söndag 24 februari 2019 - 20:59

Får man ångra sitt föräldraskap?

 

Jag ber om ursäkt. Jag vet att jag sa att min blogg är rolig att läsa även för den som inte har barn. Men nu kan jag faktiskt inte inte hjälpa det, jag måste få det här ur mig, annars finns det risk för att jag exploderar. Så här kommer ännu ett inlägg som handlar om barn och att vara mamma och jada jada. Jag satt här framför datorn i allsköns ro, men så gjorde jag misstaget att klicka in mig på Facebook. Och poff, allt mitt lugn är bortblåst och jag är endast arg. Tror det pyser ut rök ur öronen på mig. Jag har skrivit ett liknande inlägg tidigare, men nu kan jag faktiskt inte hålla mig. Det här måste tydligen tas upp igen. 

 

Det var alltså denna artikel som ploppade upp i mitt Facebookflöde och min första tanke var "Yes! Vilken bra och saklig artikel. Det här behöver man prata mer om." Bara för att några sekunder senare scrolla igenom kommentarerna och det skulle jag uppenbarligen inte ha gjort, att kommentarsfältet kryllar av idioter är en underdrift. Kommentarer (bl.a. av män som inte ens har egna barn?!) som "...barnen borde tas om hand av socialen" och "Egoismen är oändlig! Jag saknar att kunna springa runt och supa med mina kompisar..." Inte så konstigt att nativiteten i landet sjunker när det tydligen finns folk som faktiskt tror att när du blir förälder måste det per automatik betyda att precis allt du är sipprar ut och försvinner ur dig och det ända sin finns kvar är ett ihåligt skal, som sedan enbart fylls ut av avkommornas existens. Låter ju inte så värst lockande, eller hur? (Spoiler alert: Lyckligtvis nog är det inte så det funkar)

 

IMG 0340 

 

Jag vet ärligt talat inte ens var jag ska börja nysta upp den här härvan. Finns det månne en enda förälder på denna planet som inte en endaste gång i en svag stund under sitt föräldraskap tänkt tanken "fan vad enkelt och nice livet var innan barnen. Jag saknar det!" ? Typ som när man inte sovit på ett år, inte duschat på en månad och det rinner blod ur öronen på en av allt skrik. Ja vet ni, då saknar nog jag också att springa runt och supa med mina kompisar. 

 

Nu handlar ju artikeln antagligen om såna som ångrar sitt föräldraskap precis hela tiden. Och såklart är det ledsamt om man känner ånger varje stund från att barnet föds tills ja, den dagen man själv kolar vippen. Men vad kan man åt hur man känner? Alla negativa känslor blir ju så mycket tyngre och förstorade om de är "förbjudna". Och bevisligen är ju det här inget som bara en eller två föräldrar går runt och känner, utan detta är vanligare än man tror. Varför kan man istället inte uppmuntra och ge hopp? Ja, man är rätt bunden när barnen är små men ifall det är friheten man saknar så återfår man ju den mer och mer vartefter, barnen blir äldre och mer självständiga för varje dag som går. Det finns ju säkert bra stunder också, och även om det kanske känns som att de är få så är det ju ändå bättre än inget. Typ något sånt, vad som helst men inte "Usch vad själviskt! SKÄMS på dig! Tycker synd om dina barn! Skyll dig själv, du har valt att skaffa barn, det är bara att bita ihop och sluta klaga."

 

 

IMG 0339

 

 

Och PS. om du tänkte svara på det här och påstå att du minsann är en förälder som aldrig varit less på livet och känt dig ångerfull, don't bother. Det finns ändå inte en chans i helvetet att jag tror dig. 

fredag 22 februari 2019 - 10:12

Att kramas eller inte kramas

 

Det är frågan. Under mina snart fyra år som mamá har jag läst en hel del om uppfostran, antagligen mer än vad som är bra eller ens nödvändigt. En grej som jag kört fast vid och fortfarande grubblar på är det här med att inte tvinga sitt barn till att krama någon ifall hen inte vill. Nu finns det ju säkert en massa studier och forskning och what not om det här som jag inte är bekant med, det här är endast skrivet från min egna synvinkel.

 

Det är nämligen så att jag ser på saken från ett helt annat håll. Jag råkar ha ett barn som mer än gärna kramas, vill hålla hand och vara nära. Främst gäller detta kramen hon vill ge när det är dags att säga hejdå till en lekkompis. Det går inte att räkna på två händer de gånger jag bevittnat följande scenario: Mitt barn vill ge en hejdå-kram till en kompis och räcker hoppfullt ut armarna, men kompisen kommer inte emot direkt. Och då ingriper kompisens mamma  inom en nanosekund, och så säger kompisens mamma till sitt barn "Inte behöver du krama henne om du inte vill" eller så till mitt barn "Hen vill inte kramas just nu, kanske en annan gång" Och mitt hjärta går i tusen bitar. Men jag håller mig lugn.

 

Missförstå mig rätt. SÅKLART jag fattar att man inte kan tvinga någon till att kramas. Jag vet det. Men trots det skriker mitt modershjärta "KOM IGEN! KRAMA MITT BARN FÖR FAN DU DÖR INTE AV DET" Ifall rollerna skulle vara vända skulle jag nog uppmuntra mitt barn till att ge kompisen en snabb kram eller ens en liten handskakning, vad som helst. Jag kan inte tro att jag signalerar åt mitt barn att hon alltid måste krama alla skumt luktande moffor och faffor för det. Sällan vill något av våra barn kramas med eller vara i famnen på andra vuxna som kommer på besök, t.ex. faddrar eller släktingar de inte ser så ofta. Och aldrig skulle vi stå och pusha dem då vi vet att de verkligen inte vill. Då drar vi nog också "Du behöver inte kramas"-kortet. Men ändå. Kan inte hjälpa att jag tycker att vissa saker jag läst är på gränsen till hysteri. 

 

201810231746167486


Jag påstår inte att det är idealt att bli tvingad till att kramas ifall man inte har lust. Det är säkert inte bra heller. Men kan vi ta en stund att tänka på hur det påverkar mitt barns självkänsla då? Att flera gånger bli avvisad och dessutom av andras mammor (det har faktiskt aldrig hänt sig att det varit en pappa i en sån situation) Jag tror att det jag irriterar mig mest på är föräldrarnas sätt att ingripa i situationen. Kanske stenen i magen inte skulle kännas så stor om barnen skulle få reda ut saken själva, så gott de kan. (Ser jag att mitt barn faktiskt försöker tvinga till sig en kram till den grad att någon annan faktiskt blir ledsen så ingriper givetvis jag själv, obviously) 

 
Och åter igen. Jag kan väl inte nog betona att detta är min syn på saken. Kanske skulle jag tycka annorlunda om jag hade ett kramvägrande barn. Så där är man ju som morsa, man vill allas bästa men ändå kan man inte så mycket åt det faktum att man alltid är litelite partisk. It is what it is. Och jag fortsätter att lugnt stå där, fast mitt hjärta värker. 

måndag 17 december 2018 - 07:40

Tankar kring uppfostran och barn på sociala medier

 

God morgon måndag. Elsie är på dagis och Alvar och jag chillar hemma. Eller ja, chill är det väl inte direkt med en som stoppar precis allt i munnen och konstant försöker rymma upp för trappan. Nu är han uppe i nytt steg-rekord, igår tog han TRE hela steg. Wow! Om cirka 2 veckor blir han ett helt år. Han är verkligen överallt nu och har börjat testa oss, han vet när han gör något han inte får och kollar över axeln och ler när man säger nej.

På tal om det så följer vi ingen speciell mall när det kommer till uppfostran. Flera gånger har jag hört och läst om när andra blivit frågade om tankar kring uppfostran och svaret "Ge barnet kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek så kommer folkvettet av sig själv" verkar vara återkommande, men så enkelt tror jag faktiskt inte det är. Jag vet heller inte riktigt hur jag ska uttrycka mina tankar kring fri uppfostran/nära föräldraskap eller vad det heter, men det är inget som mina nerver skulle klara av att följa till punkt och pricka iallafall. Är vi i en park och jag tycker vi har varit där tillräckligt länge så går vi, punkt. Varken mitt tålamod eller förstånd räcker till för att vänta på att Elsie ska ha "lekt klart". Jag tror definitivt barn behöver strikta regler och riktlinjer, i alla fall mina barn.

 

201812170730013030


Elsie är envis och endless när det kommer till många saker,
som säkert många andra treåringar också är. Om vi tar exemplet lekpark igen så tippar jag att vi lugnt skulle kunna stå och vänta på henne i 3-4 timmar. Samma sak med att klä på oss om vi ska nånstans, nu har det dock blivit mycket bättre än det var för ungefär ett år sedan då vi fick tvinga på kläderna och det tog ett år varje gång vi skulle nånstans, för att inte ens tala om när vi skulle tillbaks hem. Oh my... Liksom hela grejen med att man inte måste göra sånt som man inte vill. SÅ FUNKAR JU INTE DET RIKTIGA LIVET!

En annan sak jag ibland funderar på är barn på sociala medier, och det finns två saker jag alltid kommer tillbaks till:
1. Alla föräldrar tycker ju att just deras barn är bäst, vackrast och roligast och så vidare, men sällan tycker ju andra det. Jag tror inte att någon riktigt bryr sig i ens barn som vissa kanske tror. Såklart är det ju en annan sak om du är en kändis och har extremt många följare på sociala medier, men jag syftar på oss vanliga dödliga. Jag går ju inte omkring och tänker på andras barn så jag tror och hoppas ju att inte någon annan går omkring och är besatt av mina barn heller.
2. Om det är något jag strävar efter i mitt föräldraskap är det att mina barn inte ska ta sig själva på allt för stort allvar. Det om något är det som är fel med dagens samhälle, allt är så himla seriöst. Jag tänker på mig själv, hur skulle det kännas för mig om min mamma hade laddat upp bilder och roliga videoklipp av mig när jag var liten? Nå, inte skulle jag bry mig. Skulle nog skratta och tycka det var ganska roligt. Nu menar jag inte att jag vill att mina barn ska bli clowner som lever för att underhålla andra, men jag vill inte att de ska ta sig själva på så stort allvar att minsta lilla motgång är världens ände. Min önskan är att de ska växa upp till två självsäkra individer som tror på sig själva OCH kan bjuda på sig själva. Såna typer som skrattar när de faller med cykeln istället för att snabbt stiga upp och hoppas att ingen såg dem.

måndag 26 november 2018 - 20:29

Rör inte mitt barn, tack


Go kväll! Idag har vi haft en helt bra
dag. Min tur att ha Alvar i natt, han vaknade 01:20 och var vaken en stund men somnade sedan om, och sov till 08. Vi försov oss också till dagis, tänk att det kan vara den vägen ibland. Iväg kom vi oss i alla fall, Elsie lämnad och jag och Alvar hade en helt vanlig dag här hemma.

När vi hämtade Elsie kl 14 åkte vi direkt på café. Maräng åt Elsie och kanelbulle åt mamma, som vanligt. Och Alvar stackaren fick bara sitta och se på. Fast han var nog nöjd, han fick ju tugga på bilnycklarna så. All good. Sedan hem och laga mat och bla bla. Senare åkte vi till Citymarket med min mamma. Det hände en konstig sak där. Mamma och Alvar var i kassakön och jag och Elsie lite längre bort. En medelålders kvinna med utländskt ursprung gick förbi oss och smekte Elsie i ansiktet!? Utan att säga något? Och gick sedan bara vidare. Säkert menade hon väl (??) men min första instinkt var nog get your fucking hands off my child. Sedan berättade mamma att hon gjort samma med Alvar och hon blev också helt paff. Superkonstigt... Elsie tyckte också det var obehagligt. Jag skulle aldrig få för mig att bara gå fram och börja röra ett okänt barn. Är jag bara extremt finsk av mig nu och överdriver? Eller är det här faktiskt ett okej beteende? 

Nåja, anyway. Idag har jag varit ensam hela dagen, Misha kom just hem (klockan är 22) han var tvungen att ha en längre jobbdag idag då han hamnar att vara ledig imorgon. Då har jag nämligen min operation! Spännande. Lite tråkigt att man hamnar vara där så tidigt men. Näe nu måste nog söka mig mot sängen snart, så jag orkar upp imorgon! God natt!

201811262027270448

måndag 26 november 2018 - 07:05

Quotes by Elsie


Godmorgon måndag! Tänkte att jag inleder veckan med ​detta inlägg, kanske det piggar upp just din måndag. Det går inte att sticka under stolen  med att jag har ett exceptionellt finurligt barn. Ok är väl kanske lite partisk men. Hon är verkligen (oftast) så rolig och outsmartar mig varje dag och hon är TRE år gammal. Kommer inte ha en chans när hon är äldre. Hon är rolig utan att själv veta om det, på bästa vis alltså. Har senaste tiden börjat skriva ner våra konversationer. Här kommer några utvalda:

 

Jag: Aj min fot, undrar varför den är så sjuk?
Elsie: Kanske du är gammal och snart ska dö?

 

Elsie ropar från sitt rum:
Alvar! Kom hit! Jag har ett jobb åt dig!

 

Jag har Elsie i famnen och hon känner på min mage
Elsie: Oj oj, din mage bara växer. Snart kommer en ny bebis som heter syster!
(not happening)

 

201811252055390221


Jag duschar och Elsie står och ser på. Plötsligt

Elsie: Din pruppa e ganska brun.
*thanks :')*

Min mamma: Elsie vad hände med Snövit när hon bet i äpplet?
Elsie: Hennes tand gick av.

 

Elsie är gnällig.
Jag: Sluta stå där och gnäll!
Elsie: Jag står inte och gnäller, ser du inte att jag SITTER! ägd

 

201811252056271222

 

Alvar har feber, Elsie försöker ge ett chips åt honom
Jag: Stop! Bebisar får inte äta chips, dom kan bli sjuka.
Elsie: ...Men Alvar är ju redan sjuk? 

 

Jag: Elsie?!
Elsie från wc: "Jag kan int nu!!! Jag skiter!!

 

Hämtar Elsie på dagis men hon vill inte hem. Till sist tar jag Alvar i famnen och säger att
"Nu far jag och Alvar hem utan dig då, hejdå!"
Elsie överlycklig: HEJDÅ! *fortsätter leka*

 

201811252056047058

tisdag 23 oktober 2018 - 09:30

4 ytliga tankar i mitt huvud just nu


- Usch vad trött jag är idag. Alvar vaknade 04:30 och fast han sedan somnade om så kunde inte jag somna förrän typ 07 och blev sedan väckt 07:53.... BLÄÄÄ! Kan verkligen inte med ord beskriva hur mycket jag avskyr att vara trött. Skulle ha lust att sminka mig (och tro mig det skulle verkligen behövas också) men orkar inte. 

- Jag har verkligen inget tålamod med nånting som heter teknik och design. Får nåt feeeel på bloggdesignen. Har en mall i mitt huvud men blir så arg när det inte lyckas på första försöket! Dessutom ser det ju annorlunda ut i mobilen än på dator. Så när det är fint på en stor skärm ser det fult ut på den lilla. Önskar jag kunde sätta på mig en mössa som är kopplad till datorn och jag bara skulle behöva tänka på en design och den skulle uppenbara sig på skärmen... För att inte ens prata om alla problem jag har haft och har med telefon och dator. Ugh

- I dag tänker jag köpa lite sminkprodukter, en jacka och en mössa. Skriver ner det för att jag ska minnas. Hoppas inte M ser det här i jobbet. Han brukar fråga "Är den där ny?" Och jag brukar svara nej, och så är det bra så. Han är inte den mest uppmärksamma, på gott och ont haha.

- Många mammor hypear märkeskläder som Gugguu, Mini Rodini, Maxmorra o.s.v.... De tilltalar inte mig på något plan. Såklart de är fina, speciellt Gugguus ytterkläder, men verkligen inget speciellt i mina ögon. Inget jag skulle betala extra för eller sukta efter att få köpa till barnen. Nej, jag tycker nog fortfarande efter snart 4 år som mamma att good old Lindex och H&M har de finaste barnkläderna.

201810230921399327

 

tisdag 9 oktober 2018 - 05:14

Förlossningsberättelse - När Alvar föddes fel år

Ska skriva om båda mina förlossningar, jag börjar med Alvars eftersom den är i relativt färskt minne (lättare att gräva fram bilder hehe) Ett planerat kejsarsnitt är ju sällan lika dramatiskt som en spontan förlossning kan vara. Men förlossningen med Alvar kanske åtminstone har en liten touch av drama.

Alvar var beräknad att födas 3 januari 2018. När vi valde snittdatum hade vi bestämt att försöka vänta till januari så han inte skulle vara född så sent på året (mer om det i ett annat inlägg) Eftersom 1 januari är en röd dag och de hade möten (?) hela dagen 2 januari, så bokades snittet in 3.1. Vet inte riktigt hur vi kunde tro att han skulle hållas inne i magen ända tills det, och nu i efterhand har jag kunnat konstatera att jag nog hade en liiten känlsa av att det inte skulle gå. Vi hade senast varit inne till förlossningen senast 24.12 p.g.a. en blödning och då var jag öppen 2-3 cm.

27 december hade jag en riktig ångestdag. Med Elsie hade jag en sådan ångest nästan hela graviditeten men nu hade den smugit sig på ordentligt först mot slutet. Jag gick på stan på förmiddagen, på eftermiddagen ringde jag till vår rådgivningstant (hälsovårdare) och bölade att jag inte orkar mer nu. Det kändes som att jag hade försökt hålla mig samman hela graviditeten och nu kom alla negativa känslor jag skjutit undan på en gång. Som vanligt var hon helt perfekt och vi fick komma in till henne kl 15:00 samma dag.
Väl där så grät jag och hade så jobbigt med att jag kände mig så kluven. Ville orka ända till januari, för det kändes verkligen som att jag var pressad till det men jag kände ändå att jag orkar inte en enda dag till, ungen måste ut. Hon sa direkt att SKIT I DET, det är bara ett datum. Sedan ringde hon till förlossningen och sade att jag mår dåligt, har planerat snitt och undrade ifall de skulle kunna snitta lite tidigare. Ok var svaret, men klockan var redan nästan 16 så i fall jag ännu mådde lika skit nästa morgon skulle vi höra av oss, komma in och planera vidare då.
Ännu innan vi åkte hem skulle hon känna på magen och lyssna på hjärtljuden och då gjorde det riktigt ont, liksom rev till i hela magen och jag började frysa och skaka. Då sa hon till oss "Ja, man skulle ju aldrig få säga så här för då blir folk så besvikna om det inte händer något. Men jag undrar nog om ni hamnar åka in i natt ändå."

 

201810081839388565

 

Vi åkte hem och Misha åkte sedan till hans mamma med Elsie, och jag stannade hemma och lyssnade på min favoritmusik (Ville Valo och HIM) och fick en helt konstig kick med energi från ingenstans. Minns ännu hur i obalans jag var den dagen och nu när jag tänker tillbaks var det nästan obehagligt! Senare gick jag och lade mig runt 23 som vanligt. Lite före kl. 02 vände jag mig i sängen och då blev det blött, vattnet hade gått! Minns att det kändes varmt och obehagligt och typ som att ett huvud snart skulle ramla ut eller nånting. Haha alltså nä, vilken chock samtidigt som jag tänkte typ "Jaha, jag visste väl att det skulle gå såhär." Misha hade somnat på soffan framför TV:n på nedre våningen och vi hade såklart inte packat någon BB-väska, så tog en plastpåse och kastade in lite saker i all hast. Jag gick till bilen och väntade, hade skickat meddelande åt både mamma och Mira (Mishas syster) och båda svarade direkt. Kände bara att nu måste vi snabbt iväg så det fick bli mamma som kom, eftersom de bor mycket närmare. Tyckte det tog så jävla länge för alla och ville bara iväg.

 

201810081844379828

 


När mamma hade kommit (Elsie vaknade inte alls som tur!)  och vi äntligen började köra mot Karleby  var det ju kaos rakt igenom, snön yrde ner och vägen var helt oplogad.Tydligen var långljusen riktade fel så man såg ingenting! Inga lampor fanns längs vägen eller så var dom inte tända och det var superhalt. Vi körde i 60 hela tiden och vägen som normalt tar 30 minuter att köra tog nästan en timme! Hade ont och var sååå stressad. Ringde i något skede in till BB och berättade att vi har planerat snitt men att vattnet hade gått och jag hade ont som fan. Barnmorskan sade att det borde nog ändå vara lugnt eftersom "ingen har kommit ut den vägen innan", så det borde ta ganska lång tid trots att vattnet gått, menade hon. Men att vi skulle ringa ambulans om det känns så. Jag bara ....VADÅ? KÄNNS HUR? Hur ska jag kunna veta, jag hade förberett mig NOLL på en vaginal förlossning. Jag vet inget om värkar, hur långt eller kort det ska vara mellan dem eller hur de ska kännas eller vad som betyder vad. Sist jag hörde om något sånt var på förberedelsekursen med Elsie. Jag minns att jag tänkte på hur i helvete någon kan göra detta frivilligt, FLERA GÅNGER, och att det ännu ska bli värre än såhär. AJ!

Nåja, fram kom vi tack och lov med Alvar fortfarande i magen. Snabbt in via akuten och med rullstol till förlossningen. Där var det luuugnt och en barnmorska tog luuugnt emot oss. Hade glömt rdg-kortet i bilen så Misha fick springa efter det under tiden jag blev undersökt. Minns att hon pratade något om att bilbänken säkert är helt blöt och jag funderade om den här människan var totalt galen som trodde att jag gav fan i någon bilbänk just nu.

 

201810081852233730

Casual bild av vädret när man håller på att föda barn i bilen


5-6 cm öppen var jag och "Här trycker det på ordentligt" ...NO SHIT YOU DON'T SAY... Efter det gick det snabbt. Blev flyttad till ett annat rum och dit kom även Misha efter en stund, andfådd och hade såklart tappat bort sig på vägen tillbaks. Läkaren kom och presenterade sig, berättade vad som skulle hända nu. Jag bara jaaaja vet du det här har jag gjort förr! I ett skede kom en till barnmorska in. Jag sade att jag måste på wc annars skiter jag ner mig men det fick jag inte, för det var inte bajs utan Alluboy och då kommer nog killen ut i wc-byttan sade dom. Bråttom var de ju som sagt och i ett skede låg jag på sidan och hade en värk, Misha drog på stödstrumpor åt mig samtidigt som en barnmorska lade kanyl och den andra kateter ???? Vilken cirkus haha. Fan vad arg jag var. En barnmorska tog fram armband åt Alvar och frågade om vi ska få en flicka eller pojke, ska hon ta ett rosa eller blått? Och jag blev så irriterad, vilken världslig sak att tänka på där och då. Jepp, jag hanterar smärta väldigt, väldigt dåligt. Jag blir arg, kniper fast ögonen och skriiiker rakt ut. Sedan rullades jag iväg till operationssalen.

 

201810081902328438

My kind of guy, no matter what, always time for a selfie

När jag blir nervös pratar jag hela tiden och vill också att någon pratar med mig om precis vad som helst. Under båda förlossningarna har jag i princip BETT att skötaren som satt med mig vid huvudet ska prata om typ vädret. Vi satt och gissade på vikt och längd, Misha tippade iallafall rätt med längden (Han gissade på 53 cm och Alvar var 52,5) Precis som med Elsie så knep jag ihop ögonen och blundade hela snittet tills babyn var ute och efter det bad jag direkt om så hög dos lugnande som möjligt ???? Allt gick bra, och under båda snitten har inte känt vare sig smärta eller att någon gräver runt i min mage. Tycker det värsta är att du måste ligga stilla och kan inte röra på dig. Men det går ju så fort ändå och tycker att den knappa timmen man är inne i salen går snabbt.

Alvar skrek direkt och innan han kom gissade vi på födelsevikt, barnmorskan fuskade och tippade först när hon hade sett honom och gissade rätt, nästan exakt 4 kilo var han! 4075 gram. Det första Misha sa när han såg Alvar var att han har mycket hår. Fick se honom och sedan fick Misha ta med sig honom så länge jag blev ihop sydd. När jag sedan rullades till dem så hörde jag Alvar på låååånga vägar, Misha hade honom hud mot hud under tröjan och Alvar var asförbannad för där fanns inget att suga på.

 

Vi fick ett "mellanlandningsrum" innan vi blev flyttade till BB, Misha och Alvar somnade såklart direkt (karar...) och jag låg vaken för det var någon maskin som surrade så jag kunde inte sova (HAHA some things don't change no matter what) Det var så kul när vår rådgivningstant ringde 08 och frågade hur jag mår, och jag fick berätta att han är här nu! Hon fick sig ett gott skratt.

Överlag är jag mycket nöjd med mina kejsarsnitt. Tycker det är ett helt fantastiskt sätt att få föda barn på ifall man som i mitt fall faktiskt inte vill föda vaginalt. Hade Alvar inte velat ut tidigare är jag säker på att det skulle ha varit lugnt och behagligt (så behaglig som nu en förlossning nu kan bli, let's be honest) som med Elsie.

Alvar föddes sist och slutligen den 28 december 2017 <3 

 

201810081909388466

201810090511558876

201810090512346092