måndag 18 mars 2019 - 08:44

Ett ytligt måndagsinlägg

 

Godmorgon måndag! Elsie är lämnad på dagis och Alvar och jag chillar här hemma. Eller okej, chill är det väl inte med honom sedan en ganska lång tid tillbaks, han är överallt när han är glad och när han är missnöjd ska han bara vara i famnen. Vi ska och lämna tillbaks ett paket i alla fall, suck. Jag är den som behåller kläder jag beställt trots att de inte ens passar, för att jag tycker det är så jobbigt att åka till posten en extra gång för att returnera. Det värsta är ju nog när man måste registrera sig på nån hemsida för att få printat ut en returblankett! Blä. Annars har vi inga speciella planer för idag, förutom Elsies gympagrupp ikväll. 

 

I går åkte vi till grannstaden igen, men hela familjen den här gången. Vi gick i lite butiker, jag samlade inspo till min stundande födelsedag. Jag är ju en sån där person som fortfarande vid (snart) 27 års ålder har önskelistor, både till jul och födelsedag. Jag tycker det är bra?! Finns ju inget värre än om någon köpt något dyrt som man inte ens vill ha och inte kommer att använda. Ingen vinner ju på det liksom. 

 

 

IMG 2117

 

 

Jag har nyligen investerat i en del håraccessoarer. Det tar alltid en stund för mig att värma upp för en trend,  och oftast när jag väl börjar gilla så är den redan helt ute. Men på tal om hår, så har jag bestämt mig för att jag vill spara det lite till. Men det syns så jäkla bra på mörkt hår när det är slitet?! Speciellt på mig som inte färgar håret. De där små vita plupparna i topparna menar jag, de kan ju inte synas lika bra i blont hår? Och det hjälper ju inte att klippa då det ser likadant ut igen efter några veckor... 

 

Oj, vilket fokus på utseende det blev i detta inlägg. Men på tal om det har jag faktiskt åtminstone en fråga kvar att besvara från frågestunden, så det måste jag komma ihåg att göra *note to self* 

 

IMG 2118

 

tisdag 5 mars 2019 - 13:05

Många följare men inga likes

 

Jag har märkt att när blogginspirationen tryter är det bara att klicka runt lite och ta inspo från andra (finlandssvenska!) bloggare. Så det har jag gjort, och sett att det varit mycket skriverier och delade åsikter om sociala medier på senaste tiden, så tänkte försöka få ur mig mina något delade tankar om den saken.

 

När jag var yngre älskade jag bilddagboken. Var väldigt aktiv där och tyckte att konceptet att kunna dokumentera sin dag i bild var genial. Jag gillar ju att uttryck mig, vad jag själv kallar för, eftertänksamt. Jag är kanske inte helt samma person i text som jag är IRL, och gillar kanske mitt text-jag pikulite mer, för här kan jag ju välja ut och radera det som jag inte vill att alla ska se eller veta. Tror det här är ett vanligt dilemma och också en av orsakerna till varför IG är så populärt och inte alltid så verklighetsspeglat. Det är som nån slags parallell verklighet där man själv får handplocka ut som vad är sant och inte. Instagram är ju i princip en uppdaterad och lite mer trimmad version av bilddagboken. Tänker dock kanske inte på Instagram som ett ställe var man dokumenterar sin dag direkt utan mer som en plattform där man kan får utlopp för sin kreativitet på sitt egna sätt, om det sedan är att lägga upp bilder på diskberg eller barn i matchande kläder. Nu blev det här ganska flummigt men kanske ni fattar. 

 

IMG 1180

 

Och angående den omtalade perfektionshetsen tänker jag som så, att jo, det suger och är patetiskt och så vidare. Det verkar ju t.o.m. de som bidrar till det tycka. Men om vi nu för en stund ska försöka vara förstående så tror jag att alla säkert fattar att det är väldigt roligt att få respons på det man gör, och som det mesta som är roligt här i livet så är även det beroendeframkallande. Om det sedan handlar om att skriva, sjunga, dansa eller ta fina bilder. Jag kan nog helt förstå att om man är van att få 250 000 views eller 20 000 likes på sina perfekta bilder, så känns det inte alls motiverande att ladda upp bilder från "det verkliga livet" om man inte ens får hälften så mycket respons på det. Jag tror inte att någon innerst inne laddar upp bilder endast "för sig själv". Tar bilder, ja, laddar upp dem på diverse plattformar, nej. De allra flesta vill ha bekräftelse av någon, om det sedan är av den där ena killen man har en crush på eller 100 000 människor man inte ens känner. På grund av det här är har jag börjat tänka på är att inte gilla så mycket stageade "perfekta" bilder. Då kastar man ju bränsle på elden så att säga.

 

En annan grej som jag tänkt mycket på är hur betydelselöst det egentligen är att ha många följare. Hur lite människor faktiskt engagerar sig egentligen. Visst, Kylie Jenner har 128 miljoner följare, och de flesta av hennes bilder har 2-5 miljoner likes. Det ser ju ut som en enorm mängd vid första anblick, och det ÄR det ju såklart. Men om vi tänker efter lite, hur liten procent är inte 2 miljoner av 128 miljoner? Det är ENDAST EN PROCENT! Förstår ni hur lite det är? Majoriteten bryr sig alltså inte ens tillräckligt för att dubbelklicka, utan gissar på att resterande 99% utgörs av robot- eller annars bara inaktiva konton och folk som helt enkelt vill snoka och vara där när färdigt när nästa skandal inträffar. Vad är det för vits med en massa följare som inte ens bryr sig? 

 

AfterlightImage

 

Har också funderat på varför man följer någon som man helt enkelt inte tål? Alltså inte nödvändigtvis kändisar eller influensers men helt vanliga typer som jag själv. T.ex. så vet jag vet om några som följer mig och ser varje story jag lägger upp, men aldrig någonsin har gillat en endaste av mina bilder och inte ens hälsar om vi ses i mataffären. Varför?! Fattar ej. Mitt liv påverkar det ju inte men jag är ändå en rätt så aktiv instagrammare och bloggare, så det måste ju vara extremt påfrestande att läsa om och lyssna på mina utläggningar typ dagligen om man varken gillar mig som person eller delar mina åsikter. Ett av år 2019 största mysterier. 

tisdag 26 februari 2019 - 12:59

All about me

 

Eftersom alla säkert inte inte hängt med mig på den förra bloggadressen så tänkte jag presentera mig lite bättre, så här kommer lite bakgrundsfakta om mig! Jag länkar samtidigt till några lite äldre inlägg, ifall någon vill läsa dem. 

 

- Jag har alltså två barn, Elsie är den äldre och hon blir 4 år i juli. Alvar är den yngre och han blev 1 i december, så även om han blir 2 år i år så är det en stund kvar tills det. Så ni vet vem jag snackar om när jag skriver om Elsie och Alvar. Jag var 23 år när Elsie föddes och 25 när Alvar föddes. (här kan du läsa om när Elsie föddes och här kan du läsa om när Alvar föddes)

 

- Jag och barnens pappa träffades -99 när vi började på första klass i Vestersundsby skola, sedan hamnade vi också på samma klass i högstadiet så vi var klasskamrater i totalt 9 år. (Här kan du läsa lite mer om mig/oss)

 

 

- Är ingen friluftsmänniska. Min sambos familj har en villa på en ö i Larsmo sjön och där finns det inget rinnande vatten, ingen el och bara ett utedass. Han älskar det, jag däremot... not so much. Bara tanken av att övernatta där med två barn ger mig panik! Skulle gärna ha en egen villa (sommarstuga) men det får nog i så fall vara ett vanligt litet hus med alla bekvämligheter, men vid en strand. Sandstrand, om man får önska. Och bilväg!

 

 

- Jag är det äldsta barnet i familjen, har en lillebror som är 3 år yngre än mig. 

 

 

- Född och uppvuxen i Jakobstad, men har bott lite här och där runt om i landet, men alltid kommit tillbaks hit. (Här kan du läsa om det)

 

IMG 0065 2

 

 - Jag upplever alltid starka känslor vid årstidsskiften och känner mig både sorgsen och lycklig om vartannat. Speciellt när vinter blir till vår och sommar till höst påverkas jag. (Som i slutet på augusti... värst!)

 

 - Har ett inre dilemma med att jag har starka åsikter och älskar att uttrycka mig, men är livrädd för argumentation och framförallt att bli ifrågasatt. 

 

- Älskar kläder och att klä upp mig men 99% av tiden går jag runt och ser ut så här: 

 

 

IMG 0385

 

- Jag har självlockigt hår och jag hatar det! Önskar det var rakt. Efter varje dusch så plattar jag håret och sedan lockar jag om det från början, haha. Så otroligt jobbigt att jag blir trött av bara tanken. P.g.a. detta tvättar jag håret bara 2-3 gånger i veckan.

 

- För övrigt så hatar jag ordet sambo! Men pojkvän låter så oseriöst, och vi är varken gifta eller förlovade, så sambo är begreppet jag ändå använder. Kanske skulle börja säga baby daddy istället? 

 

IMG 0360

söndag 24 februari 2019 - 20:59

Får man ångra sitt föräldraskap?

 

Jag ber om ursäkt. Jag vet att jag sa att min blogg är rolig att läsa även för den som inte har barn. Men nu kan jag faktiskt inte inte hjälpa det, jag måste få det här ur mig, annars finns det risk för att jag exploderar. Så här kommer ännu ett inlägg som handlar om barn och att vara mamma och jada jada. Jag satt här framför datorn i allsköns ro, men så gjorde jag misstaget att klicka in mig på Facebook. Och poff, allt mitt lugn är bortblåst och jag är endast arg. Tror det pyser ut rök ur öronen på mig. Jag har skrivit ett liknande inlägg tidigare, men nu kan jag faktiskt inte hålla mig. Det här måste tydligen tas upp igen. 

 

Det var alltså denna artikel som ploppade upp i mitt Facebookflöde och min första tanke var "Yes! Vilken bra och saklig artikel. Det här behöver man prata mer om." Bara för att några sekunder senare scrolla igenom kommentarerna och det skulle jag uppenbarligen inte ha gjort, att kommentarsfältet kryllar av idioter är en underdrift. Kommentarer (bl.a. av män som inte ens har egna barn?!) som "...barnen borde tas om hand av socialen" och "Egoismen är oändlig! Jag saknar att kunna springa runt och supa med mina kompisar..." Inte så konstigt att nativiteten i landet sjunker när det tydligen finns folk som faktiskt tror att när du blir förälder måste det per automatik betyda att precis allt du är sipprar ut och försvinner ur dig och det ända sin finns kvar är ett ihåligt skal, som sedan enbart fylls ut av avkommornas existens. Låter ju inte så värst lockande, eller hur? (Spoiler alert: Lyckligtvis nog är det inte så det funkar)

 

IMG 0340 

 

Jag vet ärligt talat inte ens var jag ska börja nysta upp den här härvan. Finns det månne en enda förälder på denna planet som inte en endaste gång i en svag stund under sitt föräldraskap tänkt tanken "fan vad enkelt och nice livet var innan barnen. Jag saknar det!" ? Typ som när man inte sovit på ett år, inte duschat på en månad och det rinner blod ur öronen på en av allt skrik. Ja vet ni, då saknar nog jag också att springa runt och supa med mina kompisar. 

 

Nu handlar ju artikeln antagligen om såna som ångrar sitt föräldraskap precis hela tiden. Och såklart är det ledsamt om man känner ånger varje stund från att barnet föds tills ja, den dagen man själv kolar vippen. Men vad kan man åt hur man känner? Alla negativa känslor blir ju så mycket tyngre och förstorade om de är "förbjudna". Och bevisligen är ju det här inget som bara en eller två föräldrar går runt och känner, utan detta är vanligare än man tror. Varför kan man istället inte uppmuntra och ge hopp? Ja, man är rätt bunden när barnen är små men ifall det är friheten man saknar så återfår man ju den mer och mer vartefter, barnen blir äldre och mer självständiga för varje dag som går. Det finns ju säkert bra stunder också, och även om det kanske känns som att de är få så är det ju ändå bättre än inget. Typ något sånt, vad som helst men inte "Usch vad själviskt! SKÄMS på dig! Tycker synd om dina barn! Skyll dig själv, du har valt att skaffa barn, det är bara att bita ihop och sluta klaga."

 

 

IMG 0339

 

 

Och PS. om du tänkte svara på det här och påstå att du minsann är en förälder som aldrig varit less på livet och känt dig ångerfull, don't bother. Det finns ändå inte en chans i helvetet att jag tror dig. 

fredag 22 februari 2019 - 10:12

Att kramas eller inte kramas

 

Det är frågan. Under mina snart fyra år som mamá har jag läst en hel del om uppfostran, antagligen mer än vad som är bra eller ens nödvändigt. En grej som jag kört fast vid och fortfarande grubblar på är det här med att inte tvinga sitt barn till att krama någon ifall hen inte vill. Nu finns det ju säkert en massa studier och forskning och what not om det här som jag inte är bekant med, det här är endast skrivet från min egna synvinkel.

 

Det är nämligen så att jag ser på saken från ett helt annat håll. Jag råkar ha ett barn som mer än gärna kramas, vill hålla hand och vara nära. Främst gäller detta kramen hon vill ge när det är dags att säga hejdå till en lekkompis. Det går inte att räkna på två händer de gånger jag bevittnat följande scenario: Mitt barn vill ge en hejdå-kram till en kompis och räcker hoppfullt ut armarna, men kompisen kommer inte emot direkt. Och då ingriper kompisens mamma  inom en nanosekund, och så säger kompisens mamma till sitt barn "Inte behöver du krama henne om du inte vill" eller så till mitt barn "Hen vill inte kramas just nu, kanske en annan gång" Och mitt hjärta går i tusen bitar. Men jag håller mig lugn.

 

Missförstå mig rätt. SÅKLART jag fattar att man inte kan tvinga någon till att kramas. Jag vet det. Men trots det skriker mitt modershjärta "KOM IGEN! KRAMA MITT BARN FÖR FAN DU DÖR INTE AV DET" Ifall rollerna skulle vara vända skulle jag nog uppmuntra mitt barn till att ge kompisen en snabb kram eller ens en liten handskakning, vad som helst. Jag kan inte tro att jag signalerar åt mitt barn att hon alltid måste krama alla skumt luktande moffor och faffor för det. Sällan vill något av våra barn kramas med eller vara i famnen på andra vuxna som kommer på besök, t.ex. faddrar eller släktingar de inte ser så ofta. Och aldrig skulle vi stå och pusha dem då vi vet att de verkligen inte vill. Då drar vi nog också "Du behöver inte kramas"-kortet. Men ändå. Kan inte hjälpa att jag tycker att vissa saker jag läst är på gränsen till hysteri. 

 

201810231746167486


Jag påstår inte att det är idealt att bli tvingad till att kramas ifall man inte har lust. Det är säkert inte bra heller. Men kan vi ta en stund att tänka på hur det påverkar mitt barns självkänsla då? Att flera gånger bli avvisad och dessutom av andras mammor (det har faktiskt aldrig hänt sig att det varit en pappa i en sån situation) Jag tror att det jag irriterar mig mest på är föräldrarnas sätt att ingripa i situationen. Kanske stenen i magen inte skulle kännas så stor om barnen skulle få reda ut saken själva, så gott de kan. (Ser jag att mitt barn faktiskt försöker tvinga till sig en kram till den grad att någon annan faktiskt blir ledsen så ingriper givetvis jag själv, obviously) 

 
Och åter igen. Jag kan väl inte nog betona att detta är min syn på saken. Kanske skulle jag tycka annorlunda om jag hade ett kramvägrande barn. Så där är man ju som morsa, man vill allas bästa men ändå kan man inte så mycket åt det faktum att man alltid är litelite partisk. It is what it is. Och jag fortsätter att lugnt stå där, fast mitt hjärta värker. 

söndag 27 januari 2019 - 19:10

Helgens bravader

 

NÅ HEJ. Idag är det söndag igen och här sitter jag. Har precis nattat barnen och väntar på att Elsie ska somna, hon ligger just nu i sin säng och sjunger/kollar i böcker. Alvar somnade bums, tidigare än vanligt för stackaren är sist ut med att blir smittad av den här arma förkylningen som tog oss en efter en. Han har varit riktigt missnöjd hela kvällen. (nåja, Alvar vaknade till innan jag ens hann publicera det här inlägget, haha :'()

201901271847207895

Igår hade min kusin födelsedagsfest, så då befann jag mig såklart på plats, blodsband and all that. Varför är det alltid så, att när man har höga förväntningar och är supertaggad på något så blir det halvdant på sin höjd... Men när man knappt orkar ta sig iväg och har NOLL förväntningar har man så otroligt roligt? Så gick det igår alltså, som det sistnämnda. Skrattade så tårarna rann och käkarna ömmade (åt heltöntiga saker förstås) och tog taxi hem alltför sent.

201901271859444083

 

Min kusins fästman Björn insisterade på att ta bilder till bloggen. Den helt bästa tidpunkten för det är kanske inte 02:30, det här är typ den tydligaste bilden av dom alla haha. Tack ändå Björn!

201901271904203431

 

Tidigare på lördagen åkte vi med bilen ut på isen (grej man gör här i Finland på vintrarna) och på vägen hem när vi körde på en smal skogsväg mötte vi en stor bil som i princip tvingade oss att köra ner i diket medans den andra föraren själv bara körde vidare. *valfritt svärord* Vi fastnade ordentligt och kom inte loss, men som tur stannade många snälla människor och hjälpte oss. Så snälla verkligen.

 


Och ja, det var väl ungefär det mest väsentliga från denna helg! Imorgon börjar vardagen igen, Elsie var hemma från dagis heeela den här långa veckan. Det märks verkligen på henne hur understimulerad hon är nu, när vi knappt kunnat vistas utomhus heller. Så det ska bli skönt med rutiner igen, för oss alla. 

torsdag 24 januari 2019 - 10:38

Grinchen och dikten

 

Ifall någon har missat det så cirkulerar det en dikt på sociala medier just nu. Vet inte hur många gånger jag har sett den, kanske några gånger för mycket. Jag har i alla fall inte repostat den (före nu haha) för ja, den tilltalade helt enkelt inte min svarta själ. Ska utveckla lite, men här kommer en del av dikten för dig som ännu inte läst den:

 

 

 

...There is a last time for everything.
There will come a time when you will feed your baby for the very last time.

They will fall asleep on you after a long day,
and it will be the last time you ever hold your sleeping child.

One day you will carry them on your hip then set them down,
and never pick them up that way again.

You will scrub their hair in the bath one night,
and from that day on they will want to bathe alone.

They will hold your hand to cross the road,
then never reach for it again.

They will creep into your room at midnight for cuddles,
and it will be the last night you ever wake to this.

One afternoon you will sing “the wheels on the bus” and do all the actions,
then never sing them that song again.

They will kiss you goodbye at the school gate,
the next day they will ask to walk to the gate alone.

You will read a final bedtime story and wipe your last dirty face.
They will run to you with arms raised for the very last time.

The thing is, you won’t even know it’s the last time.
Until there are no more times.

And even then, it will take you a while to realize.

So while you are living in these times, remember there are only so many of them
and when they are gone, you will yearn for just one more day of them.

 

 

Alltså suck känner jag bara. MÅSTE det vara så dramatiskt? Kalla mig för mammaversionen av Grinchen men jag kan med handen på hjärtat säga att jag tycker det är så otroligt skönt att barnen blir äldre. Elsie fyller 4 år i sommar och jag skulle aldrig vilja hoppa tillbaks i tiden. Tycker det är så roligt att ha ett lite "äldre" barn och ser så fram emot allt skoj vi ska ha tillsammans i lifvet. Det känns som att det bara blir bättre, roligare och helt enkelt bara MER för varje dag som går. Ok, om Elsie eller Alvar (mot förmodan!!!) skulle råka styra in på helt fel väg i livet skulle jag uppenbarligen önska oss tillbaks till bebistiden igen då våra största bekymmer var hårda magar och lite eksem i knävecken.

 

201901240953333482

 

Jag är ju trots allt inte 100% gjord av sten så såklart, nånstans långt inne i mitt hjärta av is sticker det ju till lite men ändå... Blir mest sur. Är det inte det här som är charmen med att leva, att inte riktigt veta? Att när en era tar slut så börjar en ny? Och det behöver det ju nödvändigtvis inte heller göra, helt. För vet ni vad gott folk, ifall jag mådde dåligt så sov jag bredvid min mamma eller pappa i deras säng ännu långt in i sena tonåren, och någon enstaka natt ännu som 20-åring. Ifall jag var ledsen åkte vi ofta på långa bilturer runt stan och bara lyssnade på musik eller pratade. Trots att jag blev äldre så sökte jag ofta mig till nå, främst mamma, ifall något sket sig. Mitt skitiga ansikte fick jag nog torka själv men kramarna och kvalitetstiden tog inte slut, trots att jag inte längre var 5. Sådan relation hoppas jag på att få ha med mina barn också. Tänk vilket privilegium att ha barn som FÅR växa upp och bli stora och LEVA! Det är faktiskt inte alla som får det. Jag grät när Elsie började dagis, kommer säkerligen gråta lika mycket varje gång barnen tar ett nytt litet steg mot ett självständigt liv. Men väljer ändå att glädjas och se det som en positiv grej. Yes! Det är ju så här det ska vara!

 

Givetvis finns det dagar när jag är extra blödig och ältar bara om all tid som har gått och aldrig kommer tillbaks, men jag måste säga att jag sakta men säkert börjar tappa nerverna på allt tjat precis överallt om att "ta tillvara på tiden" och "vara närvarande i ögonblicket". Att närvara till den grad det tjatas om idag är ju inte ens mänskligt möjligt. Det bidrar ju bara till en extrem ångest. Shit, shit, shit, missade jag något nu? Får inte missa livet, måste vara närvarande, måste ta in allt, måste minnas, måste ta tillvara på alla nanosekunder som är mig givna. Nu kommer jag in på sidospår känner jag, men när slutade det liksom att vara okej att bara flyta med och vara? När ett ögonblick inträffar som det är värt att vara in the moment för, så sker det naturligt utan att du behöver pressa dig till det.

Och ibland är det faktiskt skönt att göra något för sista gången. Ta det från en som bytte FYRA bajsblöjor igår.

tisdag 22 januari 2019 - 11:35

5 saker som stör mig här och nu

 

Bloggtorka!

Jag har råkat ut för värsta bloggtorkan. Eller ja, har idéer som snurrar runt runt i huvudet men får liksom inte nappat tag i EN. Lite som de flygande nycklarna i Harry Potter (Harry Potter 4 life <3) Min blogg suger verkligen just nu. Ni får mycket gärna ge tips på vad jag kan skriva om.

 

Barnen är sjuka!

Det började med att Misha var förkyld för några veckor sedan, sedan var det min tur och i söndags blev Elsie sjuk. I morse verkade Alvar också lite krasslig, blä. I teorin prickade de ju in bra dagar att bli sjuka på, det är ju så kallt så vi skulle knappast vistas utomhus ändå. Men åh vad det suger. Elsie har värsta slemhostan och rosslar som jag vet inte vad. Jag vet att hon inte kan något åt det och det är såklart henne det är tyngst för, men nog är det jobbigt att vara fast här hemma hela dagarna (och nätterna!) och lyssna på det. (Fast för att vara helt ärlig så verkar Elsie inte ens bry sig om att hon är sjuk, hon tycker att hostmedicinen smakar så gott, är pigg och vägrar sova, allt som vanligt m.a.o...)

 

201901221103160479

Träningssvacka!

Har inte gymmat på flera veckor, det har högst blivit någon enstaka länk här och där. Jag vill så pröva på ett nytt gym men jag vågar bara inte. Alltså jag vet inte vad det är med mig. Får rysningar av att tänka på ett nytt gym och att inte riktigt veta var alla saker ligger o.s.v. Typ att vara helt PUMPED för att köra en övning, går helt självsäker fram till en skivstång med pepp-musik på högsta volym i öronen bara för att inte få upp skivstångslåset. Så står man där flera minuter och lirkar och känner blickarna bränna i ryggen, tills man låtsas ta ett viktigt telefonsamtal och går iväg. Jaja, man=jag. Finne ända in i benmärgen, dör hellre än ber om hjälp. 

 

 

Tråkigt!

Känns inte riktigt som att vi har något att se fram emot just nu, har faktiskt funderat lite på att åka på någon resa med familjen. Men det är bara i planeringsskedet ännu, Alvar är så pass liten att han inte skulle ha någon nytta av resan och kräver ännu en hel persons fulla uppmärksamhet. Så får se. Hoppas på att slippa till Tallinn igen med Misha på våren i alla fall, precis som i fjol! Har heller ingen aning om när Alvar kan börja dagis. Han är i kö för en plats till Elsies dagis, och ingen kan säga om han får en plats nästa vecka eller i augusti. Så även på den fronten känns det som att vi ligger i nån slags limbo. Surt! 

201901221120491422

Fotoproblem!

Foto- samt redigeringsintresset har hängt med sedan 2004, men har inget intresse av naturfotografering eller konstfotografering, barnen har inget intresse av att vara med på bild (förutom Elsie ibland) och allra minst Misha. Så då blir det ju oftast jag som står framför OCH bakom kameran. Nu när ljuset återvänt är det roligt att ta bilder igen men tiden finns helt enkelt inte de flesta dagarna. Skulle dessutom gärna investera i en ny kamera eller åtminstone ett lite bättre objektiv. Det som stör mig mest är ändå att missa en fin dag och chansen för bra bilder, speciellt nu när vi inte ens kommer oss ut på gården. Att gå miste om det efterlängtade ljuset helt enkelt

torsdag 27 december 2018 - 11:10

Mina tre största komplex


Jag har haft ganska många kroppskomplex genom åren. De flesta har lagt sig men några sitter faktiskt ännu litelite kvar, och jag tänkte what better way att konfrontera sina komplex än att berätta om dem för alla. Vi alla har ju våra små saker som vi kanske inte älskar (tror jag) och ofta är det ju sånt som ingen annan nånsin skulle komma att tänka på. Men precis som alla andra Matti Meikäläiset så hamnar man att lära sig leva med dem. Så, här kommer en top 3 på mina största komplex genom tiderna, varsågoda.

 

1. Min längd

201812270730506731


... Eller rättare sagt the lack of it. Jag är 158 cm lång och fr.o.m högstadiet hade jag stora problem med min korthet. Jag var aldrig kortast i dagis eller lågstadiet, hade alltid varit nånstans där mitt emellan. Men i något skede slutade jag växa och alla som varit kortare än mig växte om mig. I många år vägrade jag gå ut bland folk utan högklackat och jag tjatade tills mammas öron blödde om att göra en operation var de bryter av benen och sedan drar ut dem för att göra personen längre. Jag avskydde och skämdes otroligt mycket över att vara kort. I dagens läge tycker jag om att vara kort, är absolut hellre kort än lång. Men fortfarande drömmer jag om de där 5 centimetrarna som utlovades, som liten var det vid rådgivningen förutspått att jag skulle bli 163 cm. (här på bilden står jag faktiskt på tå hehe)



2. Min käke

201812270745264704


Jag sökte fram specifikt de här bilderna för jag minns ännu hur mycket det störde mig här. Tror t.o.m. jag grät lite för att jag tyckte min käke såg så brutal ut. Jag tyckte länge att jag hade en allt för kraftig käklinje för att annars vara ganska liten och späd. Tyckte jag såg ut som en man (vilket ju är helt absurt) Det här komplexet höll i sig rätt länge men det är nog något jag lagt bakom mig helt, tänker inte alls på det längre.



3. Min näsa


21.6 0420


Shit ändå, trodde inte den här bilden fanns längre men det gjorde den visst, på hårddisken. Här är jag kanske 12-13 år och har demonstrativt markerat ut i paint vilken del av min näsa som ska bort. Jag har alltså en "kamelnäsa" som jag så vackert kallade det i flera år. En knöl på näsryggen som jag skytt som pesten så länge jag kan minnas. P.g.a kombinationen näsa+käke har jag hatat profilbilder. Drömde om att hamna i slagsmål, så jag bokstavligen skulle få på näsan så den skulle brytas så de kunde fixa bort knölen samtidigt. Hur förhåller jag mig till min näsa idag då? Nå, inte älskar jag den, men hatar den definitivt mycket mindre än jag gjorde förr.

Så summa summarum, inget av de här saker som störde mig SÅ mycket en gång i tiden rör mig i ryggraden idag. Det känns så onödigt att ha lagt ner en massa tid på att angsta om så här små saker. Huj. Jag tror ändå inte att man direkt kan lära sig att tycka om något, utan det kommer nog med tiden och åldern när man får större problem och skiftar fokus. Inte älskar man det då heller kanske men man slutar bry sig. Nästa gång ska jag lista saker jag alltid har gillat med mig själv, utmanar mig själv att skriva FEM saker istället för tre... Stay tuned. 

söndag 16 december 2018 - 08:24

Boyfriend tag


Jag såg att Karolina hade gjort en boyfriend tag på sin blogg och jag tyckte det var ett kul inlägg. Så jag helt enkelt stal hennes idé helt kallt och tentade sambon med 10 frågor. Hur bra känner han mig egentligen? Let's see...

 

1. När är jag född?
Rätt svar: 27.3.1992

Misha: "När du är född? Du vet ju att jag vet så du kan lika bra skriva dit det. 27.3.1992"


2. Det brinner, vad är det första materiella ting jag räddar?
Rätt svar: Fotoalbumen!

Misha: Mina fiskegrejer.
Jag: ??? Som JAG räddar. Varför skulle jag rädda dina fiskegrejer?!
Misha: Jahaa. Kanske kameran och datorn.

 

3. Vi är på restaurang, vad beställer jag?
Rätt svar: Kyckling, lax eller hamburgare.

Misha: Nånting med kyckling och getost. Och pepsi max/coca cola zero.

 

4. Vad dricker jag helst på krogen?
Rätt svar: Vitryss

Misha: Punainen kala, eller en cider.
Jag: Fel! Vitryss och det vet alla mina vänner. För det är billigare än punainen kala.
Misha: ...Ja men sa du inte vad du HELST dricker?
Jag: Fair point



5. Vad hette min kanin?

Rätt svar: Boy

Misha: Det var något, typ.. Ykä?
Jag: Wtf

 

201812160755471813



6. Var har jag ett stort födelsemärke?

Rätt svar: Vänster armbåge

Misha: På din arm

 

201812160758291958

 

7. Vad hatar jag att du gör?
Rätt svar: Ingenting eller spelar dator

Misha: Får man svara flera? Sitter på datorn, ligger i soffan, gör något annat än uppfyller dina önskemål, dricker öl, fiskar, fjärtar, finns....
Jag: Hahahah okej sluta



8. Vad har jag för konstiga vanor?
Rätt svar: Jag är ganska säker på att allt han säger kommer att stämma

Misha: Det är en ganska lång lista det ja... Oj oj. Du har så mycket så jag blir helt confused. Nå alltid om du har något problem så måste du först ringa åt din mamma. Att varje natt då du ska sova tar du med en banan och ett bröd IFALL du skulle bli hungrig och 90% av gångerna lämnar de bara där och ruttnar. Du klarar inte av att se en film utan att 50% av tiden göra något annat.
Jag: Alla rätt.



9. Vad är jag dålig på?
Rätt svar: Att ta ett nej eller "tyvärr"

Misha: Allt tekniskt. Att ta ett nej.
Jag: Okej det är sant.



10. Något konstigt som jag tycker är obehagligt?
Rätt svar: Stora fraktskepp på hav (Det här tror jag faktiskt inte han minns)

Misha: Jag vet ju att allt sånt som har med intima kroppsdelar att göra och att prata om såna saker öppet...
Jag: HAHA okej inte direkt det jag tänkte på men sant det också.

 

201812160757078844