tisdag 21 november 2017 - 22:31

Icke-ord

Jag vet en del om att säga saker man inte menar.

Inte bara på det sättet som man ser i de TV-serier som sänds mellan 13:00 och 14:30 på allehanda finländska kanaler (ni andra hemmaföräldrar vet vilka jag pratar om). När man blir arg och säger något så elakt och irrelevant för diskussionen i fråga att varje barn av 90-talet ser för sitt inre öga hur bilden stelnar och temat för Rederiet börjar spela.

Det vet jag också en del om. Mer än jag skulle önska.

Inte heller på det där sättet när man vill säga något snällt och det kommer ut som en förolämpning. Som den gången när jag ville ge en komplimang åt någon som sjungit på en skolvårfest och valde att vara lite originell och köra på “komplimangen i form av uppmuntran till konkret handling” och sa “du borde verkligen ta sånglektioner”. Ni vet känslan. När man står där och orden bara spiller ut, medans ens logiskt resonerande hjärna ropar från en god meters avstånd “jaha, och vad håller du på med nu då?

Jag vet en del om de där små sakerna man säger när man inte har något bättre att säga. Hmm, Uuuhm, Liksom, Du vet osv. Jag vet mer än de flesta faktiskt. Jag har skrivit en avhandling på dryga 80 sidor i ämnet. Någonstans på en hylla i Åbo Akademi finns det ett förslag på hur vi kunde studera de här sakerna närmare. Det har jag skrivit.

Jaha,

och vad har DU gjort med DITT liv som är så fantastiskt?

(svara gärna i kommentarerna).

Idag har jag fått en ny favorit av de här icke-orden: mummelskrattet. Det är det där ljudet som man ger ifrån sig ibland när det förväntas att man säger något, men man vet inte vad så man väljer att göra något halvvägs mellan en lite mumlad ursäkt och ett halvdant skratt. Det är det där ljudet du utstöter när du går på stan och en främling frågar dig något som du inte hör, och du räknar ut att om du bara ger ifrån dig ett någorlunda inoffensivt ljud för att köpa tid så hinner du gå därifrån innan hen fattar vad som hänt.

Mehähehaijaa. Typ.

Sådana gånger är ljudet en ganska välfungerande strategi, men det är inte alltid så lyckat. Ibland slinker det ut när man vill säga något smart. När man vill visa att man bryr sig. När personen som man är bekant med, men som är cool och som man gärna skulle vilja bli god vän med, säger ett sånt där skämt som kräver att du kompletterar det med något för att det riktigt ska fungera och det enda du kan bidra med är mehähehaijaa.

Idag befann jag mig i en sådan situation.

Jag skulle hämta Egon från dagis. När jag kommer innanför grinden ser jag Egon på bortre sidan av gården. När jag börjar gå mot honom så ser jag en liten flicka, som tydligen också är på väg hem, slita sig från sin pappa och springa mot Egon. Det som hände sen fick mina ögon att tåras.

Hon lade armarna om Egon i världens största bamsekram.

Jag trodde att jag skulle dö på fläcken. Ni kan själva tänka er synen av två barn under 3år som spontankramas, båda iklädda så tjocka halare att ingen av dem når med armarna runt den andra. Det är en syn som kunde få en isbjörn att smälta.

Jag mötte pappan och flickan ungefär mitt på gården. De på väg hem, jag på väg efter Egon. “Det var tydligen kramkalas här” sa pappan med ett leende.

Jag hoppas min ögon sa “vilken underbar unge du har”. “Om bara vi vuxna kunde vara så frikostiga och okonstlade med våra kramar”. “Vill ni träffas och leka i parken någon gång?”. “Jag kommer gråta i bilen och ringa åt alla jag känner och berätta om det här”.

För det enda som kom ut från mitt fejs var ett besvärat leende och ett litet, sketet, otillräckligt

Mehähehaijaa.

onsdag 8 november 2017 - 22:04

Fläskläpp

Vissa dagar känns det som att man aldrig riktigt hinner ikapp. Som att man hela tiden är ett steg efter vad det än är som man jagar efter just då. Dagar då man plötsligt känner sympati för den där prärievargen som aldrig fick tag på den där fågel som vi brukade se på TV när vi var små (Gråben och Hjulben hette det visst?). Nog har fågeln, i princip, det moraliska övertaget i sammanhanget, men måste hen vara ett så självbelåtet as om hela grejen?

Egon ramlade idag och fick fläskläpp. En riktig baddare. Det är inget farligt. Inga sneda tänder. Inga brutna ben. Bara en helt vanlig fläskläpp av varianten som man kan hitta i sin egen trädgård.

Jag var på jobbet så bästa morfar fick hämta honom från dagis till jag kunde slinka iväg. När jag plockade upp lillen hos svärfar så verkade fläskläppen bekomma honom ungefär lika mycket som ränteskillnadsersättningar bekommer en vattenbuffel. Jag frågade Egon “har du fläskläpp?”. Egon svarade “IIIIIIIHAHAAA”, med så stark övertygelse att en oberoende åskådare antagligen skulle komma till slutsatsen att det var fråga som var märklig, inte svaret. Det såg ut att bli en helt vanlig dag med pappa och lillkillen. Bra så.

När han började bli lite trött så insåg jag att jag skulle få problem. Tutten*. Vanligtvis vill han ha den när han börjar varva ner. I det där mellanläget mellan lek och sovdags är det en ovärderlig attrapp för att, och jag menar det här på snällaste möjliga sätt, täppa till gnällhålet. Problemet med en fläskläpp är att kanten på tutten trycker på det svullna området. Således befann vi oss i en situation där lillen skrek efter tutten, fick den, började gråta och sedan räckte tillbaka den till mig med en anklagande min som sa “Den här fungerar inte. Fixa det, skitgubbe!”.

Jag insåg ganska snabbt att det här bara kunde innebära en sak: att vi måste skippa mellanläget helt och hållet, och gå rakt från lek till sömn utan så mycket som en sekund däremellan. Operation håll gråtande gosse vid god vigör var inledd.

I ungefär två timmar gjorde jag vad jag kunde för att hålla pulsen uppe. Vi gjorde alla möjliga aktiviteter runtom Jakobstad, samtidigt som jag försökte prata konstant för att hålla hans hjärna borta från tankar från tutten och vagnen. Det är ett knep som jag använt mig av många gånger innan, speciellt när vi bytte från två sovturer på dagen till en. Skillnaden mellan då och nu är att då var det mest en monolog, avbruten av lite jollrande. Nu svarar Egon också. Inte alltid på ett sätt som för konversationen framåt, men han försöker i alla fall.

Vi åkte till Citymarket där vi körde runt och runt med en sån där kundvagn som har en liten bil längst fram för barn att sitta i. Jag pratade om alla saker vi kunde tänkas behöva. Egon svarade med diverse djurläten och pruttljud. Efter det körde vi runt lite och tittade på diverse industrier som vi körde förbi. Jag pratade om mitt gamla jobb på lager. Egon räknade upp alla personen han känner. Pappa, Mamma, Mommo, och sen en viss Nanna som han ofta pratar om, men som ingen av oss riktigt vet vem är.

Efter en ganska lång stund till med parklek, sång och sightseeing började goda råd vara dyra. Jag räknade med att om jag lyckas hålla Egon på humör dryga 20 minuter till så skulle han somna i bilen på vägen hem utan desto mera gnäll. Men vad skulle vi fylla tiden med? Det mesta av det vi vanligtvis brukar göra var endera för krävande fysiskt av en trött unge eller tidsmässigt opraktiskt.

Då kom jag på det: biltvätten.

Det var den perfekta sysselsättningen. Det är något som vi aldrig har gjort förut, vilket garanterar hans fulla uppmärksamhet. Det kräver ingen fysisk ansträngning, vilket båda av oss var för trötta för. Dessutom går en del av pengarna till Projekt Liv. Kan det bli bättre?

Vi körde till biltvätten, betalade för oss och väntade på vår tur. Jag var upprymd över att få dela den här upplevelsen med min son. Nöjd över att ha kommit på idén. Spänd inför att få se lillens reaktion på högtryckstvätten. Nervös eftersom jag inte kunde komma ihåg om jag hade skruvat bort antennen eller inte. Dörrarna öppnades och ljuset övergick till grönt.

 

“Nu jävlar” sa jag.

 

“Nu jävlar” sa Egon.

 

IMG 20171108 WA2Avbildat: en fullvuxen man som knappt kan tygla sin entusiasm i kön utanför biltvätten

 

*Nappen för rikssvenska läsare. Kunde jag ha sagt det från början? Möjligtvis. Skulle jag kunna tänka mig att göra det, och då eliminera möjligheten att en del av mina läsare läst hela det här inlägget i tron att jag pratar om mina egna man-boobs? Inte en chans!

söndag 5 november 2017 - 20:08

Du ska va snäll, jag är i ett välsignat tillstånd!

Jag hade glömt lite hur det var. Hela den här grejen. Graviditeten.

Jag hade glömt hur trött Linn var. Som om hennes kropp missförstått hela konceptet med däggdjur, födsel av levande ungar och sånt, och istället försöker göra sig till en puppa för den förestående metamorfosen genom vilken barn blir till.

Jag hade glömt hur roligt jag tyckte det var att skämta om att inte vara den mulliga av oss för en tid. Att säga “pip pip pip” när hon backar. Att låtsas spela en melodi på bastuba när hon vaggar fram.

Jag hade glömt hur hårt hon kan slå “på skoj” när hon till sist får nog.

Jag hade glömt frasen hon brukade använda med glimten i ögat. “Du ska va snäll! Jag är i ett välsignat tillstånd!”.

Vi är alltså gravida igen. Om allt går som vi hoppas, så ska Egon bli storebror den andra maj. Vi har försökt berätta det för honom, men det är svårt att veta hur mycket han förstår nuförtiden. Vi hade nog utgått ifrån att han inte förstår något alls av det vi säger tills en dag, för en dryg vecka sedan, då Linn höll ett papper i handen och, halvt på skämt, sa “lägg den här i roskisen” och han med säkra steg gick och gjorde det.

Efter det har vi varit lite mer försiktiga med vad vi säger när han är i närheten. Man får vara försiktig med att använda en del uttryck inom hörhåll av någon som insett att han kan få applåder för att utföra de uppmaningar som han kan snappa upp. Det skulle vara besvärligt att förklara för jourläkaren att orsaken till att vår ettåriga son lider av ryggskott är att mamma sa “prupp de i lungo” åt pappa och lillen råkade höra.

Mycket är annorlunda med den här andra graviditeten än den första. Vi har mycket mindre tid att vara nervösa och googla exakt vilken obskyr tropisk frukt bäst representerar fostrets nuvarande storlek, än mindre ta reda på hur stor densamme är. Det betyder inte att jag inte är nervös. Ibland, när jag tänker på det, är jag livrädd. Det är bara det att det inte är så ofta jag hinner tänka på det.

För det mesta är jag glad och förväntansfull. Varje gång jag ser Egons yngsta kusin blir jag babysjuk som jag nog aldrig blev förra gången. Jag tror faktiskt inte att jag någonsin har längtat efter en bebis förut. Nog längtade jag efter Egon alltid, men inte nödvändigtvis efter en bebis. Det var kanske för att jag inte hade någon som helst referens hur det är att ha en bebis hemma. Nu saknar jag verkligen känslan att bara ha ett litet knytte. Ett litet knytte som bara behöver en. Som håller en runt lillfingret med sina små händer. Som behöver värme. Som inte sprattlar sig lös ur ens famn och börjar banka på skafferidörren och skrika i högan sky efter russin.

Fast en sak är precis lika som förra gången: sympatimagen. Jag tror faktiskt jag har gått upp mer i vikt än Linn sedan hon blev gravid och, följaktligen, kunde gå och köpa choklad närhelst hon vill utan att någon människa med ett uns självbevarelsedrift vågar säga något om det.

 

Fast det är väl allmänt känt att de där kilona bara rinner av en när man börjar amma sedan.

 

Så det är väl något att se fram emot…

egon1 2

PS. Ni har kanske märkt att att bloggen fått ett litet ansiktslyft? Bilderna är tagna i somras av Egons fadder, Linda på LYSA Photography.

tisdag 10 oktober 2017 - 23:50

En något spretig sammanfattning

Ojojoj. Här har det hänt mycket, och jag har med beundransvärd konsekvens låtit bli att skriva om det. Det här inlägget är således en något spretig sammandragning av veckan som gått. Om du vill spara några minuter och slippa höra om vad en unge och hans något excentriska far har gjort så kan du sluta här.

Men vad gör du med ditt liv som är så viktigt?

Va?

Va?

VA???

Svara i kommentarerna.

Förra veckan var Linn i Helsingfors på kurs i ett par dagar så jag och lillen fick spendera lite kvalitetstid på tumis. Jag ska inte ljuga, första kvällen var tung. Inte för Egon, men för mig. Mot bättre vetande gick jag in i samma tillstånd som ett barn går in i när det har hela huset för sig självt. Jag köpte godis och underhöll mig själv med att frossa Stranger Things på Netflix till klockan 2 på natten, lyckligt omedveten om att jag tiden 02:30 - 04:00 skulle få ta itu med en liten unge som har klättrat ur sin spjälsäng och, förståeligt nog, var lite omskakad av upplevelsen. Morgonen därpå steg jag ur sängen lika spänstigt och glatt som en försupen G.W Persson med dubbelt benbrott. Ungkarlslivet är inte vad det var.

Resten av tiden passade jag och Egon på att bara roa oss och göra sådana saker som man kan unna sig när man har blivit gräsänklingar. Vi gick på stan, lekte med Egons kusin och åt ute. Vi gick också på invigningen av den nya utbildningen i scenkonst i Jakobstad. Jag var lite nervös. Upplägget med ett mörkt utrymme, tal och abstrakt teater är inte direkt anpassat för ettåringar, men Egon klarade av det hur bra som helst.

En ettåring är faktiskt, när jag tänker på det, kanske det bästa sällskapet man kan ha med sig på stumteater. Det ökar spänningsfaktorn lite när känslan av att vad som helst kan hända inte bara omfattar skådespelarna på scenen utan också personen brevid. Att sitta med någon som är oförmögen att kan kontrollera både impulser eller ringmuskel lägger en viss krydda till de flesta allmänna tillställningar. Nu vet jag hur Melania Trump måste känna sig (ba-bom tisch!).

Vid ett tillfälle stod skådespelarna och pekade på varandra. Jag måste erkänna att jag inte är helt säker på vad de försökte förmedla, men Egon förstod direkt varpå han steg upp, pekade på en av skådespelarna och utstötte ett stolt “DÄR!”. Jag hoppas att alla andra i salen fann det lika roligt som vi.

Efter uppvisningen var det kaffe och kaka. Några av skådespelarna började improvisationsdansa intill pianot. När Egon också började dansa lite försynt började skådespelarna härma hans rörelser. Egon fattade snabbt vad som var på gång och började hoppa, stå på ett ben och skratta som bara ett barn som vet exakt hur fabulous hen är kan göra. Jag var så glad att jag trodde jag skulle spricka där jag stod och tittade på. I det ögonblicket skulle jag ha kunnat testamenterat hela min egendom åt de här underbara människorna. För häri ligger vägen till en förälders hjärta. Du kan pröva att muta oss med makt och pengar och inte komma någon vart, men om du fånar dig för våra barn så gör vi vad du vill.

IMG 20171003 165628

Inalles så klarade vi oss bra på tu man hand jag och Egon, även om vi nog saknade mamma ganska ordentligt. Egon var aldrig direkt ledsen när hon var borta, men när hon kom hem med tåget så följde ett par dagar då han vägra somna om inte både mamma och pappa var med.

För att fira familjens återförening bestämde vi oss för att åka till Nykarleby på BabyDisco. Det är ett evenemang som är precis lika roligt som det låter. Det är ett disco för barn mellan 1 och 5 år, komplett med discolampor, svängig musik och tillräckligt med majsbågar för att fälla en häst. Som ettåring var Egon i minsta laget men han verkade ha det roligt. Han sprang runt, dansade och drack päronsaft i lite över timme. Sedan tog energin slut och leendena övergick till tårar och tandagnisslan.

IMG 20171007 183913 2

Ännu för någon månad sedan skulle jag ha blivit besvärad av att det slutade sådär. Jag skulle ha oroat mig över att han skulle bli ärrad för livet och grämt mig över att vi inte förstod att åka hem i tid. Nu är jag inte det längre. Det är lite så här det är att göra saker med småbarn.

Förresten är det nog inte sista gången i Egons liv som ett party kommer att sluta i tårar, och jag är inte säker på att en fruktstång och en bok om hästar kommer att hjälpa alla gånger....

 

IMG 20171008 161954Cykeltur med hela familjen

 

IMG 20171001 WA0000Bolibompa

söndag 1 oktober 2017 - 22:37

Farföräldrar utan gränser

De senaste veckorna så har jag ofta fått leva med en konstig känsla i magen. Det är en sorts molande oro. Inte den sortens oro som pockar på din uppmärksamhet, som tar över dina tankar och kräver en åtgärd. Den här sortens oro ber om att bli ignorerad. Oron över något som inte går att göra något åt, men som ändå tåls att oroa sig över.

Den oron har jag gått med de senaste veckorna sedan jag började arbeta.

Som jag skrev tidigare här på bloggen så var tanken när jag började arbeta att vi skulle anlita nära och kära att sköta Egon de få timmarna jag arbetar. Sen visade det sig att det inte alls var genomförbart, så vi bestämde oss för att lägga Egon på dagis på minimitid och klara oss med det. Sen blev det så att Egon både gick på dagis OCH sköttes av släktingar, och jag och Linn kunde bara hjälplöst se på när tiden, tillsammans med våra ideal, sprang ifrån oss som en könsmogen kaninhane i parningstid.

Det är ett prekärt system vi har lagt upp för oss. Det är inte många minuters marginal i någon ände. Linn får ta Egon på cykel till dagis utom en dag i veckan då jag får sitta på med en kollega till jobbet. Sen hämtar morfar, farfar eller någon annan lämplig lösdrivare som vi anlitat Egon på dagis och lägger honom för att sova. Jag kommer hem från jobbet så fort jag slutar och tar över. Sen innan Linn kommer hem befinner jag mig i en märklig sorts limbo där jag vet att det finns tusen saker som borde göras, men istället sitter jag på golvet och bara larvar mig med min bästa kompis. I mångt och mycket känns det som att vara studerande på nytt.

Och den där oron är ständigt närvarande. Oron över om jag har kommit ihåg allt. Oron över att Egon ska känna sig otrygg på dagis. Oron över att vi belastar våra nära och kära för mycket. Oron över hur vi ska lösa den oförutsedda förändringen i morgondagens schema.

Samtidigt är vi så otroligt bortskämda som har tillgång till både ett underbart dagis och nära och kära som både kan och vill (eller som åtminstone besitter hyfs nog att låtsas vilja) ta hand om Egon när det krisar sig. Hur gör de som inte har det? Finns det något bemanningsföretag någonstans som hyr ut äldre släktingar som hjälp till barnfamiljer?

Granpower? Farfädrar utan gränser?

Kan ni tänka er vilka TV-serier man kunde göra av den yrkesgruppen?

En unge i timmen. Svärmor kan komma.

Som tur är så kommer det lätta upp här framöver nu. Vi har ökat vår kvot på dagis för att ha lite mera spelrum med Egon och jag har lite mindre kurser än tidigare. Som det ser ut nu så kommer vi kunna hämta Egon själva varje dag.

Fast, å andra sidan, känns det skrämmande likt något jag har sagt förr någon gång.

torsdag 21 september 2017 - 22:05

Sökes: barnböcker med uppbyggande innehåll

Egon har ett nytt favoritord.

Under en lång tid var 90% av hans dagliga ordproduktion endera “titta!”, “där!” eller någon kombination av de båda. Har man någon gång under det senaste halvåret haft förmånen (eller oturen, beroende på blöj-situationen) att plocka upp min son i famnen är chansen i princip 100% att du har blivit uppmanad i kraftiga ordalag och med ett utsträckt pekfinger att genast ta en titta på något. En klocka. En cykel. En dörrlist. Vadhelst i närheten som kan tänkas vara i behov av närmare inspektion.

Nu har de orden ersatts av ett enda ord. “Traktor”. Traktor traktor traktor. Dagarna i ända. Jag måste säga att det är en försämring.

Det finns två huvudsakliga orsaker till varför det här stör mig. För det första tycker jag att det visar på en fruktansvärt dålig omdömesförmåga hos vår son. Visst hann vi många gånger under hans “titta där” period önska att han skulle ha varit lite mera mångsidig i sitt ordval, men det är ändå en vokabulär som går att jobba med. “Titta” och “där” är lite som lax och tomatkross. Med lite kreativitet finns det ingen ände på vad man kan åstadkomma. “Traktor” däremot är mer som kapris på burk. Det är i väldigt få situationer som man har användning för det, och även då skulle ingen klaga om man lämnar bort det helt och hållet. Det är fullkomligt värdelöst.

För det andra kan jag inte begripa varifrån den här besattheten av traktorer kommer ifrån. Alla de substantiv han har lärt sig hittills har varit de som man kunde vänta sig. Pappa. Mamma. Kakka. Hörnstenarna i mången liten bebis existens. Men traktor? Varifrån kom den?

Vi bor i stan, så traktorer är ett förhållandevis sällsynt spektakel. Jag är också själv helt ointresserad av motorer, så det är inte från mig han har fått den här smittan. Jag är en typisk rödgrön ung förälder. Hemmapappa, feminist och mera intresserad av litteratur och konst än bilar. “Tavla”. “Cembalo”. “Heteronormativitet”. Nästan vad som helst vore mer sannolikt än “traktor”.

Jag tror att våra barnböcker är boven i dramat. Egon älskar böcker med små knappar som utlöser ljud, och ett flertal av dem har en sida med en traktor på. Visst har vi en del sådana böcker utan agrar utrustning också, men på något sätt är ljudet av en traktor lättare för en ettåring att ta till sig än en talgoxes sång eller Mozarts 5e pianokonsert i D-dur.

Så nu tänker jag kurera vårt barnboksbestånd lite grann. Nästa gång Egon blir besatt av ett ord skall det minsann vara något användbart. Om ni har några bra tips på tryck-och-lyssna-böcker om nödvändiga saker som cyklar, husdjur eller, varför inte, skattedeklaration får ni gärna lämna tips i kommentarerna.

 

Här kommer lite bilder från de senaste veckorna.

IMG 20170909 141600IMG 20170909 133847IMG 20170902 WA0001

 

Hallå. Är någon där? Jag tänkte bara be om ursäkt för att den här bloggen har uppdaterats med ungefär samma regelbundenhet som Java på en pensionärs dator. Det är inte en permanent förändring, bara en svacka. Bot och bättring utlovas.

onsdag 9 augusti 2017 - 22:48

Dagis

Det var inte tänkt att det skulle bli så här.

 

 

I början av sommaren satt jag och Linn här hemma och lade pussel med livet. Jag hade fått två riktigt lockande jobberbjudanden. Vi satt där och studsade med benen, så som man gör ibland när man snabbt behöver ta beslut med långtgående konsekvenser baserat på gissningar om hur framtiden kan tänkas se ut. Det var inte enkelt att få det att gå ihop. Alla alternativ verkade ha sina fördelar, men också ansenliga nackdelar.

Det enda som vi aldrig var osäkra på var hur vi skulle göra med Egon. Där var vi helt överens. Han ska absolut inte på dagis. Det är han alldeles för liten för.

Vi är resoluta människor. Principfasta individer. När vi har bestämt något så blir det så. Hur skulle världen se ut om folk bara ändrade sina beslut, sådär hux flux bara? Vad skulle det vara för samhälle? Va? Va?

Egon börjar alltså i dagis på måndag.

Tanken var egentligen att Egon skulle passas av någon mor-/farförälder då jag jobbar. Jag kommer bara jobba några timmar per dag, så vi tänkte lite naivt att vi skulle få det att gå ihop. Jag tackade därför ja till ett jobb. När jobbstarten började närma sig och vi började reda ut detaljerna av vårt praktiska arrangemang så märkte vi att det nog inte skulle lyckas.

Så vi gjorde vad varje ansvarstagande förälder skulle göra i den situationen. Tog tag i situationen och ansökte om en dagisplats åt vår lillkille. Sen lipade vi som två missförstådda trettonåringar på en Kent-konsert.

Så i måndags steg en ängslig hemmapappa och en oförstående liten pojke ur bilen utanför ett litet dagis inne i stan. Jag var nervös. Jag hade till och med försökt snygga till mig lite tafatt, som om det skulle ha någon som helst inverkan på situationen. Ingen skulle i alla fall kunna säga att jag inte hade gjort allt jag kunde.

Jag var osäker på hur Egon skulle reagera, på hur stället skulle se ut och vad det skulle vara för sorts människor som det var tänkt att jag skulle lämna bort det dyrbaraste jag har till.

Jag minns inte när jag senast blev så lättad senast.

Dagiset är urgulligt. Personalen är hur trevlig och duktig som helst. Lillkillen verkade mest nyfiken, inte rädd över huvudtaget. När han började undersöka en liten flanellograf med några glada små tygbitar formade efter små barn på förklarade barnträdgårdsläraren att alla barnen har en egen liten docka. Sedan lyfte hon ner en liten docka med ljust, fluffigt hår och gav den åt Egon. Om inte förr, så då visste jag att det här nog skulle bli bra.

Så den här veckan håller jag och Egon på att skola in oss. Hittills har han bara gråtit en gång, och det var andra dagen då jag för första gången prövade gå bort en stund. Det var inte när jag sa “hejdå” som han grät. Det var när jag kom tillbaka och försökte få med honom hem igen.

Ibland blir det som man tänkt sig och ibland inte. Av någon anledning tycks det ha väldigt lite inverkan på om det blir bra eller inte. Vi hade inte tänkt lägga Egon på dagis i så ung ålder, men just nu verkar det verkligen som det bästa alternativet. Ett par timmar per dag får han leka med jämnåriga barn och lära sig nya saker i samspel med dem. Sedan blir han hämtad av någon som enligt honom är en av de bästa människorna i världen.

Nu inser vi dessutom att det nog är ganska så bra att han inte kommer att spendera hela dagarna hemma hos mina eller Linns föräldrar. Missförstå mig rätt, Egon avgudar sina mor- och farföräldrar. Och undra på det. De skämmer bort honom något kolossalt. Vänder man ryggen till i 30 sekunder så ligger snart en på golvet med en nyinköpt mojäng att leka med, medans den andra skyfflar in glass i munnen på honom.

Näe, det kanske är bra så här. Annars skulle det inte dröja länge innan han är bortskämd, självgod och tjock.

Och sådana Holmgårdare finns det redan tillräckligt av i den här världen...

 

 

 

stockholm 2

tisdag 1 augusti 2017 - 22:35

Bada Naken

Jag är, i motsats till allmän utsago, inte 28 år gammal

 

 

Från och med idag är jag 26 år gammal. Fast det säger väl inte så mycket. Min fysiska ålder är bara en komponent av min riktiga ålder. Enligt en rad facebook test så är min musiksmak 50 år gammal, min humor 12, mina matpreferenser 33 och av medlemmarna i Hanson är jag mest lik Isaac.

Det där sista hör inte riktigt hit, men det kändes viktigt att få sagt på något sätt. Poängen är den att begreppet “ålder” är mycket mera komplext än siffran som står på ens facebook-profil.

Man hör ofta att folk känner sig disassocierade från sin ålder. Som att siffran inte alls representerar hur de känner sig. Ofta handlar det om att en inte känner sig så gammal som födelsedagskorten säger att man är.

Jag känner faktiskt lite tvärtom.

Jag är den sortens person som tycker om att sitta under ett träd och stirra en stund. Som helst vill att det är tyst vid morgonkaffet. Som stönar när hen sätter sig ner i en lägre stol. Här i vintras blev jag jätteglad när jag äntligen hittade ett par tofflor som inte var vadderade på insidan. 26 känns lite för ungt och coolt för mig faktiskt.

Det blev inget officiellt firande idag eftersom vi hade en liten sammankomst i helgen. Jag och Egon tog en båttur och åt lunch vid Pavis med mina föräldrar, men annars har det i det stora hela varit en helt vanlig tisdag. Det enda jag önskade mig när Linn kom hem var att vi skulle sätta hela familjen i bilen och ta ett kvällsdopp i havet.

Det var när jag och Egon plaskade på i vattnet som jag gjorde en liten observation, vilket senare resulterade i den här lilla strofen:

Stor eller liten, det kvitten
Om man badar i hav uti spritten
Har man en snopp
Tar det roliga stopp
När vattnet har nått upp till mitten

 

WhatsApp Image 2017 08 01 at 21.38.2

onsdag 26 juli 2017 - 22:02

Tre minuter och femtio sekunder

Vi var som en Carl Larsson

 

 

 

Mitt huvud är fullt av egenhändigt skapade filmscener. Det är resultatet av dagdrömmar jag har haft, som sedan sparats i så hög upplösning att det kan vara svårt att skilja dem från verkliga minnen. Ofta är det idylliska situationer som ser ut som om de vore tagna ur en Nancy Meyers film. Sådana situationer som jag antar att de flesta drömmer om ibland. Sebastian som åker bil över den engelska landsbygden. Sebastian som står på scenen med sin gitarr. Sebastian som dansar bugg på självständighetsbalen med Jörn Donner. Sånt som alla fantiserar om ibland.

Vid sällsynta tillfällen så händer det sig att allting bara lyckas, att alla brickor faller precis rätt, så att man får uppleva någon av de här scenerna på riktigt. Idag var en sån dag.

Egon hade sovit bra och var på strålande humör. En sval bris blåste försiktigt i det annars så varma vädret. Jag och Egon gick omkring på gården och larvade oss innan vi slängde oss på marken under den stora lönnen i hörnet av trädgården. Det var där det hände.

I ungefär 3 minuter och 50 sekunder gjorde vi inget annat än tittade, jollrade och gosade. En och annan bil körde förbi och Egon pekade på dem när de kom och vinkade hejdå när de fortsatte på sin väg förbi vårt hus. Ingen grät. Ingen snubblade. Inget trött barn gnällde när en hålögd hemmapappa diskade med ena handen medans den andra febrilt försökte spola Babblarnas youtubefilm tillbaka till början. Vi bara låg där, en pappa med sin son, och tittade på när löven prasslade i vinden.

Vi var som en Carl Larsson målning, om än med mindre hattar och betydligt fler småtjocka hemmapappor.

Jag var så hög där jag låg och såg på mitt barn att jag inte märkte stenen i Egons hand som han, utan att släppa min blick, sakta förde till munnen och började tugga på.

Och så plötsligt var vi tillbaka i verkligheten igen.

Det har inte varit fullt så vackert sedan Linn började jobba igen. Egon har tandlossning och sover oroligt eller inte alls. Jag har haft svårt att komma in i rutinerna igen och verkar glömma vad jag skulle göra varje gång jag kommer in i ett rum. Framför allt så tycks alla barn i nejden ha någon form av böldpest vilket gör att vi inte kunnat träffa någon. Följaktligen har vi haft SÅÅÅÅÅ tråkigt.

Men i dag, i 3 minuter och 50 sekunder stod en livs levande Carl Larsson målning här på gården. För att vara första veckan efter semestern tycker jag faktiskt att det är rätt så bra.

 

IMG 20170726 2

söndag 23 juli 2017 - 20:30

Slut på det roliga

Ojojoj

 

 

 

Tre veckor är en kort tid.

Det är lite mindre än en månad. Det är knappt 5 gånger så lång tid som historiens längsta match i cricket. Det är ungefär lika lång tid som det tar för en expert att förklara reglerna i cricket. Det är också hälften så lång tid som det tar för den ovannämnda experten i cricket att förklara sitt val av karriär för sina föräldrar.

Det är lika länge som Linn har haft semester. Tre veckor är en kort tid.

Som brukligt är så har vi gjort ungefär en tredjedel av alla de saker som vi hade planerat att göra. Linn är den sortens person som ljudligt trånar efter dagen då man inte behöver göra någonting, för att sedan fylla den dagen till bredden med aktiviteter när den väl kommer. Således hade vi stora planer, men insåg snabbt att vi skulle bli tvungna att moderera våra ambitioner lite grann. Flera gånger har vi planerat att åka någonstans men insett — efter att Egon har matats, tvättats, klätts på, lekt, klätts av igen eftersom han skitit på sig, klätts på och sedan somnat — att klockan redan blivit för mycket för att det ska vara värt att åka iväg över huvudtaget. När man subtraherar all den tid det tar att organisera, ställa till och komma sig för så finns det inte så mycket kvar av tre ynka veckor.

En del saker har vi ändå hunnit med. Vi har varit i Stockholm några dagar. Vi har plaskat med fötterna i havet vid Fäboda. Vi har flitigt besökt Jakobs dagar. Vi har lagt undan långkalsongerna, för att sedan med snopen min och kalla ben gräva fram dem igen. En riktigt vanlig, traditionell österbottnisk sommar med andra ord.

För Egons del så tror jag nog att det viktigaste har varit att ha hela familjen samlad en tid. Under de här veckorna har han för det mesta bara velat kramas med mamma och pappa och njuta av långa mys-sessioner i sängen innan vi stiger upp. Han har också sjåpat sig för mamma dagarna igenom. Vid varje tillfälle som ges försöker han få henne att skratta. Han gör miner, gör pruttljud eller bara apar sig. När Linn börjar skratta skiner han upp som en sol.

På det sättet är vi ganska lika Egon och jag. Vi har båda som vår viktigaste uppgift i livet att få Linn Holmgård att skratta. Tyvärr så verkar det krävas betydligt mindre ansträngning från Egon än vad det krävs av mig för att uppnå samma resultat. För honom tycks det räcka med att kasta lite mat på golvet för att få ett riktigt gapskratt, medans min senaste karaktär “Självsäker med förkyld velociraptor” bara lyckades generera ett generat halvskratt.

Men nu är det slut på det roliga. Imorgon börjar Linn jobba igen och jag och lillen får klara oss själva. Jag är faktiskt lite orolig för hur det ska gå. Först och främst är jag lite nervös inför hur Egon ska reagera på att Linn inte är hemma. Han har aldrig surat när hon går till jobbet, men nu när han har vant sig vid att ha alla hemma så är jag lite osäker på hur han kommer att ta det.

Sen så är jag lite orolig för min egen del också. Jag har blivit lite bortskämd under semestern med att ha tillgång till hjälp hela tiden. Det är ganska lätt att falla in i bekväma vanor och bli den där föräldern som säger “håller du i ungen så länge jag städar upp lite / plockar i disken / bara står här och tänker en stund?”. Nu är det tillbaka till vardagen igen.

Ojojoj.