unnamed 4

Nya tapeter och mindre skärmtid

Skrivet av Paulina Peltomaa 10.03.2019 | 3 kommentar(er)

Kategorier:

 

Så var det söndag igen. Den här veckan har gått så otroligt fort trots att inge speciellt har hänt. Passar på att blogga lite då Alvar sover sin dagsvila, Misha och Elsie är ute på isen med min mamma så jag är ensam hemma. 

 

Vi har äntligen fått klart vårt vardagsrum! T.o.m. varendaste list är på plats. Här har jag tidigare visat lite före- och efterbilder från vårt hem ifall nån är intresserad. Vårt senaste projekt har varit att tapetsera om vardagsrummet, och huhhu. Trots att vi inte ens lade upp tapeterna själva så blev det ett ordentligt projekt. Men nu är det äntligen klart och vi är så nöjda! Jag är ganska feg när det kommer till inredning och kör nästan alltid på grått, vitt eller beige, så är riktigt glad över att jag vågade välja en mönstrad tapet! Den känns väldigt jag-ig. Och som tur gillar Misha också den hehe. Här får ni en liten sneak-peek

 

 

unnamed 26

Ännu behöver vi köpa nya gardinstänger. De gamla var så utdaterade så de åker nog raka vägen till soptippen.

 

Annars då... Misha (alltså min sambo) har haft ett experiment i helgen, han har försökt lämna bort telefonen så mycket det bara varit möjligt. Har knappt sett honom hålla i telefonen ö.h.t. nu när jag tänker på det. Och både jag och han har märkt en tydlig skillnad på hans humör! Jag läste om en bekant som hade skrivit att han insett att han ofta vaknade glad på morgonen, men sedan tog han fram telefonen och och hans dagar blev till skit. Där känner jag verkligen igen mig! Klart att det händer sig att jag är sur från morgonen, men oftast så vaknar jag med ett helt okej humör, men av någon anledning tenderar jag att bli väldigt negativ och stressad förr eller senare under dagen. Det tror jag att har en direkt koppling till telefonen. Det blir ju lätt så att man sitter mycket med telefonen i handen om man är med i diverse chattgrupper och det hela tiden är någon som skriver och diskuterar något och man försöker hänga med. Förr hade jag ingen koll alls på min skärmtid, men sedan någon månad tillbaks kollar jag på Ruutuaika ofta. Jag håller skärmtiden på absolut max 3 timmar om dagen, det ÄR mycket, jag vet, men det känns ändå som att det är något jag kan leva med. Innan jag vaknade till och insåg att jag har ett problem så satt jag med näsan i skärmen 4-5 timmar om dagen. Ibland 6! Nästan som en hel arbetsdag. Usch! 

 

Har ni koll på hur mycket tid ni i genomsnitt använder telefonen per dag? Skulle vara så intressant att veta. 
Nu ska jag börja svara på era frågor! Du hinner fortfarande ställa en fråga till mig här 

 

unnamed 25


FRÅGESTUND!

Skrivet av Paulina Peltomaa 08.03.2019 | 10 kommentar(er)

Kategorier:

 

Hej på er alla ni typer som läser min blogg! Nu tänkte jag som så att det kunde vara kul att ha en frågestund här på bloggen. Jag har bara haft det en gång innan (här kan du läsa svaren på den) Du får fråga mig precis var som helst, jag lovar att jag svarar (no shit) Ifall du vill fråga något konstigt och vill vara anonym så kan du vara lugn, jag har absolut ingen aning om hur man kollar upp någons IP-adress och har absolut noll intresse av att lära mig det. Ni vet, smart och obrydd. 

 

SÅ nu är det bara att ställa era frågor, om ni har några. Jag svarar på dem på öööh, ska vi säga måndag? Ok! 

 

 

unnamed 24


Många följare men inga likes

Skrivet av Paulina Peltomaa 05.03.2019 | 2 kommentar(er)

Kategorier:

 

Jag har märkt att när blogginspirationen tryter är det bara att klicka runt lite och ta inspo från andra (finlandssvenska!) bloggare. Så det har jag gjort, och sett att det varit mycket skriverier och delade åsikter om sociala medier på senaste tiden, så tänkte försöka få ur mig mina något delade tankar om den saken.

 

När jag var yngre älskade jag bilddagboken. Var väldigt aktiv där och tyckte att konceptet att kunna dokumentera sin dag i bild var genial. Jag gillar ju att uttryck mig, vad jag själv kallar för, eftertänksamt. Jag är kanske inte helt samma person i text som jag är IRL, och gillar kanske mitt text-jag pikulite mer, för här kan jag ju välja ut och radera det som jag inte vill att alla ska se eller veta. Tror det här är ett vanligt dilemma och också en av orsakerna till varför IG är så populärt och inte alltid så verklighetsspeglat. Det är som nån slags parallell verklighet där man själv får handplocka ut som vad är sant och inte. Instagram är ju i princip en uppdaterad och lite mer trimmad version av bilddagboken. Tänker dock kanske inte på Instagram som ett ställe var man dokumenterar sin dag direkt utan mer som en plattform där man kan får utlopp för sin kreativitet på sitt egna sätt, om det sedan är att lägga upp bilder på diskberg eller barn i matchande kläder. Nu blev det här ganska flummigt men kanske ni fattar. 

 

IMG 1180

 

Och angående den omtalade perfektionshetsen tänker jag som så, att jo, det suger och är patetiskt och så vidare. Det verkar ju t.o.m. de som bidrar till det tycka. Men om vi nu för en stund ska försöka vara förstående så tror jag att alla säkert fattar att det är väldigt roligt att få respons på det man gör, och som det mesta som är roligt här i livet så är även det beroendeframkallande. Om det sedan handlar om att skriva, sjunga, dansa eller ta fina bilder. Jag kan nog helt förstå att om man är van att få 250 000 views eller 20 000 likes på sina perfekta bilder, så känns det inte alls motiverande att ladda upp bilder från "det verkliga livet" om man inte ens får hälften så mycket respons på det. Jag tror inte att någon innerst inne laddar upp bilder endast "för sig själv". Tar bilder, ja, laddar upp dem på diverse plattformar, nej. De allra flesta vill ha bekräftelse av någon, om det sedan är av den där ena killen man har en crush på eller 100 000 människor man inte ens känner. På grund av det här är har jag börjat tänka på är att inte gilla så mycket stageade "perfekta" bilder. Då kastar man ju bränsle på elden så att säga.

 

En annan grej som jag tänkt mycket på är hur betydelselöst det egentligen är att ha många följare. Hur lite människor faktiskt engagerar sig egentligen. Visst, Kylie Jenner har 128 miljoner följare, och de flesta av hennes bilder har 2-5 miljoner likes. Det ser ju ut som en enorm mängd vid första anblick, och det ÄR det ju såklart. Men om vi tänker efter lite, hur liten procent är inte 2 miljoner av 128 miljoner? Det är ENDAST EN PROCENT! Förstår ni hur lite det är? Majoriteten bryr sig alltså inte ens tillräckligt för att dubbelklicka, utan gissar på att resterande 99% utgörs av robot- eller annars bara inaktiva konton och folk som helt enkelt vill snoka och vara där när färdigt när nästa skandal inträffar. Vad är det för vits med en massa följare som inte ens bryr sig? 

 

AfterlightImage

 

Har också funderat på varför man följer någon som man helt enkelt inte tål? Alltså inte nödvändigtvis kändisar eller influensers men helt vanliga typer som jag själv. T.ex. så vet jag vet om några som följer mig och ser varje story jag lägger upp, men aldrig någonsin har gillat en endaste av mina bilder och inte ens hälsar om vi ses i mataffären. Varför?! Fattar ej. Mitt liv påverkar det ju inte men jag är ändå en rätt så aktiv instagrammare och bloggare, så det måste ju vara extremt påfrestande att läsa om och lyssna på mina utläggningar typ dagligen om man varken gillar mig som person eller delar mina åsikter. Ett av år 2019 största mysterier. 


Allt om våra barnvagnar

Skrivet av Paulina Peltomaa 04.03.2019

 

Förutom en paraplyvagn har vi haft två barnvagnar, en vanlig och sedan en syskonvagn. När jag var gravid med Elsie väcktes mitt intresse för barnvagnar. Inte helt otippat kanske, men till sist blev jag helt besatt av barnvagnar och det bästa jag visste var att titta på och läsa om olika modeller, min drömvagn var ju förstås en Bugaboo. För er som inte har barn och inte är så insatta i barnvagnar så kan jag berätta att Bugaboo (i alla fall ännu år 2015) är THE barnvagn och kostar ungefär runt 1300-1400€. Helt sinnessjukt pris ändå om ni frågar mig. 

 

 

 

51DPzLCzRWL

 

Denna drömde jag om på nätterna...

 

Att punga ut cirka 1400€ plus babyskydd (till bilen) fanns inte på världskartan, så vår första vagn blev en helsvart Brio Smile. Det var viktigt att den skulle vara helsvart, inga metallfärgade detaljer. Det var också extremt viktigt för mig att vagnen var en märkesvagn, vilket för mig betydde Bugaboo, Brio (nu för tiden känt som Britax) eller Emmaljunga. Allt annat var bajs i mina ögon. Behöver jag ens nämna att Misha tyckte jag var helt jävla sjuk, han tyckte vi gott och väl kunde köpa en 20€ vagn på loppis. Och han hade väl nog rätt så här i efterhand, jag var rätt så larvig måste jag erkänna. Nu för tiden finns det ju dessutom jättefina vagnar som inte kostar en förmögenhet. 

 

Men i alla fall, en Brio Smile blev det och jag älskade den. Jag har inte testat alla vagnar som finns men kan ändå säga att den här vagnen är guld! Säkert finns det ännu bättre vagnar där ute, men ändå. Älskar. Den var lättstyrd, fin, lätt att få in i bilen och ja, hela vagnen var bara lätt och smidig. Dessutom ingick babyskyddet i priset, det var bara att klicka fast det på vagnen också utan att någon adapter behövdes. Det systemet använde jag mig av massor när Elsie var baby! 

 

 

 unnamed 23

Vår allra första vagnpromenad med Elsie! 

 

IMG 0080

 


Till vår stora sorg gick inte Smilen att göra om till syskonvagn. Elsie var 2,5 år när Alvar föddes, och vi drog slutsatsen att vi nog behövde en syskonvagn. Alla behöver ju inte nödvändigtvis det trots att åldersskillnaden mellan barnen inte är så stor, men Elsie har inte ännu visat något som helst intresse för att cykla varken med balanscykel, trehjuling eller stödhjul. Och dessutom föddes Alvar på vintern så även om hon hade kunnat cykla bredvid hade det inte funkat i början. Jag tänkte skriva att vi bestämde oss för för en Britax B-ready, men för att vara helt ärlig så var det nog bara jag som bestämde mig och inte vi. Misha var fortfarande på samma linje, tror han t.o.m. hittade en som någon gav bort gratis som han föreslog. Vi sålde vår gamla vagn (snyft) och beställde hem en ny. Tänkte att det inte kan bli fel när Smilen var så bra och lätt. Men oj så fel jag hade! 

 

 IMG 1719

 

 

Om Brio Smile var lätt så är Britax B-ready allt annat än det. Den är tung och extremt svårstyrd och det beror nog till 99% på att den har "punkteringsfria däck" som det så vackert heter, med andra ord ingen luft i hjulen så basically rullar vagnen fram på hårt plast. Här kommer faktiskt en bekännelse, jag erkänner att jag har fejkat på sociala medier. Har glatt poserat med den här vagnen och kallat den för vrålåk eller något i den stilen om jag minns rätt, fast jag i själva verket hatat sönder den här vagnen från första stund. Det beror säkert dels på att den var så dyr, så det kändes snopet då den visade sig vara så jobbig. Smilen hade jag med precis överallt, både när vi använde liggdelen och sittdelen. Vet ni hur många gånger jag har vecklat ihop den här vagnen och haft med den i baksätet? Inte en enda gång! Den är så krånglig att jag har föredragit att bära Alvar (ibland båda barnen) och bespara mig nervsammanbrottet som är ett faktum när den här vagnen ska transporteras. Har en del mer småris att ge denna vagn men jag tror vi avslutar det här.

 

Om jag ska nämna något positivt så är den ju snygg och stilren, och ryms ganska lätt in på alla ställen när sätena inte ligger bredvid varann. Och så här i efterhand kan jag konstatera att vi nog hade rätt, vi hade inte klarat oss utan en syskonvagn med två sittplatser, för nog har den kommit till användning vid alla promenader. Misha har nog använt den mer än mig vill jag påstå, tror t.o.m. han har haft den med i bilen några gånger. Men alltså lufthjul. Lufthjul, lufthjul, lufthjul! Ifall vi mot förmodan en dag får ett tredje barn kommer jag definitivt att köpa en vagn med lufthjul! 

 

 

IMG 0250


Äntligen lite medvind!

Skrivet av Paulina Peltomaa 03.03.2019

 

Äntligen är det måndag, jag gillar måndagar! Okej, lätt att säga så när man för det mesta är hemma, och för tillfället inte har något måndag-till-fredag-jobb att angsta över. Annat blir det ju sedan.  Men just nu, måndag eller lördag, mina dagar ser ofta likadana ut oavsett. I helg har det inte heller hänt något speciellt, inte på hela veckan för övrigt. Märker att det inte har blivit så värst många vardagsinlägg på sista tiden, men det är nog just därför. Det händer inte så mycket just nu helt enkelt. Men på tal om det, en grej har det ju hänt...

 

 

CA10D4E9 1A4B 41F2 83DB 2E0E2681F739

 


De som har hängt med bloggen en längre tid
vet att jag har varit väldigt besviken och bekymrad över att vår yngre, Alvar, inte fick plats på samma dagis som Elsie, utan på ett annat daghem som ligger på andra sidan stan. P.g.a. detta sköt vi upp hans dagisstart i hopp om att en plats skulle bli ledig till våren. Tiden gick och till sist hade vi  inget annat val än att motvilligt acceptera faktum och låta honom börja på "reservdagiset", tror det var en måndag som jag bekräftade hans plats och på fredag hade jag ett nytt mejl i inkorgen... Efter många om och men har Alvar nu fått en plats på samma daghem som Elsie!!! JAAA! Ni anar inte hur glad jag blev, gjorde värsta glädjedansen. Det här underlättar vår vardag så otroligt mycket. För att inte tala om hur bra det känns i hjärtat att han kommer få ha syrran där som trygghet. Äntligen lite medvind för familjen Åkerholm-Peltomaa!

 

 

E7D107C7 701E 4ADC BAE2 B3451020683C


Smart och obrydd

Skrivet av Paulina Peltomaa 28.02.2019 | 3 kommentar(er)

Kategorier:

 

Den här veckan har jag läst flera inlägg och självacceptans och self-love. (Gillade speciellt Jennifers inlägg) Det känns som ett ämne som ofta är på tapeten, och det är ju bra. Men ofta handlar det om att acceptera hur man ser ut. Så här kommer jag då igen och vrider och vinklar det från mitt egna lilla håll. Jag tänkte först skriva att jag aldrig har haft riktigt elefantstora problem med mitt utseende, men så kom jag ihåg en grej. När jag gick i högstadiet var det ofta fuktigt på morgnarna, och jag som hatade mitt självlockiga hår över allt annat cyklade då med en plastpåse på huvudet så det skulle hållas rakt. HAHAHA. Okej, sidospår. Naturligtvis har också jag haft många saker jag ogillat med mig själv, (typ det här) men trots det så har mina allra, allra största problem med mig själv alltid handlat om mina inre demoner. 

 

Jag känner mig ofta "lägst i rang" i sociala sammanhang, t.o.m. ibland när jag umgås med vänner. Har länge känt att jag är den roliga, lite flaky och barnsliga typen med massor av egna jånor, som man kan skratta med och lite åt. Kanske jag också omedvetet gör mig till din personen, vem vet. Jag är rädd för argumentationer och hettade diskussioner, så jag gör mig med flit mindre än jag är, har svårt att hålla ögonkontakt, är helt tyst eller så öppnar jag munnen, ångrar mig och kommer då alltid på vad jag borde ha sagt efteråt. Drar mycket skämt och gör mig larvig för jag vet oftast inte på vilket annat sätt jag ska vara. Den person jag anser mig själv vara inne i mitt huvud byts ut mot någon helt annan typ när jag öppnar munnen. Jag hatar det! Jag har ofta gråtit när jag kommit hem från att ha socialiserat och Misha har fått trösta mig.

 

Det konstiga är att där emellan, när jag är ensam är jag så självsäker att det nästan rinner ut ur öronen på mig. Orubblig. Allt går rätt och jag lyckas, jag är mig själv och det är äkta. När jag var ung och tuff brydde jag mig blanka fan i om någon ogillade mig. Jag fick nästan en lite kick av att provocera eller irritera upp någon. Där har jag verkligen gjort en 360, i dag är jag livrädd för att någon ska ogilla mig, till den grad att jag smörar och försöker vara trevlig åt människor som inte har det minsta intresse av att försöka behandla mig likadant. Jag undrar om det har någon koppling till att jag har barn? Att jag inte vågar vara mig själv fullt ut för att jag är rädd att någon i framtiden ska tycka illa om mina barn för att deras mamma är uppkäftig. Eller att de inte ska få det där sommarjobbet för att att den chefen kanske ogillar mig. Så ska det ju inte vara, men vi alla vet ju hur saker och ting funkar i en liten stad...

 IMG 06660Väljer också att inte bry mig om all snö och att det bara var +3 grader. #denimforlife

 

Ofta känner jag mig dummast i rummet. Jag erkänner att jag inte tittar på nyheterna så mycket som jag kanske borde eller följer med varken politik eller världsekonomin egentligen alls. Är än idag inte helt hundra på vad Nato är för något och jag vet inte exakt varför det är bra för miljön att vi sorterar våra sopor. Det här är ju saker jag lätt kunde ta reda på om jag ville, så egentligen kanske jag inte borde dumförklara mig själv, utan är väl helt enkelt bara allmänt obrydd. Här hemma består 99% av TV-tiden av Barnkanalen och när jag har en stund över gillar jag att kolla på något som kräver så lite tankeverksamhet som möjligt, typ Kardashians, Real housewives eller bara gamla goda Youtube. Och ni ska veta att jag skäms och hackar ner på mig själv över det här. 

 

Jag borde bry mig mer om vad som händer i världen, jag borde läsa mer böcker, jag borde läsa nyheter och inte bara skvaller, jag borde ha en karriär redan, jag borde se på mer intellektuella filmer och inte så mycket romantiska komedier, jag borde ta bort instagram, jag borde bry mig mer om att städa, jag borde lyssna på mer ny musik och inte samma gamla playlist, jag borde resa mer, jag vet ju ingenting om världen! Jag borde sluta bry mig så mycket om mitt utseende, varför skulle någon vilja umgås med mig, jag är dum. Om jag träffas med någon kommer de ändå inte vilja ses igen för jag lever inte upp till deras förväntningar. Jag kommer aldrig komma in på en skola eller hitta ett jobb jag älskar för det finns så många andra där ute som är mycket smartare och bättre än mig.

 

Välkommen in i mitt huvud. Den här listan är oändlig. Varför kan jag inte bara acceptera att jag är som jag är? Varför bryr jag mig så sjukt mycket i vad andra har för förväntningar på mig och vad de sedan sist och slutligen har för verdict? Man skulle ju kunna tro att det blir bättre med åren istället för sämre, men nej. Jag förstår ju att jag omöjligen kan vara så dum som jag känner mig. Knowledge is power o.s.v. men det handlar nog kanske mest om att jag är en person som fokuserar allt jag har på en sak i taget, vare sig jag vill eller inte, och de senaste åren har det handlat mest om barnen och vårt lilla ekorrhjul. Innerst inne vet jag att jag lär mig lätt bara jag vill. Men ändå klankar jag ner på mig själv för det finns ju faktiskt massor med mammor som gör karriär och studerar och läser varendaste nyhet som släpps, vissa tar t.o.m. med barnen till jobbet och renoverar hus och investerar i aktier och yogar regelbundet och och och... 

 

 

Så då vet ni det. Här bakom skärmen sitter en ung kvinna i sina bästa år som har allt hon någonsin önskat, med ett självförtroende som heter duga men en självkänsla är bottenlöst skit. How original...

 

 

 

IMG 0617


All about me

Skrivet av Paulina Peltomaa 26.02.2019 | 1 kommentar(er)

 

Eftersom alla säkert inte inte hängt med mig på den förra bloggadressen så tänkte jag presentera mig lite bättre, så här kommer lite bakgrundsfakta om mig! Jag länkar samtidigt till några lite äldre inlägg, ifall någon vill läsa dem. 

 

- Jag har alltså två barn, Elsie är den äldre och hon blir 4 år i juli. Alvar är den yngre och han blev 1 i december, så även om han blir 2 år i år så är det en stund kvar tills det. Så ni vet vem jag snackar om när jag skriver om Elsie och Alvar. Jag var 23 år när Elsie föddes och 25 när Alvar föddes. (här kan du läsa om när Elsie föddes och här kan du läsa om när Alvar föddes)

 

- Jag och barnens pappa träffades -99 när vi började på första klass i Vestersundsby skola, sedan hamnade vi också på samma klass i högstadiet så vi var klasskamrater i totalt 9 år. (Här kan du läsa lite mer om mig/oss)

 

 

- Är ingen friluftsmänniska. Min sambos familj har en villa på en ö i Larsmo sjön och där finns det inget rinnande vatten, ingen el och bara ett utedass. Han älskar det, jag däremot... not so much. Bara tanken av att övernatta där med två barn ger mig panik! Skulle gärna ha en egen villa (sommarstuga) men det får nog i så fall vara ett vanligt litet hus med alla bekvämligheter, men vid en strand. Sandstrand, om man får önska. Och bilväg!

 

 

- Jag är det äldsta barnet i familjen, har en lillebror som är 3 år yngre än mig. 

 

 

- Född och uppvuxen i Jakobstad, men har bott lite här och där runt om i landet, men alltid kommit tillbaks hit. (Här kan du läsa om det)

 

IMG 0065 2

 

 - Jag upplever alltid starka känslor vid årstidsskiften och känner mig både sorgsen och lycklig om vartannat. Speciellt när vinter blir till vår och sommar till höst påverkas jag. (Som i slutet på augusti... värst!)

 

 - Har ett inre dilemma med att jag har starka åsikter och älskar att uttrycka mig, men är livrädd för argumentation och framförallt att bli ifrågasatt. 

 

- Älskar kläder och att klä upp mig men 99% av tiden går jag runt och ser ut så här: 

 

 

IMG 0385

 

- Jag har självlockigt hår och jag hatar det! Önskar det var rakt. Efter varje dusch så plattar jag håret och sedan lockar jag om det från början, haha. Så otroligt jobbigt att jag blir trött av bara tanken. P.g.a. detta tvättar jag håret bara 2-3 gånger i veckan.

 

- För övrigt så hatar jag ordet sambo! Men pojkvän låter så oseriöst, och vi är varken gifta eller förlovade, så sambo är begreppet jag ändå använder. Kanske skulle börja säga baby daddy istället? 

 

IMG 0360


Får man ångra sitt föräldraskap?

Skrivet av Paulina Peltomaa 24.02.2019 | 2 kommentar(er)

 

Jag ber om ursäkt. Jag vet att jag sa att min blogg är rolig att läsa även för den som inte har barn. Men nu kan jag faktiskt inte inte hjälpa det, jag måste få det här ur mig, annars finns det risk för att jag exploderar. Så här kommer ännu ett inlägg som handlar om barn och att vara mamma och jada jada. Jag satt här framför datorn i allsköns ro, men så gjorde jag misstaget att klicka in mig på Facebook. Och poff, allt mitt lugn är bortblåst och jag är endast arg. Tror det pyser ut rök ur öronen på mig. Jag har skrivit ett liknande inlägg tidigare, men nu kan jag faktiskt inte hålla mig. Det här måste tydligen tas upp igen. 

 

Det var alltså denna artikel som ploppade upp i mitt Facebookflöde och min första tanke var "Yes! Vilken bra och saklig artikel. Det här behöver man prata mer om." Bara för att några sekunder senare scrolla igenom kommentarerna och det skulle jag uppenbarligen inte ha gjort, att kommentarsfältet kryllar av idioter är en underdrift. Kommentarer (bl.a. av män som inte ens har egna barn?!) som "...barnen borde tas om hand av socialen" och "Egoismen är oändlig! Jag saknar att kunna springa runt och supa med mina kompisar..." Inte så konstigt att nativiteten i landet sjunker när det tydligen finns folk som faktiskt tror att när du blir förälder måste det per automatik betyda att precis allt du är sipprar ut och försvinner ur dig och det ända sin finns kvar är ett ihåligt skal, som sedan enbart fylls ut av avkommornas existens. Låter ju inte så värst lockande, eller hur? (Spoiler alert: Lyckligtvis nog är det inte så det funkar)

 

IMG 0340 

 

Jag vet ärligt talat inte ens var jag ska börja nysta upp den här härvan. Finns det månne en enda förälder på denna planet som inte en endaste gång i en svag stund under sitt föräldraskap tänkt tanken "fan vad enkelt och nice livet var innan barnen. Jag saknar det!" ? Typ som när man inte sovit på ett år, inte duschat på en månad och det rinner blod ur öronen på en av allt skrik. Ja vet ni, då saknar nog jag också att springa runt och supa med mina kompisar. 

 

Nu handlar ju artikeln antagligen om såna som ångrar sitt föräldraskap precis hela tiden. Och såklart är det ledsamt om man känner ånger varje stund från att barnet föds tills ja, den dagen man själv kolar vippen. Men vad kan man åt hur man känner? Alla negativa känslor blir ju så mycket tyngre och förstorade om de är "förbjudna". Och bevisligen är ju det här inget som bara en eller två föräldrar går runt och känner, utan detta är vanligare än man tror. Varför kan man istället inte uppmuntra och ge hopp? Ja, man är rätt bunden när barnen är små men ifall det är friheten man saknar så återfår man ju den mer och mer vartefter, barnen blir äldre och mer självständiga för varje dag som går. Det finns ju säkert bra stunder också, och även om det kanske känns som att de är få så är det ju ändå bättre än inget. Typ något sånt, vad som helst men inte "Usch vad själviskt! SKÄMS på dig! Tycker synd om dina barn! Skyll dig själv, du har valt att skaffa barn, det är bara att bita ihop och sluta klaga."

 

 

IMG 0339

 

 

Och PS. om du tänkte svara på det här och påstå att du minsann är en förälder som aldrig varit less på livet och känt dig ångerfull, don't bother. Det finns ändå inte en chans i helvetet att jag tror dig. 


Lat familj i simhallen

Skrivet av Paulina Peltomaa 24.02.2019

Kategorier:

 

Denna helg lider mot sitt slut och nästa vecka är det sportlov, men det har ju egentligen noll inverkan på vårt liv. Eventuellt lite extra jobb eftersom att Elsie är ledig från dagis vilket hon dessvärre ser mer som en bestraffning än lyx. 

 

På tal om sport. Förra helgen besökte vi simhallen hela familjen. Är SÅ skit på att åka dit, måste bli bättre. Beundrar verkligen föräldrar som orkar ta sig dit ofta (OBS! MED barnen alltså) I fjol besökte Elsie simhallen totalt två gånger på hela året, en gång med fammo i januari och en gång med pappa i december. Herregud vad patetiska vi är. Förstås simmade hon nästan dagligen i somras både på villorna och stranden. *försöker få mig själv att låta bättre*

 

 

AfterlightImage

"Please don't make me go down there"

 

I alla fall så hoppade vi i bilen och körde de 600 metrarna vi har till simhallen. Det var Alvars första gång i simhallen och även det talar om hur lata vi har blivit sedan vi fick två barn. Elsie började på babysim när hon var 3 månader och simmade sedan minst en gång i månaden efter att vi sluta gå där. Alvar verkade dock inte tycka att han missat så mycket, han trivdes inte alls i någon annan pool än bubbelpoolen. En riktig badkruka, så han passar ju som handen i handsken i vår lilla anti-simhallsfamilj. 

 

 


Att kramas eller inte kramas

Skrivet av Paulina Peltomaa 22.02.2019 | 3 kommentar(er)

 

Det är frågan. Under mina snart fyra år som mamá har jag läst en hel del om uppfostran, antagligen mer än vad som är bra eller ens nödvändigt. En grej som jag kört fast vid och fortfarande grubblar på är det här med att inte tvinga sitt barn till att krama någon ifall hen inte vill. Nu finns det ju säkert en massa studier och forskning och what not om det här som jag inte är bekant med, det här är endast skrivet från min egna synvinkel.

 

Det är nämligen så att jag ser på saken från ett helt annat håll. Jag råkar ha ett barn som mer än gärna kramas, vill hålla hand och vara nära. Främst gäller detta kramen hon vill ge när det är dags att säga hejdå till en lekkompis. Det går inte att räkna på två händer de gånger jag bevittnat följande scenario: Mitt barn vill ge en hejdå-kram till en kompis och räcker hoppfullt ut armarna, men kompisen kommer inte emot direkt. Och då ingriper kompisens mamma  inom en nanosekund, och så säger kompisens mamma till sitt barn "Inte behöver du krama henne om du inte vill" eller så till mitt barn "Hen vill inte kramas just nu, kanske en annan gång" Och mitt hjärta går i tusen bitar. Men jag håller mig lugn.

 

Missförstå mig rätt. SÅKLART jag fattar att man inte kan tvinga någon till att kramas. Jag vet det. Men trots det skriker mitt modershjärta "KOM IGEN! KRAMA MITT BARN FÖR FAN DU DÖR INTE AV DET" Ifall rollerna skulle vara vända skulle jag nog uppmuntra mitt barn till att ge kompisen en snabb kram eller ens en liten handskakning, vad som helst. Jag kan inte tro att jag signalerar åt mitt barn att hon alltid måste krama alla skumt luktande moffor och faffor för det. Sällan vill något av våra barn kramas med eller vara i famnen på andra vuxna som kommer på besök, t.ex. faddrar eller släktingar de inte ser så ofta. Och aldrig skulle vi stå och pusha dem då vi vet att de verkligen inte vill. Då drar vi nog också "Du behöver inte kramas"-kortet. Men ändå. Kan inte hjälpa att jag tycker att vissa saker jag läst är på gränsen till hysteri. 

 

201810231746167486


Jag påstår inte att det är idealt att bli tvingad till att kramas ifall man inte har lust. Det är säkert inte bra heller. Men kan vi ta en stund att tänka på hur det påverkar mitt barns självkänsla då? Att flera gånger bli avvisad och dessutom av andras mammor (det har faktiskt aldrig hänt sig att det varit en pappa i en sån situation) Jag tror att det jag irriterar mig mest på är föräldrarnas sätt att ingripa i situationen. Kanske stenen i magen inte skulle kännas så stor om barnen skulle få reda ut saken själva, så gott de kan. (Ser jag att mitt barn faktiskt försöker tvinga till sig en kram till den grad att någon annan faktiskt blir ledsen så ingriper givetvis jag själv, obviously) 

 
Och åter igen. Jag kan väl inte nog betona att detta är min syn på saken. Kanske skulle jag tycka annorlunda om jag hade ett kramvägrande barn. Så där är man ju som morsa, man vill allas bästa men ändå kan man inte så mycket åt det faktum att man alltid är litelite partisk. It is what it is. Och jag fortsätter att lugnt stå där, fast mitt hjärta värker.