unnamed 4

Love is my drug, is my medicine

Skrivet av Paulina Peltomaa 08.04.2019 | 1 Kommentarer

 

Jag har alltid varit en sarjaseurustelija. Jag har alltså i princip aldrig varit singel speciellt länge, ibland har det t.o.m. hänt sig att jag påbörjat nästa förhållande innan jag lämnat min föregående partner. När det har tagit slut har jag ofta gråtit för att jag blivit singel, inte för att jag kanske nödvändigtvis längre var kär i personen det tog slut med. På fester och i kompisschack har jag alltid varit den som antingen är olyckligt kär eller sprudlande happy-clappy för att jag har en ny kille som jag är så käär i. Alla ni som nånsin känt mig på ett eller annat sätt, vet. När jag var ute på krogen så var det mest essentiella vad det fanns för utbud av killar. Var jag tillsammans med någon fanns det inte en chans att jag kom ut ifall han inte gjorde det, och var jag singel så gick kvällen ut på att söka efter en potentiell pojkvän. Tack och lov så fanns inte Tinder på den tiden. Jag har helt enkelt aldrig trivts med att vara singel. Det började ganska tidigt, kommer ihåg att i dagis lekte vi mamma-pappa eller flickvän-pojkvän och i lågstadiet handlade vardagen om vem som var ihop med vem. 

I högstadiet var första gången jag fick mitt hjärta krossat. Aj satan vad ont det gjorde, trots att jag bara var 13 år när det hände så kommer jag fortfarande ihåg smärtan. Hoppas innerligt att mina barn slipper det (ok antagligen en rätt så lönlös vädjan men) Senare på åttan-nian verkade jag inte hitta någon passande partner här, så från och med då hade jag nu som då pojkvänner som inte var hemma härifrån. Alltså distansförhållanden. Genom (Fin)land och rike har jag rest för kärlekens skull, ända till en så exotisk plats som Joensuu har jag färdats, till mina föräldrars förfäran. Dessvärre var det enda som riktigt fastnade med hem därifrån en envis sort av streptokocker som till sist tvingade mig till att operera bort halsmandlarna. (På riktigt, hade aldrig förr haft angina och kommande år hade jag det 9 gånger!) 

 

hej 4565

Nu med facit i hand kan jag sitta och filosofera om och oja mig över hur mycket tid, tårar, hjärtesorg och pengar jag skulle ha besparat mig själv ifall jag bara skulle ha fattat att min framtid fanns rakt framför mina ögon bokstavligen hela tiden. För er som inte vet, så har jag och barnens pappa vuxit upp på samma gata och gått på samma klass 1999-2008. Vi har varit tillsammans en gång i lågstadiet på 4:an (i ett halvår! VEM är tillsammans med någon i ett halvår som 10-åringar?!) och sedan hade vi nån slags grej igen när vi var 15-16. Men sedan åkte båda åt varsitt håll, fast vi fortsatte ändå hålla kontakten och umgås sporadiskt. 

Nå, det är ju ingen vits att gråta över spilld mjölk eller bortopererade tonsiller. Vet inte riktigt vart kan vill komma med allt det här, men nog är livet allt bra konstigt ändå kan vi ju konstatera. Trots att allt slutade bra för mig så hoppas jag att mina barn inte ärver den här egenskapen. Att de redan från en ung ålder lär sig att man inte behöver vara kär för att livet ska vara värt att leva. Och att man inte kan lappa ihop ett brustet hjärta med att tvinga sig till att älska en ny person. Och det kan faktiskt hända sig att man endar up med en Jeppisbo med ett ryskt namn. 

Cirkeln är sluten. 

IMG 3889

hej 4360

+

hej 4657

+

DSC 0352

+

IMG 5275

+
IMG 5290

+

IMG 5575+unnamed 3+
unnamed

+

163F9EF4 D3E4 42ED B2AF 8A71CC488B27

=

Picture0001

Kommentarer

  • Karolinas kaos 10/04/2019 9:20pm (2 månader sen)

    Hahah älskar sista bilden, så bra avslutning ???? Och herregud så ja känner igen mig, ha aaaaalllti vari kär eller haft nån ”på gång”, så läng ja kan minnas faktiskt!

Skriv en kommentar