söndag 10 mars 2019 - 12:26

Nya tapeter och mindre skärmtid

 

Så var det söndag igen. Den här veckan har gått så otroligt fort trots att inge speciellt har hänt. Passar på att blogga lite då Alvar sover sin dagsvila, Misha och Elsie är ute på isen med min mamma så jag är ensam hemma. 

 

Vi har äntligen fått klart vårt vardagsrum! T.o.m. varendaste list är på plats. Här har jag tidigare visat lite före- och efterbilder från vårt hem ifall nån är intresserad. Vårt senaste projekt har varit att tapetsera om vardagsrummet, och huhhu. Trots att vi inte ens lade upp tapeterna själva så blev det ett ordentligt projekt. Men nu är det äntligen klart och vi är så nöjda! Jag är ganska feg när det kommer till inredning och kör nästan alltid på grått, vitt eller beige, så är riktigt glad över att jag vågade välja en mönstrad tapet! Den känns väldigt jag-ig. Och som tur gillar Misha också den hehe. Här får ni en liten sneak-peek

 

 

unnamed 26

Ännu behöver vi köpa nya gardinstänger. De gamla var så utdaterade så de åker nog raka vägen till soptippen.

 

Annars då... Misha (alltså min sambo) har haft ett experiment i helgen, han har försökt lämna bort telefonen så mycket det bara varit möjligt. Har knappt sett honom hålla i telefonen ö.h.t. nu när jag tänker på det. Och både jag och han har märkt en tydlig skillnad på hans humör! Jag läste om en bekant som hade skrivit att han insett att han ofta vaknade glad på morgonen, men sedan tog han fram telefonen och och hans dagar blev till skit. Där känner jag verkligen igen mig! Klart att det händer sig att jag är sur från morgonen, men oftast så vaknar jag med ett helt okej humör, men av någon anledning tenderar jag att bli väldigt negativ och stressad förr eller senare under dagen. Det tror jag att har en direkt koppling till telefonen. Det blir ju lätt så att man sitter mycket med telefonen i handen om man är med i diverse chattgrupper och det hela tiden är någon som skriver och diskuterar något och man försöker hänga med. Förr hade jag ingen koll alls på min skärmtid, men sedan någon månad tillbaks kollar jag på Ruutuaika ofta. Jag håller skärmtiden på absolut max 3 timmar om dagen, det ÄR mycket, jag vet, men det känns ändå som att det är något jag kan leva med. Innan jag vaknade till och insåg att jag har ett problem så satt jag med näsan i skärmen 4-5 timmar om dagen. Ibland 6! Nästan som en hel arbetsdag. Usch! 

 

Har ni koll på hur mycket tid ni i genomsnitt använder telefonen per dag? Skulle vara så intressant att veta. 
Nu ska jag börja svara på era frågor! Du hinner fortfarande ställa en fråga till mig här 

 

unnamed 25

söndag 24 februari 2019 - 12:59

Lat familj i simhallen

 

Denna helg lider mot sitt slut och nästa vecka är det sportlov, men det har ju egentligen noll inverkan på vårt liv. Eventuellt lite extra jobb eftersom att Elsie är ledig från dagis vilket hon dessvärre ser mer som en bestraffning än lyx. 

 

På tal om sport. Förra helgen besökte vi simhallen hela familjen. Är SÅ skit på att åka dit, måste bli bättre. Beundrar verkligen föräldrar som orkar ta sig dit ofta (OBS! MED barnen alltså) I fjol besökte Elsie simhallen totalt två gånger på hela året, en gång med fammo i januari och en gång med pappa i december. Herregud vad patetiska vi är. Förstås simmade hon nästan dagligen i somras både på villorna och stranden. *försöker få mig själv att låta bättre*

 

 

AfterlightImage

"Please don't make me go down there"

 

I alla fall så hoppade vi i bilen och körde de 600 metrarna vi har till simhallen. Det var Alvars första gång i simhallen och även det talar om hur lata vi har blivit sedan vi fick två barn. Elsie började på babysim när hon var 3 månader och simmade sedan minst en gång i månaden efter att vi sluta gå där. Alvar verkade dock inte tycka att han missat så mycket, han trivdes inte alls i någon annan pool än bubbelpoolen. En riktig badkruka, så han passar ju som handen i handsken i vår lilla anti-simhallsfamilj. 

 

 

fredag 22 februari 2019 - 10:12

Att kramas eller inte kramas

 

Det är frågan. Under mina snart fyra år som mamá har jag läst en hel del om uppfostran, antagligen mer än vad som är bra eller ens nödvändigt. En grej som jag kört fast vid och fortfarande grubblar på är det här med att inte tvinga sitt barn till att krama någon ifall hen inte vill. Nu finns det ju säkert en massa studier och forskning och what not om det här som jag inte är bekant med, det här är endast skrivet från min egna synvinkel.

 

Det är nämligen så att jag ser på saken från ett helt annat håll. Jag råkar ha ett barn som mer än gärna kramas, vill hålla hand och vara nära. Främst gäller detta kramen hon vill ge när det är dags att säga hejdå till en lekkompis. Det går inte att räkna på två händer de gånger jag bevittnat följande scenario: Mitt barn vill ge en hejdå-kram till en kompis och räcker hoppfullt ut armarna, men kompisen kommer inte emot direkt. Och då ingriper kompisens mamma  inom en nanosekund, och så säger kompisens mamma till sitt barn "Inte behöver du krama henne om du inte vill" eller så till mitt barn "Hen vill inte kramas just nu, kanske en annan gång" Och mitt hjärta går i tusen bitar. Men jag håller mig lugn.

 

Missförstå mig rätt. SÅKLART jag fattar att man inte kan tvinga någon till att kramas. Jag vet det. Men trots det skriker mitt modershjärta "KOM IGEN! KRAMA MITT BARN FÖR FAN DU DÖR INTE AV DET" Ifall rollerna skulle vara vända skulle jag nog uppmuntra mitt barn till att ge kompisen en snabb kram eller ens en liten handskakning, vad som helst. Jag kan inte tro att jag signalerar åt mitt barn att hon alltid måste krama alla skumt luktande moffor och faffor för det. Sällan vill något av våra barn kramas med eller vara i famnen på andra vuxna som kommer på besök, t.ex. faddrar eller släktingar de inte ser så ofta. Och aldrig skulle vi stå och pusha dem då vi vet att de verkligen inte vill. Då drar vi nog också "Du behöver inte kramas"-kortet. Men ändå. Kan inte hjälpa att jag tycker att vissa saker jag läst är på gränsen till hysteri. 

 

201810231746167486


Jag påstår inte att det är idealt att bli tvingad till att kramas ifall man inte har lust. Det är säkert inte bra heller. Men kan vi ta en stund att tänka på hur det påverkar mitt barns självkänsla då? Att flera gånger bli avvisad och dessutom av andras mammor (det har faktiskt aldrig hänt sig att det varit en pappa i en sån situation) Jag tror att det jag irriterar mig mest på är föräldrarnas sätt att ingripa i situationen. Kanske stenen i magen inte skulle kännas så stor om barnen skulle få reda ut saken själva, så gott de kan. (Ser jag att mitt barn faktiskt försöker tvinga till sig en kram till den grad att någon annan faktiskt blir ledsen så ingriper givetvis jag själv, obviously) 

 
Och åter igen. Jag kan väl inte nog betona att detta är min syn på saken. Kanske skulle jag tycka annorlunda om jag hade ett kramvägrande barn. Så där är man ju som morsa, man vill allas bästa men ändå kan man inte så mycket åt det faktum att man alltid är litelite partisk. It is what it is. Och jag fortsätter att lugnt stå där, fast mitt hjärta värker. 

torsdag 7 februari 2019 - 20:31

Det jobbigaste just nu

 

God kväll! Här har lugnet lagt sig skulle jag vilja skriva, men det skulle vara en lögn. Klockan närmar sig halv elva på kvällen och Elsie är ännu vaken, suck. Nå, kanske hon somnar snart.

På tal om Elsie, så har vi en lite mer utmanande period med henne igen. Elsie är ett barn som vill leka, leka och leka lite till. Hon har alltid haft svårt med att avsluta saker hon tycker är roligt. Det slutar nästan alltid med att hon eller vi allihopa är ledsna och arga på varann. Att åka hemifrån går helt okej, men när vi ska tillbaks hem... Lord help us all. Att hämta henne från dagis är så otroligt tålamodsprövande. Hon ska inte hem. Det gäller egentligen alla ställen som hon tycker är roliga, affärer, mommos, parker... Vi försöker att förklara och förbereda henne, men nej. Samma sak med att vänta ut henne, det funkar inte. Hon kan hålla på hur länge som helst. I helg sov hon en natt hos mina föräldrar och hon hade vägrat sova, och somnat klockan 00. Hon var inte alls ledsen men hade helt enkelt inte velat sluta vara vaken.

 

DuVi 190205 2 0211 SV


Ett annat stort problem
har varit att avsluta skärmtid. Kurio-plattan hon fick i julklapp har vi slutat med helt sedan några veckor tillbaks, hon är nog för liten för den ännu fick vi konstatera. TV går helt okej, men alla typer av skärmar där man kan klicka och fritt välja program eller spel själv slutar alltid i vrål och tårar när det ska avslutas. Det är säkert ett ganska vanligt problem bland småbarn, men Elsie är nog pikulite värre än medeltalet vill jag påstå. En del av mig är glad (i smyg!) att hon är så pass viljestark redan. Så säger ju alla om sina barn, att de är envisa, men Elsie är något extra. Och hon är så otroligt smart för sin ålder, säkert snäppet för mycket för hennes eget bästa. Ok det må hända att jag är lite partisk här, men jag kan ju inte sitta och ljuga heller. 

 

onsdag 30 januari 2019 - 19:27

Riders on the storm

 

God kväll på er. Ni som tittar in hit dagligen kanske märker att det går lite... trögt med bloggandet just nu. Livet går upp och ner och ibland går allt helt enkelt fel. Har haft några lite sämre dagar nu för att vara ärlig. Det här måste vara det absolut jobbigaste med att blogga, när man vill skriva av sig men det som tynger en är sånt som inte hör hemma i en blogg för vem som helst att läsa. Dessutom h-a-t-a-r jag själv kryptiska inlägg där skribenten säger A men inte B. Finns det något mer irriterande? Och nu sitter jag här och gör samma sak själv

 

Familjefotografering4 1


Jag tycker det är så otroligt jobbigt att do the right thing och ta tag i saker, hatar förändring helt enkelt, tänk om jag gör fel och allt bara blir sämre? Jag väntar alltid mycket hellre ut stormar och hoppas på att allt ska återgå till det normala igen så fort som möjligt. Men då tenderar ju livet att snurra runt i samma onda cirkel och allt händer om och om igen. I vissa blogginlägg jag skrivit får man ju intrycket om att jag är en självsäker besserwisser med allt på klart, men det är bara halva sanningen. 
Äh! Jag återkommer när jag har något vettigt att komma med. (= aldrig :'D)

 

 

 

söndag 27 januari 2019 - 19:10

Helgens bravader

 

NÅ HEJ. Idag är det söndag igen och här sitter jag. Har precis nattat barnen och väntar på att Elsie ska somna, hon ligger just nu i sin säng och sjunger/kollar i böcker. Alvar somnade bums, tidigare än vanligt för stackaren är sist ut med att blir smittad av den här arma förkylningen som tog oss en efter en. Han har varit riktigt missnöjd hela kvällen. (nåja, Alvar vaknade till innan jag ens hann publicera det här inlägget, haha :'()

201901271847207895

Igår hade min kusin födelsedagsfest, så då befann jag mig såklart på plats, blodsband and all that. Varför är det alltid så, att när man har höga förväntningar och är supertaggad på något så blir det halvdant på sin höjd... Men när man knappt orkar ta sig iväg och har NOLL förväntningar har man så otroligt roligt? Så gick det igår alltså, som det sistnämnda. Skrattade så tårarna rann och käkarna ömmade (åt heltöntiga saker förstås) och tog taxi hem alltför sent.

201901271859444083

 

Min kusins fästman Björn insisterade på att ta bilder till bloggen. Den helt bästa tidpunkten för det är kanske inte 02:30, det här är typ den tydligaste bilden av dom alla haha. Tack ändå Björn!

201901271904203431

 

Tidigare på lördagen åkte vi med bilen ut på isen (grej man gör här i Finland på vintrarna) och på vägen hem när vi körde på en smal skogsväg mötte vi en stor bil som i princip tvingade oss att köra ner i diket medans den andra föraren själv bara körde vidare. *valfritt svärord* Vi fastnade ordentligt och kom inte loss, men som tur stannade många snälla människor och hjälpte oss. Så snälla verkligen.

 


Och ja, det var väl ungefär det mest väsentliga från denna helg! Imorgon börjar vardagen igen, Elsie var hemma från dagis heeela den här långa veckan. Det märks verkligen på henne hur understimulerad hon är nu, när vi knappt kunnat vistas utomhus heller. Så det ska bli skönt med rutiner igen, för oss alla. 

torsdag 24 januari 2019 - 10:38

Grinchen och dikten

 

Ifall någon har missat det så cirkulerar det en dikt på sociala medier just nu. Vet inte hur många gånger jag har sett den, kanske några gånger för mycket. Jag har i alla fall inte repostat den (före nu haha) för ja, den tilltalade helt enkelt inte min svarta själ. Ska utveckla lite, men här kommer en del av dikten för dig som ännu inte läst den:

 

 

 

...There is a last time for everything.
There will come a time when you will feed your baby for the very last time.

They will fall asleep on you after a long day,
and it will be the last time you ever hold your sleeping child.

One day you will carry them on your hip then set them down,
and never pick them up that way again.

You will scrub their hair in the bath one night,
and from that day on they will want to bathe alone.

They will hold your hand to cross the road,
then never reach for it again.

They will creep into your room at midnight for cuddles,
and it will be the last night you ever wake to this.

One afternoon you will sing “the wheels on the bus” and do all the actions,
then never sing them that song again.

They will kiss you goodbye at the school gate,
the next day they will ask to walk to the gate alone.

You will read a final bedtime story and wipe your last dirty face.
They will run to you with arms raised for the very last time.

The thing is, you won’t even know it’s the last time.
Until there are no more times.

And even then, it will take you a while to realize.

So while you are living in these times, remember there are only so many of them
and when they are gone, you will yearn for just one more day of them.

 

 

Alltså suck känner jag bara. MÅSTE det vara så dramatiskt? Kalla mig för mammaversionen av Grinchen men jag kan med handen på hjärtat säga att jag tycker det är så otroligt skönt att barnen blir äldre. Elsie fyller 4 år i sommar och jag skulle aldrig vilja hoppa tillbaks i tiden. Tycker det är så roligt att ha ett lite "äldre" barn och ser så fram emot allt skoj vi ska ha tillsammans i lifvet. Det känns som att det bara blir bättre, roligare och helt enkelt bara MER för varje dag som går. Ok, om Elsie eller Alvar (mot förmodan!!!) skulle råka styra in på helt fel väg i livet skulle jag uppenbarligen önska oss tillbaks till bebistiden igen då våra största bekymmer var hårda magar och lite eksem i knävecken.

 

201901240953333482

 

Jag är ju trots allt inte 100% gjord av sten så såklart, nånstans långt inne i mitt hjärta av is sticker det ju till lite men ändå... Blir mest sur. Är det inte det här som är charmen med att leva, att inte riktigt veta? Att när en era tar slut så börjar en ny? Och det behöver det ju nödvändigtvis inte heller göra, helt. För vet ni vad gott folk, ifall jag mådde dåligt så sov jag bredvid min mamma eller pappa i deras säng ännu långt in i sena tonåren, och någon enstaka natt ännu som 20-åring. Ifall jag var ledsen åkte vi ofta på långa bilturer runt stan och bara lyssnade på musik eller pratade. Trots att jag blev äldre så sökte jag ofta mig till nå, främst mamma, ifall något sket sig. Mitt skitiga ansikte fick jag nog torka själv men kramarna och kvalitetstiden tog inte slut, trots att jag inte längre var 5. Sådan relation hoppas jag på att få ha med mina barn också. Tänk vilket privilegium att ha barn som FÅR växa upp och bli stora och LEVA! Det är faktiskt inte alla som får det. Jag grät när Elsie började dagis, kommer säkerligen gråta lika mycket varje gång barnen tar ett nytt litet steg mot ett självständigt liv. Men väljer ändå att glädjas och se det som en positiv grej. Yes! Det är ju så här det ska vara!

 

Givetvis finns det dagar när jag är extra blödig och ältar bara om all tid som har gått och aldrig kommer tillbaks, men jag måste säga att jag sakta men säkert börjar tappa nerverna på allt tjat precis överallt om att "ta tillvara på tiden" och "vara närvarande i ögonblicket". Att närvara till den grad det tjatas om idag är ju inte ens mänskligt möjligt. Det bidrar ju bara till en extrem ångest. Shit, shit, shit, missade jag något nu? Får inte missa livet, måste vara närvarande, måste ta in allt, måste minnas, måste ta tillvara på alla nanosekunder som är mig givna. Nu kommer jag in på sidospår känner jag, men när slutade det liksom att vara okej att bara flyta med och vara? När ett ögonblick inträffar som det är värt att vara in the moment för, så sker det naturligt utan att du behöver pressa dig till det.

Och ibland är det faktiskt skönt att göra något för sista gången. Ta det från en som bytte FYRA bajsblöjor igår.

tisdag 22 januari 2019 - 11:35

5 saker som stör mig här och nu

 

Bloggtorka!

Jag har råkat ut för värsta bloggtorkan. Eller ja, har idéer som snurrar runt runt i huvudet men får liksom inte nappat tag i EN. Lite som de flygande nycklarna i Harry Potter (Harry Potter 4 life <3) Min blogg suger verkligen just nu. Ni får mycket gärna ge tips på vad jag kan skriva om.

 

Barnen är sjuka!

Det började med att Misha var förkyld för några veckor sedan, sedan var det min tur och i söndags blev Elsie sjuk. I morse verkade Alvar också lite krasslig, blä. I teorin prickade de ju in bra dagar att bli sjuka på, det är ju så kallt så vi skulle knappast vistas utomhus ändå. Men åh vad det suger. Elsie har värsta slemhostan och rosslar som jag vet inte vad. Jag vet att hon inte kan något åt det och det är såklart henne det är tyngst för, men nog är det jobbigt att vara fast här hemma hela dagarna (och nätterna!) och lyssna på det. (Fast för att vara helt ärlig så verkar Elsie inte ens bry sig om att hon är sjuk, hon tycker att hostmedicinen smakar så gott, är pigg och vägrar sova, allt som vanligt m.a.o...)

 

201901221103160479

Träningssvacka!

Har inte gymmat på flera veckor, det har högst blivit någon enstaka länk här och där. Jag vill så pröva på ett nytt gym men jag vågar bara inte. Alltså jag vet inte vad det är med mig. Får rysningar av att tänka på ett nytt gym och att inte riktigt veta var alla saker ligger o.s.v. Typ att vara helt PUMPED för att köra en övning, går helt självsäker fram till en skivstång med pepp-musik på högsta volym i öronen bara för att inte få upp skivstångslåset. Så står man där flera minuter och lirkar och känner blickarna bränna i ryggen, tills man låtsas ta ett viktigt telefonsamtal och går iväg. Jaja, man=jag. Finne ända in i benmärgen, dör hellre än ber om hjälp. 

 

 

Tråkigt!

Känns inte riktigt som att vi har något att se fram emot just nu, har faktiskt funderat lite på att åka på någon resa med familjen. Men det är bara i planeringsskedet ännu, Alvar är så pass liten att han inte skulle ha någon nytta av resan och kräver ännu en hel persons fulla uppmärksamhet. Så får se. Hoppas på att slippa till Tallinn igen med Misha på våren i alla fall, precis som i fjol! Har heller ingen aning om när Alvar kan börja dagis. Han är i kö för en plats till Elsies dagis, och ingen kan säga om han får en plats nästa vecka eller i augusti. Så även på den fronten känns det som att vi ligger i nån slags limbo. Surt! 

201901221120491422

Fotoproblem!

Foto- samt redigeringsintresset har hängt med sedan 2004, men har inget intresse av naturfotografering eller konstfotografering, barnen har inget intresse av att vara med på bild (förutom Elsie ibland) och allra minst Misha. Så då blir det ju oftast jag som står framför OCH bakom kameran. Nu när ljuset återvänt är det roligt att ta bilder igen men tiden finns helt enkelt inte de flesta dagarna. Skulle dessutom gärna investera i en ny kamera eller åtminstone ett lite bättre objektiv. Det som stör mig mest är ändå att missa en fin dag och chansen för bra bilder, speciellt nu när vi inte ens kommer oss ut på gården. Att gå miste om det efterlängtade ljuset helt enkelt

onsdag 26 december 2018 - 11:28

Den sömnlösa julen och det pinsammaste jag vet

 

Hej alla! Jag hade egentligen inte tänkt blogga nu under julen, men nu kände jag för att göra det ändå, så här kommer en liten update om vad som har hänt i mitt lilla liv de senaste dagarna. Just nu spelar Elsie på sin platta hon fick till julklapp, Alvar sover och Misha åkte på jobb en stund. Och jag sitter här, med dagens första kaffe klockan 12:30. (JA, jag var ute igår så ni får ursäkta ifall den här texten inte flyter på så bra, är lite trög fortfarande)

Natten till julafton gick inte så bra, Alvar var vaken mellan 01:30 och 05... Usch. Jag vet att julen är barnens högtid men jag hade faktiskt sett fram emot julafton i år, och nu blev den ju inte så värst skön med typ 0 timmar på sömnkontot. Men nåja, barnen hade en bra jul och det är ju såklart huvudsaken. Misha var tomte i år igen och Elsie märkte inget, haha. Jag blev lite orolig kvällen innan jul, tänk om vi inte hade tillräckligt med julklappar ändå? Men ja, i slutändan fick barnen så många julklappar att vi på riktigt inte ens har plats för allt... Helt otroligt. Men i och för sig har de ju inga kusiner, alltså är dom de ända barnbarnen från både min och deras pappas sida, så inte helt oväntat ändå att de alltid blir överösta med gåvor.

201812261109575273


Som sagt, igår blev det jag som åkte iväg för en utekväll med mina vänner, som vanligt var det roligt ända tills det kom allt för mycket folk och ljudnivån var så hög att det inte ens gick att ha en diskussion. Och what's up med alla som hoppar upp i famnen och skriiiiker när de träffar sin kompis på dansgolvet? Så där glad och excited skulle jag nog inte bli ens om Ville Valo skulle dyka upp på Melodys dansgolv. Vi cyklade hemåt redan vid 01 i alla fall. När jag läser igenom det här blir det ganska tydligt för mig att min åldersnoja är befogad... På tal om att vara ute bland folk. Det finns få saker jag tycker är sådär jättepinsamma, men en grej finns det. Och det är folk som inte hälsar. Som du VET att såg dig, ni är på något sätt bekanta med varann men som ändå låtsas att denne inte såg dig och bara går förbi utan att klämma ur sig ens ett h-e-j. HUR pinsamt?! Ifall jag inte är säker på om jag ska hälsa eller inte så hälsar jag ändå alltid, det är så mycket mer nolot att inte hälsa än att hälsa på någon "i misstag". U feel me?

201812261110294654

 

Ja, utöver pulkabacken och häng med släkt och vänner som är hemhemma på besök över jul är det väl pretty much det här som har hänt sen jag uppdaterade sist. Idag väntar middag hos barnens farfar och sedan har vi inga planer innan vår lilla pojke fyller 1 helt år på fredag. Tänk det ❤

fredag 30 november 2018 - 20:12

F-f-f-friday


Fredag kväll! Det sitter extra bra med fredag nu, får som sagt inte lyfta tungt på två veckor och det är ju en liten utmaning i vardagen med en 12-kilos bebis som ännu inte går och ska upp i vagn och matstol och what not. Min mormor har varit här och hjälpt, tack och lov. Misha har jobbat typ 10-timmars dagar varje dag, suck. Vi har inte kommit oss ut på två dagar. Eller jag har ju men inte med barnen. Lika bra det egentligen med tanke på mässlingen som härjar här i trakterna. Vilken TUR att jag opererades på tisdag och inte onsdag! Misha och barnen kom ända in på avdelningen och hämtade mig, så ifall det varit en dag senare skulle ju mässling-fallet ha kommit in på sjukhuset och Alvar som ännu inte är vaccinerad skulle ha blivit exponerad.

201811302018428017

Bild från när vädret inte var lika deprimerande som det varit idag...

 

Imorgon ska jag ha julfest för mina vänner! JA, det blir av. Inget storslaget men det verkar faktiskt som att alla jag bjudit kan komma *peppar peppar ta i trä* Ifall det blir lyckat kanske jag kan börja ha det här som en tradition, årlig julfest hehe. Jag är ju absolut så långt ifrån en host man bara kan komma. Det är på den nivån att man får koka sitt eget kaffe när man kommer hit på besök. Men det är ju bra att det bara kommer såna som jag känner och de vet ju redan hurudan jag är hah. Det kommer helt enkelt inte naturligt för mig att servera andra, när jag är gäst bryr mig inte själv om dukningar och om det är städat eller inte. Så då är det lite svårt att bry sig för andras skull, om ni fattar. Min mamma är så besviken på hur jag blev. Hon hade hoppats på mer.

En konstig grej hände idag (sällan det händer konstiga grejer) jag kollade instagram, lade ifrån mig telefonen och kollade sedan igen några minuter senare och då hade jag fått över 200 likes på några minuter. Och några minuter senare 100 till. Alla verkade vara från robotkonton, det var som att någon hade köpt gillningar till en av mina bilder?! Superkonstigt och creepy.

201811302006313001


Just nu sitter jag bara här och gör ingenting
vettigt. Brukar alltid ha något att se fram emot att få göra under de heliga timmarna på kvällen då barnen somnat, men inte ikväll. Det känns så onödigt?! Har ingen serie jag vill se, orkar inte kolla på film, ingen bok att läsa, INGET. Försökt börja kolla på nåt nytt men njäää har inte riktigt rätt feelis för att börja med någon ny serie. Så här sitter jag nu då. Fick ju i alla fall ihopknåpat ett semilångt blogginlägg, alltid något!