fredag 18 januari 2019 - 08:34

Förlossningsberättelse - Elsie

 

Jag har ju skrivit om när Alvar föddes, så det känns ju bara rättvist att också skriva om hur det var när Elsie föddes. Det börjar ju vara en stund sedan, snart 4 (!!) år. Jag ska försöka färska upp minnet och göra mitt bästa för att komma ihåg så mycket som möjligt.

 

201901181036496235

 

Det var en fredag morgon i juli som vi skulle befinna oss på förlossningen i Karleby tidigt på morgonen. Det hade varit en kall sommar, endast en supervarm vecka hade vi haft, men den var förbi och den här morgonen var iskall. Jag hade ju mått dåligt sedan länge tillbaks i graviditeten, och inte för att jag tror att någon förstföderska riktigt kan greppa vad som komma skall, men för mig var verklighetsförankringen nog ännu snäppet längre bort. 

 


Mishas bästa vän och även min kompis C skulle flytta till Portugal samma dag Elsie föddes, och han satt på med oss till Karleby. Därifrån skulle han sedan ta bussen vidare mot flyget. Det var en så surrealistisk stämning i bilen, vi har umgåtts sedan högstadiet (Misha och C mest såklart) och det var så tydligt under den här bilresan att nu, tar våra liv två helt olika vändningar.

 

 

201901180938048099

201901180931082813

Hela den här morgonen minns jag bara vagt, vi släppte av C vid busstationen och körde själva vidare mot sjukhuset. Kommer ihåg när vi gick från bilen till huvudentrén, det kändes väldigt skumt. Lite pirrigt, men inget mer än så. Ingen förväntan eller rädsla, kanske jag med avsikt ansträngde mig för att inte känna efter så mycket för att inte bli alltför nervös. När vi kommit fram till förlossningen fick vi sitta och vänta en stund. Misha var på dåligt humör för han var så trött och hungrig, han hade inte hunnit äta på morgonen då vi haft så bråttom iväg så han fick lite morgonmål där, haha. Som sagt, tror ingen av oss riktigt förstod att vi faktiskt skulle bli föräldrar nu. 
201901180944180257

HAHAHAHA! Jag dör. Taggad blivande pappa

 

Efter en stund tog i alla fall vår barnmorska emot oss. Jag tyckte hon kändes väldigt varm, men på nått sätt ändå sådär... Hur ska jag förklara, fake? Alltså inte på ett jättedåligt sätt, hon bemötte oss väl men det var ändå så där sjukhusigt som jag hatar, att det skiner igenom att personen är en vårdare och "vårdarpersonligheten" är prima, men efter att arbetsdagen är klar kommer inte personen ens komma ihåg ditt namn. Oj, det var kanske inte så bra förklarat, men kanske någon förstår vad jag menar. Det kändes i alla fall som att de hade läst in sig på mitt "fall" och hur nere jag var och ansträngde sig extra mycket för att skapa en lugn och positiv stämning kring hela förlossningen. Och det lyckades de verkligen med, jag har inget att klaga på med själva förlossningen! Tiden på BB däremot... Men det tar vi i ett annat inlägg.

 

201901180946441669

 

Det är så tydligt att jag var helt borta, kunde inte orientera mig fram ö.h.t. och hade ingen aning om hur förlossningen eller BB var uppbyggt och hittade knappt till vårt rum, till hissen eller till matsalen under hela vistelsen, trots att vi var där i sammanlagt över en vecka. Har en massa minnesluckor och det är också otypiskt mig, brukar minnas tid och rum till punkt och pricka. Med Alvar hade jag allt på klart och visste precis var jag var hela tiden. Fick en hel del lugnande med Elsie så det är antagligen därför. Under BB-tiden med Alvar tror jag att jag fick lugnande en gång och det var efter att han hade fötts på operationsbordet när jag bad om det.

 

201901180950425979

201901180951499871

 

Vi fick byta om till sjukhuskläder i ett rum, i något skede kom någon och satte in en kateter. Här igen, vet att det hände men har inget minne om det var en eller flera personer i rummet eller hur de såg ut. Det gjorde i alla fall jätteont och var lugnt det värsta under hela förlossningen. Efter en stund gick vi iväg, jag tror att jag gick själv men är inte helt säker (!) Sedan fick jag hoppa upp på bordet, fick bedövning och snittet påbörjades. Jag blundade hela tiden som jag alltid gör när jag är nervös och rädd. För nervös hade jag nog hunnit bli vid det här laget. Tyckte nog det var lite obehagligt, men tänkte bara att det snart är över och jag har ju faktiskt inget val, babyn måste ut. Jag kände absolut ingenting, hade hört att trots att man inte känner smärta kan man känna att någon liksom gräver runt i ens mage. Men inget sånt. Förutom när de tryckte och drog ut henne, då fick jag lite tungt att andas.

 

201901180958478561

 

Och så föddes hon, klockan 08:30 den 10 juli 2015. <3

 

Det ser så känslosamt och fint ut på alla bilder, men sanningen är att jag pressade fram gråt och tvingade mig själv att gråta, för det är ju så du ska göra när ditt barn föds. Så gör dom ju i alla filmer. Jag kände mest en stor lättnad över att graviditeten äntligen var över. Frågade fleeera gånger "Mår hon bra? Är hon okej?" Och det var hon ju. Kommer inte ihåg hennes exakta apgar-poäng men de var riktigt bra. 9/9/8 eller något sådant. Minns att barnmorskan sade att Elsie inte var så liten fast hon föddes "för tidigt" alltså i vecka 38+4. Min gissning är ändå att jag skulle ha gått över tiden ända till början av augusti ifall vi hade väntat ut henne.

 

201901181002487707

 

I pappas famn ❤ Elsie mätte in på 3420 gram och 49,5 cm

 

Jag syddes ihop och allt hade gått bra. Efteråt flyttades jag till uppvaket, som var tomt och det betydde att Misha och Elsie också fick komma dit en stund. Elsie fick försöka amma första gången men det gick inte, så i förlossningsepikrisen står det "Ensi-imetys: Epäonnistunut" Haha, brutalt. Misslyckat från första stund även till pappers.

 

201901181017384941

 

Efter att jag återfått känseln i benen rullades jag till Misha och Elsie som väntade på mig i ett familjerum. Hela förlossningen var väldigt odramatisk, som det ju ofta är vid planerade snitt. Men så fin ändå. Under omständigheterna gick det väldigt bra, jag var nere i en djup depression och hade nog dragit med mig Misha halvvägs också, så ingen av oss var i rätt state of mind för en förlossning fylld med glädjetårar. Huvudsaken för mig var och är att allt gick bra och att Elsie föddes tryggt.

 

201901181024258739

 

Efter några dagar vände det dock och allt blev svart och tungt. Alla de här bilderna från barnavdelningen ger mig en så extrem ångest så ni anar inte. Fy fan. Vi hade tur och allt redde upp sig med tiden, men ändå, minnet av den där känslan av maktlöshet kommer säkert att följa med mig resten av livet. Men mer om det senare...

 

201901181027032250

 

Så gick det till när den här filuren kom till världen. Vaikeuksien kautta voittoon. Titta vad vi fick, så värt allting ❤

fredag 28 december 2018 - 19:13

Alvar 1 år

 

Idag är det ingen vanlig dag, för idag är det exakt ett år sedan vi körde iväg mot Karleby mitt i natten för att några timmar senare få träffa Alvar (du kan läsa mer om det här) Vår minsting blev ett helt år idag, sjukt! Det här året har gått ännu fortare än det första året med Elsie. Idag har vi haft kalas för vår kille och jag tror faktiskt han uppskattade det, på sitt eget lilla vis...

201812281908411618

201812281908535112

tisdag 9 oktober 2018 - 05:14

Förlossningsberättelse - När Alvar föddes fel år

Ska skriva om båda mina förlossningar, jag börjar med Alvars eftersom den är i relativt färskt minne (lättare att gräva fram bilder hehe) Ett planerat kejsarsnitt är ju sällan lika dramatiskt som en spontan förlossning kan vara. Men förlossningen med Alvar kanske åtminstone har en liten touch av drama.

Alvar var beräknad att födas 3 januari 2018. När vi valde snittdatum hade vi bestämt att försöka vänta till januari så han inte skulle vara född så sent på året (mer om det i ett annat inlägg) Eftersom 1 januari är en röd dag och de hade möten (?) hela dagen 2 januari, så bokades snittet in 3.1. Vet inte riktigt hur vi kunde tro att han skulle hållas inne i magen ända tills det, och nu i efterhand har jag kunnat konstatera att jag nog hade en liiten känlsa av att det inte skulle gå. Vi hade senast varit inne till förlossningen senast 24.12 p.g.a. en blödning och då var jag öppen 2-3 cm.

27 december hade jag en riktig ångestdag. Med Elsie hade jag en sådan ångest nästan hela graviditeten men nu hade den smugit sig på ordentligt först mot slutet. Jag gick på stan på förmiddagen, på eftermiddagen ringde jag till vår rådgivningstant (hälsovårdare) och bölade att jag inte orkar mer nu. Det kändes som att jag hade försökt hålla mig samman hela graviditeten och nu kom alla negativa känslor jag skjutit undan på en gång. Som vanligt var hon helt perfekt och vi fick komma in till henne kl 15:00 samma dag.
Väl där så grät jag och hade så jobbigt med att jag kände mig så kluven. Ville orka ända till januari, för det kändes verkligen som att jag var pressad till det men jag kände ändå att jag orkar inte en enda dag till, ungen måste ut. Hon sa direkt att SKIT I DET, det är bara ett datum. Sedan ringde hon till förlossningen och sade att jag mår dåligt, har planerat snitt och undrade ifall de skulle kunna snitta lite tidigare. Ok var svaret, men klockan var redan nästan 16 så i fall jag ännu mådde lika skit nästa morgon skulle vi höra av oss, komma in och planera vidare då.
Ännu innan vi åkte hem skulle hon känna på magen och lyssna på hjärtljuden och då gjorde det riktigt ont, liksom rev till i hela magen och jag började frysa och skaka. Då sa hon till oss "Ja, man skulle ju aldrig få säga så här för då blir folk så besvikna om det inte händer något. Men jag undrar nog om ni hamnar åka in i natt ändå."

 

201810081839388565

 

Vi åkte hem och Misha åkte sedan till hans mamma med Elsie, och jag stannade hemma och lyssnade på min favoritmusik (Ville Valo och HIM) och fick en helt konstig kick med energi från ingenstans. Minns ännu hur i obalans jag var den dagen och nu när jag tänker tillbaks var det nästan obehagligt! Senare gick jag och lade mig runt 23 som vanligt. Lite före kl. 02 vände jag mig i sängen och då blev det blött, vattnet hade gått! Minns att det kändes varmt och obehagligt och typ som att ett huvud snart skulle ramla ut eller nånting. Haha alltså nä, vilken chock samtidigt som jag tänkte typ "Jaha, jag visste väl att det skulle gå såhär." Misha hade somnat på soffan framför TV:n på nedre våningen och vi hade såklart inte packat någon BB-väska, så tog en plastpåse och kastade in lite saker i all hast. Jag gick till bilen och väntade, hade skickat meddelande åt både mamma och Mira (Mishas syster) och båda svarade direkt. Kände bara att nu måste vi snabbt iväg så det fick bli mamma som kom, eftersom de bor mycket närmare. Tyckte det tog så jävla länge för alla och ville bara iväg.

 

201810081844379828

 


När mamma hade kommit (Elsie vaknade inte alls som tur!)  och vi äntligen började köra mot Karleby  var det ju kaos rakt igenom, snön yrde ner och vägen var helt oplogad.Tydligen var långljusen riktade fel så man såg ingenting! Inga lampor fanns längs vägen eller så var dom inte tända och det var superhalt. Vi körde i 60 hela tiden och vägen som normalt tar 30 minuter att köra tog nästan en timme! Hade ont och var sååå stressad. Ringde i något skede in till BB och berättade att vi har planerat snitt men att vattnet hade gått och jag hade ont som fan. Barnmorskan sade att det borde nog ändå vara lugnt eftersom "ingen har kommit ut den vägen innan", så det borde ta ganska lång tid trots att vattnet gått, menade hon. Men att vi skulle ringa ambulans om det känns så. Jag bara ....VADÅ? KÄNNS HUR? Hur ska jag kunna veta, jag hade förberett mig NOLL på en vaginal förlossning. Jag vet inget om värkar, hur långt eller kort det ska vara mellan dem eller hur de ska kännas eller vad som betyder vad. Sist jag hörde om något sånt var på förberedelsekursen med Elsie. Jag minns att jag tänkte på hur i helvete någon kan göra detta frivilligt, FLERA GÅNGER, och att det ännu ska bli värre än såhär. AJ!

Nåja, fram kom vi tack och lov med Alvar fortfarande i magen. Snabbt in via akuten och med rullstol till förlossningen. Där var det luuugnt och en barnmorska tog luuugnt emot oss. Hade glömt rdg-kortet i bilen så Misha fick springa efter det under tiden jag blev undersökt. Minns att hon pratade något om att bilbänken säkert är helt blöt och jag funderade om den här människan var totalt galen som trodde att jag gav fan i någon bilbänk just nu.

 

201810081852233730

Casual bild av vädret när man håller på att föda barn i bilen


5-6 cm öppen var jag och "Här trycker det på ordentligt" ...NO SHIT YOU DON'T SAY... Efter det gick det snabbt. Blev flyttad till ett annat rum och dit kom även Misha efter en stund, andfådd och hade såklart tappat bort sig på vägen tillbaks. Läkaren kom och presenterade sig, berättade vad som skulle hända nu. Jag bara jaaaja vet du det här har jag gjort förr! I ett skede kom en till barnmorska in. Jag sade att jag måste på wc annars skiter jag ner mig men det fick jag inte, för det var inte bajs utan Alluboy och då kommer nog killen ut i wc-byttan sade dom. Bråttom var de ju som sagt och i ett skede låg jag på sidan och hade en värk, Misha drog på stödstrumpor åt mig samtidigt som en barnmorska lade kanyl och den andra kateter ???? Vilken cirkus haha. Fan vad arg jag var. En barnmorska tog fram armband åt Alvar och frågade om vi ska få en flicka eller pojke, ska hon ta ett rosa eller blått? Och jag blev så irriterad, vilken världslig sak att tänka på där och då. Jepp, jag hanterar smärta väldigt, väldigt dåligt. Jag blir arg, kniper fast ögonen och skriiiker rakt ut. Sedan rullades jag iväg till operationssalen.

 

201810081902328438

My kind of guy, no matter what, always time for a selfie

När jag blir nervös pratar jag hela tiden och vill också att någon pratar med mig om precis vad som helst. Under båda förlossningarna har jag i princip BETT att skötaren som satt med mig vid huvudet ska prata om typ vädret. Vi satt och gissade på vikt och längd, Misha tippade iallafall rätt med längden (Han gissade på 53 cm och Alvar var 52,5) Precis som med Elsie så knep jag ihop ögonen och blundade hela snittet tills babyn var ute och efter det bad jag direkt om så hög dos lugnande som möjligt ???? Allt gick bra, och under båda snitten har inte känt vare sig smärta eller att någon gräver runt i min mage. Tycker det värsta är att du måste ligga stilla och kan inte röra på dig. Men det går ju så fort ändå och tycker att den knappa timmen man är inne i salen går snabbt.

Alvar skrek direkt och innan han kom gissade vi på födelsevikt, barnmorskan fuskade och tippade först när hon hade sett honom och gissade rätt, nästan exakt 4 kilo var han! 4075 gram. Det första Misha sa när han såg Alvar var att han har mycket hår. Fick se honom och sedan fick Misha ta med sig honom så länge jag blev ihop sydd. När jag sedan rullades till dem så hörde jag Alvar på låååånga vägar, Misha hade honom hud mot hud under tröjan och Alvar var asförbannad för där fanns inget att suga på.

 

Vi fick ett "mellanlandningsrum" innan vi blev flyttade till BB, Misha och Alvar somnade såklart direkt (karar...) och jag låg vaken för det var någon maskin som surrade så jag kunde inte sova (HAHA some things don't change no matter what) Det var så kul när vår rådgivningstant ringde 08 och frågade hur jag mår, och jag fick berätta att han är här nu! Hon fick sig ett gott skratt.

Överlag är jag mycket nöjd med mina kejsarsnitt. Tycker det är ett helt fantastiskt sätt att få föda barn på ifall man som i mitt fall faktiskt inte vill föda vaginalt. Hade Alvar inte velat ut tidigare är jag säker på att det skulle ha varit lugnt och behagligt (så behaglig som nu en förlossning nu kan bli, let's be honest) som med Elsie.

Alvar föddes sist och slutligen den 28 december 2017 <3 

 

201810081909388466

201810090511558876

201810090512346092