Visa inlägg taggade med 'bebis'

söndag 5 november 2017 - 20:08

Du ska va snäll, jag är i ett välsignat tillstånd!

Jag hade glömt lite hur det var. Hela den här grejen. Graviditeten.

Jag hade glömt hur trött Linn var. Som om hennes kropp missförstått hela konceptet med däggdjur, födsel av levande ungar och sånt, och istället försöker göra sig till en puppa för den förestående metamorfosen genom vilken barn blir till.

Jag hade glömt hur roligt jag tyckte det var att skämta om att inte vara den mulliga av oss för en tid. Att säga “pip pip pip” när hon backar. Att låtsas spela en melodi på bastuba när hon vaggar fram.

Jag hade glömt hur hårt hon kan slå “på skoj” när hon till sist får nog.

Jag hade glömt frasen hon brukade använda med glimten i ögat. “Du ska va snäll! Jag är i ett välsignat tillstånd!”.

Vi är alltså gravida igen. Om allt går som vi hoppas, så ska Egon bli storebror den andra maj. Vi har försökt berätta det för honom, men det är svårt att veta hur mycket han förstår nuförtiden. Vi hade nog utgått ifrån att han inte förstår något alls av det vi säger tills en dag, för en dryg vecka sedan, då Linn höll ett papper i handen och, halvt på skämt, sa “lägg den här i roskisen” och han med säkra steg gick och gjorde det.

Efter det har vi varit lite mer försiktiga med vad vi säger när han är i närheten. Man får vara försiktig med att använda en del uttryck inom hörhåll av någon som insett att han kan få applåder för att utföra de uppmaningar som han kan snappa upp. Det skulle vara besvärligt att förklara för jourläkaren att orsaken till att vår ettåriga son lider av ryggskott är att mamma sa “prupp de i lungo” åt pappa och lillen råkade höra.

Mycket är annorlunda med den här andra graviditeten än den första. Vi har mycket mindre tid att vara nervösa och googla exakt vilken obskyr tropisk frukt bäst representerar fostrets nuvarande storlek, än mindre ta reda på hur stor densamme är. Det betyder inte att jag inte är nervös. Ibland, när jag tänker på det, är jag livrädd. Det är bara det att det inte är så ofta jag hinner tänka på det.

För det mesta är jag glad och förväntansfull. Varje gång jag ser Egons yngsta kusin blir jag babysjuk som jag nog aldrig blev förra gången. Jag tror faktiskt inte att jag någonsin har längtat efter en bebis förut. Nog längtade jag efter Egon alltid, men inte nödvändigtvis efter en bebis. Det var kanske för att jag inte hade någon som helst referens hur det är att ha en bebis hemma. Nu saknar jag verkligen känslan att bara ha ett litet knytte. Ett litet knytte som bara behöver en. Som håller en runt lillfingret med sina små händer. Som behöver värme. Som inte sprattlar sig lös ur ens famn och börjar banka på skafferidörren och skrika i högan sky efter russin.

Fast en sak är precis lika som förra gången: sympatimagen. Jag tror faktiskt jag har gått upp mer i vikt än Linn sedan hon blev gravid och, följaktligen, kunde gå och köpa choklad närhelst hon vill utan att någon människa med ett uns självbevarelsedrift vågar säga något om det.

 

Fast det är väl allmänt känt att de där kilona bara rinner av en när man börjar amma sedan.

 

Så det är väl något att se fram emot…

egon1 2

PS. Ni har kanske märkt att att bloggen fått ett litet ansiktslyft? Bilderna är tagna i somras av Egons fadder, Linda på LYSA Photography.

fredag 2 juni 2017 - 20:12

Ingen bebis

Det är lönlöst att försöka hänga med längre.

 

 

“Det händer så mycket nu”. Det är en av de många meningslösa fraserna som föräldrar strör omkring sig. Det är som att vår tidsuppfattning förvrängs när vi får barn. Det gör ingen skillnad om det senaste steget i utvecklingen var att ungen lärde sig gå eller började att fisa i lite djupare, mognare timbre; för dess vårdnadshavare verkar det ständigt som att det är precis just nu som dammarna brister och allting skenar iväg. Barnets liv har tills nu varit en tradig, händelselös lunk, men nu minsann. Nu händer allt på en gång.

Jag hade ett sådant moment häromdagen, när mammagruppen var på besök (pilutta dig Carola Ekman) och vi började prata om att våra ungar inte är några bebisar längre. Nu är de, tydligt och distinkt, något helt annat. Nu är de barn.

Och det är stor skillnad mellan de två kategorierna. Bebisar är så harmlösa på något sätt. Så oemotståndliga. Alla gillar bebisar. Det har aldrig hänt sig att någon blivit erbjuden att hålla i en liten bebis men vägrat och svarat “nej tack, jag tycker inte om bebisar”. Det händer bara inte.

Däremot är det helt okej att vara lite tveksamt inställd till barn. Barn är så mycket mer kapabla, och med förmåga följer också ansvar. Man kan lämna en arg lapp i trapphuset om ett barn. Det skulle man inte göra med en bebis, oberoende av vad den har ställt till med. “Jag tycker inte om barn” är en sak man kan säga på dejt och inte riskera mer än möjligtvis chansen till en andra dejt. Om man istället skulle säga “jag tycker inte om bebisar” tar man sitt liv i sina egna händer.

Nu är vi där med Egon. Ingen bebis längre. Ett barn.

Och visst har jag märkt skillnaden. Inte bara det att han kan så mycket nuförtiden, som att peka på lampan, vinka hejdå och gå med gåkärran (Ja okej, det är inte Einstein-nivå direkt, men kom ihåg att det här är en person som bara för en vecka sedan tappade bort sig när han i misstag kröp in under en stol. Vi betygsätter enligt framgång här, inte prestation!). Folk relaterar också annorlunda till honom. De förväntar sig mer på något sätt. Det räcker inte att bara vara bedårande längre. Nu måste man också kunna göra något.

Den största skillnaden är dock hur pass villiga folk är att erbjuda sig att byta blöja på honom. Tidigare, när han ännu var en bebis, räckte det med att lite förstrött annonsera att någon bajsat på sig lite i ett befolkat rum för att tio personer skulle komma rusande och säga “jag kan byta på honom”, med en så lyrisk uppsyn att det såg ut som om Egon vore Påven som förutom evigt liv i paradiset också bjöd på kaffe och kärleksmums.

Om man idag fråga om någon kan byta blöja på honom är svaret snarare en blick som antyder att de gärna skulle göra det, om det inte var så att de hellre skulle gå runt kvarteret och missionera för pingstkyrkan iklädd endast ett par chaps än att komma nära det där stinkpaketet.

Det går så snabbt just nu. Jag vet att alla säger det, i alla skeden. Men den här gången tror jag faktiskt att det är jag som har rätt.