Visa inlägg taggade med 'läkare'

tisdag 12 december 2017 - 21:17

Utdrag ur ett småbarns fältdagbok

Egon tycker inte om läkare. Det är den enda kategorin av människor som han aktivt ogillar.

Annars så tycks han uppfatta de allra flesta människor som något intressant. Något som man kan le och säga hej åt. Något som bör observeras noggrant ifall de, måhända, kunde tänkas vilja rida på ens käpphäst, dela ut pepparkakor eller på annat sätt vara till allmän nytta för samhället.

Inte läkare dock. Läkare är bara till besvär. De är som finska herrlandslaget i fotboll: det gör ingen skillnad hur mycket man skriker på dem; de gör ändå inte som man vill.

Egentligen är det inte så konstigt att Egon har fått den uppfattningen. Det har faktiskt blivit både en och annan vända till sjukhuset de senaste månaderna för diverse åkommor. Till en början var Egon villig att ge varje ny läkare en chans att göra ett intryck, men numera går han i baklås direkt. Så fort han ser skymten av en vänligt leende människa i vit rock så börjar skriket. Hans stora, arga ögon tycks säga “Åååånej, mej lurar du inte. Det är alltid samma sak med din sort. Lek och skoj, ända tills någon får en nål i röven”.

Jag har börjat fundera på hur hans världsbild måste uppdateras hela tiden. Förr så räckte det med att veta att Pappa och Mamma var trygga så löste sig resten. Nu är han så stor att han har börjat samla in data för att bilda sig en egen uppfattning om saker och ting. Varje gång han stöter på något nytt så kan man nästan se hur han funderar på vilken kategori det här nu ska kunna passa in i. Zebra går under “ihahaa”. Dadlar, mandariner och andra mindre frukter läggs till under rubriken “dåliga russin”. Bilister som stannar vid övergångsstället nära Optima i Jakobstad arkiveras i mappen för “teoretiska koncept utan konkreta bevis”.

Det slog mig att hela hans hjärna vid det här laget måste se ut som en antropologisk fältdagbok. Full med observationsanteckningar som uppdateras vartefter nya data läggs till.

Tänk vad vi skulle kunna lära oss om barnets inre liv om vi kunde få tillgång till den här dagboken. Om vi på något sätt kunde printa ut den.

Vilken sorts anteckningar skulle Egon skriva dit?

  • Hare och kanin är samma sak. Ingen tycks veta varför det finns två ord för det.
  • En del hundar har långa näsor, lång päls och saknar hudveck kring näsan. De verkar omedvetna om hur löjliga de ser ut.
  • Innan man får sin mjölkflaska måste man vänta på att en liten vit apparat säger “pling”. Pappa säger att det tar lika länge även om man är tyst. Har inte prövat. Skriker för säkerhets skull.
  • På väggarna finns bilder av mamma, pappa, Churchill, Egon och en tjock man som pussar mamma. Mamma och pappa vill att jag kallar även honom för “pappa”. Jag spelar med för att inte göra någon ledsen.
  • Det finns ett ställe dit man får åka med pappa ibland där man får se på en traktor köra runt på en blöt, vit yta. Det här är jättecoolt. Vad pojkarna med pinnarna gör mellan varven är oklart.
  • Mamma och pappa tycks ha svårt att komma ihåg namnen på djuren. Frågar mig hela tiden. Mycket orolig för dem.
  • Mamma och pappa skrattar ofta. Ibland förstår jag inte varför, men skrattar med ändå. De har ingen aning om att detta sker.
  • De flesta människor är snälla. En del sticks.

 IMG 20171021 2

tisdag 28 februari 2017 - 21:48

Att göra det ogörliga

Jag skrev i ett tidigare inlägg om att bara kunna ha en programpunkt per dag för att inte förlora greppet totalt. Det är ett av de mest definierande karaktärsdragen hos varje nybliven småbarnsförälder. En orubblig tes. En global maxim. Det är som att försöka hetsa Ernst Kirschteiger till ett knivslagsmål. Lönlöst.

Hur gör man då en dag som denna, när det vankas läkarkontroll klockan 12 och träff med mammagruppen kl 13? Kanske man bara kan skippa mammagruppen? Men nej, det har vi testat förr. Mammagruppen är veckans höjdpunkt för Egon och den skippar man inte bara sådär. Jag känner igen besvikelse när jag ser den, om så på en 8-månaders bebis. Den bistra uppsynen, den nedåtvända munnen och ögonen som säger “jag är inte arg pappa, bara besviken”. Dessutom är möjligheten att få dricka kaffe och prata av sig inte något som en hemmaförälder med ens en gnutta självbevarelsedrift tackar nej till. Alla behöver en mammagrupp, mammagruppen tar vi inte bort.

Så vi blev liksom tvungna att försöka hinna med båda. Som alltid, när jag är lite stressad, packade jag om skötväskan tre gånger för att försäkra mig om att allt av betydelse fanns med. Sen när jag var klar och hade någon minut att döda innan avfärd drack jag en hel liter apelsinjuice på tom mage. Det var ett impulsivt drag, det medger jag, som hade långtgående konsekvenser. Å ena sidan kan man ge ett lätt rubbat intryck när man är trött, stressad och hög på socker. Å andra sidan finns det inget som så effektivt hjälper en att prioritera som att vara riktigt riktigt kissnödig. Man får ta det onda med det goda.

Hos doktorn bestod programmet av avklädning, skrik, påklädning, skrik i en halvtimme, varvat med spontana dadaistiska pantomim-föreställningar från min sida för att distrahera Egon från det faktum att en vilt främmande kvinna hade stoppat in en grunka i hans öra. Sen påklädning igen och in i bilen, fortfarande kissnödig eftersom ingen av hälsovårdscentralens väntrums tre toaletter tillåter män (hallooo!). In på nöd-toa till biblioteket (hurra för statligt finansierad kultur). In i bilen och iväg till mammagruppen. Försökte få mat i ungen som förstås vägrar då han känner av pappas post-stress. Drack en kaffe, åt en bulle och tog det lugnt en stund. In i bilen, åt upp ungens ratade mat till lunch. Hemma, ut med jycken, på med mat innan frun kom hem. Ding ding ding. Hemmapappan vs världen: 1-0 på håret.

Det var totalt värt det. För en fastlagsbulle och själavård. För lite variation i vardagen. För en försäkran av en läkare att allt är okej.

Och den försäkran får man i den poetiska strof som bara en läkare kan komma på. Det är som balsam för en föräldrasjäl när man får tillbaka sitt barn med utlåtandet som man längtat efter, som ska summera ens barns framgångar tillsammans med ens egna prestationer som förälder, och får höra de magiska orden:

“Inget speciellt”