unnamed 4

Den känslostarka mamman

Skrivet av Paulina Peltomaa 28.03.2019

 

God kväll i stugan. Klockan är ganska mycket redan, snart 23. Men jag passar på att blogga nu när jag har tid och kan, tror inte jag kommer att blogga så mycket om några veckor när jag börjar jobba mer. So get ready för lite kvällsflum. 

 

Dagen har väl varit sådär. Det är konstigt det där, dagarna börjar oftast bra men sedan händer det ibland att de bara blir sämre och sämre. Många gånger är det helt mitt egna fel att det blir så, dagen är ju vad du gör den till liksom. Jag har alltid haft jävligt svårt med att ha en positiv inställning överlag, och om något jobbigt händer så drar det lätt ner på mitt humör. Jag hakar upp mig på det istället för att se över det och tänka om, om ni förstår hur jag menar. Det är på kvällen som det känns extra skit, speciellt när jag vet om att jag har blivit för arg på framför allt Elsie. Nu i efterhand är det alltid så lätt att se klart och tänka "Men vad har det för skillnad i det stora hela? Vad gör det om 100 år?" men i stunden... aj aj, det är svårt.

 

Som person är jag väldigt 100% eller hur man nu ska beskriva det. Är jag arg så är jag ARG. Är jag glad så är jag GLAD. Mitt humör skiftar väldigt mycket och känslorna ligger ofta precis under ytan. Jag höjer väldigt lätt på rösten i alla sammanhang, skrattar högt när jag är glad och gråter när jag är besviken. Det här är så himla svårt att fläta ihop med viljan att vara en lugn och sansad förälder. Det är SÅ inte vem jag är som person överlag i livet. Jag har väldigt nära till att visa mina känslor, så har jag alltid varit. Det är nästintill omöjligt för mig att dölja besvikelse eller ilska och det är väl där som min bild av den perfekta föräldern och hur jag är krockar. Jag klarar oftast inte av att bara vända mig om och ta ett djupt andetag utan jargongen här hos oss är väl mer att nånting händer, jag blir arg och sedan säger vi förlåt båda två och pratar om det. 

 

unnamed 5

 


Jag vet att varken jag eller någon annan kan förvänta 
att jag plötsligt ska bli en helt annan person än den jag är. Det jag däremot behöver jobba mer på är att inte låta de där allra, allra minsta sakerna get to me. När jag och Misha precis hade blivit ett par så trodde jag en kväll att han skulle hämta upp mig för en tumis-dejt på stranden. Det visade sig dock när jag steg in i bilen att han hade med sig två kompisar och vi mötte sedan upp ännu fler personer på stranden. Jag var så besviken men ville inte show my true colors ännu, så jag hade på mig ett par stora solbrillor under hela tiden och satt och grät bakom dem. Hade till och med på dem när vi simmade i havet haha.

Och där har vi antagligen det närmaste jag kommer komma gällande att dölja mina känslor. 

 

 

unnamed 6

 


Smart och obrydd

Skrivet av Paulina Peltomaa 28.02.2019 | 3 kommentar(er)

Kategorier:

 

Den här veckan har jag läst flera inlägg och självacceptans och self-love. (Gillade speciellt Jennifers inlägg) Det känns som ett ämne som ofta är på tapeten, och det är ju bra. Men ofta handlar det om att acceptera hur man ser ut. Så här kommer jag då igen och vrider och vinklar det från mitt egna lilla håll. Jag tänkte först skriva att jag aldrig har haft riktigt elefantstora problem med mitt utseende, men så kom jag ihåg en grej. När jag gick i högstadiet var det ofta fuktigt på morgnarna, och jag som hatade mitt självlockiga hår över allt annat cyklade då med en plastpåse på huvudet så det skulle hållas rakt. HAHAHA. Okej, sidospår. Naturligtvis har också jag haft många saker jag ogillat med mig själv, (typ det här) men trots det så har mina allra, allra största problem med mig själv alltid handlat om mina inre demoner. 

 

Jag känner mig ofta "lägst i rang" i sociala sammanhang, t.o.m. ibland när jag umgås med vänner. Har länge känt att jag är den roliga, lite flaky och barnsliga typen med massor av egna jånor, som man kan skratta med och lite åt. Kanske jag också omedvetet gör mig till din personen, vem vet. Jag är rädd för argumentationer och hettade diskussioner, så jag gör mig med flit mindre än jag är, har svårt att hålla ögonkontakt, är helt tyst eller så öppnar jag munnen, ångrar mig och kommer då alltid på vad jag borde ha sagt efteråt. Drar mycket skämt och gör mig larvig för jag vet oftast inte på vilket annat sätt jag ska vara. Den person jag anser mig själv vara inne i mitt huvud byts ut mot någon helt annan typ när jag öppnar munnen. Jag hatar det! Jag har ofta gråtit när jag kommit hem från att ha socialiserat och Misha har fått trösta mig.

 

Det konstiga är att där emellan, när jag är ensam är jag så självsäker att det nästan rinner ut ur öronen på mig. Orubblig. Allt går rätt och jag lyckas, jag är mig själv och det är äkta. När jag var ung och tuff brydde jag mig blanka fan i om någon ogillade mig. Jag fick nästan en lite kick av att provocera eller irritera upp någon. Där har jag verkligen gjort en 360, i dag är jag livrädd för att någon ska ogilla mig, till den grad att jag smörar och försöker vara trevlig åt människor som inte har det minsta intresse av att försöka behandla mig likadant. Jag undrar om det har någon koppling till att jag har barn? Att jag inte vågar vara mig själv fullt ut för att jag är rädd att någon i framtiden ska tycka illa om mina barn för att deras mamma är uppkäftig. Eller att de inte ska få det där sommarjobbet för att att den chefen kanske ogillar mig. Så ska det ju inte vara, men vi alla vet ju hur saker och ting funkar i en liten stad...

 IMG 06660Väljer också att inte bry mig om all snö och att det bara var +3 grader. #denimforlife

 

Ofta känner jag mig dummast i rummet. Jag erkänner att jag inte tittar på nyheterna så mycket som jag kanske borde eller följer med varken politik eller världsekonomin egentligen alls. Är än idag inte helt hundra på vad Nato är för något och jag vet inte exakt varför det är bra för miljön att vi sorterar våra sopor. Det här är ju saker jag lätt kunde ta reda på om jag ville, så egentligen kanske jag inte borde dumförklara mig själv, utan är väl helt enkelt bara allmänt obrydd. Här hemma består 99% av TV-tiden av Barnkanalen och när jag har en stund över gillar jag att kolla på något som kräver så lite tankeverksamhet som möjligt, typ Kardashians, Real housewives eller bara gamla goda Youtube. Och ni ska veta att jag skäms och hackar ner på mig själv över det här. 

 

Jag borde bry mig mer om vad som händer i världen, jag borde läsa mer böcker, jag borde läsa nyheter och inte bara skvaller, jag borde ha en karriär redan, jag borde se på mer intellektuella filmer och inte så mycket romantiska komedier, jag borde ta bort instagram, jag borde bry mig mer om att städa, jag borde lyssna på mer ny musik och inte samma gamla playlist, jag borde resa mer, jag vet ju ingenting om världen! Jag borde sluta bry mig så mycket om mitt utseende, varför skulle någon vilja umgås med mig, jag är dum. Om jag träffas med någon kommer de ändå inte vilja ses igen för jag lever inte upp till deras förväntningar. Jag kommer aldrig komma in på en skola eller hitta ett jobb jag älskar för det finns så många andra där ute som är mycket smartare och bättre än mig.

 

Välkommen in i mitt huvud. Den här listan är oändlig. Varför kan jag inte bara acceptera att jag är som jag är? Varför bryr jag mig så sjukt mycket i vad andra har för förväntningar på mig och vad de sedan sist och slutligen har för verdict? Man skulle ju kunna tro att det blir bättre med åren istället för sämre, men nej. Jag förstår ju att jag omöjligen kan vara så dum som jag känner mig. Knowledge is power o.s.v. men det handlar nog kanske mest om att jag är en person som fokuserar allt jag har på en sak i taget, vare sig jag vill eller inte, och de senaste åren har det handlat mest om barnen och vårt lilla ekorrhjul. Innerst inne vet jag att jag lär mig lätt bara jag vill. Men ändå klankar jag ner på mig själv för det finns ju faktiskt massor med mammor som gör karriär och studerar och läser varendaste nyhet som släpps, vissa tar t.o.m. med barnen till jobbet och renoverar hus och investerar i aktier och yogar regelbundet och och och... 

 

 

Så då vet ni det. Här bakom skärmen sitter en ung kvinna i sina bästa år som har allt hon någonsin önskat, med ett självförtroende som heter duga men en självkänsla är bottenlöst skit. How original...

 

 

 

IMG 0617


All about me

Skrivet av Paulina Peltomaa 26.02.2019 | 1 kommentar(er)

 

Eftersom alla säkert inte inte hängt med mig på den förra bloggadressen så tänkte jag presentera mig lite bättre, så här kommer lite bakgrundsfakta om mig! Jag länkar samtidigt till några lite äldre inlägg, ifall någon vill läsa dem. 

 

- Jag har alltså två barn, Elsie är den äldre och hon blir 4 år i juli. Alvar är den yngre och han blev 1 i december, så även om han blir 2 år i år så är det en stund kvar tills det. Så ni vet vem jag snackar om när jag skriver om Elsie och Alvar. Jag var 23 år när Elsie föddes och 25 när Alvar föddes. (här kan du läsa om när Elsie föddes och här kan du läsa om när Alvar föddes)

 

- Jag och barnens pappa träffades -99 när vi började på första klass i Vestersundsby skola, sedan hamnade vi också på samma klass i högstadiet så vi var klasskamrater i totalt 9 år. (Här kan du läsa lite mer om mig/oss)

 

 

- Är ingen friluftsmänniska. Min sambos familj har en villa på en ö i Larsmo sjön och där finns det inget rinnande vatten, ingen el och bara ett utedass. Han älskar det, jag däremot... not so much. Bara tanken av att övernatta där med två barn ger mig panik! Skulle gärna ha en egen villa (sommarstuga) men det får nog i så fall vara ett vanligt litet hus med alla bekvämligheter, men vid en strand. Sandstrand, om man får önska. Och bilväg!

 

 

- Jag är det äldsta barnet i familjen, har en lillebror som är 3 år yngre än mig. 

 

 

- Född och uppvuxen i Jakobstad, men har bott lite här och där runt om i landet, men alltid kommit tillbaks hit. (Här kan du läsa om det)

 

IMG 0065 2

 

 - Jag upplever alltid starka känslor vid årstidsskiften och känner mig både sorgsen och lycklig om vartannat. Speciellt när vinter blir till vår och sommar till höst påverkas jag. (Som i slutet på augusti... värst!)

 

 - Har ett inre dilemma med att jag har starka åsikter och älskar att uttrycka mig, men är livrädd för argumentation och framförallt att bli ifrågasatt. 

 

- Älskar kläder och att klä upp mig men 99% av tiden går jag runt och ser ut så här: 

 

 

IMG 0385

 

- Jag har självlockigt hår och jag hatar det! Önskar det var rakt. Efter varje dusch så plattar jag håret och sedan lockar jag om det från början, haha. Så otroligt jobbigt att jag blir trött av bara tanken. P.g.a. detta tvättar jag håret bara 2-3 gånger i veckan.

 

- För övrigt så hatar jag ordet sambo! Men pojkvän låter så oseriöst, och vi är varken gifta eller förlovade, så sambo är begreppet jag ändå använder. Kanske skulle börja säga baby daddy istället? 

 

IMG 0360


Riders on the storm

Skrivet av Paulina Peltomaa 30.01.2019

Kategorier:

 

God kväll på er. Ni som tittar in hit dagligen kanske märker att det går lite... trögt med bloggandet just nu. Livet går upp och ner och ibland går allt helt enkelt fel. Har haft några lite sämre dagar nu för att vara ärlig. Det här måste vara det absolut jobbigaste med att blogga, när man vill skriva av sig men det som tynger en är sånt som inte hör hemma i en blogg för vem som helst att läsa. Dessutom h-a-t-a-r jag själv kryptiska inlägg där skribenten säger A men inte B. Finns det något mer irriterande? Och nu sitter jag här och gör samma sak själv

 

Familjefotografering4 1


Jag tycker det är så otroligt jobbigt att do the right thing och ta tag i saker, hatar förändring helt enkelt, tänk om jag gör fel och allt bara blir sämre? Jag väntar alltid mycket hellre ut stormar och hoppas på att allt ska återgå till det normala igen så fort som möjligt. Men då tenderar ju livet att snurra runt i samma onda cirkel och allt händer om och om igen. I vissa blogginlägg jag skrivit får man ju intrycket om att jag är en självsäker besserwisser med allt på klart, men det är bara halva sanningen. 
Äh! Jag återkommer när jag har något vettigt att komma med. (= aldrig :'D)

 

 

 


Grinchen och dikten

Skrivet av Paulina Peltomaa 24.01.2019 | 2 kommentar(er)

 

Ifall någon har missat det så cirkulerar det en dikt på sociala medier just nu. Vet inte hur många gånger jag har sett den, kanske några gånger för mycket. Jag har i alla fall inte repostat den (före nu haha) för ja, den tilltalade helt enkelt inte min svarta själ. Ska utveckla lite, men här kommer en del av dikten för dig som ännu inte läst den:

 

 

 

...There is a last time for everything.
There will come a time when you will feed your baby for the very last time.

They will fall asleep on you after a long day,
and it will be the last time you ever hold your sleeping child.

One day you will carry them on your hip then set them down,
and never pick them up that way again.

You will scrub their hair in the bath one night,
and from that day on they will want to bathe alone.

They will hold your hand to cross the road,
then never reach for it again.

They will creep into your room at midnight for cuddles,
and it will be the last night you ever wake to this.

One afternoon you will sing “the wheels on the bus” and do all the actions,
then never sing them that song again.

They will kiss you goodbye at the school gate,
the next day they will ask to walk to the gate alone.

You will read a final bedtime story and wipe your last dirty face.
They will run to you with arms raised for the very last time.

The thing is, you won’t even know it’s the last time.
Until there are no more times.

And even then, it will take you a while to realize.

So while you are living in these times, remember there are only so many of them
and when they are gone, you will yearn for just one more day of them.

 

 

Alltså suck känner jag bara. MÅSTE det vara så dramatiskt? Kalla mig för mammaversionen av Grinchen men jag kan med handen på hjärtat säga att jag tycker det är så otroligt skönt att barnen blir äldre. Elsie fyller 4 år i sommar och jag skulle aldrig vilja hoppa tillbaks i tiden. Tycker det är så roligt att ha ett lite "äldre" barn och ser så fram emot allt skoj vi ska ha tillsammans i lifvet. Det känns som att det bara blir bättre, roligare och helt enkelt bara MER för varje dag som går. Ok, om Elsie eller Alvar (mot förmodan!!!) skulle råka styra in på helt fel väg i livet skulle jag uppenbarligen önska oss tillbaks till bebistiden igen då våra största bekymmer var hårda magar och lite eksem i knävecken.

 

201901240953333482

 

Jag är ju trots allt inte 100% gjord av sten så såklart, nånstans långt inne i mitt hjärta av is sticker det ju till lite men ändå... Blir mest sur. Är det inte det här som är charmen med att leva, att inte riktigt veta? Att när en era tar slut så börjar en ny? Och det behöver det ju nödvändigtvis inte heller göra, helt. För vet ni vad gott folk, ifall jag mådde dåligt så sov jag bredvid min mamma eller pappa i deras säng ännu långt in i sena tonåren, och någon enstaka natt ännu som 20-åring. Ifall jag var ledsen åkte vi ofta på långa bilturer runt stan och bara lyssnade på musik eller pratade. Trots att jag blev äldre så sökte jag ofta mig till nå, främst mamma, ifall något sket sig. Mitt skitiga ansikte fick jag nog torka själv men kramarna och kvalitetstiden tog inte slut, trots att jag inte längre var 5. Sådan relation hoppas jag på att få ha med mina barn också. Tänk vilket privilegium att ha barn som FÅR växa upp och bli stora och LEVA! Det är faktiskt inte alla som får det. Jag grät när Elsie började dagis, kommer säkerligen gråta lika mycket varje gång barnen tar ett nytt litet steg mot ett självständigt liv. Men väljer ändå att glädjas och se det som en positiv grej. Yes! Det är ju så här det ska vara!

 

Givetvis finns det dagar när jag är extra blödig och ältar bara om all tid som har gått och aldrig kommer tillbaks, men jag måste säga att jag sakta men säkert börjar tappa nerverna på allt tjat precis överallt om att "ta tillvara på tiden" och "vara närvarande i ögonblicket". Att närvara till den grad det tjatas om idag är ju inte ens mänskligt möjligt. Det bidrar ju bara till en extrem ångest. Shit, shit, shit, missade jag något nu? Får inte missa livet, måste vara närvarande, måste ta in allt, måste minnas, måste ta tillvara på alla nanosekunder som är mig givna. Nu kommer jag in på sidospår känner jag, men när slutade det liksom att vara okej att bara flyta med och vara? När ett ögonblick inträffar som det är värt att vara in the moment för, så sker det naturligt utan att du behöver pressa dig till det.

Och ibland är det faktiskt skönt att göra något för sista gången. Ta det från en som bytte FYRA bajsblöjor igår.


Förlossningsberättelse - Elsie

Skrivet av Paulina Peltomaa 18.01.2019 | 3 kommentar(er)

 

Jag har ju skrivit om när Alvar föddes, så det känns ju bara rättvist att också skriva om hur det var när Elsie föddes. Det börjar ju vara en stund sedan, snart 4 (!!) år. Jag ska försöka färska upp minnet och göra mitt bästa för att komma ihåg så mycket som möjligt.

 

201901181036496235

 

Det var en fredag morgon i juli som vi skulle befinna oss på förlossningen i Karleby tidigt på morgonen. Det hade varit en kall sommar, endast en supervarm vecka hade vi haft, men den var förbi och den här morgonen var iskall. Jag hade ju mått dåligt sedan länge tillbaks i graviditeten, och inte för att jag tror att någon förstföderska riktigt kan greppa vad som komma skall, men för mig var verklighetsförankringen nog ännu snäppet längre bort. 

 


Mishas bästa vän och även min kompis C skulle flytta till Portugal samma dag Elsie föddes, och han satt på med oss till Karleby. Därifrån skulle han sedan ta bussen vidare mot flyget. Det var en så surrealistisk stämning i bilen, vi har umgåtts sedan högstadiet (Misha och C mest såklart) och det var så tydligt under den här bilresan att nu, tar våra liv två helt olika vändningar.

 

 

201901180938048099

201901180931082813

Hela den här morgonen minns jag bara vagt, vi släppte av C vid busstationen och körde själva vidare mot sjukhuset. Kommer ihåg när vi gick från bilen till huvudentrén, det kändes väldigt skumt. Lite pirrigt, men inget mer än så. Ingen förväntan eller rädsla, kanske jag med avsikt ansträngde mig för att inte känna efter så mycket för att inte bli alltför nervös. När vi kommit fram till förlossningen fick vi sitta och vänta en stund. Misha var på dåligt humör för han var så trött och hungrig, han hade inte hunnit äta på morgonen då vi haft så bråttom iväg så han fick lite morgonmål där, haha. Som sagt, tror ingen av oss riktigt förstod att vi faktiskt skulle bli föräldrar nu. 
201901180944180257

HAHAHAHA! Jag dör. Taggad blivande pappa

 

Efter en stund tog i alla fall vår barnmorska emot oss. Jag tyckte hon kändes väldigt varm, men på nått sätt ändå sådär... Hur ska jag förklara, fake? Alltså inte på ett jättedåligt sätt, hon bemötte oss väl men det var ändå så där sjukhusigt som jag hatar, att det skiner igenom att personen är en vårdare och "vårdarpersonligheten" är prima, men efter att arbetsdagen är klar kommer inte personen ens komma ihåg ditt namn. Oj, det var kanske inte så bra förklarat, men kanske någon förstår vad jag menar. Det kändes i alla fall som att de hade läst in sig på mitt "fall" och hur nere jag var och ansträngde sig extra mycket för att skapa en lugn och positiv stämning kring hela förlossningen. Och det lyckades de verkligen med, jag har inget att klaga på med själva förlossningen! Tiden på BB däremot... Men det tar vi i ett annat inlägg.

 

201901180946441669

 

Det är så tydligt att jag var helt borta, kunde inte orientera mig fram ö.h.t. och hade ingen aning om hur förlossningen eller BB var uppbyggt och hittade knappt till vårt rum, till hissen eller till matsalen under hela vistelsen, trots att vi var där i sammanlagt över en vecka. Har en massa minnesluckor och det är också otypiskt mig, brukar minnas tid och rum till punkt och pricka. Med Alvar hade jag allt på klart och visste precis var jag var hela tiden. Fick en hel del lugnande med Elsie så det är antagligen därför. Under BB-tiden med Alvar tror jag att jag fick lugnande en gång och det var efter att han hade fötts på operationsbordet när jag bad om det.

 

201901180950425979

201901180951499871

 

Vi fick byta om till sjukhuskläder i ett rum, i något skede kom någon och satte in en kateter. Här igen, vet att det hände men har inget minne om det var en eller flera personer i rummet eller hur de såg ut. Det gjorde i alla fall jätteont och var lugnt det värsta under hela förlossningen. Efter en stund gick vi iväg, jag tror att jag gick själv men är inte helt säker (!) Sedan fick jag hoppa upp på bordet, fick bedövning och snittet påbörjades. Jag blundade hela tiden som jag alltid gör när jag är nervös och rädd. För nervös hade jag nog hunnit bli vid det här laget. Tyckte nog det var lite obehagligt, men tänkte bara att det snart är över och jag har ju faktiskt inget val, babyn måste ut. Jag kände absolut ingenting, hade hört att trots att man inte känner smärta kan man känna att någon liksom gräver runt i ens mage. Men inget sånt. Förutom när de tryckte och drog ut henne, då fick jag lite tungt att andas.

 

201901180958478561

 

Och så föddes hon, klockan 08:30 den 10 juli 2015. <3

 

Det ser så känslosamt och fint ut på alla bilder, men sanningen är att jag pressade fram gråt och tvingade mig själv att gråta, för det är ju så du ska göra när ditt barn föds. Så gör dom ju i alla filmer. Jag kände mest en stor lättnad över att graviditeten äntligen var över. Frågade fleeera gånger "Mår hon bra? Är hon okej?" Och det var hon ju. Kommer inte ihåg hennes exakta apgar-poäng men de var riktigt bra. 9/9/8 eller något sådant. Minns att barnmorskan sade att Elsie inte var så liten fast hon föddes "för tidigt" alltså i vecka 38+4. Min gissning är ändå att jag skulle ha gått över tiden ända till början av augusti ifall vi hade väntat ut henne.

 

201901181002487707

 

I pappas famn ❤ Elsie mätte in på 3420 gram och 49,5 cm

 

Jag syddes ihop och allt hade gått bra. Efteråt flyttades jag till uppvaket, som var tomt och det betydde att Misha och Elsie också fick komma dit en stund. Elsie fick försöka amma första gången men det gick inte, så i förlossningsepikrisen står det "Ensi-imetys: Epäonnistunut" Haha, brutalt. Misslyckat från första stund även till pappers.

 

201901181017384941

 

Efter att jag återfått känseln i benen rullades jag till Misha och Elsie som väntade på mig i ett familjerum. Hela förlossningen var väldigt odramatisk, som det ju ofta är vid planerade snitt. Men så fin ändå. Under omständigheterna gick det väldigt bra, jag var nere i en djup depression och hade nog dragit med mig Misha halvvägs också, så ingen av oss var i rätt state of mind för en förlossning fylld med glädjetårar. Huvudsaken för mig var och är att allt gick bra och att Elsie föddes tryggt.

 

201901181024258739

 

Efter några dagar vände det dock och allt blev svart och tungt. Alla de här bilderna från barnavdelningen ger mig en så extrem ångest så ni anar inte. Fy fan. Vi hade tur och allt redde upp sig med tiden, men ändå, minnet av den där känslan av maktlöshet kommer säkert att följa med mig resten av livet. Men mer om det senare...

 

201901181027032250

 

Så gick det till när den här filuren kom till världen. Vaikeuksien kautta voittoon. Titta vad vi fick, så värt allting ❤


Mina tre största komplex

Skrivet av Paulina Peltomaa 27.12.2018 | 4 kommentar(er)


Jag har haft ganska många kroppskomplex genom åren. De flesta har lagt sig men några sitter faktiskt ännu litelite kvar, och jag tänkte what better way att konfrontera sina komplex än att berätta om dem för alla. Vi alla har ju våra små saker som vi kanske inte älskar (tror jag) och ofta är det ju sånt som ingen annan nånsin skulle komma att tänka på. Men precis som alla andra Matti Meikäläiset så hamnar man att lära sig leva med dem. Så, här kommer en top 3 på mina största komplex genom tiderna, varsågoda.

 

1. Min längd

201812270730506731


... Eller rättare sagt the lack of it. Jag är 158 cm lång och fr.o.m högstadiet hade jag stora problem med min korthet. Jag var aldrig kortast i dagis eller lågstadiet, hade alltid varit nånstans där mitt emellan. Men i något skede slutade jag växa och alla som varit kortare än mig växte om mig. I många år vägrade jag gå ut bland folk utan högklackat och jag tjatade tills mammas öron blödde om att göra en operation var de bryter av benen och sedan drar ut dem för att göra personen längre. Jag avskydde och skämdes otroligt mycket över att vara kort. I dagens läge tycker jag om att vara kort, är absolut hellre kort än lång. Men fortfarande drömmer jag om de där 5 centimetrarna som utlovades, som liten var det vid rådgivningen förutspått att jag skulle bli 163 cm. (här på bilden står jag faktiskt på tå hehe)



2. Min käke

201812270745264704


Jag sökte fram specifikt de här bilderna för jag minns ännu hur mycket det störde mig här. Tror t.o.m. jag grät lite för att jag tyckte min käke såg så brutal ut. Jag tyckte länge att jag hade en allt för kraftig käklinje för att annars vara ganska liten och späd. Tyckte jag såg ut som en man (vilket ju är helt absurt) Det här komplexet höll i sig rätt länge men det är nog något jag lagt bakom mig helt, tänker inte alls på det längre.



3. Min näsa


21.6 0420


Shit ändå, trodde inte den här bilden fanns längre men det gjorde den visst, på hårddisken. Här är jag kanske 12-13 år och har demonstrativt markerat ut i paint vilken del av min näsa som ska bort. Jag har alltså en "kamelnäsa" som jag så vackert kallade det i flera år. En knöl på näsryggen som jag skytt som pesten så länge jag kan minnas. P.g.a kombinationen näsa+käke har jag hatat profilbilder. Drömde om att hamna i slagsmål, så jag bokstavligen skulle få på näsan så den skulle brytas så de kunde fixa bort knölen samtidigt. Hur förhåller jag mig till min näsa idag då? Nå, inte älskar jag den, men hatar den definitivt mycket mindre än jag gjorde förr.

Så summa summarum, inget av de här saker som störde mig SÅ mycket en gång i tiden rör mig i ryggraden idag. Det känns så onödigt att ha lagt ner en massa tid på att angsta om så här små saker. Huj. Jag tror ändå inte att man direkt kan lära sig att tycka om något, utan det kommer nog med tiden och åldern när man får större problem och skiftar fokus. Inte älskar man det då heller kanske men man slutar bry sig. Nästa gång ska jag lista saker jag alltid har gillat med mig själv, utmanar mig själv att skriva FEM saker istället för tre... Stay tuned. 


Fakta om mina graviditeter

Skrivet av Paulina Peltomaa 19.12.2018 | 2 kommentar(er)

 

- Första graviditeten var jag livrädd för att få missfall. Varje dag före vecka 12 kändes som en månad. Andra graviditeten var jag inte lika nojig och tiden gick väldigt fort.

- Båda mina barn är födda med planerat kejsarsnitt (Här kan du lyssna på ett poddavsnitt jag medverkade i angående det)

- Båda graviditeterna hade jag moderkakan i bakvägg.


- Vi berättade om den första graviditeten för våra familjer i vecka 14 och den andra i vecka 12. 

201812191009416625

 

- Båda gångerna vägde jag 51 kg vid inskrivning, och skrev in mig till rådgivningen efter vecka 12 båda gångerna. I slutet av graviditet nummer ett vägde jag 70 kg och i slutet av andra 67 kg. Gick alltså upp 19 kg första gången och 16 kg andra gången från inskrivning till förlossning.

 

- Första graviditeten var jag väldigt svullen i ansiktet, speciellt runt näsan och läpparna. Andra graviditeten hade jag inte mycket svullnad alls.

201812191019111902


- Första graviditeten växte min mage på bredden, andra graviditeten växte den mer framåt.


- Jag kände inga sammandragningar alls innan vecka 34-35 första gången, men andra gången hade jag sammandragningar från vecka 17.

 

- Jag hade inget illamående ö.h.t. under någon av graviditeterna. Första graviditeten var jag säker på att något var fel då jag inte hade några graviditetssymtom alls.

 

- I slutet av första graviditeten fick jag bristningar på inre låren, dom syns ännu idag. Andra graviditeten fick jag inga.

201812191013403145201812191014199931

2015 vs. 2018. De har bleknat en del som tur.

 

- Smorde in mig med Bio oil dagligen båda graviditeterna. Första graviditeten smorde jag bara magen, kanske därför jag inte fick en enda bristning på magen men däremot på låren. Andra graviditeten smorde jag in mig från topp till tå, haha.

201812191018203809


- Båda graviditeterna har min insomnia varit som värst runt vecka 17-20.

- Första graviditeten mådde jag så psykiskt dåligt att jag t.o.m. låg inlagd på sjukhus några dagar. Gick och pratade med någon varje vecka både under och en tid efter graviditeten.


- Första gången följde jag gravid-appen slaviskt (eller apparna, tror jag hade 3 stycken) andra gången hade jag en och den kollade jag på oskojat kanske 10 gånger under hela graviditeten.


201812191053179825

Såhär såg den populäraste gravid-appen ut 2014-2015


- En tid efter graviditet nummer ett såg mina bröst ut precis som dom gjort innan, både till utseendet och storleken. Men efter graviditet #2 har dom blivit blivit väldigt mycket mindre. Har inte gjort något annorlunda, tappade vikt och pumpade och ammade båda barnen nästan identiskt, så vet inte alls vad det kan bero på.

 

- I början av första graviditeten hade jag en cysta på ena äggstocken (cirka 5 cm) men den försvann med tiden. Vid ett ultraljud i vecka 13 såg man också att det fanns "tvillingrester", alltså två ägg hade blivit befruktade men bara ett av dem hade fortsatt utvecklas. Det andra hade slutat växa redan i vecka 5-6. Tänk att Elsie kunde ha haft en tvilling! Sjukt.

201812191040219898


Arg idag är en mamma...

Skrivet av Paulina Peltomaa 03.12.2018 | 8 kommentar(er)

 

I natt vakade Alvar. Där i mörkret låg jag och en massa tankar snurrade runt i mitt huvud, såklart främst hur jag ska orka stiga upp nästa dag. Men så hamnade jag som vanligt in på ett sidospår. Jag kanske bara är trött och extra irriterad idag men här kommer iallafall ett monsterinlägg utan dess like. Överallt läser och hör jag om hur det i år föds färre än det dör här i Finland. Och jag måste säga att jag faktiskt inte alls är förvånad. Trots att jag själv har två högt älskade barn kan jag förstå folk som väljer att inte föröka sig i dagens läge.

En tid tillbaks såg jag ett inslag, tror det var med Malou, var en kvinna berättade om att hon ångrar sitt moderskap. Inte sina barn såklart, men själva föräldraskapet. Att hon inte hade valt att skaffa barn idag ifall hon då hade vetat det hon visste nu. Alltså hur tufft det faktiskt är. Hon menade att det samhället vi lever i idag inte på något sätt är anpassat för speciellt ensamstående föräldrar. Nu är jag ju inte det minsta ensamstående men trots att vi är två föräldrar i detta hushåll kan jag relatera till en del av det hon sa. (Nu kommer jag inte ens att gå in på den ekonomiska biten som också är ett skämt)

Vi lever i en tid där det är svagt att be om hjälp. I teorin är det helt acceptabelt, men inte i praktiken. Det finns en stor prestige i att klara sig själv genom tuffa tider. Speciellt när det kommer till att vara mamma. Och i detta fall, ännu värre, det finns ju fan ingen hjälp att få, någonstans. Vad finns det? Ska vi break it down lite. Ifall du bor på annan ort än mor- och farföräldrar och inte har möjlighet till någon annan barnvakt så som en släkting eller vän, vad gör du då? Vi säger att du har ett barn som inte sover och du bara måste få sova någon natt i veckan. Det är fråga om ren och skär överlevnad. Det finns ju visserligen sömnskola men det är ju en kortvarig lösning ifall det inte "funkar". Och det är ju också vård och allt antecknas och så vidare, det känns ju inte precis som ett chill alternativ när allt man vill ha är bara lite egentid. Alternativ två är att någon familjearbetare via socialen kommer och sköter ditt barn i några timmar. Då antecknas ju också allt upp i Effica och what not så det känns ju inte heller så avslappnat. Alternativ tre är att ur egen ficka betala åt en kvalificerad barnvakt, och vilken normal människa har råd med sånt? Är det konstigt att så många förhållanden och äktenskap skiter sig i just småbarnsåren? Tänk att inte ens ha möjligheten att gå ut på en date en gång i månaden utan att vara tvungen att ta till ett av dessa tre urusla alternativ. (OBS! Inget fel whatsoever med familjearbete men kanske en lite hc lösning om man bara vill vara ifred en stund)

201812030817505032

 

"Så där var det inte förr. Då fick vi nog minsann klara oss själva! Vi hade ingen som skötte våra barn, vi fick göra allt på egen hand. Så där är det att ha barn" Oh my God, good for you. Det här är också en sak jag inte kan förstå, varför ska man lida för att man har valt att skaffa familj? Naturligtvis förstår ju alla (tror jag) att vissa saker blir det mindre av och vissa saker faller bort helt i och med att man får barn. Men det här tankesättet är verkligen kärnan till allt som är fel med hur vi har det idag. Ifall tidigare generationer har genomlidit, då ska nog fan i mig vi andra också göra det.

I en annan artikel jag också läste nyligen som handlade om en mamma som helt enkelt hade fått någon slags mental breakdown och där fanns en mening som träffade mig rakt i hjärtat, och den löd "Kraven på henne som människa och mamma hade blivit allt för stora..." Det är så mitt i prick som det bara går. Det är ju helt omänskliga krav på dagens mammor. Man ska vara konstant närvarande, det mesta man gör ska göras på barnens villkor, precis allt ska analyseras. Helst ska man varje kväll innan man somnar göra en snabbrecension om sig själv som mamma den dagen. Vad gjorde jag fel idag? Vad gjorde jag rätt? Vad kan jag förbättra? Alltså det är ju helt sinnessjukt. Det är som att det finns en oskriven lag, som mamma ska du uthärda. Du ska alltid, oavsett vad kunna sätta dina egna känslor åt sidan, det spelar ingen roll om du sover 2 timmar varje natt i ett år, du har valt att föda ett barn till världen och då får du helt enkelt skylla dig själv. Och allt det här med "Jag dömer ingen. Jag skulle inte göra sådär, men.." Jag diskuterade helt casually med en annan mamma och konstaterade bara att jag tycker att allt är så hysteriskt nu för tiden, t.ex. att jag nog alltid väntade i bilen när min mamma gick in till dåtida Siwa för att köpa mjölk, att jag ingalunda förespråkar att man ska lämna sina barn i bilen men att ifall det händer sig nån gång så är det ju inte det värsta man kan göra som förälder. Direkt förvandlades känslan i konversationen och som svar fick jag en blick fylld med sådan avsmak att det var lika bra att sätta punkt där.

 

201812030820192611

 

Jag har hört att vissa tycker att man förväntas komma tillbaks till allt så fort efter att man fått barn. Att allt så fort som möjligt ska börja rulla på som vanligt trots den stora omställningen. Jag har upplevt det precis tvärtom. Alla kommentarer jag fått under dessa år om "Va? Ska du redan...?" "Ha inte så bråttom. De är små bara en gång. Ta vara på tiden." "Små barn små problem, stora barn stora problem" Och sist men inte minst klassikern "Varför skaffar man barn då om man inte vill vara med dem?" När jag skriver det här blir jag så arg att mina ögon tåras. Jag älskar mina barn minst precis lika mycket som vilken annan förälder som helst (antagligen mer men är partisk) trots att jag lätt skulle kunna åka iväg på några resor i året på tumis med min man utan att få dåligt samvete. Kanske en liten weekend med mina vänner en gång i året. Börja jobba mer. Några barnfria bjudningar hemma hos oss ett par gånger i året. Ett normalt liv helt enkelt. Sakna barnen gör jag alltid när jag är ifrån dem och oroa mig kommer jag att göra tills mitt sista andetag, men jag litar alltid på att de har det bra där jag lämnar av dem. Jag skulle ju aldrig i mitt liv lämna mina barn med någon jag inte litar på till 110%.

Visste ni att här i Jakobstad finns inte ens ett gym med barnparkering. Ifall du är ensamstående utan någon anhörig som man sköta dina barn en stund får du alltså glömma att gymma, eller bara bita i det sura äpplet och ta med barnen (och få skitiga blickar av alla andra gymmare, prövat.) Eller vänta tills de är i en ålder när det enligt samhället är acceptabelt att ha dem hemma ensamma en stund. När det nu sen är. Kanske 15-års åldern?


Att vara mamma är inget speciellt

Skrivet av Paulina Peltomaa 24.10.2018 | 2 kommentar(er)


När Elsie var 1,5 månad gammal sov hon hos sin farmor och vi var på en fest. När Alvar var 3,5 månader åkte vi till Tallinn och han var hemma med farmor som skötte honom hela helgen. (båda lever och mår bra. WHAAAT) Do I have your attention?

Jag har fortsatt mina grubblerier om varifrån alla åsikter just angående mammarollen kommer. Som att det skulle vara något speciellt med att vara just mamma? Ja, det är det ju men ni fattar. Inte direkt en unik titel eller hur jag nu ska uttrycka det. Jag har iallafall kommit fram till att det måste ha att göra med good old osäkerhet ft. human error.

Känslor av otillräcklighet, avund, sorg och tja, alla möjliga negativa tankar dyker ju ofta upp utan förvarning. Det är inte som att man sätter sig ner och bara "Nu har jag nog SÅN lust att känna mig riktigt bitter, bring it" Gränsen mellan att en känsla blir till en aktiv tanke är hårfin. Det vet jag för jag har själv varit och ÄR där ibland. Det är bara mänskligt att dessa tankar dyker upp, tror att vi homo sapiens mer eller mindre är programmerade att ha en spontan reaktion mot det som bryter mot normen. Programmerade att ha en åsikt helt enkelt. Trots det där klassiska "Jag bryr mig inte om andra, jag kör mitt eget race" vågar jag påstå att precis ALLA har dessa trolltankar som ibland helt enkelt bara ploppar upp. Men det är vad man sedan gör av dem som spelar roll. Ser jag en mamma på barnvagnspromenad med så kort kjol att skinkorna syns, såklart min första känsla, om jag nu ska sätta ord på den, är wtf. Vare sig jag vill eller inte. Men då har jag faktiskt aktivt börjat fånga upp dessa tankar och tvingar mig själv att tänka "STOOOPPPP!" inne i mitt huvud. (Ibland har jag t.o.m. sagt det högt, too weird?)

Nu vill jag ju inte att någon ska tro att jag är något helgon (HAHA as if) som aldrig skvallrar onödigheter om andra eller har dåliga dagar när jag tycker att alla utom jag trots ung ålder bara borde hoppa ner för ättestupet. Nej, men jag måste bara skryta på mig själv lite, för nu är det faktiskt på den nivån att råkar jag säga något jag själv vet att kanske inte var det snällaste, så får jag efteråt så dåligt samvete och skäms över mig själv. Precis som det ska vara! Men denna förändring har inte kommit av sig själv.

Blir faktiskt lite förundrad över dessa inlägg och debatter som dyker upp nu som då, bloggare som för sitt liv inte kan förstå varför de får så mycket kritik angående moderskapet och val de gör utgående från det. Men hallå, var och varannan (även jag, tror faktiskt jag la min blogg under kategorin barn och föräldraskap eller nåt sånt)* marknadsför ju sig som MAMMA?? Folk har ju gjort det till en grej att vara morsa liksom. Om det inte skulle ha blivit så här skulle det knappast vara så här (bästa meningen jag skrivit i hela mitt liv) Såklart, fast någon syns mycket i egenskap av mamma ger det inte andra rätten att trolla och skriva skit anonymt, jag vet och håller med, men gör man något till en grej så blir det ju till en grej. Bloggar man om strumpor är det säkert förr eller senare någon som kommenterar att en strumpa är ful. Men iallafall jag antar att föräldraskap är "roligare" att kritisera för att det ändå är ett så pass känsligt ämne. Och jag tror även att måhåånga kommenterar bara och endast för att bråka (<- här ska det egentligen stå ett ord på F. Andra bokstaven är i) 

Nu är det ju extremt svårt att skriva åsiktsinlägg om man som mig kan känna en sak på onsdag och en helt annan på torsdag. Imorgon kanske jag tycker något helt annat. Typ att det är så coolt att man i princip kan bygga upp en hel karriär på att i grund och botten ha fött ett barn. Hehe nå nej, men det här blev ju ett helt vettigt inlägg ändå. Speciellt det här sista stycket *klickar på publicera*

*nu märkte jag att det står ju för fan mamma t.o.m. på min egna header HAHA

201810240712232986

 


Bild på mig, 26 och min son (snart) 10 månader vars huvud är ungefär lika stort som mitt.