unnamed 4

Det gick inte som planerat

Skrivet av Paulina Peltomaa 15.04.2019 | 4 kommentar(er)

Kategorier:

 

Halloj! Måndag och hemma igen, vi kom hem runt kl. 19 igår. Hann precis springa in och rösta också. Nu har jag tid att blogga trots att det är måndag, barnen blev nämligen krassliga under helgen så det blev inget dagis för dem idag. Typiskt, men inte så oväntat kanske med tanke på hur mycket bobbor det måste finnas i tåget, speciellt i lekvagnen. För att inte tala om tågvessorna. Hua. Så vår vecka började inte riktigt som planerat. I alla fall, resan och helgen har gått bra, fast i fredags när jag vaknade kände jag direkt att det var något konstigt med mitt öga, och på tåget blev det värre. Har haft ögoninflammation tidigare också så känner igen känslan. Så typiskt... Men tur att det var jag ändå och inte barnen! Tågresan gick i alla fall bra, vi var framme i Tikkurila runt 12 och där mötte Mishas mamma och Rachid (hennes man) upp oss. Vi följde med till deras och åt lunch innan vi åkte vidare (via en läkare lol) till hamnen. Varning för bildbomb. 

 

IMG 3982IMG 4004IMG 4029IMG 4042

Vi var framme i Tallinn typ 18:30, då gick vi ganska direkt över till SPA-avdelningen. Vårt hotell var liksom uppdelat i två delar, en äldre och en splitterny. Vi hade rum i den äldre delen och det var förstås sämre. Man får vad man betalar för i Tallinn konstaterade vi, skulle nog hellre ha haft rum på den nyare sidan med facit i hand. Fast vi var på hotellet nästan bara när vi sov, så på det sättet gjorde det inte så mycket just under den här resan. Hotellet får 2/5 stjärnor men SPA:t får däremot 4,5/5! 

IMG 4125IMG 4128unnamed 7IMG 4145unnamed 6

Efter SPA åt vi nere på restaurangen, eller okej Misha åt och jag såg på. Klockan var ganska mycket redan och vi var trötta. Efter det gick vi upp till rummet och sov, nästa dag åt vi morgonmål och sedan shoppade vi från kl 12 till 19:30! Vilken fantastisk dag hehe. Senast vi var i Tallinn shoppade vi nästan inget alls och spenderade nästan all tid i gamla stan där vi gick och strosade runt, så vi kände att det var så nähty. Nu höll vi oss endast i nya Tallinn. 

IMG 4224IMG 4225IMG 42288A78E3FF 9249 45FA 8FC1 C6B805A8F375IMG 4275IMG 4295IMG 4325

Senare på kvällen när vi började bli liiite trötta i benen sökte vi oss tillbaks till hotellet. Måste slå ett slag för mina skor, trötta fötter har jag men inte det minsta skoskav eller ont! Helt otroligt, får ALLTID det oavsett vilka skor jag har. Men dessa alltså, superbra om man ska gå mycket. I alla fall, vi åt pizza och drack vin, och sedan var det bums i säng. Vi skulle vara vid hamnen senast 09:30 på söndag så vi hade väckning på 08. På söndag vaknade jag och hade världens ripuli! Hahaha, alltså seriöst min kropp. Torsdag nackspärr, fredag ögoninflammation och söndag rippe of doom. Nå, bara att masa sig iväg och köpa lite Imodium och hoppa på båten.

Väl framme åkte vi sedan direkt till tågstationen och mötte upp barnen & company. Allt hade gått bra, förutom att båda var ganska förkylda, så tågresan hem var lååång. Hade bokat en kupé, men tyvärr hamnade vi att dela den med ett par nyblivna föräldrar och deras alldeles nyfödda baby. Tåget var proppfullt utan restaurangvagn, våra barn hostade, nös och skrek ikapp hela resan. Tycker så synd om familjen bredvid oss, skulle det har varit min baby skulle jag ha fått total panik. Kul när någon annans barn kommer dit och smittar ner  ens baby liksom. Skulle inte ha velat dela kupé med oss haha. Men vad kunde vi, fanns ju inte ens en restaurangvagn att fly till. Suck, nästa gång bokar jag alla 4 platser, kosta vad det kosta vill. 

IMG 4400IMG 4402unnamed 9

Men som sagt, en riktigt bra resa hade vi! Det behöver inte vara så mycket, en helg i Tallinn räckte riktigt gott och väl för oss! Min vs. Mishas väska hehe. Tyckte shoppningen var sååå bra. Någon som vill se bilder på vad jag köpte? Klicka på hjärtat här under i så fall! 


Tackar och bloggar!

Skrivet av Paulina Peltomaa 10.04.2019 | 3 kommentar(er)

 

God kväll på er. Ännu en dag har gått och vi har hunnit med ganska mycket. Bl.a. ännu en inskolningsdag på dagis (gick jättebra), besök av en gammal kompis (jättekul!) och ja, sådant. Ännu imorgon kvar och sedan på fredag blir det Tallinn. Vi kommer hem på söndag kväll och sedan är det jobb direkt från måndag. Har försökt blogga flitigt nu under den sista tiden som vårdledig. Kan bra hända att jag aldrig mer kommer att vara vårdledig i mitt liv, trots att jag kanske inte trivts så bra (ok, har ju jobbat helger och kvällar redan i ett år snart men) så känns det ju alltid lite sorgligt när en era tar slut. Men i alla fall, bloggandet ja. Har ju haft nästan all tid i världen nu, typ vilostunden på dagen har ju varit ett ypperligt tillfälle att blogga. Det tar ju slut nu, i alla fall ända tills slutet av maj. Så får se, om det kliar i fingrarna om kvällarna, eller om jag kommer att vara helt slut och inte ens orkar tänka på bloggen. Det återstår att se.

Tänkte bara förvarna er ifall det råkar bli så att bloggen ekar tom. Jag tycker det ändå är helt sjukt hur många som läser min blogg. För någon kanske det inte är mycket, men för mig är nog en par tusen per vecka en enorm siffra. Tänk ändå att mänskorna jag umgås med och känner (utöver familjen) kan räknas på en och en halv hand. För mig handlar det egentligen inte ens om siffror, klick och SEO och allt det där med bloggen, vad har jag liksom för nytta av att nån från typ Indonesien googlar på något och slumpmässigt hamnar in på bloggen och ändå inte fattar ett skit av vad det står. Näj, hellre läsare som självmant klickar in sig just hit och faktiskt vill läsa det jag skrivit. Hellre lite mindre folk som faktiskt är intresserade, än en massa tomma klick som ändå inte betyder nånting. Vad flummigt det blev, det jag antar att jag ville säga är att jag tycker det är kul att just Du vill läsa om mitt lilla liv. <3

Vi hörs!

unnamed 4

IMG 0105EBE12358 2B5F 4EC6 9B84 A36698B82841Några dagar gammal vs. här om dagen <3

 


Love is my drug, is my medicine

Skrivet av Paulina Peltomaa 08.04.2019 | 1 kommentar(er)

 

Jag har alltid varit en sarjaseurustelija. Jag har alltså i princip aldrig varit singel speciellt länge, ibland har det t.o.m. hänt sig att jag påbörjat nästa förhållande innan jag lämnat min föregående partner. När det har tagit slut har jag ofta gråtit för att jag blivit singel, inte för att jag kanske nödvändigtvis längre var kär i personen det tog slut med. På fester och i kompisschack har jag alltid varit den som antingen är olyckligt kär eller sprudlande happy-clappy för att jag har en ny kille som jag är så käär i. Alla ni som nånsin känt mig på ett eller annat sätt, vet. När jag var ute på krogen så var det mest essentiella vad det fanns för utbud av killar. Var jag tillsammans med någon fanns det inte en chans att jag kom ut ifall han inte gjorde det, och var jag singel så gick kvällen ut på att söka efter en potentiell pojkvän. Tack och lov så fanns inte Tinder på den tiden. Jag har helt enkelt aldrig trivts med att vara singel. Det började ganska tidigt, kommer ihåg att i dagis lekte vi mamma-pappa eller flickvän-pojkvän och i lågstadiet handlade vardagen om vem som var ihop med vem. 

I högstadiet var första gången jag fick mitt hjärta krossat. Aj satan vad ont det gjorde, trots att jag bara var 13 år när det hände så kommer jag fortfarande ihåg smärtan. Hoppas innerligt att mina barn slipper det (ok antagligen en rätt så lönlös vädjan men) Senare på åttan-nian verkade jag inte hitta någon passande partner här, så från och med då hade jag nu som då pojkvänner som inte var hemma härifrån. Alltså distansförhållanden. Genom (Fin)land och rike har jag rest för kärlekens skull, ända till en så exotisk plats som Joensuu har jag färdats, till mina föräldrars förfäran. Dessvärre var det enda som riktigt fastnade med hem därifrån en envis sort av streptokocker som till sist tvingade mig till att operera bort halsmandlarna. (På riktigt, hade aldrig förr haft angina och kommande år hade jag det 9 gånger!) 

 

hej 4565

Nu med facit i hand kan jag sitta och filosofera om och oja mig över hur mycket tid, tårar, hjärtesorg och pengar jag skulle ha besparat mig själv ifall jag bara skulle ha fattat att min framtid fanns rakt framför mina ögon bokstavligen hela tiden. För er som inte vet, så har jag och barnens pappa vuxit upp på samma gata och gått på samma klass 1999-2008. Vi har varit tillsammans en gång i lågstadiet på 4:an (i ett halvår! VEM är tillsammans med någon i ett halvår som 10-åringar?!) och sedan hade vi nån slags grej igen när vi var 15-16. Men sedan åkte båda åt varsitt håll, fast vi fortsatte ändå hålla kontakten och umgås sporadiskt. 

Nå, det är ju ingen vits att gråta över spilld mjölk eller bortopererade tonsiller. Vet inte riktigt vart kan vill komma med allt det här, men nog är livet allt bra konstigt ändå kan vi ju konstatera. Trots att allt slutade bra för mig så hoppas jag att mina barn inte ärver den här egenskapen. Att de redan från en ung ålder lär sig att man inte behöver vara kär för att livet ska vara värt att leva. Och att man inte kan lappa ihop ett brustet hjärta med att tvinga sig till att älska en ny person. Och det kan faktiskt hända sig att man endar up med en Jeppisbo med ett ryskt namn. 

Cirkeln är sluten. 

IMG 3889

hej 4360

+

hej 4657

+

DSC 0352

+

IMG 5275

+
IMG 5290

+

IMG 5575+unnamed 3+
unnamed

+

163F9EF4 D3E4 42ED B2AF 8A71CC488B27

=

Picture0001


Vasa och parkhäng

Skrivet av Paulina Peltomaa 08.04.2019

Kategorier:


God morgon måndag! Vi har kommit hem från första dagen på dagisinskolningen för Alvar och nu sover han. Det gick riktigt bra, precis som jag gissade. Nästa vecka börjar allvaret då jag börjar jobba "på riktigt". Känner mig faktiskt jättenervös, dels för att livet än en gång ändrar och dels för att Alvar senaste veckan börjat vakna på nätterna igen. Hoppas det svänger igen snart. 

I lördags var jag en sväng till Vasa och träffade gamla vänner. Herregud vad roligt det var alltså, vi skrattade mer än vad vi pratade! Måste verkligen åka dit och hälsa på igen snarast!! Eller vi kan säga som så, vännerna har jag saknar, men inte Vasa. När jag körde i centrum kunde jag bara tänka "Hur FAN kunde jag ta körkort här och dessutom klara allt på första?" Har helt glömt bort hur man kör i "större städer" lol. Hade faktiskt så roligt att jag knappt tog några bilder, händer typ aldrig. Annars har vi besökt flera parker under den här helgen, då det har varit så fint väder. Så ovanligt mycket parkhäng blev det!

Vasa och parker

Vasa och parker2

 

På tal om allt och inget, tycker det är så skönt att inse att det finns många, många andra som också befinner sig i samma sits som mig. D.v.s, man vet typ vad man vill göra med sitt liv, men inte riktigt. Man kanske knegar på på ett helt okej jobb för att kunna betala räkningarna och för att försöka få in en fot (åh den där arma foten!!) Utifrån ser det ju lätt ut som att ALLA andra är där de vill vara yrkesmässigt, ALLA andra har redan studerat klart och hittat sitt drömjobb och vet exakt vad de vill... fast öppnar man munnen och faktiskt pratar med andra människor om det så visar det sig snabbt att det inte alls är så. Så otroligt skön insikt för mig, känns faktiskt riktigt befriande. 

 

IMG 3516

Vasa och parkhang

Vasa ochparker3

Vasa och parkhang2

 


"Varför händer det här? Är hon sjuk?"

Skrivet av Paulina Peltomaa 05.04.2019

När Elsie föddes gick allt lugnt till. Det är den känslan jag kommer ihåg allra bäst från hela förlossningen, att det var så lugnt. Jag var så lättad, äntligen var graviditeten och kejsarsnittet över och hon var här, och allt var bra. Men det räckte inte länge innan dom tankarna försvann och ersattes med oro och ångest. Jag tror det var dagen efter att Elsie föddes som man märkte att hon hade en hel del blåmärken. Kommer ihåg att två barnläkare var upp till vårt rum och undersökte henne, och en av läkarna frågade barnmorskan som var med under snittet om det hade varit extra svårt att få ut henne, om de hade hamnat att dra eller ta i hårt? Men det tyckte hon inte, och inte jag heller (som jag nu upplevde det) allt hade ju gått så smidigt. De togs blodprov och Elsie fick värkmedicin. Inga fel hittades och det konstaterades bara att det troligen berodde på att man hamnar att dra lite när barnet ska ut vid ett kejsarsnitt. Så det lämnade på det. 

 

Elsie fortsatte ha blåmärken här och där nästan oavbrutet men jag tänkte inte desto mer på det. Hon hade också petekier ofta. Det hade ju kollats upp en gång och jag hade så mycket annat jag oroade mig över och funderade på. Men så en dag när hon var lite på två månader, dagen före dopet, så hade hon blåmärken på flera ställen. Jag tänkte att nu ringer jag till barnavdelningen här i Jakobstad och hör vad de tycker där.

 

”Du ska nog komma in med henne direkt, det är inte normalt att en tvåmånaders baby har en massa blåmärken”

 

Jag kommer aldrig att glömma den ångesten och paniken jag fick. Det man såklart tänkte var okej, nu har hon leukemi. Misha kom hem, och han var som vanligt lugn. Han kunde inte tro att något var fel. Det är nog det personlighetsdraget hos honom som går allra bäst ihop med mig, att han hålls lugn oavsett situation. Fast han är orolig tar han sig samman och håller sig till syns lugn för min skull. Vi åkte i alla fall in via jouren, det var på gränsen mellan eftermiddag och kväll. Där fick vi träffa den sämsta läkaren någonsin. Jag undrar om den här läkaren förr ens träffat en baby eller oroliga föräldrar? Tvivlar.

 unnamed 45Där stod jag och log trots att jag inombords gick sönder av oro. 

 

Hon ordinerade först blodprov och när de svaren kom blev hon så märkbart stressad och oroad. Hon ojade sig högt över hur mycket som inte stämde och hur dåliga många av Elsies värden var. Jag var ju såklart också extremt orolig så jag hade ju hundra frågor, vad beror det här på? Är hon sjuk? Är det något allvarligt? Kommer hon att dö? Läkaren blev arg på mig och ropade åt mig att vara tyst, att hon inte vet, hon ska försöka förklara bara jag är tyst, att vi måste upp till barnavdelningen och ringa efter en barnläkare direkt. Efter att läkaren gått, innan vi gick upp till barnavdelningen kom faktiskt en sjuksköterska och bad om ursäkt för läkarens beteende. Det tyckte jag var snällt gjort. Nu är jag ju ingen stammis vid sjukhuset men har faktiskt aldrig råkat på denna läkare efter det här, och ingen jag känner har heller gjort det. Kanske det var någon som bara vikarierade någon enstaka dag. 

 

Vi gick upp till barnavdelningen var ingen barnläkare förstås fanns eftersom klockan redan var ganska mycket. Jag kommer inte ihåg allt i detalj för det var så himla rörigt allting, men två sköterskor tog i alla fall emot oss och någon kom och tog flera blodprover. Det här kommer jag däremot ihåg som om det var igår, aldrig har jag hört ett barn skrika som Elsie skrek då. Två sköterskor höll i henne och en tredje försökte sticka henne, utan att lyckas. Och jag vet att det säkert ofta är så när man ska ta blodprov på småbarn som inte förstår vad som händer, men det var bara så hemskt och det tog SÅ LÄNGE. T.o.m. Misha som annars är så lugn blev arg och stressad.

 

IMG 2351 2

 

Barnläkaren hade de kontakt med via telefonen, och h-n hade då tittat på blodproven och konstaterat att läkaren på jouren ordinerat fel prover, eller åtminstone hade de hade tagits fel, ur Elsies häl fast de borde ha tagits direkt från en ven. De nya provsvaren såg helt okej ut, och vi fick välja om vi ville stanna där över natten eller åka hem och komma tillbaka in morgonen därpå. Vi valde att åka hem, och åkte sedan tillbaka tidigt nästa dag och då träffade vi också en ny läkare som undersökte och konstaterade i princip samma sak som läkarna på BB, att inga fel kunde hittas och den troligaste orsaken är att Elsie har extra känslig hud och att vissa helt enkelt får blåmärken extremt lätt. Misha hade hela tiden varit säker på att allt är okej och att hela den här rumban var onödig, och han hade ju rätt sist och slutligen. Tack och lov. 

 

Elsie fortsatte ha blåmärken väldigt ofta på alla möjliga ställen. T.o.m. på öronen! Hade hon hård mage så sprack blodkärl i hennes ögon när hon krystade och hennes ögon var helt rödspräckliga. Trots att vi blivit nedlugnade så var det otroligt påfrestande, klart att man ändå var orolig liksom. Nu för tiden har Elsie ofta blåmärken, men tillika så stöter hon ju sig smått nästan dagligen när hon hoppar och springer och klättrar och har sig, så de blåmärkena har ju en naturlig förklaring så jag tänker inte på dem på samma sätt. Ibland har hon nog fortfarande blåmärken på konstiga ställen men ja, så har det ju varit i snart 4 år. 

 

unnamed 46


Helt lost

Skrivet av Paulina Peltomaa 04.04.2019

 

Hej! Shit vad konstigt och ovant det känns att blogga nu när designen och bloggverktyget ser annorlunda ut här på Sevendays. Hanterar ju som känt förändring väldigt dåligt så känner mig helt stressad över att behöva lära mig något nytt, haha. Nå väl, nog ska jag säkert bli van förr eller senare! Ska ännu testa lite hur jag vill att bloggen ska se ut med texten och bilderna, så ifall blogginläggen ser lite annorlunda ut från varandra så är det därför hehe. Tänkte knåpa ihop ett vanligt vardagsinlägg, det är inte så ofta jag skriver sådana, så vem vet kanske någon uppskattar det. Man lär ju ju känna mig också lite bättre på det sättet tänker jag. 

581B2AF7 9F34 4264 8EA1 287BE30C25ED

 

Idag känns det som lördag! Fast det är torsdag. Misha är ledig för han var på en jobbresa och borta över natten tisdag-onsdag. Den natten var tuff, Alvar är en riktig pappas pojke och om han vaknar på natten är det bara pappa som gäller. Kommer jag in i rummet blir han oftast bara argare än vad han var innan. Sååå det var inte så jättelyckat när bara mamma fanns till hands där mitt i natten, han brukar vakna max en gång OM han ens vaknar, men den natten var han vaken mellan 04-06. Gäsp. Dessutom vaknade Elsie också vilket hon inte brukar göra. Nåja, tur att det bara var en natt! 

 

IMG 3104Bilder från när vi besökte vårt favvoställe Kaffia i söndags. 

 

Idag ska vi försöka få lite saker gjorda här hemma. Några hyllor ska upp, vi ska byta soffa men innan det så måste vi försöka få bort en fläck. En ny lampa ska upp och ja, sådant. Tråkiga saker helt enkelt. Tråkigt och grått väder är det också, så en tråkig torsdag rakt igenom. Men är på helt gott humör ändå!  Vilket är ovanligt för mig eftersom jag brukar påverkas ganska mycket av vädret. 

I helg har jag faktiskt tänkt åka till Vasa en dag! Ska träffa en gammal kompis som jag inte sett på många ååår och jag är så taggad, det känns som att jag ska på en dejt! Jag hade många bästa vänner från när jag bodde i Vasa som jag i något skede sa upp kontakten med, det är nog något av det sämsta jag gjort! Det var nog en konstig period i mitt liv där jag inte alls fattar vad jag sysslade med. Nåja, ska bli så kul att ses i alla fall. Åker sällan längre än Kokkola nowdays så känns typ helt exotiskt och stort att köra till Vasa hahaha #sad 

 

IMG 3185

 

Snacka om att vara orutinerad med det nya bloggverktyget, tog mid 45 minuter att knåpa ihop det här lilla inlägget. Och då steg jag inte upp och gick från datorn en enda gång! Nu kissar jag snart ner mig, så hejdå!


Ett inlägg om smink

Skrivet av Paulina Peltomaa 02.04.2019

Kategorier:

När jag hade frågestund på bloggen för ett tag sedan, så fick jag en fråga om jag kan berätta om min sminkrutin (tror jag det var?) Nu skulle ett inlägg med exakta steg-för-steg bilder och text bli lååååångt. Så jag tänkte att jag istället berättar lite kort om vad jag använder mig av just nu, ungefär hälften rymdes med i det här inlägget. Man kan väl säga att jag gillar smink hehe. Kan göra en del 2 en annan dag ifall intresse finns.

 

MEN. En sak är viktig att ni vet innan ni läser detta. För någon vecka sedan sa Misha "Jag har kommit på en grej som definierar dig som person. Allt du äger i badrummet saknar kork." Och det är nog så spot on. 99% av mina produkter med lös kork, om det sedan är tandkräm, smink eller schampo, saknar kork. Har produkten dessutom skruvkork brukar jag ibland bara slänga den direkt, finns inte en chans att den kommer att skruvas på mer än ett par gånger ändå. Så DÄRFÖR saknar nästan alla mina foundations kork. 

IMG 3291

Det här + wipes använder jag till mitt ansikte. Wipes, scrub, serum, ansiktskräm. Vet att micropearlsen i ansiktsskrubben är dåliga för miljön, men jag gillar en scrub mer än bara en wash. Sorry for the svengenska. Jag har haft en djup rynka mellan ögonbrynen, en "arg-rynka", men den har faktiskt blivit slätare! Har använt anti-aging serum under ansiktskräm till natten nu i 2 års tid så det har faktiskt gett resultat. Dr. Kiehls serum är väldigt drygt, har haft den nästan ett år! 

IMG 3293

Mina foundations jag har i skåpet just nu. Vissa använder jag knappt, som den från Essence i mitten. H&Ms försöker jag använda slut på, tycker den är vattnig och täcker ingenting? Är lite konstig och kan inte kasta en produkt innan den är slut, trots att jag kanske inte ens gillar den. Just nu använder jag Maybellines foundation mest, som otroligt nog till och med har kvar korken. 

IMG 3295

 

Concealers i favoritordning. Den till vänster är sämst, förstår inte hur den kan vara så nött trots att den knappt blivit använd? Den i mitten tyckte jag mest om (och Alvar också, det här är min tredje och också tredje applikatorn han äter upp) tills jag hittade den här från Smashbox som är BÄST. Finns en till jag använder, men den är som en palett så tog ej bild på den. 

 IMG 3297

Det här har jag på kinderna + lite contouring från en palett. ÄLSKAR glow drops, tror det är bland det bästa jag nånsin haft i sminkväg! Rouge förstår jag mig inte alls på om jag ska va ärlig, har precis börjat använda pyttelite, men tycker bara att det gör så man ser ut som en clown. Använder hellre solpuder på kinderna men det fastnade inte på bild den här gången. 

 IMG 3299

 

Det här fick jag till födelsedagspresent förra veckan, ett läppstift från MAC, och har använt det flitigt sedan dess, och kommer nog fortsätta tills det är slut. 

IMG 3261 pau

Jag använder mig mest av budgetprodukter. Har prövat många svindyra grejer också, men oftast inte märkt någon tydlig WOW-skillnad, och det vill jag nog göra om jag ska betala allt mellan 50-100€ för en liten burk med produkt. 


Ett tredje barn

Skrivet av Paulina Peltomaa 01.04.2019

Kategorier:

Ganska ofta får jag frågor om vi eller jag vill ha flera barn. Hittills har jag alltid sagt NEJ innan personen ens har hunnit ställa klart frågan, men nu helt plötsligt har nya vindar börjat blåsa. Kanske vi vill ha ännu ett barn ändå?Ibland kan jag undra varför vi skaffade barn så tätt ändå, när jag hatade att vara gravid och mådde så dåligt under första året som mamma. Det var som att jag blundade och sa NU KÖÖÖR VI, och vips så var jag gravid i typ vecka 27. Elsie var bara 1 år och 8 månader när vi började försöka få till ett syskon och 1 år och 9 månader när jag blev gravid med Alvar. Det hade jag nog inte i mina vildaste fantasier kunnat tro när Elsie var under året, då var jag så säker på att ett barn räcker, varför skulle vi vilja ha fler? Nej, det var bra som det var. Men nu minns jag det så klart, orsaken till min längtan efter flera barn, för nu över en natt är jag där igen. 

 

 IMG 3069

Det var exakt de här känslorna jag bara fick en dag när vi ännu hade ett barn. I början tänkte jag bara på att överleva graviditeten, och jag var nöjd om vi fick ens ett barn som var friskt. Det var allt jag önskade. Precis så tänkte jag ända till en viss punkt, då var det som att jag ändrade mig över en natt. Jag hade ofta ångest över att något skulle hända Elsie. Att allt kan vända på en sekund och att man aldrig kan veta vad som komma skall här i livet gav mig en så enorm känsla av osäkerhet. Tänk om Elsie dör, då har jag inga barn. Så tänkte jag ofta. Eller tänk om jag och Misha dör, vad ensam hon blir då. Till sist fick jag nästan panik och vi bestämde oss för att försöka skaffa ett syskon. Misha visste hela tiden att han önskade åtminstone ett barn till så honom behövde man inte övertala desto mer. Det låter kanske konstigt att skaffa ett till barn för att man är rädd för att det existerande barnet plötsligt ska dö, men så här i efterhand har jag förstått att det är ganska vanligt att ha såna tankar. 

 

Och nu har de kommit tillbaks, tankarna. Tänk om Elsie eller Alvar dör, då har jag bara ett barn. Och igen kom det helt oväntat, från att hela tiden ha varit så säker ända in i benmärgen på att två barn räcker gott och väl för oss. Men jag tror att det kanske har att göra med i vilken ålder Alvar är i och Elsie var i då, när jag mer och mer märker att vi inte har någon bebis längre. En annan orsak till varför vi inte säger ett definitivt nej till en eventuell trea i framtiden, är att två barn känns så basic. Nästan ALLA i våra bådas familjer har två barn, en flicka och en pojke. Skulle vara nice att "bryta trenden" lite. Nu kommer vi ju inte att skaffa ett till barn på lääänge, om ens någonsin. Men man ska väl aldrig säga aldrig, har jag lärt mig. 

 

unnamed 10

 

(Och PS. Jag vet att man inte "skaffar barn" men jag använder mig av det uttrycket ändå trots att det i vissas öron låter fel. De som har läst bloggen en längre stund vet att jag har PCO och båda gångerna varit tvungen att injicera hormoner för att bli gravid, så är själv inte heller världens fertilaste person trots att jag kanske fick det att låta enkelt i detta inlägg)


Den känslostarka mamman

Skrivet av Paulina Peltomaa 28.03.2019

 

God kväll i stugan. Klockan är ganska mycket redan, snart 23. Men jag passar på att blogga nu när jag har tid och kan, tror inte jag kommer att blogga så mycket om några veckor när jag börjar jobba mer. So get ready för lite kvällsflum. 

 

Dagen har väl varit sådär. Det är konstigt det där, dagarna börjar oftast bra men sedan händer det ibland att de bara blir sämre och sämre. Många gånger är det helt mitt egna fel att det blir så, dagen är ju vad du gör den till liksom. Jag har alltid haft jävligt svårt med att ha en positiv inställning överlag, och om något jobbigt händer så drar det lätt ner på mitt humör. Jag hakar upp mig på det istället för att se över det och tänka om, om ni förstår hur jag menar. Det är på kvällen som det känns extra skit, speciellt när jag vet om att jag har blivit för arg på framför allt Elsie. Nu i efterhand är det alltid så lätt att se klart och tänka "Men vad har det för skillnad i det stora hela? Vad gör det om 100 år?" men i stunden... aj aj, det är svårt.

 

Som person är jag väldigt 100% eller hur man nu ska beskriva det. Är jag arg så är jag ARG. Är jag glad så är jag GLAD. Mitt humör skiftar väldigt mycket och känslorna ligger ofta precis under ytan. Jag höjer väldigt lätt på rösten i alla sammanhang, skrattar högt när jag är glad och gråter när jag är besviken. Det här är så himla svårt att fläta ihop med viljan att vara en lugn och sansad förälder. Det är SÅ inte vem jag är som person överlag i livet. Jag har väldigt nära till att visa mina känslor, så har jag alltid varit. Det är nästintill omöjligt för mig att dölja besvikelse eller ilska och det är väl där som min bild av den perfekta föräldern och hur jag är krockar. Jag klarar oftast inte av att bara vända mig om och ta ett djupt andetag utan jargongen här hos oss är väl mer att nånting händer, jag blir arg och sedan säger vi förlåt båda två och pratar om det. 

 

unnamed 5

 


Jag vet att varken jag eller någon annan kan förvänta 
att jag plötsligt ska bli en helt annan person än den jag är. Det jag däremot behöver jobba mer på är att inte låta de där allra, allra minsta sakerna get to me. När jag och Misha precis hade blivit ett par så trodde jag en kväll att han skulle hämta upp mig för en tumis-dejt på stranden. Det visade sig dock när jag steg in i bilen att han hade med sig två kompisar och vi mötte sedan upp ännu fler personer på stranden. Jag var så besviken men ville inte show my true colors ännu, så jag hade på mig ett par stora solbrillor under hela tiden och satt och grät bakom dem. Hade till och med på dem när vi simmade i havet haha.

Och där har vi antagligen det närmaste jag kommer komma gällande att dölja mina känslor. 

 

 

unnamed 6

 


Ja må hon (över)leva

Skrivet av Paulina Peltomaa 27.03.2019 | 1 kommentar(er)

 

Dagen böjar med att jag unnas med en sovmorgon till 09 och vaknar sedan till ett nyskurat hem och glada barn och sambo. När jag sedan stiger upp utvilad äter jag en god frukost, dricker en kopp kaffe och öppnar några paket. Yes! Ett par perfekta sneakers och kanske lite smink. Efter att jag sedan fått sminka mig och fixa håret i lugn och ro hoppar jag ensam i bilen och styr kosan mot grannstaden för shopping och lunch. Solen skiner och jag lyssnar på min favoritmusik i vetskapen om att barnen har en superdag hemma med pappa. 

 

Efter att jag shoppat och lunchat åker jag hemåt igen, där en glad familj väntar på mig och en smarrig middag är färdigserverad. Efter middagen börjar släktingarna trilla in och vi har en massa godsaker att bjuda på. Oj, mera presenter! Efter att gästerna åkt och barnen somnat tidigt utan bråk så överraskar M mig, han har i smyg ordnat barnvakt och planerat en lång weekend helt bakom min rygg! Vi flyger iväg på torsdag och kommer hem på söndag. Kanske till Berlin eller Gdansk. Lycka! 

 

48F4095F 8B9D 4BD9 9E50 02AC96A92389 1

 

 

Reality: Det är en helt vanlig mulen onsdag i mars. Jag blev väckt allt för tidigt och har gråtit halva dagen av irritation och trötthet. Ingen bryr sig ett skit om att jag fyller år, har inte fått en endaste present för sneakersen jag hade beställt hem var alla antingen för stora eller för små. Den enda grattis sången jag har fått höra är Babblarnas. Hela hemmet ser ut som en påse skit och kylskåpet är så gott som tomt för ingen har orkat varken städa eller handla. Försökte ta en tupplur men i vanlig ordning så skällde grannens hundar oavbrutet så det var omöjligt att somna. I helgen ska jag jobba kvällar så längre än så kommer jag inte att kunna åka. Nu har jag huvudvärk. Börjar fatta varför alla checkar ut vid den här åldern. 27 år, fucking love it! 

 

 

IMG 2759

 

IMG 2761