Visa inlägg taggade med 'metamorfos'

söndag 5 november 2017 - 20:08

Du ska va snäll, jag är i ett välsignat tillstånd!

Jag hade glömt lite hur det var. Hela den här grejen. Graviditeten.

Jag hade glömt hur trött Linn var. Som om hennes kropp missförstått hela konceptet med däggdjur, födsel av levande ungar och sånt, och istället försöker göra sig till en puppa för den förestående metamorfosen genom vilken barn blir till.

Jag hade glömt hur roligt jag tyckte det var att skämta om att inte vara den mulliga av oss för en tid. Att säga “pip pip pip” när hon backar. Att låtsas spela en melodi på bastuba när hon vaggar fram.

Jag hade glömt hur hårt hon kan slå “på skoj” när hon till sist får nog.

Jag hade glömt frasen hon brukade använda med glimten i ögat. “Du ska va snäll! Jag är i ett välsignat tillstånd!”.

Vi är alltså gravida igen. Om allt går som vi hoppas, så ska Egon bli storebror den andra maj. Vi har försökt berätta det för honom, men det är svårt att veta hur mycket han förstår nuförtiden. Vi hade nog utgått ifrån att han inte förstår något alls av det vi säger tills en dag, för en dryg vecka sedan, då Linn höll ett papper i handen och, halvt på skämt, sa “lägg den här i roskisen” och han med säkra steg gick och gjorde det.

Efter det har vi varit lite mer försiktiga med vad vi säger när han är i närheten. Man får vara försiktig med att använda en del uttryck inom hörhåll av någon som insett att han kan få applåder för att utföra de uppmaningar som han kan snappa upp. Det skulle vara besvärligt att förklara för jourläkaren att orsaken till att vår ettåriga son lider av ryggskott är att mamma sa “prupp de i lungo” åt pappa och lillen råkade höra.

Mycket är annorlunda med den här andra graviditeten än den första. Vi har mycket mindre tid att vara nervösa och googla exakt vilken obskyr tropisk frukt bäst representerar fostrets nuvarande storlek, än mindre ta reda på hur stor densamme är. Det betyder inte att jag inte är nervös. Ibland, när jag tänker på det, är jag livrädd. Det är bara det att det inte är så ofta jag hinner tänka på det.

För det mesta är jag glad och förväntansfull. Varje gång jag ser Egons yngsta kusin blir jag babysjuk som jag nog aldrig blev förra gången. Jag tror faktiskt inte att jag någonsin har längtat efter en bebis förut. Nog längtade jag efter Egon alltid, men inte nödvändigtvis efter en bebis. Det var kanske för att jag inte hade någon som helst referens hur det är att ha en bebis hemma. Nu saknar jag verkligen känslan att bara ha ett litet knytte. Ett litet knytte som bara behöver en. Som håller en runt lillfingret med sina små händer. Som behöver värme. Som inte sprattlar sig lös ur ens famn och börjar banka på skafferidörren och skrika i högan sky efter russin.

Fast en sak är precis lika som förra gången: sympatimagen. Jag tror faktiskt jag har gått upp mer i vikt än Linn sedan hon blev gravid och, följaktligen, kunde gå och köpa choklad närhelst hon vill utan att någon människa med ett uns självbevarelsedrift vågar säga något om det.

 

Fast det är väl allmänt känt att de där kilona bara rinner av en när man börjar amma sedan.

 

Så det är väl något att se fram emot…

egon1 2

PS. Ni har kanske märkt att att bloggen fått ett litet ansiktslyft? Bilderna är tagna i somras av Egons fadder, Linda på LYSA Photography.