unnamed 4

Att vara sömnstörd

Skrivet av 16.10.2018 | 4 kommentar(er)


Hur ska jag ens börja detta inlägg... Hör kommer iallafall ett väldigt ärligt inlägg om något så primitivt som att sova. För bara 5 år sedan kunde jag aldrig ha trott att sömn är något som skulle komma att styra mitt liv till en så stor grad som det gör idag. Keep in mind, allt det här är precis exakt tvärt emot mot hur jag var förr. En total 360. Men vi backar bandet lite...

Jag har aldrig haft sömnproblem. Eller ska vi säga, jag har aldrig haft problemet att sova för lite/inte få tag i sömnen. Snarare har jag alltid sovit lite för mycket. Allt ändrade när jag var gravid med mitt första barn. En natt när jag var i vecka 17 hände något märkligt, jag kunde inte somna. Sånt händer ju alla, gravid eller inte, så jag tänkte inte desto mer på det. Men nästa natt var det samma sak. Och natten efter det... Och efter det. Visst är det vanligt att man ligger sömnlös som gravid, men jag hade ingen stor mage eller annat som skulle ha stört mig i detta tidiga skede av graviditeten. Det enda som störde mig var min oro, men förr har oro nästan fått mig att sova ännu bättre eftersom den har gjort mig helt matt. Men inte nu.

Veckorna gick och till sist blev det ett riktigt problem. Jag är en människa som inte fungerar utan sömn. Jag var helt utmattad och när kvällen närmade sig fick jag en sån ångest, för jag var så rädd för att inte kunna somna. Och det gör ju som vi alla vet iallafall inte saken bättre. Till sist gick det faktiskt så långt att jag fick sömnmedicin som jag tog vid behov. Jag var verkligen så ur balans och att inte få sova gjorde allt en miljon gånger värre. Med Alvar klarade jag mig hela graviditeten med bara rennie och panadol. Men jag vet att jag inte skulle ha pallat om jag inte med hjälp av medicin åtminstone skulle ha fått sova ibland så jag försöker att inte klandra mig själv. Jag gjorde det som krävdes under omständigheterna. Melatonin, te eller andra naturliga huskurer för sömn har aldrig funkat på mig. 

Jag hade någon konstig föreställning om att allt med sömnen skulle lätta när dottern väl föddes, vaknätter med babyn, ja, men tänkte att åtminstone mina personliga sömnproblem skulle försvinna. Men problemet kvarstod. Eller kvarstår. Elsie sov t.o.m. bättre än mig under hennes första levnadsår! Bättre har det blivit nu med tiden, har inte behövt ta någon sömnmedicin på två år nu. Största orsaken till varför jag inte velat ha någon sömnmedicin längre är att jag ganska snabbt märkte att det var + - 0. Kunde sova 12 timmar i sträck och ändå vara lika trött som om jag hade sovit bara 2 timmar. Men fortsättningsvis sover jag allra bäst när jag får vara helt ensam. En dålig natt kan jag leva med, men ifall jag haft två dåliga på raken får jag nästan panik. Jag får sån ångest av att sova dåligt, men direkt jag sover bra en natt så är all oro och negativitet bortblåst. Min kropp och framförallt knopp är så beroende av åtminstone helt okej sömn. Jag kan inte alls tänka att det är bara en period, det blir bättre, man dör inte av att vara trött... Jag är rent av rädd för att känna mig trött och matt, hatar det så in i helvete. Blir väldigt negativ när jag sover dåligt, har extremt svårt att försöka se ljuset de dagar sömnkontot är på minus. Tänk att man kan börja känna sig så nedstämd bara p.g.a. att dålig sömn! Galet. Jag är så tacksam att inget av våra barn har haft kolik.



Det som har hjälpt, eller hjälper, mig att upprätthålla bra nattsömn och ett bra liv överlag är rutiner och motion! Det är verkligen A och O för mig. Direkt någon lite större förändring sker så drabbas min sömn märkbart. Såklart jag också med tiden har lärt mig att sova mindre än jag gjorde några år sedan. Har också blivit mycket bättre på att somna om efter att t.ex. Alvar väcker mig. Sedan har jag lärt mig att jag är en sömnperiodare. Ibland är jag inne i något jag själv kallar för sömnflow, då jag sover bra nästan oavsett vad. Sedan kommer sämre perioder då jag ligger vaken flera nätter i sträck utan någon klar orsak. Nu har jag också ett av barnen bredvid mig nästan varje natt, förr kunde jag inte alls samsova men nu har jag lärt mig! Önskar att jag kunde samla alla bra nätter i en burk och sedan ta fram dem och suga in all energi när jag har haft en dålig natt. Orsaken till att jag är så rädd för ens en dålig natt är för att jag nästan alltid hamnar in i en cirkel med en hel period med dålig sömn. Det är sällan bara EN natt det är frågan om.

En av det tråkigaste sakerna med det här är nog något jag inte hade problem med förr. Trots att jag hade sovit dåligt kunde jag ha roligt och glömma bort att jag var trött. Som jag nämnde innan har jag utvecklat någon slags skräck för att vara jättetrött. Nu skulle jag aldrig kunna ha roligt på en utekväll eller öht njuta till fullo av nånting om jag haft en skit natt. Jag har försökt men det är helt enkelt inte värt det, att försöka pressa sig själv till att ha roligt när man bara känner sig helt slut. När jag tänker på att att gifta mig i framtiden är min första tanke "Tänk om jag sover skit nätterna innan och inte alls kan njuta av vår stora dag för att jag är så trött?" Jag förstår att allt det här kan låta sjukt för många men kanske det finns någon som känner igen sig?

Mina sömnproblem i punktform

- Jag är extremt lättväckt.
- Väldigt känslig för ljud, skulle t.ex. aldrig somna framför TV:n och skulle aldrig kunna sova bredvid någon som snarkar. Det är dock något jag har haft hela mitt liv, när jag var mindre kunde jag inte ens sova på hotell för ventilationen surrade och störde mig
- Det måste vara kolmörkt och svalt i rummet
- Har svårt att somna om när jag blir väckt
- Kan inte somna om jag känner av ens lite hunger eller törst. Samma gäller om jag har något jag ligger och grubblar på, t.ex. ett ouppklarat gräl eller något viktigt jag glömt att göra
- Kan inte sova med öronproppar för jag har så små öron så precis alla modeller skaver
- Har sällan en dålig natt utan det kommer oftast flera på raken
- Måste ha en viss typ av kläder när jag sover, skulle exempelvis aldrig somna med en långärmad på
- Har värsta OCD:n när det kommer till att somna. Måste alltid ha något att äta nära sängen, om jag skulle vakna hungrig mitt i natten. Måste ha nässpray ifall jag skulle vakna stockad. Måste ha burana nära ifall jag skulle råka vakna med huvudvärk, läppomada om jag skulle störas av torra läppar... Listan är lång. Måste helt enkelt vara beredd på alla saker, kan inte somna om jag kommer på att nånting fattas.
- Klassisk insomnia då jag bara ligger och vrider mig hela natten och är totalt slutkörd men oförmögen att somna
- Kan inte nog poängtera hur viktigt det är att det är tyst. Alltså bara ett batteri som knäpper till, ni vet sådär som de ibland gör, och jag kan inte sova, ligger bara och stör mig och väntar på nästa gång det ska knäppa. Eller typ när det har regnat och det droppar på fönstrerblecket. VÄRSTA


​PS. Jag är inte galen! Jag lovar! Jag har bara extremt svårt att sova ibland 
PS igen. I och för sig, vem är INTE galen år 2018 kan man ju fråga sig...


En dag i mitt liv

Skrivet av Paulina Peltomaa 14.10.2018

 

Hej hej hallå dagboken. Igår åkte Misha iväg på en fiske/villanatt så jag var ensam med barnen. Lite knepigt är det då man är ensam, nattetid alltså, speciellt om Elsie vaknar på natten och det gjorde hon igår. Att Alvar vaknar är mer regel än undantag så det får man vara beredd på. Han äter inte länge på nätterna sedan 2-3 månader tillbaks men vaknar till ibland för att "kolla läget". Vissa nätter en gång, vissa nätter 20 gånger... Vi har två sovrum, ett uppe och ett nere och vi brukar dela upp oss och ha ett barn på var eftersom de annars väcker varandra på nätterna.

Nå, igår somnade båda faktiskt snabbt men direkt jag skulle lägga mig ca. 23.30 vaknade Alvar och var vaken i en timme. Tog honom bredvid mig i sängen och sedan somnade vi men 02.50 kom Elsie upp och skulle sova i sängen med oss. Var tvungen att föra henne tillbaks till sin egna säng för Alvar sov jätteoroligt hela natten och då blev hon ju såklart ledsen, fast hon somnade om snabbt och sov ända tills Alvar skulle upp 07.30. Elsie har alltid varit ljudkänslig och när vi bodde i lägenhet fick vi viska och smyga när hon hade somnat. Aldrig skulle vi t.ex. ha kunnat ha besök efter att hon hade somnat. Så att sova bredvid en bökig lillebror - inte så lyckat.

Vi brukar oftast inte göra något på förmiddagarna, vi äter frukost och sedan chillar vi hemma. Ibland leker barnen faktiskt riktigt bra tillsammans. Alvar har länge somnat på första vilan 10-10.30 och då brukar Elsie få se på Netflix efter att hon och jag ätit lunch. Har slutat helt med att ha på Barnkanalen på morgnarna som vi alltid hade förut. Hon strökollade lite sådär halvintresserat och TV:n stod på i flera timmar, men nu får hon själv välja vad hon vill se på och fokuserar faktiskt, sitter still och tar det lugnt. Jag lade mig ner och råkade slumra till en stund, wups. Det är verkligen så otroligt skönt nu med Elsie, visst har vi en del trots hemma men för övrigt är 3+ lugnt bästa åldern hittills! Hon är så smart och framförallt pålitlig! Nog busar hon och testar en del, men i grund och botten vet hon vad man får och inte får göra. Det är så skönt ❤

När Alvar (och jag, men inte i den ordningsföljden dock) hade vaknat åt han lunch och vi gick till Elsies favoritpark. Hängde där någon timme och gick hem, och då kom även pappan i huset. Vi städade och Alvar sov sin andra vila som brukar infalla runt 14.30. Hämtade sedan pizza och barnens mommo och moffa kom hit en stund. Vi gick ännu på en kort promenad hela familjen innan iltapala kl. 19. Jag sprang en kort 5 km länk och sedan nattade vi barnen runt kl. 20 som vanligt, de somnade snabbt även idag. Och nu sitter vi här i sofforna jag och pojkvännen (haha låter konstigt men det är ju det han är!) med våra sammanlagt 5 skärmar ???? Goals.

Snart ska jag gå och lägga mig, brukar oftast avrunda dagen runt 23. Snipp snapp snut, så var den söndagen slut!

 

201810141925312634201810141925062320201810141925234040


Ett inlägg om bandtröjor

Skrivet av 13.10.2018


I dag köpte jag den här t-shirten (och byxorna också för den delen) Här hemma fick jag genast responsen "Du lyssnar ju inte ens på Metallica!" Och ja, jag kan hålla med till viss del att det är pikulite skumt att ha en t-skjorta med en helt random bandlogga. Min åsikt bottnar sig i det att i högstadiet var jag väldigt PK med att man absoluuut inte fick gå omkring med en bandlogga om man inte älskade bandet. Det var en riktig hjärtefråga för mig, LOL! Jag skulle inte ha balls att ha en Metallica tröja om jag inte skulle lyssna på musik i åtminstone samma genre. Just Metallica råkar för mig bara vara ett ointressant band. Okej ytterligare till mitt försvar så var Nothing else matters nog i.o.f.s. min favoritlåt när jag var 12 och min första pojkvän gjorde slut med mig så att... Egentligen har det ingen skillnad men när man en gång har varit extrem med något är det väl lite svårt att släppa det, heh.

Grävde igenom lite gamla bilder och onekligen verkar det ju som att jag inte ägde några andra kläder än band tees... (jaja Jack Daniels är inget band) Jag hade en annan Misfits tröja som jag ÄLSKADE (älskaR) och det är den enda jag på nu på senare dagar har sökt och velat använda, men dessvärre inte hittat. Och även den tröjan det inte tycks finnas en endaste bild på. SURT! Okej, det finns bilder av den i en mapp det vet jag, men mappar som innehöll bilder från när jag hade varit ute på något fuffens gömde jag i en mapp i en mapp i en mapp (ni fattar) så mamma inte ens i misstag skulle hitta bilderna. Och tydligen hade jag endast på mig min Misfits tröja när jag var ute på något förbjudet. Och nu hittar inte ens jag själv mappen... Haha! Bra på att gömma bevismaterial är jag, det ger jag mig själv.



Önskar att jag kunde erbjuda lite mer smakliga bilder men det är dessvärre icke möjligt då de här bilderna var de absolut mest rumsrena jag hittade...


Remmar och gym

Skrivet av 13.10.2018


Först och främst vill jag tacka för alla kommentarer jag fått angående mitt tidigare inlägg! Wow, har totalt fått närmare 100 svar! Så roligt, har redan hunnit tänka på hur svårt det är att få respons med att blogga jämfört med just instagram, men tydligen går det nog (bara man bloggar om något som är tillräckligt intressant ????) Nämen verkligen superkul att så många tagit sig tid att svara! Verkar som att det over all är helt okej ändå att fylla år i december, bara man som förälder minns att tydligt skilja på födelsedag och julafton.

Igår jobbade jag till kl. 22 och då finns det inte så mycket tid över att göra något eget när man kommer hem, oftast är klockan redan nästan 22:30. Idag besökte jag faktiskt marknaden (ok köpte remmar) och snart ska jag iväg på gym. Mitt gymkort har gått ut och jag har länge velat byta men jag kommer inte mig för alltså. Nu skulle ju vara den perfekta chansen men jag är för bekväm av mig för att testa på något nytt?? Knäppt för precis alla gym här i stan är billigare än mitt nuvarande. Det är ju så bekvämt ändå att gå till samma vanliga gym trots att det har sina brister. Den där första gången på ett nytt gym alltså, när man bara går runt och ser lite vilsen ut. (Okej ännu ett bra exempel, knappast bryr sig någon men det känns ju nog verkligen som att alla stirrar på en)




Min nya vinterjacka. Älskar stora, tjocka vinterjackor som man nästan drunknar i.


Att vara decemberbarn

Skrivet av Paulina Peltomaa 12.10.2018 | 12 kommentar(er)

 

När jag berättade för andra att jag var gravid med Alvar var den första reaktionen såklart "Grattis! När ska ni få?" Då jag sedan svarade vid årsskiftet fick jag genast höra "NEJ då måste du nog knipa ihop tills januari! Annars blir det nog jobbigt för barnet." Jag skojar inte när jag säger att 90% av alla åtminstone hintade lite om att det suger att vara född i december. Till och med på rådgivningen diskuterades det innan han ens var född, att de ju nog kan ligga lite efter i utvecklingen sådär jämfört med januaribarn födda samma år men man kan ju alltid låta dem börja skolan ett år senare... Jag själv hade verkligen inte ens en tanke på det innan någon annan tog upp det.
Är det verkligen så hemskt att vara född i december? Några jag har frågat som själva är födda i slutet av året har tyckt att det har varit lite jobbigt just innan man t.ex. ska fylla 18, men inte jordens undergång. Och att det har varit lite trist när man som barn av vissa släktingar fick bara en present som både födelsedagsgåva och julklapp. Folk tycks ha åsikten att speciellt för decemberfödda pojkar är livet extra hårt. Det här stressade ju mig något enormt, ifall Alvar skulle ha varit en flicka skulle jag garanterat ha "vågat" boka in snittet redan före jul som vi skulle ha fått om vi ville. Men kände mig så pressad till att låta honom födas på januarisidan istället, inte ville jag ju att hans liv ska vara förstört för att han är född sist av alla sina vänner. Så nu blev det ju som det blev haha! Sorry Alvar, I tried


201810120619586772

 

Finns det någon som läser det här som har barn födda sent på året eller kanske själva är födda i december? Hur har ni upplevt det? Jag tror att man kanske måste logga in för att kommentera bloggen så ifall ni inte orkar det får ni gärna skicka ett DM på instagram @paulima eller på facebook. Är verkligen intresserad av att höra mer om det här! Vet att Alvar bara är 9 månader just nu, men sådär spontant tänker jag att varför låta honom börja skolan senare bara för att han kanske är typ ett år yngre än de äldsta på klassen? Inte kan han ju ha så otur att ALLA andra barn är födda i januari eller februari. Det kanske råkar finnas många andra som också är födda sent på året, det är väl inte så stor skillnad på att vara född i typ oktober än december? Eller?

 

 


I'm obsessed

Skrivet av 11.10.2018 | 3 kommentar(er)


Jag har ett problem.
Eller okej jag har väl nog fler än ett men det här är något som stör mig OFTA. OBS! OBS! Varning för världsligaste problemet ever!

Jag älskar fina bilder! Älskar känslan av att få en riktigt lyckad bild. Jag har varit besatt av att fota ända sedan 6:an i högstadiet då jag bara var 12 år, har bilder på precis allt och alla på min hårddisk från 2005 och framåt. Har nästan alltid haft med mig kameran vart jag än går men nu för tiden är det ju förstås oftast telefonen jag fotar med, orkar inte släpa med systemkameran plus två barn. MEN till mitt problem då, jag har ingen som kan ta fina bilder där jag är med!!!
Jag är ju inte sådär hemskt intresserad av naturbilder, såklart ja, bilder på barnen kan jag ju ta själv men jag vill ju inte BARA lägga upp bilder på dem. En bild blir ju nog mycket mer intressant ifall personen som lägger upp den är med på själva bilden, tycker jag. Det kan störa mig så otroligt att gå förbi en vacker plats och ljuset råkar vara perfekt men det finns ingen som kan ta en fin bild på typ mig och Elsie. Nej, det blir inte lika bra med självutlösare + stativ. Har förstått att i större städer är det helt normalt att stanna och fråga främlingar om de kan ta en bild. Men jag som oftast tar minst 100 bilder innan jag får ens en jag är nöjd med skulle det knappast funka för ???? "Får jag se? Nä usch det blev ju inte alls bra, min mössa är ju sned, kan du ta några till? Eeeh har lite brått... PLEASE BARA EN TILL"

Misha avskyr att fota, både att vara med på bild och att fota andra (mig lol) Jag tycker inte alls det är pinsamt att ta bilder bland folk! Borde typ skapa en grupp där man vissa kvällar (eller dagar nu då det är så skit ljus direkt efter klockan 15) tillsammans bara sticker ut och tar en massa bilder på varandra.


En av många misslyckade "fina" bilder...


Bildbomb från sommaren som var

Skrivet av 11.10.2018

Sommaren började ju redan i maj. Här är vi hos mamma och pappas (what's new...)


I början av juni opererades Elsies tonsiller. Hon hade snarkat i ett års tid och speciellt när hon var förkyld kunde hon ha andningsuppehåll. Tonsillerna hade blivit förstorade och lämnat så efter någon infektion, det syntes bra och även rösten var grötig. Men nu är de ett minne blott!


I juni firades Misha, forever 21❤


Några gånger besökte vi Fäboda...


...Men allra mest hängde vi faktiskt vid min farfars villa. Det har jag inte gjort på mååånga år då den legat näst intill öde. Han insjuknade i Alzheimer några år sedan och först nu har mina föräldrar städat upp och tagit i bruk villan igen. Behändigt med småbarn för det är bilväg, nära till affär och rinnande vatten.


10 juli firades vår älskade Elsie som blev 3 år. Förhoppningsvis kommer hon ihåg annat än ljuset på tårtan ????


Även vid Mishas farmors villa på Röjören hann vi hänga. På en ö mitt i larsmosjön utan rinnande vatten. Jag till skillnad från Misha är kanske inte den största villamänniskan som finns men vad gör man inte for löööve.


Och några utekvällar hann man ju också med ????


Släkten är *** värst

Skrivet av 10.10.2018 | 6 kommentar(er)


Ännu en bra dag
lider mot sitt slut. På kvällen hade vi min lilla men mycket högljudda familj på besök. Jag har en ganska liten släkt, har sammanlagt 4 kusiner, alla från pappas sida. Två farbröder och ett stycke morbror har jag också. Och en lillebror. Mamma, pappa, mormor, morfar och farfar har jag ju också men that's it. (Idag fick annars min kusin sitt andra barn, en liten tjej ❤)

Fick även min första konstruktiva kritik angående bloggen av *trumvirvel* min mamma och morbror hehe. De tycker att jag skriver bra men svär för mycket och då är man mindre trovärdig. Hmm okej. Misha däremot tycker tvärtom, att det ger lite extra spice och personlighet i texten. Jag håller ju surprise surprise med Misha där. Men ja, jag vet inte, det är ju en ovana jag har så det faller sig naturligt att göra det även i text. Har ju på det sättet inga som helst mål med att blogga utan började endast för att se om det är kul. Jag tycker det blir bäst om man bara kör och skriver från hjärtat (lol) och inte skriver om och analyserar texten 500 gånger om.

Jag är ju kanske inte BÄST på att ta emot kritik. På kvällens länk började jag tänka tankar som "Oj nej, tänk om alla tycker jag är helt omogen, tänk om alla tror att jag bara svär och har jättelitet ordförråd, tänk om.." Men alltså NEJ, nu kommer vi ju tillbaks till det jag skrev nån dag sedan. Tror seriöst inte någon ligger sömnlös och tänker på hur mycket jag svär på bloggen (förutom just det, MAMMA haha!) och vem är dessa "alla"? Nej nu, practice what you preach.



Random bilder från dagen, på bild nummer 3 ser ni mina största fans.

Now if you'll excuse me ska jag gå och tvätta min mun med tvål.

Hetsen av mammahetsen

Skrivet av 10.10.2018 | 4 kommentar(er)


Smått nervös postar jag detta inlägg om något som ibland tynger mig.
Så, det pratas mycket idag om att vi mammor måste vara mer accepterande och snälla mot varandra. Att också samhället lägger en press på att en mamma eller hell, en kvinna överlag ska vara si eller så. Eller kanske mer INTE vara på ett visst sätt. Jag själv upplever ofta att istället för att försöka lyfta så trycks det indirekt ner på "motparten" istället. Du ska inte ta selfies för det är lite barnsligt och de speglar inte verkligheten. Du ska inte lägga upp bilder på ett perfekt hem (vad det nu sen ens är) för någon kan känna sig dålig och ta press över det. Du ska absolut inte ladda upp bilder på din kropp som kan ha en antydan av skryt ifall du är fit med bra rumpa, stora bröst och platt mage för det pressar andra, för att inte någon ska tro att normen ser ut så, eller att det är så man ska se ut. Allt detta gäller extra mycket när du har barn. Här är några meningar jag faktiskt har fått höra IRL av mammor, om andra mammor:

"Täcks jag nu lägga upp det här, är det för vågat? Jag har ju barn.."
"Såg du vad X lade upp för bild där hon står i strings, och så har hon BARN. Alltså stackars barn"
"Alltså herregud, jag såg X ute på krogen och hennes baby är bara typ en månad gammal!"
"Tänk att man som mamma bara sitter och sminkar och fotar sig själv. Vad pinsamt"
"Hela tiden springer hon på en massa eget, så får mommo och moffa sköta barnen. Det är ju så viktigt med egentid nu för tiden."
"Jag skulle aldrig täckas föra ett barn på dagis så länge jag är hemma med ett annat, men alla gör ju som dom vill"


Själv tränar jag regelbundet, jag mår både psykiskt och fysiskt bra av det. Men visst kan jag erkänna att jag inte alltid gör det för att få energi eller för att jag tycker det är kul. Ibland gör jag nog det helt enkelt för att jag vill hållas i form och det är viktigt för mig. Jag lägger säkert ner mycket mer tid på mitt utseende än vissa, men även mycket mindre än andra. Trots det har jag och garanterat alla andra fåfänga människor GIVETVIS dagar eller t.o.m. VECKOR då man går runt utan smink med skitigt hår, skiter i träning och allt sånt. Jag är introvert och behöver extremt mycket tid ensam för att må bra. Jag är i grunden självsäker men tro inte att jag inte blir osäker, till och med ledsen och känner mig dålig när jag får höra/läsa att sånt jag gör och gillar är "fel" och allt som är fel med dagens samhälle och sånt som "normala" kvinnor, framförallt mammor, ser ner på. Du kan vara hur självsäker som helst men när du är mamma till någon så finns det alltid, alltid en liten del i dig som tar åt sig. Jag skäms absolut inte men jag kan definitivt känna mig dålig av alla små pikar när jag tidvis ser eller hör dem tillräckligt ofta. Jag undrar ibland om man faktiskt försöker förinta den så kallade mammahetsen eller om den bara istället (kanske omedvetet) flyttar fokus och blir vänd mot en annan "typ" av mammor. Jag vill leva i en värld var du fritt kan posta en bild på precis vad du vill utan att någon blir bitter och tycker du skryter eller hetsar eller det värsta, säger att du är en dålig förebild för dina barn. För det tycker jag minsann inte är en slutsats man kan dra på basis av en eller ens flera bilder.

Kanske det bara är så då, att jag helt enkelt inte är en "typisk mamma", fast jag nog tycker det själv. Hos oss har vi aldrig haft det som "pappa är världens bästa pappa, men mamma är ändå alltid mamma". Periodvis spenderar Misha mer tid med barnen än mig trots att han jobbar heltid och jag älskar det. Älskar att jag ens har en liten smula av min tidigare frihet kvar och att mina barn har en trygg och självsäker pappa som bl.a. tagit nätter sen dag 1.

Personligen uppfattar jag den här, nu, idag accepterade mammarollen som att du får göra vad du vill och vara som du vill, TILL EN SPECIFIK GRÄNS. Du måste inte amma såklart, det går bra att flaskmata. Att må dåligt och känna sig nedstämd är också helt okej att prata om idag. Och det är ju bra. Men ungefär där tar den listan slut. Mammalandia är en fridfull plats och du får göra vad fan du vill så länge du håller dig inom vissa ramar. Direkt du rör dig utanför dessa ramar är du ute på djupt vatten. Man får vara precis som man vill bara man inte är på ett visst sätt. Du kan ha ett barn på dagis fast du är hemma med ett annat, men inte för många timmar i veckan. Alla behöver egentid och du ska såklart få ha det, men inte för mycket. Du kan klaga på hur tungt det är, men inte för ofta. Råkar du klaga för mycket blir du nämligen ifrågasatt med det klassiska "Varför skaffade du ens barn när du inte vill vara med dem?" Jag menar, finns det något värre än meningen "Jag förstår nog att man gör så, fast jag inte själv skulle göra det men" VARFÖR måste man ens ta med den sista delen!? Varför inte bara lämna det på "Jag förstår." PUNKT.

Från och med nu LOVAR jag mig själv att endast bry mig om den åsikt som räknas och det är att mina barn tycker att jag är en bra mamma. Jag tänker inte ens försöka vinna den icke existerande titeln som världens bästa supermamma utan jag tänker nöja mig med att helt enkelt vara bra. I skrivande stund är Elsie på dagis och Alvar sitter framför en skärm och ser på babblarna så jag ska få vara ifred och jag har inte det minsta dåligt samvete. Sue me.


1. Okej. 2. Också okej.


En vanlig dag

Skrivet av 09.10.2018


I morse hade vi
Elsies vasu-samtal (utvecklingssamtal typ) på dagis. Hade ingen som kunde passa barnen så båda fick följa med, och det gick förvånansvärt bra! Allt bra med Elsie på dagis, trots att hon bara är där 2 dagar i veckan så tycker jag dagispedagogerna hade fått en riktigt bra uppfattning om hurudan Ellu är!

Senare kom Alvars fadder och en av mina bästa vänner Annina och hälsade på oss, och efter att Misha slutade hämtade vi take away mat. Senare kom även mamma hit en stund så idag har vi haft en helt okej dag med lagom mycket "program". Just nu känns det nästan bättre att vi får besök hit än att flänga runt till en massa ställen. Elsie är inte alltid hemskt medgörlig (3-års trots ni vet) och Alvar.. tja han är 9 månader, går inte och väger som sagt 11 kilo så det säger ju sig självt. Allt som oftast bäddat för dåligt humör för allihop helt enkelt. DET om något saknar jag med den tropiska sommaren vi hade i år, att inte behöva klä på mina barn som tycks ha endast två lägen: livlös/slapp eller hysterisk/sprattlande.

Vi köpte huset vi bor i i fjol och jag kan inte sluta förundras (och få smått ångest) över att det aldrig tycks bli klart. Det finns helt enkelt så otroligt lite med tid för renovering. Även små små saker tar så lång tid att få klart, och nya grejs tillkommer på to-do-listan fortare än vad vi hinner bocka av saker. Mina föräldrar köpte deras hus innan jag föddes och mamma brukar skratta åt mig och tala om att de nog minsann inte ÄNNU HELLER är klara med sitt. He-he-he.... *flatline*