söndag 24 februari 2019 - 12:59

Lat familj i simhallen

 

Denna helg lider mot sitt slut och nästa vecka är det sportlov, men det har ju egentligen noll inverkan på vårt liv. Eventuellt lite extra jobb eftersom att Elsie är ledig från dagis vilket hon dessvärre ser mer som en bestraffning än lyx. 

 

På tal om sport. Förra helgen besökte vi simhallen hela familjen. Är SÅ skit på att åka dit, måste bli bättre. Beundrar verkligen föräldrar som orkar ta sig dit ofta (OBS! MED barnen alltså) I fjol besökte Elsie simhallen totalt två gånger på hela året, en gång med fammo i januari och en gång med pappa i december. Herregud vad patetiska vi är. Förstås simmade hon nästan dagligen i somras både på villorna och stranden. *försöker få mig själv att låta bättre*

 

 

AfterlightImage

"Please don't make me go down there"

 

I alla fall så hoppade vi i bilen och körde de 600 metrarna vi har till simhallen. Det var Alvars första gång i simhallen och även det talar om hur lata vi har blivit sedan vi fick två barn. Elsie började på babysim när hon var 3 månader och simmade sedan minst en gång i månaden efter att vi sluta gå där. Alvar verkade dock inte tycka att han missat så mycket, han trivdes inte alls i någon annan pool än bubbelpoolen. En riktig badkruka, så han passar ju som handen i handsken i vår lilla anti-simhallsfamilj. 

 

 

torsdag 7 februari 2019 - 20:31

Det jobbigaste just nu

 

God kväll! Här har lugnet lagt sig skulle jag vilja skriva, men det skulle vara en lögn. Klockan närmar sig halv elva på kvällen och Elsie är ännu vaken, suck. Nå, kanske hon somnar snart.

På tal om Elsie, så har vi en lite mer utmanande period med henne igen. Elsie är ett barn som vill leka, leka och leka lite till. Hon har alltid haft svårt med att avsluta saker hon tycker är roligt. Det slutar nästan alltid med att hon eller vi allihopa är ledsna och arga på varann. Att åka hemifrån går helt okej, men när vi ska tillbaks hem... Lord help us all. Att hämta henne från dagis är så otroligt tålamodsprövande. Hon ska inte hem. Det gäller egentligen alla ställen som hon tycker är roliga, affärer, mommos, parker... Vi försöker att förklara och förbereda henne, men nej. Samma sak med att vänta ut henne, det funkar inte. Hon kan hålla på hur länge som helst. I helg sov hon en natt hos mina föräldrar och hon hade vägrat sova, och somnat klockan 00. Hon var inte alls ledsen men hade helt enkelt inte velat sluta vara vaken.

 

DuVi 190205 2 0211 SV


Ett annat stort problem
har varit att avsluta skärmtid. Kurio-plattan hon fick i julklapp har vi slutat med helt sedan några veckor tillbaks, hon är nog för liten för den ännu fick vi konstatera. TV går helt okej, men alla typer av skärmar där man kan klicka och fritt välja program eller spel själv slutar alltid i vrål och tårar när det ska avslutas. Det är säkert ett ganska vanligt problem bland småbarn, men Elsie är nog pikulite värre än medeltalet vill jag påstå. En del av mig är glad (i smyg!) att hon är så pass viljestark redan. Så säger ju alla om sina barn, att de är envisa, men Elsie är något extra. Och hon är så otroligt smart för sin ålder, säkert snäppet för mycket för hennes eget bästa. Ok det må hända att jag är lite partisk här, men jag kan ju inte sitta och ljuga heller. 

 

torsdag 24 januari 2019 - 10:38

Grinchen och dikten

 

Ifall någon har missat det så cirkulerar det en dikt på sociala medier just nu. Vet inte hur många gånger jag har sett den, kanske några gånger för mycket. Jag har i alla fall inte repostat den (före nu haha) för ja, den tilltalade helt enkelt inte min svarta själ. Ska utveckla lite, men här kommer en del av dikten för dig som ännu inte läst den:

 

 

 

...There is a last time for everything.
There will come a time when you will feed your baby for the very last time.

They will fall asleep on you after a long day,
and it will be the last time you ever hold your sleeping child.

One day you will carry them on your hip then set them down,
and never pick them up that way again.

You will scrub their hair in the bath one night,
and from that day on they will want to bathe alone.

They will hold your hand to cross the road,
then never reach for it again.

They will creep into your room at midnight for cuddles,
and it will be the last night you ever wake to this.

One afternoon you will sing “the wheels on the bus” and do all the actions,
then never sing them that song again.

They will kiss you goodbye at the school gate,
the next day they will ask to walk to the gate alone.

You will read a final bedtime story and wipe your last dirty face.
They will run to you with arms raised for the very last time.

The thing is, you won’t even know it’s the last time.
Until there are no more times.

And even then, it will take you a while to realize.

So while you are living in these times, remember there are only so many of them
and when they are gone, you will yearn for just one more day of them.

 

 

Alltså suck känner jag bara. MÅSTE det vara så dramatiskt? Kalla mig för mammaversionen av Grinchen men jag kan med handen på hjärtat säga att jag tycker det är så otroligt skönt att barnen blir äldre. Elsie fyller 4 år i sommar och jag skulle aldrig vilja hoppa tillbaks i tiden. Tycker det är så roligt att ha ett lite "äldre" barn och ser så fram emot allt skoj vi ska ha tillsammans i lifvet. Det känns som att det bara blir bättre, roligare och helt enkelt bara MER för varje dag som går. Ok, om Elsie eller Alvar (mot förmodan!!!) skulle råka styra in på helt fel väg i livet skulle jag uppenbarligen önska oss tillbaks till bebistiden igen då våra största bekymmer var hårda magar och lite eksem i knävecken.

 

201901240953333482

 

Jag är ju trots allt inte 100% gjord av sten så såklart, nånstans långt inne i mitt hjärta av is sticker det ju till lite men ändå... Blir mest sur. Är det inte det här som är charmen med att leva, att inte riktigt veta? Att när en era tar slut så börjar en ny? Och det behöver det ju nödvändigtvis inte heller göra, helt. För vet ni vad gott folk, ifall jag mådde dåligt så sov jag bredvid min mamma eller pappa i deras säng ännu långt in i sena tonåren, och någon enstaka natt ännu som 20-åring. Ifall jag var ledsen åkte vi ofta på långa bilturer runt stan och bara lyssnade på musik eller pratade. Trots att jag blev äldre så sökte jag ofta mig till nå, främst mamma, ifall något sket sig. Mitt skitiga ansikte fick jag nog torka själv men kramarna och kvalitetstiden tog inte slut, trots att jag inte längre var 5. Sådan relation hoppas jag på att få ha med mina barn också. Tänk vilket privilegium att ha barn som FÅR växa upp och bli stora och LEVA! Det är faktiskt inte alla som får det. Jag grät när Elsie började dagis, kommer säkerligen gråta lika mycket varje gång barnen tar ett nytt litet steg mot ett självständigt liv. Men väljer ändå att glädjas och se det som en positiv grej. Yes! Det är ju så här det ska vara!

 

Givetvis finns det dagar när jag är extra blödig och ältar bara om all tid som har gått och aldrig kommer tillbaks, men jag måste säga att jag sakta men säkert börjar tappa nerverna på allt tjat precis överallt om att "ta tillvara på tiden" och "vara närvarande i ögonblicket". Att närvara till den grad det tjatas om idag är ju inte ens mänskligt möjligt. Det bidrar ju bara till en extrem ångest. Shit, shit, shit, missade jag något nu? Får inte missa livet, måste vara närvarande, måste ta in allt, måste minnas, måste ta tillvara på alla nanosekunder som är mig givna. Nu kommer jag in på sidospår känner jag, men när slutade det liksom att vara okej att bara flyta med och vara? När ett ögonblick inträffar som det är värt att vara in the moment för, så sker det naturligt utan att du behöver pressa dig till det.

Och ibland är det faktiskt skönt att göra något för sista gången. Ta det från en som bytte FYRA bajsblöjor igår.

fredag 18 januari 2019 - 08:34

Förlossningsberättelse - Elsie

 

Jag har ju skrivit om när Alvar föddes, så det känns ju bara rättvist att också skriva om hur det var när Elsie föddes. Det börjar ju vara en stund sedan, snart 4 (!!) år. Jag ska försöka färska upp minnet och göra mitt bästa för att komma ihåg så mycket som möjligt.

 

201901181036496235

 

Det var en fredag morgon i juli som vi skulle befinna oss på förlossningen i Karleby tidigt på morgonen. Det hade varit en kall sommar, endast en supervarm vecka hade vi haft, men den var förbi och den här morgonen var iskall. Jag hade ju mått dåligt sedan länge tillbaks i graviditeten, och inte för att jag tror att någon förstföderska riktigt kan greppa vad som komma skall, men för mig var verklighetsförankringen nog ännu snäppet längre bort. 

 


Mishas bästa vän och även min kompis C skulle flytta till Portugal samma dag Elsie föddes, och han satt på med oss till Karleby. Därifrån skulle han sedan ta bussen vidare mot flyget. Det var en så surrealistisk stämning i bilen, vi har umgåtts sedan högstadiet (Misha och C mest såklart) och det var så tydligt under den här bilresan att nu, tar våra liv två helt olika vändningar.

 

 

201901180938048099

201901180931082813

Hela den här morgonen minns jag bara vagt, vi släppte av C vid busstationen och körde själva vidare mot sjukhuset. Kommer ihåg när vi gick från bilen till huvudentrén, det kändes väldigt skumt. Lite pirrigt, men inget mer än så. Ingen förväntan eller rädsla, kanske jag med avsikt ansträngde mig för att inte känna efter så mycket för att inte bli alltför nervös. När vi kommit fram till förlossningen fick vi sitta och vänta en stund. Misha var på dåligt humör för han var så trött och hungrig, han hade inte hunnit äta på morgonen då vi haft så bråttom iväg så han fick lite morgonmål där, haha. Som sagt, tror ingen av oss riktigt förstod att vi faktiskt skulle bli föräldrar nu. 
201901180944180257

HAHAHAHA! Jag dör. Taggad blivande pappa

 

Efter en stund tog i alla fall vår barnmorska emot oss. Jag tyckte hon kändes väldigt varm, men på nått sätt ändå sådär... Hur ska jag förklara, fake? Alltså inte på ett jättedåligt sätt, hon bemötte oss väl men det var ändå så där sjukhusigt som jag hatar, att det skiner igenom att personen är en vårdare och "vårdarpersonligheten" är prima, men efter att arbetsdagen är klar kommer inte personen ens komma ihåg ditt namn. Oj, det var kanske inte så bra förklarat, men kanske någon förstår vad jag menar. Det kändes i alla fall som att de hade läst in sig på mitt "fall" och hur nere jag var och ansträngde sig extra mycket för att skapa en lugn och positiv stämning kring hela förlossningen. Och det lyckades de verkligen med, jag har inget att klaga på med själva förlossningen! Tiden på BB däremot... Men det tar vi i ett annat inlägg.

 

201901180946441669

 

Det är så tydligt att jag var helt borta, kunde inte orientera mig fram ö.h.t. och hade ingen aning om hur förlossningen eller BB var uppbyggt och hittade knappt till vårt rum, till hissen eller till matsalen under hela vistelsen, trots att vi var där i sammanlagt över en vecka. Har en massa minnesluckor och det är också otypiskt mig, brukar minnas tid och rum till punkt och pricka. Med Alvar hade jag allt på klart och visste precis var jag var hela tiden. Fick en hel del lugnande med Elsie så det är antagligen därför. Under BB-tiden med Alvar tror jag att jag fick lugnande en gång och det var efter att han hade fötts på operationsbordet när jag bad om det.

 

201901180950425979

201901180951499871

 

Vi fick byta om till sjukhuskläder i ett rum, i något skede kom någon och satte in en kateter. Här igen, vet att det hände men har inget minne om det var en eller flera personer i rummet eller hur de såg ut. Det gjorde i alla fall jätteont och var lugnt det värsta under hela förlossningen. Efter en stund gick vi iväg, jag tror att jag gick själv men är inte helt säker (!) Sedan fick jag hoppa upp på bordet, fick bedövning och snittet påbörjades. Jag blundade hela tiden som jag alltid gör när jag är nervös och rädd. För nervös hade jag nog hunnit bli vid det här laget. Tyckte nog det var lite obehagligt, men tänkte bara att det snart är över och jag har ju faktiskt inget val, babyn måste ut. Jag kände absolut ingenting, hade hört att trots att man inte känner smärta kan man känna att någon liksom gräver runt i ens mage. Men inget sånt. Förutom när de tryckte och drog ut henne, då fick jag lite tungt att andas.

 

201901180958478561

 

Och så föddes hon, klockan 08:30 den 10 juli 2015. <3

 

Det ser så känslosamt och fint ut på alla bilder, men sanningen är att jag pressade fram gråt och tvingade mig själv att gråta, för det är ju så du ska göra när ditt barn föds. Så gör dom ju i alla filmer. Jag kände mest en stor lättnad över att graviditeten äntligen var över. Frågade fleeera gånger "Mår hon bra? Är hon okej?" Och det var hon ju. Kommer inte ihåg hennes exakta apgar-poäng men de var riktigt bra. 9/9/8 eller något sådant. Minns att barnmorskan sade att Elsie inte var så liten fast hon föddes "för tidigt" alltså i vecka 38+4. Min gissning är ändå att jag skulle ha gått över tiden ända till början av augusti ifall vi hade väntat ut henne.

 

201901181002487707

 

I pappas famn ❤ Elsie mätte in på 3420 gram och 49,5 cm

 

Jag syddes ihop och allt hade gått bra. Efteråt flyttades jag till uppvaket, som var tomt och det betydde att Misha och Elsie också fick komma dit en stund. Elsie fick försöka amma första gången men det gick inte, så i förlossningsepikrisen står det "Ensi-imetys: Epäonnistunut" Haha, brutalt. Misslyckat från första stund även till pappers.

 

201901181017384941

 

Efter att jag återfått känseln i benen rullades jag till Misha och Elsie som väntade på mig i ett familjerum. Hela förlossningen var väldigt odramatisk, som det ju ofta är vid planerade snitt. Men så fin ändå. Under omständigheterna gick det väldigt bra, jag var nere i en djup depression och hade nog dragit med mig Misha halvvägs också, så ingen av oss var i rätt state of mind för en förlossning fylld med glädjetårar. Huvudsaken för mig var och är att allt gick bra och att Elsie föddes tryggt.

 

201901181024258739

 

Efter några dagar vände det dock och allt blev svart och tungt. Alla de här bilderna från barnavdelningen ger mig en så extrem ångest så ni anar inte. Fy fan. Vi hade tur och allt redde upp sig med tiden, men ändå, minnet av den där känslan av maktlöshet kommer säkert att följa med mig resten av livet. Men mer om det senare...

 

201901181027032250

 

Så gick det till när den här filuren kom till världen. Vaikeuksien kautta voittoon. Titta vad vi fick, så värt allting ❤

lördag 12 januari 2019 - 18:45

Förkylning och familjefotografering

 

God kväll! Här ekar det tomt, orsaken är enkel - Misha smittade ner mig med sin vedervärdiga man flu. USCH vad slut jag har varit de senaste dagarna. När Misha var sjuk förra helgen gick jag irriterat runt och yttrade mig om att "Kom igen, du är ju inte ens sjuk, du har bara lite flunssa!" Haha, karma is a bitch och så vidare. I många långa år har jag varit förkyld två gånger om året och dessa två gånger har alltid infallit i juni/juli, en s.k. kesäflunssa och sedan i november. Jag var superförkyld hela november ifjol också så hade inte förväntat mig en flunssa förrän på sommaren... Nå väl.

 

Familjefotografering1 2

 

 

Idag drog jag ändå upp snoret (bokstavligen) och begav mig ut i naturen tillsammans med resten av familjen för att möta upp Michelle! Hon undrade tidigare i veckan ifall vi ville ställa upp på en familjefotografering och jag var inte sen med att tacka JA, hehe. Fick flera bilder redan ikväll, och ååååh, så fina dom är. Här är en liten smygtitt på en av bilderna. T.o.m. Misha som annars är väldigt skeptisk till allting älskar bilderna. Så fina, verkligen. ❤

 

söndag 30 december 2018 - 10:01

Välkommen hem till oss!

 

Det är några som har undrat om jag kan visa vårt hem, så det tänkte jag göra nu! Eller, inte hela hemmet för det skulle bli för långt för ett inlägg, men ska visa några före- och efterbilder på rum vi har renoverat. Och när jag skriver "vi" så menar jag Misha i form av snickare och jag i form av självutnämnd arbetsledare.

Vi sökte hus l-ä-n-g-e och gick på mellan 10 och 20 husvisningar. Klickade in mig på stadens mäklarsidor slaviskt och alltid när något av intresse dök upp så blev det sålt innan vi ens hann åka och se på det. Eller så var det 15 andra på visningen och det blev budgivning. Eller så visade det sig vara allt för förfallet. Jag var redan gravid med Alvar när vår mäklare tipsade oss om det här huset, vi var på en annan husvisning men där blev det återigen budgivning, och vårt hus hade inte kommit upp till salu ännu, så vi fick ett försprång. Det råkade sig också så att min pappa kände de tidigare ägarna, så det var riktigt lyckat. Vi köpte huset 16.6.2017.

 

201812301020044823

The man and The house.


Vårt hus är byggt 1959 och
är ett rappat tegelhus med två våningar + källare. På övre våningen har vi två sovrum, ett litet allrum och en wc. På nedre våningen finns två sovrum, vardagsrum, wc och kök. I källaren finns ett "hemligt rum" som Misha har gjort till sin man cave, och ett badrum med bastu. I källaren har vi också frys och tvättmaskin, och ett ganska stort förråd plus garage för bilen. När vi köpte huset var alla stora saker redan gjorda, så som dränering, fönstren var bytta, taket är rätt så nytt och allt sådant som kostar var i skick. Vi har endast ytrenoverat! Nu ska jag visa 3 rum som vi har gjort om.


Först ut: Toaletten på nedre våningen. Det här väntade jag personligen på mest eftersom det var det absolut hemskaste rummet i hela huset enligt mig. Vi gjorde nyligen om wc:n så vi använde den som den var i ett år ungefär. Vi bytte ut allt förutom kranen och handduschen, dem återanvände vi.

 

201812300846575258

201812300846501597


Sedan har vi ingången/trappan.
Hittade ingen tydligare före bild men man ser ju nog ganska bra hur det såg ut innan på denna bild. Brun plastmatta på både golvet och trapporna. Vi fick Marrakech kaklen av Mishas mamma! I något skede ska vi också byta ut ytterdörren, vårt tak är mörkgrönt så skulle vilja ha en mörkgrön dörr också.

201812300925247084

201812300928273730


Det tredje rummet jag tänkte visa upp är mellanrummet,
alltså rummet man först kommer in i när man går upp till vinden. Härifrån har jag inte heller en riktigt original förebild, men tapeten syns ju och innan vi bytte golv var golvet täckt i en mörk plastmatta. En detalj jag tycker är fin som Misha föreslog att vi skulle behålla är att vi lämnat fram brädorna på några av väggarna, han bara slipade och laserade dem.

 

201812300952443565


201812300953277843

201812300954229966

Så där, nu har ni fått se lite av hur vi bor! Hoppas någon tyckte att det var intressant. Om så är fallet kan jag göra ett till sånt här inlägg men med några andra rum. Vi har i princip gjort om det mesta så det finns att visa av!

fredag 28 december 2018 - 19:13

Alvar 1 år

 

Idag är det ingen vanlig dag, för idag är det exakt ett år sedan vi körde iväg mot Karleby mitt i natten för att några timmar senare få träffa Alvar (du kan läsa mer om det här) Vår minsting blev ett helt år idag, sjukt! Det här året har gått ännu fortare än det första året med Elsie. Idag har vi haft kalas för vår kille och jag tror faktiskt han uppskattade det, på sitt eget lilla vis...

201812281908411618

201812281908535112

onsdag 26 december 2018 - 11:28

Den sömnlösa julen och det pinsammaste jag vet

 

Hej alla! Jag hade egentligen inte tänkt blogga nu under julen, men nu kände jag för att göra det ändå, så här kommer en liten update om vad som har hänt i mitt lilla liv de senaste dagarna. Just nu spelar Elsie på sin platta hon fick till julklapp, Alvar sover och Misha åkte på jobb en stund. Och jag sitter här, med dagens första kaffe klockan 12:30. (JA, jag var ute igår så ni får ursäkta ifall den här texten inte flyter på så bra, är lite trög fortfarande)

Natten till julafton gick inte så bra, Alvar var vaken mellan 01:30 och 05... Usch. Jag vet att julen är barnens högtid men jag hade faktiskt sett fram emot julafton i år, och nu blev den ju inte så värst skön med typ 0 timmar på sömnkontot. Men nåja, barnen hade en bra jul och det är ju såklart huvudsaken. Misha var tomte i år igen och Elsie märkte inget, haha. Jag blev lite orolig kvällen innan jul, tänk om vi inte hade tillräckligt med julklappar ändå? Men ja, i slutändan fick barnen så många julklappar att vi på riktigt inte ens har plats för allt... Helt otroligt. Men i och för sig har de ju inga kusiner, alltså är dom de ända barnbarnen från både min och deras pappas sida, så inte helt oväntat ändå att de alltid blir överösta med gåvor.

201812261109575273


Som sagt, igår blev det jag som åkte iväg för en utekväll med mina vänner, som vanligt var det roligt ända tills det kom allt för mycket folk och ljudnivån var så hög att det inte ens gick att ha en diskussion. Och what's up med alla som hoppar upp i famnen och skriiiiker när de träffar sin kompis på dansgolvet? Så där glad och excited skulle jag nog inte bli ens om Ville Valo skulle dyka upp på Melodys dansgolv. Vi cyklade hemåt redan vid 01 i alla fall. När jag läser igenom det här blir det ganska tydligt för mig att min åldersnoja är befogad... På tal om att vara ute bland folk. Det finns få saker jag tycker är sådär jättepinsamma, men en grej finns det. Och det är folk som inte hälsar. Som du VET att såg dig, ni är på något sätt bekanta med varann men som ändå låtsas att denne inte såg dig och bara går förbi utan att klämma ur sig ens ett h-e-j. HUR pinsamt?! Ifall jag inte är säker på om jag ska hälsa eller inte så hälsar jag ändå alltid, det är så mycket mer nolot att inte hälsa än att hälsa på någon "i misstag". U feel me?

201812261110294654

 

Ja, utöver pulkabacken och häng med släkt och vänner som är hemhemma på besök över jul är det väl pretty much det här som har hänt sen jag uppdaterade sist. Idag väntar middag hos barnens farfar och sedan har vi inga planer innan vår lilla pojke fyller 1 helt år på fredag. Tänk det ❤

söndag 16 december 2018 - 08:24

Boyfriend tag


Jag såg att Karolina hade gjort en boyfriend tag på sin blogg och jag tyckte det var ett kul inlägg. Så jag helt enkelt stal hennes idé helt kallt och tentade sambon med 10 frågor. Hur bra känner han mig egentligen? Let's see...

 

1. När är jag född?
Rätt svar: 27.3.1992

Misha: "När du är född? Du vet ju att jag vet så du kan lika bra skriva dit det. 27.3.1992"


2. Det brinner, vad är det första materiella ting jag räddar?
Rätt svar: Fotoalbumen!

Misha: Mina fiskegrejer.
Jag: ??? Som JAG räddar. Varför skulle jag rädda dina fiskegrejer?!
Misha: Jahaa. Kanske kameran och datorn.

 

3. Vi är på restaurang, vad beställer jag?
Rätt svar: Kyckling, lax eller hamburgare.

Misha: Nånting med kyckling och getost. Och pepsi max/coca cola zero.

 

4. Vad dricker jag helst på krogen?
Rätt svar: Vitryss

Misha: Punainen kala, eller en cider.
Jag: Fel! Vitryss och det vet alla mina vänner. För det är billigare än punainen kala.
Misha: ...Ja men sa du inte vad du HELST dricker?
Jag: Fair point



5. Vad hette min kanin?

Rätt svar: Boy

Misha: Det var något, typ.. Ykä?
Jag: Wtf

 

201812160755471813



6. Var har jag ett stort födelsemärke?

Rätt svar: Vänster armbåge

Misha: På din arm

 

201812160758291958

 

7. Vad hatar jag att du gör?
Rätt svar: Ingenting eller spelar dator

Misha: Får man svara flera? Sitter på datorn, ligger i soffan, gör något annat än uppfyller dina önskemål, dricker öl, fiskar, fjärtar, finns....
Jag: Hahahah okej sluta



8. Vad har jag för konstiga vanor?
Rätt svar: Jag är ganska säker på att allt han säger kommer att stämma

Misha: Det är en ganska lång lista det ja... Oj oj. Du har så mycket så jag blir helt confused. Nå alltid om du har något problem så måste du först ringa åt din mamma. Att varje natt då du ska sova tar du med en banan och ett bröd IFALL du skulle bli hungrig och 90% av gångerna lämnar de bara där och ruttnar. Du klarar inte av att se en film utan att 50% av tiden göra något annat.
Jag: Alla rätt.



9. Vad är jag dålig på?
Rätt svar: Att ta ett nej eller "tyvärr"

Misha: Allt tekniskt. Att ta ett nej.
Jag: Okej det är sant.



10. Något konstigt som jag tycker är obehagligt?
Rätt svar: Stora fraktskepp på hav (Det här tror jag faktiskt inte han minns)

Misha: Jag vet ju att allt sånt som har med intima kroppsdelar att göra och att prata om såna saker öppet...
Jag: HAHA okej inte direkt det jag tänkte på men sant det också.

 

201812160757078844