söndag 3 december 2017 - 19:50

3 ställen som hjälpt mig

Att söka hjälp är inte alltid så enkelt som man kanske kan tänka sig. Många vet inte vart de ska vända sig och andra vill helt enkelt inte blanda in andra människor i sitt mående. För mig var det en blandning av båda. Jag visste inte vart jag skulle gå för att få hjälp samtidigt som jag medvetet inte letade heller för att jag skämdes. I detta inlägg tänkte jag hjälpa dig som söker hjälp men inte vet vart du ska söka. Här nedan räknar jag upp de tre enheter/tjänster som hjälpt mig. Jag tänker också försöka uppmana dig som skäms till att inte skämmas. Du är värd den hjälp som kan erbjudas till dig.

 

1. Ungdomsstationen Klaara 

Min första vårdkontakt var till Ungdomsstationen Klaara. Här fick jag jättebra samtalsterapi över mina problem. Jag talade med en socialhandledare några gånger i veckan. Antalet besök per vecka berodde på hur jag mådde.  Klaara erbjuder hjälp åt dig som är mellan 13 och 24 år gammal och är bosatt i Vasa. På plats jobbar psykologer och socialhandledare samt läkare. Om du känner att du vill tala om dina problem så rekommenderar jag starkt denna enhet. Du kan ta kontakt med personalen på ett flertal sätt. Du kan ringa (tele: 06 325 2850), skicka ett mail (nuorisoasema@vaasa.fi) eller bara gå dit med eller utan reservation. Om du vill kan du också boka tid via internet på deras hemsida www.klaara.vaasa.fi.  De som jobbar här har som alla andra inom vården tystnadsplikt så det du säger här lämnar inte rummet.

 

2. Decibel.fi och Sluta Panta

Dessa webbsidor är till för dig som känner att du vill vara anonym. www.decibel.fi är inte en form av samtalsterapi men om du har något du funderar över kan du alltid ta och fråga dem där under spalten ”Våga Fråga”. Innan jag sökte hjälp inom terapin så kunde jag skicka och fråga dem på decibel om tips och frågor kring varför jag mådde så dåligt. Det var ett stort steg för mig att ens våga skriva en anonym fråga om mitt mående till en främling. Men svaren jag fick var alltid bra och de hjälpte mig med råd samt säga vilka olika ställen jag kunde vända mig till. Samtidigt som det var skönt att bli tagen på allvar. Sluta Panta är en chatt som är driven av svenska Yle. Här kan du diskutera allt det som livet innebär med professionella handledare. Det finns både en öppen chatt var alla deltagare kan skriva och en sluten chatt var du och handledaren kan diskutera sinsemellan. Chatten är öppen måndag-tisdag och fredag kl. 19-22.

 

3. Akuten och psyksjukskötaren

Om ditt dåliga mående börjar nå till den punkten att du inte klarar dig själv kan du alltid åka till akuten. Här får du den hjälp som vårdarna anser är bäst för dig. Du får troligen träffa en skötare samt läkare som får värdera ditt mående. Jag har varit till akuten flera gånger på grund av att ångesten eller depressionen blivit för mäktig för mig att hantera. När jag väl kommit fram så har jag fått tala med psyksjukskötaren som sitter i ett eget rum på akuten.  Om mitt mående stabiliserats efter samtal får jag oftast åka hem. Men om humöret är lika dåligt som när jag kom in brukar jag få en remiss till psykenheten i Roparnäs för fortsatt utvärdering av måendet. Om du inte har möjlighet eller inte vill åka till akuten kan du alltid ringa till psyksjukskötren. Hens telefon är på 24 timmar i dygnet och man får vara anonym i telefon. Tele: 040 516 2174.

 

Alla dessa tjänster/enheter har hjälpt mig. Givetvis finns det fler ställen som kanske kan hjälpa dig och ditt problem mera men just dessa har hjälpt mig mest. Jag är så glad över att jag vågat söka hjälp över mitt mående, om jag aldrig skulle ha sökt hjälp skulle jag nog må mycket sämre idag. Det är tack vare mina första steg in i psykvården som jag idag har den fantastiska terapin jag har. Man ska inte skämmas över att man mår dåligt. Det är lättare sagt än gjort jag vet. Men det är så värt att söka vård när man väl sedan börjar må bättre eller märker framsteg i ens mående!

torsdag 30 november 2017 - 17:00

Julstress

Många människor, inklusive jag, ser fram emot julen. Det är en tid då släkten samlas och äter god mat samt njuter av ledigheten. Man har en stor förväntan inför julen och drömmer om att juldagarna ska bli så perfekta som möjligt. Men när dröm och verklighet krockar kan det kännas som om julen är förstörd.

50-talets hemmafru och allt vad hennes uppgifter innebär kan kännas avlägset idag, förutom på julen. Då är det maträtter som kan ta flera dagar att tillreda som ska ställas fram på bordet. Dessutom ska huset storstädas och julpyntas. Allt detta för att släkten ska få den perfekta julen. Samtidigt som ”hemmafrun” stressar med hemmet så är alla andra, också hon, ute och letar julklappar. Vem ska få vad, är priset okej, har jag råd med detta?

Julen och hela december månad kan kännas som en väldigt påfrestande period för många människor. Vintermörkret har nått sin topp och humöret samt orken har försämrats hos många individer. På samma gång som julen närmar sig ökar stressen på jobbet och skolan. Jag kan bara tala för min egen del, men plötsligt har man flera tentamen framför sig och inga julklappar handlade. Vilket leder till att man den 23 december springer runt omkring i Vasas butiker för att hitta julklappar. För att inte göra saken värre påminns man redan om juletider i november tack vare butikernas julpynt samt julmusiken i bakgrunden. Förstå mig inte fel, jag älskar julen, men all den stress som folk utsetts för kan leda till utbrändhet och ångest.

I min släkt har vi alltid firat jul hos min mormor. Så länge jag minns så har vi åkt till landet och njutit av julen tillsammans. Som barn har man inga förväntningar att fixa något inför julen, bara du dyker upp, beter dig snällt och blir glad av presenterna så är du godkänd. Medan de vuxna får ta allt annat som ska fixas på deras ansvar. Min mormor har varit fenomenal, hon har varje år fixat ihop ett julbord. Med andra ord stått i köket flera dagar och lagat olika sorters rätter. Med varje år som gått har jag lärt mig att uppskatta hennes jobb mer och mer. Idag hjälper alla till så gott de kan med matlagningen, men det är ändå mormor som gör det största jobbet.

1468

 

När jag läst om julstress på internet kommer det upp ett flertal hemsidor som tipsar om hur du kan göra julstressen mindre plågsam. De tipsar om att man kan ordna knytkalas istället för att en ska laga maten själv, att man kör på ett ”secret santa” koncept, att man kan gymma sig i form inför julen för att undvika hjärtklappningar osv.  Alla dessa tips kan man tolka som man vill, men jag saknar en hemsida som visar att man kan fira jul utan att behöva träna inför julen. En jul som inte innehåller alla krav som bildats idag. Jag menar, om man kör på ett ”secret santa” koncept eller/och ordnar knytkalas så kan stressen minska ja, men den kan också öka. Nu har just du ansvar över ett område som ska bli perfekt. Hur man än väljer att fira jul så finns alltid kraven på att det ska bli så bra som möjligt kvar.

Studier visar att människan blir gladast av kärlek, tacksamhet och gott sällskap. I år tänker åtminstone jag fokusera mig på de personer jag ska tillbringa julen med istället för att stressa med julklappar. Jag tänker även hjälpa min mormor med maten, inte bara för att hon ska ha mindre att stressa över, men för att vi ska få chansen att umgås tillsammans. 

Så när du drömmer om en felfri jul med perfekta julklappar och mat. Ta ett steg tillbaka och fundera över vad som egentligen är viktigt, det tänker i alla fall jag göra. 


 

Om du har frågor du vill ställa mig så pågår en frågestund inlägget innan detta. Jag svarar på frågorna i skilda inlägg. 

Kram Kadi

fredag 24 november 2017 - 13:45

Bloggens första frågestund

vitttHej allihopa! Nu har det blivit dags för mig att hålla min första frågestund här på psykpepp. Ni får ställa vilka frågor som helst förstås, men huvuvdsyftet med denna frågestund är självklart psykisk ohälsa. Du kan fråga mig om mina egna erfarenheter eller åsikter kring mental hälsa, eller någon annan fråga relaterat till psykisk hälsa; till exempel var man kan få vård, vad internetterapi är, hur avdelningsvård fungerar osv.

Som man brukar säga, det finns inga dumma frågor, så fråga på!

Ha det bra! Kram Kadi

måndag 13 november 2017 - 10:09

Ett ärligt inlägg om att ha borderline

Borderline. Emotionellt instabil personlighetsstörning. En känslomässig berg och dal bana. Känslomässigt kaos. Så otroligt jobbigt. I mitt huvud är alla dessa benämningar synonymer. Benämningar som är påslagna 24 timmar om dygnet och gör livet, ja, lite mera kaotiskt. I detta inlägg kommer jag berätta om hur borderline ser ut för mig och bara för mig, eftersom störningen kan se väldigt olika ut beroende på vem du är. Jag tänker även öppna upp om hur jag känner för vården som ges åt oss med borderline.

Vi kan ju börja med att förklara vad borderline, eller som det heter idag, emotionellt instabil personlighetsstörning innebär. De som kämpar med BPD (Borderline personality disorder) har en känslomässig sårbarhet och upplever ofta de olika känslolägena väldigt starkt. Det finns många olika symtom på BPD. Några vanligt förekommande symtom är en återkommande känsla av tomhet, mycket ångest, impulsivitet och självdestruktivitet samt självmordstankar. BDP behöver inte vara en störning som man har hela livet, utan med rätt form av terapi (och medicin) så kan man hitta konstruktiva metoder som hjälper en med de känslosamma svårigheterna man upplever.

Mina symtom på borderline har ändrats väldigt mycket med åren. När jag först blev medveten om att mina problem antydde på att jag har borderline blev symtomen klarare. Jag hade väldigt instabil självbild och var väldigt impulsiv. Idag har jag jobbat bort de problemen med hjälp av terapi. Men det betyder inte att jag är friskförklarad. Jag har även idag svårigheter med mina känslor. En sak som jag jobbar dagligen med är att inte reagera för starkt på diverse ting. Jag är väldigt sårbar inför kritik och kan lätt missförstå vad folk säger åt mig. Men tack vare att jag är medveten om mina brister så är det lättare att jobba med dem.

Den bästa vården för personer med BPD är terapi, så kallad DBT (dialektisk beteende terapi). På sessionerna lär vi oss olika färdigheter som ska få oss ett liv värt att leva. Det tog ungefär 1 år innan jag fick en plats i DBT gruppen. Före det var min vårdkontakt med olika sjukskötare samt läkare på psykiatriska polikliniken. Om jag hamnade in i en svårare period fick jag hjälp av avdelningsvården. Att ha BPD idag, om jag ska vara helt ärlig, är inte alls kul. Vården utanför DBT skulle kunna utvecklas så otroligt mycket. Jag är inte enda som känner så här. Vi blir bemötta på ett väldigt oprofessionellt sätt av många, absolut inte alla, men många. Många med BDP har en uppfattning om att vården har bildat sin egen bild av hur en patient med borderline fungerar före vi fått öppna våra egna munnar. Jag har många gånger funderat på om det är vi med BPD som överreagerar. Jag menar vi har ju en biologisk känslomässig sårbarhet, kanske vi ändå blir mötta med respekt. Men enligt mig är det inte vi som ska skälla på oss själva när det gäller en känsla av dålig vård. Om vi får en negativ känsla av ett vårdbesök visar det ju bara att personalen har dålig kunskap om hur man ska bemöta en person med BPD i ett krisläge. För att ni ska förstå vad jag menar ska jag ta ett exempel. Tänk dig att du mår så dåligt så att du skadat dig själv. Du ser att såret måste sys och åker till akuten. När läkaren ser ditt sår säger han ”du som tycker om smärta kan ju sy ditt sår själv, utan bedövning”. Då undrar jag bara, när blev det acceptabelt att tala såhär till patienter? Hemskt säger jag bara.

Som jag sa i början så försvinner aldrig dessa känslor, de är påslagna 24 timmar i dygnet. Vi med emotionellt instabil personlighetsstörning får jobba med våra känslor varje dag, ibland behöver vi hjälp och då får vi hoppas på den bästa möjliga vården. Trots att vägen till ett liv utan borderline kan vara lång så har vi i alla fall varandra. Tack vare gruppterapi så lär man känna andra härliga människor med samma diagnos vilket är otroligt skönt. Det är den största bekräftelsen på att man inte är ensam i vagnen av livets mest kaotiska berg och dal bana.

 

 

onsdag 1 november 2017 - 16:21

Anhöriga och drabbade - del 2 (min mammas inlägg)

När Kadi först berättade om sina problem kom det som en total överraskning för mig. Hon har ju alltid varit så frisk, glad, social, energisk och aktiv. Läkare har frågat mig om jag märkte några symptom hos Kadi när hon växte upp och det gjorde jag verkligen inte.

Jag har många gånger önskat att det vore ombytta roller - att jag hade fått dessa diagnoser och Kadi hade fått vara frisk istället. Det känns orättvist att hon som är så ung ska behöva genomgå detta. Tyvärr kan ju vem som helst bli sjuk i vad som helst, när som helst och det är bara att ta det som det kommer och göra det bästa av situationen.

Jag har fått lära mig mycket om diagnoserna både i teorin och praktiken. Till exempel förstår jag nu att det är en enorm skillnad mellan att vara lite nere och att vara ordentligt deprimerad.

Jag har försökt hjälpa så gott jag kan. Man kan hjäpa på många olika sätt, men jag har insett att ibland är det enda som behövs empati. Ett misstag som jag gjort är att gråta där hemma och sen hälsa på Kadi med gott humör och mycket pepp. Man vill ju inte göra den deprimerade ännu mer deprimerad genom att gråta. Fast det är när hon sett mina tårar som hon insett att jag faktiskt bryr mig och det har fått henne att vilja må bättre.

Som alla sjukdomar så drabbar även psykisk sjukdom de anhöriga. Oron är kanske speciellt stor vid psykisk sjukdom eftersom måendet kommer och går och det ofta tar lång tid att hitta den rätta kombinationen av medicin, terapi och erfarenhet som behövs för att leva ett bra liv, vilket jag är övertygad om att man kan göra. Det tål att sägas om och om igen att diagnoser ju är något man HAR, inte något man ÄR. Kadi är ju den hon alltid har varit, hon mår bara sämre ibland.

Oron är stor när hon mår sämre. Lättnaden är stor när hon mår bättre. Det är en känslomässig berg-och-dalbana som man får lära sig leva med.

Den drabbade kan ha dåligt samvete över att anhöriga lider. Då är det viktigt att inse att så tänker inte anhöriga. Man är ju orolig för att man bryr sig, det är den naturligaste sak i världen och inget man anklagar den drabbade för. En sjukdom kommer alltid olägligt. Den sjuke ska aldrig behöva ha dåligt samvete över att han/hon orsakar oro!

Den anhörige kan också drabbas av dåligt samvete. Den som någon gång varit nära en människa som är deprimerad vet att man kan känna sig frustrerad över att inget händer. "Det är ju bara att rycka upp sig", kan man tänka. Har man inte själv varit i samma situation är det förstås omöjligt att föreställa sig hur det känns.

Jag har också varit frustrerad på vårdpersonal många gånger. Det finns helt fantastisk, kunnig och engagerad vårdpersonal som hjälpt mycket, men som inom alla branscher finns det personer som verkligen borde byta jobb!

Jag har själv inte varit med i någon anhöriggrupp eller liknande. Jag tror säkert att de har mycket att erbjuda, men själv har jag föredragit att prata med folk som jag känner och som känner Kadi.

När jag berättat för folk i min närhet om Kadis mående har jag ofta blivit förvånad över att människor jag trodde mig känna väl börjat berätta liknande historier om någon nära anhörig. Det bevisar ju att psykisk ohälsa är något folk drar sig för att prata öppet om, troligen av rädsla för att bli missförstådda och dömda. Det bevisar ju att denna blogg behövs!

Jag är väldigt stolt över Kadi som valt att vara så öppen om sitt mående. Eftersom jag vet hur klok och modig hon är blev jag inte förvånad över hennes beslut. Jag är övertygad om att öppenheten kommer att hjälpa både henne och många, många andra!


 

Ett stort tack till min mamma som ville dela med sig av sina tankar kring anhöriga och drabbade. Det har hjälpt mig otroligt mycket att ha en öppen dialog med mamma om mitt mående, och som hon själv skriver så har det även hjälpt henne. 

fredag 20 oktober 2017 - 19:15

Anhöriga och drabbade - del 1

När man lider av psykisk ohälsa så kretsar många tankar kring en själv; ”Hur kan detta hända mig?”, ”Hur skall jag göra för att må bättre?”, ”Kommer det alltid vara så här för mig?”. Det man lätt glömmer bort är att man inte är ensam om det som händer en. Människor i ens omgivning påverkas också av hur du mår. När jag först blev sjuk tänkte jag inte på att mitt mående kunde påverka mina närstående. Men ju mer öppen jag blev till min familj desto mer märkte jag hur de påverkades. Om jag mår fruktansvärt dåligt så mår min familj också dåligt. Inte på samma sätt, men deras oro och önskan till att jag skulle må bättre tär också på måendet. I detta inlägg kommer jag skriva om hur jag själv ser på det lidande som min familj, främst mamma, går igenom när jag mår dåligt. I nästa inlägg, det vill säga del två, kommer min mamma skriva om hur hon ser på saken ur hennes perspektiv. Ni kommer med andra ord få en helhets bild över hur anhöriga och drabbade fungerar, men endast ur vår synvinkel. Förhoppningsvis finns det något som ni läsare kan relatera till.

När jag var liten så hade jag inga psykiska problem, inte några allvarliga fysiska heller. Jag var ett friskt och glatt barn som var lätt att sköta. Men vartefter åren gick så försämrades måendet. När jag gick i högstadiet hade jag inga längre dåliga perioder, men om någon negativ händelse skedde höll jag det mest för mig själv eftersom jag inte ville oroa mamma eller någon annan. För er som inte vet så uppfostrade mamma mig själv. Min pappa har aldrig varit närvarande i min uppväxt. Detta bidrog till att jag ville vara ett ”perfekt” barn. I gymnasiet fick jag min första depression. Ingen visste om det, inte ens jag. Tiden gick och jag blev mer medveten om att jag faktiskt nu som då hamnade in i depressioner. Jag sökte hjälp och fick det också. Men de enda som visste om mitt mående var jag och terapeuterna. När jag sedan blev inlagd för första gången valde jag att berätta åt min mamma om hur jag mådde. Det vill säga ungefär 6 månader efter att jag först kände av depressionssymtom. Hon tog det väldigt bra, men blev förstås chockad. Nu hade jag äntligen någon att tala med, det kändes så otroligt skönt att min närmaste person visste om hur jag mådde. Men samtidigt kändes det väldigt skrämmande. Nu hade jag välkomnat mamma in i min trygghetszon. Den zon som är väldigt känslig för mig eftersom jag vet att de som är välkomna dit får veta saker om mig som jag helst inte skulle vilja berätta.

Första steget var med andra ord nu gjort, att berätta åt mamma samt andra anhöriga om hur jag mår. Vi talade mycket om mitt mående och om vilken vård som skulle hjälpa mig mest. Mamma ställde upp som hjälp och stöd när jag mådde som sämst och det har hjälpt mig otroligt mycket under de senaste åren. Men det som jag inte var medveten om då, vilket jag är idag, var om hur mycket mitt mående påverkade mamma. Jag var väldigt självisk och tänkte bara på mig själv, vilket man lätt gör när man mår psykiskt dåligt. Jag tänkte inte på att även mamma tyckte att min situation var tung. Det tog ungefär 1 år för mig att inse det. När jag väl förstod hur jobbigt det var för mamma fick jag en stor tankeställare. Mina handlingar och mitt beteende ändrades eftersom jag nu ville börja må bättre, inte bara för min egen skull, men även för mamma. Jag tror ingen vill att ens egna problem ska gå ut över någon annan. Men när det gäller saker som man inte själv nödvändigtvis kan påverka, så är det enda man kan göra att försöka förbättra sin situation, inte bara för sig själv men även för sina närmaste.

Självklart kommer det stunder då jag önskar att jag vore felfri så att mina närstående inte skulle behöva lida. Men vem är nu det? Alla människor har någon gång ett problem i deras liv som kommer att påverka andra människor. Allt vad vi gör påverkar andra människor, vare sig det är en dålig eller bra sak. Det är bara något man måste lära sig acceptera. För mig tog det väldigt länge att acceptera att mamma kommer må dåligt när jag själv är inne i en sämre period. Men på samma gång som det är en jobbig sak att inse så har det hjälpt mig mycket att vara medveten om det. För om jag till exempel idag skulle må dåligt, så behandlar jag min depression på ett helt annat sätt än vad jag gjorde förr. Jag tänker mig in i mammas situation och bestämmer mig för att kämpa mig igenom depressionen istället för att falla för alla fällor som den medför. Exempel på fällor kan vara självdestruktivitet och saknad livslust. Sådana saker som är väldigt tunga för en närstående att höra om den drabbade.

Idag har jag och mina anhöriga en bra relation när det gäller mitt mående. Jag är öppen och saklig när det gäller mina problem och de stöttar och hjälper mig så gott de kan. Speciellt mamma, hon har varit ett väldigt stort stöd. När jag själv inte klarat av att göra vissa saker så har hon gjort dem istället. Det kan vara allt från att städa till att göra så att jag får den vård som behövs. Ibland önskar jag att jag även som barn skulle ha vågat öppna upp för min familj. Men allt har sin tid, och idag är jag väldigt nöjd över den situation jag befinner mig i. Jag får stöd av både familj och vänner, samtidigt som jag får den vård som är rätt för mig. Jag är för evigt tacksam för den hjälp jag får.  

lördag 7 oktober 2017 - 18:44

Gästinlägg: Studier och psykisk ohälsa

Hur blev det så här?

Den frågan har jag ställt mig otaliga gånger. Så här skulle det ju inte gå. Det var inte så här jag planerat att min livsväg skulle se ut. Ändå, likväl, så som livet är, så verkar det ha andra planer.

Hösten 2011 skulle jag börja studera specialpedagogik. Jag såg fram emot det. Jag skulle få flytta till en helt ny stad, lära känna helt nya människor och börja ett nytt liv. Så såg jag på det. En nystart. En ny början.

Till saken hör att jag är högpresterare av rang. Vitsord och betyg har för mig varit ett bevis på vem jag är, hur jag är och framför allt hur bra jag är som människa. Hur godkänd jag är av samhället. Det har hängt med sedan jag tog mina första steg in i en förskoleklass och det har bara stegrats bara ju äldre jag blivit och ju mer krävande studierna blivit.

Det säger sig självt att studentskrivningarna var ett rent helvete. Jag pluggade dag och natt. Det var det ultimata beviset på hur godkänd jag var. Det blev också itutat i oss elever redan från början i gymnasiet, tyvärr, att vi studerade för studentskrivningarna. Att det vi lärde oss faktiskt kunde vara kunskap för livet verkade glömmas bort, i många sammanhang. Och visst, jag förstår lärarna. En stor del av deras jobb handlar om att få eleverna utexaminerade och då krävs ett studentbetyg. Trots det gör ett panikslaget pluggande långt mer skada än nytta, i mina ögon. Ett genuint intresse, däremot, gör studier tillfredsställande. Det säger också sig självt att man inte kan vara intresserad av allt. Jag, till exempel, hade ett genuint intresse för biologi. Tyvärr visste jag redan från början att det var ett ämne jag skulle försöka skriva i studentexamen och det fanns alltid i bakhuvudet. Hur intressant det än var. Sättet jag pluggade på var därför närmast frenetiskt och långt ifrån tillfredsställande. Nu pratar jag för mig själv, det ska vi inte glömma. Så här såg det ut för mig, andras upplevelser kan vara helt annorlunda. Nämnas bör också att jag har mycket att tacka det gymnasium jag gick i. Lärarna var och är bara människor. Fina sådana. Att skolsystemet ser ut som det gör är inte deras fel.

Efter studentskrivningarna gick jag in i väggen. Det finns inget annat sätt att förklara det på. Skolan hade varit mitt allt och nu visste jag plötsligt inte vart jag skulle ta vägen eller vad jag skulle göra med mitt liv. Jag visste att jag ville jobba med människor och allra helst, ärligt talat, förhindra att det skulle gå som det gick för mig. Specialpedagogik var därför ett ganska självklart val.

Jag mådde naturligtvis inte bra under skoltiden. Prestationsjaget kan vara en riktigt djävulsk idiot. Hon är nöjd en stund, när det går bra, när hon får bekräftelse på att hon är duktig, men sen kommer det nya saker att vara duktig på. Och nya. Och nya. Det blir aldrig nog.

Jag började studera och jag mådde bara sämre. Jag var tvungen att försöka sänka ribban för min egen skull, men också för att det på universitetsnivå helt enkelt inte går att vara bäst i allt. Utöver det kom det liv jag levt ikapp mig. Jag insjuknade i grav depression och generaliserat ångestsyndrom. Jag hade även drag av posttraumatisk stress och panikångest.

Att studera med de här diagnoserna går. Det gör det. Det går. Men inte mycket mer än så, och jag rekommenderar det inte för någon. Jag försökte i flera år fungera både som studerande och som terapiklient och som vän och som dotter och som människa och det gick inte. I slutändan gick det inte.

Nu har jag varit borta från studievärlden i ungefär två års tid. Jag börjar långsamt ta mig min väg tillbaka. Jag använder de orden för att det är precis det jag måste göra. Jag måste försöka hitta min egen väg, den som fungerar för mig. Jag kan inte gå tillbaka till prestationsjaget och jag måste komma ifrån ångestjaget.

Balans, prioritering, gränssättning. Mycket har jag lärt mig under de här åren. Mycket har jag kvar att lära.

Jag skulle vilja avsluta med ett enda stort GÖR INTE SOM JAG. Det kan jag inte. Vi måste alla göra våra egna misstag och förhoppningsvis lära oss att inte göra om dem. Med hjälp av andra, om det behövs. Det, om något, har jag verkligen fått lära mig den hårda vägen.

Jag säger så här istället: stanna upp ibland. På riktigt. Fundera över vad det är du håller på med. Att falla in i vardagsrutinerna är så lätt men det kan komma en dag då vardagsrutinerna tagit över den du är.

Jag är ju inte mitt studentbetyg. Jag är inte en tia i biologi eller en femma i sociologi. Det känns bra en stund. Sen då? Vem är jag om jag skalar bort det jag jobbar för och med? I grunden? Framför allt: är jag tillfreds med den jag är och det jag gör?

Stanna upp. Våga känna efter. Hellre nu än innan du också står inför frågan ”hur blev det så här?”

Angelica Qvist



Tusen tack för en fin text skriven av mina goda vän Angelica. Jag tror många studeranden som kämpar med psykisk ohälsa kan relatera till denna text. Trots att jag som studerande vet om att jag inte är ensam i min situation; att vara sjukskriven eller att få kämpa med måendet samtidigt som studierna, så får jag det bekräftat av denna text. Hoppas att du som studerar och har psykisk ohälsa också får samma bekräftelse som jag fick. Du är aldrig ensam!


torsdag 5 oktober 2017 - 12:55

Om att inte få en diagnos trots psykiska symptom

Många kan tro att en människa som lider av psykisk ohälsa automatiskt har en diagnos. Men så är inte fallet. Du kan känna av psykiska symtom men de uppfyller ändå inte kriterierna för att få det på papper. Att gå igenom en utredning av en diagnos kan vara väldigt påfrestande. Min instabila personlighetsstörning kom ganska naturligt, mina symtom var klara och det enda som saknades var en diagnos. Medan min bipolära diagnos kom mer avancerat. Många läkare och vårdare tvivlar på att jag är bipolär medan andra är säkra på det. Jag fick gå igenom ett x antal skriftliga och muntliga frågor innan besluter togs. Men jag är inte enda som gått igenom en invecklad diagnostisering. I detta inlägg kommer jag intervjua en person som gått igenom en utredning för ADHD och autism. Han anser själv att han har ADHD men fick varken det eller autism som diagnos. Hur påverkar det här självkänslan och hur mycket ska man lita på en läkare när man själv har en annan åsikt.

 

1. När kände du av symptom för psykisk ohälsa för första gången?

 

Jag skulle säga att det var ungefär när jag var sex år gammal. Jag blev mobbad i dagis och i förskolan, och då började jag snabbt fundera över varför jag inte passade in i gruppen. Detta led till att jag fick ångest och svårt att sova. Jag ville heller inte fara till skolan.

 

2. Vid vilken ålder blev du medveten om att det kanske kunde handla om autism eller ADHD?

 

Det är först nu på senaste tiden. Idag är jag 27 år gammal och jag började fundera på det i ungefär 26 års ålder. Det var inte jag själv som tog upp det utan min terapeut. Efter det så började jag fundera på det mera.

 

3. Hur gick utredningen till?

 

Jag spenderade 20-30 timmar med en psykolog, var av 2 timmar min pappa också var med på intervjuerna. På intervjuerna frågades det massor med frågor var jag skulle reflektera kring min vardag. Jag fick även göra specifika skriftliga tester både för utredning av ADHD och autism.

 

4. Hur kände du när du inte fick någon av diagnoserna?

 

Det kändes väldigt hopplöst. Min utredning tog ett år och plötsligt kändes det som om jag var på ruta ett igen. Det kändes som om de inte hade förstått mig som patient. Psykologerna gav mig en känsla av att de redan hade sin uppfattning om mig och det inte spelade någon roll i vad jag sa. De hade redan bestämt sig om att jag inte hade en diagnos.

 

5. Vilka symptom tycker du själv att du har för ADHD och autism?

 

Autism är jag själv osäker på om jag har efter att psykologerna kom med bra och förståeliga argument mot varför jag inte har det. Men ADHD är jag nog rätt så säker på att jag har trots att de professionella är av annan åsikt. Jag har väldigt svårt med koncentrationen samtidigt som de människor som ser mig oftare än vad en läkare gör säger att jag drag av ADHD. Dessutom kan jag börja med ett projekt och utföra det till 100 % för att sedan plötsligt förlora allt intresse, vilket är en väldigt tydlig ADHD symtom.

 

6. Äter du någon medicin för ADHD?

Jag äter en antidepressiv medicin men som också kan användas för ADHD. Denna medicin åt jag även under tiden jag gick i min utredning. Jag frågade av psykologen om de tar i beaktan att jag äter en medicin som hjälper mot ADHD. Men de svarade bara att de inte gör det eftersom jag äter medicinen mot en annan orsak. Där förstår jag inte riktigt hur de tänker eftersom medicinen nog ändå har effekt mot min ADHD fast jag äter den mot något annat. 

 

Efter att jag ställt klart frågorna fortsatte vi att tala om ADHD och självdiagnostisering. Personen som jag intervjuade tycker inte att man ska självdiagnostisera sig men man ska ända få ha sin egen åsikt om vad man kan ha för diagnos om det känns så. "Jag går inte omkring och säger åt folk att jag har ADHD när jag inte fick det som diagnos, men inom mig känns det ändå som om jag har det".  

Jag kan förstå personen som jag intervjuade. Även jag har varit med om att personal inom psykiatrin inte trott att jag är bipolär fast än jag själv anser mig vara det. Det känns nästan som om man blir minimaliserad som person när ens egna upplevelser och känslor inte beskriver en diagnos man själv tror man har. 

Men man ska inte dyka in i diagnosernas värld allt för mycket utan fokusera sig mer på hur man mår och vad som kan hjälpa en. En diagnos är ändå bara en diagnos. Man är inte sin diagnos så därför ska man se till att man själv mår bra, trots diagnos eller inte. Personen jag intervjuade håller med. Hen tycker inte det är viktigt att få en diagnos, utan att det viktigaste är att man förstår sig själv.

 

Tack till personen som ställde upp i intervjun och en allmänt intressant diskussion om diagnostisering. Vill du träffas och diskutera eller bli intervjuad för ett inlägg på min blogg. Kontakta mig på Facebook eller via mail: kadilindman@hotmail.fi. 

torsdag 5 oktober 2017 - 11:17

Anhöriga och drabbade - del 1

När man lider av psykisk ohälsa så kretsar många tankar kring en själv; ”Hur kan detta hända mig?”, ”Hur skall jag göra för att må bättre?”, ”Kommer det alltid vara så här för mig?”. Det man lätt glömmer bort är att man inte är ensam om det som händer en. Människor i ens omgivning påverkas också av hur du mår. När jag först blev sjuk tänkte jag inte på att mitt mående kunde påverka mina närstående. Men ju mer öppen jag blev till min familj desto mer märkte jag hur de påverkades. Om jag mår fruktansvärt dåligt så mår min familj också dåligt. Inte på samma sätt, men deras oro och önskan till att jag skulle må bättre tär också på måendet. I detta inlägg kommer jag skriva om hur jag själv ser på det lidande som min familj, främst mamma, går igenom när jag mår dåligt. I nästa inlägg, det vill säga del två, kommer min mamma skriva om hur hon ser på saken ur hennes perspektiv. Ni kommer med andra ord få en helhets bild över hur anhöriga och drabbade fungerar, men endast ur vår synvinkel. Förhoppningsvis finns det något som ni läsare kan relatera till.

När jag var liten så hade jag inga psykiska problem, inte några allvarliga fysiska heller. Jag var ett friskt och glatt barn som var lätt att sköta. Men vartefter åren gick så försämrades måendet. När jag gick i högstadiet hade jag inga längre dåliga perioder, men om någon negativ händelse skedde höll jag det mest för mig själv eftersom jag inte ville oroa mamma eller någon annan. För er som inte vet så uppfostrade mamma mig själv. Min pappa har aldrig varit närvarande i min uppväxt. Detta bidrog till att jag ville vara ett ”perfekt” barn. I gymnasiet fick jag min första depression. Ingen visste om det, inte ens jag. Tiden gick och jag blev mer medveten om att jag faktiskt nu som då hamnade in i depressioner. Jag sökte hjälp och fick det också. Men de enda som visste om mitt mående var jag och terapeuterna. När jag sedan blev inlagd för första gången valde jag att berätta åt min mamma om hur jag mådde. Det vill säga ungefär 6 månader efter att jag först kände av depressionssymtom. Hon tog det väldigt bra, men blev förstås chockad. Nu hade jag äntligen någon att tala med, det kändes så otroligt skönt att min närmaste person visste om hur jag mådde. Men samtidigt kändes det väldigt skrämmande. Nu hade jag välkomnat mamma in i min trygghetszon. Den zon som är väldigt känslig för mig eftersom jag vet att de som är välkomna dit får veta saker om mig som jag helst inte skulle vilja berätta.

Första steget var med andra ord nu gjort, att berätta åt mamma samt andra anhöriga om hur jag mår. Vi talade mycket om mitt mående och om vilken vård som skulle hjälpa mig mest. Mamma ställde upp som hjälp och stöd när jag mådde som sämst och det har hjälpt mig otroligt mycket under de senaste åren. Men det som jag inte var medveten om då, vilket jag är idag, var om hur mycket mitt mående påverkade mamma. Jag var väldigt självisk och tänkte bara på mig själv, vilket man lätt gör när man mår psykiskt dåligt. Jag tänkte inte på att även mamma tyckte att min situation var tung. Det tog ungefär 1 år för mig att inse det. När jag väl förstod hur jobbigt det var för mamma fick jag en stor tankeställare. Mina handlingar och mitt beteende ändrades eftersom jag nu ville börja må bättre, inte bara för min egen skull, men även för mamma. Jag tror ingen vill att ens egna problem ska gå ut över någon annan. Men när det gäller saker som man inte själv nödvändigtvis kan påverka, så är det enda man kan göra att försöka förbättra sin situation, inte bara för sig själv men även för sina närmaste.

Självklart kommer det stunder då jag önskar att jag vore felfri så att mina närstående inte skulle behöva lida. Men vem är nu det? Alla människor har någon gång ett problem i deras liv som kommer att påverka andra människor. Allt vad vi gör påverkar andra människor, vare sig det är en dålig eller bra sak. Det är bara något man måste lära sig acceptera. För mig tog det väldigt länge att acceptera att mamma kommer må dåligt när jag själv är inne i en sämre period. Men på samma gång som det är en jobbig sak att inse så har det hjälpt mig mycket att vara medveten om det. För om jag till exempel idag skulle må dåligt, så behandlar jag min depression på ett helt annat sätt än vad jag gjorde förr. Jag tänker mig in i mammas situation och bestämmer mig för att kämpa mig igenom depressionen istället för att falla för alla fällor som den medför. Exempel på fällor kan vara självdestruktivitet och saknad livslust. Sådana saker som är väldigt tunga för en närstående att höra om den drabbade.

Idag har jag och mina anhöriga en bra relation när det gäller mitt mående. Jag är öppen och saklig när det gäller mina problem och de stöttar och hjälper mig så gott de kan. Speciellt mamma, hon har varit ett väldigt stort stöd. När jag själv inte klarat av att göra vissa saker så har hon gjort dem istället. Det kan vara allt från att städa till att göra så att jag får den vård som behövs. Ibland önskar jag att jag även som barn skulle ha vågat öppna upp för min familj. Men allt har sin tid, och idag är jag väldigt nöjd över den situation jag befinner mig i. Jag får stöd av både familj och vänner, samtidigt som jag får den vård som är rätt för mig. Jag är för evigt tacksam för den hjälp jag får.  


måndag 25 september 2017 - 20:47

Tre olika upplevelser jag haft av psykvården

I detta inlägg tänkte jag dela med mig av tre olika upplevelser jag haft inom psykvården. Så att ni ska få en bild på hur det kan se ut. Jag är väldigt tacksam över den vård jag fått. Men ibland råkar man på situationer som skulle ha kunnat behandlas bättre.

 

1.Min första vårdkontakt var hos ungdomsstationen Klaara. Innan jag tog kontakt med dem hade jag mått dåligt lite fram och till baka i ungefär 5 månader. När jag väl fick min första tid var jag jättenervös. Jag tänkte flera gånger på om jag skulle strunta i tiden. Men jag gick dit ändå. På vårt första möte talade vi mest om varför jag hade valt att komma dit och hur min livssituation ser ut just nu. Vi talade även om vad jag tycker om att göra och allmänt om hur mitt liv har sett ut. Med andra ord så hoppade vi inte direkt in på att försöka lösa alla mina problem vilket jag tyckte var jättebra. Hon förstod att vi var främlingar och tog hänsyn till det. Denna händelse är riktad till de som inte ännu vågat söka hjälp. Det är vanligt att vara nervös och terapeuterna är medvetna om det. Våga söka hjälp, så att du själv kan börja må bättre.

 

2. Efter att ha haft drygt ett år av kontakt till psykvården hade jag varit inlagd ett flertal gånger. Denna gång var jag på en avdelning i Roparnäs, var jag alltid är när måendet har varit jättedåligt. Hur som helst så var jag en kväll tvungen att få besök av jourläkaren. Jag har alltid tyckt att det har varit jobbigt att behöva få vård av någon som har jour. Det känns som att man ”slösar” deras tid. Men det stämmer ju verkligen inte! Vilket jag har insett idag. När läkaren väl kom in i mitt rum så talade vi en stund innan hen sa det som jag aldrig kommer glömma. Det löd ungefär så här ”Nu får du ta och skärpa dig, du är en vuxen kvinna och du får börja ta och bete dig som en. Det är inte coolt det du gör, förstår du det?”. Och sedan gick hen. Jag blev helt paff. Jag var i ett väldigt sårbart läge och så kommer hen som ska hjälpa mig och kritiserar mig. Det är så emot vad alla inom vården ska göra! Först blev jag väldigt ledsen men idag är jag bara arg. Jag har valt att inte ha kontakt med den läkaren längre eftersom jag vet hur hen behandlade mig. Med denna händelse vill jag få fram att psykvården inte alltid briljerar. Många individer som jobbar där är jättebra med så finns det sådana som verkligen borde skaffa ett annat jobb. Tyvärr är det så, inte bara inom psykvården utan överallt. Vissa är bra på sina jobb och andra är mindre bra.

 

3. En gång när jag var på akuten på grund av mitt mående så fick jag träffa en svensk läkare. Hen är nog en av de bästa jag någonsin träffat. Vi talade mycket om hur jag mådde och kände. Men det var inte som ett vanligt läkarsamtal då all fokus är på patienten, utan läkaren valde att öppna upp om sin ungdom. Hen berättade att hen själv mått väldigt dåligt. Jag tänker inte gå på djupet här och nu vad hen berättade. Men det jag kan berätta är att hen verkligen lyckades med att få mig hoppfull.  Jag menar, hen är läkare! Det visar solklart att man kan ha mått hur dåligt som helst men ändå skaffat sig en framtid. Jag har många gånger känt att jag inte har något att vänta mig utav framtiden, och känner ibland så även idag. Men när jag gör det så tänker jag alltid på just den här läkaren, som en gång i tiden fick mig att känna hopp igen, i alla fall för stunden.