Visa inlägg taggade med 'dagis'

tisdag 21 november 2017 - 22:31

Icke-ord

Jag vet en del om att säga saker man inte menar.

Inte bara på det sättet som man ser i de TV-serier som sänds mellan 13:00 och 14:30 på allehanda finländska kanaler (ni andra hemmaföräldrar vet vilka jag pratar om). När man blir arg och säger något så elakt och irrelevant för diskussionen i fråga att varje barn av 90-talet ser för sitt inre öga hur bilden stelnar och temat för Rederiet börjar spela.

Det vet jag också en del om. Mer än jag skulle önska.

Inte heller på det där sättet när man vill säga något snällt och det kommer ut som en förolämpning. Som den gången när jag ville ge en komplimang åt någon som sjungit på en skolvårfest och valde att vara lite originell och köra på “komplimangen i form av uppmuntran till konkret handling” och sa “du borde verkligen ta sånglektioner”. Ni vet känslan. När man står där och orden bara spiller ut, medans ens logiskt resonerande hjärna ropar från en god meters avstånd “jaha, och vad håller du på med nu då?

Jag vet en del om de där små sakerna man säger när man inte har något bättre att säga. Hmm, Uuuhm, Liksom, Du vet osv. Jag vet mer än de flesta faktiskt. Jag har skrivit en avhandling på dryga 80 sidor i ämnet. Någonstans på en hylla i Åbo Akademi finns det ett förslag på hur vi kunde studera de här sakerna närmare. Det har jag skrivit.

Jaha,

och vad har DU gjort med DITT liv som är så fantastiskt?

(svara gärna i kommentarerna).

Idag har jag fått en ny favorit av de här icke-orden: mummelskrattet. Det är det där ljudet som man ger ifrån sig ibland när det förväntas att man säger något, men man vet inte vad så man väljer att göra något halvvägs mellan en lite mumlad ursäkt och ett halvdant skratt. Det är det där ljudet du utstöter när du går på stan och en främling frågar dig något som du inte hör, och du räknar ut att om du bara ger ifrån dig ett någorlunda inoffensivt ljud för att köpa tid så hinner du gå därifrån innan hen fattar vad som hänt.

Mehähehaijaa. Typ.

Sådana gånger är ljudet en ganska välfungerande strategi, men det är inte alltid så lyckat. Ibland slinker det ut när man vill säga något smart. När man vill visa att man bryr sig. När personen som man är bekant med, men som är cool och som man gärna skulle vilja bli god vän med, säger ett sånt där skämt som kräver att du kompletterar det med något för att det riktigt ska fungera och det enda du kan bidra med är mehähehaijaa.

Idag befann jag mig i en sådan situation.

Jag skulle hämta Egon från dagis. När jag kommer innanför grinden ser jag Egon på bortre sidan av gården. När jag börjar gå mot honom så ser jag en liten flicka, som tydligen också är på väg hem, slita sig från sin pappa och springa mot Egon. Det som hände sen fick mina ögon att tåras.

Hon lade armarna om Egon i världens största bamsekram.

Jag trodde att jag skulle dö på fläcken. Ni kan själva tänka er synen av två barn under 3år som spontankramas, båda iklädda så tjocka halare att ingen av dem når med armarna runt den andra. Det är en syn som kunde få en isbjörn att smälta.

Jag mötte pappan och flickan ungefär mitt på gården. De på väg hem, jag på väg efter Egon. “Det var tydligen kramkalas här” sa pappan med ett leende.

Jag hoppas min ögon sa “vilken underbar unge du har”. “Om bara vi vuxna kunde vara så frikostiga och okonstlade med våra kramar”. “Vill ni träffas och leka i parken någon gång?”. “Jag kommer gråta i bilen och ringa åt alla jag känner och berätta om det här”.

För det enda som kom ut från mitt fejs var ett besvärat leende och ett litet, sketet, otillräckligt

Mehähehaijaa.

söndag 1 oktober 2017 - 22:37

Farföräldrar utan gränser

De senaste veckorna så har jag ofta fått leva med en konstig känsla i magen. Det är en sorts molande oro. Inte den sortens oro som pockar på din uppmärksamhet, som tar över dina tankar och kräver en åtgärd. Den här sortens oro ber om att bli ignorerad. Oron över något som inte går att göra något åt, men som ändå tåls att oroa sig över.

Den oron har jag gått med de senaste veckorna sedan jag började arbeta.

Som jag skrev tidigare här på bloggen så var tanken när jag började arbeta att vi skulle anlita nära och kära att sköta Egon de få timmarna jag arbetar. Sen visade det sig att det inte alls var genomförbart, så vi bestämde oss för att lägga Egon på dagis på minimitid och klara oss med det. Sen blev det så att Egon både gick på dagis OCH sköttes av släktingar, och jag och Linn kunde bara hjälplöst se på när tiden, tillsammans med våra ideal, sprang ifrån oss som en könsmogen kaninhane i parningstid.

Det är ett prekärt system vi har lagt upp för oss. Det är inte många minuters marginal i någon ände. Linn får ta Egon på cykel till dagis utom en dag i veckan då jag får sitta på med en kollega till jobbet. Sen hämtar morfar, farfar eller någon annan lämplig lösdrivare som vi anlitat Egon på dagis och lägger honom för att sova. Jag kommer hem från jobbet så fort jag slutar och tar över. Sen innan Linn kommer hem befinner jag mig i en märklig sorts limbo där jag vet att det finns tusen saker som borde göras, men istället sitter jag på golvet och bara larvar mig med min bästa kompis. I mångt och mycket känns det som att vara studerande på nytt.

Och den där oron är ständigt närvarande. Oron över om jag har kommit ihåg allt. Oron över att Egon ska känna sig otrygg på dagis. Oron över att vi belastar våra nära och kära för mycket. Oron över hur vi ska lösa den oförutsedda förändringen i morgondagens schema.

Samtidigt är vi så otroligt bortskämda som har tillgång till både ett underbart dagis och nära och kära som både kan och vill (eller som åtminstone besitter hyfs nog att låtsas vilja) ta hand om Egon när det krisar sig. Hur gör de som inte har det? Finns det något bemanningsföretag någonstans som hyr ut äldre släktingar som hjälp till barnfamiljer?

Granpower? Farfädrar utan gränser?

Kan ni tänka er vilka TV-serier man kunde göra av den yrkesgruppen?

En unge i timmen. Svärmor kan komma.

Som tur är så kommer det lätta upp här framöver nu. Vi har ökat vår kvot på dagis för att ha lite mera spelrum med Egon och jag har lite mindre kurser än tidigare. Som det ser ut nu så kommer vi kunna hämta Egon själva varje dag.

Fast, å andra sidan, känns det skrämmande likt något jag har sagt förr någon gång.

onsdag 9 augusti 2017 - 22:48

Dagis

Det var inte tänkt att det skulle bli så här.

 

 

I början av sommaren satt jag och Linn här hemma och lade pussel med livet. Jag hade fått två riktigt lockande jobberbjudanden. Vi satt där och studsade med benen, så som man gör ibland när man snabbt behöver ta beslut med långtgående konsekvenser baserat på gissningar om hur framtiden kan tänkas se ut. Det var inte enkelt att få det att gå ihop. Alla alternativ verkade ha sina fördelar, men också ansenliga nackdelar.

Det enda som vi aldrig var osäkra på var hur vi skulle göra med Egon. Där var vi helt överens. Han ska absolut inte på dagis. Det är han alldeles för liten för.

Vi är resoluta människor. Principfasta individer. När vi har bestämt något så blir det så. Hur skulle världen se ut om folk bara ändrade sina beslut, sådär hux flux bara? Vad skulle det vara för samhälle? Va? Va?

Egon börjar alltså i dagis på måndag.

Tanken var egentligen att Egon skulle passas av någon mor-/farförälder då jag jobbar. Jag kommer bara jobba några timmar per dag, så vi tänkte lite naivt att vi skulle få det att gå ihop. Jag tackade därför ja till ett jobb. När jobbstarten började närma sig och vi började reda ut detaljerna av vårt praktiska arrangemang så märkte vi att det nog inte skulle lyckas.

Så vi gjorde vad varje ansvarstagande förälder skulle göra i den situationen. Tog tag i situationen och ansökte om en dagisplats åt vår lillkille. Sen lipade vi som två missförstådda trettonåringar på en Kent-konsert.

Så i måndags steg en ängslig hemmapappa och en oförstående liten pojke ur bilen utanför ett litet dagis inne i stan. Jag var nervös. Jag hade till och med försökt snygga till mig lite tafatt, som om det skulle ha någon som helst inverkan på situationen. Ingen skulle i alla fall kunna säga att jag inte hade gjort allt jag kunde.

Jag var osäker på hur Egon skulle reagera, på hur stället skulle se ut och vad det skulle vara för sorts människor som det var tänkt att jag skulle lämna bort det dyrbaraste jag har till.

Jag minns inte när jag senast blev så lättad senast.

Dagiset är urgulligt. Personalen är hur trevlig och duktig som helst. Lillkillen verkade mest nyfiken, inte rädd över huvudtaget. När han började undersöka en liten flanellograf med några glada små tygbitar formade efter små barn på förklarade barnträdgårdsläraren att alla barnen har en egen liten docka. Sedan lyfte hon ner en liten docka med ljust, fluffigt hår och gav den åt Egon. Om inte förr, så då visste jag att det här nog skulle bli bra.

Så den här veckan håller jag och Egon på att skola in oss. Hittills har han bara gråtit en gång, och det var andra dagen då jag för första gången prövade gå bort en stund. Det var inte när jag sa “hejdå” som han grät. Det var när jag kom tillbaka och försökte få med honom hem igen.

Ibland blir det som man tänkt sig och ibland inte. Av någon anledning tycks det ha väldigt lite inverkan på om det blir bra eller inte. Vi hade inte tänkt lägga Egon på dagis i så ung ålder, men just nu verkar det verkligen som det bästa alternativet. Ett par timmar per dag får han leka med jämnåriga barn och lära sig nya saker i samspel med dem. Sedan blir han hämtad av någon som enligt honom är en av de bästa människorna i världen.

Nu inser vi dessutom att det nog är ganska så bra att han inte kommer att spendera hela dagarna hemma hos mina eller Linns föräldrar. Missförstå mig rätt, Egon avgudar sina mor- och farföräldrar. Och undra på det. De skämmer bort honom något kolossalt. Vänder man ryggen till i 30 sekunder så ligger snart en på golvet med en nyinköpt mojäng att leka med, medans den andra skyfflar in glass i munnen på honom.

Näe, det kanske är bra så här. Annars skulle det inte dröja länge innan han är bortskämd, självgod och tjock.

Och sådana Holmgårdare finns det redan tillräckligt av i den här världen...

 

 

 

stockholm 2