fredag 16 februari 2018 - 14:11

Att vara sjukskriven och att återvända till vardagen

Vad går egentligen en sjukskrivning ut på? Måste man vara sängliggande för att få ett intyg? Hur accepterar man att man behöver sjukledigt? Jag har idag varit sjukskriven i snart två år, och ni som känner mig vet om att jag verkligen inte är sängliggande. Mina diagnoser gör så att mitt humör pendlar från topp till botten och tvärtom. Det har varit lättast för mig att vara sjukskriven i ett sträck istället för att skaffa nytt intyg för varje svacka jag fått. Många kanske tycker det är fel att jag är sjukskriven när jag i vissa perioder haft ork att fungera helt "normalt". Men under dessa två år har jag varit deprimerad ett x antal gånger samt hypomanisk, vilket lätt till att jag inte orkat med vardagen eller tvärtemot; orkat för mycket. Nu är inte detta inlägg till för mig att förklara varför jag är sjukskriven, eftersom jag inte behöver förklara mig, utan till för dig som undrar hur en sjukledighet kan se ut. 

När jag först blev sjukskriven hade jag väldigt svårt att acceptera att jag som 19 åring var tvungen att lägga skolan på paus. Min psykiska ohälsa var ny och främmande för mig. Jag hade bilden av att en som är sjukskriven inte "får" göra någonting, det vill säga ingen skola, ingen hobby, inget socialt liv... troligen på grund av att jag i mina tidigare korta sjukskrivningar varit sängliggande med någon inflamation i kroppen och inte kunnat aktivera mig. Det jag inte visste är att det finns en liten skillnad med att vara sjukskriven av fysiska och psykiska orsaker, i alla fall blev det så för mig. När du är sjukskriven en längre period är det meningen att du även ska ha tid att hitta tillbaka till vardagslivet, speciellt när det gäller psykisk ohälsa. Det funkar inte vara sjukskriven endast i ditt sämsta skick och sedan förväntas återvända till vardagen med fullt ös. Det krävs rehabilitering. 

Hur har min sjukskrivning sätt ut då? När jag inledde min sjukledighet var jag i ett mycket dåligt skick. Jag åkte in och ut ur avdelningen, spenderade mycket tid hemma och orkade inte alls leva ett "normalt" liv. Denna period höll i sig i cirka 1 år. Det kom bättre stunder men överlag så var mitt mående piss. Efter att ha varit sjuksriven i 1 år så får man inte längre sjukdagpenning från kela utan man måste ansöka om något som heter rehabiliteringsstöd. Det är egentligen ingen skillnad på dessa stöd förutom summan pengar man får. Men jag tycker ordet rehabilitering passar väldigt bra in i min story, eftersom det var just det jag så småningom började göra. Det tog ännu en tid innan jag klarade av att utföra kurser i skolan. Jag försökte, men misslyckades. Jag spenderade hyfsat mycket tid på Resurscentret Föregångarna för att ha något att göra på dagarna. Som hobby hade jag Wasaspexet var jag agerade skådis samt styrelsemedlem. Det var mycket viktigt för mig att ha kvar en bit av studielivet i mitt liv trots min sjukledighet. Förutom Förgångarna och spexet så gick jag i terapi vilket jag ännu gör idag. Så som ni märker så har jag varit så aktiv som måendet tillåtit trots att jag varit sjukskriven.

Min sjukskrivning tar slut i sommar, och JESS säger jag bara. Jag känner mig äntligen redo för ett 100 procentigt studerande liv. Slutet av 2017 och nu i vår har jag varit i den så kallade rehabiliterings delen av min sjukledighet. Jag har sakta men säkert återvänt till skolan. Fick mina första studiepoäng på två år förra hösten (!!). Nu i vår har jag ökat tempot ännu mer i skolan och går för tillfället tre kurser. Min plan är att återvända till skolan hösten 2018 med ett fullt tempo, det vill säga inga mera sjukskrivning och kela kan börja betala ut studiestödet igen istället för rehabiliteringsstöd. Wow säger jag bara, jag är stolt över mig själv.

 

söndag 4 februari 2018 - 21:52

Om mannen som skrev underbar musik och var schizofren

Ted – För Kärlekens Skull

tedAdam Pålsson som spelar Ted i filmen (bild från google)

 

Jag har äntligen sett filmen jag längtat så efter att se. Nej, jag har inte varit ett stort Ted Gärdestad ”fan”, men jag har hört hans historia; om mannen som skrev underbar musik samtidigt som han led av schizofreni. När jag fick reda på att en film om hans liv skulle komma ut i början på 2018 så började jag nu som då lyssna lite mer på hans kändaste låtar och kom snabbt fram till att jag verkligen älskar hans musik. Jag har något för svenska artister som skriver kärlekslåtar. Det är väll därför jag även stor diggar Håkan Hellström och Tomas Stenström.

Nå väl, i detta inlägg vill jag pointera om hur människor med psykisk ohälsa kan leverara lika mycket som vem som helst. Ted led av schizofreni under hela hans vuxna liv och klarade ändå av att tillverka musik. I filmen får man dock bevittna när sjukdomen blir för mycket för Ted. Han blir ett offer för sin sjukdom och musiken lämnas. Han kämpar länge och mycket med sin sjukdom och väljer tillslut att ta sitt liv. Men innan han avlider så tar han all kraft som finns kvar och gör ett album till. Vilket är en av mina favoritscener i filmen.

Men ni ska komma ihåg att jag endast baserar denna fakta på filmen, som de i början pointerade var en fritt formulerad historia av Teds liv. Med andra ord kan jag inte säkra till 100% att det just är så här det gått till. Men det spelar ingen roll, för min point är att man kan om man bara vill leva ett bra liv trots sin psykiska ohälsa. Det kommer stunder, dagar och veckor som känns så otroligt jobbiga, men om man orkar kämpa så är det värt till sist. Det finns så mycket annat i livet än psykisk ohälsa. En diagnos eller två ska inte komma i vägen för att man inte skall kunna leva sitt liv på sitt sett. Såklart finns det begränsningar, men vems liv har inte begränsningar?

Ted levde under en tid när psykisk hälsa var mycket mer tabubelagt än vad det är idag. Det var ingen som talade om de psykiskt sjuka. I en scen i filmen så frågar Ted sin fru om hon ännu skulle älska honom om han var helt galen och hörde röster. Också idag så anses tyvärr de som hör röster som galna av många. Men så är verkligen inte fallet. Om man hör röster är man sjuk och behöver vård. Ingenting annat. Filmen får mig att fundera över om Ted skulle ha valt att ta sitt liv om han levde idag, nu när vi talar lite mer om psyisk ohälsa. Det kan man aldrig vet, men idag så har fler människor så pass mycket kunskap om psykisk hälsa så att de vet att vi inte är galna. 

Om jag skulle betygsätta "Ted- För Kärlekens Skull" skulle jag ge 5 av 5 poäng. Filmen visar hur jobbigt Ted haft det men även hur fint liv han hade. Han hade närstående som brydde sig, kärlek och glädje. Jag rekommenderar filmen starkt! 

måndag 29 januari 2018 - 19:28

Besvarar era frågor

Hur och när insåg du att du behövde hjälp?

 

Jag insåg att jag behövde hjälp när jag inte längre njöt av saker som jag förr älskade. Jag gick inte längre till skolan, deltog inte i studieevenemang, rörde inte på mig osv. Under min första depression så sökte jag dock inte hjälp, det var som om jag själv inte visste om vad som pågick. Men när min andra depression kom smygandes så insåg jag att om denna hemska känsla av tomhet ska komma igen, så behöver jag hjälp med att stå ut med den.

 

Hur reagerade din familj och dina vänner då du berättade om din psykiska ohälsa?

 

Om jag ska vara riktigt ärlig så höll jag min psykiska ohälsa hemlig väldigt länge för min familj. Jag skämdes otroligt mycket och ville inte oroa någon. Det var först när jag blev inlagd första gången som jag berättade för mamma. Och därefter sakta men säkert åt resten av släkten. Alla i min släkt (som har sagt sin åsikt) har varit väldigt förstående. Mina vänner har vid första stund varit väldigt chockerade. Nästan alla har sagt att de aldrig skulle kunna tro att jag skulle lida av psykisk ohälsa. Ett tydligt exempel på att psykisk ohälsa kan drabba vem som helst!

 

Vad är det värsta med att vara sjuk? Finns det något "positivt"?

 

Det värsta med att ha de diagnoser som jag har är nog (obs enligt mig), att behöva sätta så mycket tid på att tänka på sitt humör. ”Hur mår jag nu?” ”Om jag gör det här roliga så kanske det har negativa konsekvenser” Jag måste hela tiden vara medveten om var mitt humör ligger på en skala från skit till superbra. Med andra ord ska jag alltid göra allt jag kan för att försöka hållas i mitten. Det är nog det som är det tyngsta för mig. Jag skulle bara vilja strunta i vad som kan hända med mitt mående om jag gör si eller så och bara göra det jag vill. Vi kan ta ett exempel. Om jag skulle ha ett nattjobb var jag skulle behöva vaka på nätterna så finns chansen att jag skulle bli hypomanisk eftersom att sömnbrist lätt leder till det, där av kan jag inte ha ett nattjobb. Men med allt jobbigt så kommer även något positivt. Det är tack vare att jag själv drabbats av psykisk ohälsa som gör att jag idag är väldigt förstående av andra som också kämpar med psykisk hälsa. Jag har växt något otroligt som person tack vare den terapiformen (DBT) jag fått. Så ja, det finns något positivt med att ha psykisk ohälsa.

 

Har du en bra terapeut enligt dig?

 

Jag har en helt fenomenal terapeut. Hon har hjälpt mig otroligt mycket under det senaste året. Shout out till henne!

 

Då du varit på avdelningsvård, hur länge har du varit inskriven?

 

Det beror helt på hur jag mått.  Den kortaste tiden jag varit på avdelning är faktiskt bara en natt. Jag blev då inskriven i ett dåligt skick men märkte snabbt att avdelningsvården bara gjorde mitt mående värre. Så jag skrev ut mig. Den längsta perioden jag spenderat på avdelning är 1,5 månad. Den tiden var jag nog i det sämsta skicket jag någonsin varit.

 

Hur var det att vara på avdelning och vad gör man annat än följer programmet? Till exempel vid sk. "fritid"? Kan tänka mig att man mår så dåligt att man inte riktigt orkar göra mycket mer än ligga eller så...

 

När man inte följer programmet, vilket är största delen utav tiden så kan man spela spel med antingen vårdare eller andra patienter. Man kan även se på tv, gå ut och gå (om man får), rita, måla, läsa tidningar eller böcker. Ibland kan även en extra programpunkt sättas in vid önskemål, då kan man till exempel gå över till grannhuset var det finns ett gym, pingisbord, gymnastiksal osv. Med andra ord så finns det nog saker att göra på en avdelning, men för min del har ofta depressionen kommit i vägen för att jag ska orka göra någonting. Men de dagar man har lite extra energi så kanske man gör något av de ovannämnda sakerna.

 

Har du någonsin fått skrämmande biverkningar av mediciner? Eller hamnat byta medicin pga någonting?

 

Jag har en gång fått en lite skrämmande biverkning, men det tänker jag inte ta upp här. Men det jag kan säga är att man inte ska googla sina symtom...

 

Finns det någon "vän" som lämnat dig pga din sjukdom eller som du vet inte förstår den?

 

Inte vad jag vet. Jag tycker mina vänner har varit väldigt förstående. De har accepterat mig som den jag är och ställt frågor om de undrat något.

 

Hur har vänner och bekanta reagerat på din sjukdom?

 

Som jag sa tidigare så har de flesta blivit väldigt chockerade. Jag antar att det är svårt att tro att en person som är väldigt social av sig kan insjukna i psykisk ohälsa. Jag beskriver mig alltid som en social person, men ibland kommer min sjukdom i vägen för den sociala delen. Men den försvinner inte, den finns kvar under depressionen.

 

Har du stött på fördomar då du berättat om din sjukdom?

 

Inte till mitt ansikte. Men jag skulle kunna tro att folk tänker mera kring psykisk ohälsa än vad de säger till mig. Alla har rätt till sin egen åsikt, det skulle vara kul att diskutera med någon som tror att psykisk ohälsa inte finns. Få deras synvinkel. Hur som helst så har all respons jag fått om min sjukdom varit bra. Med bra menar jag att folk tycker det är bra att jag delar med mig av min livssituation. Eftersom jag är långt ifrån enda som har det så här.

 


 

Tack för era frågor! Det är bara att ställa mera när ni vill. 

Ha det bra!

måndag 22 januari 2018 - 11:28

Life update - hälsosam stress

Nu är det verkligen länge sedan jag skrev något här, var håller jag hus kanske någon undrar. Jag har för tillfället fullt upp med att göra skoluppgifter, vara aktiv i två styrelser, ha terapi och vara på föregångarna. Jag skulle vilja påstå att det är just det jag behöver nu; mycket att göra. Det är på så vis jag distraherar mig bäst på, och jag njuter verkligen av att åka till skolan eller någon annan aktivitet. För några månader sedan klarade jag inte av att gå i skolan, så nu när allt rullar på som det ska känns det som ”vanligt” igen.

 

Ibland kan det kännas som om jag har för mycket program. Men jag skulle vilja påstå att så länge jag njuter av det jag gör och det inte börjar kännas stressigt, så är det en hälsosam stress jag befinner mig i. Jag får saker gjorda, är produktiv och känner mig på nått vis mer ”levande” när jag håller rutiner.

 

Bloggen är tyvärr en sak som fått lida. Jag har prioriterat annat före bloggandet. Jag började blogga på sommaren. Jag hade inget jobb, så Psykpepp blev på ett sätt min sysselsättning under dagarna. Eftersom jag har rätt så mycket program i min vardag så kommer det dyka upp lite mindre antal inlägg. Men jag tänker ändå försöka sträva mot att blogga så ofta jag hinner. Psykisk ohälsa är fortfarande, och kommer alltid vara, en stor del av mitt hjärta. Jag brinner ännu för att stigman ska försvinna trots att bloggandet varit dåligt den senaste tiden. Hoppas ni förstår.

 

Avslutningsvis vill jag påminna er om att det fortfarande går att ta kontakt med mig om man vill dela sin historia om psykisk ohälsa. Jag svarar alltid. Ni når mig på: kadilindman@hotmail.fi.

Ha det bra!

söndag 3 december 2017 - 19:50

3 ställen som hjälpt mig

Att söka hjälp är inte alltid så enkelt som man kanske kan tänka sig. Många vet inte vart de ska vända sig och andra vill helt enkelt inte blanda in andra människor i sitt mående. För mig var det en blandning av båda. Jag visste inte vart jag skulle gå för att få hjälp samtidigt som jag medvetet inte letade heller för att jag skämdes. I detta inlägg tänkte jag hjälpa dig som söker hjälp men inte vet vart du ska söka. Här nedan räknar jag upp de tre enheter/tjänster som hjälpt mig. Jag tänker också försöka uppmana dig som skäms till att inte skämmas. Du är värd den hjälp som kan erbjudas till dig.

 

1. Ungdomsstationen Klaara 

Min första vårdkontakt var till Ungdomsstationen Klaara. Här fick jag jättebra samtalsterapi över mina problem. Jag talade med en socialhandledare några gånger i veckan. Antalet besök per vecka berodde på hur jag mådde.  Klaara erbjuder hjälp åt dig som är mellan 13 och 24 år gammal och är bosatt i Vasa. På plats jobbar psykologer och socialhandledare samt läkare. Om du känner att du vill tala om dina problem så rekommenderar jag starkt denna enhet. Du kan ta kontakt med personalen på ett flertal sätt. Du kan ringa (tele: 06 325 2850), skicka ett mail (nuorisoasema@vaasa.fi) eller bara gå dit med eller utan reservation. Om du vill kan du också boka tid via internet på deras hemsida www.klaara.vaasa.fi.  De som jobbar här har som alla andra inom vården tystnadsplikt så det du säger här lämnar inte rummet.

 

2. Decibel.fi och Sluta Panta

Dessa webbsidor är till för dig som känner att du vill vara anonym. www.decibel.fi är inte en form av samtalsterapi men om du har något du funderar över kan du alltid ta och fråga dem där under spalten ”Våga Fråga”. Innan jag sökte hjälp inom terapin så kunde jag skicka och fråga dem på decibel om tips och frågor kring varför jag mådde så dåligt. Det var ett stort steg för mig att ens våga skriva en anonym fråga om mitt mående till en främling. Men svaren jag fick var alltid bra och de hjälpte mig med råd samt säga vilka olika ställen jag kunde vända mig till. Samtidigt som det var skönt att bli tagen på allvar. Sluta Panta är en chatt som är driven av svenska Yle. Här kan du diskutera allt det som livet innebär med professionella handledare. Det finns både en öppen chatt var alla deltagare kan skriva och en sluten chatt var du och handledaren kan diskutera sinsemellan. Chatten är öppen måndag-tisdag och fredag kl. 19-22.

 

3. Akuten och psyksjukskötaren

Om ditt dåliga mående börjar nå till den punkten att du inte klarar dig själv kan du alltid åka till akuten. Här får du den hjälp som vårdarna anser är bäst för dig. Du får troligen träffa en skötare samt läkare som får värdera ditt mående. Jag har varit till akuten flera gånger på grund av att ångesten eller depressionen blivit för mäktig för mig att hantera. När jag väl kommit fram så har jag fått tala med psyksjukskötaren som sitter i ett eget rum på akuten.  Om mitt mående stabiliserats efter samtal får jag oftast åka hem. Men om humöret är lika dåligt som när jag kom in brukar jag få en remiss till psykenheten i Roparnäs för fortsatt utvärdering av måendet. Om du inte har möjlighet eller inte vill åka till akuten kan du alltid ringa till psyksjukskötren. Hens telefon är på 24 timmar i dygnet och man får vara anonym i telefon. Tele: 040 516 2174.

 

Alla dessa tjänster/enheter har hjälpt mig. Givetvis finns det fler ställen som kanske kan hjälpa dig och ditt problem mera men just dessa har hjälpt mig mest. Jag är så glad över att jag vågat söka hjälp över mitt mående, om jag aldrig skulle ha sökt hjälp skulle jag nog må mycket sämre idag. Det är tack vare mina första steg in i psykvården som jag idag har den fantastiska terapin jag har. Man ska inte skämmas över att man mår dåligt. Det är lättare sagt än gjort jag vet. Men det är så värt att söka vård när man väl sedan börjar må bättre eller märker framsteg i ens mående!

torsdag 30 november 2017 - 17:00

Julstress

Många människor, inklusive jag, ser fram emot julen. Det är en tid då släkten samlas och äter god mat samt njuter av ledigheten. Man har en stor förväntan inför julen och drömmer om att juldagarna ska bli så perfekta som möjligt. Men när dröm och verklighet krockar kan det kännas som om julen är förstörd.

50-talets hemmafru och allt vad hennes uppgifter innebär kan kännas avlägset idag, förutom på julen. Då är det maträtter som kan ta flera dagar att tillreda som ska ställas fram på bordet. Dessutom ska huset storstädas och julpyntas. Allt detta för att släkten ska få den perfekta julen. Samtidigt som ”hemmafrun” stressar med hemmet så är alla andra, också hon, ute och letar julklappar. Vem ska få vad, är priset okej, har jag råd med detta?

Julen och hela december månad kan kännas som en väldigt påfrestande period för många människor. Vintermörkret har nått sin topp och humöret samt orken har försämrats hos många individer. På samma gång som julen närmar sig ökar stressen på jobbet och skolan. Jag kan bara tala för min egen del, men plötsligt har man flera tentamen framför sig och inga julklappar handlade. Vilket leder till att man den 23 december springer runt omkring i Vasas butiker för att hitta julklappar. För att inte göra saken värre påminns man redan om juletider i november tack vare butikernas julpynt samt julmusiken i bakgrunden. Förstå mig inte fel, jag älskar julen, men all den stress som folk utsetts för kan leda till utbrändhet och ångest.

I min släkt har vi alltid firat jul hos min mormor. Så länge jag minns så har vi åkt till landet och njutit av julen tillsammans. Som barn har man inga förväntningar att fixa något inför julen, bara du dyker upp, beter dig snällt och blir glad av presenterna så är du godkänd. Medan de vuxna får ta allt annat som ska fixas på deras ansvar. Min mormor har varit fenomenal, hon har varje år fixat ihop ett julbord. Med andra ord stått i köket flera dagar och lagat olika sorters rätter. Med varje år som gått har jag lärt mig att uppskatta hennes jobb mer och mer. Idag hjälper alla till så gott de kan med matlagningen, men det är ändå mormor som gör det största jobbet.

1468

 

När jag läst om julstress på internet kommer det upp ett flertal hemsidor som tipsar om hur du kan göra julstressen mindre plågsam. De tipsar om att man kan ordna knytkalas istället för att en ska laga maten själv, att man kör på ett ”secret santa” koncept, att man kan gymma sig i form inför julen för att undvika hjärtklappningar osv.  Alla dessa tips kan man tolka som man vill, men jag saknar en hemsida som visar att man kan fira jul utan att behöva träna inför julen. En jul som inte innehåller alla krav som bildats idag. Jag menar, om man kör på ett ”secret santa” koncept eller/och ordnar knytkalas så kan stressen minska ja, men den kan också öka. Nu har just du ansvar över ett område som ska bli perfekt. Hur man än väljer att fira jul så finns alltid kraven på att det ska bli så bra som möjligt kvar.

Studier visar att människan blir gladast av kärlek, tacksamhet och gott sällskap. I år tänker åtminstone jag fokusera mig på de personer jag ska tillbringa julen med istället för att stressa med julklappar. Jag tänker även hjälpa min mormor med maten, inte bara för att hon ska ha mindre att stressa över, men för att vi ska få chansen att umgås tillsammans. 

Så när du drömmer om en felfri jul med perfekta julklappar och mat. Ta ett steg tillbaka och fundera över vad som egentligen är viktigt, det tänker i alla fall jag göra. 


 

Om du har frågor du vill ställa mig så pågår en frågestund inlägget innan detta. Jag svarar på frågorna i skilda inlägg. 

Kram Kadi

fredag 24 november 2017 - 13:45

Bloggens första frågestund

vitttHej allihopa! Nu har det blivit dags för mig att hålla min första frågestund här på psykpepp. Ni får ställa vilka frågor som helst förstås, men huvuvdsyftet med denna frågestund är självklart psykisk ohälsa. Du kan fråga mig om mina egna erfarenheter eller åsikter kring mental hälsa, eller någon annan fråga relaterat till psykisk hälsa; till exempel var man kan få vård, vad internetterapi är, hur avdelningsvård fungerar osv.

Som man brukar säga, det finns inga dumma frågor, så fråga på!

Ha det bra! Kram Kadi

måndag 13 november 2017 - 10:09

Ett ärligt inlägg om att ha borderline

Borderline. Emotionellt instabil personlighetsstörning. En känslomässig berg och dal bana. Känslomässigt kaos. Så otroligt jobbigt. I mitt huvud är alla dessa benämningar synonymer. Benämningar som är påslagna 24 timmar om dygnet och gör livet, ja, lite mera kaotiskt. I detta inlägg kommer jag berätta om hur borderline ser ut för mig och bara för mig, eftersom störningen kan se väldigt olika ut beroende på vem du är. Jag tänker även öppna upp om hur jag känner för vården som ges åt oss med borderline.

Vi kan ju börja med att förklara vad borderline, eller som det heter idag, emotionellt instabil personlighetsstörning innebär. De som kämpar med BPD (Borderline personality disorder) har en känslomässig sårbarhet och upplever ofta de olika känslolägena väldigt starkt. Det finns många olika symtom på BPD. Några vanligt förekommande symtom är en återkommande känsla av tomhet, mycket ångest, impulsivitet och självdestruktivitet samt självmordstankar. BDP behöver inte vara en störning som man har hela livet, utan med rätt form av terapi (och medicin) så kan man hitta konstruktiva metoder som hjälper en med de känslosamma svårigheterna man upplever.

Mina symtom på borderline har ändrats väldigt mycket med åren. När jag först blev medveten om att mina problem antydde på att jag har borderline blev symtomen klarare. Jag hade väldigt instabil självbild och var väldigt impulsiv. Idag har jag jobbat bort de problemen med hjälp av terapi. Men det betyder inte att jag är friskförklarad. Jag har även idag svårigheter med mina känslor. En sak som jag jobbar dagligen med är att inte reagera för starkt på diverse ting. Jag är väldigt sårbar inför kritik och kan lätt missförstå vad folk säger åt mig. Men tack vare att jag är medveten om mina brister så är det lättare att jobba med dem.

Den bästa vården för personer med BPD är terapi, så kallad DBT (dialektisk beteende terapi). På sessionerna lär vi oss olika färdigheter som ska få oss ett liv värt att leva. Det tog ungefär 1 år innan jag fick en plats i DBT gruppen. Före det var min vårdkontakt med olika sjukskötare samt läkare på psykiatriska polikliniken. Om jag hamnade in i en svårare period fick jag hjälp av avdelningsvården. Att ha BPD idag, om jag ska vara helt ärlig, är inte alls kul. Vården utanför DBT skulle kunna utvecklas så otroligt mycket. Jag är inte enda som känner så här. Vi blir bemötta på ett väldigt oprofessionellt sätt av många, absolut inte alla, men många. Många med BDP har en uppfattning om att vården har bildat sin egen bild av hur en patient med borderline fungerar före vi fått öppna våra egna munnar. Jag har många gånger funderat på om det är vi med BPD som överreagerar. Jag menar vi har ju en biologisk känslomässig sårbarhet, kanske vi ändå blir mötta med respekt. Men enligt mig är det inte vi som ska skälla på oss själva när det gäller en känsla av dålig vård. Om vi får en negativ känsla av ett vårdbesök visar det ju bara att personalen har dålig kunskap om hur man ska bemöta en person med BPD i ett krisläge. För att ni ska förstå vad jag menar ska jag ta ett exempel. Tänk dig att du mår så dåligt så att du skadat dig själv. Du ser att såret måste sys och åker till akuten. När läkaren ser ditt sår säger han ”du som tycker om smärta kan ju sy ditt sår själv, utan bedövning”. Då undrar jag bara, när blev det acceptabelt att tala såhär till patienter? Hemskt säger jag bara.

Som jag sa i början så försvinner aldrig dessa känslor, de är påslagna 24 timmar i dygnet. Vi med emotionellt instabil personlighetsstörning får jobba med våra känslor varje dag, ibland behöver vi hjälp och då får vi hoppas på den bästa möjliga vården. Trots att vägen till ett liv utan borderline kan vara lång så har vi i alla fall varandra. Tack vare gruppterapi så lär man känna andra härliga människor med samma diagnos vilket är otroligt skönt. Det är den största bekräftelsen på att man inte är ensam i vagnen av livets mest kaotiska berg och dal bana.

 

 

onsdag 1 november 2017 - 16:21

Anhöriga och drabbade - del 2 (min mammas inlägg)

När Kadi först berättade om sina problem kom det som en total överraskning för mig. Hon har ju alltid varit så frisk, glad, social, energisk och aktiv. Läkare har frågat mig om jag märkte några symptom hos Kadi när hon växte upp och det gjorde jag verkligen inte.

Jag har många gånger önskat att det vore ombytta roller - att jag hade fått dessa diagnoser och Kadi hade fått vara frisk istället. Det känns orättvist att hon som är så ung ska behöva genomgå detta. Tyvärr kan ju vem som helst bli sjuk i vad som helst, när som helst och det är bara att ta det som det kommer och göra det bästa av situationen.

Jag har fått lära mig mycket om diagnoserna både i teorin och praktiken. Till exempel förstår jag nu att det är en enorm skillnad mellan att vara lite nere och att vara ordentligt deprimerad.

Jag har försökt hjälpa så gott jag kan. Man kan hjäpa på många olika sätt, men jag har insett att ibland är det enda som behövs empati. Ett misstag som jag gjort är att gråta där hemma och sen hälsa på Kadi med gott humör och mycket pepp. Man vill ju inte göra den deprimerade ännu mer deprimerad genom att gråta. Fast det är när hon sett mina tårar som hon insett att jag faktiskt bryr mig och det har fått henne att vilja må bättre.

Som alla sjukdomar så drabbar även psykisk sjukdom de anhöriga. Oron är kanske speciellt stor vid psykisk sjukdom eftersom måendet kommer och går och det ofta tar lång tid att hitta den rätta kombinationen av medicin, terapi och erfarenhet som behövs för att leva ett bra liv, vilket jag är övertygad om att man kan göra. Det tål att sägas om och om igen att diagnoser ju är något man HAR, inte något man ÄR. Kadi är ju den hon alltid har varit, hon mår bara sämre ibland.

Oron är stor när hon mår sämre. Lättnaden är stor när hon mår bättre. Det är en känslomässig berg-och-dalbana som man får lära sig leva med.

Den drabbade kan ha dåligt samvete över att anhöriga lider. Då är det viktigt att inse att så tänker inte anhöriga. Man är ju orolig för att man bryr sig, det är den naturligaste sak i världen och inget man anklagar den drabbade för. En sjukdom kommer alltid olägligt. Den sjuke ska aldrig behöva ha dåligt samvete över att han/hon orsakar oro!

Den anhörige kan också drabbas av dåligt samvete. Den som någon gång varit nära en människa som är deprimerad vet att man kan känna sig frustrerad över att inget händer. "Det är ju bara att rycka upp sig", kan man tänka. Har man inte själv varit i samma situation är det förstås omöjligt att föreställa sig hur det känns.

Jag har också varit frustrerad på vårdpersonal många gånger. Det finns helt fantastisk, kunnig och engagerad vårdpersonal som hjälpt mycket, men som inom alla branscher finns det personer som verkligen borde byta jobb!

Jag har själv inte varit med i någon anhöriggrupp eller liknande. Jag tror säkert att de har mycket att erbjuda, men själv har jag föredragit att prata med folk som jag känner och som känner Kadi.

När jag berättat för folk i min närhet om Kadis mående har jag ofta blivit förvånad över att människor jag trodde mig känna väl börjat berätta liknande historier om någon nära anhörig. Det bevisar ju att psykisk ohälsa är något folk drar sig för att prata öppet om, troligen av rädsla för att bli missförstådda och dömda. Det bevisar ju att denna blogg behövs!

Jag är väldigt stolt över Kadi som valt att vara så öppen om sitt mående. Eftersom jag vet hur klok och modig hon är blev jag inte förvånad över hennes beslut. Jag är övertygad om att öppenheten kommer att hjälpa både henne och många, många andra!


 

Ett stort tack till min mamma som ville dela med sig av sina tankar kring anhöriga och drabbade. Det har hjälpt mig otroligt mycket att ha en öppen dialog med mamma om mitt mående, och som hon själv skriver så har det även hjälpt henne. 

fredag 20 oktober 2017 - 19:15

Anhöriga och drabbade - del 1

När man lider av psykisk ohälsa så kretsar många tankar kring en själv; ”Hur kan detta hända mig?”, ”Hur skall jag göra för att må bättre?”, ”Kommer det alltid vara så här för mig?”. Det man lätt glömmer bort är att man inte är ensam om det som händer en. Människor i ens omgivning påverkas också av hur du mår. När jag först blev sjuk tänkte jag inte på att mitt mående kunde påverka mina närstående. Men ju mer öppen jag blev till min familj desto mer märkte jag hur de påverkades. Om jag mår fruktansvärt dåligt så mår min familj också dåligt. Inte på samma sätt, men deras oro och önskan till att jag skulle må bättre tär också på måendet. I detta inlägg kommer jag skriva om hur jag själv ser på det lidande som min familj, främst mamma, går igenom när jag mår dåligt. I nästa inlägg, det vill säga del två, kommer min mamma skriva om hur hon ser på saken ur hennes perspektiv. Ni kommer med andra ord få en helhets bild över hur anhöriga och drabbade fungerar, men endast ur vår synvinkel. Förhoppningsvis finns det något som ni läsare kan relatera till.

När jag var liten så hade jag inga psykiska problem, inte några allvarliga fysiska heller. Jag var ett friskt och glatt barn som var lätt att sköta. Men vartefter åren gick så försämrades måendet. När jag gick i högstadiet hade jag inga längre dåliga perioder, men om någon negativ händelse skedde höll jag det mest för mig själv eftersom jag inte ville oroa mamma eller någon annan. För er som inte vet så uppfostrade mamma mig själv. Min pappa har aldrig varit närvarande i min uppväxt. Detta bidrog till att jag ville vara ett ”perfekt” barn. I gymnasiet fick jag min första depression. Ingen visste om det, inte ens jag. Tiden gick och jag blev mer medveten om att jag faktiskt nu som då hamnade in i depressioner. Jag sökte hjälp och fick det också. Men de enda som visste om mitt mående var jag och terapeuterna. När jag sedan blev inlagd för första gången valde jag att berätta åt min mamma om hur jag mådde. Det vill säga ungefär 6 månader efter att jag först kände av depressionssymtom. Hon tog det väldigt bra, men blev förstås chockad. Nu hade jag äntligen någon att tala med, det kändes så otroligt skönt att min närmaste person visste om hur jag mådde. Men samtidigt kändes det väldigt skrämmande. Nu hade jag välkomnat mamma in i min trygghetszon. Den zon som är väldigt känslig för mig eftersom jag vet att de som är välkomna dit får veta saker om mig som jag helst inte skulle vilja berätta.

Första steget var med andra ord nu gjort, att berätta åt mamma samt andra anhöriga om hur jag mår. Vi talade mycket om mitt mående och om vilken vård som skulle hjälpa mig mest. Mamma ställde upp som hjälp och stöd när jag mådde som sämst och det har hjälpt mig otroligt mycket under de senaste åren. Men det som jag inte var medveten om då, vilket jag är idag, var om hur mycket mitt mående påverkade mamma. Jag var väldigt självisk och tänkte bara på mig själv, vilket man lätt gör när man mår psykiskt dåligt. Jag tänkte inte på att även mamma tyckte att min situation var tung. Det tog ungefär 1 år för mig att inse det. När jag väl förstod hur jobbigt det var för mamma fick jag en stor tankeställare. Mina handlingar och mitt beteende ändrades eftersom jag nu ville börja må bättre, inte bara för min egen skull, men även för mamma. Jag tror ingen vill att ens egna problem ska gå ut över någon annan. Men när det gäller saker som man inte själv nödvändigtvis kan påverka, så är det enda man kan göra att försöka förbättra sin situation, inte bara för sig själv men även för sina närmaste.

Självklart kommer det stunder då jag önskar att jag vore felfri så att mina närstående inte skulle behöva lida. Men vem är nu det? Alla människor har någon gång ett problem i deras liv som kommer att påverka andra människor. Allt vad vi gör påverkar andra människor, vare sig det är en dålig eller bra sak. Det är bara något man måste lära sig acceptera. För mig tog det väldigt länge att acceptera att mamma kommer må dåligt när jag själv är inne i en sämre period. Men på samma gång som det är en jobbig sak att inse så har det hjälpt mig mycket att vara medveten om det. För om jag till exempel idag skulle må dåligt, så behandlar jag min depression på ett helt annat sätt än vad jag gjorde förr. Jag tänker mig in i mammas situation och bestämmer mig för att kämpa mig igenom depressionen istället för att falla för alla fällor som den medför. Exempel på fällor kan vara självdestruktivitet och saknad livslust. Sådana saker som är väldigt tunga för en närstående att höra om den drabbade.

Idag har jag och mina anhöriga en bra relation när det gäller mitt mående. Jag är öppen och saklig när det gäller mina problem och de stöttar och hjälper mig så gott de kan. Speciellt mamma, hon har varit ett väldigt stort stöd. När jag själv inte klarat av att göra vissa saker så har hon gjort dem istället. Det kan vara allt från att städa till att göra så att jag får den vård som behövs. Ibland önskar jag att jag även som barn skulle ha vågat öppna upp för min familj. Men allt har sin tid, och idag är jag väldigt nöjd över den situation jag befinner mig i. Jag får stöd av både familj och vänner, samtidigt som jag får den vård som är rätt för mig. Jag är för evigt tacksam för den hjälp jag får.