Varför prata öppet om psykisk ohälsa?

Skrivet av Pamela Lundberg 29.01.2021 | 1 Kommentarer

Men det pratas ju redan så mycket om psykisk ohälsa i medier?

Jag började skriva om min egna psykiska ohälsa via Instagram redan år 2016. Jag ville vara med och förändra attityden kring det tabu som fortfarande finns i samhället.

Visst talas det allt mer om psykisk ohälsa.
Visst  har vi blivit allt mer vana med att personer i vår närhet  är sjukskrivna och lider av psykisk ohälsa.
Visst läser och hör vi allt mer information om psykisk ohälsa i medierna, men ofta är informationen väldigt ensidig och likadan. Media glömmer bort att ohälsa kan se ut på så många olika sätt, oavsett om man råkar ha samma diagnos som den andre på pappret. Allas personliga erfarenheter och upplevelser skiljer sig åt.
Visst hör man allt mer om psykisk ohälsa. Men det är ofta generaliseringar. Ord.
Förenklingar.
Jag vill visa människan bakom.

Varför är det då så svårt att prata om psykisk ohälsa?

Att höra om andra som mår dåligt eller att läsa fakta om psykisk ohälsa är också något annat än att faktiskt prata om psykisk ohälsa.
Att dela med sig eller att våga fråga vidare när någon i vår närhet drabbats.
Att öppna upp, slå ned spärrar och peta luften ur dessa tabun.
Det är rejält mycket svårare.

Det kan vara jättesvårt att verkligen prata om ohälsa. Oavsett om det kallas depression, ångest, utmattning, personlighetsstörning, bipolaritet, schizofreni, ätstörning, ospecificerat syndrom som passar in under psykisk ohälsa, eller ett syndrom som inte helt uppfyller diagnoskriterierna.

Det är svårt att prata om psykisk ohälsa för att det överlag är svårt att prata om svåra känslor.
Misslyckaden.
Besvikelser.
De gulnande kanterna.
Ärren.
Skrivfelen.
Allt som inte är perfektion och sockersött och vackert.
Allt det som inte är.
Allt det som skaver.

Varför valde jag att vara öppen om min psykiska ohälsa på sociala medier?

Jag började berätta om min personliga erfarenhet kring psykisk ohälsa för att jag själv behövde det.
Jag ville berätta för min egen skull.
Jag ville ändra min egen attityd till mitt dåligmående.
Jag behövde sluta skämmas inför mig själv.

Jag ville berätta för den tonåring som en gång i tiden var jag.
Den tonåring som kände sig ensammast i världen och var livrädd för att någon skulle få reda på hur hon mådde.
Den tonåring som var livrädd för att bli dömd utifrån depressionen. I en liten by i början av 2000-talet var tröskeln att prata om psykisk ohälsa skyhög. Den benämningen existerade knappt, i varje fall inte i alldagligt prat.
Den tonåringen visade upp en glad fasad för att passa in och inte bli stämplad.

Innan år 2016 hade jag tigit om mitt mående i så många år och försökt dölja den biten av mig själv. Det var enbart några få utvalda som visste om hur jag egentligen mådde. Men när jag kraschade rejält i slutet av 2015 insåg jag att jag måste förändra den biten, för det hade inte varit till någon nytta för mig. Jag hade inte ens vågat berätta för min nya läkare om min tidigare diagnos emotionell instabilitet. Min egen rädsla, skam och tystnad hade till slut gjort att jag hamnade på en psykiatrisk avdelning på grund av en mycket svår depression.

Så med darrande hand började jag skriva små, korta inlägg om min depression på Instagram.
Jag var livrädd för att bryta min egen, frivilliga tystnad. Men eftersom tystnadens pris krävde att jag själv gick under som person, bestämde jag mig för att bryta mig loss.
Men när jag befann mig där, i ett ångestladdat mörker i slutet av 2015, kände jag att jag inte längre ville dölja hur jag mådde. Det var en så stor del av mig, som jag behövde få berätta om.

Varför fortsätter jag att berätta om min problematik?

När jag småningom blev friskare och tog mig ur den djupa depressionen insåg jag att jag ville fortsätta berätta min historia. Det kanske kan hjälpa någon annan. För så fel och ensam som jag kände mig under min tonårstid skall ingen annan behöva känna sig. För varje ord jag berättar, blir min inre tonåring mindre ensam.

Jag insåg under utbildningen till erfarenhetsexpert att det var dags att börja berätta hur det är att leva med emotionellt instabil personlighetsstörning, trots att jag aldrig helt fullt ut kunnat identifiera mig med den diagnosen. Innan dethär har jag alltid bara berättat om depression och ångest. Det har varit så mycket mindre stämplande.
Men bakom en sådan diagnos som EIPS finns människor, som är så otroligt olika. Det finns en högfungerande borderline, som jag själv brukar kalla det.
Det talas sällan om det.
Om nyanserna.
Därför har jag fortsatt berätta.

I dagsläget delar jag gärna och ganska obehindrat med mig av min historia. Visst finns skammen med ibland. Men jag har lärt mig att låta den ligga kvar i bakgrunden. Jag låter den inte ta över längre.
För de hemska trollen försvinner först när man tar ut dem i dagsljus.

Och min inre tonåring?
Hon är äntligen fri.
Och stolt.