Vad innebär det att ha ett liv värt att leva?

Skrivet av Pamela Lundberg 19.03.2022 | 0 Kommentarer

VAD INNEBÄR 
'ETT LIV VÄRT ATT LEVA'?

Jag skriver ofta att jag nuförtiden har ett liv som är värt att leva. 
Men jag vet att jag egentligen aldrig förklarat närmare vad jag menar med det. 
Jag tänkte att jag skulle göra ett försök nu. 

Det finns ju inga rätta svar på vad ett bra liv är.
Alla måste utgå från vad man själv mår bra av, och var man befinner sig i livet.
Så mitt perspektiv är från en snart 36-årig småbarnsmamma, husägare, landsbo med fast deltidsanställning. En ganska introvert tänkare som älskar att skriva och som trivs hemma.

Ett tillräckligt gott liv för mig innehåller ett liv som är fyllt av berg-och dalbanor, målande, ångestmoln på axeln, stressiga morgnar, terapitider, småbarnsliv, skjutsar till och från barnens tidsaktiviteter, läxläsning med barnen, den eviga frågan vad man skall laga för mat idag, vagnpromenader, slötittande på Netflix-serier, terrasshäng, bokläsning, konstanta diskussioner om barnens skärmanvändning, kompisfika och fredagsmys. 

Jag hade en gång ett liv som faktiskt inte innehöll mycket mer än ångest. Visst klarade jag någorlunda de måsten som vardagen innehöll, men ändå var allt en ständig kamp mellan ångesten och mig. Ångesten drog orken ur mig, och i slutet av dagen var det den som överskuggat allt.
Och det finns också en tid då jag satt på en sluten psykiatrisk avdelning och hade bestämda mattider, sovtider, fikatider. 
En vardag där ångesten helt tagit över.
Därför är jag så tacksam över att kunna ha en fungerande vardag i dagsläget. 
Det är för mig ett liv som är bra.

Ett tillräckligt gott liv är en lagom dos av både glädje och smärta. Ibland dominerar det ena, ibland det andra. Men i slutänden blir det ändå en balans på alltihopa. Inte varje dag, inte varje vecka eller ens varje period i livet. Men sett i det stora hela. 

Ett tillräckligt gott liv är för mig varken eller, det är både och. 
Ett liv värt att leva är att äntligen kontrollera ångesten, istället för att den styr mig.

För mig innebär ett liv värt att leva helt enkelt ett liv som är i balans. 
Ett gott liv är inte de höga topparna eller de djupa dalarna. 
Ett gott liv är en fungerande vardag.
En ständig balans mellan måsten och fritid. 

Sedan är det ju givetvis ett plus om livet får bestå av sprudlande lycka emellanåt.
Och framförallt - de tunga perioderna skall man kunna bära utan att helt gå under själv av tyngden.
Man skall småningom komma ut på andra sidan smärtan. Man lämnar inte kvar där.
Och när man kommer ut på andra sidan gör man det utan att känna sig helt söndrig.

Ett bra liv handlar ganska långt om att acceptera sina egna personliga egenskaper, förstärka det man tycker om och välja bort sådant som tar energi. Acceptera att livet inte är lätt, utan många gånger är kämpigt och ganska kasst. Att fylla vardagen med sådant man tycker om och att klara av att göra sådant som man faktiskt måste göra. 
Det låter lätt, va? Tjae. 

När jag i årsskiftet 2015-2016 satt på den låsta psykiatriska avdelningen visste jag inte längre vad jag skulle göra för att kunna må bra igen. Det kändes som om jag befann mig i ett djupt hål, där det kompakta mörkret var tjockt och obehagligt. Jag visste inte vart jag skulle gå, för vart jag än vände blicken var det lika svart. 
Det fanns inte en enda ljusglimt. Det fanns bara ångest.
Jag såg ju att livet pågick utanför min ångestbubbla, men jag kunde bara se på. För när jag försökte sträcka mig ut till världen insåg jag att den låg alldeles för långt borta för att jag skulle nå dit.
Och jag hade ingen ork att gå. Mina ben bar inte längre. Mina armar hängde tungt längs kroppen.
Jag orkade knappt andas.

Bild lånad härifrån.

Det tog flera år att bygga upp livet igen. Det var inget som hände plötsligt.
Jag blev fri från den djupa depressionen i något som snarare kan beskrivas som långsamt, sedan plötsligt. 
Precis som Elizabeth Wurtzel en gång skrev i sin självbiogafi 'Prozac nation'.
Det var så små steg att jag själv ofta inte såg dem. Det var oftast något man kan likna vid myrsteg. 
Det var bara kompakt mörker, lite lättnad, och mörker igen. Så höll det på ett par år. Lite bättre, dåligt, lite bättre, jättedåligt, lite bättre.

Men en sommardag år 2020 satt jag på terrassen i solgasset med en bok i handen och tittade upp på mina barn, som lekte lekstugan femtio meter bort. Jag hade ledig dag från jobbet. På bordet framför mig fanns två halvt urdruckna saftglas och glasspapper. En kaffekopp. Rester av vårt eftermiddagsfika. Jag hade hämtat barnen från förskolan och dagis. Det var en helt vanlig dag. Och jag insåg just det - att det är en helt vanlig dag. 
Känslan som infinner sig när jag slås av den tanken. Jag inser att något stort hänt.
"Jag är ute på andra sidan av depressionen nu".
Det har gått tillräckligt lång tid för att jag faktiskt skall våga lita på att mina ben bär nu. Det är ingen tillfällighet. Det är vardag. 
Jag orkar ha barnen själv nu. Ser fram emot våra lediga eftermiddagar tillsammans. Utan att tänka på det har jag bara gjort det som jag känt att jag orkar. Dethär var en omöjlighet för bara ett par år sedan. 

Och plötsligt inser jag att jag, utan att ha märkt det tidigare, sitter mitt i vardagen igen. 
Jag kom i mål. 
Jag kom ut. 
Med mycket små steg.
Och för att jag vågade förändra.
Och sedan, plötsligt. 

Det är svårt att må bra igen efter att man levt med psykisk ohälsa i många år.
Det är svårt för att man vänjer sig vid den inre smärtan. 
Smärtan tar över livet och blir något välbekant, tryggt. 
Den slår ut ens egen personlighet och dikterar reglerna. 
Man accepterar småningom att smärtan hör till ens personlighet. 
Den läggs till och blir något naturligt, precis som skrattet och humorn blir ångesten livet. 
Förlamande ångest som gör att man inte vill leva.

Det är nästan omöjligt att inse det när man är mitt i det, men depressionen ljuger. 
Du är inte värdelös. Situationen är inte omöjlig att ta sig ur. Det kommer alltid alltid att vara såhär. 
Det är depressionen som är ful och äcklig. 
Det är smärtan som har tagit över livet. 
Och det är skrämmande nog bara du själv som kan ta kontrollen tillbaka igen. 

Det tar år. 
Det gör ont. 
Det är bakslag, framsteg, och ytterligare bakslag. 
Man överlever, men inte mer än så.

Men långsamt, sedan plötsligt
står man där och inser att smärtan inte styr längre
och att man faktiskt lever, snarare än överlever.
Det är för mig ett liv som är värt att leva.