torsdag 27 december 2018 - 11:10

Mina tre största komplex


Jag har haft ganska många kroppskomplex genom åren. De flesta har lagt sig men några sitter faktiskt ännu litelite kvar, och jag tänkte what better way att konfrontera sina komplex än att berätta om dem för alla. Vi alla har ju våra små saker som vi kanske inte älskar (tror jag) och ofta är det ju sånt som ingen annan nånsin skulle komma att tänka på. Men precis som alla andra Matti Meikäläiset så hamnar man att lära sig leva med dem. Så, här kommer en top 3 på mina största komplex genom tiderna, varsågoda.

 

1. Min längd

201812270730506731


... Eller rättare sagt the lack of it. Jag är 158 cm lång och fr.o.m högstadiet hade jag stora problem med min korthet. Jag var aldrig kortast i dagis eller lågstadiet, hade alltid varit nånstans där mitt emellan. Men i något skede slutade jag växa och alla som varit kortare än mig växte om mig. I många år vägrade jag gå ut bland folk utan högklackat och jag tjatade tills mammas öron blödde om att göra en operation var de bryter av benen och sedan drar ut dem för att göra personen längre. Jag avskydde och skämdes otroligt mycket över att vara kort. I dagens läge tycker jag om att vara kort, är absolut hellre kort än lång. Men fortfarande drömmer jag om de där 5 centimetrarna som utlovades, som liten var det vid rådgivningen förutspått att jag skulle bli 163 cm. (här på bilden står jag faktiskt på tå hehe)



2. Min käke

201812270745264704


Jag sökte fram specifikt de här bilderna för jag minns ännu hur mycket det störde mig här. Tror t.o.m. jag grät lite för att jag tyckte min käke såg så brutal ut. Jag tyckte länge att jag hade en allt för kraftig käklinje för att annars vara ganska liten och späd. Tyckte jag såg ut som en man (vilket ju är helt absurt) Det här komplexet höll i sig rätt länge men det är nog något jag lagt bakom mig helt, tänker inte alls på det längre.



3. Min näsa


21.6 0420


Shit ändå, trodde inte den här bilden fanns längre men det gjorde den visst, på hårddisken. Här är jag kanske 12-13 år och har demonstrativt markerat ut i paint vilken del av min näsa som ska bort. Jag har alltså en "kamelnäsa" som jag så vackert kallade det i flera år. En knöl på näsryggen som jag skytt som pesten så länge jag kan minnas. P.g.a kombinationen näsa+käke har jag hatat profilbilder. Drömde om att hamna i slagsmål, så jag bokstavligen skulle få på näsan så den skulle brytas så de kunde fixa bort knölen samtidigt. Hur förhåller jag mig till min näsa idag då? Nå, inte älskar jag den, men hatar den definitivt mycket mindre än jag gjorde förr.

Så summa summarum, inget av de här saker som störde mig SÅ mycket en gång i tiden rör mig i ryggraden idag. Det känns så onödigt att ha lagt ner en massa tid på att angsta om så här små saker. Huj. Jag tror ändå inte att man direkt kan lära sig att tycka om något, utan det kommer nog med tiden och åldern när man får större problem och skiftar fokus. Inte älskar man det då heller kanske men man slutar bry sig. Nästa gång ska jag lista saker jag alltid har gillat med mig själv, utmanar mig själv att skriva FEM saker istället för tre... Stay tuned. 

onsdag 19 december 2018 - 10:58

Fakta om mina graviditeter

 

- Första graviditeten var jag livrädd för att få missfall. Varje dag före vecka 12 kändes som en månad. Andra graviditeten var jag inte lika nojig och tiden gick väldigt fort.

- Båda mina barn är födda med planerat kejsarsnitt (Här kan du lyssna på ett poddavsnitt jag medverkade i angående det)

- Båda graviditeterna hade jag moderkakan i bakvägg.


- Vi berättade om den första graviditeten för våra familjer i vecka 14 och den andra i vecka 12. 

201812191009416625

 

- Båda gångerna vägde jag 51 kg vid inskrivning, och skrev in mig till rådgivningen efter vecka 12 båda gångerna. I slutet av graviditet nummer ett vägde jag 70 kg och i slutet av andra 67 kg. Gick alltså upp 19 kg första gången och 16 kg andra gången från inskrivning till förlossning.

 

- Första graviditeten var jag väldigt svullen i ansiktet, speciellt runt näsan och läpparna. Andra graviditeten hade jag inte mycket svullnad alls.

201812191019111902


- Första graviditeten växte min mage på bredden, andra graviditeten växte den mer framåt.


- Jag kände inga sammandragningar alls innan vecka 34-35 första gången, men andra gången hade jag sammandragningar från vecka 17.

 

- Jag hade inget illamående ö.h.t. under någon av graviditeterna. Första graviditeten var jag säker på att något var fel då jag inte hade några graviditetssymtom alls.

 

- I slutet av första graviditeten fick jag bristningar på inre låren, dom syns ännu idag. Andra graviditeten fick jag inga.

201812191013403145201812191014199931

2015 vs. 2018. De har bleknat en del som tur.

 

- Smorde in mig med Bio oil dagligen båda graviditeterna. Första graviditeten smorde jag bara magen, kanske därför jag inte fick en enda bristning på magen men däremot på låren. Andra graviditeten smorde jag in mig från topp till tå, haha.

201812191018203809


- Båda graviditeterna har min insomnia varit som värst runt vecka 17-20.

- Första graviditeten mådde jag så psykiskt dåligt att jag t.o.m. låg inlagd på sjukhus några dagar. Gick och pratade med någon varje vecka både under och en tid efter graviditeten.


- Första gången följde jag gravid-appen slaviskt (eller apparna, tror jag hade 3 stycken) andra gången hade jag en och den kollade jag på oskojat kanske 10 gånger under hela graviditeten.


201812191053179825

Såhär såg den populäraste gravid-appen ut 2014-2015


- En tid efter graviditet nummer ett såg mina bröst ut precis som dom gjort innan, både till utseendet och storleken. Men efter graviditet #2 har dom blivit blivit väldigt mycket mindre. Har inte gjort något annorlunda, tappade vikt och pumpade och ammade båda barnen nästan identiskt, så vet inte alls vad det kan bero på.

 

- I början av första graviditeten hade jag en cysta på ena äggstocken (cirka 5 cm) men den försvann med tiden. Vid ett ultraljud i vecka 13 såg man också att det fanns "tvillingrester", alltså två ägg hade blivit befruktade men bara ett av dem hade fortsatt utvecklas. Det andra hade slutat växa redan i vecka 5-6. Tänk att Elsie kunde ha haft en tvilling! Sjukt.

201812191040219898

fredag 30 november 2018 - 08:33

Fem bilder och historien bakom dem

201811300806272194


I Esbo hos min morbror. Han har alltid bott i Åbo eller Esbo, och när jag var yngre rymde jag alltid dit! Oftast när det hänt något, typ om det hade tagit slut med någon pojkvän. Även denna bild är från en av mina eskapader. Hoppade bara kallt på tåget och ringde sedan när jag var halvvägs att jag snart är där. Vilket jag nu i efterhand förstår att här helt absurt haha, i egenskap av kontrollfreak skulle jag ju bli skitsur om någon sådär pass ofta bara skulle uppenbara sig och snylta på mig en hel helg. Dessutom var ju det första han gjorde att ringa min mamma och meddela var jag var.

201811300809370485

 

Min första bil! En grå Opel Astra. Ah. Jag var besatt av att ta körkortet så snabbt som möjligt. Jag fyller år den 27 mars och 31 mars körde jag upp och fick kortet. Herregud vad vi körde runt det där året, jag och mina kompisar. Jag bodde i Vasa och vi körde Vasa-Jeppis-Vasa flera gånger i veckan bara för att det var kul. Sedan var det en supervarm sommar det året och jag körde alltid med öppet fönster, till sist hade jag sånt lock för ögonen så jag hörde inget på flera dagar.

 

201811300813131115


Äntligen på väg hem från Helsingfors. Jag fick för mig att göra min sista praktik där när jag gick på media-assistentlinjen och fick en praktikplats på Teaterhögskolan (2010) och flyttade till Helsingfors, fast det bara var för 3 månader så totalt vantrivdes jag. Räknade dagarna tills jag skulle få flytta tillbaks hem. Var bombsäker på att jag skulle trivas där men icke. Får ännu en konstig känsla i hela kroppen när jag tänker tillbaks på den här tiden.

201811300817489239


Vi hämtade hem Martta! Ända från Kyrkslätt. Vi körde dit, hämtade henne och körde sedan raka vägen hem. Vi hade aldrig förr haft hund men på något sätt fick jag övertalat mina föräldrar. Min mamma är dessutom allergisk men faktiskt inte för Martta, hon är en renrasig Bichon frisé. Hon var så otroligt liten, inte är hon ju stor nu heller men vi fick av någon orsak hämta henne redan vid 7 veckor så hon var extra liten. I dagsläget bor hon ännu med mina föräldrar.

201811300821340736


Sist men inte minst. Köpenhamn 2014, här hade jag och Misha just fått reda på att Elsie bodde i min mage. Älskar Mishas ansiktsuttryck haha. Vi hade planerat att gå och turista lite till Christiania den kvällen och det var precis vad vi gjorde efter att den här bilden togs, haha!!! Vilka parents to be. Första stället vi tog med vårt barn till. Nåja, det blev inget långvarigt besök och nästa dag flög vi faktiskt hem. Innan den här bilden togs hade jag varit sur och tvär hela dagen. På kvällen skulle vi till hotellet från centrum, men jag ville ännu kolla in ett par skor (och köpa ett grav-test!!!) så Misha åkte före mig för jag sa att jag nog säkert hittar dit själv. Nå tror ni jag hittade? NEJ. Jag gick helt fel, hade något konstigt fel på min telefon så jag kunde inte ringa, hade världens blåsor på fötterna och inga pengar till taxi... Tror ni att jag ens köpte de där skorna jag gick och kollat på? Nej.... Nå, efter många många många om och men hittade jag till hotellet och tog testet, and the rest is history...

måndag 26 november 2018 - 07:05

Quotes by Elsie


Godmorgon måndag! Tänkte att jag inleder veckan med ​detta inlägg, kanske det piggar upp just din måndag. Det går inte att sticka under stolen  med att jag har ett exceptionellt finurligt barn. Ok är väl kanske lite partisk men. Hon är verkligen (oftast) så rolig och outsmartar mig varje dag och hon är TRE år gammal. Kommer inte ha en chans när hon är äldre. Hon är rolig utan att själv veta om det, på bästa vis alltså. Har senaste tiden börjat skriva ner våra konversationer. Här kommer några utvalda:

 

Jag: Aj min fot, undrar varför den är så sjuk?
Elsie: Kanske du är gammal och snart ska dö?

 

Elsie ropar från sitt rum:
Alvar! Kom hit! Jag har ett jobb åt dig!

 

Jag har Elsie i famnen och hon känner på min mage
Elsie: Oj oj, din mage bara växer. Snart kommer en ny bebis som heter syster!
(not happening)

 

201811252055390221


Jag duschar och Elsie står och ser på. Plötsligt

Elsie: Din pruppa e ganska brun.
*thanks :')*

Min mamma: Elsie vad hände med Snövit när hon bet i äpplet?
Elsie: Hennes tand gick av.

 

Elsie är gnällig.
Jag: Sluta stå där och gnäll!
Elsie: Jag står inte och gnäller, ser du inte att jag SITTER! ägd

 

201811252056271222

 

Alvar har feber, Elsie försöker ge ett chips åt honom
Jag: Stop! Bebisar får inte äta chips, dom kan bli sjuka.
Elsie: ...Men Alvar är ju redan sjuk? 

 

Jag: Elsie?!
Elsie från wc: "Jag kan int nu!!! Jag skiter!!

 

Hämtar Elsie på dagis men hon vill inte hem. Till sist tar jag Alvar i famnen och säger att
"Nu far jag och Alvar hem utan dig då, hejdå!"
Elsie överlycklig: HEJDÅ! *fortsätter leka*

 

201811252056047058

fredag 9 november 2018 - 11:48

10 bilder från 2012 som aldrig såg dagens ljus


Jag kommer så bra ihåg den här trenden. Långt, tjockt, lockat hår med mittbena. Perus annars, åkte till Kokkola på shopping med mamma och pappa varje lördag.



Här var vi i Tammerfors på Universitetssjukhuset och jag skulle bli ablatiserad (haha inget riktigt ord) nä, men en ablation skulle strax göras och jag var nervös, så jag tog lite selfies. Gjorde samma innan Alvar föddes, tydligen är det ett bra sätt att relaxa och få tankarna på annat.



Ellens babyshower. Om man ens kan kalla det för det, jag tror definitivt att jag och Ida helt missat vad en babyshower ens är. Vi tog det mer som en förfest före krogen om jag kommer ihåg rätt.



Här hälsade jag på min kompis Andrea i Stockholm och det är faktiskt senast jag var där ö.h.t. alltså 2012. Konstaterade nog att jag aldrig aldrig skulle kunna bo där. Droppen var nog när vi var på BikBok och affärsbiträdet kom in i provrummet och började ge komplimanger för hur snyggt kläderna satt.. I'M A FINN GET THE F OUT liksom



Myyyyycket utekvällar blev det. Jag var alltså 19-20 år gammal 2012. Strax efter den här bilden togs gjorde jag det jag alltid gjorde på den tiden, tog av mig skorna. Jag kommer fortfarande ihåg det, jag gick alltid helt kallt (haha) bara hem barfota i -25 grader efter varje krogkväll. Direkt jag kom utanför centrum åkte skorna av. Och så sitter jag är som 26 och funderar varför jag har så mycket fotproblem...



Här var jag och Misha inte ett par, men vi har ju som många vet varit vänner sen tidernas begynnelse. Här är vi på krogen i alla fall och den där tröjan hade han ännu i skåpet tills för 3 veckor sedan då jag hittade den på golvet och såg rött. Då åkte den! Sorry älskling!



Den här bilden är tagen 06:18, jag är barfota och har fotat två maskar. Jag tror det här är den första bilden som kommer upp om man googlar ordet random.



I maj-september 2012 bodde jag i Tammerfors och sommarjobbade på en krog. Jag trivdes riktigt bra i den staden faktiskt! Hatade jobbet dock.



Jag hade SÅ lätt för att bli brun förr! Vet inte vart den egenskapen har försvunnit, nu blir jag inte brun fast hur jag ligger och pressar...



Spotlight 2012 och Wilda (bebben) var sååå liten! Jestas. Minns ännu den här kvällen, jag och Annina gick sedan vidare till krogen, och där var exakt två andra mänskor och det var Mira (Mishas syster) och hennes kompis. Satt och filmade mig själv (????) så länge Annina var på wc, och då kom Mira in och jag tyckte det var så piiinsamt. Det är typ det klaraste minnet jag har från den kvällen.

måndag 22 oktober 2018 - 07:07

Parförhållandet barn ett vs. barn två


Jag minns när Elsie var 5 månader och vi var på en julfest och jag satt och pratade med en av våra vänner. Vi kom in på förhållanden och han frågade hur det går för oss, och jag sade som det var - sådär... Vi spann vidare på ämnet och han kunde inte FÖRSTÅ hur det kunde bli sämre efter ett barn, borde det inte bli lättare? Jag antar att han menade att vi nu har producerat ett liv som är 50% oss båda och nu när vi ändå är bundna till varandra för resten av livet, vad finns det mer att ens fundera på? Jag förstår honom, för jag tänkte precis likadant innan jag själv blev morsa.

 

201810220654111974


Vi var båda 22 år när jag blev gravid, och 23 när Elsie föddes. Det tog länge för oss att hitta våra roller inom föräldraskapet. Nu skriver jag utan att ta i beaktande att jag mådde dåligt psykiskt och var väldigt deprimerad, för det är en annan (lång) historia. Jag hade levt i en fantasivärld var jag nöjt satt hemma med vårt barn medans Misha fick jobba övertid och ha ölkvällar med boysen bäst han ville, så länge han var min och vi var kära i varandra så hade det ingen skillnad, jag var så kär så bara vi var tillsammans spelade det ingen roll. Kan knappt hålla mig för skratt när jag skriver det här, vilket skämt. Nå hur gick det då? Ungefär från nanosekunden Elsie kom ut ville jag helst att Misha skulle vara max 5 cm ifrån mig 24/7. Jag var så osäker och ville bara klamra mig fast vid honom för han var ju så lugn, fast han i själva verket var precis lika osäker som mig.

 

Min bitterhet över hans "frihet" (som jag såhär i efterhand kan se att knappt ens existerade) som redan började under graviditeten bara växte, trots att jag också var ute på eget var mina tankar ändå hela tiden hemma och så var det inte för honom. Det är ju nog en egenskap som jag tror är mer regel än undantag för män/pappor, att kunna stänga av och fokusera på en sak. Och han kände sig förstås snuvad på sin frihet och spontanitet i livet. Som katt och hund och allt det där.

 

201810220655180569


Jag var från början en rutin-freak och det var nästan som att jag trodde Elsie skulle dö om hon inte fick sin morgongröt direkt 8:30. Jag levde som att morgondagen inte fanns (på ett negativt sätt) och alla missar i mitt egentillverkade schema eskalerade till konflikter. Misha, han var raka motsatsen och ja, ni kan ju själva tänka er hur bra det gick. Första året var helt enkelt totalt kaos. Det känns så otroligt långt borta när jag tänker tillbaks på det, som en luddig dröm. För oss ändrade ALLT, trots att Elsie var extremt önskad och planerad. Vi båda har alltid varit väldigt spontana och gjort som vi ville, och det funkar ju inte att vara så extempore med en bebis. Och med extempore kan vi exempelvis ta en klassiker: dra till villan 01:30 på en random onsdag, med ett x-antal alkoholhaltiga drycker och sitta och prata tills solen går upp och helst lite längre. Trots att ingen av oss ville vara någon annanstans kände vi oss låsta. Vi var unga och knappt några av våra vänner hade barn.

Men ni som inte har barn eller kanske har barn och känner igen er - do not fear. Tiden gör underverk bara man orkar vänta. Redan efter första året blev det så mycket lättare och bättre. Efter andra året blev det ÄNNU bättre. Och så vidare. Vi blev vana och vi blev äldre. Att vara föräldrar blev en identitet istället för en biroll. Många vänner har fått barn och sitter i samma båt. Klyschigt som det låter, men efter regn kommer solsken. Efter alla dåliga dagar kommer alltid bra dagar som väger upp. Föräldraskap är något man växer in i, det kommer inte naturligt för alla och det betyder inte att man är sämre än dom som den där ground shaking känslan av att livet får en mening infinner sig direkt man får upp barnet på bröstet. Men vi har humor, och jag är fortfarande så kär och det tror jag också är en avgörande faktor till varför jag har orkat kämpa fast jag har varit så arg att jag nästan har tuppat av.

 

Hur har förhållandet ändrat efter andra barnet då? Med handen på hjärtat kan jag svara: typ inte alls. Kanske t.o.m. lite till det bättre. Jag kan alltså verkligen rekommendera att skaffa ett andra barn, he-he. Nä, men skämt o sido. Gräl och konflikter är något som åtminstone jag upplever att man sällan hör om, jag bara antar att de existerar hos alla. Nästan som att det är något fult och något man ska skämmas över. Som att det inte är ÄNNU värre att bara lägga skygglapparna på och låtsas att man är den perfekta familjen tills allt bara en dag exploderar? Vi försöker iallafall lära våra barn att man grälar ibland, och det är inte så farligt för sedan blir man alltid alltid vänner igen.

 

201810220656227922

lördag 13 oktober 2018 - 19:53

Ett inlägg om bandtröjor


I dag köpte jag den här t-shirten (och byxorna också för den delen) Här hemma fick jag genast responsen "Du lyssnar ju inte ens på Metallica!" Och ja, jag kan hålla med till viss del att det är pikulite skumt att ha en t-skjorta med en helt random bandlogga. Min åsikt bottnar sig i det att i högstadiet var jag väldigt PK med att man absoluuut inte fick gå omkring med en bandlogga om man inte älskade bandet. Det var en riktig hjärtefråga för mig, LOL! Jag skulle inte ha balls att ha en Metallica tröja om jag inte skulle lyssna på musik i åtminstone samma genre. Just Metallica råkar för mig bara vara ett ointressant band. Okej ytterligare till mitt försvar så var Nothing else matters nog i.o.f.s. min favoritlåt när jag var 12 och min första pojkvän gjorde slut med mig så att... Egentligen har det ingen skillnad men när man en gång har varit extrem med något är det väl lite svårt att släppa det, heh.

Grävde igenom lite gamla bilder och onekligen verkar det ju som att jag inte ägde några andra kläder än band tees... (jaja Jack Daniels är inget band) Jag hade en annan Misfits tröja som jag ÄLSKADE (älskaR) och det är den enda jag på nu på senare dagar har sökt och velat använda, men dessvärre inte hittat. Och även den tröjan det inte tycks finnas en endaste bild på. SURT! Okej, det finns bilder av den i en mapp det vet jag, men mappar som innehöll bilder från när jag hade varit ute på något fuffens gömde jag i en mapp i en mapp i en mapp (ni fattar) så mamma inte ens i misstag skulle hitta bilderna. Och tydligen hade jag endast på mig min Misfits tröja när jag var ute på något förbjudet. Och nu hittar inte ens jag själv mappen... Haha! Bra på att gömma bevismaterial är jag, det ger jag mig själv.



Önskar att jag kunde erbjuda lite mer smakliga bilder men det är dessvärre icke möjligt då de här bilderna var de absolut mest rumsrena jag hittade...