Pamelaheader

Tips till anhöriga från både den närstående och drabbades perspektiv

Skrivet av Pamela Lundberg 28.12.2021 | 1 Kommentarer

 

TIPS TILL ANHÖRIGA SOM HAR NÅGON NÄRSTÅENDE SOM LIDER AV PSYKISK OHÄLSA

-BÅDE UR EN ANHÖRIGS OCH EN DRABBADS PERSPEKTIV

 

IMG 20210704 195817

Dethär inlägget är riktat till dig som är anhörig till någon med psykisk ohälsa. Du kan vara en familjemedlem, men även en vän eller en släkting. Min make och jag har samlat lite tips till just dig, utifrån våra egna perspektiv. 

Inlägget har vi skrivit helt skilt från varandra. Jag har bett min make skriva den första delen. Det är därmed också helt hans ord, liksom hans erfarenheter och åsikter. Samma sak som att mina åsikter och erfarenheter är helt mina egna. Ni kommer ändå att märka att trots att vi skrivit ned våra tankar helt själva, så hör ändå våra tips ihop till en helhet. 

Christer

TIPS TILL ANHÖRIGA FRÅN MIN MAKES PERSPEKTIV
Utgående från anhörigperspektivet

Skrivet av min make Christer

 

"Jag skriver detta ur mitt eget perspektiv grundat på erfarenheter från sena hösten 2015 och framåt, då psykiska hälsan för min frun störtdök, landade – och sedan skulle byggas stabilt igen.

Jag har sagt det förut – och jag tvekar inte att säga det igen. Då ens närståendes psykiska hälsa brakar samman känner man sig själv som närstående väldigt liten och hjälplös. Det var i stort just det jag kände hösten 2015, då den något sånär stabila vardagen ändrades och framdeles handlade om osäkerhet och rädsla. Rädsla för hur det skall bli, hur man ska göra, vad jag vågar säga. Det fanns så mycket mer frågetecken än kunskap den tiden.
Nu när jag i december 2021 ser tillbaka så känner jag att jag genomgått något som gjort både mig och min fru starkare.

 
Nedan följer några punkter som jag personligen har lärt mig under resan som närstående:

 
-Som närstående till någon som första gången plötsligt drabbas av svår mental ohälsa är du som närstående rädd och osäker. Det är inget att skämmas för. Du kommer att vara rädd och osäker, men det är enligt mig helt naturligt.
Jag försökte själv först visa en fasad där jag som anhörig hade läget under kontroll – men den glansbilden fick jag riva ganska snabbt. Det är helt okej att vara osäker och rädd.
För mig hjälpte rådgörande och diskussioner med personer som förstod sig bättre på ämnet. De var guld värda för mig i det skedet då jag inte visste vad som var på gång och vad som komma skall.

-Jag brottades med mycket oro för att vi snabbt skulle hitta den rätta hjälpen åt min fru. Eftersom min frus tillstånd hösten 2015 var dåligt så gick vägen via akutremiss från läkaren på den lokala hälsovårdsstationen direkt till den psykiatriska avdelningen till Roparnäs. Vi hade inte insett vart det var på väg. Min fru började vara för trött för att söka hjälp, och jag trodde det skulle bli bättre av sig själv.
I efterskott inser jag att den som är svårt ansträngd med psykisk ohälsa inte har den ork som behövs för att söka den behövliga hjälpen.

-När avdelningsvården för min fru var över började tiden att bygga upp ett mående igen. Det blev mycket sjukskrivning, test av mediciner och otaliga timmar terapi.
Ifall du som närstående råkar ut för detta så är mitt råd att acceptera att det kommer att ta tid. Det kommer att ta väldigt lång tid. Det är bara att acceptera.
I början trodde jag personligen att fruns mående skulle vara uppbyggt på 2-3 månader, men där fick jag en lärpeng. Faller man djupt så tar det tid. Räkna med år istället för månader. Acceptera.

-Alla som brottas med psykisk ohälsa reagerar olika. Du skall som närstående inte när rehabiliteringen börja tro att du behöver ge dagliga råd och anvisningar på just hur din närstående skall göra för att må bättre.
En grund som jag lärt mig är att finnas till för personen. Lyssna.
Jag var i början själv snabb med att ge mina råd, men i efterskott hade jag gjort tillräckligt med att bara lyssna och finnas till för henne.

-Min fru har en terapeut som hon under sjukdomstiden och senare gått till med jämna mellanrum.
Jag är inte min frus terapeut. Hon har en sakkunnig till hjälp från vådens sida. Det har jag fått lära mig om och om igen, många gånger då jag försökt leka terapeut.

-Att vara närstående till en person med svår eller långvarig  psykisk ohälsa är tungt. Det är påfrestande. Det kan inte förskönas på något sätt.
Som närstående är det viktigt att du tar hand om dig själv både fysiskt och psykiskt för att orka finnas där för den sjuka. Missköter du dig själv och inte tar dig tid att hämta energi så har du heller ingenting att ge.
Ta hand om dig själv som närstående.

-Det är viktigt att redan i ett relativt tidigt skede i sjukdomen helt acceptera att det även för den närstående kommer att ändras om i rutinerna framöver. Detta har jag som aktiv person fått lära mig den hårda vägen många, många gånger. Bokar jag in för mycket fritidsaktiviteter eller familjeaktiviteter som sedan går ut över min frus ork -  så kommer ett bakslag i fruns mående. Alltid.
Livet kan för den sjuke inte accelerera mot ett gott mående snabbare än rehabiliteringen går. Acceptera. "

 

IMG 20211224 121552841 HDR

TIPS TILL ANHÖRIGA FRÅN MITT EGET PERSPEKTIV
Utgående från de drabbades perspektiv

1. Våga fråga, utan att bli för påträngande
Det som jag uppskattat mest av allt är att veta att min man alltid funnits där. Han har fortsatt att fråga, och vi har kunnat diskutera mitt mående. Men min man har också lärt sig att jag ibland faktiskt inte alls vill prata. Han har lärt sig att acceptera att jag just då inte orkar, eller faktiskt inte vill, diskutera hur jag mår. Han har lärt sig att acceptera det och ta ett steg tillbaka. Men jag har samtidigt alltid vetat att jag när som helst kan berätta hur det känns, och att han finns där de gånger när jag bara vill ha en kram. 

2. Våga lyssna, utan att kunna ge svar
Det viktigaste för mig är att min man och de vänner jag velat att anförtro mig åt alltid vågat lyssna på mig. De har kunnat ta emot mina svar om hur dåligt jag mått just då, och istället för att ge uppmuntrande pårop har de frågat vidare eller bara suttit tysta. Jag har aldrig krävt att de skall lösa min situation, utan det är ju jag som skall göra det. De behöver inte ha svaren på mina problem, de behöver inte ens lösningar eller tröstande ord.
Ibland är ett lyssnande öra så mycket bättre än ord som "det kommer att bli bra", "du är så stark så du klarar det nog", "försök att göra något roligt så mår du bättre", "ja, men du mår ju bättre nuförtiden jämfört med för några månader sedan". Sådana ord ger mig mera en känsla av att personen inte vill lyssna på vad jag säger, och jag känner mig snarare tillplattad. 
Stå ut med att inte ha några lösningar som svar, för det har du troligen inte. Om jag verkligen känner att jag behöver sådana råd så frågar jag.

3. Hjälp gärna, men ta inte över vården
Min man var i början så orolig att han helt ville ta hand om dig. Han ville gärna vara terapeut, pappa, man och praktisk hjälpare samtidigt. Tyvärr är det ingen bra kombination. Släpp kravet på att du som anhörig skall fungera som terapeut åt din anhöriga. Den anhöriga har en vårdkontakt av en anledning. Lita på att hen får den hjälpen hen behöver där. Våga stå bredvid och stödja, men tyvärr så kan du inte göra din anhöriga frisk. Hjälp hellre till med det praktiska, samtidigt som du är en lyssnare. Laga mat, städa, ta hand om barnen. Beroende på hur dåligt din anhöriga mår, lite olika hjälp med vardagen behöver hen. 
Och våga blanda dig i vården när du märker att det inte fungerar som det ska! Den som mår dåligt orkar inte framhäva sin rätt att få hjälp och tampas med byråkratin. Där har du en viktig roll. Min man började blanda sig i min vård när han märkte att jag inte fick rätt hjälp, utan att jag bara blev sämre och sämre. Han stred för att jag skulle få en remiss till slutenvården, eftersom jag tyvärr hann bli i så dåligt skick innan läkare i allmänvården förstod hur dålig jag faktiskt var.

4. Våga ställ krav, men lyssna på vad din anhöriga klarar av
Det är helt okej att pusha din anhöriga till att ta hand om sig själv. Uppmuntra hen att ta promenader, träna, träffa vänner, laga mat och ta hand om hushållet. Kom dock ihåg att orken kan variera väldigt mycket från dag till dag, så lyssna på din anhöriga. Fråga vad hen behöver hjälp med. Fråga om hen vill ta en promenad med dig eller hitta på något roligt. Utmana och försök pusha i lagom mån (oftast vill man ju inte göra något alls som djupt deprimerad), men acceptera ändå ett nej. Föreslå en annan dag, så hinner din anhöriga förbereda sig mentalt på det. 

5. Fortsätt att höra av dig, trots att du inte får någon respons
Om man mår jättedåligt så orkar man inte höra av sig till vänner och anhöriga. Det betyder inte att jag inte bryr mig eller att jag helt glömmer bort mina anhöriga. De finns ofta i mina tankar, men steget till att orka höra av sig kan vara för stort. Så fortsätt att höra av dig även om personen ifråga inte svarar eller aldrig själv hör av sig. Det finns inget mer värmande än några ord via whatsapp eller ett kort telefonsamtal.

 

Kommentarer

  • Milli 29/12/2021 1:42pm (6 månader sen)

    Tack för att du/ni delar med er. Så viktiga råd och kloka tankar. Allt gott till er och familjen!

    • Pamela Lundberg 10/01/2022 10:16am (6 månader sen)

      Tack för fina ord! Och detsamma!

Skriv en kommentar