Visa alla inlägg skrivna januari 2019

onsdag 30 januari 2019 - 19:27

Riders on the storm

 

God kväll på er. Ni som tittar in hit dagligen kanske märker att det går lite... trögt med bloggandet just nu. Livet går upp och ner och ibland går allt helt enkelt fel. Har haft några lite sämre dagar nu för att vara ärlig. Det här måste vara det absolut jobbigaste med att blogga, när man vill skriva av sig men det som tynger en är sånt som inte hör hemma i en blogg för vem som helst att läsa. Dessutom h-a-t-a-r jag själv kryptiska inlägg där skribenten säger A men inte B. Finns det något mer irriterande? Och nu sitter jag här och gör samma sak själv

 

Familjefotografering4 1


Jag tycker det är så otroligt jobbigt att do the right thing och ta tag i saker, hatar förändring helt enkelt, tänk om jag gör fel och allt bara blir sämre? Jag väntar alltid mycket hellre ut stormar och hoppas på att allt ska återgå till det normala igen så fort som möjligt. Men då tenderar ju livet att snurra runt i samma onda cirkel och allt händer om och om igen. I vissa blogginlägg jag skrivit får man ju intrycket om att jag är en självsäker besserwisser med allt på klart, men det är bara halva sanningen. 
Äh! Jag återkommer när jag har något vettigt att komma med. (= aldrig :'D)

 

 

 

söndag 27 januari 2019 - 19:10

Helgens bravader

 

NÅ HEJ. Idag är det söndag igen och här sitter jag. Har precis nattat barnen och väntar på att Elsie ska somna, hon ligger just nu i sin säng och sjunger/kollar i böcker. Alvar somnade bums, tidigare än vanligt för stackaren är sist ut med att blir smittad av den här arma förkylningen som tog oss en efter en. Han har varit riktigt missnöjd hela kvällen. (nåja, Alvar vaknade till innan jag ens hann publicera det här inlägget, haha :'()

201901271847207895

Igår hade min kusin födelsedagsfest, så då befann jag mig såklart på plats, blodsband and all that. Varför är det alltid så, att när man har höga förväntningar och är supertaggad på något så blir det halvdant på sin höjd... Men när man knappt orkar ta sig iväg och har NOLL förväntningar har man så otroligt roligt? Så gick det igår alltså, som det sistnämnda. Skrattade så tårarna rann och käkarna ömmade (åt heltöntiga saker förstås) och tog taxi hem alltför sent.

201901271859444083

 

Min kusins fästman Björn insisterade på att ta bilder till bloggen. Den helt bästa tidpunkten för det är kanske inte 02:30, det här är typ den tydligaste bilden av dom alla haha. Tack ändå Björn!

201901271904203431

 

Tidigare på lördagen åkte vi med bilen ut på isen (grej man gör här i Finland på vintrarna) och på vägen hem när vi körde på en smal skogsväg mötte vi en stor bil som i princip tvingade oss att köra ner i diket medans den andra föraren själv bara körde vidare. *valfritt svärord* Vi fastnade ordentligt och kom inte loss, men som tur stannade många snälla människor och hjälpte oss. Så snälla verkligen.

 


Och ja, det var väl ungefär det mest väsentliga från denna helg! Imorgon börjar vardagen igen, Elsie var hemma från dagis heeela den här långa veckan. Det märks verkligen på henne hur understimulerad hon är nu, när vi knappt kunnat vistas utomhus heller. Så det ska bli skönt med rutiner igen, för oss alla. 

torsdag 24 januari 2019 - 10:38

Grinchen och dikten

 

Ifall någon har missat det så cirkulerar det en dikt på sociala medier just nu. Vet inte hur många gånger jag har sett den, kanske några gånger för mycket. Jag har i alla fall inte repostat den (före nu haha) för ja, den tilltalade helt enkelt inte min svarta själ. Ska utveckla lite, men här kommer en del av dikten för dig som ännu inte läst den:

 

 

 

...There is a last time for everything.
There will come a time when you will feed your baby for the very last time.

They will fall asleep on you after a long day,
and it will be the last time you ever hold your sleeping child.

One day you will carry them on your hip then set them down,
and never pick them up that way again.

You will scrub their hair in the bath one night,
and from that day on they will want to bathe alone.

They will hold your hand to cross the road,
then never reach for it again.

They will creep into your room at midnight for cuddles,
and it will be the last night you ever wake to this.

One afternoon you will sing “the wheels on the bus” and do all the actions,
then never sing them that song again.

They will kiss you goodbye at the school gate,
the next day they will ask to walk to the gate alone.

You will read a final bedtime story and wipe your last dirty face.
They will run to you with arms raised for the very last time.

The thing is, you won’t even know it’s the last time.
Until there are no more times.

And even then, it will take you a while to realize.

So while you are living in these times, remember there are only so many of them
and when they are gone, you will yearn for just one more day of them.

 

 

Alltså suck känner jag bara. MÅSTE det vara så dramatiskt? Kalla mig för mammaversionen av Grinchen men jag kan med handen på hjärtat säga att jag tycker det är så otroligt skönt att barnen blir äldre. Elsie fyller 4 år i sommar och jag skulle aldrig vilja hoppa tillbaks i tiden. Tycker det är så roligt att ha ett lite "äldre" barn och ser så fram emot allt skoj vi ska ha tillsammans i lifvet. Det känns som att det bara blir bättre, roligare och helt enkelt bara MER för varje dag som går. Ok, om Elsie eller Alvar (mot förmodan!!!) skulle råka styra in på helt fel väg i livet skulle jag uppenbarligen önska oss tillbaks till bebistiden igen då våra största bekymmer var hårda magar och lite eksem i knävecken.

 

201901240953333482

 

Jag är ju trots allt inte 100% gjord av sten så såklart, nånstans långt inne i mitt hjärta av is sticker det ju till lite men ändå... Blir mest sur. Är det inte det här som är charmen med att leva, att inte riktigt veta? Att när en era tar slut så börjar en ny? Och det behöver det ju nödvändigtvis inte heller göra, helt. För vet ni vad gott folk, ifall jag mådde dåligt så sov jag bredvid min mamma eller pappa i deras säng ännu långt in i sena tonåren, och någon enstaka natt ännu som 20-åring. Ifall jag var ledsen åkte vi ofta på långa bilturer runt stan och bara lyssnade på musik eller pratade. Trots att jag blev äldre så sökte jag ofta mig till nå, främst mamma, ifall något sket sig. Mitt skitiga ansikte fick jag nog torka själv men kramarna och kvalitetstiden tog inte slut, trots att jag inte längre var 5. Sådan relation hoppas jag på att få ha med mina barn också. Tänk vilket privilegium att ha barn som FÅR växa upp och bli stora och LEVA! Det är faktiskt inte alla som får det. Jag grät när Elsie började dagis, kommer säkerligen gråta lika mycket varje gång barnen tar ett nytt litet steg mot ett självständigt liv. Men väljer ändå att glädjas och se det som en positiv grej. Yes! Det är ju så här det ska vara!

 

Givetvis finns det dagar när jag är extra blödig och ältar bara om all tid som har gått och aldrig kommer tillbaks, men jag måste säga att jag sakta men säkert börjar tappa nerverna på allt tjat precis överallt om att "ta tillvara på tiden" och "vara närvarande i ögonblicket". Att närvara till den grad det tjatas om idag är ju inte ens mänskligt möjligt. Det bidrar ju bara till en extrem ångest. Shit, shit, shit, missade jag något nu? Får inte missa livet, måste vara närvarande, måste ta in allt, måste minnas, måste ta tillvara på alla nanosekunder som är mig givna. Nu kommer jag in på sidospår känner jag, men när slutade det liksom att vara okej att bara flyta med och vara? När ett ögonblick inträffar som det är värt att vara in the moment för, så sker det naturligt utan att du behöver pressa dig till det.

Och ibland är det faktiskt skönt att göra något för sista gången. Ta det från en som bytte FYRA bajsblöjor igår.

tisdag 22 januari 2019 - 11:35

5 saker som stör mig här och nu

 

Bloggtorka!

Jag har råkat ut för värsta bloggtorkan. Eller ja, har idéer som snurrar runt runt i huvudet men får liksom inte nappat tag i EN. Lite som de flygande nycklarna i Harry Potter (Harry Potter 4 life <3) Min blogg suger verkligen just nu. Ni får mycket gärna ge tips på vad jag kan skriva om.

 

Barnen är sjuka!

Det började med att Misha var förkyld för några veckor sedan, sedan var det min tur och i söndags blev Elsie sjuk. I morse verkade Alvar också lite krasslig, blä. I teorin prickade de ju in bra dagar att bli sjuka på, det är ju så kallt så vi skulle knappast vistas utomhus ändå. Men åh vad det suger. Elsie har värsta slemhostan och rosslar som jag vet inte vad. Jag vet att hon inte kan något åt det och det är såklart henne det är tyngst för, men nog är det jobbigt att vara fast här hemma hela dagarna (och nätterna!) och lyssna på det. (Fast för att vara helt ärlig så verkar Elsie inte ens bry sig om att hon är sjuk, hon tycker att hostmedicinen smakar så gott, är pigg och vägrar sova, allt som vanligt m.a.o...)

 

201901221103160479

Träningssvacka!

Har inte gymmat på flera veckor, det har högst blivit någon enstaka länk här och där. Jag vill så pröva på ett nytt gym men jag vågar bara inte. Alltså jag vet inte vad det är med mig. Får rysningar av att tänka på ett nytt gym och att inte riktigt veta var alla saker ligger o.s.v. Typ att vara helt PUMPED för att köra en övning, går helt självsäker fram till en skivstång med pepp-musik på högsta volym i öronen bara för att inte få upp skivstångslåset. Så står man där flera minuter och lirkar och känner blickarna bränna i ryggen, tills man låtsas ta ett viktigt telefonsamtal och går iväg. Jaja, man=jag. Finne ända in i benmärgen, dör hellre än ber om hjälp. 

 

 

Tråkigt!

Känns inte riktigt som att vi har något att se fram emot just nu, har faktiskt funderat lite på att åka på någon resa med familjen. Men det är bara i planeringsskedet ännu, Alvar är så pass liten att han inte skulle ha någon nytta av resan och kräver ännu en hel persons fulla uppmärksamhet. Så får se. Hoppas på att slippa till Tallinn igen med Misha på våren i alla fall, precis som i fjol! Har heller ingen aning om när Alvar kan börja dagis. Han är i kö för en plats till Elsies dagis, och ingen kan säga om han får en plats nästa vecka eller i augusti. Så även på den fronten känns det som att vi ligger i nån slags limbo. Surt! 

201901221120491422

Fotoproblem!

Foto- samt redigeringsintresset har hängt med sedan 2004, men har inget intresse av naturfotografering eller konstfotografering, barnen har inget intresse av att vara med på bild (förutom Elsie ibland) och allra minst Misha. Så då blir det ju oftast jag som står framför OCH bakom kameran. Nu när ljuset återvänt är det roligt att ta bilder igen men tiden finns helt enkelt inte de flesta dagarna. Skulle dessutom gärna investera i en ny kamera eller åtminstone ett lite bättre objektiv. Det som stör mig mest är ändå att missa en fin dag och chansen för bra bilder, speciellt nu när vi inte ens kommer oss ut på gården. Att gå miste om det efterlängtade ljuset helt enkelt

fredag 18 januari 2019 - 08:34

Förlossningsberättelse - Elsie

 

Jag har ju skrivit om när Alvar föddes, så det känns ju bara rättvist att också skriva om hur det var när Elsie föddes. Det börjar ju vara en stund sedan, snart 4 (!!) år. Jag ska försöka färska upp minnet och göra mitt bästa för att komma ihåg så mycket som möjligt.

 

201901181036496235

 

Det var en fredag morgon i juli som vi skulle befinna oss på förlossningen i Karleby tidigt på morgonen. Det hade varit en kall sommar, endast en supervarm vecka hade vi haft, men den var förbi och den här morgonen var iskall. Jag hade ju mått dåligt sedan länge tillbaks i graviditeten, och inte för att jag tror att någon förstföderska riktigt kan greppa vad som komma skall, men för mig var verklighetsförankringen nog ännu snäppet längre bort. 

 


Mishas bästa vän och även min kompis C skulle flytta till Portugal samma dag Elsie föddes, och han satt på med oss till Karleby. Därifrån skulle han sedan ta bussen vidare mot flyget. Det var en så surrealistisk stämning i bilen, vi har umgåtts sedan högstadiet (Misha och C mest såklart) och det var så tydligt under den här bilresan att nu, tar våra liv två helt olika vändningar.

 

 

201901180938048099

201901180931082813

Hela den här morgonen minns jag bara vagt, vi släppte av C vid busstationen och körde själva vidare mot sjukhuset. Kommer ihåg när vi gick från bilen till huvudentrén, det kändes väldigt skumt. Lite pirrigt, men inget mer än så. Ingen förväntan eller rädsla, kanske jag med avsikt ansträngde mig för att inte känna efter så mycket för att inte bli alltför nervös. När vi kommit fram till förlossningen fick vi sitta och vänta en stund. Misha var på dåligt humör för han var så trött och hungrig, han hade inte hunnit äta på morgonen då vi haft så bråttom iväg så han fick lite morgonmål där, haha. Som sagt, tror ingen av oss riktigt förstod att vi faktiskt skulle bli föräldrar nu. 
201901180944180257

HAHAHAHA! Jag dör. Taggad blivande pappa

 

Efter en stund tog i alla fall vår barnmorska emot oss. Jag tyckte hon kändes väldigt varm, men på nått sätt ändå sådär... Hur ska jag förklara, fake? Alltså inte på ett jättedåligt sätt, hon bemötte oss väl men det var ändå så där sjukhusigt som jag hatar, att det skiner igenom att personen är en vårdare och "vårdarpersonligheten" är prima, men efter att arbetsdagen är klar kommer inte personen ens komma ihåg ditt namn. Oj, det var kanske inte så bra förklarat, men kanske någon förstår vad jag menar. Det kändes i alla fall som att de hade läst in sig på mitt "fall" och hur nere jag var och ansträngde sig extra mycket för att skapa en lugn och positiv stämning kring hela förlossningen. Och det lyckades de verkligen med, jag har inget att klaga på med själva förlossningen! Tiden på BB däremot... Men det tar vi i ett annat inlägg.

 

201901180946441669

 

Det är så tydligt att jag var helt borta, kunde inte orientera mig fram ö.h.t. och hade ingen aning om hur förlossningen eller BB var uppbyggt och hittade knappt till vårt rum, till hissen eller till matsalen under hela vistelsen, trots att vi var där i sammanlagt över en vecka. Har en massa minnesluckor och det är också otypiskt mig, brukar minnas tid och rum till punkt och pricka. Med Alvar hade jag allt på klart och visste precis var jag var hela tiden. Fick en hel del lugnande med Elsie så det är antagligen därför. Under BB-tiden med Alvar tror jag att jag fick lugnande en gång och det var efter att han hade fötts på operationsbordet när jag bad om det.

 

201901180950425979

201901180951499871

 

Vi fick byta om till sjukhuskläder i ett rum, i något skede kom någon och satte in en kateter. Här igen, vet att det hände men har inget minne om det var en eller flera personer i rummet eller hur de såg ut. Det gjorde i alla fall jätteont och var lugnt det värsta under hela förlossningen. Efter en stund gick vi iväg, jag tror att jag gick själv men är inte helt säker (!) Sedan fick jag hoppa upp på bordet, fick bedövning och snittet påbörjades. Jag blundade hela tiden som jag alltid gör när jag är nervös och rädd. För nervös hade jag nog hunnit bli vid det här laget. Tyckte nog det var lite obehagligt, men tänkte bara att det snart är över och jag har ju faktiskt inget val, babyn måste ut. Jag kände absolut ingenting, hade hört att trots att man inte känner smärta kan man känna att någon liksom gräver runt i ens mage. Men inget sånt. Förutom när de tryckte och drog ut henne, då fick jag lite tungt att andas.

 

201901180958478561

 

Och så föddes hon, klockan 08:30 den 10 juli 2015. <3

 

Det ser så känslosamt och fint ut på alla bilder, men sanningen är att jag pressade fram gråt och tvingade mig själv att gråta, för det är ju så du ska göra när ditt barn föds. Så gör dom ju i alla filmer. Jag kände mest en stor lättnad över att graviditeten äntligen var över. Frågade fleeera gånger "Mår hon bra? Är hon okej?" Och det var hon ju. Kommer inte ihåg hennes exakta apgar-poäng men de var riktigt bra. 9/9/8 eller något sådant. Minns att barnmorskan sade att Elsie inte var så liten fast hon föddes "för tidigt" alltså i vecka 38+4. Min gissning är ändå att jag skulle ha gått över tiden ända till början av augusti ifall vi hade väntat ut henne.

 

201901181002487707

 

I pappas famn ❤ Elsie mätte in på 3420 gram och 49,5 cm

 

Jag syddes ihop och allt hade gått bra. Efteråt flyttades jag till uppvaket, som var tomt och det betydde att Misha och Elsie också fick komma dit en stund. Elsie fick försöka amma första gången men det gick inte, så i förlossningsepikrisen står det "Ensi-imetys: Epäonnistunut" Haha, brutalt. Misslyckat från första stund även till pappers.

 

201901181017384941

 

Efter att jag återfått känseln i benen rullades jag till Misha och Elsie som väntade på mig i ett familjerum. Hela förlossningen var väldigt odramatisk, som det ju ofta är vid planerade snitt. Men så fin ändå. Under omständigheterna gick det väldigt bra, jag var nere i en djup depression och hade nog dragit med mig Misha halvvägs också, så ingen av oss var i rätt state of mind för en förlossning fylld med glädjetårar. Huvudsaken för mig var och är att allt gick bra och att Elsie föddes tryggt.

 

201901181024258739

 

Efter några dagar vände det dock och allt blev svart och tungt. Alla de här bilderna från barnavdelningen ger mig en så extrem ångest så ni anar inte. Fy fan. Vi hade tur och allt redde upp sig med tiden, men ändå, minnet av den där känslan av maktlöshet kommer säkert att följa med mig resten av livet. Men mer om det senare...

 

201901181027032250

 

Så gick det till när den här filuren kom till världen. Vaikeuksien kautta voittoon. Titta vad vi fick, så värt allting ❤

torsdag 17 januari 2019 - 19:29

My day


Tänkte riva till med ett my day-inlägg, jag tycker det är så roligt att läsa andras. Och den här dagen har faktiskt bara varit upp till kanske 95% så som våra dagar annars brukar vara, whoa. Främst för att vi vaknade senare än vanligt. Håll i hatten!


09:00: Misha väcker mig när han ska iväg till jobbet. Undrar om någon av barnen har vaknat under natten för jag har själv inte hört något, och det har inte han heller. (förutom lite snyft i sömnen av Elsie i något skede) Whaat...

09:24 Elsie vaknar och informerar mig om att det är morgon. Gör morgonmål till oss. Yoghurt, vatten och kaffe åt mig och Elsie vill ha ett knäckebröd med skinka

09:30 Elsie är arg för att det är ett hål på skinkskivan

09:45 Börjar undra om Alvar ens lever längre då han inte vaknat ännu... Går upp och kollar och han sitter i sin säng yrvaken. Ger honom en flaska mjölk, tar upp honom och han äter ett bröd.





10-11
Är vi bara hemma, ser på TV, dricker kaffe, leker och sånt.

11:00 Klär vi på oss och åker in till stan en sväng. Jag brukar annars alltid spara sånt tills eftermiddagen, Alvar brukar somna till dagsvilan 11-11:30 tiden, men när vi nu vaknade så sent idag, så blev det senare (no shit) Så, vi åker iväg. Det går relativt smidigt idag, ofta är det världens fight att ta på sig ytterkläderna, men ibland har man flyt!


... men först var vi tvungna att vänta, Elsie fick nämligen ett viktigt samtal till sin prinsesstelefon.



11-11:30
Vi kör några varv runt staden innan vi hittar en parkeringsplats (Haha "vi" nå JAG) och går sedan in till KappAhl och Lindex. Köper byxor åt Alvar och en tröja åt Elsie. Sedan tillbaks hem.


När man har ett barn som vägrar gå med skor



11:45
Alvar äter lunch och sedan somnar han i vagnen. Senaste veckorna har han börjat sova inomhus för att det är så jävla mycket ljud på gården när en av grannarna byter tak och en annan granne har två monster till hundar som skäller, skäller och skäller lite till.

12:00 Jag och Elsie äter lunch, tortillas. Sedan evakuerar vi upp till andra våningen var vi hålls tills Alvar har vaknat. Elsie spelat på sin Kurio-tab och jag sitter på datorn.



14:00 Vi har kanske liiite för mycket ljud på vinden och Alvar vaknar. Han dricker mjölk och jag dricker dagens andra kaffekopp. Elsie äter en pepparkaka.

14-16 Chill hemma. Släpper ut Elsie på gården en stund (haha) och efter en stund får jag inte ögonen på henne. Hon brukar nog alltid hållas på gården men när jag ropat på henne 10 gånger utan att få ett svar får jag både panik och blir arg. Jag VET ju att hon bara bråkar med mig och sitter någonstans bakom ett hörn och skrattar, men en liten del av en tänker ju alltid det värsta. Springer ut halvt i panik och skriker ELSIE, ELSIE och till sist kommer hon ju fram. Hon hade bara gått över till grannens gård. Voi arma barn....

16:00 Misha meddelar att han kommer hem lite senare idag, och ingen mat finns i kylskåpet. Ger Alvar middag i burkformat och sedan är det bara att packa ner barnen i bilen och åka till affären. 9,9/10 gånger handlar vi vid Sale, som är vår närbutik men nu åkte vi till K-Supermarket.

16:45 Hemma, jag och Elsie äter varsin sallad. Elsie var som väntat bara intresserad av taco-chipsen i sin sallad så hon får en tortilla som lämnat kvar från lunchen istället.

17:30 Misha kommer hem från jobbet, äter och börjar sedan med ett projekt, fixa en karm till en dörr.

18:30 Misha springer upp för att hämta något och Alvar följer efter, han hinner upp 3 trappsteg innan jag ser att han tittar uppåt, tappar balansen, faller och gör en kullerbytta bakåt!!! Mitt hjärta stannade och jag var säker på att han var död. Men tydligen var det inte så farligt, han landade tack och lov med huvudet på ett par ganska mjuka skor. Ifall pappa är hemma så vill Alvar alltid bli tröstad av honom, så han gråter och snyftar i Mishas famn en stund.

19-20 Mormor och morfar kommer hit en sväng. Misha snickrar på med sitt. Barnen äter kvällsmål. Elsie frågar efter en riskaka och vatten.

20:02 Elsie är arg för att jag lade hennes vattenglas på fel bord.

20:10 Misha lägger Alvar och jag beger mig ut på en länk i snöyran. 6 km blev det ikväll, gick ganska segt men lyssnade på HCSS hela vägen, det hjälpte lite.

20:45 Nattar Elsie, hon läser tre böcker för mig. Hennes nya grej är att hon vill "läsa" de böcker hon kan utantill för oss, så gulligt. Utöver det så är nattningarna... utdragna just nu. Fattar inte, fast Elsie är supertrött så tar det jättelänge för henne att komma till ro. Efter att vi gått igenom hela rumban (kissa 68 gånger, dricka vatten, täcket är snett, kudden är fel....) ligger hon och pratar och sjunger för sig själv upp till en timme innan hon slocknar. Suck...



Den här ungen ändå. Så fantastisk på alla sätt och vis. 


21:25
Har duschat och ska äta kvällsmål. Elsie sjunger fortfarande på sitt rum och vi ska väl börja se en film, om inte Misha har tänkt spela dator. I alla fall så väntar någon enstaka timme egentid innan det är dags att sova. Ekorrhjulet snurrar vidare imorgon!

onsdag 16 januari 2019 - 09:02

10 år och ett helt liv

 

Ingen har väl missat att det cirkulerar en #10yearschallenge på sociala medier just nu. Av någon anledning råkar jag själv ha en massa bilder från just år 2009, kanske för att jag då var 16-17 år och inte hade något bättre för mig än att fota allt jag gjorde? Haha. Eller så kanske det bara hände väldigt mycket det året. Eventuellt en mix av båda.

 

201901160820407293

Spider eyes på balkongen. 

Jag tycker det är så roligt att jag dokumenterat så pass flitigt som jag gjort sedan jag fick min första kamera typ... 2004. Har bilder på nästan allt. På gott och ont, vissa bilder kunde jag gott och väl radera, men ändå ligger de kvar på min portabla hårddisk år efter år. Undrar varför det är så? Det känns kanske lite som att ifall jag raderar bilderna försvinner mina minnen. Eller vem vet, kanske jag behöver bilderna ännu en vacker dag? Kanske någon frågar efter dem? Äh, inte vet jag.

 

201901160831284014

Jag och Angelica som alltid fick mig att skratta tills jag nästan dog.

2009 verkade i alla fall ha varit ett år då jag umgicks med vänner nästan dygnets alla timmar. Jag bodde i Vasa p.g.a. skola men sommaren spenderade jag i Jakobstad. 95% av människorna på alla bilder i mina mappar har jag ingen kontakt med längre sedan många år tillbaks. Tänk att det är så, livet. Någon som var så viktig för dig finns kanske inte kvar i ditt liv bara något år senare och allt ni gjorde som var så stort då, känns helt avlägset. Som ett helt annat liv. *Kent-låt i bakgrunden*

 

 

201901160836299861Pinfärsk sjuttonåring. 

Det sög verkligen att vara tonåring men ibland saknar jag friheten. Att kunna skylla ifrån sig när man fuckat upp. Att bokstavligen leva som om morgondagen inte fanns, för det var precis det jag gjorde på den tiden. Att det fanns en framtid och ett liv efter tonåren gick inte att ta in. Det ända som hade någon betydelse var här och nu och varje dag hade potential för att bli livets största äventyr. Nu förskönar jag ju, för i verkligheten var de allra flesta dagar som inte var en fest, helt vanliga onsdagar då man låg hemma i soffan efter skolan, åt mikroköttbullar och tittade på Friends för att få tiden att gå, i väntan på att äntligen få bli vuxen.

måndag 14 januari 2019 - 11:35

Senaste dagarna genom telefonen


I lördags var vi som sagt på familjefotografering. Passade på att ta en bild på mig och Ellu innan vi åkte iväg. Ska visa er fler bilder snart!



Första gången på isen för Elsie! Vi hade köpt såna där "skridskor" som man bara fäster under vanliga vinterskor, men de var under all kritik. UNDERKÄNT. Ifall någon vill köpa dem av mig för typ 5€ så får man. Ikväll ska vi åka och köpa ordentliga skridskor åt henne.



Som sagt har jag aldrig varit en vindrickare, tills vi köpte hem det här förra veckan! Jag frågade efter ett vin som inte smakar vin, och kvinnan vid Alko rekommenderade det här. "Ungdomar brukar gilla det..." SOLD.



Helt otroligt, var tvungen att ta en bild. Tvättat två maskiner med barnkläder och det här är resultatet, inte ett enda matchande strumppar. Hur är det möjligt?!



Det har blivit en hel del soffhäng (och skärmtid...) nu när jag inte riktigt varit på topp. Alvars favoritsyssla just nu, dra i banden så rullgardinen åker upp och ner. Och hur fin är inte Elsie här ❤



Från dopet på trettondagen. Alvar ser så fierce ut på den här bilden, haha.

lördag 12 januari 2019 - 18:45

Förkylning och familjefotografering

 

God kväll! Här ekar det tomt, orsaken är enkel - Misha smittade ner mig med sin vedervärdiga man flu. USCH vad slut jag har varit de senaste dagarna. När Misha var sjuk förra helgen gick jag irriterat runt och yttrade mig om att "Kom igen, du är ju inte ens sjuk, du har bara lite flunssa!" Haha, karma is a bitch och så vidare. I många långa år har jag varit förkyld två gånger om året och dessa två gånger har alltid infallit i juni/juli, en s.k. kesäflunssa och sedan i november. Jag var superförkyld hela november ifjol också så hade inte förväntat mig en flunssa förrän på sommaren... Nå väl.

 

Familjefotografering1 2

 

 

Idag drog jag ändå upp snoret (bokstavligen) och begav mig ut i naturen tillsammans med resten av familjen för att möta upp Michelle! Hon undrade tidigare i veckan ifall vi ville ställa upp på en familjefotografering och jag var inte sen med att tacka JA, hehe. Fick flera bilder redan ikväll, och ååååh, så fina dom är. Här är en liten smygtitt på en av bilderna. T.o.m. Misha som annars är väldigt skeptisk till allting älskar bilderna. Så fina, verkligen. ❤