tisdag 14 november 2017 - 23:41

Pappaskills

Det är få saker som är så tillfredsställande i mitt liv just nu som att vara en duktig förälder i allmänhetens åsyn. Som den där gången när jag och Egon var på restaurang och matningen lyckades utan kladd. Som den där gången när Egon grät i affären och jag lyckades trösta honom med mitt värdelösa trolleritrick. Som den där gången när Egon lekte under ett bord på ett möte, steg upp och jag lite nonchalant lade handen mellan hans huvud och bordet så att ingen kom till skada.

Sådana små saker.

Pappaskills.

Nästan alla barn tycker i något skede att ens föräldrar är sämst, för nästan alla barn får se sina föräldrar då de är just det, sämst. Det är ett faktum jag förlikat mig med. Just nu tycker Egon att jag är världens coolaste, men en vacker dag kommer han tycka att jag är ett långsamt, pinsamt och socialt inkompetent slöseri av mänsklig hud.

Speciellt i jämförelse med någon kompis pappa som är rolig, rik och snygg. Som har ett stort hus, en fin bil och ett intressant jobb. Han heter säkert något coolt också. Typ Luiz eller nåt.

Jag vet inte vem den här personen är ännu, men han kommer att vara där. Med sitt självbelåtna flin och sina oklanderligt organiserade skor.

Men har han protesterat mot miljöförstörelse tillsammans med Tarja Halonen kanske? Va?

Va?

VA?

IMG 20140921 104549

Det känns som att jag kom bort från poängen lite… Hursomhelst...

Det som jag kommer att ha kvar då, som kommer räknas till mitt konto när mina barn rankar sina favoritpersoner i världen, är de där stunderna när det klaffade. När en olycka undveks. När en godnattsaga lästes med roliga röster så att rädslan för mörkret skringrades. När en hand lades på en axel så att ett barns första hjärtesorg lindrades lite grann.

De där stunderna när man för en liten stund får vara så bra som man hade tänkt vara som förälder.

Som min egen pappa.

Som lät sin femåriga son öppna sin första Brunbergs kyss själv och sedan övertalade personen vi reste med att vända om och köpa en ny när den gick sönder.

Som sa “jag älskar dig” dagligen åt ett gäng emotionellt inkompetenta tonåringar som aldrig sa detsamma tillbaka.

Som körde sin son till ishockey flera dagar i veckan i tio år, men när den sonen ringde mellan period 2 och 3 av en match och med rösten full av gråt sa att han ville sluta bara sa “okej” och startade bilen.

Pappaskills.

Trots alla gräl, alla gånger som det blev fel och alla gånger man förvånas över att två personer som delar 50% av sitt DNA kan ha så svårt att se saker och ting från den andras synvinkel.

 

Sånt kommer man ihåg.

 

Det hoppas jag att mina barn också ska göra..

 

Så grattis på Farsdagen Pappa. Det är för sent, men det är lite min grej att vara för sen med allting här på bloggen. Det är mitt brand förstår du.

 

Dessutom har vi aldrig firat en bemärkelsedag när alla andra gjort det förr, så jag såg ingen anledning att göra det nu heller.

 

16387106 1393394404067289 2473805146680790795 n2

onsdag 8 november 2017 - 22:04

Fläskläpp

Vissa dagar känns det som att man aldrig riktigt hinner ikapp. Som att man hela tiden är ett steg efter vad det än är som man jagar efter just då. Dagar då man plötsligt känner sympati för den där prärievargen som aldrig fick tag på den där fågel som vi brukade se på TV när vi var små (Gråben och Hjulben hette det visst?). Nog har fågeln, i princip, det moraliska övertaget i sammanhanget, men måste hen vara ett så självbelåtet as om hela grejen?

Egon ramlade idag och fick fläskläpp. En riktig baddare. Det är inget farligt. Inga sneda tänder. Inga brutna ben. Bara en helt vanlig fläskläpp av varianten som man kan hitta i sin egen trädgård.

Jag var på jobbet så bästa morfar fick hämta honom från dagis till jag kunde slinka iväg. När jag plockade upp lillen hos svärfar så verkade fläskläppen bekomma honom ungefär lika mycket som ränteskillnadsersättningar bekommer en vattenbuffel. Jag frågade Egon “har du fläskläpp?”. Egon svarade “IIIIIIIHAHAAA”, med så stark övertygelse att en oberoende åskådare antagligen skulle komma till slutsatsen att det var fråga som var märklig, inte svaret. Det såg ut att bli en helt vanlig dag med pappa och lillkillen. Bra så.

När han började bli lite trött så insåg jag att jag skulle få problem. Tutten*. Vanligtvis vill han ha den när han börjar varva ner. I det där mellanläget mellan lek och sovdags är det en ovärderlig attrapp för att, och jag menar det här på snällaste möjliga sätt, täppa till gnällhålet. Problemet med en fläskläpp är att kanten på tutten trycker på det svullna området. Således befann vi oss i en situation där lillen skrek efter tutten, fick den, började gråta och sedan räckte tillbaka den till mig med en anklagande min som sa “Den här fungerar inte. Fixa det, skitgubbe!”.

Jag insåg ganska snabbt att det här bara kunde innebära en sak: att vi måste skippa mellanläget helt och hållet, och gå rakt från lek till sömn utan så mycket som en sekund däremellan. Operation håll gråtande gosse vid god vigör var inledd.

I ungefär två timmar gjorde jag vad jag kunde för att hålla pulsen uppe. Vi gjorde alla möjliga aktiviteter runtom Jakobstad, samtidigt som jag försökte prata konstant för att hålla hans hjärna borta från tankar från tutten och vagnen. Det är ett knep som jag använt mig av många gånger innan, speciellt när vi bytte från två sovturer på dagen till en. Skillnaden mellan då och nu är att då var det mest en monolog, avbruten av lite jollrande. Nu svarar Egon också. Inte alltid på ett sätt som för konversationen framåt, men han försöker i alla fall.

Vi åkte till Citymarket där vi körde runt och runt med en sån där kundvagn som har en liten bil längst fram för barn att sitta i. Jag pratade om alla saker vi kunde tänkas behöva. Egon svarade med diverse djurläten och pruttljud. Efter det körde vi runt lite och tittade på diverse industrier som vi körde förbi. Jag pratade om mitt gamla jobb på lager. Egon räknade upp alla personen han känner. Pappa, Mamma, Mommo, och sen en viss Nanna som han ofta pratar om, men som ingen av oss riktigt vet vem är.

Efter en ganska lång stund till med parklek, sång och sightseeing började goda råd vara dyra. Jag räknade med att om jag lyckas hålla Egon på humör dryga 20 minuter till så skulle han somna i bilen på vägen hem utan desto mera gnäll. Men vad skulle vi fylla tiden med? Det mesta av det vi vanligtvis brukar göra var endera för krävande fysiskt av en trött unge eller tidsmässigt opraktiskt.

Då kom jag på det: biltvätten.

Det var den perfekta sysselsättningen. Det är något som vi aldrig har gjort förut, vilket garanterar hans fulla uppmärksamhet. Det kräver ingen fysisk ansträngning, vilket båda av oss var för trötta för. Dessutom går en del av pengarna till Projekt Liv. Kan det bli bättre?

Vi körde till biltvätten, betalade för oss och väntade på vår tur. Jag var upprymd över att få dela den här upplevelsen med min son. Nöjd över att ha kommit på idén. Spänd inför att få se lillens reaktion på högtryckstvätten. Nervös eftersom jag inte kunde komma ihåg om jag hade skruvat bort antennen eller inte. Dörrarna öppnades och ljuset övergick till grönt.

 

“Nu jävlar” sa jag.

 

“Nu jävlar” sa Egon.

 

IMG 20171108 WA2Avbildat: en fullvuxen man som knappt kan tygla sin entusiasm i kön utanför biltvätten

 

*Nappen för rikssvenska läsare. Kunde jag ha sagt det från början? Möjligtvis. Skulle jag kunna tänka mig att göra det, och då eliminera möjligheten att en del av mina läsare läst hela det här inlägget i tron att jag pratar om mina egna man-boobs? Inte en chans!

söndag 5 november 2017 - 20:08

Du ska va snäll, jag är i ett välsignat tillstånd!

Jag hade glömt lite hur det var. Hela den här grejen. Graviditeten.

Jag hade glömt hur trött Linn var. Som om hennes kropp missförstått hela konceptet med däggdjur, födsel av levande ungar och sånt, och istället försöker göra sig till en puppa för den förestående metamorfosen genom vilken barn blir till.

Jag hade glömt hur roligt jag tyckte det var att skämta om att inte vara den mulliga av oss för en tid. Att säga “pip pip pip” när hon backar. Att låtsas spela en melodi på bastuba när hon vaggar fram.

Jag hade glömt hur hårt hon kan slå “på skoj” när hon till sist får nog.

Jag hade glömt frasen hon brukade använda med glimten i ögat. “Du ska va snäll! Jag är i ett välsignat tillstånd!”.

Vi är alltså gravida igen. Om allt går som vi hoppas, så ska Egon bli storebror den andra maj. Vi har försökt berätta det för honom, men det är svårt att veta hur mycket han förstår nuförtiden. Vi hade nog utgått ifrån att han inte förstår något alls av det vi säger tills en dag, för en dryg vecka sedan, då Linn höll ett papper i handen och, halvt på skämt, sa “lägg den här i roskisen” och han med säkra steg gick och gjorde det.

Efter det har vi varit lite mer försiktiga med vad vi säger när han är i närheten. Man får vara försiktig med att använda en del uttryck inom hörhåll av någon som insett att han kan få applåder för att utföra de uppmaningar som han kan snappa upp. Det skulle vara besvärligt att förklara för jourläkaren att orsaken till att vår ettåriga son lider av ryggskott är att mamma sa “prupp de i lungo” åt pappa och lillen råkade höra.

Mycket är annorlunda med den här andra graviditeten än den första. Vi har mycket mindre tid att vara nervösa och googla exakt vilken obskyr tropisk frukt bäst representerar fostrets nuvarande storlek, än mindre ta reda på hur stor densamme är. Det betyder inte att jag inte är nervös. Ibland, när jag tänker på det, är jag livrädd. Det är bara det att det inte är så ofta jag hinner tänka på det.

För det mesta är jag glad och förväntansfull. Varje gång jag ser Egons yngsta kusin blir jag babysjuk som jag nog aldrig blev förra gången. Jag tror faktiskt inte att jag någonsin har längtat efter en bebis förut. Nog längtade jag efter Egon alltid, men inte nödvändigtvis efter en bebis. Det var kanske för att jag inte hade någon som helst referens hur det är att ha en bebis hemma. Nu saknar jag verkligen känslan att bara ha ett litet knytte. Ett litet knytte som bara behöver en. Som håller en runt lillfingret med sina små händer. Som behöver värme. Som inte sprattlar sig lös ur ens famn och börjar banka på skafferidörren och skrika i högan sky efter russin.

Fast en sak är precis lika som förra gången: sympatimagen. Jag tror faktiskt jag har gått upp mer i vikt än Linn sedan hon blev gravid och, följaktligen, kunde gå och köpa choklad närhelst hon vill utan att någon människa med ett uns självbevarelsedrift vågar säga något om det.

 

Fast det är väl allmänt känt att de där kilona bara rinner av en när man börjar amma sedan.

 

Så det är väl något att se fram emot…

egon1 2

PS. Ni har kanske märkt att att bloggen fått ett litet ansiktslyft? Bilderna är tagna i somras av Egons fadder, Linda på LYSA Photography.

tisdag 31 oktober 2017 - 17:45

5 sätt för män att reagera på #metoo

Jag var i Vasa på galej när #metoo uppdateringarna började fylla mitt flöde. Jag satt längst bak i ett litet konferensrum fyllt av gymnasister på ett evenemang som heter “politikerskolan” och skulle snart ställa mig längst fram och prata i 25 minuter om feminism. Jag var en av tre talare som skulle tala om jämställdhet. De andra talarna var två kvinnor, den ena från kvinnoförbundet som skulle prata om milstolpar för jämställdheten i Finlands historia, den andra jobbade på brottsofferjouren och skulle prata om att arbeta inom fängelsebranchen som kvinna och vad brottsofferjouren var.

Jag skulle prata sist. Kvotmannen. En småfet lärare på halvtid som skulle prata om … ja … lite ditt och datt.

Jag var skitnervös.

Låt det vara min ursäkt för att jag inte sa ett ord om #metoo i den dagen, varken i min presentation eller på bloggen. För att jag istället skrev ett inlägg om hur cool jag kände mig på café. För att jag, med min sedvanliga känsla för vad som är hett just nu, skriver om det ett par veckor senare.

Det är inte ofta jag uppdaterar den här bloggen, men när jag gör det så det är det banne mej med känsla för timing!

Först och främst vill jag uttrycka min glädje över den här kampanjen. Det är sällan man ser en så lyckad kampanj på sociala medier. Den har ett klart syfte, den är inkluderande, den belyser ett samhällsproblem på ett sätt som gör att alla blir tvingade att se sig själv i spegeln utan att bli direkt utpekad. Den gör inga stora svepande uttalanden såsom #yesallwomen gör utan låter varje inlägg prata för sig själv. På mitt flöde ser jag studeranden, arbetande människor, hemmaföräldrar, högt uppsatta politiker, min egen fru. Alla med en berättelse eller bara ett kort, enkelt #metoo.

Budskapet slår en på käften.

Jag tänker inte fylla i desto mer gällande själva kampanjen. Det finns det så många som gjort och gör så bra redan. Jag tänkte istället fokusera på de som kampanjen riktar sig till: vi män. Närmare bestämt, hur ska vi som män reagera på den här kampanjen? Vad ska vi göra nu?

Vi män verkar ha väldigt svårt att förhålla oss till den här kampanjen. Någon blir besvärad, defensiv och slår ifrån sig genom att peka ut brister i kampanjen. Någon kedjar fast sig i trädet och fortsätter skrika “det är väl inte så farligt!”. Någon vill visa sitt stöd men vet inte hur, rädd för att säga något dumt och bli uthängda på facebook.

Därför tänkte jag lista några förslag. Således:

5 saker som män kan göra i respons till #metoo

1. Låt det svida
Läs inläggena. Se på ditt flöde. Ta in synen. Det primära syftet med den här kampanjen är att ge människor, i synnerhet män, en inblick i hur stort problemet är. Så titta på det. Låt det svida. Nästa gång någon säger något i stil med “jag bara skojade”, “det är inte så farligt” eller “feminismen har gått för långt” kom ihåg den synen.

2. Ta en titt i spegeln
Ta en ärlig diskussion med dig själv. Det här är en bra sak att göra av två anledningar:
Först och främst så är det fullt möjligt att du helt enkelt är omedveten om hur vissa saker du gör uppfattas av andra människor. Sen är det också bra att hålla i åtanke att även om du själv tycker att du är lika skrämmande som Kalle Moraeus i en fluffig björndräkt, så behöver personen du just träffat inte vara av samma åsikt.
Det där andra har jag märkt att en del män blir irriterade på. “Varför ska jag akta mig bara för att det finns idiotiska män ute i världen? Då får man snart inte göra någonting alls!”. Er vill jag påminna om att det är världens vanligaste sak att anpassa sitt beteende till hur ens omgivning uppfattar en. Du gör det antagligen varje dag utan att ens tänka på det. Exempelvis så måste jag i egenskap av en skäggig man på 190 cm tänka på hur jag agerar när jag blir arg eller frustrerad. Dels bland de jag känner, men framför allt bland människor som inte känner mig, som inte vet vilket blötdjur jag är egentligen eller att den där högsvenskan så använder jag bara när jag är arg eller pratar med smådjur. Det är en del av det sociala samspelet.

3. Undvik hashtag-kriget
Jag förstår att en del män använder hashtagen #NotAllMen i all välmening, för att inge hopp och visa solidaritet med de som utsatts för övergrepp. Jag skulle ändå vilja uppmana er att inte göra det. Det är inte det som är poängen. Ingen säger att #YesAllMen. Det handlar inte om att svartmåla ett helt kön, eller ens att dela upp det i bra och dåliga exemplar. Det handlar om en struktur som gör det så enkelt och kostnadsfritt att begå övergrepp mot kvinnor att nästan alla någon gång blir utsatta.
Att börja diskutera hur stor andel av män som är skyldiga ändrar inte på det faktum att många kvinnor blir utsatta. Det enda det åstadkommer är att flytta fokus från en diskussion som vi inte ens har haft ännu.

4. Känn inte att du måste bekänna din egen synd för allmänheten
En del män har beslutat att visa sitt stöd för #metoo genom att bekänna sina egna övertramp på sociala medier. Jag inser att de som gjort det har gjort det i all välmening, och er kan jag bara berömma för er personliga utveckling, men jag tycker inte att det är ett produktivt sätt att delta i rörelsen.
Problemet är hur vi andra ska reagera på er bikt. Det är modigt gjort, absolut, men det för inte konversationen framåt. Den enda socialt acceptabla responsen är att göra, så som jag gjorde alldeles nyss: gratulera er för er personliga utveckling. Det leder ingen vart.

5. För det vidare
#metoo kampanjens egentliga syfte var att uppmärksamma alla på hur stort problem sexuellt ofredande är. Nu när det är gjort, hur kan vi omsätta den kunskapen i konkret förändring? Här finns det egentligen inga gränser för vad man kan göra. Allt från att tänka lite mer på hur du beter dig när du vill inleda en konversation med en kvinna till att skrika slogans i ett fackeltåg. Allt är framåt.
Om jag skulle få ge ett förslag, som jag tror att skulle vara viktigt att alla vi män gör, så är det det här: Nästa gång (och det kommer att komma en nästa gång) som en man ofredar en kvinna sexuellt, skryter om att ha ofredat en kvinna eller pratar om att göra det, stå inte bara där och böj huvudet i skam. Gör något. Säg något.

Där skulle jag säga att vi män har störst möjlighet att bidra till förändring. Jag tror att den största orsaken till varför så många män ofredar kvinnor är att de tror att de kan göra det utan att förlora sin sociala ställning.

Där, gott folk, har vi något att jobba på.

 

måndag 16 oktober 2017 - 16:00

Från ett trendigt café

Här sitter jag på ett på ett café och bloggar. Ett trendigt café. Ett café som för en anspråkslösa summa pengar eller en oförskämd mängd gratis cheesecake skulle få sitt namn utskrivet på en pappablogg. Bland välklädda människor som dricker mochachinos, pratar om TV serier, resor och deadlines. Bland människor som alla ser ut som om de skulle studera PR. Eller mode. Eller Ekonomi.

 

Här sitter jag med min laptop, en cappuccino och kavaj och låter fingrarna vandra över tangentbordet med ögonbrynen ihoptryckta i koncentration. Här sitter jag och passar in. Med glasögon och viktig min. Kamouflerad. 

 

Jag har absolut inget att säga. Jag känner bara mig SÅÅÅÅ COOOOL just nu.

 

IMG 20171016 3

Jag tycker inte ens om cappuccino.

 

tisdag 10 oktober 2017 - 23:50

En något spretig sammanfattning

Ojojoj. Här har det hänt mycket, och jag har med beundransvärd konsekvens låtit bli att skriva om det. Det här inlägget är således en något spretig sammandragning av veckan som gått. Om du vill spara några minuter och slippa höra om vad en unge och hans något excentriska far har gjort så kan du sluta här.

Men vad gör du med ditt liv som är så viktigt?

Va?

Va?

VA???

Svara i kommentarerna.

Förra veckan var Linn i Helsingfors på kurs i ett par dagar så jag och lillen fick spendera lite kvalitetstid på tumis. Jag ska inte ljuga, första kvällen var tung. Inte för Egon, men för mig. Mot bättre vetande gick jag in i samma tillstånd som ett barn går in i när det har hela huset för sig självt. Jag köpte godis och underhöll mig själv med att frossa Stranger Things på Netflix till klockan 2 på natten, lyckligt omedveten om att jag tiden 02:30 - 04:00 skulle få ta itu med en liten unge som har klättrat ur sin spjälsäng och, förståeligt nog, var lite omskakad av upplevelsen. Morgonen därpå steg jag ur sängen lika spänstigt och glatt som en försupen G.W Persson med dubbelt benbrott. Ungkarlslivet är inte vad det var.

Resten av tiden passade jag och Egon på att bara roa oss och göra sådana saker som man kan unna sig när man har blivit gräsänklingar. Vi gick på stan, lekte med Egons kusin och åt ute. Vi gick också på invigningen av den nya utbildningen i scenkonst i Jakobstad. Jag var lite nervös. Upplägget med ett mörkt utrymme, tal och abstrakt teater är inte direkt anpassat för ettåringar, men Egon klarade av det hur bra som helst.

En ettåring är faktiskt, när jag tänker på det, kanske det bästa sällskapet man kan ha med sig på stumteater. Det ökar spänningsfaktorn lite när känslan av att vad som helst kan hända inte bara omfattar skådespelarna på scenen utan också personen brevid. Att sitta med någon som är oförmögen att kan kontrollera både impulser eller ringmuskel lägger en viss krydda till de flesta allmänna tillställningar. Nu vet jag hur Melania Trump måste känna sig (ba-bom tisch!).

Vid ett tillfälle stod skådespelarna och pekade på varandra. Jag måste erkänna att jag inte är helt säker på vad de försökte förmedla, men Egon förstod direkt varpå han steg upp, pekade på en av skådespelarna och utstötte ett stolt “DÄR!”. Jag hoppas att alla andra i salen fann det lika roligt som vi.

Efter uppvisningen var det kaffe och kaka. Några av skådespelarna började improvisationsdansa intill pianot. När Egon också började dansa lite försynt började skådespelarna härma hans rörelser. Egon fattade snabbt vad som var på gång och började hoppa, stå på ett ben och skratta som bara ett barn som vet exakt hur fabulous hen är kan göra. Jag var så glad att jag trodde jag skulle spricka där jag stod och tittade på. I det ögonblicket skulle jag ha kunnat testamenterat hela min egendom åt de här underbara människorna. För häri ligger vägen till en förälders hjärta. Du kan pröva att muta oss med makt och pengar och inte komma någon vart, men om du fånar dig för våra barn så gör vi vad du vill.

IMG 20171003 165628

Inalles så klarade vi oss bra på tu man hand jag och Egon, även om vi nog saknade mamma ganska ordentligt. Egon var aldrig direkt ledsen när hon var borta, men när hon kom hem med tåget så följde ett par dagar då han vägra somna om inte både mamma och pappa var med.

För att fira familjens återförening bestämde vi oss för att åka till Nykarleby på BabyDisco. Det är ett evenemang som är precis lika roligt som det låter. Det är ett disco för barn mellan 1 och 5 år, komplett med discolampor, svängig musik och tillräckligt med majsbågar för att fälla en häst. Som ettåring var Egon i minsta laget men han verkade ha det roligt. Han sprang runt, dansade och drack päronsaft i lite över timme. Sedan tog energin slut och leendena övergick till tårar och tandagnisslan.

IMG 20171007 183913 2

Ännu för någon månad sedan skulle jag ha blivit besvärad av att det slutade sådär. Jag skulle ha oroat mig över att han skulle bli ärrad för livet och grämt mig över att vi inte förstod att åka hem i tid. Nu är jag inte det längre. Det är lite så här det är att göra saker med småbarn.

Förresten är det nog inte sista gången i Egons liv som ett party kommer att sluta i tårar, och jag är inte säker på att en fruktstång och en bok om hästar kommer att hjälpa alla gånger....

 

IMG 20171008 161954Cykeltur med hela familjen

 

IMG 20171001 WA0000Bolibompa

söndag 1 oktober 2017 - 22:37

Farföräldrar utan gränser

De senaste veckorna så har jag ofta fått leva med en konstig känsla i magen. Det är en sorts molande oro. Inte den sortens oro som pockar på din uppmärksamhet, som tar över dina tankar och kräver en åtgärd. Den här sortens oro ber om att bli ignorerad. Oron över något som inte går att göra något åt, men som ändå tåls att oroa sig över.

Den oron har jag gått med de senaste veckorna sedan jag började arbeta.

Som jag skrev tidigare här på bloggen så var tanken när jag började arbeta att vi skulle anlita nära och kära att sköta Egon de få timmarna jag arbetar. Sen visade det sig att det inte alls var genomförbart, så vi bestämde oss för att lägga Egon på dagis på minimitid och klara oss med det. Sen blev det så att Egon både gick på dagis OCH sköttes av släktingar, och jag och Linn kunde bara hjälplöst se på när tiden, tillsammans med våra ideal, sprang ifrån oss som en könsmogen kaninhane i parningstid.

Det är ett prekärt system vi har lagt upp för oss. Det är inte många minuters marginal i någon ände. Linn får ta Egon på cykel till dagis utom en dag i veckan då jag får sitta på med en kollega till jobbet. Sen hämtar morfar, farfar eller någon annan lämplig lösdrivare som vi anlitat Egon på dagis och lägger honom för att sova. Jag kommer hem från jobbet så fort jag slutar och tar över. Sen innan Linn kommer hem befinner jag mig i en märklig sorts limbo där jag vet att det finns tusen saker som borde göras, men istället sitter jag på golvet och bara larvar mig med min bästa kompis. I mångt och mycket känns det som att vara studerande på nytt.

Och den där oron är ständigt närvarande. Oron över om jag har kommit ihåg allt. Oron över att Egon ska känna sig otrygg på dagis. Oron över att vi belastar våra nära och kära för mycket. Oron över hur vi ska lösa den oförutsedda förändringen i morgondagens schema.

Samtidigt är vi så otroligt bortskämda som har tillgång till både ett underbart dagis och nära och kära som både kan och vill (eller som åtminstone besitter hyfs nog att låtsas vilja) ta hand om Egon när det krisar sig. Hur gör de som inte har det? Finns det något bemanningsföretag någonstans som hyr ut äldre släktingar som hjälp till barnfamiljer?

Granpower? Farfädrar utan gränser?

Kan ni tänka er vilka TV-serier man kunde göra av den yrkesgruppen?

En unge i timmen. Svärmor kan komma.

Som tur är så kommer det lätta upp här framöver nu. Vi har ökat vår kvot på dagis för att ha lite mera spelrum med Egon och jag har lite mindre kurser än tidigare. Som det ser ut nu så kommer vi kunna hämta Egon själva varje dag.

Fast, å andra sidan, känns det skrämmande likt något jag har sagt förr någon gång.

torsdag 21 september 2017 - 22:05

Sökes: barnböcker med uppbyggande innehåll

Egon har ett nytt favoritord.

Under en lång tid var 90% av hans dagliga ordproduktion endera “titta!”, “där!” eller någon kombination av de båda. Har man någon gång under det senaste halvåret haft förmånen (eller oturen, beroende på blöj-situationen) att plocka upp min son i famnen är chansen i princip 100% att du har blivit uppmanad i kraftiga ordalag och med ett utsträckt pekfinger att genast ta en titta på något. En klocka. En cykel. En dörrlist. Vadhelst i närheten som kan tänkas vara i behov av närmare inspektion.

Nu har de orden ersatts av ett enda ord. “Traktor”. Traktor traktor traktor. Dagarna i ända. Jag måste säga att det är en försämring.

Det finns två huvudsakliga orsaker till varför det här stör mig. För det första tycker jag att det visar på en fruktansvärt dålig omdömesförmåga hos vår son. Visst hann vi många gånger under hans “titta där” period önska att han skulle ha varit lite mera mångsidig i sitt ordval, men det är ändå en vokabulär som går att jobba med. “Titta” och “där” är lite som lax och tomatkross. Med lite kreativitet finns det ingen ände på vad man kan åstadkomma. “Traktor” däremot är mer som kapris på burk. Det är i väldigt få situationer som man har användning för det, och även då skulle ingen klaga om man lämnar bort det helt och hållet. Det är fullkomligt värdelöst.

För det andra kan jag inte begripa varifrån den här besattheten av traktorer kommer ifrån. Alla de substantiv han har lärt sig hittills har varit de som man kunde vänta sig. Pappa. Mamma. Kakka. Hörnstenarna i mången liten bebis existens. Men traktor? Varifrån kom den?

Vi bor i stan, så traktorer är ett förhållandevis sällsynt spektakel. Jag är också själv helt ointresserad av motorer, så det är inte från mig han har fått den här smittan. Jag är en typisk rödgrön ung förälder. Hemmapappa, feminist och mera intresserad av litteratur och konst än bilar. “Tavla”. “Cembalo”. “Heteronormativitet”. Nästan vad som helst vore mer sannolikt än “traktor”.

Jag tror att våra barnböcker är boven i dramat. Egon älskar böcker med små knappar som utlöser ljud, och ett flertal av dem har en sida med en traktor på. Visst har vi en del sådana böcker utan agrar utrustning också, men på något sätt är ljudet av en traktor lättare för en ettåring att ta till sig än en talgoxes sång eller Mozarts 5e pianokonsert i D-dur.

Så nu tänker jag kurera vårt barnboksbestånd lite grann. Nästa gång Egon blir besatt av ett ord skall det minsann vara något användbart. Om ni har några bra tips på tryck-och-lyssna-böcker om nödvändiga saker som cyklar, husdjur eller, varför inte, skattedeklaration får ni gärna lämna tips i kommentarerna.

 

Här kommer lite bilder från de senaste veckorna.

IMG 20170909 141600IMG 20170909 133847IMG 20170902 WA0001

 

Hallå. Är någon där? Jag tänkte bara be om ursäkt för att den här bloggen har uppdaterats med ungefär samma regelbundenhet som Java på en pensionärs dator. Det är inte en permanent förändring, bara en svacka. Bot och bättring utlovas.

söndag 27 augusti 2017 - 22:54

Ingen hemmapappa

Det känns lite ambivalent.

 

Under 8 månader var mitt jobb att hålla ett barn i skapligt skick och ett hus vid god vigör (eller vilken väg det nu var). Till en början var det väldigt mycket av saker som börjar på B. Bärsele. Bölande. Batat. Barr. Bajs. Mot slutet var det mest saker som börjar på S. Spring. Skrubbsår. Ståhej.

Ja… och skit då. Det är något av ett genomgående tema.

Nu spenderar jag en stor del av dagen på ett gymnasium i vuxet sällskap — både kolleger och studeranden — och det är faktiskt väldigt skönt. Efter att ha spenderat den bättre delen av 8 månader inlåst i huset tillsammans med en fisande hund och en person vars totala vokabulär består av orden titta, där, pappa, mamma, okka (klocka), tahto (traktor) och kakka* är det rätt så uppfriskande att kunna hålla en konversation med personen man jobbar med. Dessutom känns lite extra fint att alla har byxor på sig.

Men det är inte bara skönt. Det är lite jobbigt också.

Först och främst har det inte bara varit popcorn och fjärilar på dagis. Under Egons första riktiga dag föll han och bröt nageln och sedan dess har det varit lite tårar och tandagnisslan när vi säger hejdå på morgnarna. Personalen (som är fortsättningsvis underbar) har nog försökt säga åt oss att dagarna faktiskt går rätt så bra, fast det vet väl varje självrespekterande förälder att ett barn som gråter när det blir lämnat på dagis gråter okontrollerat tills man hämtar det igen, oberoende av vad något opålitligt ögonvittne säger.

Sen har jobbstarten inte gått helt smärtfritt den heller. Missförstå mig rätt, jag tycker väldigt mycket om mitt jobb. Kollegerna och studerandena är hur trevliga som helst. Dessutom är det väldigt roligt att undervisa. Det är bara det att jag blir så trött. Under det senaste halvåret har det kanske hänt 4 gånger att jag ens har sett en folkmassa, än mindre interagerat med en. Nu ska jag plötsligt se till att den lär sig preteritum. När jag kommer hem känner jag mig ofta som en urvriden trasa, om den trasan också skulle ha en hejdundrande migrän. Men det brukar jag å andra sidan också känna efter en godtycklig playdate, så vi får kanske lägga det till listan över saker som är roliga men utmattande, bland nyförälskelse och säckhoppning.

Men det som är svårast att vänja sig med är nog att se lillkillen mindre. Jag har blivit så bortskämd med att ha all tid i världen med honom, och nu är plötsligt vår tid tillsammans en begränsad resurs. Väldigt ofta kommer jag på mig själv med att sakna honom. Det hade jag inte väntat mig. Inte i samma utsträckning.

Men, när det känns lite jobbigt så har jag kommit på ett sätt att bli på bättre humör igen. Om du är en förälder i en liknande situation som jag så kan jag varmt rekommendera den här lilla ritualen: Gå in på toaletten. Ta ett djupt andetag. Betänk att du får sitta här själv, utan att någon försöker slänga ner tandborstar i byttan.

Livet är okej.

*Dagens tankenöt: försök få ihop så många kompletta meningar som möjligt med de orden. Det är kanske inte så givande för er, men tanken att någon sitter med ett anteckningsblock på spåran i Helsingfors med orden titta, där, pappa, mamma, okka, tahto och kakka nedtecknade med diverse pilar gläder en nyligen avsatt hemmapappa något oerhört.

onsdag 9 augusti 2017 - 22:48

Dagis

Det var inte tänkt att det skulle bli så här.

 

 

I början av sommaren satt jag och Linn här hemma och lade pussel med livet. Jag hade fått två riktigt lockande jobberbjudanden. Vi satt där och studsade med benen, så som man gör ibland när man snabbt behöver ta beslut med långtgående konsekvenser baserat på gissningar om hur framtiden kan tänkas se ut. Det var inte enkelt att få det att gå ihop. Alla alternativ verkade ha sina fördelar, men också ansenliga nackdelar.

Det enda som vi aldrig var osäkra på var hur vi skulle göra med Egon. Där var vi helt överens. Han ska absolut inte på dagis. Det är han alldeles för liten för.

Vi är resoluta människor. Principfasta individer. När vi har bestämt något så blir det så. Hur skulle världen se ut om folk bara ändrade sina beslut, sådär hux flux bara? Vad skulle det vara för samhälle? Va? Va?

Egon börjar alltså i dagis på måndag.

Tanken var egentligen att Egon skulle passas av någon mor-/farförälder då jag jobbar. Jag kommer bara jobba några timmar per dag, så vi tänkte lite naivt att vi skulle få det att gå ihop. Jag tackade därför ja till ett jobb. När jobbstarten började närma sig och vi började reda ut detaljerna av vårt praktiska arrangemang så märkte vi att det nog inte skulle lyckas.

Så vi gjorde vad varje ansvarstagande förälder skulle göra i den situationen. Tog tag i situationen och ansökte om en dagisplats åt vår lillkille. Sen lipade vi som två missförstådda trettonåringar på en Kent-konsert.

Så i måndags steg en ängslig hemmapappa och en oförstående liten pojke ur bilen utanför ett litet dagis inne i stan. Jag var nervös. Jag hade till och med försökt snygga till mig lite tafatt, som om det skulle ha någon som helst inverkan på situationen. Ingen skulle i alla fall kunna säga att jag inte hade gjort allt jag kunde.

Jag var osäker på hur Egon skulle reagera, på hur stället skulle se ut och vad det skulle vara för sorts människor som det var tänkt att jag skulle lämna bort det dyrbaraste jag har till.

Jag minns inte när jag senast blev så lättad senast.

Dagiset är urgulligt. Personalen är hur trevlig och duktig som helst. Lillkillen verkade mest nyfiken, inte rädd över huvudtaget. När han började undersöka en liten flanellograf med några glada små tygbitar formade efter små barn på förklarade barnträdgårdsläraren att alla barnen har en egen liten docka. Sedan lyfte hon ner en liten docka med ljust, fluffigt hår och gav den åt Egon. Om inte förr, så då visste jag att det här nog skulle bli bra.

Så den här veckan håller jag och Egon på att skola in oss. Hittills har han bara gråtit en gång, och det var andra dagen då jag för första gången prövade gå bort en stund. Det var inte när jag sa “hejdå” som han grät. Det var när jag kom tillbaka och försökte få med honom hem igen.

Ibland blir det som man tänkt sig och ibland inte. Av någon anledning tycks det ha väldigt lite inverkan på om det blir bra eller inte. Vi hade inte tänkt lägga Egon på dagis i så ung ålder, men just nu verkar det verkligen som det bästa alternativet. Ett par timmar per dag får han leka med jämnåriga barn och lära sig nya saker i samspel med dem. Sedan blir han hämtad av någon som enligt honom är en av de bästa människorna i världen.

Nu inser vi dessutom att det nog är ganska så bra att han inte kommer att spendera hela dagarna hemma hos mina eller Linns föräldrar. Missförstå mig rätt, Egon avgudar sina mor- och farföräldrar. Och undra på det. De skämmer bort honom något kolossalt. Vänder man ryggen till i 30 sekunder så ligger snart en på golvet med en nyinköpt mojäng att leka med, medans den andra skyfflar in glass i munnen på honom.

Näe, det kanske är bra så här. Annars skulle det inte dröja länge innan han är bortskämd, självgod och tjock.

Och sådana Holmgårdare finns det redan tillräckligt av i den här världen...

 

 

 

stockholm 2