unnamed 4

Släkten är *** värst

Skrivet av 10.10.2018 | 6 kommentar(er)


Ännu en bra dag
lider mot sitt slut. På kvällen hade vi min lilla men mycket högljudda familj på besök. Jag har en ganska liten släkt, har sammanlagt 4 kusiner, alla från pappas sida. Två farbröder och ett stycke morbror har jag också. Och en lillebror. Mamma, pappa, mormor, morfar och farfar har jag ju också men that's it. (Idag fick annars min kusin sitt andra barn, en liten tjej ❤)

Fick även min första konstruktiva kritik angående bloggen av *trumvirvel* min mamma och morbror hehe. De tycker att jag skriver bra men svär för mycket och då är man mindre trovärdig. Hmm okej. Misha däremot tycker tvärtom, att det ger lite extra spice och personlighet i texten. Jag håller ju surprise surprise med Misha där. Men ja, jag vet inte, det är ju en ovana jag har så det faller sig naturligt att göra det även i text. Har ju på det sättet inga som helst mål med att blogga utan började endast för att se om det är kul. Jag tycker det blir bäst om man bara kör och skriver från hjärtat (lol) och inte skriver om och analyserar texten 500 gånger om.

Jag är ju kanske inte BÄST på att ta emot kritik. På kvällens länk började jag tänka tankar som "Oj nej, tänk om alla tycker jag är helt omogen, tänk om alla tror att jag bara svär och har jättelitet ordförråd, tänk om.." Men alltså NEJ, nu kommer vi ju tillbaks till det jag skrev nån dag sedan. Tror seriöst inte någon ligger sömnlös och tänker på hur mycket jag svär på bloggen (förutom just det, MAMMA haha!) och vem är dessa "alla"? Nej nu, practice what you preach.



Random bilder från dagen, på bild nummer 3 ser ni mina största fans.

Now if you'll excuse me ska jag gå och tvätta min mun med tvål.

Hetsen av mammahetsen

Skrivet av 10.10.2018 | 4 kommentar(er)


Smått nervös postar jag detta inlägg om något som ibland tynger mig.
Så, det pratas mycket idag om att vi mammor måste vara mer accepterande och snälla mot varandra. Att också samhället lägger en press på att en mamma eller hell, en kvinna överlag ska vara si eller så. Eller kanske mer INTE vara på ett visst sätt. Jag själv upplever ofta att istället för att försöka lyfta så trycks det indirekt ner på "motparten" istället. Du ska inte ta selfies för det är lite barnsligt och de speglar inte verkligheten. Du ska inte lägga upp bilder på ett perfekt hem (vad det nu sen ens är) för någon kan känna sig dålig och ta press över det. Du ska absolut inte ladda upp bilder på din kropp som kan ha en antydan av skryt ifall du är fit med bra rumpa, stora bröst och platt mage för det pressar andra, för att inte någon ska tro att normen ser ut så, eller att det är så man ska se ut. Allt detta gäller extra mycket när du har barn. Här är några meningar jag faktiskt har fått höra IRL av mammor, om andra mammor:

"Täcks jag nu lägga upp det här, är det för vågat? Jag har ju barn.."
"Såg du vad X lade upp för bild där hon står i strings, och så har hon BARN. Alltså stackars barn"
"Alltså herregud, jag såg X ute på krogen och hennes baby är bara typ en månad gammal!"
"Tänk att man som mamma bara sitter och sminkar och fotar sig själv. Vad pinsamt"
"Hela tiden springer hon på en massa eget, så får mommo och moffa sköta barnen. Det är ju så viktigt med egentid nu för tiden."
"Jag skulle aldrig täckas föra ett barn på dagis så länge jag är hemma med ett annat, men alla gör ju som dom vill"


Själv tränar jag regelbundet, jag mår både psykiskt och fysiskt bra av det. Men visst kan jag erkänna att jag inte alltid gör det för att få energi eller för att jag tycker det är kul. Ibland gör jag nog det helt enkelt för att jag vill hållas i form och det är viktigt för mig. Jag lägger säkert ner mycket mer tid på mitt utseende än vissa, men även mycket mindre än andra. Trots det har jag och garanterat alla andra fåfänga människor GIVETVIS dagar eller t.o.m. VECKOR då man går runt utan smink med skitigt hår, skiter i träning och allt sånt. Jag är introvert och behöver extremt mycket tid ensam för att må bra. Jag är i grunden självsäker men tro inte att jag inte blir osäker, till och med ledsen och känner mig dålig när jag får höra/läsa att sånt jag gör och gillar är "fel" och allt som är fel med dagens samhälle och sånt som "normala" kvinnor, framförallt mammor, ser ner på. Du kan vara hur självsäker som helst men när du är mamma till någon så finns det alltid, alltid en liten del i dig som tar åt sig. Jag skäms absolut inte men jag kan definitivt känna mig dålig av alla små pikar när jag tidvis ser eller hör dem tillräckligt ofta. Jag undrar ibland om man faktiskt försöker förinta den så kallade mammahetsen eller om den bara istället (kanske omedvetet) flyttar fokus och blir vänd mot en annan "typ" av mammor. Jag vill leva i en värld var du fritt kan posta en bild på precis vad du vill utan att någon blir bitter och tycker du skryter eller hetsar eller det värsta, säger att du är en dålig förebild för dina barn. För det tycker jag minsann inte är en slutsats man kan dra på basis av en eller ens flera bilder.

Kanske det bara är så då, att jag helt enkelt inte är en "typisk mamma", fast jag nog tycker det själv. Hos oss har vi aldrig haft det som "pappa är världens bästa pappa, men mamma är ändå alltid mamma". Periodvis spenderar Misha mer tid med barnen än mig trots att han jobbar heltid och jag älskar det. Älskar att jag ens har en liten smula av min tidigare frihet kvar och att mina barn har en trygg och självsäker pappa som bl.a. tagit nätter sen dag 1.

Personligen uppfattar jag den här, nu, idag accepterade mammarollen som att du får göra vad du vill och vara som du vill, TILL EN SPECIFIK GRÄNS. Du måste inte amma såklart, det går bra att flaskmata. Att må dåligt och känna sig nedstämd är också helt okej att prata om idag. Och det är ju bra. Men ungefär där tar den listan slut. Mammalandia är en fridfull plats och du får göra vad fan du vill så länge du håller dig inom vissa ramar. Direkt du rör dig utanför dessa ramar är du ute på djupt vatten. Man får vara precis som man vill bara man inte är på ett visst sätt. Du kan ha ett barn på dagis fast du är hemma med ett annat, men inte för många timmar i veckan. Alla behöver egentid och du ska såklart få ha det, men inte för mycket. Du kan klaga på hur tungt det är, men inte för ofta. Råkar du klaga för mycket blir du nämligen ifrågasatt med det klassiska "Varför skaffade du ens barn när du inte vill vara med dem?" Jag menar, finns det något värre än meningen "Jag förstår nog att man gör så, fast jag inte själv skulle göra det men" VARFÖR måste man ens ta med den sista delen!? Varför inte bara lämna det på "Jag förstår." PUNKT.

Från och med nu LOVAR jag mig själv att endast bry mig om den åsikt som räknas och det är att mina barn tycker att jag är en bra mamma. Jag tänker inte ens försöka vinna den icke existerande titeln som världens bästa supermamma utan jag tänker nöja mig med att helt enkelt vara bra. I skrivande stund är Elsie på dagis och Alvar sitter framför en skärm och ser på babblarna så jag ska få vara ifred och jag har inte det minsta dåligt samvete. Sue me.


1. Okej. 2. Också okej.


En vanlig dag

Skrivet av 09.10.2018


I morse hade vi
Elsies vasu-samtal (utvecklingssamtal typ) på dagis. Hade ingen som kunde passa barnen så båda fick följa med, och det gick förvånansvärt bra! Allt bra med Elsie på dagis, trots att hon bara är där 2 dagar i veckan så tycker jag dagispedagogerna hade fått en riktigt bra uppfattning om hurudan Ellu är!

Senare kom Alvars fadder och en av mina bästa vänner Annina och hälsade på oss, och efter att Misha slutade hämtade vi take away mat. Senare kom även mamma hit en stund så idag har vi haft en helt okej dag med lagom mycket "program". Just nu känns det nästan bättre att vi får besök hit än att flänga runt till en massa ställen. Elsie är inte alltid hemskt medgörlig (3-års trots ni vet) och Alvar.. tja han är 9 månader, går inte och väger som sagt 11 kilo så det säger ju sig självt. Allt som oftast bäddat för dåligt humör för allihop helt enkelt. DET om något saknar jag med den tropiska sommaren vi hade i år, att inte behöva klä på mina barn som tycks ha endast två lägen: livlös/slapp eller hysterisk/sprattlande.

Vi köpte huset vi bor i i fjol och jag kan inte sluta förundras (och få smått ångest) över att det aldrig tycks bli klart. Det finns helt enkelt så otroligt lite med tid för renovering. Även små små saker tar så lång tid att få klart, och nya grejs tillkommer på to-do-listan fortare än vad vi hinner bocka av saker. Mina föräldrar köpte deras hus innan jag föddes och mamma brukar skratta åt mig och tala om att de nog minsann inte ÄNNU HELLER är klara med sitt. He-he-he.... *flatline*




5 saker som stör mig på internätet

Skrivet av 09.10.2018


1. "Hoppas alla har en riktigt bra dag!"

Alltså det här. Så onödig fras att avsluta med. Jag kan inte på någon level tro att de här människorna sitter och hoppas på att jag har en bra dag. Tror faktiskt de allra flesta som skriver/säger så skiter blanka fan i hurudan min dag är. Det är bara en sak man skriver och säger och det ligger ingen som helst omtanke bakom det. Just stop it.


2. Samarbeten 24/7

Konton där det heeeela tiden är något samarbete på gång med prylar som typ telefonskal och nappflaskor, med utlottning eller -20% rabattkoder hit och dit.. Nu som då är det helt okej, men vem orkar läsa om sånt varje vecka? Inte jag iallafall.



3. "Vad har du fått för uppfattning om mig?"

Folk som lägger ut förfrågningar som dessa på instagram. WHY? Tror du seriöst att någon under sitt egna namn ärligt skulle svara "Verkar som att du mest sitter och tycker synd om dig själv. Vilken loser du är. Get a life, du verkar vara en riktigt dålig människa" Klart att du bara får en massa komplimanger. Men kanske det är det som är poängen...


4. Sob stories

Eller ska vi säga felvinklade sob stories. Jag brukar själv också posta och berätta om mindre trevliga upplevelser jag har haft i mitt liv, och gillar att läsa andras berättelser. OM de är rätt skrivna. Avskyr verkligen när någon berättar om någon tuff händelse i deras liv och bara vrider ur trasan för att få så mycket sympatier som möjligt. "Buhu tyck synd om mig". Försöker själv alltid vinkla det mer som att hey, det här hände mig en gång, berättar om det för det kan vara intressant för andra att veta, det sög röv men jag är en erfarenhet rikare. Fattar ni? Hoppas ni fattar.

5. Självutnämnda vardagshjältar

Alltså folk som hela tiden stoltserar om hur dom har hjälpt andra människor eller djur. På fb, bloggar och instagram och vill sedan ha en massa cred om hur omtänksamma de är. "Åååh vad du är omtänksam, tänk om alla skulle vara som dig" Blä! Riktiga hjältar behöver inte skryta om sina hjältedåd och ha en klapp på axeln för allt de gör. Riktiga superhjältar är anonyma.



Förlossningsberättelse - När Alvar föddes fel år

Skrivet av Paulina Peltomaa 09.10.2018 | 3 kommentar(er)

Ska skriva om båda mina förlossningar, jag börjar med Alvars eftersom den är i relativt färskt minne (lättare att gräva fram bilder hehe) Ett planerat kejsarsnitt är ju sällan lika dramatiskt som en spontan förlossning kan vara. Men förlossningen med Alvar kanske åtminstone har en liten touch av drama.

Alvar var beräknad att födas 3 januari 2018. När vi valde snittdatum hade vi bestämt att försöka vänta till januari så han inte skulle vara född så sent på året (mer om det i ett annat inlägg) Eftersom 1 januari är en röd dag och de hade möten (?) hela dagen 2 januari, så bokades snittet in 3.1. Vet inte riktigt hur vi kunde tro att han skulle hållas inne i magen ända tills det, och nu i efterhand har jag kunnat konstatera att jag nog hade en liiten känlsa av att det inte skulle gå. Vi hade senast varit inne till förlossningen senast 24.12 p.g.a. en blödning och då var jag öppen 2-3 cm.

27 december hade jag en riktig ångestdag. Med Elsie hade jag en sådan ångest nästan hela graviditeten men nu hade den smugit sig på ordentligt först mot slutet. Jag gick på stan på förmiddagen, på eftermiddagen ringde jag till vår rådgivningstant (hälsovårdare) och bölade att jag inte orkar mer nu. Det kändes som att jag hade försökt hålla mig samman hela graviditeten och nu kom alla negativa känslor jag skjutit undan på en gång. Som vanligt var hon helt perfekt och vi fick komma in till henne kl 15:00 samma dag.
Väl där så grät jag och hade så jobbigt med att jag kände mig så kluven. Ville orka ända till januari, för det kändes verkligen som att jag var pressad till det men jag kände ändå att jag orkar inte en enda dag till, ungen måste ut. Hon sa direkt att SKIT I DET, det är bara ett datum. Sedan ringde hon till förlossningen och sade att jag mår dåligt, har planerat snitt och undrade ifall de skulle kunna snitta lite tidigare. Ok var svaret, men klockan var redan nästan 16 så i fall jag ännu mådde lika skit nästa morgon skulle vi höra av oss, komma in och planera vidare då.
Ännu innan vi åkte hem skulle hon känna på magen och lyssna på hjärtljuden och då gjorde det riktigt ont, liksom rev till i hela magen och jag började frysa och skaka. Då sa hon till oss "Ja, man skulle ju aldrig få säga så här för då blir folk så besvikna om det inte händer något. Men jag undrar nog om ni hamnar åka in i natt ändå."

 

201810081839388565

 

Vi åkte hem och Misha åkte sedan till hans mamma med Elsie, och jag stannade hemma och lyssnade på min favoritmusik (Ville Valo och HIM) och fick en helt konstig kick med energi från ingenstans. Minns ännu hur i obalans jag var den dagen och nu när jag tänker tillbaks var det nästan obehagligt! Senare gick jag och lade mig runt 23 som vanligt. Lite före kl. 02 vände jag mig i sängen och då blev det blött, vattnet hade gått! Minns att det kändes varmt och obehagligt och typ som att ett huvud snart skulle ramla ut eller nånting. Haha alltså nä, vilken chock samtidigt som jag tänkte typ "Jaha, jag visste väl att det skulle gå såhär." Misha hade somnat på soffan framför TV:n på nedre våningen och vi hade såklart inte packat någon BB-väska, så tog en plastpåse och kastade in lite saker i all hast. Jag gick till bilen och väntade, hade skickat meddelande åt både mamma och Mira (Mishas syster) och båda svarade direkt. Kände bara att nu måste vi snabbt iväg så det fick bli mamma som kom, eftersom de bor mycket närmare. Tyckte det tog så jävla länge för alla och ville bara iväg.

 

201810081844379828

 


När mamma hade kommit (Elsie vaknade inte alls som tur!)  och vi äntligen började köra mot Karleby  var det ju kaos rakt igenom, snön yrde ner och vägen var helt oplogad.Tydligen var långljusen riktade fel så man såg ingenting! Inga lampor fanns längs vägen eller så var dom inte tända och det var superhalt. Vi körde i 60 hela tiden och vägen som normalt tar 30 minuter att köra tog nästan en timme! Hade ont och var sååå stressad. Ringde i något skede in till BB och berättade att vi har planerat snitt men att vattnet hade gått och jag hade ont som fan. Barnmorskan sade att det borde nog ändå vara lugnt eftersom "ingen har kommit ut den vägen innan", så det borde ta ganska lång tid trots att vattnet gått, menade hon. Men att vi skulle ringa ambulans om det känns så. Jag bara ....VADÅ? KÄNNS HUR? Hur ska jag kunna veta, jag hade förberett mig NOLL på en vaginal förlossning. Jag vet inget om värkar, hur långt eller kort det ska vara mellan dem eller hur de ska kännas eller vad som betyder vad. Sist jag hörde om något sånt var på förberedelsekursen med Elsie. Jag minns att jag tänkte på hur i helvete någon kan göra detta frivilligt, FLERA GÅNGER, och att det ännu ska bli värre än såhär. AJ!

Nåja, fram kom vi tack och lov med Alvar fortfarande i magen. Snabbt in via akuten och med rullstol till förlossningen. Där var det luuugnt och en barnmorska tog luuugnt emot oss. Hade glömt rdg-kortet i bilen så Misha fick springa efter det under tiden jag blev undersökt. Minns att hon pratade något om att bilbänken säkert är helt blöt och jag funderade om den här människan var totalt galen som trodde att jag gav fan i någon bilbänk just nu.

 

201810081852233730

Casual bild av vädret när man håller på att föda barn i bilen


5-6 cm öppen var jag och "Här trycker det på ordentligt" ...NO SHIT YOU DON'T SAY... Efter det gick det snabbt. Blev flyttad till ett annat rum och dit kom även Misha efter en stund, andfådd och hade såklart tappat bort sig på vägen tillbaks. Läkaren kom och presenterade sig, berättade vad som skulle hända nu. Jag bara jaaaja vet du det här har jag gjort förr! I ett skede kom en till barnmorska in. Jag sade att jag måste på wc annars skiter jag ner mig men det fick jag inte, för det var inte bajs utan Alluboy och då kommer nog killen ut i wc-byttan sade dom. Bråttom var de ju som sagt och i ett skede låg jag på sidan och hade en värk, Misha drog på stödstrumpor åt mig samtidigt som en barnmorska lade kanyl och den andra kateter ???? Vilken cirkus haha. Fan vad arg jag var. En barnmorska tog fram armband åt Alvar och frågade om vi ska få en flicka eller pojke, ska hon ta ett rosa eller blått? Och jag blev så irriterad, vilken världslig sak att tänka på där och då. Jepp, jag hanterar smärta väldigt, väldigt dåligt. Jag blir arg, kniper fast ögonen och skriiiker rakt ut. Sedan rullades jag iväg till operationssalen.

 

201810081902328438

My kind of guy, no matter what, always time for a selfie

När jag blir nervös pratar jag hela tiden och vill också att någon pratar med mig om precis vad som helst. Under båda förlossningarna har jag i princip BETT att skötaren som satt med mig vid huvudet ska prata om typ vädret. Vi satt och gissade på vikt och längd, Misha tippade iallafall rätt med längden (Han gissade på 53 cm och Alvar var 52,5) Precis som med Elsie så knep jag ihop ögonen och blundade hela snittet tills babyn var ute och efter det bad jag direkt om så hög dos lugnande som möjligt ???? Allt gick bra, och under båda snitten har inte känt vare sig smärta eller att någon gräver runt i min mage. Tycker det värsta är att du måste ligga stilla och kan inte röra på dig. Men det går ju så fort ändå och tycker att den knappa timmen man är inne i salen går snabbt.

Alvar skrek direkt och innan han kom gissade vi på födelsevikt, barnmorskan fuskade och tippade först när hon hade sett honom och gissade rätt, nästan exakt 4 kilo var han! 4075 gram. Det första Misha sa när han såg Alvar var att han har mycket hår. Fick se honom och sedan fick Misha ta med sig honom så länge jag blev ihop sydd. När jag sedan rullades till dem så hörde jag Alvar på låååånga vägar, Misha hade honom hud mot hud under tröjan och Alvar var asförbannad för där fanns inget att suga på.

 

Vi fick ett "mellanlandningsrum" innan vi blev flyttade till BB, Misha och Alvar somnade såklart direkt (karar...) och jag låg vaken för det var någon maskin som surrade så jag kunde inte sova (HAHA some things don't change no matter what) Det var så kul när vår rådgivningstant ringde 08 och frågade hur jag mår, och jag fick berätta att han är här nu! Hon fick sig ett gott skratt.

Överlag är jag mycket nöjd med mina kejsarsnitt. Tycker det är ett helt fantastiskt sätt att få föda barn på ifall man som i mitt fall faktiskt inte vill föda vaginalt. Hade Alvar inte velat ut tidigare är jag säker på att det skulle ha varit lugnt och behagligt (så behaglig som nu en förlossning nu kan bli, let's be honest) som med Elsie.

Alvar föddes sist och slutligen den 28 december 2017 <3 

 

201810081909388466

201810090511558876

201810090512346092


Huvudvärk och nej till husdjur

Skrivet av 08.10.2018


Huhhu
, igår typ 20-tiden fick jag en sådan huvudvärk från ingenstans! Tog burana och somnade sedan halv 10 och sov till halv 8 nästa morgon!! Wtf... Somnar aldrig så tidigt och brukar definitivt inte somna när det är ljud, typ en tv som är på i bakgrunden... Nåja. I dag är Elsie på dagis så får se vad jag och Alvar hittar på. Troligtvis det vanliga, alltså inget.

I helg har vi spenderat mycket tid hos mina föräldrar. Det gör vi annars också men i helg har de varit bortresta så vi har hållit deras (eller ja, egentligen min) hund sällskap. Innan jag fick barn älskade jag djur, både hundar och katter, men nu skulle jag ALDRIG kunna tänka mig ett husdjur hos oss. Kaaanske senn när barnen är så stora att de själva kan gå ut med hyndo 06:30 på morgonen i januari när det är -28 grader. Men just nu NEJ.
Dessutom skulle jag i.s.f. vilja ha en liten hund, typ en tax eller en pug, medans Misha vill ha en bullterrier... Han hade en som barn men den blev psykiskt sjuk (på riktigt ????) och bet alla så de fick lämna tillbaks den. Så I'm thinking NO...

Jaa-a alltså, nu har jag skrivit ett inlägg där 60% handlar om en hund jag inte vill ha. Hejdå då



Barnens namn

Skrivet av Paulina Peltomaa 08.10.2018


Jag tycker det är så kul med namn! Något av de ytterst få sakerna som var roligt med att vara gravid, att få fundera på namn. Tänkte skriva om hur vi bestämde namnen på våra ungar.

År 2013 gjorde jag en namnlista och högst upp på den var namnet Elsie. Har ingen som helst aning om varifrån jag har fått det namnet. Älskar det hur som helst! När vi fick veta att Elsie var en flicka i vecka 18 så bestämde vi direkt att hon skulle heta det. Minns att jag också hade namnet Nelly på den där namnlistan men det skulle jag aldrig kunna tänka mig att döpa mitt barn till. Hade också med Mathea, det tycker jag än idag att är superfint. Älskar gamla, lite tantiga namn. Mitt andra favoritnamn är Martta, skulle lätt kunna döpa mitt barn till det men tyvärr heter min hund det redan. Vi hann aldrig fundera på pojknamn med Elsie.

Elsies andranamn är Lovisa. Min moffa har alltid pratat om hans mormor eller farmor, nu minns jag inte själv heller, som hette Jenny Lovisa. Lovisa tycker jag är ett jättevackert namn. Så fick det bli! Min mamma heter Maria Helena (Mommo heter Helena) och jag heter Paulina Maria efter min mamma, men jag skulle nog aldrig ha kunnat tänka mig Elsie Paulina. Haha nej det låter bara fel, ogillar mitt namn så mycket.

 

201810080743283752


Alvar då.
Tycker pojknamn är så svåra! Finns många namn jag tycker är fina, men de kändes inte rätt på det sättet att jag skulle ha kunnat döpa mitt egna barn till det, t.ex. namnen Oliver, Matheo och Maximilian tycker jag om. Namnet Alvar har jag tyckt om länge. Tycker det är ett coolt namn. När jag var liten fanns det en pojke i samma kvarter som var några år yngre som hette Alvar, så där hörde jag det troligtvis första gången. När vi fick veta att Alvar var en kille sa jag till Misha att jag hade funderat på Alvar som namn och han bara "JA VETA DU SKU SÄG DE!" Det fanns nog inget namn som vi ÄLSKADE så vi slog direkt fast Alvar eftersom vi båda tyckte det var ett bra namn. Jag funderade också på Reino, men det är nog lite för finskt alltså. Tycker Misha liknar Reino Nordin hehe, så säkert var det därifrån det fastnade. Sakke funderade jag också på eftersom jag älskar namn som är som smeknamn? Men det gillade inte Misha.

Alvars hela namn är Carl Alvar Åkerholm. Mishas farfar hette Carl, hans pappa heter Carl Mikael och Misha heter Carl Misha. Så ja, där var det egentligen ingen diskussion ens. Ifall Alvar skulle ha varit en tjej skulle han ha fått heta Isla. Aah, älskar det namnet. Skulle nästan vilja ha ett till flickebarn bara för att få använda det namnet! 

 


Ett barn vs. två barn

Skrivet av 07.10.2018

Kategorier:


Jag efterlyste
förslag på stuff att blogga om, och ett jag fick in var skillnaden mellan att ha ett barn och att ha två. Det jag tänker på absolut först är att det var hundra gånger lättare att hitta barnvakt över natten åt ett barn än två. Ingen vill på kort varsel ha en 3-åring och en 9 månaders baby som nattgäster. Ville vi göra något när vi bara hade Elsie, typ en spontan utekväll var det inga problem. Nu med två barn får vi planera flera månader på förhand och t.ex. på Jakobsdagarna fick vi föra Elsie till mina föräldrar och Alvar till Mishas mamma ????


Elsie

En annan skillnad är ju att Elsie har två "Boken om mig" och jag har fyllt i typ "Vid 8 månader, 3 veckor och 4 dagar så lärde du dig.." Alvar har en bok och har fyllt i den senast när han var kanske 5 månader. Allt Elsie gjorde var så speciellt och ja, betydde så mycket. Väntade hela tiden ivrigt på nästa steg i utvecklingen. Nu med Alvar väntar jag endast på en sak och det är att han ska lära sig gå för jävlar vad tung han är! 11 kg. Elsie var 10 vid 1 års ålder...

Vi är särsovare i vår familj, haha. Det var vi redan innan Alvar, men jag kan tänka mig att det kanske är en sak som ändras hos många andra. Hos oss skulle det inte funka att alla sover i samma rum, då skulle ingen av oss sova. Vi turas om att ha den som sover sämst, ingen nämnd ingen glömd (ALVAR!!!) Ska ta och skriva ett separat inlägg om sömn och sovrutiner.


Alvar och Misha

Frågade Misha vad han tycker, och han tycker största skillnaden är att de alltid är osynkroniserade. När en är glad är den andra sur, när en är trött är den andra pigg, när en sover bra sover den andra skit och så vidare...


Jantelagen

Skrivet av 06.10.2018


Jag inser att jag visst låter lite självkritisk och vähättelevä i mina inlägg. Som att jag skulle ha väldigt dåligt självförtroende, och det stämmer ju inte riktigt överens med verkligheten.
Jag (tror iallafall) att jag har helt okej självförtroende. Såklart, med vissa saker är mitt självförtroende garanterat sämre än hos andra. Men sådär överlag, helt okej. Jag är helt enkelt inte så jantelagig av mig och har aldrig varit det. Hellre en reaktion för mycket än ingen alls, typ? Let me elaborate.

Det är ju lätt hänt att man går och tror att alla bryr sig. Och säkert är det många som gör det... EN STUND. Men högst troligen är det ingen, med undantag av typ din mamma, som lägger ner sina lediga timmar att tänka på hur pinsam belfie du lade upp på instagram eller hur nolot blogginlägg du skrev. Hallå, vi lever en gång! Har du en snygg röv så fan om du vill, visa den! Har du något du vill säga, säg det! Nu menar jag ju inte att alla ska fota sin bakdel men min poäng är att jag tror många vill mer än de vågar just p.g.a. att man tror att någon ska tycka man är löjlig och pinsam.
Ifall jag typ lägger upp en story på instagram var jag pratar tänker jag såklart i en svag stund att TÄNK OM nån tycker det här är pinsamt, tänk om någon skrattar åt mig... Men så tänker jag alltid om. Ifall det värsta som händer är att någon tycker jag är pinsam, then so be it. SO WHAT! Personligen lyssnar jag hellre än läser en text eller ser ett filmklipp utan att någon pratar. Ett konto eller en blogg blir så mycket mer intressant för mig ifall jag får känna att jag känner människan bakom rutan ens lite.



Det samma gäller annat "pinsamt" som att tagga sina bilder eller dela sina inlägg överallt. Det FÖRSTÅR jag, har du lagt ner tid på att få en fin bild eller skriva ett inlägg som betyder något för dig, självklart vill du nå ut till så många som möjligt och some är så stort i dagens läge, så hur ska du annars nå ut till nya människor? Näe, värre än allt det här är trollen som aldrig bjuder på sig själva, som säkert i grund och botten själva skulle vilja men inte vågar, som sitter och kritiserar alla som gör vågar ta steget och försöka och faktiskt vågar. BLÄ!

Nu flummar jag endast om mina egna tankar kring allt det här. Ni kan ta det med en nypa salt. Jag har också väldigt många dagar jag tycker att hela jag är bara bajs ???? senast igår.



Lördag

Skrivet av 06.10.2018

Kategorier:

Vad kul att så många har läst mina inlägg! Vad man räknar som många är ju så individuellt, men jag är ju verkligen ingen influencer från Stockholm utan en ganska nobody från Jeppis, så för mig är redan typ 50 personer många.

I dag hade vi sovmorgon till 8:45. Det händer aldrig, alltså verkligen A-L-D-R-I-G. Minns vagt en tid när Alvar ännu inte fanns och Elsie somnade typ 22:30 varje kväll och sov oavbrutet till 11 nästa "morgon". Haha, känns som en dröm. Jag som tidvis har mina sömnproblem (ska skriva ett skilt inlägg om det) är ändå alltid trött på kvällarna, fast jag skulle ha sovit 12 timmar i sträck (ok det gör jag ju aldrig men).
Det är jag eftersom de nätter jag faktiskt sover bra, dagarna jag då är pigg, så har jag så BRÅTTOM att utnyttja dagen till max. ALLT jag inte annars orkat/hunnit ska rymmas in i den här dagen. Full fräs hela dagen och sedan när kvällen närmar sig är jag precis lika slut som om jag skulle ha sovit 4 timmar utspritt under hela natten (alla föräldrar vet). Och inte har jag ju fått något vettigt gjort sist och slutligen utan tiden har mest gått till att försöka planera och ställa så jag får några enstaka saker gjort. Life with kids ❤

Nu blir det här ett ganska tråkigt inlägg men eftersom jag har så lite inlägg ännu så publicerar jag det ändå, heh.