Ingen hemmapappa

söndag 27 augusti 2017 - 22:54 | 1 Kommentarer

Det känns lite ambivalent.

 

Under 8 månader var mitt jobb att hålla ett barn i skapligt skick och ett hus vid god vigör (eller vilken väg det nu var). Till en början var det väldigt mycket av saker som börjar på B. Bärsele. Bölande. Batat. Barr. Bajs. Mot slutet var det mest saker som börjar på S. Spring. Skrubbsår. Ståhej.

Ja… och skit då. Det är något av ett genomgående tema.

Nu spenderar jag en stor del av dagen på ett gymnasium i vuxet sällskap — både kolleger och studeranden — och det är faktiskt väldigt skönt. Efter att ha spenderat den bättre delen av 8 månader inlåst i huset tillsammans med en fisande hund och en person vars totala vokabulär består av orden titta, där, pappa, mamma, okka (klocka), tahto (traktor) och kakka* är det rätt så uppfriskande att kunna hålla en konversation med personen man jobbar med. Dessutom känns lite extra fint att alla har byxor på sig.

Men det är inte bara skönt. Det är lite jobbigt också.

Först och främst har det inte bara varit popcorn och fjärilar på dagis. Under Egons första riktiga dag föll han och bröt nageln och sedan dess har det varit lite tårar och tandagnisslan när vi säger hejdå på morgnarna. Personalen (som är fortsättningsvis underbar) har nog försökt säga åt oss att dagarna faktiskt går rätt så bra, fast det vet väl varje självrespekterande förälder att ett barn som gråter när det blir lämnat på dagis gråter okontrollerat tills man hämtar det igen, oberoende av vad något opålitligt ögonvittne säger.

Sen har jobbstarten inte gått helt smärtfritt den heller. Missförstå mig rätt, jag tycker väldigt mycket om mitt jobb. Kollegerna och studerandena är hur trevliga som helst. Dessutom är det väldigt roligt att undervisa. Det är bara det att jag blir så trött. Under det senaste halvåret har det kanske hänt 4 gånger att jag ens har sett en folkmassa, än mindre interagerat med en. Nu ska jag plötsligt se till att den lär sig preteritum. När jag kommer hem känner jag mig ofta som en urvriden trasa, om den trasan också skulle ha en hejdundrande migrän. Men det brukar jag å andra sidan också känna efter en godtycklig playdate, så vi får kanske lägga det till listan över saker som är roliga men utmattande, bland nyförälskelse och säckhoppning.

Men det som är svårast att vänja sig med är nog att se lillkillen mindre. Jag har blivit så bortskämd med att ha all tid i världen med honom, och nu är plötsligt vår tid tillsammans en begränsad resurs. Väldigt ofta kommer jag på mig själv med att sakna honom. Det hade jag inte väntat mig. Inte i samma utsträckning.

Men, när det känns lite jobbigt så har jag kommit på ett sätt att bli på bättre humör igen. Om du är en förälder i en liknande situation som jag så kan jag varmt rekommendera den här lilla ritualen: Gå in på toaletten. Ta ett djupt andetag. Betänk att du får sitta här själv, utan att någon försöker slänga ner tandborstar i byttan.

Livet är okej.

*Dagens tankenöt: försök få ihop så många kompletta meningar som möjligt med de orden. Det är kanske inte så givande för er, men tanken att någon sitter med ett anteckningsblock på spåran i Helsingfors med orden titta, där, pappa, mamma, okka, tahto och kakka nedtecknade med diverse pilar gläder en nyligen avsatt hemmapappa något oerhört.

1

Kommentarer

  • Lilian N

    30.08.2017 19:30 (3 månader sen)

    När jag var hemma med barnen hade jag samma "krypin" som du. Och jag var alltid tacksam att dörren hade lås. Man behöver en egen stund/minut; absolut!


Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.