Visa inlägg taggade med 'biltvätt'

onsdag 8 november 2017 - 22:04

Fläskläpp

Vissa dagar känns det som att man aldrig riktigt hinner ikapp. Som att man hela tiden är ett steg efter vad det än är som man jagar efter just då. Dagar då man plötsligt känner sympati för den där prärievargen som aldrig fick tag på den där fågel som vi brukade se på TV när vi var små (Gråben och Hjulben hette det visst?). Nog har fågeln, i princip, det moraliska övertaget i sammanhanget, men måste hen vara ett så självbelåtet as om hela grejen?

Egon ramlade idag och fick fläskläpp. En riktig baddare. Det är inget farligt. Inga sneda tänder. Inga brutna ben. Bara en helt vanlig fläskläpp av varianten som man kan hitta i sin egen trädgård.

Jag var på jobbet så bästa morfar fick hämta honom från dagis till jag kunde slinka iväg. När jag plockade upp lillen hos svärfar så verkade fläskläppen bekomma honom ungefär lika mycket som ränteskillnadsersättningar bekommer en vattenbuffel. Jag frågade Egon “har du fläskläpp?”. Egon svarade “IIIIIIIHAHAAA”, med så stark övertygelse att en oberoende åskådare antagligen skulle komma till slutsatsen att det var fråga som var märklig, inte svaret. Det såg ut att bli en helt vanlig dag med pappa och lillkillen. Bra så.

När han började bli lite trött så insåg jag att jag skulle få problem. Tutten*. Vanligtvis vill han ha den när han börjar varva ner. I det där mellanläget mellan lek och sovdags är det en ovärderlig attrapp för att, och jag menar det här på snällaste möjliga sätt, täppa till gnällhålet. Problemet med en fläskläpp är att kanten på tutten trycker på det svullna området. Således befann vi oss i en situation där lillen skrek efter tutten, fick den, började gråta och sedan räckte tillbaka den till mig med en anklagande min som sa “Den här fungerar inte. Fixa det, skitgubbe!”.

Jag insåg ganska snabbt att det här bara kunde innebära en sak: att vi måste skippa mellanläget helt och hållet, och gå rakt från lek till sömn utan så mycket som en sekund däremellan. Operation håll gråtande gosse vid god vigör var inledd.

I ungefär två timmar gjorde jag vad jag kunde för att hålla pulsen uppe. Vi gjorde alla möjliga aktiviteter runtom Jakobstad, samtidigt som jag försökte prata konstant för att hålla hans hjärna borta från tankar från tutten och vagnen. Det är ett knep som jag använt mig av många gånger innan, speciellt när vi bytte från två sovturer på dagen till en. Skillnaden mellan då och nu är att då var det mest en monolog, avbruten av lite jollrande. Nu svarar Egon också. Inte alltid på ett sätt som för konversationen framåt, men han försöker i alla fall.

Vi åkte till Citymarket där vi körde runt och runt med en sån där kundvagn som har en liten bil längst fram för barn att sitta i. Jag pratade om alla saker vi kunde tänkas behöva. Egon svarade med diverse djurläten och pruttljud. Efter det körde vi runt lite och tittade på diverse industrier som vi körde förbi. Jag pratade om mitt gamla jobb på lager. Egon räknade upp alla personen han känner. Pappa, Mamma, Mommo, och sen en viss Nanna som han ofta pratar om, men som ingen av oss riktigt vet vem är.

Efter en ganska lång stund till med parklek, sång och sightseeing började goda råd vara dyra. Jag räknade med att om jag lyckas hålla Egon på humör dryga 20 minuter till så skulle han somna i bilen på vägen hem utan desto mera gnäll. Men vad skulle vi fylla tiden med? Det mesta av det vi vanligtvis brukar göra var endera för krävande fysiskt av en trött unge eller tidsmässigt opraktiskt.

Då kom jag på det: biltvätten.

Det var den perfekta sysselsättningen. Det är något som vi aldrig har gjort förut, vilket garanterar hans fulla uppmärksamhet. Det kräver ingen fysisk ansträngning, vilket båda av oss var för trötta för. Dessutom går en del av pengarna till Projekt Liv. Kan det bli bättre?

Vi körde till biltvätten, betalade för oss och väntade på vår tur. Jag var upprymd över att få dela den här upplevelsen med min son. Nöjd över att ha kommit på idén. Spänd inför att få se lillens reaktion på högtryckstvätten. Nervös eftersom jag inte kunde komma ihåg om jag hade skruvat bort antennen eller inte. Dörrarna öppnades och ljuset övergick till grönt.

 

“Nu jävlar” sa jag.

 

“Nu jävlar” sa Egon.

 

IMG 20171108 WA2Avbildat: en fullvuxen man som knappt kan tygla sin entusiasm i kön utanför biltvätten

 

*Nappen för rikssvenska läsare. Kunde jag ha sagt det från början? Möjligtvis. Skulle jag kunna tänka mig att göra det, och då eliminera möjligheten att en del av mina läsare läst hela det här inlägget i tron att jag pratar om mina egna man-boobs? Inte en chans!