unnamed 4

Älskade (svårfotograferade) barn

Skrivet av 23.10.2018 | 2 kommentar(er)


Att fota barn... är inte det lättaste! Följer några lite större konton på instagram som alltid har fina bilder på nöjda barn, som ler och tittar in i kameran i matchande outfits. Jag undrar vad de mutar dem med? Ifall man verkligen vill ha en bild går det att muta Elsie med kex, men Alvar hålls inte stilla mer än 3 sekunder.



Det typiska, en är glad och den ändra är sur. ????


Älskade ni ❤


4 ytliga tankar i mitt huvud just nu

Skrivet av Paulina Peltomaa 23.10.2018 | 2 kommentar(er)


- Usch vad trött jag är idag. Alvar vaknade 04:30 och fast han sedan somnade om så kunde inte jag somna förrän typ 07 och blev sedan väckt 07:53.... BLÄÄÄ! Kan verkligen inte med ord beskriva hur mycket jag avskyr att vara trött. Skulle ha lust att sminka mig (och tro mig det skulle verkligen behövas också) men orkar inte. 

- Jag har verkligen inget tålamod med nånting som heter teknik och design. Får nåt feeeel på bloggdesignen. Har en mall i mitt huvud men blir så arg när det inte lyckas på första försöket! Dessutom ser det ju annorlunda ut i mobilen än på dator. Så när det är fint på en stor skärm ser det fult ut på den lilla. Önskar jag kunde sätta på mig en mössa som är kopplad till datorn och jag bara skulle behöva tänka på en design och den skulle uppenbara sig på skärmen... För att inte ens prata om alla problem jag har haft och har med telefon och dator. Ugh

- I dag tänker jag köpa lite sminkprodukter, en jacka och en mössa. Skriver ner det för att jag ska minnas. Hoppas inte M ser det här i jobbet. Han brukar fråga "Är den där ny?" Och jag brukar svara nej, och så är det bra så. Han är inte den mest uppmärksamma, på gott och ont haha.

- Många mammor hypear märkeskläder som Gugguu, Mini Rodini, Maxmorra o.s.v.... De tilltalar inte mig på något plan. Såklart de är fina, speciellt Gugguus ytterkläder, men verkligen inget speciellt i mina ögon. Inget jag skulle betala extra för eller sukta efter att få köpa till barnen. Nej, jag tycker nog fortfarande efter snart 4 år som mamma att good old Lindex och H&M har de finaste barnkläderna.

201810230921399327

 


Parförhållandet barn ett vs. barn två

Skrivet av Paulina Peltomaa 22.10.2018 | 2 kommentar(er)


Jag minns när Elsie var 5 månader och vi var på en julfest och jag satt och pratade med en av våra vänner. Vi kom in på förhållanden och han frågade hur det går för oss, och jag sade som det var - sådär... Vi spann vidare på ämnet och han kunde inte FÖRSTÅ hur det kunde bli sämre efter ett barn, borde det inte bli lättare? Jag antar att han menade att vi nu har producerat ett liv som är 50% oss båda och nu när vi ändå är bundna till varandra för resten av livet, vad finns det mer att ens fundera på? Jag förstår honom, för jag tänkte precis likadant innan jag själv blev morsa.

 

201810220654111974


Vi var båda 22 år när jag blev gravid, och 23 när Elsie föddes. Det tog länge för oss att hitta våra roller inom föräldraskapet. Nu skriver jag utan att ta i beaktande att jag mådde dåligt psykiskt och var väldigt deprimerad, för det är en annan (lång) historia. Jag hade levt i en fantasivärld var jag nöjt satt hemma med vårt barn medans Misha fick jobba övertid och ha ölkvällar med boysen bäst han ville, så länge han var min och vi var kära i varandra så hade det ingen skillnad, jag var så kär så bara vi var tillsammans spelade det ingen roll. Kan knappt hålla mig för skratt när jag skriver det här, vilket skämt. Nå hur gick det då? Ungefär från nanosekunden Elsie kom ut ville jag helst att Misha skulle vara max 5 cm ifrån mig 24/7. Jag var så osäker och ville bara klamra mig fast vid honom för han var ju så lugn, fast han i själva verket var precis lika osäker som mig.

 

Min bitterhet över hans "frihet" (som jag såhär i efterhand kan se att knappt ens existerade) som redan började under graviditeten bara växte, trots att jag också var ute på eget var mina tankar ändå hela tiden hemma och så var det inte för honom. Det är ju nog en egenskap som jag tror är mer regel än undantag för män/pappor, att kunna stänga av och fokusera på en sak. Och han kände sig förstås snuvad på sin frihet och spontanitet i livet. Som katt och hund och allt det där.

 

201810220655180569


Jag var från början en rutin-freak och det var nästan som att jag trodde Elsie skulle dö om hon inte fick sin morgongröt direkt 8:30. Jag levde som att morgondagen inte fanns (på ett negativt sätt) och alla missar i mitt egentillverkade schema eskalerade till konflikter. Misha, han var raka motsatsen och ja, ni kan ju själva tänka er hur bra det gick. Första året var helt enkelt totalt kaos. Det känns så otroligt långt borta när jag tänker tillbaks på det, som en luddig dröm. För oss ändrade ALLT, trots att Elsie var extremt önskad och planerad. Vi båda har alltid varit väldigt spontana och gjort som vi ville, och det funkar ju inte att vara så extempore med en bebis. Och med extempore kan vi exempelvis ta en klassiker: dra till villan 01:30 på en random onsdag, med ett x-antal alkoholhaltiga drycker och sitta och prata tills solen går upp och helst lite längre. Trots att ingen av oss ville vara någon annanstans kände vi oss låsta. Vi var unga och knappt några av våra vänner hade barn.

Men ni som inte har barn eller kanske har barn och känner igen er - do not fear. Tiden gör underverk bara man orkar vänta. Redan efter första året blev det så mycket lättare och bättre. Efter andra året blev det ÄNNU bättre. Och så vidare. Vi blev vana och vi blev äldre. Att vara föräldrar blev en identitet istället för en biroll. Många vänner har fått barn och sitter i samma båt. Klyschigt som det låter, men efter regn kommer solsken. Efter alla dåliga dagar kommer alltid bra dagar som väger upp. Föräldraskap är något man växer in i, det kommer inte naturligt för alla och det betyder inte att man är sämre än dom som den där ground shaking känslan av att livet får en mening infinner sig direkt man får upp barnet på bröstet. Men vi har humor, och jag är fortfarande så kär och det tror jag också är en avgörande faktor till varför jag har orkat kämpa fast jag har varit så arg att jag nästan har tuppat av.

 

Hur har förhållandet ändrat efter andra barnet då? Med handen på hjärtat kan jag svara: typ inte alls. Kanske t.o.m. lite till det bättre. Jag kan alltså verkligen rekommendera att skaffa ett andra barn, he-he. Nä, men skämt o sido. Gräl och konflikter är något som åtminstone jag upplever att man sällan hör om, jag bara antar att de existerar hos alla. Nästan som att det är något fult och något man ska skämmas över. Som att det inte är ÄNNU värre att bara lägga skygglapparna på och låtsas att man är den perfekta familjen tills allt bara en dag exploderar? Vi försöker iallafall lära våra barn att man grälar ibland, och det är inte så farligt för sedan blir man alltid alltid vänner igen.

 

201810220656227922


9 bilder från idag

Skrivet av Paulina Peltomaa 21.10.2018

201810211439586828

 

Ensam med kidsen så länge pappa sov vidare en stund, såklart gjorde min son mig sällskap när jag sminkade mig #neveralone

 

201810211442159022201810211441202584201810211442494586

201810211443034635

 

Plötsligt ringer fammon och undrar ifall vi vill åka iväg på en dejt så länge de kommer och sköter barnen ???? Man tackar ju inte nej till sånt!

201810211445361838201810211444115414

 

Efter dejten åkte vi med båda barnen till Maxifun! Alvar skulle bara vara i pappas famn medans vi knappt såg av Elsie under hela tiden vi var där.

 

201810211445521039201810211446079339

Efteråt körde vi runt en stund för båda barnen somnade i bilen. Sedan blev det gym för mig! Nu ska vi säkert bara ta det lugnt hela kvällen (så lugnt det nu kan bli i detta hushåll)


Piss och skit

Skrivet av Paulina Peltomaa 19.10.2018

Kategorier:


Ärliga vardagsinlägg tycks vara de mest uppskattade, så om ni vill läsa ett sådant seek no further. Om du dock är känslig för gnäll eller svordomar ber jag dig för din egen skull att sluta läsa genast.

Herregud vilken jävla skitdag. Om jag för någon dag sedan skrev att jag hade en bra dag så har detta varit minst den här månadens sämsta dag. Jag skrev ju också att vi har en del trots med vår 3-åring och det känns som att hon verkligen har gett sitt allt idag. Och jag har höjt min röst därefter. Dessutom har jag också dåligt samvete för att vi inte har gjort något speciellt under höstlovet. Inte för att hon ens vet vad höstlov är men ändå. Jag har bara helt enkelt varit lat och inte orkat släpa med båda barnen för att jag tycker att det är så jobbigt att tjata och klä på och allt det där. Sedan när jag skulle ha haft möjlighet att göra något med bara Elsie när Misha slutat jobbet har jag antingen prioriterat mig själv och dragit till gymmet eller bara igen inte orkat. Sådär, nu har jag biktat mig.

 

201810191857425721


Satt med mitt sedvanliga dåliga samvete
här för en timme sedan är hon höll på att somna, och fick ett infall att jag bara måste säga förlåt och älskar dig ännu en gång innan hon somnar och ligga bredvid och pajja en stund. Nå det var ju ett  misstag tydligen eftersom det enda det resulterade i var att ungen vände och vred på sig och till sist grät och skrek hysteriskt för att täcket inte var rakt. Och allt tålamod jag samlat på mig och det dåliga samvetet jag nyss hade bara rann av mig och vi avslutade kvällen med ännu ett extra gräl. Alltså gsgskgjölkhkjdn....

 

Jag har alltid skrattat åt då folk säger "Mitt barn har nog ärvt mitt tålamod/temperament ;)" Jag tror inte att en personlighet är något man direkt ÄRVER sådär bara som ögonfärg eller längd, men nu börjar jag nog tro att Elsie har ärvt mitt demon-DNA... Herregud vilka problem vi kommer att få i tonåren. Jag vet att alla säger så men på riktigt, mina föräldrar har fortfarande trauman. Karma och allt sånt

Positiva saker med den här dagen:
- Ingen har dött (ännu, Misha är iofs inte hemma just nu och man ska väl inte ropa hej före man är över bäcken)
- that's about it 

 

PS. Kan jag åtminstone få cred för en originell rubrik?

 

201810191858166815


Min akilleshäl

Skrivet av Paulina Peltomaa 19.10.2018 | 12 kommentar(er)


Jag har alltid haft väldigt svårt med att
ta emot kritik, att bli avvisad eller ens bara ta ett plain and simple nej. Jag är en person som går till extrema längder för att få min vilja igenom när det är något jag faktiskt vill. Och ibland bara för att. Men det går ju inte när det handlar om relationer med andra människor... Oj vad många gånger under åren jag har gråtit p.g.a. att jag känt mig dissad av pojkvänner, vänner och till och med främlingar. Det kan handla om nästan vad som helst egentligen. Ett jobb jag sökte men inte fick, en ny bekantskap jag träffade men som aldrig hörde av sig igen, någon jag följer på some som inte följer mig. Eller det VÄRSTA, ordet "Tyvärr". Åh. Visst har det blivit mycket lättare nu, när jag är vuxen och har min trygga punkt i livet, min familj. Men trots det, fast mitt ego allt som oftast känns som ett orubbligt berg finns det fortfarande idag en liten liten liten del i mig som undrar om jag bara helt enkelt inte är tillräckligt bra. Vad det nu sen är. Ibland har det t.o.m. handlat om personer som jag ärligt kan säga att jag själv inte ens varit speciellt förtjust i, som fått mig att känna mig otillräcklig. Eller något sommarjobb jag brytt mig skit i eller något prov som gått dåligt som jag inte ens pluggat till.

Är det ändå bara så simpelt att jag vill ha det jag inte kan få? Eller har jag dålig självkänsla? Det här känner jag att låter fel innan jag ens skrivit ut det. Men jag är ju ändå en typ som allt som oftast har fått som jag tänkt och velat ha det i livet överlag, både med materiella ting och människorelationer. Så t.o.m. jag själv känner att det är ju inte som att jag inte är en person som förtjänar lite välment konstruktiv kritik ibland för på papper har jag ju the goods to back it up. Varför måste det alltid kännas så dåligt fast jag vet det här? De här känslorna går liksom inte ihop med min självbild.

Det är också en av orsakerna till varför jag velat med att starta en blogg och fortfarande håller tillbaks, har massor med inlägg på lager men vågar inte publicera. Jag är så sjukt obekväm med att argumentera. Är livrädd att om jag (medvetet eller omedvetet) ger mig in i en argumentation eller ens en diskussion, så är det någon okänd människa som bara liksom ifrågasätter mig och mina åsikter. Speciellt om det faktiskt är något ämne som är känsligt för mig. Hujj! Och det handlar inte om att jag inte skulle stå för mina åsikter, believe you me det gör jag. Jag blir alltid så paff och tankarna bubblar upp med sån fart att det nästan alltid som bäst blir något halvdant som kommer ut som försvar. Usch, minns för något år sedan när jag på sidan om följde med bikini på barn-debatten som många bloggare skrev om och rent av roastade varandra. Nej usch. Alltså bara tanken av att något mammagäng sitter vid kaffebordet och bara "Alltså såg ni va hon där Paulima skrev? Herregud.." ANGST. Och det går ju heller inte ihop med att jag har en del.. starka åsikter. Det här är ju verkligen något jag själv aktivt måste arbeta på. Går inte att i praktiken bara shake it off och inte bry sig. En bra bit på vägen har jag kommit iallafall. Igår fick jag ett tyvärr av en främling och jag grät inte ens.

 

Den här bilden pryder vår kaffebehållare och det är så spot on jag

201810190611314197


Tre bloggar jag läser

Skrivet av Paulina Peltomaa 18.10.2018 | 3 kommentar(er)

 

Förr var jag världens bloggoman, jag läste massor av bloggar varendaste dag. Nu på ålderns höst har extremt många fallit bort, nån hänger kvar och några nya favoriter har jag också hittat. Förresten, vet inte vad det är men jag har svårt för poddar alltså. Har heller aldrig lyssnat på en ljudbok och har t.o.m. svårt att lyssna på radioprat, för mig är det music or nothing som gäller i bilen. Vloggar kan jag titta på, drömmer i smyg om att vlogga själv då jag anser att min hippa personlighet inte gör sig full rättvisa i text (????) Anyway...

 

 

 

https://nouw.com/ellenandrea

Ellens blogg är min absoluta number one just nu! Vet inte vad det är riktigt, men det är väl helt enkelt bara så att vissa föds mer intressanta än andra, man kan inte studera sig till att vara en intressant människa. Men Ellen är definitivt det! Skulle hon skriva om vad som finns i hennes roskis skulle jag läsa det. Och hur kan man ens se ut som henne, en gång googlade jag för att komma till hennes blogg och råkade få upp bilder istället, fick nästan ångest över hur fin hon är... Detta är alltså ett tips även för den som inte är läskunnig utan bara vill titta på vackra bilder.

 

 


https://karolinaskaos.com/

När jag började blogga tänkte jag typ "Hur svårt kan det vara egentligen?" Klickade in mig på Karros blogg och tänkte nästan skita i det haha. Så fin, välgenomtänkt och proffsig blogg så min ser ut som jaa ja vet inte ens vad i jämförelse. Har jag nånsin problem eller funderingar kring något som har med bloggning att göra kommer jag definitivt att fråga tips av coach-Karro (som jag redan nog har gjort hehe) Dessutom verkar hon vara typ världens coolaste. Skulle aldrig någonsin ha vågat prata med henne i högstadiet, hon var totally out of my league. (Grattis på födelsedagen btw!!)

 


http://www.devote.se/relativtpersonligt

Min vän Ida som har ordets gåva. Det här är nog bloggen jag har läst allra längst, minns när jag läste redan 2008 och det är TIO ÅR SEDAN! Jag vet inte hur det är med er men jag tycker det är absolut roligast att läsa någons blogg om man känner personen IRL. Nu när båda har barn och olika rutiner och what not träffas man mer sällan, då är det behändigt att kunna gå in på bloggen och läsa vad Ida har för sig, hehe.

 


Onsdag

Skrivet av Paulina Peltomaa 17.10.2018

201810171716391059

 

Jag själv älskar ju att läsa andras vardagsinlägg, typ vad man har gjort, var man har ätit och hur man har sovit. Men när jag själv ska skriva om min dag känns det ju verkligen som att det måste vara så tråkigt att läsa.
Jag har iallafall haft en helt bra dag. Sov bra, (typ 8 timmar i sträck för den som undrar, perf) på förmiddagen när Alvar somnade kom min mormor hit och lekte med Elsie så jag fick åka och gymma mitt i dagen! Trodde det skulle vara tomt men det är ju inte bara Elsie som har höstlov om vi säger som så. Ett tu tre så var klockan fyra och pappan kom hem från jobbet. På kvällen hade vi (förutom en semi-jobbig försäljare) även besök av min bror och sedan Kata och John. Vi har ätit pyttipanna med köttbullar och ris med currykyckling. Har druckit mina sedvanliga 3 kaffekoppar om dagen.

 

Nu är jag verkligen såååå peppad på att renovera mera!! Bromsen (eller realisten som han själv kallar sig) som sitter här är dock inte lika pepp... Oh well. Blir en tidig kväll ikväll, i natt är det min tur att ha Alvar och han hostar/snorar lite så är förberedd på att sova dåligt. Hur förberedd på det man nu sedan kan vara...


Ny frisyr

Skrivet av Paulina Peltomaa 17.10.2018 | 4 kommentar(er)

 

Igår besökte jag frisören. Klipper mig alltid i Kokkola, de har tider snabbt och alla som klipper på stället är lite yngre. Vet inte om det faktiskt har så stor skillnad men alltid när någon lite äldre har klippt mig har jag blivit missnöjd. Ber alltid frisören att klippa rakt av, gjorde en gång misstaget att klippa upp håret och det var katastrofalt! Har självlockigt hår och mitt hår hålls platt endast p.g.a. det är tjockt och tungt. När jag lät klippa upp det blev det ju fjäderlätt och lockade sig så fort jag ens tänkte på regn och fukt. Så här blev gårdagens resultat iallafall...

 

Före. Har inte färgat mitt hår nu på 2,5 år och de där sista topparna med färgat hår rykte nu

 

201810170634555305

201810170634289574

 

Efter. I like it!

 


Random bilder från min telefon

Skrivet av 16.10.2018

En kväll vid Vestersundsby skola (där jag och Misha träffades -99 när vi började på ettan) // Alvar aka världens största 9-månaders bebbe


Twinsen. Ei lisättävää


Löven på vår gård är sååå fina. Eller nåja, de här träden är väl egentligen de enda som har kvar några löv öht


En kväll hämtade vi Angelicas, första gången jag provade! // En eftermiddag fick vi besök av Jennie


Första bilden Elsie tagit på mamma och pappa ???? I Kokkola några veckor sedan