unnamed 4

Hänt senast

Skrivet av Paulina Peltomaa 17.05.2019 | 1 kommentar(er)

 

Jag lever! Har bara inte hunnit uppdatera bloggen lika flitigt som jag brukar, sorry! Här kommer en uppdatering i punktform om vad som har hänt den sista tiden: 

 


- Har sovit extremt dåligt den här veckan. Snittat kanske 3-4 timmar per natt. Igår sov jag skit för typ 4:e natten i rad, jobbade 8 timmar, direkt jag kom hem var Misha tvungen att åka tillbaks på jobb och kom sedan hem igen först vid 20:00. Var såå trött men höll ändå humöret uppe så gott jag bara kunde. De som följt bloggen en längre tid eller känner mig vet att jag har någon slags trauma från när jag led av insomnia, så direkt jag känner mig trött får jag extremt mycket ångest (av trötthetskänslan, speciellt om det handlar om flera dåliga nätter i rad) Så gårdagen var ganska tung. I natt sov jag 7-8 timmar i sträck och har haft världens bästa dag! Fått uträttat en massa saker, njutit av en ledig dag med barnen, besökt Sarah och Ted i Kronoby, gått en promenad, ätit pizza och varit allmänt glad hela dagen. Totala kontraster! 

 

- Direkt när Alvar blev tillräckligt frisk för dagis, så blev ju förstås Elsie sjuk. Vi märkte att hon hade stegring på kvällen, så hon fick stanna hemma följande dag. Som tur kunde min mommo ställa upp så Elsie fick ha en rolig halvdag med henne, och Misha kom hem tidigt från jobbet, så jag kunde åka och jobba torsdagen innan vi tog helg. 

 

- Det känns som att jag har en massa saker att berätta om, men allt är lite "hemligt" ännu. Okej, nu lät det kanske mer spännande än det egentligen är. Inget är väl hemligt direkt, mer saker som inte är helt klara ännu så det känns lite onödigt att skriva det här på bloggen. Men en sak kan jag ju berätta och det är att jag har fått en ordinarie tjänst från hösten, hurra! Känns otroligt roligt! (Just nu vikarierar jag alltså till slutet av maj)

unnamed 3

- Nästnästa vecka ska jag på en liten Finland-tour, haha. Nä, men ska alltså till både Helsingfors och Åbo på en grej eller två. Kommer att ha så tight schema så jag stressar ihjäl mig över det redan nu. Mer om det senare, kanske... 

 

- ...Misha ska också på en arbetsresa nästa vecka och är borta två nätter, och kommer hem samma dag som vi ska på bröllop. Det känns som att vi har haft otroligt mycket program i maj, både önskat och oönskat i.o.m. förkylningar och tandolyckor. Mors dag, bröllop, två födelsedagar... Snart är det sommarlov och jag hoppas det blir lugnt! Så lugnt det nu kan bli med två småbarn hehe. 

 

- Jag hamnade på något vänster in på en serie på Youtube, som handlade om intensivvård för nyfödda. Usch alltså, att livet är så skört. Tänk att ett barn kan vara fullt friskt, men sedan går något fel vid förlossningen, barnet får allvarlig syrebrist och livet blir sig aldrig likt igen. Ok, risken är ju väldigt liten men det här är exakt varför jag ville att mina barn skulle födas med snitt. Var livrädd för att något skulle gå fel vid förlossningen så att barnens hjärna skulle ta skada. Här kan man se dokumentären, finns tre avsnitt

 unnamed 5Sa någon sommarlov?!

 


Spridda tankar

Skrivet av Paulina Peltomaa 25.04.2019 | 1 kommentar(er)

 

Vi har haft några tuffa lämningar på dagis den här veckan (Alvar). Här hemma, vägen dit och ombyte till tossor o.s.v samt själva överlämnandet går bra, men när han märker att jag eller Misha är borta blir han vääääldigt ledsen.  Inskolningen på dagis gick så bra så det här var lite oväntat, och framförallt ovant! Elsie har vi i princip aldrig haft problem med, hon älskar att vara på dagis.  Har lite dåligt samvete över att hon kanske inte känner sig lika sedd som lillebror just nu. Ingen aning om hon faktiskt känner så eller ens märker det men. 

 

Jag läste precis på Karros blogg att Instagram kanske ska börja dölja gillningar. Min första reaktion var WHAAAAT, NEJ?! Men vid närmare eftertanke så är det nog en bra idé ändå. Det tycks överlag vara så svårt att få likes nu för tiden när bilden bara visas för 10% av dina följare (läste jag nånstans) och kanske t.o.m. ännu färre ifall bilden inte enligt Instagram får tillräckligt med likes/kommentarer under första timmen och jada jada. Näe, bort med likes då säger jag! Skulle ju faktiskt vara roligare med bara kommentarer? Som på bilddagboken back in the days!!!

 

Jag märker själv att jag omedvetet skriver om och lägger upp mer bilder på Alvar. Eller ja, kanske det inte är helt omedvetet ändå. Elsie blir ju mer och mer sin egna person, hon är ju snart 4 år gammal. Hon vet när jag fotar eller filmar och kan ibland t.o.m. säga att hon inte vill bli fotad. Inte ofta, men det händer. Förr sa hon en massa roliga och finurliga saker och jag fick det på film för att hon inte visste om att jag filmade. Nu vet hon direkt och blir antingen tyst eller så börjar hon pjasa riktigt ordentligt. Och ja, jag vet inte. Det känns mer okej att berätta om att en ettåring bajsat 7 gånger på en dag än att göra det om en (snart) fyraåring? Nu har det ju inte hänt tack och lov ta i trä men ni fattar. 

IMG 5468

 

Vi har inte en enda plan för i sommar. Inte någon som räknas i alla fall, jag räknar inte "Vara på villan" som en plan. Vi fick ju lite smak på hur det är att resa med två småbarn (med tåg) och det var ju ingen fröjd precis, i alla fall inte med det etta barnet. Nämner inga namn men Elsie skötte sig exemplariskt. Så får se, kanske vi är riktigt vilda och besöker Kälviä djurpark haha. 

 

Jag vill ha fler bloggar att läsa!!!! Just nu känns det som att det inte riktigt händer nånting i den finlandssvenska bloggvärlden? Ganska mycket vardag och hamsterhjul* för alla, har ingen blogg jag liksom känner att jag bara MÅSTE få läsa av ren nyfikenhet. Inte ens min egna, blir typ trött av bara tanken på min blogg för den är så tråkig just nu. Kan vi inte komma på ett ämne som alla har en lagom stark åsikt om, engagerar och upprör lagom mycket? Något ämne som är lagom med litelite krydda? Men VAD? Och finns det något du vill att jag skriver om? Kommentera gärna! Jag vet att jag max får 1 eller 2 kommentarer nu men fuck it. 

 

*VARFÖR säger vissa ekorrhjul? Vilken fullt frisk och vild ekorre springer runt i ett hjul?! Never seen...

IMG 5525

 


Ja må hon (över)leva

Skrivet av Paulina Peltomaa 27.03.2019 | 1 kommentar(er)

 

Dagen böjar med att jag unnas med en sovmorgon till 09 och vaknar sedan till ett nyskurat hem och glada barn och sambo. När jag sedan stiger upp utvilad äter jag en god frukost, dricker en kopp kaffe och öppnar några paket. Yes! Ett par perfekta sneakers och kanske lite smink. Efter att jag sedan fått sminka mig och fixa håret i lugn och ro hoppar jag ensam i bilen och styr kosan mot grannstaden för shopping och lunch. Solen skiner och jag lyssnar på min favoritmusik i vetskapen om att barnen har en superdag hemma med pappa. 

 

Efter att jag shoppat och lunchat åker jag hemåt igen, där en glad familj väntar på mig och en smarrig middag är färdigserverad. Efter middagen börjar släktingarna trilla in och vi har en massa godsaker att bjuda på. Oj, mera presenter! Efter att gästerna åkt och barnen somnat tidigt utan bråk så överraskar M mig, han har i smyg ordnat barnvakt och planerat en lång weekend helt bakom min rygg! Vi flyger iväg på torsdag och kommer hem på söndag. Kanske till Berlin eller Gdansk. Lycka! 

 

48F4095F 8B9D 4BD9 9E50 02AC96A92389 1

 

 

Reality: Det är en helt vanlig mulen onsdag i mars. Jag blev väckt allt för tidigt och har gråtit halva dagen av irritation och trötthet. Ingen bryr sig ett skit om att jag fyller år, har inte fått en endaste present för sneakersen jag hade beställt hem var alla antingen för stora eller för små. Den enda grattis sången jag har fått höra är Babblarnas. Hela hemmet ser ut som en påse skit och kylskåpet är så gott som tomt för ingen har orkat varken städa eller handla. Försökte ta en tupplur men i vanlig ordning så skällde grannens hundar oavbrutet så det var omöjligt att somna. I helgen ska jag jobba kvällar så längre än så kommer jag inte att kunna åka. Nu har jag huvudvärk. Börjar fatta varför alla checkar ut vid den här åldern. 27 år, fucking love it! 

 

 

IMG 2759

 

IMG 2761

 


1000€ är jävligt mycket pengar

Skrivet av Paulina Peltomaa 26.03.2019 | 9 kommentar(er)

Kategorier:

 

Den här veckan är det ekonomivecka här på Sevendays, så här följer lite random info om mitt, som vanligt mystiska, sätt att använda pengar. Alltså. Trots att jag åtminstone enligt min sambo är oekonomiskt så har jag så  sjukt svårt för att betala en hel stor summa på en gång. Har vi många räkningar (okej, nu betalar ju jag inte alla räkningar själv, men det var samma sak när jag var singel) så måste jag betala en på måndag, en på onsdag, en på torsdag... Kan liksom inte dra av plåstret på en gång utan måste ta det lite åt gången, för då känns det inte lika surt att alla pengar försvinner, då inte allt går åt på samma gång?! 

 

Samma sak när jag köper kläder, haha. Jag kan seriöst välja ut tre tröjor, gömma dem i butiken och sedan åka till stan tre varv och köpa dem på tre olika dagar, för då känns det inte som att det går åt lika mycket pengar. Det här också en orsak till varför jag småhandlar så mycket, betalar hellre 17€, 25€ och 8€ utspritt på tre olika gånger än att punga ut 50€ på en gång. 

 

När jag köper kläder, så vet jag att betalar jag lite mer så får jag även bättre plagg. Men jag klarar liksom inte av det, alltså redan 100€ är för mig en enorm och oöverkomlig summa för ett plagg, trots att det rör sig om en väl vadderad vinterjacka eller något sånt. Det där magiska 100€, jag vet att man i dagens läge knappt får nånting för 100 jürgens, speciellt inte som en fyra personers familj. Men en hundring för mig är MYCKET! Skulle jag vinna 100€ på lotto skulle jag fan bli glad, haha. 

 

 

 

euros billet web thumb large

Bild 

 

En annan grej jag funderar mycket på är hur familjer som (åtminstone utåt sett) har det ganska lika ställt som oss, har råd att åka på utomlandsresor en eller t.o.m. flera gånger per år?!? Med lika ställt menar jag liknande jobb, samma ålder, några barn, huslån och rubbet. Jag kollade för skojs skull runt på lite semesterresor men fick nog snabbt konstatera att ha-ha-ha. Alltså helt på riktigt nu, hur har ni råd att åka på en 1-veckas resa för mellan 1000-2000€? Och det är bara för själva resan och i bästa fall också hotell. Sedan ska man ju betala tåg och mat och allt extra som kommer till, så säkert kan man i väl räkna med minst 2500€. Var fan skiter folk ut såna summor helt plötsligt? De måste ju ha nåt slags sparkonto de sparat in pengar på i 20 års tid? Skulle vi vilja åka på någon sådan resa just nu skulle vi antingen få ta ett pikavippi eller spara i uppskattningsvis 80 år.

 

Alltså 1000€ för mig är så sjukt mycket pengar. Har jag 1000€ på mitt konto känner jag mig nästan skyldig för att jag har så mycket pengar. Och det här eviga "prioriterandet".  VAD exakt lämnar folk bort när de prioriterar för att åka på t.ex. en resa till Maldiverna? Mat? Vessapapper? Från och med nu kommer jag bara att anta att det är därför vissa familjer inte har en "Ingen reklam" skylt på postlådan. De sparar säkert till en resa och prioriterar bort toalettpapper och torkar sig i reklambladet. Vad gör man inte för lite sol och bad liksom.

 

 

unnamed 4

 

 

 

EDIT! Tydligen har Sevendays haft något fel idag, så allt som hände mellan cirka kl 10:30 och 13 försvann, alltså alla likes och kommentarer är gone. Vet att det var fler som hade kommenterat detta inlägg som jag inte hunnit svara på,  ni får gärna kommentera igen. Supertrist verkligen! 

 


Snart dags för Tallinn

Skrivet av Paulina Peltomaa 23.03.2019

Kategorier:

 

Hej och trevlig lördag till er alla! Först och främst vill jag säga två saker och det är: Älskar era kommentarer på mitt förra inlägg, både här och på Facebook! Kul att ni gillar att läsa om the real me, haha. Den andra saken jag vill säga är att jag fått en del "gissningar" både som privata meddelanden och här på bloggen i form av kommentarer, angående vilken lärare det var som tog tag i mig (som jag skrev om i ett tidigare inlägg) Det här hände trots allt för ganska länge sedan så jag tänker inte börja berätta desto mer om vem det var, speciellt inte här på bloggen. Men så pass mycket kan jag säga att ingen har tippat rätt. 

 

Anyway, lördag alltså. Idag var jag nog SÅ trött när jag först vaknade på morgonen. Fick som tur gå upp till andra våningen och sova vidare till 11. Elsie har börjat vakna sååå tidigt. För några veckor sedan sov hon till 8:30-09 varje dag, nu kan hon t.o.m. vakna 07... Antar att det beror på att det är så ljust ute på morgnarna, kanske hon börjar sova längre igen när vi byter till sommartid. Hoppas! 

 

Tallinn2

 

Vi borde annars verkligen boka hotell NU. Vi ska alltså till Tallinn om några veckor. Vi var där exakt samma tidpunkt ifjol också! Håller på att bli en årlig grej, hehe. Ser fram emot resan men har börjat angsta lite över det  också faktiskt. Vi åker alltså på tumis, det gjorde vi förra året också, men då var det lite annorlunda. Misha har alltså en syster som heter Mira som bor i Helsingfors. Mishas mamma (barnens farmor) och hennes man bodde fortfarande i Jakobstad när vi åkte förra året, men nu har de flyttat till Kerava. I fjol när vi åkte så tog vi med oss Elsie med tåget till H:fors, och hon stannade sedan hos Mira som mötte upp oss i stan innan jag och Misha åkte vidare och tog båten över till Tallinn. Där sov vi en natt, och åkte nästa dag tillbaks till H:fors var vi sov en natt tillsammans med Elsie hos Mira och Jesse (hennes sambo) innan vi tog tåget hem igen på söndag. 


Under hela tiden var Alvar hemma med farmor och hennes man. Han var då 3,5 månad gammal och det gick verkligen huuur bra som helst. Han var nöjd bara han fick vara i famnen och var mätt i magen. Jag tycker det är så mycket lättare att lämna ifrån sig en bebis än en lite på ettåring! I år åker alltså hela familjen ner med tåg, sedan lämnar vi av båda barnen hos fammos och så är jag och Misha borta i Tallinn TVÅ nätter den här gången. De blev lite väl tight förra året med bara en natt, vi hann knappt se något av Tallinn. Nåja, i alla fall, varken Alvar eller Elsie har ju varit hos farmors nya place tidigare, Elsie är jag inte alls orolig för, hon klarar sig galant! Hon ser mer fram emot resan än någon annan av oss, haha. Vet att det kommer gå bra för Alvar också, han har ju syrran där som trygghet dessutom, men är kanske mest oroad över att alla rutiner kommer att gå åt helvete... Allt har snurrat på så bra nu en längre tid, men men, det är väl smällar man får ta i så fall. Vi vill ju åka så! 

 

 Tallinn

Bilder från resan 2018


Ett ytligt måndagsinlägg

Skrivet av Paulina Peltomaa 18.03.2019 | 1 kommentar(er)

Kategorier:

 

Godmorgon måndag! Elsie är lämnad på dagis och Alvar och jag chillar här hemma. Eller okej, chill är det väl inte med honom sedan en ganska lång tid tillbaks, han är överallt när han är glad och när han är missnöjd ska han bara vara i famnen. Vi ska och lämna tillbaks ett paket i alla fall, suck. Jag är den som behåller kläder jag beställt trots att de inte ens passar, för att jag tycker det är så jobbigt att åka till posten en extra gång för att returnera. Det värsta är ju nog när man måste registrera sig på nån hemsida för att få printat ut en returblankett! Blä. Annars har vi inga speciella planer för idag, förutom Elsies gympagrupp ikväll. 

 

I går åkte vi till grannstaden igen, men hela familjen den här gången. Vi gick i lite butiker, jag samlade inspo till min stundande födelsedag. Jag är ju en sån där person som fortfarande vid (snart) 27 års ålder har önskelistor, både till jul och födelsedag. Jag tycker det är bra?! Finns ju inget värre än om någon köpt något dyrt som man inte ens vill ha och inte kommer att använda. Ingen vinner ju på det liksom. 

 

 

IMG 2117

 

 

Jag har nyligen investerat i en del håraccessoarer. Det tar alltid en stund för mig att värma upp för en trend,  och oftast när jag väl börjar gilla så är den redan helt ute. Men på tal om hår, så har jag bestämt mig för att jag vill spara det lite till. Men det syns så jäkla bra på mörkt hår när det är slitet?! Speciellt på mig som inte färgar håret. De där små vita plupparna i topparna menar jag, de kan ju inte synas lika bra i blont hår? Och det hjälper ju inte att klippa då det ser likadant ut igen efter några veckor... 

 

Oj, vilket fokus på utseende det blev i detta inlägg. Men på tal om det har jag faktiskt åtminstone en fråga kvar att besvara från frågestunden, så det måste jag komma ihåg att göra *note to self* 

 

IMG 2118

 


Många följare men inga likes

Skrivet av Paulina Peltomaa 05.03.2019 | 2 kommentar(er)

Kategorier:

 

Jag har märkt att när blogginspirationen tryter är det bara att klicka runt lite och ta inspo från andra (finlandssvenska!) bloggare. Så det har jag gjort, och sett att det varit mycket skriverier och delade åsikter om sociala medier på senaste tiden, så tänkte försöka få ur mig mina något delade tankar om den saken.

 

När jag var yngre älskade jag bilddagboken. Var väldigt aktiv där och tyckte att konceptet att kunna dokumentera sin dag i bild var genial. Jag gillar ju att uttryck mig, vad jag själv kallar för, eftertänksamt. Jag är kanske inte helt samma person i text som jag är IRL, och gillar kanske mitt text-jag pikulite mer, för här kan jag ju välja ut och radera det som jag inte vill att alla ska se eller veta. Tror det här är ett vanligt dilemma och också en av orsakerna till varför IG är så populärt och inte alltid så verklighetsspeglat. Det är som nån slags parallell verklighet där man själv får handplocka ut som vad är sant och inte. Instagram är ju i princip en uppdaterad och lite mer trimmad version av bilddagboken. Tänker dock kanske inte på Instagram som ett ställe var man dokumenterar sin dag direkt utan mer som en plattform där man kan får utlopp för sin kreativitet på sitt egna sätt, om det sedan är att lägga upp bilder på diskberg eller barn i matchande kläder. Nu blev det här ganska flummigt men kanske ni fattar. 

 

IMG 1180

 

Och angående den omtalade perfektionshetsen tänker jag som så, att jo, det suger och är patetiskt och så vidare. Det verkar ju t.o.m. de som bidrar till det tycka. Men om vi nu för en stund ska försöka vara förstående så tror jag att alla säkert fattar att det är väldigt roligt att få respons på det man gör, och som det mesta som är roligt här i livet så är även det beroendeframkallande. Om det sedan handlar om att skriva, sjunga, dansa eller ta fina bilder. Jag kan nog helt förstå att om man är van att få 250 000 views eller 20 000 likes på sina perfekta bilder, så känns det inte alls motiverande att ladda upp bilder från "det verkliga livet" om man inte ens får hälften så mycket respons på det. Jag tror inte att någon innerst inne laddar upp bilder endast "för sig själv". Tar bilder, ja, laddar upp dem på diverse plattformar, nej. De allra flesta vill ha bekräftelse av någon, om det sedan är av den där ena killen man har en crush på eller 100 000 människor man inte ens känner. På grund av det här är har jag börjat tänka på är att inte gilla så mycket stageade "perfekta" bilder. Då kastar man ju bränsle på elden så att säga.

 

En annan grej som jag tänkt mycket på är hur betydelselöst det egentligen är att ha många följare. Hur lite människor faktiskt engagerar sig egentligen. Visst, Kylie Jenner har 128 miljoner följare, och de flesta av hennes bilder har 2-5 miljoner likes. Det ser ju ut som en enorm mängd vid första anblick, och det ÄR det ju såklart. Men om vi tänker efter lite, hur liten procent är inte 2 miljoner av 128 miljoner? Det är ENDAST EN PROCENT! Förstår ni hur lite det är? Majoriteten bryr sig alltså inte ens tillräckligt för att dubbelklicka, utan gissar på att resterande 99% utgörs av robot- eller annars bara inaktiva konton och folk som helt enkelt vill snoka och vara där när färdigt när nästa skandal inträffar. Vad är det för vits med en massa följare som inte ens bryr sig? 

 

AfterlightImage

 

Har också funderat på varför man följer någon som man helt enkelt inte tål? Alltså inte nödvändigtvis kändisar eller influensers men helt vanliga typer som jag själv. T.ex. så vet jag vet om några som följer mig och ser varje story jag lägger upp, men aldrig någonsin har gillat en endaste av mina bilder och inte ens hälsar om vi ses i mataffären. Varför?! Fattar ej. Mitt liv påverkar det ju inte men jag är ändå en rätt så aktiv instagrammare och bloggare, så det måste ju vara extremt påfrestande att läsa om och lyssna på mina utläggningar typ dagligen om man varken gillar mig som person eller delar mina åsikter. Ett av år 2019 största mysterier. 


All about me

Skrivet av Paulina Peltomaa 26.02.2019 | 1 kommentar(er)

 

Eftersom alla säkert inte inte hängt med mig på den förra bloggadressen så tänkte jag presentera mig lite bättre, så här kommer lite bakgrundsfakta om mig! Jag länkar samtidigt till några lite äldre inlägg, ifall någon vill läsa dem. 

 

- Jag har alltså två barn, Elsie är den äldre och hon blir 4 år i juli. Alvar är den yngre och han blev 1 i december, så även om han blir 2 år i år så är det en stund kvar tills det. Så ni vet vem jag snackar om när jag skriver om Elsie och Alvar. Jag var 23 år när Elsie föddes och 25 när Alvar föddes. (här kan du läsa om när Elsie föddes och här kan du läsa om när Alvar föddes)

 

- Jag och barnens pappa träffades -99 när vi började på första klass i Vestersundsby skola, sedan hamnade vi också på samma klass i högstadiet så vi var klasskamrater i totalt 9 år. (Här kan du läsa lite mer om mig/oss)

 

 

- Är ingen friluftsmänniska. Min sambos familj har en villa på en ö i Larsmo sjön och där finns det inget rinnande vatten, ingen el och bara ett utedass. Han älskar det, jag däremot... not so much. Bara tanken av att övernatta där med två barn ger mig panik! Skulle gärna ha en egen villa (sommarstuga) men det får nog i så fall vara ett vanligt litet hus med alla bekvämligheter, men vid en strand. Sandstrand, om man får önska. Och bilväg!

 

 

- Jag är det äldsta barnet i familjen, har en lillebror som är 3 år yngre än mig. 

 

 

- Född och uppvuxen i Jakobstad, men har bott lite här och där runt om i landet, men alltid kommit tillbaks hit. (Här kan du läsa om det)

 

IMG 0065 2

 

 - Jag upplever alltid starka känslor vid årstidsskiften och känner mig både sorgsen och lycklig om vartannat. Speciellt när vinter blir till vår och sommar till höst påverkas jag. (Som i slutet på augusti... värst!)

 

 - Har ett inre dilemma med att jag har starka åsikter och älskar att uttrycka mig, men är livrädd för argumentation och framförallt att bli ifrågasatt. 

 

- Älskar kläder och att klä upp mig men 99% av tiden går jag runt och ser ut så här: 

 

 

IMG 0385

 

- Jag har självlockigt hår och jag hatar det! Önskar det var rakt. Efter varje dusch så plattar jag håret och sedan lockar jag om det från början, haha. Så otroligt jobbigt att jag blir trött av bara tanken. P.g.a. detta tvättar jag håret bara 2-3 gånger i veckan.

 

- För övrigt så hatar jag ordet sambo! Men pojkvän låter så oseriöst, och vi är varken gifta eller förlovade, så sambo är begreppet jag ändå använder. Kanske skulle börja säga baby daddy istället? 

 

IMG 0360


Får man ångra sitt föräldraskap?

Skrivet av Paulina Peltomaa 24.02.2019 | 2 kommentar(er)

 

Jag ber om ursäkt. Jag vet att jag sa att min blogg är rolig att läsa även för den som inte har barn. Men nu kan jag faktiskt inte inte hjälpa det, jag måste få det här ur mig, annars finns det risk för att jag exploderar. Så här kommer ännu ett inlägg som handlar om barn och att vara mamma och jada jada. Jag satt här framför datorn i allsköns ro, men så gjorde jag misstaget att klicka in mig på Facebook. Och poff, allt mitt lugn är bortblåst och jag är endast arg. Tror det pyser ut rök ur öronen på mig. Jag har skrivit ett liknande inlägg tidigare, men nu kan jag faktiskt inte hålla mig. Det här måste tydligen tas upp igen. 

 

Det var alltså denna artikel som ploppade upp i mitt Facebookflöde och min första tanke var "Yes! Vilken bra och saklig artikel. Det här behöver man prata mer om." Bara för att några sekunder senare scrolla igenom kommentarerna och det skulle jag uppenbarligen inte ha gjort, att kommentarsfältet kryllar av idioter är en underdrift. Kommentarer (bl.a. av män som inte ens har egna barn?!) som "...barnen borde tas om hand av socialen" och "Egoismen är oändlig! Jag saknar att kunna springa runt och supa med mina kompisar..." Inte så konstigt att nativiteten i landet sjunker när det tydligen finns folk som faktiskt tror att när du blir förälder måste det per automatik betyda att precis allt du är sipprar ut och försvinner ur dig och det ända sin finns kvar är ett ihåligt skal, som sedan enbart fylls ut av avkommornas existens. Låter ju inte så värst lockande, eller hur? (Spoiler alert: Lyckligtvis nog är det inte så det funkar)

 

IMG 0340 

 

Jag vet ärligt talat inte ens var jag ska börja nysta upp den här härvan. Finns det månne en enda förälder på denna planet som inte en endaste gång i en svag stund under sitt föräldraskap tänkt tanken "fan vad enkelt och nice livet var innan barnen. Jag saknar det!" ? Typ som när man inte sovit på ett år, inte duschat på en månad och det rinner blod ur öronen på en av allt skrik. Ja vet ni, då saknar nog jag också att springa runt och supa med mina kompisar. 

 

Nu handlar ju artikeln antagligen om såna som ångrar sitt föräldraskap precis hela tiden. Och såklart är det ledsamt om man känner ånger varje stund från att barnet föds tills ja, den dagen man själv kolar vippen. Men vad kan man åt hur man känner? Alla negativa känslor blir ju så mycket tyngre och förstorade om de är "förbjudna". Och bevisligen är ju det här inget som bara en eller två föräldrar går runt och känner, utan detta är vanligare än man tror. Varför kan man istället inte uppmuntra och ge hopp? Ja, man är rätt bunden när barnen är små men ifall det är friheten man saknar så återfår man ju den mer och mer vartefter, barnen blir äldre och mer självständiga för varje dag som går. Det finns ju säkert bra stunder också, och även om det kanske känns som att de är få så är det ju ändå bättre än inget. Typ något sånt, vad som helst men inte "Usch vad själviskt! SKÄMS på dig! Tycker synd om dina barn! Skyll dig själv, du har valt att skaffa barn, det är bara att bita ihop och sluta klaga."

 

 

IMG 0339

 

 

Och PS. om du tänkte svara på det här och påstå att du minsann är en förälder som aldrig varit less på livet och känt dig ångerfull, don't bother. Det finns ändå inte en chans i helvetet att jag tror dig. 


Att kramas eller inte kramas

Skrivet av Paulina Peltomaa 22.02.2019 | 3 kommentar(er)

 

Det är frågan. Under mina snart fyra år som mamá har jag läst en hel del om uppfostran, antagligen mer än vad som är bra eller ens nödvändigt. En grej som jag kört fast vid och fortfarande grubblar på är det här med att inte tvinga sitt barn till att krama någon ifall hen inte vill. Nu finns det ju säkert en massa studier och forskning och what not om det här som jag inte är bekant med, det här är endast skrivet från min egna synvinkel.

 

Det är nämligen så att jag ser på saken från ett helt annat håll. Jag råkar ha ett barn som mer än gärna kramas, vill hålla hand och vara nära. Främst gäller detta kramen hon vill ge när det är dags att säga hejdå till en lekkompis. Det går inte att räkna på två händer de gånger jag bevittnat följande scenario: Mitt barn vill ge en hejdå-kram till en kompis och räcker hoppfullt ut armarna, men kompisen kommer inte emot direkt. Och då ingriper kompisens mamma  inom en nanosekund, och så säger kompisens mamma till sitt barn "Inte behöver du krama henne om du inte vill" eller så till mitt barn "Hen vill inte kramas just nu, kanske en annan gång" Och mitt hjärta går i tusen bitar. Men jag håller mig lugn.

 

Missförstå mig rätt. SÅKLART jag fattar att man inte kan tvinga någon till att kramas. Jag vet det. Men trots det skriker mitt modershjärta "KOM IGEN! KRAMA MITT BARN FÖR FAN DU DÖR INTE AV DET" Ifall rollerna skulle vara vända skulle jag nog uppmuntra mitt barn till att ge kompisen en snabb kram eller ens en liten handskakning, vad som helst. Jag kan inte tro att jag signalerar åt mitt barn att hon alltid måste krama alla skumt luktande moffor och faffor för det. Sällan vill något av våra barn kramas med eller vara i famnen på andra vuxna som kommer på besök, t.ex. faddrar eller släktingar de inte ser så ofta. Och aldrig skulle vi stå och pusha dem då vi vet att de verkligen inte vill. Då drar vi nog också "Du behöver inte kramas"-kortet. Men ändå. Kan inte hjälpa att jag tycker att vissa saker jag läst är på gränsen till hysteri. 

 

201810231746167486


Jag påstår inte att det är idealt att bli tvingad till att kramas ifall man inte har lust. Det är säkert inte bra heller. Men kan vi ta en stund att tänka på hur det påverkar mitt barns självkänsla då? Att flera gånger bli avvisad och dessutom av andras mammor (det har faktiskt aldrig hänt sig att det varit en pappa i en sån situation) Jag tror att det jag irriterar mig mest på är föräldrarnas sätt att ingripa i situationen. Kanske stenen i magen inte skulle kännas så stor om barnen skulle få reda ut saken själva, så gott de kan. (Ser jag att mitt barn faktiskt försöker tvinga till sig en kram till den grad att någon annan faktiskt blir ledsen så ingriper givetvis jag själv, obviously) 

 
Och åter igen. Jag kan väl inte nog betona att detta är min syn på saken. Kanske skulle jag tycka annorlunda om jag hade ett kramvägrande barn. Så där är man ju som morsa, man vill allas bästa men ändå kan man inte så mycket åt det faktum att man alltid är litelite partisk. It is what it is. Och jag fortsätter att lugnt stå där, fast mitt hjärta värker.