unnamed 4

Får jag inte känna så här?

Skrivet av Paulina Peltomaa 22.06.2019 | 7 Kommentarer

 

Idag är det midsommardagen. Som vanligt får högtider alltid mig att tänka extra mycket på att vara mamma, och föräldraskap överlag. Antagligen för att jag har väldigt höga förväntningar under högtider, och det sällan blir som jag tänkt mig. Det känns ofta för mig som att man som mamma ska nöja sig och vara glad över det lilla. Passar någon barnen en stund så du får handla ensam eller ta en kaffe med en kompis ostört ska man vara så jävla glad och tacksam. Får du sova något alls ska du vara tacksam, för det finns alltid någon som sover sämre och varför skaffar du ens barn då, vad förväntade du dig? Nåja, summa summarum ska du vara tacksam nästan jämt, det finns ju alltid någon som är dödssjuk eller ofrivilligt barnlös. Det finns ingen gråzon, det är svart eller vitt.  

 

"Do more of what makes you happy" är en quote som jag är så urbota trött på. Jag är en ganska krävande person, och det krävs ganska mycket rätt så ofta för att jag ska känna mig tillfreds med livet. Det VET jag, och trots att jag aktivt jobbat på detta i ÅR så verkar det faktiskt helt enkelt bara vara sådan jag är. Och att man ska acceptera sig själv och sina brister, och vara snällare mot sig själv. Det känns bara inte som att dessa mantran är riktade åt människor som mig. De är menade för såna som inte kan säga nej, som offrar sig själva för andra till den grad att de blir utbrända. Till de mammor som inte har hjärta att lämna bort sina småttingar ens för en natt och är tacksamma för sin egentid i form av veckohandling. Mammor eller människor överlag som är irriterade på sig själva för att de bara inte klarar av att slappa. Såna som aldrig kan ligga i soffan när barnen är ute med pappa, utan bara går hemma och städar och plockar. Personer som känner sig misslyckade när de inte orkade dammsuga listerna.

 unnamed 22

Jag har inga problem med att ligga i soffan. Älskar att vara ensam hemma och bara slappa och scrolla på telefonen och har oftast noll dåligt samvete över det. Skulle mer än gärna åka på en eller två tumisresor med mannen i året. Tycker att barnen bra kunde sova borta en natt i månaden när Alvar blir lite äldre (läs typ 2 år), det skulle resultera i 12 av 365 nätter per år och det tycker jag är helt rimligt. Ifall den enda tiden ifred jag får är att veckohandla så är jag näst intill suicidal. Och det känns som att jag är så ensam med dessa känslor. Det känns som att jag inte får acceptera att jag är krävande för att det är fel. Men 100% av jordens befolkning KAN ju inte vara easy going och allmänt nöjda, NÅGON jävel måste ju vara krävande och uptight, och det råkade nu bara bli jag. Är ju liksom inte som att jag har gått och blivit det på äldre dagar utan så har jag alltid varit. Är ju inte elak, tänker på barnen konstant och får dåligt samvete väldigt lätt. Känner att jag älskar dem ända in i hjärteroten och skulle dö för dem när som helst. Skulle aldrig byta bort det liv jag har men ibland känns det som att jag kvävs. Och att känna att det inte är ok att yttra sig om det kväver mig ännu mer.

Men trots det så känns det ofta som att man är så fast och bunden när man inte har någon som gladeligen finns till hands, ifall man plötsligt vill göra något tillsammans. Och ja, det blir bara lättare ju äldre barnen blir. Men det är extra påtagligt under högtider, och speciellt under sommaren kanske. Man vill ju så gärna hänga med på allt roligt, tillsammans. Att planera allt långt på förhand tar ju död på halva charmen. I mina allra mörkaste stunder har jag tänkt att det skulle vara skönt att skiljas bara för att få vara ifred och göra vad man vill varannan vecka. Men sedan får jag vara ifred en dag och vet inte vad jag ens skulle göra med mitt liv i en vecka ensam. 

Och jag vet, att skulle något av barnen bli allvarligt sjukt eller vara med om någon olycka skulle  jag inte önska något annat än att mina största problem skulle vara så pass vardagliga som de är. Men låt mig gnälla lite bara, för det måste ju finnas åtminstone en annan mamma som idag sitter ensam hemma med barnen men gärna skulle befinna där på bryggan i solnedgången med mannen. Kanske med en kall öl följt av bastu och bad och lite kortspel tills soluppgången. Åh..

Och om jag får höra "varför skaffar man barn om man inte vill vara med dem?" en gång till... I swear to God

Kommentarer

  • P 22/06/2019 9:58pm (24 dagar sen)

    Ååh tack för detta inlägg, känner preciis samma sak!!!

  • Jessica 22/06/2019 10:20pm (24 dagar sen)

    Håller så mycket med dig!!

  • Emma 22/06/2019 11:17pm (24 dagar sen)

    Tack för ett ärligt och väl skrivet inlägg! Håller med dig och känner igen mig! :)

  • Jessi 23/06/2019 11:59am (23 dagar sen)

    Förstår att det kan kännas så. Men sen är du ju väldigt ung (i mina ögon) för att ha två barn redan också å där tänker jag att då har man kanske inte "hunnit" med det "egna" livet som ung, utan man har varit tvungen att ta ansvar å lägga andras behov framför egnas några år redan..

  • Emma 23/06/2019 5:21pm (23 dagar sen)

    Shit! Skulle ha kunna varit skrivet av mig! Känner så igen mig.

  • J 23/06/2019 10:12pm (23 dagar sen)

    Visst får du känna så, men själv tycler kag att om man har barn firar man midsommar/övriga högtider med familjen (och kanske andra familjer med barn i samma ålder). Tycker inte man kan lämna kvar i ungdomslivet hur länge som helst när man har barn. Barnen behöver ju också få sina midsommarminnen, kanske inte så roligt för dem om mamma eller pappa alltid är ute och dricker öl med sina kompisar vid högtider.

  • Cesso 24/06/2019 9:27am (22 dagar sen)

    Välskrivet inlägg! Känner igen mycket, riktigt mycket. De är viktigt att ta upp till ytan och diskutera. Tror vi är många som känner lika men vi kanske inte vågar prata om det. Idag är jag mamma till två tonåringar. Minns allt de fina i småbarns tiden. Men minns också det tunga men de bleknar lite med åren. Sköt om dig & hoppas du får avlastning.

Skriv en kommentar