torsdag 28 februari 2019 - 09:12

Smart och obrydd

 

Den här veckan har jag läst flera inlägg och självacceptans och self-love. (Gillade speciellt Jennifers inlägg) Det känns som ett ämne som ofta är på tapeten, och det är ju bra. Men ofta handlar det om att acceptera hur man ser ut. Så här kommer jag då igen och vrider och vinklar det från mitt egna lilla håll. Jag tänkte först skriva att jag aldrig har haft riktigt elefantstora problem med mitt utseende, men så kom jag ihåg en grej. När jag gick i högstadiet var det ofta fuktigt på morgnarna, och jag som hatade mitt självlockiga hår över allt annat cyklade då med en plastpåse på huvudet så det skulle hållas rakt. HAHAHA. Okej, sidospår. Naturligtvis har också jag haft många saker jag ogillat med mig själv, (typ det här) men trots det så har mina allra, allra största problem med mig själv alltid handlat om mina inre demoner. 

 

Jag känner mig ofta "lägst i rang" i sociala sammanhang, t.o.m. ibland när jag umgås med vänner. Har länge känt att jag är den roliga, lite flaky och barnsliga typen med massor av egna jånor, som man kan skratta med och lite åt. Kanske jag också omedvetet gör mig till din personen, vem vet. Jag är rädd för argumentationer och hettade diskussioner, så jag gör mig med flit mindre än jag är, har svårt att hålla ögonkontakt, är helt tyst eller så öppnar jag munnen, ångrar mig och kommer då alltid på vad jag borde ha sagt efteråt. Drar mycket skämt och gör mig larvig för jag vet oftast inte på vilket annat sätt jag ska vara. Den person jag anser mig själv vara inne i mitt huvud byts ut mot någon helt annan typ när jag öppnar munnen. Jag hatar det! Jag har ofta gråtit när jag kommit hem från att ha socialiserat och Misha har fått trösta mig.

 

Det konstiga är att där emellan, när jag är ensam är jag så självsäker att det nästan rinner ut ur öronen på mig. Orubblig. Allt går rätt och jag lyckas, jag är mig själv och det är äkta. När jag var ung och tuff brydde jag mig blanka fan i om någon ogillade mig. Jag fick nästan en lite kick av att provocera eller irritera upp någon. Där har jag verkligen gjort en 360, i dag är jag livrädd för att någon ska ogilla mig, till den grad att jag smörar och försöker vara trevlig åt människor som inte har det minsta intresse av att försöka behandla mig likadant. Jag undrar om det har någon koppling till att jag har barn? Att jag inte vågar vara mig själv fullt ut för att jag är rädd att någon i framtiden ska tycka illa om mina barn för att deras mamma är uppkäftig. Eller att de inte ska få det där sommarjobbet för att att den chefen kanske ogillar mig. Så ska det ju inte vara, men vi alla vet ju hur saker och ting funkar i en liten stad...

 IMG 06660Väljer också att inte bry mig om all snö och att det bara var +3 grader. #denimforlife

 

Ofta känner jag mig dummast i rummet. Jag erkänner att jag inte tittar på nyheterna så mycket som jag kanske borde eller följer med varken politik eller världsekonomin egentligen alls. Är än idag inte helt hundra på vad Nato är för något och jag vet inte exakt varför det är bra för miljön att vi sorterar våra sopor. Det här är ju saker jag lätt kunde ta reda på om jag ville, så egentligen kanske jag inte borde dumförklara mig själv, utan är väl helt enkelt bara allmänt obrydd. Här hemma består 99% av TV-tiden av Barnkanalen och när jag har en stund över gillar jag att kolla på något som kräver så lite tankeverksamhet som möjligt, typ Kardashians, Real housewives eller bara gamla goda Youtube. Och ni ska veta att jag skäms och hackar ner på mig själv över det här. 

 

Jag borde bry mig mer om vad som händer i världen, jag borde läsa mer böcker, jag borde läsa nyheter och inte bara skvaller, jag borde ha en karriär redan, jag borde se på mer intellektuella filmer och inte så mycket romantiska komedier, jag borde ta bort instagram, jag borde bry mig mer om att städa, jag borde lyssna på mer ny musik och inte samma gamla playlist, jag borde resa mer, jag vet ju ingenting om världen! Jag borde sluta bry mig så mycket om mitt utseende, varför skulle någon vilja umgås med mig, jag är dum. Om jag träffas med någon kommer de ändå inte vilja ses igen för jag lever inte upp till deras förväntningar. Jag kommer aldrig komma in på en skola eller hitta ett jobb jag älskar för det finns så många andra där ute som är mycket smartare och bättre än mig.

 

Välkommen in i mitt huvud. Den här listan är oändlig. Varför kan jag inte bara acceptera att jag är som jag är? Varför bryr jag mig så sjukt mycket i vad andra har för förväntningar på mig och vad de sedan sist och slutligen har för verdict? Man skulle ju kunna tro att det blir bättre med åren istället för sämre, men nej. Jag förstår ju att jag omöjligen kan vara så dum som jag känner mig. Knowledge is power o.s.v. men det handlar nog kanske mest om att jag är en person som fokuserar allt jag har på en sak i taget, vare sig jag vill eller inte, och de senaste åren har det handlat mest om barnen och vårt lilla ekorrhjul. Innerst inne vet jag att jag lär mig lätt bara jag vill. Men ändå klankar jag ner på mig själv för det finns ju faktiskt massor med mammor som gör karriär och studerar och läser varendaste nyhet som släpps, vissa tar t.o.m. med barnen till jobbet och renoverar hus och investerar i aktier och yogar regelbundet och och och... 

 

 

Så då vet ni det. Här bakom skärmen sitter en ung kvinna i sina bästa år som har allt hon någonsin önskat, med ett självförtroende som heter duga men en självkänsla är bottenlöst skit. How original...

 

 

 

IMG 0617

tisdag 26 februari 2019 - 12:59

All about me

 

Eftersom alla säkert inte inte hängt med mig på den förra bloggadressen så tänkte jag presentera mig lite bättre, så här kommer lite bakgrundsfakta om mig! Jag länkar samtidigt till några lite äldre inlägg, ifall någon vill läsa dem. 

 

- Jag har alltså två barn, Elsie är den äldre och hon blir 4 år i juli. Alvar är den yngre och han blev 1 i december, så även om han blir 2 år i år så är det en stund kvar tills det. Så ni vet vem jag snackar om när jag skriver om Elsie och Alvar. Jag var 23 år när Elsie föddes och 25 när Alvar föddes. (här kan du läsa om när Elsie föddes och här kan du läsa om när Alvar föddes)

 

- Jag och barnens pappa träffades -99 när vi började på första klass i Vestersundsby skola, sedan hamnade vi också på samma klass i högstadiet så vi var klasskamrater i totalt 9 år. (Här kan du läsa lite mer om mig/oss)

 

 

- Är ingen friluftsmänniska. Min sambos familj har en villa på en ö i Larsmo sjön och där finns det inget rinnande vatten, ingen el och bara ett utedass. Han älskar det, jag däremot... not so much. Bara tanken av att övernatta där med två barn ger mig panik! Skulle gärna ha en egen villa (sommarstuga) men det får nog i så fall vara ett vanligt litet hus med alla bekvämligheter, men vid en strand. Sandstrand, om man får önska. Och bilväg!

 

 

- Jag är det äldsta barnet i familjen, har en lillebror som är 3 år yngre än mig. 

 

 

- Född och uppvuxen i Jakobstad, men har bott lite här och där runt om i landet, men alltid kommit tillbaks hit. (Här kan du läsa om det)

 

IMG 0065 2

 

 - Jag upplever alltid starka känslor vid årstidsskiften och känner mig både sorgsen och lycklig om vartannat. Speciellt när vinter blir till vår och sommar till höst påverkas jag. (Som i slutet på augusti... värst!)

 

 - Har ett inre dilemma med att jag har starka åsikter och älskar att uttrycka mig, men är livrädd för argumentation och framförallt att bli ifrågasatt. 

 

- Älskar kläder och att klä upp mig men 99% av tiden går jag runt och ser ut så här: 

 

 

IMG 0385

 

- Jag har självlockigt hår och jag hatar det! Önskar det var rakt. Efter varje dusch så plattar jag håret och sedan lockar jag om det från början, haha. Så otroligt jobbigt att jag blir trött av bara tanken. P.g.a. detta tvättar jag håret bara 2-3 gånger i veckan.

 

- För övrigt så hatar jag ordet sambo! Men pojkvän låter så oseriöst, och vi är varken gifta eller förlovade, så sambo är begreppet jag ändå använder. Kanske skulle börja säga baby daddy istället? 

 

IMG 0360

söndag 24 februari 2019 - 20:59

Får man ångra sitt föräldraskap?

 

Jag ber om ursäkt. Jag vet att jag sa att min blogg är rolig att läsa även för den som inte har barn. Men nu kan jag faktiskt inte inte hjälpa det, jag måste få det här ur mig, annars finns det risk för att jag exploderar. Så här kommer ännu ett inlägg som handlar om barn och att vara mamma och jada jada. Jag satt här framför datorn i allsköns ro, men så gjorde jag misstaget att klicka in mig på Facebook. Och poff, allt mitt lugn är bortblåst och jag är endast arg. Tror det pyser ut rök ur öronen på mig. Jag har skrivit ett liknande inlägg tidigare, men nu kan jag faktiskt inte hålla mig. Det här måste tydligen tas upp igen. 

 

Det var alltså denna artikel som ploppade upp i mitt Facebookflöde och min första tanke var "Yes! Vilken bra och saklig artikel. Det här behöver man prata mer om." Bara för att några sekunder senare scrolla igenom kommentarerna och det skulle jag uppenbarligen inte ha gjort, att kommentarsfältet kryllar av idioter är en underdrift. Kommentarer (bl.a. av män som inte ens har egna barn?!) som "...barnen borde tas om hand av socialen" och "Egoismen är oändlig! Jag saknar att kunna springa runt och supa med mina kompisar..." Inte så konstigt att nativiteten i landet sjunker när det tydligen finns folk som faktiskt tror att när du blir förälder måste det per automatik betyda att precis allt du är sipprar ut och försvinner ur dig och det ända sin finns kvar är ett ihåligt skal, som sedan enbart fylls ut av avkommornas existens. Låter ju inte så värst lockande, eller hur? (Spoiler alert: Lyckligtvis nog är det inte så det funkar)

 

IMG 0340 

 

Jag vet ärligt talat inte ens var jag ska börja nysta upp den här härvan. Finns det månne en enda förälder på denna planet som inte en endaste gång i en svag stund under sitt föräldraskap tänkt tanken "fan vad enkelt och nice livet var innan barnen. Jag saknar det!" ? Typ som när man inte sovit på ett år, inte duschat på en månad och det rinner blod ur öronen på en av allt skrik. Ja vet ni, då saknar nog jag också att springa runt och supa med mina kompisar. 

 

Nu handlar ju artikeln antagligen om såna som ångrar sitt föräldraskap precis hela tiden. Och såklart är det ledsamt om man känner ånger varje stund från att barnet föds tills ja, den dagen man själv kolar vippen. Men vad kan man åt hur man känner? Alla negativa känslor blir ju så mycket tyngre och förstorade om de är "förbjudna". Och bevisligen är ju det här inget som bara en eller två föräldrar går runt och känner, utan detta är vanligare än man tror. Varför kan man istället inte uppmuntra och ge hopp? Ja, man är rätt bunden när barnen är små men ifall det är friheten man saknar så återfår man ju den mer och mer vartefter, barnen blir äldre och mer självständiga för varje dag som går. Det finns ju säkert bra stunder också, och även om det kanske känns som att de är få så är det ju ändå bättre än inget. Typ något sånt, vad som helst men inte "Usch vad själviskt! SKÄMS på dig! Tycker synd om dina barn! Skyll dig själv, du har valt att skaffa barn, det är bara att bita ihop och sluta klaga."

 

 

IMG 0339

 

 

Och PS. om du tänkte svara på det här och påstå att du minsann är en förälder som aldrig varit less på livet och känt dig ångerfull, don't bother. Det finns ändå inte en chans i helvetet att jag tror dig. 

söndag 24 februari 2019 - 12:59

Lat familj i simhallen

 

Denna helg lider mot sitt slut och nästa vecka är det sportlov, men det har ju egentligen noll inverkan på vårt liv. Eventuellt lite extra jobb eftersom att Elsie är ledig från dagis vilket hon dessvärre ser mer som en bestraffning än lyx. 

 

På tal om sport. Förra helgen besökte vi simhallen hela familjen. Är SÅ skit på att åka dit, måste bli bättre. Beundrar verkligen föräldrar som orkar ta sig dit ofta (OBS! MED barnen alltså) I fjol besökte Elsie simhallen totalt två gånger på hela året, en gång med fammo i januari och en gång med pappa i december. Herregud vad patetiska vi är. Förstås simmade hon nästan dagligen i somras både på villorna och stranden. *försöker få mig själv att låta bättre*

 

 

AfterlightImage

"Please don't make me go down there"

 

I alla fall så hoppade vi i bilen och körde de 600 metrarna vi har till simhallen. Det var Alvars första gång i simhallen och även det talar om hur lata vi har blivit sedan vi fick två barn. Elsie började på babysim när hon var 3 månader och simmade sedan minst en gång i månaden efter att vi sluta gå där. Alvar verkade dock inte tycka att han missat så mycket, han trivdes inte alls i någon annan pool än bubbelpoolen. En riktig badkruka, så han passar ju som handen i handsken i vår lilla anti-simhallsfamilj. 

 

 

fredag 22 februari 2019 - 10:12

Att kramas eller inte kramas

 

Det är frågan. Under mina snart fyra år som mamá har jag läst en hel del om uppfostran, antagligen mer än vad som är bra eller ens nödvändigt. En grej som jag kört fast vid och fortfarande grubblar på är det här med att inte tvinga sitt barn till att krama någon ifall hen inte vill. Nu finns det ju säkert en massa studier och forskning och what not om det här som jag inte är bekant med, det här är endast skrivet från min egna synvinkel.

 

Det är nämligen så att jag ser på saken från ett helt annat håll. Jag råkar ha ett barn som mer än gärna kramas, vill hålla hand och vara nära. Främst gäller detta kramen hon vill ge när det är dags att säga hejdå till en lekkompis. Det går inte att räkna på två händer de gånger jag bevittnat följande scenario: Mitt barn vill ge en hejdå-kram till en kompis och räcker hoppfullt ut armarna, men kompisen kommer inte emot direkt. Och då ingriper kompisens mamma  inom en nanosekund, och så säger kompisens mamma till sitt barn "Inte behöver du krama henne om du inte vill" eller så till mitt barn "Hen vill inte kramas just nu, kanske en annan gång" Och mitt hjärta går i tusen bitar. Men jag håller mig lugn.

 

Missförstå mig rätt. SÅKLART jag fattar att man inte kan tvinga någon till att kramas. Jag vet det. Men trots det skriker mitt modershjärta "KOM IGEN! KRAMA MITT BARN FÖR FAN DU DÖR INTE AV DET" Ifall rollerna skulle vara vända skulle jag nog uppmuntra mitt barn till att ge kompisen en snabb kram eller ens en liten handskakning, vad som helst. Jag kan inte tro att jag signalerar åt mitt barn att hon alltid måste krama alla skumt luktande moffor och faffor för det. Sällan vill något av våra barn kramas med eller vara i famnen på andra vuxna som kommer på besök, t.ex. faddrar eller släktingar de inte ser så ofta. Och aldrig skulle vi stå och pusha dem då vi vet att de verkligen inte vill. Då drar vi nog också "Du behöver inte kramas"-kortet. Men ändå. Kan inte hjälpa att jag tycker att vissa saker jag läst är på gränsen till hysteri. 

 

201810231746167486


Jag påstår inte att det är idealt att bli tvingad till att kramas ifall man inte har lust. Det är säkert inte bra heller. Men kan vi ta en stund att tänka på hur det påverkar mitt barns självkänsla då? Att flera gånger bli avvisad och dessutom av andras mammor (det har faktiskt aldrig hänt sig att det varit en pappa i en sån situation) Jag tror att det jag irriterar mig mest på är föräldrarnas sätt att ingripa i situationen. Kanske stenen i magen inte skulle kännas så stor om barnen skulle få reda ut saken själva, så gott de kan. (Ser jag att mitt barn faktiskt försöker tvinga till sig en kram till den grad att någon annan faktiskt blir ledsen så ingriper givetvis jag själv, obviously) 

 
Och åter igen. Jag kan väl inte nog betona att detta är min syn på saken. Kanske skulle jag tycka annorlunda om jag hade ett kramvägrande barn. Så där är man ju som morsa, man vill allas bästa men ändå kan man inte så mycket åt det faktum att man alltid är litelite partisk. It is what it is. Och jag fortsätter att lugnt stå där, fast mitt hjärta värker. 

torsdag 21 februari 2019 - 07:30

Det kittlar i min skinka

 

HEJ och välkomna till min nya blogg! Eller ja, helt ny är den ju inte men flyttat, det har den gjort! Några kanske har läst min blogg tidigare men för er som inte vet så bloggade jag tidigare på en annan portal, men på sista tiden har jag känt hur motivationen för att skriva har dalat som ett höstlöv mot marken. Så jag tror att det här var precis det som behövdes, en liten flytt och omstart! Bloggen ser lite konstig ut för tillfället, det var lite strul med att flytta över alla inläggen från den tidigare bloggen. De ligger lite huller om buller och bilder fattas i flera av inläggen, men det ska fixas så småningom.

 

 

IMG 27500

 

Många av er har knappast den blekaste aning om vem jag är, så tänkte jag börja med att bjuda på fem helt onödiga fakta om mig själv, håll till godo. 




1. När någon smeker mig på kinden kittlar det till i en punkt på min vänstra skinka. Måste ju vara någon nerv-grej? Aldrig hört om något liknande haha.

 


2. Jag har onaturligt bra minne med datum. Hör jag ett datum, främst födelsedagar, så minns jag det resten av livet. Vi testade en gång och jag kan alla mina facebookvänners födelsedagar (Ok, förutom dem som aldrig haft sin födelsedag synlig på fb) totalt över 600! Plussa till några kändisar, släktingar, och ännu en hel del random folk jag inte känner men ändå minns... Det blir ganska många datum som finns lagrade i min till vetes normalstora hjärna. Det här är dessvärre min enda talang i livet och den är basically totalt meningslös. 

 


3. Jag älskar inte choklad. Tycker det är helt okej gott men får jag fritt välja godis eller smak så skulle jag aldrig köpa choklad i första hand. Tycker mig få så otroligt torr mun av det?! Får dricka en liter vatten för varje rad jag äter.

 


4. När jag gick på 2:an i lågstadiet hade vi friskrivning på modersmålstimmarna ibland. En kväll innan jag somnade kom jag på VÄRLDENS BÄSTA berättelse om en flamingo... bara för att nästa morgon ha glömt bort den nästan helt. Det här har etsat sig fast i mitt minne och jag kan inte komma över besvikelsen. Jag tror fortfarande, så här cirka 20 år senare, att den där berättelsen skulle ha blivit min break through och varje gång jag ser en flamingo svider det till lite ännu idag.

 


5. Jag tycker det är SÅ ansträngande att steka malet kött! Direkt ett "enkelt" recept kräver att steka malet kött räknas det inte längre som enkelt i min värld. Ändå äter jag det typ varje dag, men försöker att steka på förhand så det oftast finns färdigt. Drar en djuuuup suck alltid när jag märker att jag måste steka igen... 

söndag 10 februari 2019 - 10:50

Instagram vs. Reality


Allt är sant på instagram, eller hur var det? Haha. Jag älskar ju som sagt "fina bilder" eller vad vi ska kalla det. Både att skapa egna och att titta på andras. Men som alla säkert förstår, så visar en bild sällan hela sanningen. Tycker dock det är helt okej att redigera bilder för att ta fram de bästa egenskaperna i bilden. Det är så roligt att titta på de oredigerade och inte så hemskt lyckade versionerna av när bilderna togs, tänkte dela med mig av några av mina egna, varsågoda! 

 

 

238A02D6 14D3 4442 8CF1 24F936753034

 

Redigerad / Oredigerad

 

64A41D1A 7D74 4F7B 9418 89FFB3C58CDE

 

Redigerad / Oredigerad

 

D02F02C8 FE43 4FA3 AACF E0C2FCDE300A

 

Redigerad / Oredigerad

 

D3E03CD6 8956 441F B0C2 8A9ECEA87890

 

Redigerad / Oredigerad

 

E69F0C33 DD58 41A9 AB5F C8F97F9AE1C0

 

Redigerad / Oredigerad

 

CAD49C8B 8570 4603 90A8 2860B8A2543D

 

Redigerad / Oredigerad

 

8112A32C F3B7 4266 B5F6 8EE3C94D8D02

 

Redigerad / Oredigerad

 

7CFBFC26 B890 4A8E A243 C6C784C8C0A1

 

Redigerad / Oredigerad

 

unnamed 3

 

Redigerad / Oredigerad

torsdag 7 februari 2019 - 20:31

Det jobbigaste just nu

 

God kväll! Här har lugnet lagt sig skulle jag vilja skriva, men det skulle vara en lögn. Klockan närmar sig halv elva på kvällen och Elsie är ännu vaken, suck. Nå, kanske hon somnar snart.

På tal om Elsie, så har vi en lite mer utmanande period med henne igen. Elsie är ett barn som vill leka, leka och leka lite till. Hon har alltid haft svårt med att avsluta saker hon tycker är roligt. Det slutar nästan alltid med att hon eller vi allihopa är ledsna och arga på varann. Att åka hemifrån går helt okej, men när vi ska tillbaks hem... Lord help us all. Att hämta henne från dagis är så otroligt tålamodsprövande. Hon ska inte hem. Det gäller egentligen alla ställen som hon tycker är roliga, affärer, mommos, parker... Vi försöker att förklara och förbereda henne, men nej. Samma sak med att vänta ut henne, det funkar inte. Hon kan hålla på hur länge som helst. I helg sov hon en natt hos mina föräldrar och hon hade vägrat sova, och somnat klockan 00. Hon var inte alls ledsen men hade helt enkelt inte velat sluta vara vaken.

 

DuVi 190205 2 0211 SV


Ett annat stort problem
har varit att avsluta skärmtid. Kurio-plattan hon fick i julklapp har vi slutat med helt sedan några veckor tillbaks, hon är nog för liten för den ännu fick vi konstatera. TV går helt okej, men alla typer av skärmar där man kan klicka och fritt välja program eller spel själv slutar alltid i vrål och tårar när det ska avslutas. Det är säkert ett ganska vanligt problem bland småbarn, men Elsie är nog pikulite värre än medeltalet vill jag påstå. En del av mig är glad (i smyg!) att hon är så pass viljestark redan. Så säger ju alla om sina barn, att de är envisa, men Elsie är något extra. Och hon är så otroligt smart för sin ålder, säkert snäppet för mycket för hennes eget bästa. Ok det må hända att jag är lite partisk här, men jag kan ju inte sitta och ljuga heller. 

 

tisdag 5 februari 2019 - 19:39

Saker jag inte förstår mig på

 

Hål i öronen på babysar eller riktigt små barn. Alltså bara rent praktiskt, how? Skulle vi ha låtit ta hål på Elsies öron som baby, eller fast vi skulle vi göra det idag (hon är 3,5 år) skulle hon peta, peta och peta lite till. Finns inte en mikroskopisk chans att de skulle få vara ifred. Hon skulle dra i dem tills de lossnar eller värre. Vad ÄR det för konstiga bebisar som kan låta örhängen vara ifred?

 

Att åka på solsemester när man redan bor i värmen. Ok, ska kanske inte uttala mig egentligen eftersom jag inte har någon personlig erfarenhet. Men jag följer en typ på instagram som bor i Dubai, och hon går an och an om hur skööönt det är att ha 30 plusgrader och sol året om och de verkar hänga på stranden eller vid poolen varendaste dag. Men ibland åker de ändå till andra länder på solsemestrar och det ser... exakt likadant ut som då hon lägger upp videoklipp från vardagen förutom att de bor på hotell

 

unnamed 4

Vi fatilappar får nöja oss med Larsmosjön

 

 

Att medvetet bära fula kläder. Det värsta: onaturligt vackra människor som klär sig i fula kläder för att göra nån slags fashion statement? WHY? Vilket slöseri med bra gener att gömma sig under fula plagg.

 

hbz bella hadid 0209 splash 1518193690

Why?

 

Följande fenomen på Facebook-loppis: 1. Folk som säljer eller köper småsaker för 1-2€. HUR orkar man arrangera tid och plats med köpare för att sälja typ en tavelram för 2€? 2. Folk som ställer sig i "Kö" på typ 12:e plats. Höjden av optimism.

 

Bodybuilding. I alla former. Alltså det måste ju vara samma som med extremt plastikopererade människor, man blir blind till sist. I'm so sorry mate men var ÄR det för tumörer du har under armarna? Inte nice.

 

unnamed 5

 

Extremt konstiga namn på barn. Alltså folk som tycker att deras barn är så sjukt speciellt att det inte finns ett enda färdigt namn i hela världen som är tillräckligt bra, så man måste hitta på ett eget. Och att sedan skryta för att det SÅ kova att barnet är det enda i hela Finland med detta namn. Vissa namn känns det på riktigt som att föräldrarna suttit ner framför tangentbordet, blundat och tryckt på 5 bokstäver och sedan komponerat ihop ett namn utgående från dem. Sorry, men fattar ej. Tycker det är så mycket coolare att bara heta Johan än typ Amadaminius.

fredag 1 februari 2019 - 19:33

Nästan fem saker jag gillar med mig själv

 

Nåja! Tillbaks. Märkte att det här börjar bli en blogg full med tomma löften. "Ska berätta mer i ett annat inlägg" "Ska skriva om det en annan gång" Så nu tänkte jag ta tummen ur och börja bocka av alla inlägg jag lovat att skriva. För ett tag sedan listade jag ju 3 saker jag ogillar/har ogillat med mig själv, och utlovade i samma veva ett inlägg med hela FEM saker jag faktiskt gillar. Nu måste jag tyvärr göra er lite besvikna, jag kom bara på fyra saker jag riktigt på riktigt menar. Men kanske ni förlåter mig. Så here we go:

 

1. Mina ögon

Eller rättare sagt min ögonfärg. Jag har gröna ögon och en gång läste jag att endast 1% av jordens befolkning har det, och ända sen dess har jag känt mig lite speciell, hehe. Elsie har också gröna ögon! De är så fina! Kul att hon ärvt åtminstone EN grej av mig och att det dessutom blev en av mina favoriter.

29.8 151

Kompis vs. jag

 

2. Jag är petit

Tänk att något jag hade sådana komplex för tidigare nu är med på min gillar-lista! Förutom att jag är kort är jag också "litet byggd". En fysioterapeut sa till mig att jag har ett litet skelett. Och det kan nog stämma, trots att jag var extreeemt svullen och maffig som gravid vägde jag som mest bara 67-70 kg, vilket inte är så mycket ändå. Gillar att känna mig liten och smidig! Visste ni att mitt namn (Paulina) betyder "den lille"? HAHA, I never even had a cance...

 

unnamed 13

 

3. Mitt födelsemärke under näsan 

Jag tycker att födelsemärken i ansiktet överlag är så fint och personligt, det ger karaktär helt enkelt. Själv har jag ju ett under vänster näsborre för att vara exakt. En grej med det är dock lite konstigt. Mitt födelsemärke på armbågen ​(bild)  har jag alltid varit medveten om, så länge jag kan minnas. Men mitt födelsemärke under näsan har jag inte reagerat på eller ens märkt förrän i typ... yrkesskolan? Alltså i sena tonåren. SUPERKONSTIGT eftersom det ju är typ det första jag ser när jag kollar mig i spegeln.

 

unnamed

 

4. Min hårfärg

Det här är en punkt som gott och väl kunde ha funnits med på en lista med gamla komplex. Jag började färga håret när jag gick i 6:an och fortsatte utan att pausa fram tills att Elsie var 1 år. Alltså i 12 år. HELT JÄVLA ONÖDIGT. Tack och lov fick jag ett infall år 2016 och bestämde mig för att spara ut min egna färg. Har inte färgat håret på snart 3 år nu och kunde inte vara nöjdare. Jag har naturligt brunt hår, min kompis sa att jag är mörkblond men nja, jag skulle nog kalla mig för mörk/brunett.

 

IMG 8781 p