Visa inlägg taggade med 'icke-ord'

tisdag 21 november 2017 - 22:31

Icke-ord

Jag vet en del om att säga saker man inte menar.

Inte bara på det sättet som man ser i de TV-serier som sänds mellan 13:00 och 14:30 på allehanda finländska kanaler (ni andra hemmaföräldrar vet vilka jag pratar om). När man blir arg och säger något så elakt och irrelevant för diskussionen i fråga att varje barn av 90-talet ser för sitt inre öga hur bilden stelnar och temat för Rederiet börjar spela.

Det vet jag också en del om. Mer än jag skulle önska.

Inte heller på det där sättet när man vill säga något snällt och det kommer ut som en förolämpning. Som den gången när jag ville ge en komplimang åt någon som sjungit på en skolvårfest och valde att vara lite originell och köra på “komplimangen i form av uppmuntran till konkret handling” och sa “du borde verkligen ta sånglektioner”. Ni vet känslan. När man står där och orden bara spiller ut, medans ens logiskt resonerande hjärna ropar från en god meters avstånd “jaha, och vad håller du på med nu då?

Jag vet en del om de där små sakerna man säger när man inte har något bättre att säga. Hmm, Uuuhm, Liksom, Du vet osv. Jag vet mer än de flesta faktiskt. Jag har skrivit en avhandling på dryga 80 sidor i ämnet. Någonstans på en hylla i Åbo Akademi finns det ett förslag på hur vi kunde studera de här sakerna närmare. Det har jag skrivit.

Jaha,

och vad har DU gjort med DITT liv som är så fantastiskt?

(svara gärna i kommentarerna).

Idag har jag fått en ny favorit av de här icke-orden: mummelskrattet. Det är det där ljudet som man ger ifrån sig ibland när det förväntas att man säger något, men man vet inte vad så man väljer att göra något halvvägs mellan en lite mumlad ursäkt och ett halvdant skratt. Det är det där ljudet du utstöter när du går på stan och en främling frågar dig något som du inte hör, och du räknar ut att om du bara ger ifrån dig ett någorlunda inoffensivt ljud för att köpa tid så hinner du gå därifrån innan hen fattar vad som hänt.

Mehähehaijaa. Typ.

Sådana gånger är ljudet en ganska välfungerande strategi, men det är inte alltid så lyckat. Ibland slinker det ut när man vill säga något smart. När man vill visa att man bryr sig. När personen som man är bekant med, men som är cool och som man gärna skulle vilja bli god vän med, säger ett sånt där skämt som kräver att du kompletterar det med något för att det riktigt ska fungera och det enda du kan bidra med är mehähehaijaa.

Idag befann jag mig i en sådan situation.

Jag skulle hämta Egon från dagis. När jag kommer innanför grinden ser jag Egon på bortre sidan av gården. När jag börjar gå mot honom så ser jag en liten flicka, som tydligen också är på väg hem, slita sig från sin pappa och springa mot Egon. Det som hände sen fick mina ögon att tåras.

Hon lade armarna om Egon i världens största bamsekram.

Jag trodde att jag skulle dö på fläcken. Ni kan själva tänka er synen av två barn under 3år som spontankramas, båda iklädda så tjocka halare att ingen av dem når med armarna runt den andra. Det är en syn som kunde få en isbjörn att smälta.

Jag mötte pappan och flickan ungefär mitt på gården. De på väg hem, jag på väg efter Egon. “Det var tydligen kramkalas här” sa pappan med ett leende.

Jag hoppas min ögon sa “vilken underbar unge du har”. “Om bara vi vuxna kunde vara så frikostiga och okonstlade med våra kramar”. “Vill ni träffas och leka i parken någon gång?”. “Jag kommer gråta i bilen och ringa åt alla jag känner och berätta om det här”.

För det enda som kom ut från mitt fejs var ett besvärat leende och ett litet, sketet, otillräckligt

Mehähehaijaa.