unnamed 4

Kärlekens sommar

Skrivet av Paulina Peltomaa 16.07.2019

Kategorier:

 

Som vi alla vet så har sommaren 2019 har hittills inte bjudit på någon rekordvärme, denna sommar känns identisk med den sommaren Elsie föddes år 2015. Minns att när jag låg på BB var mina vänner ute på en villa, med vinterjackor i juli. En sommar som däremot värmde både kropp och själ var sommaren 2014. Den sommaren jag och Misha officiellt blev ett par. Eller ja, i maj för att vara exakt. Jag har tusentals bilder på min externa hårddisk och här kommer ett axplock av vad jag och vi sysslade med den sommaren. Ni kan se det som en timeline över the early days i vårt förhållande. Vi börjar... 

 

IMG 4728

Den här bilden är tagen den andra maj när jag var på villan och kollade läget med mamma. Jag hade kanske lite börjat förlika mig med tanken att jag och Misha sakta men säkert höll på att bli ett riktigt par. Precis som vågor som sakta men säkert för en mot stranden efter att man har varit lost at sea i ungefär 22 år.

 

IMG 4832IMG 4833

 

De här bilderna är tagna 11 maj, för er som inte vet hela historien så hoppade jag i princip från ett förhållande till nästa. Den här kvällen följde jag med Misha och hans/våra vänner till villan en stund, men Misha körde mig med båten tillbaks i land tills kvällen. Det kändes för tidigt för att "göra något" och vi pratade inte ens om oss, men vi båda visste nog vart vi var på väg. Jag var så otroligt pirrig så jag gjorde det jag alltid gör, tog en bild haha

 

IMG 4875


17 maj (ok kanske inte så intressant för er med exakta datum) Vi var på villan igen och körde båt till min (faffas) villa. Det jag minns från den här dagen och stunden där på bryggan är att jag såg på Misha och han skrattade åt mig för att jag "såg så vädjande på honom och såg ut att vilja ha en kyss" Förblev okysst för den som undrar hahaha

 

IMG 4890


Och dagen efter blev vi officiellt ett par, och var annanstans skulle vi ha varit än på Mishas villa. Bara det talar ju om hur kär jag var, hängde frivilligt på en villa utan vatten och el dag ut och dag in bara för att han ville det 

 

IMG 4930

 

Trots att vi var ett par så kommer vi inte ifrån det faktum att jag ibland har en tendens att bli en gloomy-HSP-dramaqueen och även var (och ÄR) Mishas första riktiga flickvän, vi kan väl säga som så att han inte var bäst på att höra av sig (något som inte har ändrat haha) så jag gjorde det enda vettiga. Försökte göra allt för att inte tänka på honom och tog bilder som jag sedan postade på Instagram för att han skulle se hur roligt jag kunde ha utan honom.

 

unnamed 30
IMG 5386IMG 6001


...vilket var allt från att ligga på stranden till åka till PowerPark när det åskade och alla attraktioner ändå var stängda, men allt för att prove a point. Åkte t.o.m. på traktor pulling en dag, wtf... Sedan fick jag också för mig att jag skulle ha en gummibåt (de var inne den sommaren) men de var slut i hela Jakobstad, så jag åkte till Kokkola och köpte en, allt för att slippa känna mig så överdrivet kär och kanalisera mina känslor på något annat. Det gick sådär. Tror inte han ens vet om det här än idag, han tyckte väl bara att det var kul att jag hade kul liksom. Så min plan kanske inte var helt hundra

 

IMG 5469

IMG 5470

 

Misha fyllde 22 år och jag hade dukat upp någon slags inomhuspicknick. Hade köpt ett par skor åt honom, men skämtade om att jag bara hade köpt en T-skjorta som var allt för stor (kul skämt) och han fattade ingenting. Men skorna blev han glad över och vi hade en trevlig kväll i min lilla lägenhet. 

DSC 0048DSC 0154


Jag fortsatte med att "ha kul utan Misha" 

 

IMG 5568IMG 5582IMG 5572

Vi festade till det på *surprise* Mishas villa flera gånger också. Så mysigt faktiskt, vi skrattade tills vi grät nästan alla gånger. Det här var på midsommar när Misha tvingade Citti och Ivar att komma med oss till villan, double date haha! 

 

 

Och nu märker jag att detta blir världens längsta inlägg om jag inte slutar här, jag får helt enkelt ta och dela upp det i två delar. To be continued...


Sommarjobb jag haft

Skrivet av Paulina Peltomaa 01.06.2019 | 1 kommentar(er)

Kategorier:


Juni månad är här, och många ska säkert så småningom börja på med sina sommarjobb! Jag har haft en hel del sommarjobb under mina år, ända sedan jag var 12 eller 13 år gammal. Har valt ut några stycken som etsat sig fast i mitt minne lite extra hårt, håll till godo.  

 

När jag vari 18 år bodde jag i Vasa, och om jag kommer ihåg rätt så är det så att man inte får något studiestöd under sommaren (?) så ifall jag ville ha kvar min tvåa i centrum så var jag tvungen att hitta ett sommarjobb. Jag minns att jag även sökte till typ Vasas gravgård, men fick sist och slutligen sommarjobb på Tropiclandia, på restaurangsidan. Det jag minns bäst från det jobbet är mina totalt förstörda fötter och brända händer. Jag brände mig på pizzaugnen k-o-n-s-t-a-n-t. Och att jobba i kassa, låt oss bara säga att det inte är min grej. Jag får total panik, kallsvettas och får black out ifall något krånglar och det börjar bildas en kö. Vilket hände ungefär hela tiden. Till min lycka så råkade min kompis Ellen också få jobb på samma ställe, men tyvärr hade vi sist och slutligen kanske ett eller två ynka skiften samtidigt under hela sommaren. 

En annan sak jag minns är den sjukt goda maten och glassen de hade där, året var då alltså 2010. Gick och försökte hålla tillbaks från att äta för mycket, vill bara hoppa in i en tidsmaskin, åka tillbaks och slå mig själv! Herregud, du är 18 år, ät vad och hur mycket du vill! Ffs. Men utöver det så var detta jobb inget för mig, det är och förblir det enda kassajobbet jag nånsin har haft.

DSC 0033DSC 0013

 

Mina första och längsta sommarjobb har varit hos pappa. Han har ett eget gårdskarlsföretag (heter det så?) tillsammans med min farbror och en till. Det är hands down det bästa jobbet jag har haft, att få sätta sig på en gräsklippare, med musik i öronen och en snus under läppen, ahh det var livet. Tycker gårdskarl är det mest underskattade jobbet som finns, det är hur roligt som helst och man träffar en massa nya människor och de flesta uppskattar en väldigt mycket. Man får jobba utomhus och pappa har alltid varit i väldigt bra form fysiskt för han rör ju på sig hela tiden. Passade en morgontrött människa som mig själv väldigt bra, fick bara sitta ensam från morgonen och behövde inte prata med någon. 

När jag var 15 fick jag också sommarjobb via staden och blev placerad på Centralplanen av alla ställen. Där var det också sommarjobb i form av gårdskarlsarbete som gällde, och jag fick som uppgift att varje morgon åka runt med mopeden till stadens stränder och samla upp skräp. Det här var också ett helt roligt jobb, tro det eller ej, fick börja dagen ensam och med musik i öronen, utomhus. Kommer definitivt pusha på mina barn till att testa på utomhusjobb någon sommar i framtiden. 

 

IMG 5262IMG 5273

 

År 2012 fick jag plötsligt för mig att jag skulle flytta till Tammerfors över en sommar. Sökte massor med jobb, i snöstorm gick jag genom hela stan till Särkänniemi för en arbetsintervju, men hamnade sist och slutligen på en bar mitt i stan som "Blokkaaja", som jag antar kommer från svenskans "plockare". Borde ju heta plokkaaja då i och för sig men men... Min arbetsuppgift var alltså att plocka bort glas och diska. Glasen som diskades om och om igen blev ofta nötta och överhettade, och till sist sprängdes de i handen på en. Har lite trauma för nydiskade glas från det. 

I Tammerfors händer det ju grejer oavsett om det är måndag eller lördag, den del av min lön som inte gick till hyran så lade jag på alkohol och skräpmat. Trots att jag minns det som en väldigt rolig sommar, var ju trots allt bara 20 år och singel, så kan jag inte låta bli att förfäras över hur sjukt svullen jag är på alla bilder. Som en ballong! Drack alkohol flera gånger i veckan och åt massor med skräpmat. Under min lägenhet låg en pizzeria och Hesburger och på andra sidan gatan fanns Subway. Att mina arbetstider var 00-04:30 och att jag dessutom älskade det haha, ja det tror jag ingen som känner mig idag kan förstå. Allra minst jag själv.

IMG 1819IMG 1817IMG 1839


"Varför händer det här? Är hon sjuk?"

Skrivet av Paulina Peltomaa 05.04.2019

När Elsie föddes gick allt lugnt till. Det är den känslan jag kommer ihåg allra bäst från hela förlossningen, att det var så lugnt. Jag var så lättad, äntligen var graviditeten och kejsarsnittet över och hon var här, och allt var bra. Men det räckte inte länge innan dom tankarna försvann och ersattes med oro och ångest. Jag tror det var dagen efter att Elsie föddes som man märkte att hon hade en hel del blåmärken. Kommer ihåg att två barnläkare var upp till vårt rum och undersökte henne, och en av läkarna frågade barnmorskan som var med under snittet om det hade varit extra svårt att få ut henne, om de hade hamnat att dra eller ta i hårt? Men det tyckte hon inte, och inte jag heller (som jag nu upplevde det) allt hade ju gått så smidigt. De togs blodprov och Elsie fick värkmedicin. Inga fel hittades och det konstaterades bara att det troligen berodde på att man hamnar att dra lite när barnet ska ut vid ett kejsarsnitt. Så det lämnade på det. 

 

Elsie fortsatte ha blåmärken här och där nästan oavbrutet men jag tänkte inte desto mer på det. Hon hade också petekier ofta. Det hade ju kollats upp en gång och jag hade så mycket annat jag oroade mig över och funderade på. Men så en dag när hon var lite på två månader, dagen före dopet, så hade hon blåmärken på flera ställen. Jag tänkte att nu ringer jag till barnavdelningen här i Jakobstad och hör vad de tycker där.

 

”Du ska nog komma in med henne direkt, det är inte normalt att en tvåmånaders baby har en massa blåmärken”

 

Jag kommer aldrig att glömma den ångesten och paniken jag fick. Det man såklart tänkte var okej, nu har hon leukemi. Misha kom hem, och han var som vanligt lugn. Han kunde inte tro att något var fel. Det är nog det personlighetsdraget hos honom som går allra bäst ihop med mig, att han hålls lugn oavsett situation. Fast han är orolig tar han sig samman och håller sig till syns lugn för min skull. Vi åkte i alla fall in via jouren, det var på gränsen mellan eftermiddag och kväll. Där fick vi träffa den sämsta läkaren någonsin. Jag undrar om den här läkaren förr ens träffat en baby eller oroliga föräldrar? Tvivlar.

 unnamed 45Där stod jag och log trots att jag inombords gick sönder av oro. 

 

Hon ordinerade först blodprov och när de svaren kom blev hon så märkbart stressad och oroad. Hon ojade sig högt över hur mycket som inte stämde och hur dåliga många av Elsies värden var. Jag var ju såklart också extremt orolig så jag hade ju hundra frågor, vad beror det här på? Är hon sjuk? Är det något allvarligt? Kommer hon att dö? Läkaren blev arg på mig och ropade åt mig att vara tyst, att hon inte vet, hon ska försöka förklara bara jag är tyst, att vi måste upp till barnavdelningen och ringa efter en barnläkare direkt. Efter att läkaren gått, innan vi gick upp till barnavdelningen kom faktiskt en sjuksköterska och bad om ursäkt för läkarens beteende. Det tyckte jag var snällt gjort. Nu är jag ju ingen stammis vid sjukhuset men har faktiskt aldrig råkat på denna läkare efter det här, och ingen jag känner har heller gjort det. Kanske det var någon som bara vikarierade någon enstaka dag. 

 

Vi gick upp till barnavdelningen var ingen barnläkare förstås fanns eftersom klockan redan var ganska mycket. Jag kommer inte ihåg allt i detalj för det var så himla rörigt allting, men två sköterskor tog i alla fall emot oss och någon kom och tog flera blodprover. Det här kommer jag däremot ihåg som om det var igår, aldrig har jag hört ett barn skrika som Elsie skrek då. Två sköterskor höll i henne och en tredje försökte sticka henne, utan att lyckas. Och jag vet att det säkert ofta är så när man ska ta blodprov på småbarn som inte förstår vad som händer, men det var bara så hemskt och det tog SÅ LÄNGE. T.o.m. Misha som annars är så lugn blev arg och stressad.

 

IMG 2351 2

 

Barnläkaren hade de kontakt med via telefonen, och h-n hade då tittat på blodproven och konstaterat att läkaren på jouren ordinerat fel prover, eller åtminstone hade de hade tagits fel, ur Elsies häl fast de borde ha tagits direkt från en ven. De nya provsvaren såg helt okej ut, och vi fick välja om vi ville stanna där över natten eller åka hem och komma tillbaka in morgonen därpå. Vi valde att åka hem, och åkte sedan tillbaka tidigt nästa dag och då träffade vi också en ny läkare som undersökte och konstaterade i princip samma sak som läkarna på BB, att inga fel kunde hittas och den troligaste orsaken är att Elsie har extra känslig hud och att vissa helt enkelt får blåmärken extremt lätt. Misha hade hela tiden varit säker på att allt är okej och att hela den här rumban var onödig, och han hade ju rätt sist och slutligen. Tack och lov. 

 

Elsie fortsatte ha blåmärken väldigt ofta på alla möjliga ställen. T.o.m. på öronen! Hade hon hård mage så sprack blodkärl i hennes ögon när hon krystade och hennes ögon var helt rödspräckliga. Trots att vi blivit nedlugnade så var det otroligt påfrestande, klart att man ändå var orolig liksom. Nu för tiden har Elsie ofta blåmärken, men tillika så stöter hon ju sig smått nästan dagligen när hon hoppar och springer och klättrar och har sig, så de blåmärkena har ju en naturlig förklaring så jag tänker inte på dem på samma sätt. Ibland har hon nog fortfarande blåmärken på konstiga ställen men ja, så har det ju varit i snart 4 år. 

 

unnamed 46


Mina tre största komplex

Skrivet av Paulina Peltomaa 27.12.2018 | 4 kommentar(er)


Jag har haft ganska många kroppskomplex genom åren. De flesta har lagt sig men några sitter faktiskt ännu litelite kvar, och jag tänkte what better way att konfrontera sina komplex än att berätta om dem för alla. Vi alla har ju våra små saker som vi kanske inte älskar (tror jag) och ofta är det ju sånt som ingen annan nånsin skulle komma att tänka på. Men precis som alla andra Matti Meikäläiset så hamnar man att lära sig leva med dem. Så, här kommer en top 3 på mina största komplex genom tiderna, varsågoda.

 

1. Min längd

201812270730506731


... Eller rättare sagt the lack of it. Jag är 158 cm lång och fr.o.m högstadiet hade jag stora problem med min korthet. Jag var aldrig kortast i dagis eller lågstadiet, hade alltid varit nånstans där mitt emellan. Men i något skede slutade jag växa och alla som varit kortare än mig växte om mig. I många år vägrade jag gå ut bland folk utan högklackat och jag tjatade tills mammas öron blödde om att göra en operation var de bryter av benen och sedan drar ut dem för att göra personen längre. Jag avskydde och skämdes otroligt mycket över att vara kort. I dagens läge tycker jag om att vara kort, är absolut hellre kort än lång. Men fortfarande drömmer jag om de där 5 centimetrarna som utlovades, som liten var det vid rådgivningen förutspått att jag skulle bli 163 cm. (här på bilden står jag faktiskt på tå hehe)



2. Min käke

201812270745264704


Jag sökte fram specifikt de här bilderna för jag minns ännu hur mycket det störde mig här. Tror t.o.m. jag grät lite för att jag tyckte min käke såg så brutal ut. Jag tyckte länge att jag hade en allt för kraftig käklinje för att annars vara ganska liten och späd. Tyckte jag såg ut som en man (vilket ju är helt absurt) Det här komplexet höll i sig rätt länge men det är nog något jag lagt bakom mig helt, tänker inte alls på det längre.



3. Min näsa


21.6 0420


Shit ändå, trodde inte den här bilden fanns längre men det gjorde den visst, på hårddisken. Här är jag kanske 12-13 år och har demonstrativt markerat ut i paint vilken del av min näsa som ska bort. Jag har alltså en "kamelnäsa" som jag så vackert kallade det i flera år. En knöl på näsryggen som jag skytt som pesten så länge jag kan minnas. P.g.a kombinationen näsa+käke har jag hatat profilbilder. Drömde om att hamna i slagsmål, så jag bokstavligen skulle få på näsan så den skulle brytas så de kunde fixa bort knölen samtidigt. Hur förhåller jag mig till min näsa idag då? Nå, inte älskar jag den, men hatar den definitivt mycket mindre än jag gjorde förr.

Så summa summarum, inget av de här saker som störde mig SÅ mycket en gång i tiden rör mig i ryggraden idag. Det känns så onödigt att ha lagt ner en massa tid på att angsta om så här små saker. Huj. Jag tror ändå inte att man direkt kan lära sig att tycka om något, utan det kommer nog med tiden och åldern när man får större problem och skiftar fokus. Inte älskar man det då heller kanske men man slutar bry sig. Nästa gång ska jag lista saker jag alltid har gillat med mig själv, utmanar mig själv att skriva FEM saker istället för tre... Stay tuned. 


Fakta om mina graviditeter

Skrivet av Paulina Peltomaa 19.12.2018 | 2 kommentar(er)

 

- Första graviditeten var jag livrädd för att få missfall. Varje dag före vecka 12 kändes som en månad. Andra graviditeten var jag inte lika nojig och tiden gick väldigt fort.

- Båda mina barn är födda med planerat kejsarsnitt (Här kan du lyssna på ett poddavsnitt jag medverkade i angående det)

- Båda graviditeterna hade jag moderkakan i bakvägg.


- Vi berättade om den första graviditeten för våra familjer i vecka 14 och den andra i vecka 12. 

201812191009416625

 

- Båda gångerna vägde jag 51 kg vid inskrivning, och skrev in mig till rådgivningen efter vecka 12 båda gångerna. I slutet av graviditet nummer ett vägde jag 70 kg och i slutet av andra 67 kg. Gick alltså upp 19 kg första gången och 16 kg andra gången från inskrivning till förlossning.

 

- Första graviditeten var jag väldigt svullen i ansiktet, speciellt runt näsan och läpparna. Andra graviditeten hade jag inte mycket svullnad alls.

201812191019111902


- Första graviditeten växte min mage på bredden, andra graviditeten växte den mer framåt.


- Jag kände inga sammandragningar alls innan vecka 34-35 första gången, men andra gången hade jag sammandragningar från vecka 17.

 

- Jag hade inget illamående ö.h.t. under någon av graviditeterna. Första graviditeten var jag säker på att något var fel då jag inte hade några graviditetssymtom alls.

 

- I slutet av första graviditeten fick jag bristningar på inre låren, dom syns ännu idag. Andra graviditeten fick jag inga.

201812191013403145201812191014199931

2015 vs. 2018. De har bleknat en del som tur.

 

- Smorde in mig med Bio oil dagligen båda graviditeterna. Första graviditeten smorde jag bara magen, kanske därför jag inte fick en enda bristning på magen men däremot på låren. Andra graviditeten smorde jag in mig från topp till tå, haha.

201812191018203809


- Båda graviditeterna har min insomnia varit som värst runt vecka 17-20.

- Första graviditeten mådde jag så psykiskt dåligt att jag t.o.m. låg inlagd på sjukhus några dagar. Gick och pratade med någon varje vecka både under och en tid efter graviditeten.


- Första gången följde jag gravid-appen slaviskt (eller apparna, tror jag hade 3 stycken) andra gången hade jag en och den kollade jag på oskojat kanske 10 gånger under hela graviditeten.


201812191053179825

Såhär såg den populäraste gravid-appen ut 2014-2015


- En tid efter graviditet nummer ett såg mina bröst ut precis som dom gjort innan, både till utseendet och storleken. Men efter graviditet #2 har dom blivit blivit väldigt mycket mindre. Har inte gjort något annorlunda, tappade vikt och pumpade och ammade båda barnen nästan identiskt, så vet inte alls vad det kan bero på.

 

- I början av första graviditeten hade jag en cysta på ena äggstocken (cirka 5 cm) men den försvann med tiden. Vid ett ultraljud i vecka 13 såg man också att det fanns "tvillingrester", alltså två ägg hade blivit befruktade men bara ett av dem hade fortsatt utvecklas. Det andra hade slutat växa redan i vecka 5-6. Tänk att Elsie kunde ha haft en tvilling! Sjukt.

201812191040219898


Fem bilder och historien bakom dem

Skrivet av Paulina Peltomaa 30.11.2018

201811300806272194


I Esbo hos min morbror. Han har alltid bott i Åbo eller Esbo, och när jag var yngre rymde jag alltid dit! Oftast när det hänt något, typ om det hade tagit slut med någon pojkvän. Även denna bild är från en av mina eskapader. Hoppade bara kallt på tåget och ringde sedan när jag var halvvägs att jag snart är där. Vilket jag nu i efterhand förstår att här helt absurt haha, i egenskap av kontrollfreak skulle jag ju bli skitsur om någon sådär pass ofta bara skulle uppenbara sig och snylta på mig en hel helg. Dessutom var ju det första han gjorde att ringa min mamma och meddela var jag var.

201811300809370485

 

Min första bil! En grå Opel Astra. Ah. Jag var besatt av att ta körkortet så snabbt som möjligt. Jag fyller år den 27 mars och 31 mars körde jag upp och fick kortet. Herregud vad vi körde runt det där året, jag och mina kompisar. Jag bodde i Vasa och vi körde Vasa-Jeppis-Vasa flera gånger i veckan bara för att det var kul. Sedan var det en supervarm sommar det året och jag körde alltid med öppet fönster, till sist hade jag sånt lock för ögonen så jag hörde inget på flera dagar.

 

201811300813131115


Äntligen på väg hem från Helsingfors. Jag fick för mig att göra min sista praktik där när jag gick på media-assistentlinjen och fick en praktikplats på Teaterhögskolan (2010) och flyttade till Helsingfors, fast det bara var för 3 månader så totalt vantrivdes jag. Räknade dagarna tills jag skulle få flytta tillbaks hem. Var bombsäker på att jag skulle trivas där men icke. Får ännu en konstig känsla i hela kroppen när jag tänker tillbaks på den här tiden.

201811300817489239


Vi hämtade hem Martta! Ända från Kyrkslätt. Vi körde dit, hämtade henne och körde sedan raka vägen hem. Vi hade aldrig förr haft hund men på något sätt fick jag övertalat mina föräldrar. Min mamma är dessutom allergisk men faktiskt inte för Martta, hon är en renrasig Bichon frisé. Hon var så otroligt liten, inte är hon ju stor nu heller men vi fick av någon orsak hämta henne redan vid 7 veckor så hon var extra liten. I dagsläget bor hon ännu med mina föräldrar.

201811300821340736


Sist men inte minst. Köpenhamn 2014, här hade jag och Misha just fått reda på att Elsie bodde i min mage. Älskar Mishas ansiktsuttryck haha. Vi hade planerat att gå och turista lite till Christiania den kvällen och det var precis vad vi gjorde efter att den här bilden togs, haha!!! Vilka parents to be. Första stället vi tog med vårt barn till. Nåja, det blev inget långvarigt besök och nästa dag flög vi faktiskt hem. Innan den här bilden togs hade jag varit sur och tvär hela dagen. På kvällen skulle vi till hotellet från centrum, men jag ville ännu kolla in ett par skor (och köpa ett grav-test!!!) så Misha åkte före mig för jag sa att jag nog säkert hittar dit själv. Nå tror ni jag hittade? NEJ. Jag gick helt fel, hade något konstigt fel på min telefon så jag kunde inte ringa, hade världens blåsor på fötterna och inga pengar till taxi... Tror ni att jag ens köpte de där skorna jag gick och kollat på? Nej.... Nå, efter många många många om och men hittade jag till hotellet och tog testet, and the rest is history...


Quotes by Elsie

Skrivet av Paulina Peltomaa 26.11.2018 | 1 kommentar(er)


Godmorgon måndag! Tänkte att jag inleder veckan med ​detta inlägg, kanske det piggar upp just din måndag. Det går inte att sticka under stolen  med att jag har ett exceptionellt finurligt barn. Ok är väl kanske lite partisk men. Hon är verkligen (oftast) så rolig och outsmartar mig varje dag och hon är TRE år gammal. Kommer inte ha en chans när hon är äldre. Hon är rolig utan att själv veta om det, på bästa vis alltså. Har senaste tiden börjat skriva ner våra konversationer. Här kommer några utvalda:

 

Jag: Aj min fot, undrar varför den är så sjuk?
Elsie: Kanske du är gammal och snart ska dö?

 

Elsie ropar från sitt rum:
Alvar! Kom hit! Jag har ett jobb åt dig!

 

Jag har Elsie i famnen och hon känner på min mage
Elsie: Oj oj, din mage bara växer. Snart kommer en ny bebis som heter syster!
(not happening)

 

201811252055390221


Jag duschar och Elsie står och ser på. Plötsligt

Elsie: Din pruppa e ganska brun.
*thanks :')*

Min mamma: Elsie vad hände med Snövit när hon bet i äpplet?
Elsie: Hennes tand gick av.

 

Elsie är gnällig.
Jag: Sluta stå där och gnäll!
Elsie: Jag står inte och gnäller, ser du inte att jag SITTER! ägd

 

201811252056271222

 

Alvar har feber, Elsie försöker ge ett chips åt honom
Jag: Stop! Bebisar får inte äta chips, dom kan bli sjuka.
Elsie: ...Men Alvar är ju redan sjuk? 

 

Jag: Elsie?!
Elsie från wc: "Jag kan int nu!!! Jag skiter!!

 

Hämtar Elsie på dagis men hon vill inte hem. Till sist tar jag Alvar i famnen och säger att
"Nu far jag och Alvar hem utan dig då, hejdå!"
Elsie överlycklig: HEJDÅ! *fortsätter leka*

 

201811252056047058


10 bilder från 2012 som aldrig såg dagens ljus

Skrivet av 09.11.2018 | 2 kommentar(er)

Kategorier:


Jag kommer så bra ihåg den här trenden. Långt, tjockt, lockat hår med mittbena. Perus annars, åkte till Kokkola på shopping med mamma och pappa varje lördag.



Här var vi i Tammerfors på Universitetssjukhuset och jag skulle bli ablatiserad (haha inget riktigt ord) nä, men en ablation skulle strax göras och jag var nervös, så jag tog lite selfies. Gjorde samma innan Alvar föddes, tydligen är det ett bra sätt att relaxa och få tankarna på annat.



Ellens babyshower. Om man ens kan kalla det för det, jag tror definitivt att jag och Ida helt missat vad en babyshower ens är. Vi tog det mer som en förfest före krogen om jag kommer ihåg rätt.



Här hälsade jag på min kompis Andrea i Stockholm och det är faktiskt senast jag var där ö.h.t. alltså 2012. Konstaterade nog att jag aldrig aldrig skulle kunna bo där. Droppen var nog när vi var på BikBok och affärsbiträdet kom in i provrummet och började ge komplimanger för hur snyggt kläderna satt.. I'M A FINN GET THE F OUT liksom



Myyyyycket utekvällar blev det. Jag var alltså 19-20 år gammal 2012. Strax efter den här bilden togs gjorde jag det jag alltid gjorde på den tiden, tog av mig skorna. Jag kommer fortfarande ihåg det, jag gick alltid helt kallt (haha) bara hem barfota i -25 grader efter varje krogkväll. Direkt jag kom utanför centrum åkte skorna av. Och så sitter jag är som 26 och funderar varför jag har så mycket fotproblem...



Här var jag och Misha inte ett par, men vi har ju som många vet varit vänner sen tidernas begynnelse. Här är vi på krogen i alla fall och den där tröjan hade han ännu i skåpet tills för 3 veckor sedan då jag hittade den på golvet och såg rött. Då åkte den! Sorry älskling!



Den här bilden är tagen 06:18, jag är barfota och har fotat två maskar. Jag tror det här är den första bilden som kommer upp om man googlar ordet random.



I maj-september 2012 bodde jag i Tammerfors och sommarjobbade på en krog. Jag trivdes riktigt bra i den staden faktiskt! Hatade jobbet dock.



Jag hade SÅ lätt för att bli brun förr! Vet inte vart den egenskapen har försvunnit, nu blir jag inte brun fast hur jag ligger och pressar...



Spotlight 2012 och Wilda (bebben) var sååå liten! Jestas. Minns ännu den här kvällen, jag och Annina gick sedan vidare till krogen, och där var exakt två andra mänskor och det var Mira (Mishas syster) och hennes kompis. Satt och filmade mig själv (????) så länge Annina var på wc, och då kom Mira in och jag tyckte det var så piiinsamt. Det är typ det klaraste minnet jag har från den kvällen.


Parförhållandet barn ett vs. barn två

Skrivet av Paulina Peltomaa 22.10.2018 | 2 kommentar(er)


Jag minns när Elsie var 5 månader och vi var på en julfest och jag satt och pratade med en av våra vänner. Vi kom in på förhållanden och han frågade hur det går för oss, och jag sade som det var - sådär... Vi spann vidare på ämnet och han kunde inte FÖRSTÅ hur det kunde bli sämre efter ett barn, borde det inte bli lättare? Jag antar att han menade att vi nu har producerat ett liv som är 50% oss båda och nu när vi ändå är bundna till varandra för resten av livet, vad finns det mer att ens fundera på? Jag förstår honom, för jag tänkte precis likadant innan jag själv blev morsa.

 

201810220654111974


Vi var båda 22 år när jag blev gravid, och 23 när Elsie föddes. Det tog länge för oss att hitta våra roller inom föräldraskapet. Nu skriver jag utan att ta i beaktande att jag mådde dåligt psykiskt och var väldigt deprimerad, för det är en annan (lång) historia. Jag hade levt i en fantasivärld var jag nöjt satt hemma med vårt barn medans Misha fick jobba övertid och ha ölkvällar med boysen bäst han ville, så länge han var min och vi var kära i varandra så hade det ingen skillnad, jag var så kär så bara vi var tillsammans spelade det ingen roll. Kan knappt hålla mig för skratt när jag skriver det här, vilket skämt. Nå hur gick det då? Ungefär från nanosekunden Elsie kom ut ville jag helst att Misha skulle vara max 5 cm ifrån mig 24/7. Jag var så osäker och ville bara klamra mig fast vid honom för han var ju så lugn, fast han i själva verket var precis lika osäker som mig.

 

Min bitterhet över hans "frihet" (som jag såhär i efterhand kan se att knappt ens existerade) som redan började under graviditeten bara växte, trots att jag också var ute på eget var mina tankar ändå hela tiden hemma och så var det inte för honom. Det är ju nog en egenskap som jag tror är mer regel än undantag för män/pappor, att kunna stänga av och fokusera på en sak. Och han kände sig förstås snuvad på sin frihet och spontanitet i livet. Som katt och hund och allt det där.

 

201810220655180569


Jag var från början en rutin-freak och det var nästan som att jag trodde Elsie skulle dö om hon inte fick sin morgongröt direkt 8:30. Jag levde som att morgondagen inte fanns (på ett negativt sätt) och alla missar i mitt egentillverkade schema eskalerade till konflikter. Misha, han var raka motsatsen och ja, ni kan ju själva tänka er hur bra det gick. Första året var helt enkelt totalt kaos. Det känns så otroligt långt borta när jag tänker tillbaks på det, som en luddig dröm. För oss ändrade ALLT, trots att Elsie var extremt önskad och planerad. Vi båda har alltid varit väldigt spontana och gjort som vi ville, och det funkar ju inte att vara så extempore med en bebis. Och med extempore kan vi exempelvis ta en klassiker: dra till villan 01:30 på en random onsdag, med ett x-antal alkoholhaltiga drycker och sitta och prata tills solen går upp och helst lite längre. Trots att ingen av oss ville vara någon annanstans kände vi oss låsta. Vi var unga och knappt några av våra vänner hade barn.

Men ni som inte har barn eller kanske har barn och känner igen er - do not fear. Tiden gör underverk bara man orkar vänta. Redan efter första året blev det så mycket lättare och bättre. Efter andra året blev det ÄNNU bättre. Och så vidare. Vi blev vana och vi blev äldre. Att vara föräldrar blev en identitet istället för en biroll. Många vänner har fått barn och sitter i samma båt. Klyschigt som det låter, men efter regn kommer solsken. Efter alla dåliga dagar kommer alltid bra dagar som väger upp. Föräldraskap är något man växer in i, det kommer inte naturligt för alla och det betyder inte att man är sämre än dom som den där ground shaking känslan av att livet får en mening infinner sig direkt man får upp barnet på bröstet. Men vi har humor, och jag är fortfarande så kär och det tror jag också är en avgörande faktor till varför jag har orkat kämpa fast jag har varit så arg att jag nästan har tuppat av.

 

Hur har förhållandet ändrat efter andra barnet då? Med handen på hjärtat kan jag svara: typ inte alls. Kanske t.o.m. lite till det bättre. Jag kan alltså verkligen rekommendera att skaffa ett andra barn, he-he. Nä, men skämt o sido. Gräl och konflikter är något som åtminstone jag upplever att man sällan hör om, jag bara antar att de existerar hos alla. Nästan som att det är något fult och något man ska skämmas över. Som att det inte är ÄNNU värre att bara lägga skygglapparna på och låtsas att man är den perfekta familjen tills allt bara en dag exploderar? Vi försöker iallafall lära våra barn att man grälar ibland, och det är inte så farligt för sedan blir man alltid alltid vänner igen.

 

201810220656227922


Ett inlägg om bandtröjor

Skrivet av 13.10.2018


I dag köpte jag den här t-shirten (och byxorna också för den delen) Här hemma fick jag genast responsen "Du lyssnar ju inte ens på Metallica!" Och ja, jag kan hålla med till viss del att det är pikulite skumt att ha en t-skjorta med en helt random bandlogga. Min åsikt bottnar sig i det att i högstadiet var jag väldigt PK med att man absoluuut inte fick gå omkring med en bandlogga om man inte älskade bandet. Det var en riktig hjärtefråga för mig, LOL! Jag skulle inte ha balls att ha en Metallica tröja om jag inte skulle lyssna på musik i åtminstone samma genre. Just Metallica råkar för mig bara vara ett ointressant band. Okej ytterligare till mitt försvar så var Nothing else matters nog i.o.f.s. min favoritlåt när jag var 12 och min första pojkvän gjorde slut med mig så att... Egentligen har det ingen skillnad men när man en gång har varit extrem med något är det väl lite svårt att släppa det, heh.

Grävde igenom lite gamla bilder och onekligen verkar det ju som att jag inte ägde några andra kläder än band tees... (jaja Jack Daniels är inget band) Jag hade en annan Misfits tröja som jag ÄLSKADE (älskaR) och det är den enda jag på nu på senare dagar har sökt och velat använda, men dessvärre inte hittat. Och även den tröjan det inte tycks finnas en endaste bild på. SURT! Okej, det finns bilder av den i en mapp det vet jag, men mappar som innehöll bilder från när jag hade varit ute på något fuffens gömde jag i en mapp i en mapp i en mapp (ni fattar) så mamma inte ens i misstag skulle hitta bilderna. Och tydligen hade jag endast på mig min Misfits tröja när jag var ute på något förbjudet. Och nu hittar inte ens jag själv mappen... Haha! Bra på att gömma bevismaterial är jag, det ger jag mig själv.



Önskar att jag kunde erbjuda lite mer smakliga bilder men det är dessvärre icke möjligt då de här bilderna var de absolut mest rumsrena jag hittade...