unnamed 4

Gravid = roligt?

Skrivet av Paulina Peltomaa 26.04.2019

 

Jag har ju både skrivit och pratat mycket om hur jag avskydde att vara gravid. Det håller jag nog fortfarande fast vid, fick lite ångest när jag grävde igenom gamla gravidbilder. Listan på saker jag ogillade är lång, men nu tänkte jag faktiskt vara lite positiv (WHAT! Vem är jag ens) och lista saker som jag faktiskt gillade med att vara preggo. En lite kortare lista blir det ju, så kanske någon t.o.m. orkar läsa igenom den hehe. 

 IMG 0333

Det kändes skönt att inte behöva ha ångest för vad man ska göra med sitt liv. Vad vill jag jobba med? Ska jag studera? Borde jag göra si eller så? Alla såna tankar försvann, i alla fall för mig och jag kunde lägga allt sådant åt sidan och fokusera på att vara gravid och få barn och vara mammaledig. Jag visste liksom hur min närmsta framtid skulle se ut, minns fortfarande en dag när jag glömde att jag var gravid och tänkte "SHIT, VAD ska jag göra som näst?!" Men så kollade jag ner på magen och bara aaah, just det ja. Vara mammaledig.

 

Alla ultraljud var roliga och spännande. Speciellt de allra första, om man bortser från nervositeten så var det ju världens roligaste grej! Och såklart att få veta könet på babyn, fast det fattar jag nog inte riktigt varför egentligen, det finns ju liksom bara två alternativ haha. 

 IMG 8030

All ångest över kroppen försvann. Jag tänkte inte alls på om jag gick upp mycket i vikt, åt precis vad jag ville och hur mycket jag kände för. Hade absolut inga problem med att väga mig på rådgivningsbesöken som jag har förstått att vissa har. Tänkte inte på att "alla kilon ska ju bort sedan också", utan att jag här och nu är gravid och det spelar ingen roll. 

 

Där mellan vecka 13 och typ 25 var det kul med kläder! Det var lätt att klä sig som gravid tycker jag, ett par gravidjeans eller strumpbyxor och en tröja på. När jag var gravid med Alvar hade ja ofta en hög kjol och en stor t-skjorta som jag knöt upp, tycker det är så fint speciellt på gravida. 

 

Att fundera på namn var roligt. Fast ja, i vårt fall så visste vi så tidigt att Elsie skulle heta Elsie, så där funderade vi knappt alls. Och egentligen var det samma sak med Alvar, en liten stund brainstormade vi men bestämde oss i ett ganska tidigt skede. Men ja, namn är ju kul oavsett om man själv är gravid eller inte! 

 

Man kunde skylla på att man var gravid. "Jag orkar inte, jag är gravid" eller "Jag vill ha den och den maten nu, jag är gravid" Alla var extra förstående och hjälpsamma och det är ju alltid roligt. 

IMG 9610


Och sist och slutligen, träffarna på rådgivningen med mammagruppen! Tyckte det var så roligt, inte kanske så informativt så där annars men att träffa andra trevliga preggon som man annars inte hade kommit i kontakt med var guld. Vi har en så bra mammagrupp! 

IMG 8641Mishas face när jag använde "jag är gravid-kortet" lite för ofta 


"Varför händer det här? Är hon sjuk?"

Skrivet av Paulina Peltomaa 05.04.2019

När Elsie föddes gick allt lugnt till. Det är den känslan jag kommer ihåg allra bäst från hela förlossningen, att det var så lugnt. Jag var så lättad, äntligen var graviditeten och kejsarsnittet över och hon var här, och allt var bra. Men det räckte inte länge innan dom tankarna försvann och ersattes med oro och ångest. Jag tror det var dagen efter att Elsie föddes som man märkte att hon hade en hel del blåmärken. Kommer ihåg att två barnläkare var upp till vårt rum och undersökte henne, och en av läkarna frågade barnmorskan som var med under snittet om det hade varit extra svårt att få ut henne, om de hade hamnat att dra eller ta i hårt? Men det tyckte hon inte, och inte jag heller (som jag nu upplevde det) allt hade ju gått så smidigt. De togs blodprov och Elsie fick värkmedicin. Inga fel hittades och det konstaterades bara att det troligen berodde på att man hamnar att dra lite när barnet ska ut vid ett kejsarsnitt. Så det lämnade på det. 

 

Elsie fortsatte ha blåmärken här och där nästan oavbrutet men jag tänkte inte desto mer på det. Hon hade också petekier ofta. Det hade ju kollats upp en gång och jag hade så mycket annat jag oroade mig över och funderade på. Men så en dag när hon var lite på två månader, dagen före dopet, så hade hon blåmärken på flera ställen. Jag tänkte att nu ringer jag till barnavdelningen här i Jakobstad och hör vad de tycker där.

 

”Du ska nog komma in med henne direkt, det är inte normalt att en tvåmånaders baby har en massa blåmärken”

 

Jag kommer aldrig att glömma den ångesten och paniken jag fick. Det man såklart tänkte var okej, nu har hon leukemi. Misha kom hem, och han var som vanligt lugn. Han kunde inte tro att något var fel. Det är nog det personlighetsdraget hos honom som går allra bäst ihop med mig, att han hålls lugn oavsett situation. Fast han är orolig tar han sig samman och håller sig till syns lugn för min skull. Vi åkte i alla fall in via jouren, det var på gränsen mellan eftermiddag och kväll. Där fick vi träffa den sämsta läkaren någonsin. Jag undrar om den här läkaren förr ens träffat en baby eller oroliga föräldrar? Tvivlar.

 unnamed 45Där stod jag och log trots att jag inombords gick sönder av oro. 

 

Hon ordinerade först blodprov och när de svaren kom blev hon så märkbart stressad och oroad. Hon ojade sig högt över hur mycket som inte stämde och hur dåliga många av Elsies värden var. Jag var ju såklart också extremt orolig så jag hade ju hundra frågor, vad beror det här på? Är hon sjuk? Är det något allvarligt? Kommer hon att dö? Läkaren blev arg på mig och ropade åt mig att vara tyst, att hon inte vet, hon ska försöka förklara bara jag är tyst, att vi måste upp till barnavdelningen och ringa efter en barnläkare direkt. Efter att läkaren gått, innan vi gick upp till barnavdelningen kom faktiskt en sjuksköterska och bad om ursäkt för läkarens beteende. Det tyckte jag var snällt gjort. Nu är jag ju ingen stammis vid sjukhuset men har faktiskt aldrig råkat på denna läkare efter det här, och ingen jag känner har heller gjort det. Kanske det var någon som bara vikarierade någon enstaka dag. 

 

Vi gick upp till barnavdelningen var ingen barnläkare förstås fanns eftersom klockan redan var ganska mycket. Jag kommer inte ihåg allt i detalj för det var så himla rörigt allting, men två sköterskor tog i alla fall emot oss och någon kom och tog flera blodprover. Det här kommer jag däremot ihåg som om det var igår, aldrig har jag hört ett barn skrika som Elsie skrek då. Två sköterskor höll i henne och en tredje försökte sticka henne, utan att lyckas. Och jag vet att det säkert ofta är så när man ska ta blodprov på småbarn som inte förstår vad som händer, men det var bara så hemskt och det tog SÅ LÄNGE. T.o.m. Misha som annars är så lugn blev arg och stressad.

 

IMG 2351 2

 

Barnläkaren hade de kontakt med via telefonen, och h-n hade då tittat på blodproven och konstaterat att läkaren på jouren ordinerat fel prover, eller åtminstone hade de hade tagits fel, ur Elsies häl fast de borde ha tagits direkt från en ven. De nya provsvaren såg helt okej ut, och vi fick välja om vi ville stanna där över natten eller åka hem och komma tillbaka in morgonen därpå. Vi valde att åka hem, och åkte sedan tillbaka tidigt nästa dag och då träffade vi också en ny läkare som undersökte och konstaterade i princip samma sak som läkarna på BB, att inga fel kunde hittas och den troligaste orsaken är att Elsie har extra känslig hud och att vissa helt enkelt får blåmärken extremt lätt. Misha hade hela tiden varit säker på att allt är okej och att hela den här rumban var onödig, och han hade ju rätt sist och slutligen. Tack och lov. 

 

Elsie fortsatte ha blåmärken väldigt ofta på alla möjliga ställen. T.o.m. på öronen! Hade hon hård mage så sprack blodkärl i hennes ögon när hon krystade och hennes ögon var helt rödspräckliga. Trots att vi blivit nedlugnade så var det otroligt påfrestande, klart att man ändå var orolig liksom. Nu för tiden har Elsie ofta blåmärken, men tillika så stöter hon ju sig smått nästan dagligen när hon hoppar och springer och klättrar och har sig, så de blåmärkena har ju en naturlig förklaring så jag tänker inte på dem på samma sätt. Ibland har hon nog fortfarande blåmärken på konstiga ställen men ja, så har det ju varit i snart 4 år. 

 

unnamed 46


Förlossningsberättelse - Elsie

Skrivet av Paulina Peltomaa 18.01.2019 | 3 kommentar(er)

 

Jag har ju skrivit om när Alvar föddes, så det känns ju bara rättvist att också skriva om hur det var när Elsie föddes. Det börjar ju vara en stund sedan, snart 4 (!!) år. Jag ska försöka färska upp minnet och göra mitt bästa för att komma ihåg så mycket som möjligt.

 

201901181036496235

 

Det var en fredag morgon i juli som vi skulle befinna oss på förlossningen i Karleby tidigt på morgonen. Det hade varit en kall sommar, endast en supervarm vecka hade vi haft, men den var förbi och den här morgonen var iskall. Jag hade ju mått dåligt sedan länge tillbaks i graviditeten, och inte för att jag tror att någon förstföderska riktigt kan greppa vad som komma skall, men för mig var verklighetsförankringen nog ännu snäppet längre bort. 

 


Mishas bästa vän och även min kompis C skulle flytta till Portugal samma dag Elsie föddes, och han satt på med oss till Karleby. Därifrån skulle han sedan ta bussen vidare mot flyget. Det var en så surrealistisk stämning i bilen, vi har umgåtts sedan högstadiet (Misha och C mest såklart) och det var så tydligt under den här bilresan att nu, tar våra liv två helt olika vändningar.

 

 

201901180938048099

201901180931082813

Hela den här morgonen minns jag bara vagt, vi släppte av C vid busstationen och körde själva vidare mot sjukhuset. Kommer ihåg när vi gick från bilen till huvudentrén, det kändes väldigt skumt. Lite pirrigt, men inget mer än så. Ingen förväntan eller rädsla, kanske jag med avsikt ansträngde mig för att inte känna efter så mycket för att inte bli alltför nervös. När vi kommit fram till förlossningen fick vi sitta och vänta en stund. Misha var på dåligt humör för han var så trött och hungrig, han hade inte hunnit äta på morgonen då vi haft så bråttom iväg så han fick lite morgonmål där, haha. Som sagt, tror ingen av oss riktigt förstod att vi faktiskt skulle bli föräldrar nu. 
201901180944180257

HAHAHAHA! Jag dör. Taggad blivande pappa

 

Efter en stund tog i alla fall vår barnmorska emot oss. Jag tyckte hon kändes väldigt varm, men på nått sätt ändå sådär... Hur ska jag förklara, fake? Alltså inte på ett jättedåligt sätt, hon bemötte oss väl men det var ändå så där sjukhusigt som jag hatar, att det skiner igenom att personen är en vårdare och "vårdarpersonligheten" är prima, men efter att arbetsdagen är klar kommer inte personen ens komma ihåg ditt namn. Oj, det var kanske inte så bra förklarat, men kanske någon förstår vad jag menar. Det kändes i alla fall som att de hade läst in sig på mitt "fall" och hur nere jag var och ansträngde sig extra mycket för att skapa en lugn och positiv stämning kring hela förlossningen. Och det lyckades de verkligen med, jag har inget att klaga på med själva förlossningen! Tiden på BB däremot... Men det tar vi i ett annat inlägg.

 

201901180946441669

 

Det är så tydligt att jag var helt borta, kunde inte orientera mig fram ö.h.t. och hade ingen aning om hur förlossningen eller BB var uppbyggt och hittade knappt till vårt rum, till hissen eller till matsalen under hela vistelsen, trots att vi var där i sammanlagt över en vecka. Har en massa minnesluckor och det är också otypiskt mig, brukar minnas tid och rum till punkt och pricka. Med Alvar hade jag allt på klart och visste precis var jag var hela tiden. Fick en hel del lugnande med Elsie så det är antagligen därför. Under BB-tiden med Alvar tror jag att jag fick lugnande en gång och det var efter att han hade fötts på operationsbordet när jag bad om det.

 

201901180950425979

201901180951499871

 

Vi fick byta om till sjukhuskläder i ett rum, i något skede kom någon och satte in en kateter. Här igen, vet att det hände men har inget minne om det var en eller flera personer i rummet eller hur de såg ut. Det gjorde i alla fall jätteont och var lugnt det värsta under hela förlossningen. Efter en stund gick vi iväg, jag tror att jag gick själv men är inte helt säker (!) Sedan fick jag hoppa upp på bordet, fick bedövning och snittet påbörjades. Jag blundade hela tiden som jag alltid gör när jag är nervös och rädd. För nervös hade jag nog hunnit bli vid det här laget. Tyckte nog det var lite obehagligt, men tänkte bara att det snart är över och jag har ju faktiskt inget val, babyn måste ut. Jag kände absolut ingenting, hade hört att trots att man inte känner smärta kan man känna att någon liksom gräver runt i ens mage. Men inget sånt. Förutom när de tryckte och drog ut henne, då fick jag lite tungt att andas.

 

201901180958478561

 

Och så föddes hon, klockan 08:30 den 10 juli 2015. <3

 

Det ser så känslosamt och fint ut på alla bilder, men sanningen är att jag pressade fram gråt och tvingade mig själv att gråta, för det är ju så du ska göra när ditt barn föds. Så gör dom ju i alla filmer. Jag kände mest en stor lättnad över att graviditeten äntligen var över. Frågade fleeera gånger "Mår hon bra? Är hon okej?" Och det var hon ju. Kommer inte ihåg hennes exakta apgar-poäng men de var riktigt bra. 9/9/8 eller något sådant. Minns att barnmorskan sade att Elsie inte var så liten fast hon föddes "för tidigt" alltså i vecka 38+4. Min gissning är ändå att jag skulle ha gått över tiden ända till början av augusti ifall vi hade väntat ut henne.

 

201901181002487707

 

I pappas famn ❤ Elsie mätte in på 3420 gram och 49,5 cm

 

Jag syddes ihop och allt hade gått bra. Efteråt flyttades jag till uppvaket, som var tomt och det betydde att Misha och Elsie också fick komma dit en stund. Elsie fick försöka amma första gången men det gick inte, så i förlossningsepikrisen står det "Ensi-imetys: Epäonnistunut" Haha, brutalt. Misslyckat från första stund även till pappers.

 

201901181017384941

 

Efter att jag återfått känseln i benen rullades jag till Misha och Elsie som väntade på mig i ett familjerum. Hela förlossningen var väldigt odramatisk, som det ju ofta är vid planerade snitt. Men så fin ändå. Under omständigheterna gick det väldigt bra, jag var nere i en djup depression och hade nog dragit med mig Misha halvvägs också, så ingen av oss var i rätt state of mind för en förlossning fylld med glädjetårar. Huvudsaken för mig var och är att allt gick bra och att Elsie föddes tryggt.

 

201901181024258739

 

Efter några dagar vände det dock och allt blev svart och tungt. Alla de här bilderna från barnavdelningen ger mig en så extrem ångest så ni anar inte. Fy fan. Vi hade tur och allt redde upp sig med tiden, men ändå, minnet av den där känslan av maktlöshet kommer säkert att följa med mig resten av livet. Men mer om det senare...

 

201901181027032250

 

Så gick det till när den här filuren kom till världen. Vaikeuksien kautta voittoon. Titta vad vi fick, så värt allting ❤


Mammamagen 2018

Skrivet av Paulina Peltomaa 31.12.2018 | 2 kommentar(er)

 

(Hej! Om du lätt blir provocerad av att se och läsa om viktnedgång och träning så läs inte vidare)

 

 

2018 för mig var trots allt ett ganska lugnt år. Inga jättestora förändringar skedde på det personliga planet vill jag påstå. Mycket vardag, rutiner och familjeliv. Ska jag nämna en grej så kommer jag inte ens på någon (Förutom Alvar men han föddes ju 2017) Men den största fysiska förändringen är däremot lätt, det är mammamagen. Det tycks ta längre och längre tid att komma tillbaks i form för varje barn man producerar. Efter Elsie så var jag deprimerad en ganska lång tid efter förlossningen, och glömde helt att äta eller så hade jag ingen matlust, så därför kanske det gick fortare då. När jag var gravid med Alvar, fr.o.m. kanske vecka 6, så åt jag något gott VARJE kväll och den kvällsrutinen består. Har hela tiden tänkt att äh, han föddes ju just, jag hinner nog ändra på det. Men nu är han ju faktiskt ett helt år redan och fortfarande äter jag godis/chips/glass/popcorn varje kväll och har inga planer på att sluta med det hehe. Så det här resultatet är nog 90% träning och 10% kost. Let's take a look...

 

Januari 2018 / December 2018

 201812310851307871

201812310852448359

 

Det är alltså nästan ett år mellan bilderna. Jag själv blir inte provocerad utan mer motiverad och imponerad av andras resultat. Och framför allt tycker jag det är otroligt intressant. Jag menar, mitt utgångsläge var ju väldigt dåligt. Två småbarn, en sambo som ibland jobbar 12 timmars dagar och snittad för andra gången. Jag är verkligen inte en av dem som är så genetiskt lyckligt lottad att magen försvinner av sig själv några veckor efter förlossningen. Men jag tycker det är roligt att röra på mig och jag tror det är en stor fördel. Det är säkert mycket tyngre att komma i form om man verkligen avskyr all form av motion. 

 

Augusti 2018 / April 2018 /

 

201812310859581537

201812310859211336

 

 

Jag är ju verkligen inget proffs ska ni veta men mina tre amatörtips är:

 

- Något som funkar för nån annan funkar nödvändigtvis inte för dig. För mig funkar det exempelvis inte att mest styrketräna utan jag får bäst resultat av cardio. Har i princip sprungit mig till den här formen. Men jag älskar att springa! (är säkert en bidragande faktor till resultatet)

- Har du ens litelitelitelite motivation att åka till gymmet/motionera, alltså ens den minsta mikroskopiska, do it! 

- Träna på måndag! Det höjer motivationen genast från veckans start. Du har redan tränat en gång, ifall du tränar igen först på fredag så har du ändå redan tränat två gånger den veckan! Och ifall du inte kommer dig iväg igen på hela veckan så har du i alla fall tränat en gång. 


Alvar 1 år

Skrivet av Paulina Peltomaa 28.12.2018

 

Idag är det ingen vanlig dag, för idag är det exakt ett år sedan vi körde iväg mot Karleby mitt i natten för att några timmar senare få träffa Alvar (du kan läsa mer om det här) Vår minsting blev ett helt år idag, sjukt! Det här året har gått ännu fortare än det första året med Elsie. Idag har vi haft kalas för vår kille och jag tror faktiskt han uppskattade det, på sitt eget lilla vis...

201812281908411618

201812281908535112


Fakta om mina graviditeter

Skrivet av Paulina Peltomaa 19.12.2018 | 2 kommentar(er)

 

- Första graviditeten var jag livrädd för att få missfall. Varje dag före vecka 12 kändes som en månad. Andra graviditeten var jag inte lika nojig och tiden gick väldigt fort.

- Båda mina barn är födda med planerat kejsarsnitt (Här kan du lyssna på ett poddavsnitt jag medverkade i angående det)

- Båda graviditeterna hade jag moderkakan i bakvägg.


- Vi berättade om den första graviditeten för våra familjer i vecka 14 och den andra i vecka 12. 

201812191009416625

 

- Båda gångerna vägde jag 51 kg vid inskrivning, och skrev in mig till rådgivningen efter vecka 12 båda gångerna. I slutet av graviditet nummer ett vägde jag 70 kg och i slutet av andra 67 kg. Gick alltså upp 19 kg första gången och 16 kg andra gången från inskrivning till förlossning.

 

- Första graviditeten var jag väldigt svullen i ansiktet, speciellt runt näsan och läpparna. Andra graviditeten hade jag inte mycket svullnad alls.

201812191019111902


- Första graviditeten växte min mage på bredden, andra graviditeten växte den mer framåt.


- Jag kände inga sammandragningar alls innan vecka 34-35 första gången, men andra gången hade jag sammandragningar från vecka 17.

 

- Jag hade inget illamående ö.h.t. under någon av graviditeterna. Första graviditeten var jag säker på att något var fel då jag inte hade några graviditetssymtom alls.

 

- I slutet av första graviditeten fick jag bristningar på inre låren, dom syns ännu idag. Andra graviditeten fick jag inga.

201812191013403145201812191014199931

2015 vs. 2018. De har bleknat en del som tur.

 

- Smorde in mig med Bio oil dagligen båda graviditeterna. Första graviditeten smorde jag bara magen, kanske därför jag inte fick en enda bristning på magen men däremot på låren. Andra graviditeten smorde jag in mig från topp till tå, haha.

201812191018203809


- Båda graviditeterna har min insomnia varit som värst runt vecka 17-20.

- Första graviditeten mådde jag så psykiskt dåligt att jag t.o.m. låg inlagd på sjukhus några dagar. Gick och pratade med någon varje vecka både under och en tid efter graviditeten.


- Första gången följde jag gravid-appen slaviskt (eller apparna, tror jag hade 3 stycken) andra gången hade jag en och den kollade jag på oskojat kanske 10 gånger under hela graviditeten.


201812191053179825

Såhär såg den populäraste gravid-appen ut 2014-2015


- En tid efter graviditet nummer ett såg mina bröst ut precis som dom gjort innan, både till utseendet och storleken. Men efter graviditet #2 har dom blivit blivit väldigt mycket mindre. Har inte gjort något annorlunda, tappade vikt och pumpade och ammade båda barnen nästan identiskt, så vet inte alls vad det kan bero på.

 

- I början av första graviditeten hade jag en cysta på ena äggstocken (cirka 5 cm) men den försvann med tiden. Vid ett ultraljud i vecka 13 såg man också att det fanns "tvillingrester", alltså två ägg hade blivit befruktade men bara ett av dem hade fortsatt utvecklas. Det andra hade slutat växa redan i vecka 5-6. Tänk att Elsie kunde ha haft en tvilling! Sjukt.

201812191040219898


7 myter om graviditet och barn

Skrivet av Paulina Peltomaa 22.11.2018 | 2 kommentar(er)


Det finns hur många myter som helst kring allt som har med graviditet och kids att göra. Tänkte lista upp några jag personligen har fått höra och berätta om de har stämt eller inte!

 

"Sömn föder sömn"

Med det här har jag förstått att man menar att om barnet sover bra och mycket dagtid så sover det bättre nattetid. Kunde inte stämma in mindre på våra barn. Sover de mycket på dagen sover de typ inget på natten. Elsie sover inte dagtid sen typ nästan ett år tillbaks, råkar hon i dag slumra till ens 5 minuter kan hon vara vaken till 12 på natten.

 

"Halsbränna under graviditeten tyder på att barnet har mycket hår"

Stämde! Dog av halvbränna och levde på Rennie och Gaviscon under båda graviditeterna, och visst hade båda barnen en helt rejäl kalufs när de föddes.

201811211905117470

201811211906578722

 

"Pojkmage växer framåt, flickmage växer på bredden"

Jepp. Visst var jag nog rund med Alvar i magen också, men det var tydligt att magen växte mer framåt. Med Elsie i magen växte den på bredde

201811211908169675

201811211907305912

201811211907599506

Elsie/Elsie/Alvar

 
"Flickor brukar likna pappan så att han lättare ska kunna knyta an"

Ingen aning om det hjälpte med anknytningen, men båda barnen har ju nog liknat pappa typ redan på ultraljuden, framför allt Elsie då. Tror inte det finns en person som tycker hon liknar mig mer. Så stämmer då, I guess

 

201811211910380770

201811211912366530

 

"Pojkar är ofta tidigare med den motoriska utvecklingen och flickor med den sociala"


Stämmer i alla fall hittills. (Behöver ju inte bero på olika kön utan att det är två olika personer men) Elsie var ju ingalunda sen med något (kröp vid 8 mån, gick vid 1 år o.s.v.) men det har alltid varit tydligt att hon är smart, kvick och tänker väldigt logiskt. Hon pratade som jag tidigare nämnt väldigt tidigt också. Alvar är ganska fysisk av sig, eller hur man nu ska beskriva det. Han är ju så liten ännu, men har i alla fall inte i dagens läge ro att sitta och lyssna på böcker. Vi får se hur det utvecklas!

 

"Har man en svår graviditet får man en lätt baby och vice versa"

Eller att "ifall man sovit bra under graviditeten får man ett barn som inte sover." Båda mina graviditeter mådde jag fysiskt bra. Så bra man nu kan göra när man går upp ungefär 20 kg. Men inget illamående ö.h.t, inga magsmärtor, sjuka sammandragningar och inga blödningar... Psykiskt mådde jag som en påse skit. Men tänker ändå att med en svår graviditet menas en massa jävliga fysiska krämpor, så ja. Svårt att säga beroende på hur man definierar en tuff graviditet, inget av barnen har haft kolik eller så, bara varit helt perus gnälliga. Egentligen ganska "lätta" barn båda två. Med Elsie sov jag väldigt dåligt under graviditeten och hon sov ju bra de första månaderna. Med Alvar sov jag bättre under graviditeten och han sov ju inte dåligt, men sämre än Elsie gjorde.

 

"Snabba hjärtljud = flicka. Långsamma hjärtljud = pojke"

Båda barnen har haft "pojkhjärtljud" typ 130-140 hade Elsie minns jag. "Får se om det är en pojke, eller en lugn flicka" sades det vid rådgivningen. Och med Alvar "Får se nu om ni har gått och bytt sort" Så, för oss stämde inte detta!


Att vara decemberbarn

Skrivet av Paulina Peltomaa 12.10.2018 | 12 kommentar(er)

 

När jag berättade för andra att jag var gravid med Alvar var den första reaktionen såklart "Grattis! När ska ni få?" Då jag sedan svarade vid årsskiftet fick jag genast höra "NEJ då måste du nog knipa ihop tills januari! Annars blir det nog jobbigt för barnet." Jag skojar inte när jag säger att 90% av alla åtminstone hintade lite om att det suger att vara född i december. Till och med på rådgivningen diskuterades det innan han ens var född, att de ju nog kan ligga lite efter i utvecklingen sådär jämfört med januaribarn födda samma år men man kan ju alltid låta dem börja skolan ett år senare... Jag själv hade verkligen inte ens en tanke på det innan någon annan tog upp det.
Är det verkligen så hemskt att vara född i december? Några jag har frågat som själva är födda i slutet av året har tyckt att det har varit lite jobbigt just innan man t.ex. ska fylla 18, men inte jordens undergång. Och att det har varit lite trist när man som barn av vissa släktingar fick bara en present som både födelsedagsgåva och julklapp. Folk tycks ha åsikten att speciellt för decemberfödda pojkar är livet extra hårt. Det här stressade ju mig något enormt, ifall Alvar skulle ha varit en flicka skulle jag garanterat ha "vågat" boka in snittet redan före jul som vi skulle ha fått om vi ville. Men kände mig så pressad till att låta honom födas på januarisidan istället, inte ville jag ju att hans liv ska vara förstört för att han är född sist av alla sina vänner. Så nu blev det ju som det blev haha! Sorry Alvar, I tried


201810120619586772

 

Finns det någon som läser det här som har barn födda sent på året eller kanske själva är födda i december? Hur har ni upplevt det? Jag tror att man kanske måste logga in för att kommentera bloggen så ifall ni inte orkar det får ni gärna skicka ett DM på instagram @paulima eller på facebook. Är verkligen intresserad av att höra mer om det här! Vet att Alvar bara är 9 månader just nu, men sådär spontant tänker jag att varför låta honom börja skolan senare bara för att han kanske är typ ett år yngre än de äldsta på klassen? Inte kan han ju ha så otur att ALLA andra barn är födda i januari eller februari. Det kanske råkar finnas många andra som också är födda sent på året, det är väl inte så stor skillnad på att vara född i typ oktober än december? Eller?

 

 


Förlossningsberättelse - När Alvar föddes fel år

Skrivet av Paulina Peltomaa 09.10.2018 | 3 kommentar(er)

Ska skriva om båda mina förlossningar, jag börjar med Alvars eftersom den är i relativt färskt minne (lättare att gräva fram bilder hehe) Ett planerat kejsarsnitt är ju sällan lika dramatiskt som en spontan förlossning kan vara. Men förlossningen med Alvar kanske åtminstone har en liten touch av drama.

Alvar var beräknad att födas 3 januari 2018. När vi valde snittdatum hade vi bestämt att försöka vänta till januari så han inte skulle vara född så sent på året (mer om det i ett annat inlägg) Eftersom 1 januari är en röd dag och de hade möten (?) hela dagen 2 januari, så bokades snittet in 3.1. Vet inte riktigt hur vi kunde tro att han skulle hållas inne i magen ända tills det, och nu i efterhand har jag kunnat konstatera att jag nog hade en liiten känlsa av att det inte skulle gå. Vi hade senast varit inne till förlossningen senast 24.12 p.g.a. en blödning och då var jag öppen 2-3 cm.

27 december hade jag en riktig ångestdag. Med Elsie hade jag en sådan ångest nästan hela graviditeten men nu hade den smugit sig på ordentligt först mot slutet. Jag gick på stan på förmiddagen, på eftermiddagen ringde jag till vår rådgivningstant (hälsovårdare) och bölade att jag inte orkar mer nu. Det kändes som att jag hade försökt hålla mig samman hela graviditeten och nu kom alla negativa känslor jag skjutit undan på en gång. Som vanligt var hon helt perfekt och vi fick komma in till henne kl 15:00 samma dag.
Väl där så grät jag och hade så jobbigt med att jag kände mig så kluven. Ville orka ända till januari, för det kändes verkligen som att jag var pressad till det men jag kände ändå att jag orkar inte en enda dag till, ungen måste ut. Hon sa direkt att SKIT I DET, det är bara ett datum. Sedan ringde hon till förlossningen och sade att jag mår dåligt, har planerat snitt och undrade ifall de skulle kunna snitta lite tidigare. Ok var svaret, men klockan var redan nästan 16 så i fall jag ännu mådde lika skit nästa morgon skulle vi höra av oss, komma in och planera vidare då.
Ännu innan vi åkte hem skulle hon känna på magen och lyssna på hjärtljuden och då gjorde det riktigt ont, liksom rev till i hela magen och jag började frysa och skaka. Då sa hon till oss "Ja, man skulle ju aldrig få säga så här för då blir folk så besvikna om det inte händer något. Men jag undrar nog om ni hamnar åka in i natt ändå."

 

201810081839388565

 

Vi åkte hem och Misha åkte sedan till hans mamma med Elsie, och jag stannade hemma och lyssnade på min favoritmusik (Ville Valo och HIM) och fick en helt konstig kick med energi från ingenstans. Minns ännu hur i obalans jag var den dagen och nu när jag tänker tillbaks var det nästan obehagligt! Senare gick jag och lade mig runt 23 som vanligt. Lite före kl. 02 vände jag mig i sängen och då blev det blött, vattnet hade gått! Minns att det kändes varmt och obehagligt och typ som att ett huvud snart skulle ramla ut eller nånting. Haha alltså nä, vilken chock samtidigt som jag tänkte typ "Jaha, jag visste väl att det skulle gå såhär." Misha hade somnat på soffan framför TV:n på nedre våningen och vi hade såklart inte packat någon BB-väska, så tog en plastpåse och kastade in lite saker i all hast. Jag gick till bilen och väntade, hade skickat meddelande åt både mamma och Mira (Mishas syster) och båda svarade direkt. Kände bara att nu måste vi snabbt iväg så det fick bli mamma som kom, eftersom de bor mycket närmare. Tyckte det tog så jävla länge för alla och ville bara iväg.

 

201810081844379828

 


När mamma hade kommit (Elsie vaknade inte alls som tur!)  och vi äntligen började köra mot Karleby  var det ju kaos rakt igenom, snön yrde ner och vägen var helt oplogad.Tydligen var långljusen riktade fel så man såg ingenting! Inga lampor fanns längs vägen eller så var dom inte tända och det var superhalt. Vi körde i 60 hela tiden och vägen som normalt tar 30 minuter att köra tog nästan en timme! Hade ont och var sååå stressad. Ringde i något skede in till BB och berättade att vi har planerat snitt men att vattnet hade gått och jag hade ont som fan. Barnmorskan sade att det borde nog ändå vara lugnt eftersom "ingen har kommit ut den vägen innan", så det borde ta ganska lång tid trots att vattnet gått, menade hon. Men att vi skulle ringa ambulans om det känns så. Jag bara ....VADÅ? KÄNNS HUR? Hur ska jag kunna veta, jag hade förberett mig NOLL på en vaginal förlossning. Jag vet inget om värkar, hur långt eller kort det ska vara mellan dem eller hur de ska kännas eller vad som betyder vad. Sist jag hörde om något sånt var på förberedelsekursen med Elsie. Jag minns att jag tänkte på hur i helvete någon kan göra detta frivilligt, FLERA GÅNGER, och att det ännu ska bli värre än såhär. AJ!

Nåja, fram kom vi tack och lov med Alvar fortfarande i magen. Snabbt in via akuten och med rullstol till förlossningen. Där var det luuugnt och en barnmorska tog luuugnt emot oss. Hade glömt rdg-kortet i bilen så Misha fick springa efter det under tiden jag blev undersökt. Minns att hon pratade något om att bilbänken säkert är helt blöt och jag funderade om den här människan var totalt galen som trodde att jag gav fan i någon bilbänk just nu.

 

201810081852233730

Casual bild av vädret när man håller på att föda barn i bilen


5-6 cm öppen var jag och "Här trycker det på ordentligt" ...NO SHIT YOU DON'T SAY... Efter det gick det snabbt. Blev flyttad till ett annat rum och dit kom även Misha efter en stund, andfådd och hade såklart tappat bort sig på vägen tillbaks. Läkaren kom och presenterade sig, berättade vad som skulle hända nu. Jag bara jaaaja vet du det här har jag gjort förr! I ett skede kom en till barnmorska in. Jag sade att jag måste på wc annars skiter jag ner mig men det fick jag inte, för det var inte bajs utan Alluboy och då kommer nog killen ut i wc-byttan sade dom. Bråttom var de ju som sagt och i ett skede låg jag på sidan och hade en värk, Misha drog på stödstrumpor åt mig samtidigt som en barnmorska lade kanyl och den andra kateter ???? Vilken cirkus haha. Fan vad arg jag var. En barnmorska tog fram armband åt Alvar och frågade om vi ska få en flicka eller pojke, ska hon ta ett rosa eller blått? Och jag blev så irriterad, vilken världslig sak att tänka på där och då. Jepp, jag hanterar smärta väldigt, väldigt dåligt. Jag blir arg, kniper fast ögonen och skriiiker rakt ut. Sedan rullades jag iväg till operationssalen.

 

201810081902328438

My kind of guy, no matter what, always time for a selfie

När jag blir nervös pratar jag hela tiden och vill också att någon pratar med mig om precis vad som helst. Under båda förlossningarna har jag i princip BETT att skötaren som satt med mig vid huvudet ska prata om typ vädret. Vi satt och gissade på vikt och längd, Misha tippade iallafall rätt med längden (Han gissade på 53 cm och Alvar var 52,5) Precis som med Elsie så knep jag ihop ögonen och blundade hela snittet tills babyn var ute och efter det bad jag direkt om så hög dos lugnande som möjligt ???? Allt gick bra, och under båda snitten har inte känt vare sig smärta eller att någon gräver runt i min mage. Tycker det värsta är att du måste ligga stilla och kan inte röra på dig. Men det går ju så fort ändå och tycker att den knappa timmen man är inne i salen går snabbt.

Alvar skrek direkt och innan han kom gissade vi på födelsevikt, barnmorskan fuskade och tippade först när hon hade sett honom och gissade rätt, nästan exakt 4 kilo var han! 4075 gram. Det första Misha sa när han såg Alvar var att han har mycket hår. Fick se honom och sedan fick Misha ta med sig honom så länge jag blev ihop sydd. När jag sedan rullades till dem så hörde jag Alvar på låååånga vägar, Misha hade honom hud mot hud under tröjan och Alvar var asförbannad för där fanns inget att suga på.

 

Vi fick ett "mellanlandningsrum" innan vi blev flyttade till BB, Misha och Alvar somnade såklart direkt (karar...) och jag låg vaken för det var någon maskin som surrade så jag kunde inte sova (HAHA some things don't change no matter what) Det var så kul när vår rådgivningstant ringde 08 och frågade hur jag mår, och jag fick berätta att han är här nu! Hon fick sig ett gott skratt.

Överlag är jag mycket nöjd med mina kejsarsnitt. Tycker det är ett helt fantastiskt sätt att få föda barn på ifall man som i mitt fall faktiskt inte vill föda vaginalt. Hade Alvar inte velat ut tidigare är jag säker på att det skulle ha varit lugnt och behagligt (så behaglig som nu en förlossning nu kan bli, let's be honest) som med Elsie.

Alvar föddes sist och slutligen den 28 december 2017 <3 

 

201810081909388466

201810090511558876

201810090512346092