen var min chans att faktiskt komma tillbaka till arbetslivet. Det var förutom ett ställe jag trivdes på även en arbetsplats där jag kunde alla rutiner och kände alla, både personal och boende. Min krasch har gjort att jag fortfarande i dagsläget har svårt för förändringar och jag vill helst ha det ganska inrutat. Då var det ännu viktigare. Jag ville bara gå tillbaka till något jag kunde någorlunda, inte till ett ställe som var helt nytt för mig. Jag ville ha det gamla, trygga.
Jag hade absolut inte klarat av alla intryck och nya arbetsuppgifter som en helt främmande arbetsplats hade erbjudit. Jag hade gått under. Jag är tvärsäker än idag att en sådan process hade gjort återgången till arbetslivet väldigt tung och svår, om inte omöjlig.
Så jag tjatade. Jag vidhöll bestämt att jag vill till just den arbetsplatsen som jag redan föreslagit. Jag sa att om det alternativet inte går, så måste KEVA (som beviljat rehabiliteringen) hitta en jobbplats som de anser lämplig - för jag visste inte. Jag fick aldrig några förslag.
Men jag fick slutligen igenom min vilja - men med bestämda villkor.
Om jag valde att göra min arbetsrehabilitering på gamla arbetsplatsen skulle jag bara få sex veckors rehabiliteringspenning. Mer än så vägrade de betala ut. I vanliga fall beviljas en sådan rehabilitering för minst 3 månader. Så det var absolut inte lång tid - men jag godkände det med lättnad. För en gångs skull lyssnade jag på min magkänsla som sa att dethär var det rätta alternativet. Jag svalde känslan av att de lite ville straffa mig för att jag inte följde deras rekommendation.
EN SVÅR ÅTERGÅNG
År 2017 tog jag mina första stapplande steg tillbaka till arbetslivet. I sex veckor fick jag alltså möjlighet att vara på mitt gamla jobb. Innan hade jag alltså varit anställd som vårdbiträde, där jag i princip gjorde samma uppgifter som en närvårdare - men där jag saknade själva behörigheten. Meningen var att jag snarare skulle jobba med sysselsättning av de boende än att vara i vården. Jag hade alltså inte ansvar för något, utan jag var som en extra resurs. Jag assisterade vid matsituationer, gick på promenader och samtalade med de boende. Pysslade med sådant som de tyckte om.
Jag fick ganska långt justera mina arbetstider. Jag hade inte jobbat fulltid innan sjukskrivningen, så jag hade inte det kravet på mig. Jag började med mindre timmar i veckan, och skulle försöka utöka så mycket som möjligt upp till 75%:s arbetstid. Då var jag ganska nära det jag jobbat innan. Men jag fick lite friare tyglar av KEVA, eftersom jag bara hade sex veckor på mig.
I början hatade jag varje arbetsdag. Jag ville inte. Det var en enda lång plåga. Jag blev så översköljd av intryck att det tog andan ur mig. Jag blev så trött av de få timmar jag var där. Jag hade ingen motivation att ens gå dit. Jag hade ingen tilltro till att jag var duktig.
Men jag gick. Varje dag gick jag dit, oavsett hur mycket ångest jag hade. Jag ville bara få undanstökat dehär sex veckorna och sedan återgå till sjukskrivning, för jag tyckte absolut inte att jag klarade av dethär.
ATT VARA UTANFÖR ARBETSLIVET 1,5 ÅR
Såhär i efterhand har jag insett att det var mycket nära att jag faktiskt skulle förblivit sjukskriven i kanske resten av mitt liv. Det händer något med en människa när man är sjukskriven under lång tid och bara är hemma.
Man tappar helt tron på att man faktiskt kan tillföra arbetslivet något.
Jag trodde på fullt allvar att eftersom jag mådde psykiskt dåligt så var jag en värdelös arbetstagare. Jag trodde inte längre att arbetslivet var något för mig. Jag trodde inte att någon ens skulle vilja anställa mig. Jag hade dessutom glömt hur det kändes att ingå i ett jobbsammanhang, med arbetsuppgifter och arbetskamrater. Jag vågade inte ens längre hoppas på att jag skulle klara av det, för jag kände mig så dålig och värdelös redan som det var.
Och ju längre tiden gick, desto längre bort från arbetslivet kom jag mig. Jag glömde bort hur viktig den biten varit för mig.
Jag inser ju nu i efterhand att jag aldrig skulle känt mig tillräckligt återställd om jag lyssnat på min inre röst. Oavsett när min sjukdagpenning skulle ha blivit avslagen så skulle jag aldrig varit redo att återgå till jobblivet. Jag skulle aldrig känt mig redo att återvända. Det blev en så hög mur mellan mig och arbetslivet. Och ju längre tiden gick, desto högre blev den.
September 2018.
Många gånger var kombinationen jobb, studiedagar och småbarnsliv otroligt tröttsamt. Som synes. Men
det var värt det.
BITAR SOM FÖLL PÅ PLATS
Ännu mitt inne i rehabiliteringsperioden trodde jag ännu inte att jag skulle återvända till arbetslivet direkt efteråt. Jag såg snarare bara nattsvart på framtiden. Men bara de sista två veckorna hände något med mig. Den förlamande tröttheten som jagat mig under de tidigare fyra veckorna var borta. Jag gick inte längre omkring som i en dimma. Arbetsuppgifterna flöt på ett helt annat sätt, och tog inte all energi ur mig.
Jag började hitta min gamla jobbidentitet igen. Den som helt försvunnit under den tid jag varit sjukskriven. Jag insåg att dethär ju var roligt, och något som jag tyckte om. Något som jag faktiskt hade saknat. Jag deltog mer och mer i vården, även om jag inte behövde det. Men jag ville själv. För det var min jobbidentitet som vaknat till liv. Jag blev den glada kvinna som jag faktiskt varit på mitt jobb innan kraschen. Jag lämnade ångesten på utsidan när jag kom till jobbet - och kunde istället fokusera på mitt jobb.
I samma veva fick jag reda på att det skulle komma en ledig tjänst till boendet. Min spontana idé var att jag skulle börja gå på läroavtal till närvårdare, nu när det faktiskt fanns en chans till det (för då behövdes en ledig tjänst som jag kunde få). Jag var absolut inte säker på att jag skulle klara av det - att både börja studera och jobba 75% efter så lång tid som sjukskriven. Dessutom med två små barn hemma. Men jag ville verkligen dethär. Och som tur var så var min chef villig att låta mig försöka.
Det blev också slutligen min väg tillbaka till arbetslivet. Tack vare en påtvingad arbetsrehabilitering fick jag känna att jag ju faktiskt hade något att tillföra arbetslivet - och framförallt att jag ju faktiskt klarade av det. Och tack vare läroavtalet fick jag nu möjlighet att jobba med det jag trivdes med, samtidigt som jag nu kunde bli behörig närvårdare om något år.
Det var inte lätt alla gånger, speciellt inte med tanke på att mina barn också var relativt små vid denhär tiden. En del dagar tvingade jag mig att orka, en del dagar kändes hopplöst svarta och fulla med ångest. En del dagar var jag obotligt trött. Men jag gav aldrig upp. Jag visste att även om jag hade ångest nu så skulle jag må bättre av att gå till skolan eller jobbet. Så jag steg över den bit av muren som fanns kvar, drog ett djupt andetag och fortsatte se målet som jag hade lagt upp för mig själv.
Jag fick i början mycket stöd av mina terapeuter, som peppade mig när jag själv tvekade till om dethär verkligen var något jag skulle klara av. Mitt självförtroende var nere på bottnen när det gällde det mesta. Och deras positiva ord var egentligen det enda som krävdes för att jag skulle orka kämpa lite till. Så lite behövs egentligen för att ge någon annan ny energi att fortsätta om den tvekar.
Efter ett år kunde jag se tillbaka och inse att jag faktiskt inte hade en enda sjukdag som berodde på mitt psykiska mående. Det var en vinst, en jättestor seger för någon som nästan hade gett upp tanken på att någonsin återvända till arbetslivet.
Maj 2018.
Ett år efter att jag återgått till jobbet igen - och insåg att jag inte hade en enda sjukskrivningsdag
som berodde på psykisk ohälsa. Det var en stor seger.
LIVSVIKTIG REHABILITERING
Såhär i efterhand är jag enormt tacksam för att jag inte blev beviljad sjukpension, för det hade bara skjutit upp återgången till arbetslivet ännu längre och gjort det ännu svårare att komma tillbaka. Tack vare den yrkesinriktade arbetsrehabiliteringen fick jag en chans att få in en fot i arbetslivet igen, utan att pressas av för stora krav som ett vanligt arbetsavtal skulle ha gjort. Nu hade jag fått chansen att bli en del av arbetslivet igen. Få in de rutiner som krävs för att klara av ett arbete.
Det absolut viktigaste var nog att få möjlighet att bara ingå i ett jobbsammahang igen. Inse att jag saknat gemenskapen som kollegerna ger och det behov som vi alla har - att ha en uppgift i livet. Rehabiliteringsprocessen var absolut inte optimal, det var mycket som inte funkade, tack vare krångligt pappersarbete - men slutresultatet blev ändå bra.
Jag var på gränsen att bli marginaliserad som 30-åring. Jag höll på hamna utanför arbetslivet, för att jag inte längre trodde på mig själv som en arbetsför person. Därför vill jag visa hur viktigt det faktiskt är att man erbjuds yrkesinriktad rehabilitering. Den kan se ut på många olika sätt, men är en otroligt viktig del av återgången till arbetslivet/ chansen att få in en fort i arbetslivet. Den må kosta samhället en del pengar - men den räddar också människor från att bli helt utanför.
Det är så otroligt lätt att hamna mellan stolarna, mellan sjukskrivning/arbetslöshet och arbetsliv. Därför är det också så jätteviktigt att rehabiliterande tjänster finns - och att man kan få dem utan att behöva kämpa för sin rätt, för när man befinner sig på bottnen, fylld av självtvivel, tror man inte längre alls på sin egen förmåga. Då skulle man inte heller orka kämpa för att få rehabilitering.
Jag trodde ju själv att jag kunde återvända till arbetslivet först när jag var helt återställd. Det var en tanke som behövde en del modifikation. Jag behövde absolut ta mig ur den djupa depressionen jag hade för att kunna jobba. Jag hade inte kunnat börja tidigare än vad jag gjorde. Men jag hade inte heller blivit återställd lika fort om jag inte återgått till arbetslivet i det skedet. Faktum är att också återgången till arbetslivet gjorde att jag fick en till bit tillbaka av mitt jag. Blev återhämtad. Och dessutom - jag insåg först senare att jag aldrig skulle återgå till att vara samma person igen. Jag skulle inte bli återhämtad så som jag först trodde - genom att gå tillbaka till den jag varit. Jag bar ju nu helt nya erfarenheter med mig.
Bara för att man mår dåligt behöver det inte heller betyda att man är totalt icke-arbetsför. Det hade jag trott. Men jag hade fruktansvärt fel. Jag må ha mina psykiska svårigheter, men det betyder inte automatiskt att jag inte kan sköta mitt jobb. Min jobbidentitet mår bra och trivs. Vi har ju alla olika roller i vårt liv, varav jobbrollen är en av dem. Och den kan vara jätteduktig även om man lider av psykiska problem. De följs inte alltid åt. De krockar inte ens alltid.
När jag jobbar har jag min yrkesidentitet, som lämnat de personliga problemen på utsidan av dörren när jag gick in till min arbetsplats. Men det hade jag glömt bort när jag var sjuk (jag anser att jag var sjuk i svår depression, för den tog verkligen över mitt liv - men jag är definitivt inte sjuk i EIPS, även om det ställer till problem ibland).
Snodd bild, vet tyvärr inte varifrån.
Har du fått yrkesrehabilitering? Vad tyckte du om det? Dela gärna med dig i kommentarsfältet.