söndag 27 augusti 2017 - 22:54

Ingen hemmapappa

Det känns lite ambivalent.

 

Under 8 månader var mitt jobb att hålla ett barn i skapligt skick och ett hus vid god vigör (eller vilken väg det nu var). Till en början var det väldigt mycket av saker som börjar på B. Bärsele. Bölande. Batat. Barr. Bajs. Mot slutet var det mest saker som börjar på S. Spring. Skrubbsår. Ståhej.

Ja… och skit då. Det är något av ett genomgående tema.

Nu spenderar jag en stor del av dagen på ett gymnasium i vuxet sällskap — både kolleger och studeranden — och det är faktiskt väldigt skönt. Efter att ha spenderat den bättre delen av 8 månader inlåst i huset tillsammans med en fisande hund och en person vars totala vokabulär består av orden titta, där, pappa, mamma, okka (klocka), tahto (traktor) och kakka* är det rätt så uppfriskande att kunna hålla en konversation med personen man jobbar med. Dessutom känns lite extra fint att alla har byxor på sig.

Men det är inte bara skönt. Det är lite jobbigt också.

Först och främst har det inte bara varit popcorn och fjärilar på dagis. Under Egons första riktiga dag föll han och bröt nageln och sedan dess har det varit lite tårar och tandagnisslan när vi säger hejdå på morgnarna. Personalen (som är fortsättningsvis underbar) har nog försökt säga åt oss att dagarna faktiskt går rätt så bra, fast det vet väl varje självrespekterande förälder att ett barn som gråter när det blir lämnat på dagis gråter okontrollerat tills man hämtar det igen, oberoende av vad något opålitligt ögonvittne säger.

Sen har jobbstarten inte gått helt smärtfritt den heller. Missförstå mig rätt, jag tycker väldigt mycket om mitt jobb. Kollegerna och studerandena är hur trevliga som helst. Dessutom är det väldigt roligt att undervisa. Det är bara det att jag blir så trött. Under det senaste halvåret har det kanske hänt 4 gånger att jag ens har sett en folkmassa, än mindre interagerat med en. Nu ska jag plötsligt se till att den lär sig preteritum. När jag kommer hem känner jag mig ofta som en urvriden trasa, om den trasan också skulle ha en hejdundrande migrän. Men det brukar jag å andra sidan också känna efter en godtycklig playdate, så vi får kanske lägga det till listan över saker som är roliga men utmattande, bland nyförälskelse och säckhoppning.

Men det som är svårast att vänja sig med är nog att se lillkillen mindre. Jag har blivit så bortskämd med att ha all tid i världen med honom, och nu är plötsligt vår tid tillsammans en begränsad resurs. Väldigt ofta kommer jag på mig själv med att sakna honom. Det hade jag inte väntat mig. Inte i samma utsträckning.

Men, när det känns lite jobbigt så har jag kommit på ett sätt att bli på bättre humör igen. Om du är en förälder i en liknande situation som jag så kan jag varmt rekommendera den här lilla ritualen: Gå in på toaletten. Ta ett djupt andetag. Betänk att du får sitta här själv, utan att någon försöker slänga ner tandborstar i byttan.

Livet är okej.

*Dagens tankenöt: försök få ihop så många kompletta meningar som möjligt med de orden. Det är kanske inte så givande för er, men tanken att någon sitter med ett anteckningsblock på spåran i Helsingfors med orden titta, där, pappa, mamma, okka, tahto och kakka nedtecknade med diverse pilar gläder en nyligen avsatt hemmapappa något oerhört.

onsdag 9 augusti 2017 - 22:48

Dagis

Det var inte tänkt att det skulle bli så här.

 

 

I början av sommaren satt jag och Linn här hemma och lade pussel med livet. Jag hade fått två riktigt lockande jobberbjudanden. Vi satt där och studsade med benen, så som man gör ibland när man snabbt behöver ta beslut med långtgående konsekvenser baserat på gissningar om hur framtiden kan tänkas se ut. Det var inte enkelt att få det att gå ihop. Alla alternativ verkade ha sina fördelar, men också ansenliga nackdelar.

Det enda som vi aldrig var osäkra på var hur vi skulle göra med Egon. Där var vi helt överens. Han ska absolut inte på dagis. Det är han alldeles för liten för.

Vi är resoluta människor. Principfasta individer. När vi har bestämt något så blir det så. Hur skulle världen se ut om folk bara ändrade sina beslut, sådär hux flux bara? Vad skulle det vara för samhälle? Va? Va?

Egon börjar alltså i dagis på måndag.

Tanken var egentligen att Egon skulle passas av någon mor-/farförälder då jag jobbar. Jag kommer bara jobba några timmar per dag, så vi tänkte lite naivt att vi skulle få det att gå ihop. Jag tackade därför ja till ett jobb. När jobbstarten började närma sig och vi började reda ut detaljerna av vårt praktiska arrangemang så märkte vi att det nog inte skulle lyckas.

Så vi gjorde vad varje ansvarstagande förälder skulle göra i den situationen. Tog tag i situationen och ansökte om en dagisplats åt vår lillkille. Sen lipade vi som två missförstådda trettonåringar på en Kent-konsert.

Så i måndags steg en ängslig hemmapappa och en oförstående liten pojke ur bilen utanför ett litet dagis inne i stan. Jag var nervös. Jag hade till och med försökt snygga till mig lite tafatt, som om det skulle ha någon som helst inverkan på situationen. Ingen skulle i alla fall kunna säga att jag inte hade gjort allt jag kunde.

Jag var osäker på hur Egon skulle reagera, på hur stället skulle se ut och vad det skulle vara för sorts människor som det var tänkt att jag skulle lämna bort det dyrbaraste jag har till.

Jag minns inte när jag senast blev så lättad senast.

Dagiset är urgulligt. Personalen är hur trevlig och duktig som helst. Lillkillen verkade mest nyfiken, inte rädd över huvudtaget. När han började undersöka en liten flanellograf med några glada små tygbitar formade efter små barn på förklarade barnträdgårdsläraren att alla barnen har en egen liten docka. Sedan lyfte hon ner en liten docka med ljust, fluffigt hår och gav den åt Egon. Om inte förr, så då visste jag att det här nog skulle bli bra.

Så den här veckan håller jag och Egon på att skola in oss. Hittills har han bara gråtit en gång, och det var andra dagen då jag för första gången prövade gå bort en stund. Det var inte när jag sa “hejdå” som han grät. Det var när jag kom tillbaka och försökte få med honom hem igen.

Ibland blir det som man tänkt sig och ibland inte. Av någon anledning tycks det ha väldigt lite inverkan på om det blir bra eller inte. Vi hade inte tänkt lägga Egon på dagis i så ung ålder, men just nu verkar det verkligen som det bästa alternativet. Ett par timmar per dag får han leka med jämnåriga barn och lära sig nya saker i samspel med dem. Sedan blir han hämtad av någon som enligt honom är en av de bästa människorna i världen.

Nu inser vi dessutom att det nog är ganska så bra att han inte kommer att spendera hela dagarna hemma hos mina eller Linns föräldrar. Missförstå mig rätt, Egon avgudar sina mor- och farföräldrar. Och undra på det. De skämmer bort honom något kolossalt. Vänder man ryggen till i 30 sekunder så ligger snart en på golvet med en nyinköpt mojäng att leka med, medans den andra skyfflar in glass i munnen på honom.

Näe, det kanske är bra så här. Annars skulle det inte dröja länge innan han är bortskämd, självgod och tjock.

Och sådana Holmgårdare finns det redan tillräckligt av i den här världen...

 

 

 

stockholm 2

söndag 6 augusti 2017 - 21:36

Ett vaccin mot sunt bondförnuft

Folk debatterar vaccin och offentlig amning i YLEs kommentarsfält.

 

Om du, när du läste den där meningen, undrade om du i misstag kommit till år 2014 så kan jag lugna dig med att allt är i sin ordning. Det är augusti 2017. Du har inte transporterats tillbaka i tiden. Det är bara det att här har ingenting alls förändrats.

Det känns bättre nu, eller hur?

Jag tänker inte gå in i varkendera ämne i detalj i det här inlägget. Kort sagt så är jag för allmän vaccinering av barn. Jag förstår att föräldrar som inte vaccinerar sina barn har de bästa av intentioner, men jag tycker ända att det är fel av dem att inte göra det. Inte minst eftersom jag i min närhet har ett litet barn som inte kan vaccinera sig, men vars liv en dag kommer få ett för tidigt slut p.g.a. en infektion. Men ni behöver inte ännu en bloggare som berättar det här för er. Prata med er läkare istället.

Gällande offentlig amning så tänker jag överlåta det beslutet åt varje enskild mamma att göra som hon vill. Så enkelt är det. Det är å en sidan bra att det finns amningsrum för mammor och barn som trivs bättre lite avskilt. Å andra sidan, om fast Jodie Taylor vill amma mitt på plan mot Holland så ska hon göra det.

Det jag egentligen vill prata om är begreppet “sunt bondförnuft”. Begreppet tycks försvinna med jämna mellanrum, men när det ska diskuteras vaccin, amning eller andra eldfängda frågor återkommer det lika trofast som tranan, eller en särskilt argsint herpes.

Det finns få uttryck som stör mig så mycket som just det, sunt bondförnuft.

Här i Österbotten så tycks det vara en särskilt populär fras. Ofta används den för att lägga punkt för en diskussion. “Det är väl sunt bondförnuft”. “Vad har hänt med folks bondförnuft?” Alla i gruppen nickar saktmodigt. Som om de försökte headbanga till en Nick Cave-låt.

Mitt problem med uttrycket är att det inte betyder någonting alls. På ytan ser det ut som att det innehåller någonting av substans, men så fort man tittar lite närmare på det så ser man att det är helt tomt. Luft. Det är lite som retorisk homeopati. Uttryckens vitaminvatten.

För vad betyder det egentligen? Enligt wikipedia så betecknar det normal omdömesförmåga, men det används sällan på det sättet. Faktum är att sunt förnuft verkar kunna beteckna alla möjliga förmågor. Här nedan har jag sökt upp några exempel och försökt översätta vad folk avser med sunt förnuft.

“Klart att en kropp full av tungmetaller och kemikalier har svårare att stå emot angrepp än en vars giftstatus är mindre. Jag är glad att folk är öppna mot olika tänkande och inte direkt avfärdar alla tankar om vaccinskeptism. Att de inte bara följer strömmen och litar på myndigheterna, utan använder även det sunda förnuftet”

Översättning: Sunt förnuft innebär förmågan att förstå sig på kroppens reaktion mot tungmetaller, kemikalier och sjukdomar. Simpel grundkunskap inom epidemiologi, kemi och metaller med högre densitet än 5g/cm3. Sånt som varje Svensson rimligtvis borde kunna ta beslut om lite sådär på känn.

“I en intervju med en vapenlags-lobbande politiskt korrekt reporter säger Kurt Russel att det är total galenskap att tro att hårda vapenlagar skulle stoppa terrorister eller göra livet säkrare för vanliga människor. Det är väldigt befriande att höra att det fortfarande finns kändisar som vågar säga vad de tycker, som är rakryggade nog att stå upp för sunt förnuft och som inte böjer sig för den politiska korrektheten!”

Översättning: Sunt förnuft är den intuitiva förståelse av statistisk analys och förmågan att förstå skillnad mellan korrelation och kausalitet. Samtliga av dessa egenskaper är oförenliga med respektfull politisk diskurs.

Och sist men inte minst: från tidigare svenska riksdagsledamoten Thoralf Alfsson gällande klimatförändringen:
“Tänk om dessa 97 procent har fel? Hur villiga kommer de vara att erkänna att de haft fel?
Kan det vara så att de 3 procent som har andra upfattningar om klimatförändringarna har rätt? Allt sunt förnuft håller på att gå förlorad i något som kan liknas vid koldioxidfobi!”

Översättning: Sunt förnuft är vadhelst Thoralf Alfsson tycker.

I princip kan man använda “sunt bondförnuft” för att rättfärdiga vad som helst. “Att pumpa barn full med levande bakterier kan inte vara hälsosamt, det är bara bondförnuft”, “Det är bättre att lita på en läkare med utbildning än kusin Sally som sett en dokumentär, det förstår man väl med lite sunt bondförnuft” Etc ad infinitum.

Sunt bondförnuft är inte en grej. Det är inget argument. Det är vadhelst du själv, eller Thoralf Alfsson, tycker är logiskt. Det är din magkänsla. Det fungerar som argument, såvida alla andra i sällskapet tycker lika som dig.

Men i en saklig debatt är argumentet “sunt bondförnuft” inte bättre än att kasta en blöt saimenvikare på din motståndare.

Eller ja, argumentets enda fördel är att det besparar din motståndare och en oskyldig säl en del psykiskt och fysiskt lidande, men det är allt.

 

IMG 20170731 102553Män som gungar löper 50% mindre risk att bli veganer. Det är bara sunt bondförnuft!

 

tisdag 1 augusti 2017 - 22:35

Bada Naken

Jag är, i motsats till allmän utsago, inte 28 år gammal

 

 

Från och med idag är jag 26 år gammal. Fast det säger väl inte så mycket. Min fysiska ålder är bara en komponent av min riktiga ålder. Enligt en rad facebook test så är min musiksmak 50 år gammal, min humor 12, mina matpreferenser 33 och av medlemmarna i Hanson är jag mest lik Isaac.

Det där sista hör inte riktigt hit, men det kändes viktigt att få sagt på något sätt. Poängen är den att begreppet “ålder” är mycket mera komplext än siffran som står på ens facebook-profil.

Man hör ofta att folk känner sig disassocierade från sin ålder. Som att siffran inte alls representerar hur de känner sig. Ofta handlar det om att en inte känner sig så gammal som födelsedagskorten säger att man är.

Jag känner faktiskt lite tvärtom.

Jag är den sortens person som tycker om att sitta under ett träd och stirra en stund. Som helst vill att det är tyst vid morgonkaffet. Som stönar när hen sätter sig ner i en lägre stol. Här i vintras blev jag jätteglad när jag äntligen hittade ett par tofflor som inte var vadderade på insidan. 26 känns lite för ungt och coolt för mig faktiskt.

Det blev inget officiellt firande idag eftersom vi hade en liten sammankomst i helgen. Jag och Egon tog en båttur och åt lunch vid Pavis med mina föräldrar, men annars har det i det stora hela varit en helt vanlig tisdag. Det enda jag önskade mig när Linn kom hem var att vi skulle sätta hela familjen i bilen och ta ett kvällsdopp i havet.

Det var när jag och Egon plaskade på i vattnet som jag gjorde en liten observation, vilket senare resulterade i den här lilla strofen:

Stor eller liten, det kvitten
Om man badar i hav uti spritten
Har man en snopp
Tar det roliga stopp
När vattnet har nått upp till mitten

 

WhatsApp Image 2017 08 01 at 21.38.2

lördag 29 juli 2017 - 09:43

Tortyr av barn

En av de värsta sakerna med att ha småbarn är alla de tillfällen då man måste tvinga ett argt barn att göra något hen inte vill. Barnet vägrar och det finns inget sätt för dig att för ett barn förklara varför det absolut måste göras. Och även om det skulle finnas ett logiskt sätt så skulle det inte fungera, för barn är inte logiska. Ta t.ex. tandborstning. Egon har absolut ingen aning vad det är bra för, vilket såklart är förståeligt. Det enda han vet är att två gånger per dag så försöker hans pappa, som annars är en förhållandevis resonlig och samarbetsvillig individ, trycka ner en plastpinne med någon slags mint-parfait ner i halsen på honom.

Likadant är det när det vankas påklädning av ytterkläder. Att få ett par fingervantar på ett ilsket barn är som att försöka få in en tråd i ett nålsöga då nålen sitter fast på en ilsken elefant. Allt som oftast slutar det i frustration, tårar och tandagnisslan för alla inblandade.

För att distansera mig själv från liknande situationer har jag kommit på en liten sång som jag brukar sjunga för Egon när jag klär på honom eller torkar bort mat från hans ansikte. Jag sjunger att vårt hem egentligen är en tortyrkammare för barn. Riktigt så är det ju inte, men sången hjälper mig att se på situationen lite mer objektivt. Jag använder också en lustig röst, vilket Egon tycker är galet roligt.

Och om det är någonting jag har lärt mig under tiden som hemmapappa så är det att tiden är knapp och det gäller att prioritera väl.

Har jag då valt att spendera dryga 5 timmar på att göra ett blåsarrangemang för min lilla sång, banda in den och lägga ut den på internet?

 

Är påven katolik?

 

Bajsar björnarna i skogen?

 

Är Ernst Kirschteiger ett av mina frikort?

 

Det kan du slå dig i backen på!

 

 

Tortyr av barn tortyr av barn
Tortyr av barn är våran specialité
Tortyr av barn tortyr av barn
Det är det som är själva idén

Vi lägger vantisar och strumpisar
Och mössisar och sockisar
Och handskisar och sånt
Håller på mest hela da’n

Men det värsta som vi har
Har vi sparat åt ditt barn
Denna halare tvi vale och fy fan
Fy fan fy fan

Tortyr av barn tortyr av barn
Tortyr av barn är våran specialité
Tortyr av barn tortyr av barn
Det är det som är själva idén

Vi lägger blöjisar buranisar
Tutt och panadolisar
Aftamed och vicks
Ja vi snörvlar hela da’n
Men det värsta som vi har
Har vi sparat åt ditt barn
Denna näsfrida tvi vale och fy fan
Fy fan fy fan

Men det värsta som vi har
Har vi sparat åt ditt barn
Denna halare tvi vale och fy fan
Tortyr av barn

onsdag 26 juli 2017 - 22:02

Tre minuter och femtio sekunder

Vi var som en Carl Larsson

 

 

 

Mitt huvud är fullt av egenhändigt skapade filmscener. Det är resultatet av dagdrömmar jag har haft, som sedan sparats i så hög upplösning att det kan vara svårt att skilja dem från verkliga minnen. Ofta är det idylliska situationer som ser ut som om de vore tagna ur en Nancy Meyers film. Sådana situationer som jag antar att de flesta drömmer om ibland. Sebastian som åker bil över den engelska landsbygden. Sebastian som står på scenen med sin gitarr. Sebastian som dansar bugg på självständighetsbalen med Jörn Donner. Sånt som alla fantiserar om ibland.

Vid sällsynta tillfällen så händer det sig att allting bara lyckas, att alla brickor faller precis rätt, så att man får uppleva någon av de här scenerna på riktigt. Idag var en sån dag.

Egon hade sovit bra och var på strålande humör. En sval bris blåste försiktigt i det annars så varma vädret. Jag och Egon gick omkring på gården och larvade oss innan vi slängde oss på marken under den stora lönnen i hörnet av trädgården. Det var där det hände.

I ungefär 3 minuter och 50 sekunder gjorde vi inget annat än tittade, jollrade och gosade. En och annan bil körde förbi och Egon pekade på dem när de kom och vinkade hejdå när de fortsatte på sin väg förbi vårt hus. Ingen grät. Ingen snubblade. Inget trött barn gnällde när en hålögd hemmapappa diskade med ena handen medans den andra febrilt försökte spola Babblarnas youtubefilm tillbaka till början. Vi bara låg där, en pappa med sin son, och tittade på när löven prasslade i vinden.

Vi var som en Carl Larsson målning, om än med mindre hattar och betydligt fler småtjocka hemmapappor.

Jag var så hög där jag låg och såg på mitt barn att jag inte märkte stenen i Egons hand som han, utan att släppa min blick, sakta förde till munnen och började tugga på.

Och så plötsligt var vi tillbaka i verkligheten igen.

Det har inte varit fullt så vackert sedan Linn började jobba igen. Egon har tandlossning och sover oroligt eller inte alls. Jag har haft svårt att komma in i rutinerna igen och verkar glömma vad jag skulle göra varje gång jag kommer in i ett rum. Framför allt så tycks alla barn i nejden ha någon form av böldpest vilket gör att vi inte kunnat träffa någon. Följaktligen har vi haft SÅÅÅÅÅ tråkigt.

Men i dag, i 3 minuter och 50 sekunder stod en livs levande Carl Larsson målning här på gården. För att vara första veckan efter semestern tycker jag faktiskt att det är rätt så bra.

 

IMG 20170726 2

söndag 23 juli 2017 - 20:30

Slut på det roliga

Ojojoj

 

 

 

Tre veckor är en kort tid.

Det är lite mindre än en månad. Det är knappt 5 gånger så lång tid som historiens längsta match i cricket. Det är ungefär lika lång tid som det tar för en expert att förklara reglerna i cricket. Det är också hälften så lång tid som det tar för den ovannämnda experten i cricket att förklara sitt val av karriär för sina föräldrar.

Det är lika länge som Linn har haft semester. Tre veckor är en kort tid.

Som brukligt är så har vi gjort ungefär en tredjedel av alla de saker som vi hade planerat att göra. Linn är den sortens person som ljudligt trånar efter dagen då man inte behöver göra någonting, för att sedan fylla den dagen till bredden med aktiviteter när den väl kommer. Således hade vi stora planer, men insåg snabbt att vi skulle bli tvungna att moderera våra ambitioner lite grann. Flera gånger har vi planerat att åka någonstans men insett — efter att Egon har matats, tvättats, klätts på, lekt, klätts av igen eftersom han skitit på sig, klätts på och sedan somnat — att klockan redan blivit för mycket för att det ska vara värt att åka iväg över huvudtaget. När man subtraherar all den tid det tar att organisera, ställa till och komma sig för så finns det inte så mycket kvar av tre ynka veckor.

En del saker har vi ändå hunnit med. Vi har varit i Stockholm några dagar. Vi har plaskat med fötterna i havet vid Fäboda. Vi har flitigt besökt Jakobs dagar. Vi har lagt undan långkalsongerna, för att sedan med snopen min och kalla ben gräva fram dem igen. En riktigt vanlig, traditionell österbottnisk sommar med andra ord.

För Egons del så tror jag nog att det viktigaste har varit att ha hela familjen samlad en tid. Under de här veckorna har han för det mesta bara velat kramas med mamma och pappa och njuta av långa mys-sessioner i sängen innan vi stiger upp. Han har också sjåpat sig för mamma dagarna igenom. Vid varje tillfälle som ges försöker han få henne att skratta. Han gör miner, gör pruttljud eller bara apar sig. När Linn börjar skratta skiner han upp som en sol.

På det sättet är vi ganska lika Egon och jag. Vi har båda som vår viktigaste uppgift i livet att få Linn Holmgård att skratta. Tyvärr så verkar det krävas betydligt mindre ansträngning från Egon än vad det krävs av mig för att uppnå samma resultat. För honom tycks det räcka med att kasta lite mat på golvet för att få ett riktigt gapskratt, medans min senaste karaktär “Självsäker med förkyld velociraptor” bara lyckades generera ett generat halvskratt.

Men nu är det slut på det roliga. Imorgon börjar Linn jobba igen och jag och lillen får klara oss själva. Jag är faktiskt lite orolig för hur det ska gå. Först och främst är jag lite nervös inför hur Egon ska reagera på att Linn inte är hemma. Han har aldrig surat när hon går till jobbet, men nu när han har vant sig vid att ha alla hemma så är jag lite osäker på hur han kommer att ta det.

Sen så är jag lite orolig för min egen del också. Jag har blivit lite bortskämd under semestern med att ha tillgång till hjälp hela tiden. Det är ganska lätt att falla in i bekväma vanor och bli den där föräldern som säger “håller du i ungen så länge jag städar upp lite / plockar i disken / bara står här och tänker en stund?”. Nu är det tillbaka till vardagen igen.

Ojojoj.

onsdag 19 juli 2017 - 23:01

Överlevnadsguide: Att resa med en 1-åring

Oj oj oj. Nu har du allt ställt till det. Du bokat en resa för hela familjen. I ditt huvud ser du minnesbilder från resor du gjorde under studietidens glada dagar. Skrattande med dina reskamrater vandrar du fram längs Köpenhamns gator, planlöst strosande från ett oväntat äventyr till ett annat. Du vill dit igen. När den initiala euforin lagt sig så börjar du så småningom inse vad du har gett dig in i. Att resa med ett litet barn är inte samma sak som att resa med dina studiekompisar, även om de i många situation verkar vara lika kognitivt utvecklade. Att åka till ett främmande land kan vara skrämmande nog i sig. Nu ska du dessutom ansvara för ett litet knyte vars överlevnadsinstinkt nätt och jämnt är stark nog att hindra honom från att försöka sätta hans eget arsle i halsen. Hur ska det gå nu?

Frukta icke. Med pappamonologernas överlevnadsguide kommer du vara rustad för att komma igenom det här elddopet med din mentala hälsa i behåll. Vem vet, du kanske t.o.m. kommer ha det riktigt trevligt*.

 

Således: Pappamonologernas överlevnadsguide till att resa med småbarn.

 

1. Lägg ribban rätt
Den här resan kommer, i bästa fall, att vara rolig och inspirerande. Om du gör allting rätt kommer du och ditt barn att få se och uppleva nya saker tillsammans och till följd kommer ni, måhända, återvända hem som en starkare, mer sammansvetsad familj.

Den här resan kommer däremot INTE vara vilsam. Det är ingen semester ni ska iväg på. Du kommer att behöva göra allt du gör där hemma, men utan tillgång till varken dina vanliga attiraljer eller nära tillgång till grundläggande hygienartiklar.

Att lägga förväntningarna på en realistisk nivå kommer inte bespara dig all den möda som väntar, men det kan göra det lite lättare att handskas med de oundvikliga besvikelser du kommer möta. Chanserna är stora att du i något skede kommer stå med bajs upp till axlarna i en mörk toalett som saknar rinnande vatten och har ett löfte om platoniskt men intensivt sex kl 13:00 med en man som heter Janne inristat i kaklet. Förbered dig mentalt!

2. Torrträna
Det är alltid lite extra nervöst att göra något första gången. Därför kan det vara en idé att torrträna innan, så är man redan ett steg före när det beger sig. Med vanliga hushållsobjekt och lite assistans från några hjälpsamma vänner kan man snabbt och enkelt återskapa flera av de scenarion du kommer att möta under resans gång.

Tåget: Välj ett litet rum (t.ex. bastun) som du värmer upp till 40℃. Fyll rummet med stolar så att du måste sitta trångt. Sätt dig med ditt barn på en stol och sitt där i ett par timmar. Om du vill göra det ännu mera realistisk kan du be en kompis sitta bredvid och prata högt i telefon.

Hotellet: Flytta hela familjens sängar till ett nytt rum. Försök sova där medans en kompis skruvar termostaten så att rumstemperaturen alternerar mellan kokhett och iskallt. Be ett par du känner ha högljutt sex i rummet bredvid.

Färjan: Gå runt i en affär och köp godis som inte är gott men som du minns att dina föräldrar köpte åt dig när du var liten. Tänk typ fruktpastiller, eller Werther’s Original. Låt sedan en högtalare spela upp ett dovt muller under natten. Strö runt lite kiss i huset och bjud in alla dina barnlösa vänner att komma hem till dig efter krogen för att sova av sig ruset utanför din sovrumsdörr. Om det verkar för krångligt kan du också slå upp ett tält på godtycklig finsk rockfestival och sova där. Upplevelsen är dylik, om än lite mera intensiv.

3. Tänj på matreglerna
Att försöka vänja sitt barn med grönsaker och annan hälsosam kost är ett nobelt uppsåt, men det finns en tid och plats för sådan idealism och det är inte här och nu. Ge barnet vad som helst som hen vill äta, oberoende av näringsinnehåll eller kemiska sammansättning. Om ditt barn vägrar äta något annat än fruktklämmisar och toblerone så ger du hen fruktklämmisar och toblerone. Morötter kan ni äta hemma. Det handlar om överlevnad här.

4. Håll ut
Vid flera tillfällen kommer det att kännas som att det enda ni gör på resan är att leta toaletter och försöka hindra lillen från att äta fimpar på gatan. Vid sådana tillfällen är det lätt att tappa hoppet, men gör inte det. För ibland, om man har tur, så kommer det där ögonblicket då allt är fantastiskt. Då alla är glada. Då man får njuta av att komma bort hemifrån. Då lillen pekar extatiskt på alla nya, häftiga saker hen får se när ni strosar genom gamla stan.

Det är de stunderna man kommer ihåg. Det är de stunderna man berättar om åt sina vänner och bekanta när man kommer hem. Det är de stunderna som gör att man, mot bättre vetande, gör om hela fadäsen om något år igen.

IMG 20170711 091208Egon på väg till Stockholm

 

* Texten är tänkt att vara riktgivande. Pappamonologerna tar inte ansvar för någons trevnad under resans gång. Du har faktiskt ställt till med det här helt själv.

tisdag 11 juli 2017 - 22:47

Att resa med en 1-åring: några observationer

Det är ungefär 50/50

 

 

Jag skriver det här inlägget från sängen bredvid en tungt sovande Egon i ett hotellrum i Stockholm. Det är dag två av vår 5 dagar långa trip ,Egons första riktiga resa. Jag hade tänkt skriva ett inlägg i tåget till Helsingfors, men det visade sig att det inte är så lätt att få någonting gjort när man sitter instängd i en lekvagn i 40 graders värme tillsammans med 30 skrikande ungar som försöker ha ihjäl sig själva på diverse lek-attrapper, speciellt inte när en av de där ungarna är under ditt juridiska och moraliska ansvar.

Vem kunde ha anat?

Eftersom det lugn som råder just nu antagligen inte kommer vara särskilt länge så tänker jag inte skriva något långrandigt inlägg om hur det är att resa med en 1-åring. Det inlägget får komma senare. Jag tänkte istället skriva några korta observationer som jag har gjort så här långt.

Således: några korta observationer om hur det är att resa med en 1-åring.

1. Det är lätt att bli nostalgisk
När vi steg av bussen nära vårt hotell såg jag en affär där de sålde e-cyklar och jag var nära att börja gråta. City-hipsters. Mitt folk! Jag är tillbaka! Jag kände hur det kändes att vara studerande i en större stad och fundera på att köpa en skrivmaskin eller en filmkamera från 60-talet. Simpler times.

2. Det är lätt att bli besviken
Hög på hipstervibbar styrde vi in oss, hungrig unge i släptåg, på en trendig juicebar. Där dog magin när vi insåg att vi betalat 20€ för två glas juice på ett ställe där det inte fanns mikro, tallrik eller en ens en sked för att mata Egon. Efter det har vi inte gått nära de ställen som drivs av män i vaxade mustascher.

3. Jag vet inte riktigt var jag tycker om kullersten
Vill man få en unge att sova är det något av det bästa som finns, men vill man undvika att väcka en unge som redan sover är det kanske det sämsta som finns. Idealet vore att natta Egon genom gamla stan så att han somnar precis när man kommer in till Norrmalm. Hör av mig om jag lyckas.

4. Det går både upp och ner
När vi gick mot hotellet längs Drottninggatan frågade jag Linn om hon, med två dagar i backspegeln, tyckte att det var mera roligt eller mera besvär att resa med en 1-åring. Hon svarade, med en lätt sammanbiten min: “det är ungefär 50/50”

Seems about right

söndag 2 juli 2017 - 22:25

Sex år sedan, på dagen

För sex år sedan så hände något mystiskt. Den dagen, 02.07.2011, bestämde sig den här kvinnan:

SEB 0144

för att gifta sig med den här mannen

DSCF1953

 

Det kan tyckas överraskande, nästan oförklarligt. I det avseendet är vi visserligen i gott sällskap bland alla till synes oförklarliga saker som inträffar nästan dagligen. Rasister vinner val. Politiker förnekar klimatförändringen. Människor ser frivilligt på när Finlands landslag spelar fotboll. Det övergår mitt förstånd, men likt förbannat händer det. Hela tiden.

Vi var båda två 19 när vi gifte oss. Det är ungt. Misstänksamt ungt. Här i bibelbältet är det ingen som tittar två gånger för att två tonåringar gifter sig, men när vi flyttade till Åbo några månader efteråt brukade jag roa mig med att se på folks ansikten när de fick höra att jag var gift. Jag fann det oerhört komiskt att se på när deras sydfinska ansikten förvred sig i koncentration då de försökte luska ut om jag (1) har gjort någon gravid och gift mig av pliktkänsla, (2) egentligen är bosnier och gift mig för att få uppehållstillstånd eller (3) är en religiös fanatiker som gift sig för att få tillgång till det för äktenskapet ämnade och i detsamma sanktionerade karnala umgänget *.

När de väl bestämt för vilken av dem som var mest trolig så var de ofta nöjda med det och ställde inga följdfrågor. Jag, för min del, lät dem ha sin teori.

För det är svårt att förklara för en person som man knappt känner varför vi valde att gifta oss så tidigt. Om någon ställde frågan rakt ut så brukade jag svara något halvlustigt, som att jag helt enkelt vill knyta knuten när tillfälle gavs, innan hon inser att hon är för bra för mig. Att jag tycker om känslan av att det finns en stor mängd pappersarbete mellan mig och min ensamhet. Och det är i och för sig inte direkt osant, men det är heller inte sanningen.

Hur skulle jag kunna förklara för dem, inom ramen för lättsam konversation, att vi ville gifta oss för att det helt enkelt kändes lite töntigt att “bara vara tillsammans”. Vi visste ju att vi skulle gifta oss någon gång, så om vi skulle vänta så var det bara för att det skulle verka mer acceptabelt i andras ögon, och det är ju ingen bra orsak. För vår del kunde vi lika gärna göra det med detsamma.

Hur skulle jag kunna förklara för dem att vi hade varit bästa vänner länge innan vi blev ett par, och att vi innan vi blev tillsammans kom överens om att inte riskera vår vänskap för något annat än ett livslångt förhållande?

Det passar liksom inte — bland lättsamma frågor om vart man har rest och vilka band man tycker om — att försöka förklara att vi helt enkelt bara visste.

Så jag gör inte det. Jag förklarar inte. Istället säger jag något halvlustigt om att jag hittade en så bra flickvän att jag för min del kunde lägga på fotbojan själv på ort och ställe. Och det är inte direkt osant.

Men det inte sanningen heller.

Tack älskling för de här åren!

IMG 2foto: Jan Holmgård

 

* Översättning: ligga