måndag 18 september 2017 - 17:27

Det finns en orsak

Hej på er, länge sedan sist!

Detta inlägg kommer vara lite annorlunda än de andra inlägg jag skrivit. I detta inlägg tänker jag berätta om diverse ting som hänt mig nyligen och som jag precis kommit mig ur. Den senaste månaden har varit ett kaos för mig. Mitt humör har pendlat mellan eufori och depression. Någon dag har jag varit väldigt glad och produktiv. En bra dag kan jag ha stigit upp en relativt bra tid, farit till föregångarna och sedan på kvällen varit med vänner. Medan en dålig dag så har jag inte stigit upp alls och bara degat i sängen eller soffan hela dagen. De värsta dagarna har varit hemska. Jag har haft noll livslust och tårarna har sprutat ut ur mina ögon. Med andra ord så har jag varit väldigt förvirrad den senaste månaden. Uppvaknandet på morgonen har varit tufft när jag inte haft en aning om dagen blir positiv eller negativ. Tack och lov har jag fått bra stöd av vänner och av personal som jobbar vid psykiatriska enheten i Vasa. Utan dem skulle jag inte ha klarat mig.

Jag tänker inte gå in på djupet av vad som exakt har hänt eftersom jag anser det är för personligt. Men jag vill ändå att ni läsare ska förstå att det finns en orsak till varför det varit så tyst på min blogg. Och nu vet ni det. För mig kommer bloggandet gå i perioder eftersom mitt mående också gör det.

Hur mår jag idag då? Jag mår bra. Jag känner mig äntligen stabil efter en känslosam berg och dalbana. Nu kan jag börja fokusera mig på att blogga igen. Det känns verkligen skönt att skriva igen.

PS. Kom ihåg att du alltid kan ta kontakt med mig om du vill berätta din historia om psykisk ohälsa. Min e-post är kadilindman@hotmail.fi

torsdag 10 augusti 2017 - 16:50

Intervju: depression & drogmissbruk

Här under följer en intervju med en individs problem med depression och drogmissbruk.

 

1. Vilka svårigheter har du med psykisk ohälsa?

Jag kämpar mot depression samt drogmissbruk. Jag har känt mig deprimerad största delen av mitt liv vilket sedan gjorde att jag föll för droger.

 

2. När blev du deprimerad för första gången?

Jag minns inte riktigt när det var eftersom det känns som om jag varit deprimerad hela mitt liv. Men om jag skulle gissa på en tid så skulle det vara kring lågstadieperioden. Som liten hade jag problem med mobbning i skolan samt familjeproblem. Vilket inte gjorde det lättare för mig.

 

3. Fick du någon hjälp som liten?

Nej, allmänheten såg mig som ett problembarn. Jag blev alltid beskylld istället för att få hjälp. Ingen såg att jag mådde dåligt.

 

4. När började du med droger?

När jag var 19 år prövade jag på droger för första gången. Min insikt var inte att bli beroende utan jag ville bara ha en snabb lösning på mina problem. Jag ville slippa känna mig skit för bara en liten stund; jag ville må bra.

 

5. Hur påverkades ditt mående av drogandet?

Mitt tillstånd blev mycket sämre. Jag kände ju mig deprimerad från förr och droger var absolut inte lösningen till att må bättre. Droger gör så man får en kortvarig känsla av välbehag, men i längden blir det bara sämre. Till sist såg jag ingen vits med att leva. Enda orsaken till varför jag steg upp på morgonen var för att jag skulle få ta droger. Mina tankar försämrades också drastiskt; jag fick mycket mera självmordstankar och så ökade mitt självskadebeteende.

 

6. När märkte du att du var beroende?

Det tog ganska länge innan jag märkte att jag hade ett problem, insåg det först ett halvår senare efter att jag hade börjat. Jag slutade klara av skolan och jobbet eftersom jag tog droger varje dag. Men det var inte det som fick mig att inse att jag hade ett beroende. Utan det var när mina vänner började undvika mig. Då förstod jag att något var fel.

 

7. När kom vändpunkten och vad gjorde du då?

Vändpunkten kom när jag inte kunde umgås mina vänner eftersom jag var påverkad. Jag insåg att det liv jag levde inte var så som livet skulle se ut. Med andra ord så kom vändpunkten när jag förstod att jag på riktigt hade ett problem samt beroende. Jag försökte sluta med drogerna, men det var lättare sagt än gjort.

 

8. Använder du droger idag?

Jag tar inte droger idag, det är ett avslutat kapitel. Jag kommer bara börja må sämre om jag använder droger. De vänner som jag hade under missbruket, som också använde droger, har fått mig att inse att det inte är ett liv värt att leva.

 

9. Hur mår du idag?

Jag mår bättre idag. Men jag kämpar fortfarande mot depression och ångest, men utan droger. Jag försöker ta en dag i taget.

 

10. Får du hjälp mot din psykiska ohälsa idag?

Jo jag får hjälp. Jag går i terapi två gånger i veckan. Det har hjälpt mig väldigt mycket. Men trots terapins hjälp får jag nog kämpa mycket med måendet än idag.

 

11. Har du några tips till någon som just nu kan vara i en liknande situation?

Sök hjälp så fort som möjligt. Jag önskar att jag hade sökt hjälp. Man måste komma ihåg att det kommer vara tufft att sluta använda droger, det är inte en lätt sak. Men det är absolut inte omöjligt!

 

Jag tackar personen som valde att dela med sig om sina problem med depression och drogmissbruk. Denna person har valt att vara anonym och det respekterar jag. Om du vill dela med dig av din historia anonymt eller som dig själv kan du ta kontakt med mig via min mail: kadilindman@hotmail.fi. Ha det bra!

måndag 31 juli 2017 - 16:16

Ensamhet

Att känna sig ensam är väldigt vanligt och man kan känna så både vid depression och när man mår bra. Det finns flera olika sorters ensamhet; man kan känna sig ensam för att man inte har några nära relationer, men man kan också känna sig ensam fast man har hur många kontakter som helst. En viktig sak att komma ihåg är att det är stor skillnad mellan ensamhet och att vara själv. Många människor väljer att vara själv och trivs med det. Trots det så behöver vi människor närhet och gemenskap. Det är något vi får välbehag av så en lång tid av isolation mår ingen bra av.

Jag har känt mig ensam många gånger i mitt liv. Speciellt när jag är deprimerad. Första gången jag kände av ensamhet som var plågsam var när jag började studera. Efter några veckor i en ny skola sjönk jag in i en depression. Vilket led till att jag inte fick chansen att skapa nya vänner. Så när jag återvände till skolan så hade grupper och relationer redan bildats. Jag har alltid haft lätt att skapa nya relationer men just då kändes det som att ingen ville vara vän med mig. Det kan vara lätt att tro att ensamhet är enkelt att fixa – det är ju bara att gå ut och träffa nya människor. Men när man känner sig ensam hamnar man lätt in i ett moln av jobbiga tankar och känslor vilket leder till att självkänslan försvinner och man kan tro att ingen vill umgås med en, fastän det inte stämmer.

Ensamhet är som sagt väldigt vanligt och högst antagligen kommer alla känna av ensamhet någon gång under sitt liv. Men när blir ensamhet farligt? Att känna sig ensam kan vara en fas som oftast går över. Men när ensamhet har hållit på en längre period och man börjar känna sig värdelös och meningslös är det klara tecken på att ensamheten varat för länge. Jag märkte att min ensamhet blev för mycket när jag var hundra procent säker på att det inte fanns en enda människa som ville umgås med mig. Jag var så otroligt säker på att jag skulle dö ensam. Till sist började jag fundera över min existens och om det överhuvudtaget fanns någon fördel med att jag levde. Med andra ord så kan ensamhet vara väldigt farligt eftersom det kan trigga igång många självdestruktiva tankar.

Vad kan man göra åt sin ensamhet då? För mig var det väldigt viktigt att acceptera att det fanns en orsak till varför jag kände mig ensam. Det var inte för att jag var en dålig människa eller för att ingen tyckte om mig som var orsaken till min ensamhet, utan för att jag led av en depression. Efter att jag hade accepterat det blev det lättare att tycka om sig själv igen. Istället för att klandra mig själv så tröstade jag och peppade mig själv. Sakta men säkert steg självkänslan och självförtroendet och jag vågade ta mig ut igen. Jag kunde t.ex. ringa en gammal vän eller något så enkelt som att publicera något på instagram/facebook. På det sättet kände jag mig som en del av samhället igen.

Om du är ensam och känner att det är en jobbig sak så finns det alltid ställen du kan vända dig till och tala. En grej som jag fick hjälp av är "sluta panta" chatten som svenska yle ordnar. Där kan du chatta anonymt med andra individer som också vill prata. Nu i augusti är chatten öppen måndag, tisdag och fredag klockan 19-22.

Avslutningsvis så vill jag påpeka att det är viktigt att komma ihåg att du aldrig är ensam, hur ensam du än känner dig så finns det alltid någon som är i en liknande situation. Ta hand om er och kämpa vidare ni som känner er ensamma, tro mig, det blir bättre!

måndag 24 juli 2017 - 14:36

Gästinlägg: Sömnlöshet

Sömnlöshet kan ha både fysiska och psykiska orsaker och det kan vara svårt att hitta orsaken till varför man inte sover. Här berättar min en bekant om sin sömnlöshet.

 

Jag läste häromdan att cirka 1 miljon finländare har problem med sömnen. Jag är en av dem. Numera sover jag någorlunda bra, men för några år sen hade jag mycket stora sömnproblem. Det började med att några saker körde ihop sig så mycket att jag kände mig spänd och stressad och inte kunde sova. Efter några veckor med väldigt lite sömn, var det mitt i allt sömnlösheten som var mitt största bekymmer. Jag började oroa mig för sovandet. Jag gick och lade mig redan 21-tiden på kvällen och försökte slappna av för att kunna få tag i sömnen. Ändå hann klockan ofta bli 1 eller 2 på natten innan jag slutligen somnade. Då jag några timmar senare slog upp ögonen kl. 4, var min första tanke hur många timmar jag hade framför mig innan jag skulle få gå och sova på nytt. Nästa natt sover jag nog bättre, tröstade jag mig själv. Men kvällen kom och jag somnade ändå inte.

Jag hade kommit in i en ond cirkel med sovandet. Jag sov inte, började oroa mig för att inte sova och så sov jag inte eftersom jag hade sådan press på att sova. Jag började testa alla tips jag fick av omgivningen. Mörka gardiner. Svalt i rummet. Kamomillte på kvällen. Slappna av och tänka på ingenting. Inget fungerade. Jag vände och vred mig i sängen. Satt uppe en stund. Provade på nytt. Fortfarande ingen sömn. Oändligt långa timmar innan det äntligen blev morgon. Och då morgonen kom funderade jag redan på hur följande natt månne skulle gå. Till slut kändes det som att alla mina tankar kretsade kring sovandet.

Veckorna gick och jag fick allt svårare att koncentrera mig på jobbet. Jag var så otroligt trött! Blev lätt irriterad för minsta småsak och hade sedan dåligt samvete för att jag varit så irriterad. Jag glömde också bort saker. Till slut gick jag till en läkare som började med att ta en massa blodprover för att ta reda på om det fanns någon fysisk orsak till sömnlösheten, men alla värden var normala. ”Du sover nog till sist, kroppen kräver sömn till slut och då börjar du sova”, sa läkaren. Jag trodde honom och fortsatte kämpa mig igenom nätterna.

Efter några månader med bara 2-3 timmars sömn per natt gav jag ändå upp och gick till en annan läkare. Och nu fick jag testa flera olika mediciner; depressionsmedicin, insomningspiller, sömnmedicin m.m. Vissa mediciner fungerade, men hade besvärliga biverkningar, men till slut hittade vi en sömnmedicin som fungerade! Minns ännu då jag vaknade upp efter att ha sovit en normalt lång natt. Vilken känsla! Som att vara pånyttfödd! Nu följde en fantastisk tid då jag bara njöt av att sova och att orka med allt som förr. Att märka att hjärnan fungerade igen, att den inte skrumpnat ihop trots allt.

Då sömnen börjat fungera igen, kunde jag småningom trappa ner med medicinen. Efter att jag börjat sova igen, var största problemet att bli av med rädslan för att sömnlösheten skulle dyka upp igen. Sov jag sämre en natt, blev jag direkt livrädd för att allt skulle börja om igen: tröttheten, de ändlösa nätterna, koncentrationssvårigheterna, glömskan och irritationen. Jag var rädd för att bli den person jag var då jag var trött. Det dröjde faktiskt flera år innan rädslan släppte sitt grepp. Om det idag kommer en natt då jag sover dåligt, så kan jag lugnt ligga där och helt enkelt bara vänta ut natten. Alla dessa nätter som kommer och går, vad gör väl det om jag inte sover en natt?

 

Tack till personen som ville dela med sig av sina problem med sömnen! Om du vill dela med dig av din historia kring psykisk ohälsa så kan du kontakta mig här: kadilindman@hotmail.fi.

måndag 17 juli 2017 - 13:34

Att resa med psykisk ohälsa

Jag älskar att resa, har alltid gjort det och kommer alltid göra det. Min senaste resa var till Spanien med en vän. Vi hade otroligt roligt och jag kommer aldrig glömma den resan. Tyvärr så håller inte ens goda humör så länge när man har borderline, i alla fall inte för mig. Under en vecka kommer det minst några situationer när humöret är sämre. Så hur är det att resa med borderline, vad gör man när humöret sviker och resan kan kännas förstörd?

Jag har lärt mig att jag i förhand måste acceptera att jag inte kan vara på topp varje dag, både hemma eller på resa. Förra året var jag till Amsterdam ganska fort efter en lång depression. Resan var överlag bra med vissa dagar lämnade jag knappt hotellrummet; de dagar jag gjorde det tog jag mig ut från rummet först någon gång 15 tiden. Jag hade trevligt ressällskap men problemet satt i mitt humör. Det blev ännu tyngre att vara där när efterdyningarna av depressionen var så pass stora. När vi väll var på väg hem kändes det som om en sten hade fallit från mitt bröst. Äntligen släppte pressen av att behöva göra något varje dag. Det var efter den resan jag lärde mig att inte ha några höga förväntningar inför resor, speciellt inte om jag nyligen varit deprimerad.

20158281 10207747683810598 1772452110 n

Det som är synd med både borderline och bipolär sjukdom är att du inte vet när du kommer börja må dåligt. Det kan hända när som helst. Och eftersom man oftast bokar resor ganska långt på förhand så är det en liten risk man tar. Så nuförtiden bokar jag alltid sådana biljetter som går att avboka, ifall jag skulle bli psykiskt ostabil.

Jag tänker inte låta mina psykiska sjukdomar hindra mig från att resa. Jag är en kämpe och jag tänker göra allt för att få göra det jag tycker om att göra. Sen om humöret kommer i vägen så är det något man kan acceptera då i stunden. För tillfället har jag inte resfeber eftersom jag nyss varit till Spanien, men snart kommer den nog tillbaka, och då sätter jag mig på flyget så fort jag får möjlighet till det.

tisdag 11 juli 2017 - 16:08

Insändare: Ångest, depression och panik

Många människor har psykisk ohälsa någon gång i livet, det är helt normalt att må dåligt och ändå är det så svårt att förstå när och hur ohälsan tar plats. Jag kan inte berätta för andra hur det kommer kännas att ha panik eller hur det är att vara deprimerad men jag kan berätta hur det är för mig.

Det är svårt att säga vilket som kom först, depressionen eller ångesten. Det jag minns från sju år tillbaka är depressionen, den som aldrig verkade ta slut. Jag blev min depression, jag visste inte om att jag hade en svacka vilket gjorde att jag till slut accepterade att det var såhär jag skulle vara. Depressionen gjorde sitt och efter sex år hade jag ingen aning om hur det var att se livet positivt. Jag visste heller inte att jag lyste med min negativa närvaro. Förstår du? Jag var min depression.

Ångest däremot kändes som en militärsko med stålförstärkning, i ansiktet. Jag visste när ångesten kröp in i mitt huvud, det kändes. Känns fortfarande, min ångest fokuserar inte på en speciell händelse eller sak utan är generell. Den kommer och jag har ännu inte lärt mig hur jag ska hantera den. Jag ligger oftast och tittar tomt i luften och känner hur rastlösheten tar över, hjärtat börjar slå några extra slag, illamående från tårna till hårfästet, slemmiga klumpar i hela luftstrupen. Det är som att ha viljan att göra allt men lusten att dö på samma gång. Ångest.

Panik. Sedan högstadiet har jag haft en problem-mage, diagnosen IBS (irriterad tarm) fick jag i gymnasiet. Jag har en känslig mage och klarar inte av att äta till exempel lök eller starka kryddor. I efterhand vet jag att dessa illamående-attacker som jag fick efter varje måltid inte var min mage som inte tillät maten utan mitt huvud som inte tillät mig att äta. Ätstörningarna var milda, men gjorde att jag levde med panikattacker varje dag i fyra år. Mina panikattacker har ändrats under åren, för tillfället går de hand i hand med min sociala fobi. Att stå i kö, trängas vid bardisken eller att inte veta var närmaste toaletten är. Dessa situationer har varit otroligt jobbiga, min mage gör kullerbyttor och jag svettas på ställen jag inte visste att man kunde svettas på. Jag blir obekväm i min kropp och vill vara hemma i min säng inom den närmsta minuten.

Antingen känner du igen dig i symtomen eller sitter som frågetecken och undrar vad du just läste. Det är okej för mig, min vilja är endast att du som känner att du är ensam om dessa känslor ska få svart på vitt, att det finns andra personer som lever i nutid som handskas med samma problem i sin vardag. 

 

”Skapa sinnesro att acceptera det du inte kan förändra, mod att förändra det du kan och förstånd att inse skillnaden”

 

Tack till personen som ville dela med sig av sina erfarenheter av ångest, depression och panikattacker. Om du vill dela med dig av din historia så kan du kontakta mig på kadilindman@hotmail.fi. Ha de bra!

torsdag 6 juli 2017 - 11:44

Kan man sammankoppla diagnos med identitet?

Mina huvuddiagnoser är instabil personlighetsstörning (borderline) och bipolär typ två. Den förstnämnda diagnosen fick jag för 1-2 år sedan och den andra fick jag några månader sedan. Jag har även andra diagnoser i bakfickan så som depression och ångest. När de första diagnoserna började droppa in (depression och ångest) kändes det hemskt. Det kändes som om jag blev stämplad i pannan av en läkare som plötsligt gav mig en ny identitet. Jag var längre inte mig själv utan jag var mina diagnoser. Jag fick svårt med att presentera mig för nytt folk eftersom det kändes som om jag hade tappat min identitet till mina nya diagnoser. Det tog inte länge innan jag hamnade i en ond cirkel var humöret bara blev sämre och sämre och till sist kände jag knappt igen mig själv. Min självkänsla var lägre än någonsin förr och min ångest var skyhög. Varför hände det här mig? Varför just jag av alla människor i hela universum? Vad har jag gjort för fel? Detta är bara några av de tankar som snurrade runt i mitt förvirrade huvud.

Även idag kan jag ha svårt med att få en ny diagnos. Min senaste diagnos, det vill säga bipolär, har jag haft väldigt svårt att acceptera. Det är en sjukdom som kräver att man lever ett liv med regelbundna rutiner vilket jag har väldigt svårt med. Trots att jag har haft svårt att acceptera min senaste diagnos har jag blivit mycket bättre på att hantera en diagnostisering. Förr kopplade jag min diagnos till min identitet men det gör jag inte längre; för jag ÄR inte min sjukdom utan det är något jag HAR.

Att få en diagnos kan också vara en stor lättnad för många personer, även för mig. Många kan känna sig väldigt ensliga om sina problem men när de får en diagnos så känner de sig inte så ensamma längre. Ens problem har fått ett namn vilket betyder att det finns fler individer med liknande problem.

Så kan man förknippa en diagnos med en identitet? Enligt mig kan man inte det, man kan ha väldigt svårt att skilja dessa två termer (diagnos och identitet) från varandra i början men det går att träna borta. Ett tankesätt som hjälpt mig är att fundera över saker jag tycker om. T.ex. ”jag tycker inte om katter för att jag är bipolär utan jag tycker om katter för att jag är Kadi”. Samma gäller kläder, ”jag har inte kläder på mig för att jag är bipolär utan jag har kläder på mig för att jag är en människa, en individ, en person”. Förstås påverkas en människas liv när hen får en diagnos, men det påverkar inte identiteten. Därför tycker jag, att man inte kan sammankoppla en individs diagnoser med hens identitet.

måndag 3 juli 2017 - 14:07

Att hamna in på en psykiatrisk avdelning

Avdelningsvård är till för människor som befinner sig i ett ostabilt läge och behöver vård 24 timmar i dygnet. Det är ett säkert system som ska ge patienten en trygghets känsla över att få vara under vård hela tiden. Tyvärr har avdelningsvård ett väldigt negativt rykte, speciellt när det handlar om en psykiatrisk avdelning. Min blogg är till för att slopa stigman kring psykisk ohälsa, så nu ska ni få höra om min historia samt mina upplevelser av avdelningsvård.

19832446 10207643935856964 497488745 n

När jag var 19 år fick jag min första remiss skriven till Roparnäs för att träffa en läkare som skulle utvärdera mitt mående. Jag visste inte mer än så och plötsligt erbjöd han avdelningsvård och jag fick en stor klump i halsen; ”Avdelning??” ”Dit åker ju bara de som är galna” ”Jag är för frisk för det”, detta var bara några av de fördomar jag hade om avdelningsvård. Efter många om och men gick jag med på att bli inskriven. En sjukskötare kom och hämtade mig från polikliniken som låg några hundra meter från avdelningen. Vägen dit kändes som en evighet, jag var så otroligt nervös inför vad som skulle hända. Till min förvåning såg avdelningen jag blev inskriven till väldigt hemtrevlig ut, inte alls som på filmer där väggarna är vita och personalen går med vita rockar. Vårdarna hälsade glatt på mig och de fick mig att känna mig välkommen. Jag fick ett rum som jag delade med en av de andra patienterna. På väggarna fanns det tavlor och vid fönstret gardiner. Mina fördomar försvann ganska fort när jag insåg att detta ställe faktiskt kommer hjälpa mig. Samtidigt som det var nervöst att vara på ett nytt ställe med nya människor så kände jag mig mycket mera trygg där än vad jag gjorde hemma.

Många kanske tror att tiden på en avdelning blir långtråkig. Alla patienter har olika upplevelser om hur tiden spenderas på avdelning, men för mig blev det aldrig långtråkigt. Inte för att jag inte hade något att göra utan för att jag mådde så dåligt. Jag hade inga krafter att göra något mera än att försöka följa programmet. Klockan 8 på morgonen är det frukost och medicin utdelning, sedan efter det följer någon aktivitet, t.ex. avslappning. Efter det här fortsätter dagen med mat vissa tider och med någon aktivitet någon tid, med andra ord inget mer konstigt än så. När jag är inskriven är jag i ett väldigt dåligt skick, vilket leder till att jag har svårt med rutiner, men tack vare hjälp av personal kan jag kämpa mig igenom en dag.

Idag ser jag hur otroligt fel jag hade. Att hamna in på ett sjukhus för sin psykiska ohälsa är som att hamna in på vilket sjukhus som helst. Det är inte något ställe som är till för galningar, alla där är människor precis som alla andra. Tyvärr är okunskapen så pass stor så att människor tror att Roparnäs är hemmet för de galna, och jag dömer ingen, för jag tänkte exakt samma sak innan jag hamnade dit själv. Det är jätteviktigt att komma ihåg att en människas värde inte förminskas bara för att hen lider av psykisk ohälsa och behöver vård. Det är exakt samma sak som om en individ med någon fysisk sjukdom hamnar in på avdelningsvård, båda behöver få hjälp.

Jag vet att det kan vara svårt att försöka förstå sådant som man inte själv upplevt, men för att vi ska kunna slopa stigman kring psykisk ohälsa krävs mer kunskap. Därför valde jag att dela med mig av min historia om hur det var när jag hamnade in på avdelning. För idag är det inget jag skäms över. Och tro mig, det har jag gjort, jag har försökt hålla det hemligt för så många som möjligt men idag ser jag ingen poäng med det. Om jag behöver vård för min sjukdom så är det inget jag ska behöva skämmas över. Jag ska kunna tala om det precis som vem som helst med en fysisk sjukdom talar om sina problem. För det är genom att tala, vi någon gång kan slopa stigman kring att hamna in på en psykiatrisk avdelning.

 

fredag 30 juni 2017 - 11:30

Sanningen om varför jag slutade idrotta

Jag började friidrotta när jag var nio år gammal och föll för idrotten direkt. Som nioåring var jag nöjd med att hålla mig sysselsatt med i princip vad som helst, så det som fick mig att falla för idrotten var nog samhörigheten och gemenskapen som idrotten kom med. Men det tog inte länge innan jag började förstå hur mycket jag tyckte om att utföra själva sporten också. Min favoritgren blev snabbt kast, spjut och kula tyckte jag mest om. Åren gick och mitt kastintresse gick över till tresteg och längd, som sedan blev mina huvudgrenar. Jag har även utfört några mångkamper men intresset var större hos hoppgrenarna. När jag väl hade hittat det område jag gillade mest började jag satsa och träna mera. Något år senare kammade jag hem min första FM medalj i tresteg. Då förstod jag att jag hade talang, mina ben kunde verkligen hoppa bara jag tränade dem tillräckligt – jag sökte in till Vörå Idrottsgymnasium och kom in. Här började allvaret. Jag tränade med hoppgruppen i princip varje dag och njöt så otroligt mycket av både idrotten och idrottslivet jag levde i Vörå. Jag hade äntligen hittat mig själv, jag var längdhopparen Kadi. Jag såg inga gränser för hur högt jag kunde nå och mina mål var höga. Så vad hände? Vart tog idrottaren vägen? Vem är jag idag?

19668404 10207618392978408 333065538 n

Sista perioden i gymnasiet föll jag in i min första depression. Folk omkring mig började fråga varför jag inte kom på träningarna och jag skyllde på motivationsbrist. Inte för att jag inte vågade säga att jag var deprimerad, utan för jag helt ärligt trodde att mitt dåliga humör berodde på motivationsbrist. Med andra ord fick jag inte motivationsbrist för att jag var lat utan för att jag var deprimerad. Jag var så otroligt förvirrad, den glada och spralliga samt fokuserade idrottaren var borta – jag hade förlorat min identitet.

När jag kände mig aningen återhämtad efter depressionen vår studenten nära. Jag försökte återgå till träningen och samhörigheten med de andra idrottarna. Jag hade fortfarande efterdyningar av depressionen så mina höga förväntningar försvann ganska snabbt. Jag trodde att allt skulle gå tillbaka till det normala, att jag skulle kunna träna som vanligt och att glöden skulle finnas kvar. Men det gjorde den inte, den hade slocknat och det gjorde så otroligt ont. Jag fann inte längre någon glädje i att idrotta, jag kände allt för stor press att prestera. Jag blev inkallad till en tv-intervju och gjorde ett desperat försök att tända glöden för idrotten igen. Jag låtsades som att jag var den idrottaren som jag alltid varit och försökte verkligen komma in i mitt gamla tankesätt – men misslyckades. När jag såg intervjun på datorskärmen började jag gråta eftersom jag innerst inne visste att jag inte njöt av idrotten så mycket som intervjun framträdde. Efter detta tog det inte länge innan jag lade mina spikskor på hyllan.

Idag önskar jag att jag hade förstått vad som hände den där sista perioden i gymnasiet, att jag hade vetat att jag var deprimerad så att jag kunde ha gett folk en bättre förklaring till varför jag inte tränade. Mina tränare blev antagligen fundersamma över vad som skedde och jag hade tyvärr ingen förklaring till dem eller någon annan. När jag tänker tillbaka på mitt före detta idrottsliv ser jag glädje, både vid motgångar och framgångar. Jag ser en person som njuter av att träna tillsammans med sina vänner och att bli tränad av sina tränare. Jag är så otroligt glad över att jag hamnade på Karlsplan en dag som nioåring. Att jag fick uppleva en sport som jag älskade. Att det inte gick som planerat har jag haft väldigt svårt att acceptera. Idag skulle jag ju vara på väg till junior-EM eller nått liknande. Men jag är stolt över mig själv, eftersom jag kämpade in i det sista för att hålla glöden levande. Idrotten blev inte det jag idag lever för, men som tur har jag hittat nya intressen samt vänner att leva för, och för att inte glömma, så lever jag för mig själv. 

onsdag 28 juni 2017 - 14:46

Självskadebeteende

Personer som har svårt att hantera svåra känslor kan påbörja ett så kallat självskadebeteende. Det innebär att man försöker lätta på de svåra psykiska känslorna genom att utföra något som framkallar en fysisk smärta. Detta kan till exempel vara att skära sig själv, bränna sig själv eller att medvetet förgifta sig själv. Ett självskadebeteende känns oftast bra för en liten stund, men det försämrar måendet i längden.

Om man lider av instabil personlighetsstörning, vilket jag gör, är självskadebeteende ett väldigt vanligt fenomen. Vi kan ha otroligt svårt med att kontrollera våra känslor så när en negativ känsla uppstår så vill vi bli av med den så fort som möjligt vilket leder till att man skadar sig själv. Trots detta är det väldigt viktigt att komma ihåg att inte dra alla med instabil personlighetsstörning under samma kam eftersom inte alla skadar sig själv.

Ett självskadebeteende kan snabbt utvecklas till ett beroende. När man märker att det lättar att skada sig själv vill man göra det igen och igen och igen. Plötsligt finner man sig i en ond cirkel som man inte kommer ur. Detta kan kännas väldigt jobbigt och man kan börja känna sig värdelös som människa.

Självskadebeteende är tyvärr ännu ett väldigt tabubelagt ämne. De som skadar sig själv anses ofta som ”galna” när de i själva verket bara försöker kontrollera sina känslor. Ingen väljer att börja ett självskadebeteende men när det är som mörkast kan det kännas som om det inte finns någon annan utväg. För att få en inblick i hur en person med ett självskadebeteende tänker följer här under några uttalanden från de som kämpar mot ett självdestruktivt beteende.

 

”Jag har skärt mig själv sedan 2015. Det utvecklades väldigt fort från några få ytliga sår till att jag behövde stygn. När jag skär mig själv känns det för stunden som en stor lättnad men bara några minuter efteråt så får jag ångest igen. Jag vill verkligen slippa detta beroende...”

-          Anonym

 

”Jag började skada mig själv precis efter min 18 års födelsedag. Jag hade hört att någon annan gjorde det så jag ville testa själv, inte hade jag någon aning om att det skulle bli ett beroende. Men ganska snabbt märkte jag att det hjälpte mot ångesten så jag fortsatte att skada mig själv. Idag går mitt självskadebeteende i perioder, jag kan vara veckor utan att skada mig själv och ibland gör jag det varje dag”

-          Anonym

 

”Mitt självskadebeteende började i nittonårsåldern. Jag hamnade ut för en kris i och med en närståendes död och visste inte hur jag skulle hantera sorgen. Redan då var ångest och illamående en del av min vardag och i skolan hade vi pratat om just självskadebeteende. Man kan säga att jag hade en steg-för-stegsbeskrivning på hur jag skulle göra och en garanti på att det skulle kännas bättre för åtminstone en liten stund. Jag provade och jag blev fast. Att ta ut smärtan på kroppen blev ett sätt att synliggöra det som gjorde så ont inuti. Det jag inte hade räknat med var hur snabbt jag skulle komma in i det. Till en början handlade det om ytliga sår men ju mer tiden gick desto djupare skar jag mig. Jag har hittat mig själv på akutmottagningen fler gånger än jag vill medge och när en läkare som sydde mig sa att han ”aldrig sytt så här många stygn tidigare” fick jag en tankeställare. I dag är det flera månader sen jag skadade mig sist och jag försöker aktivt komma ur det. Även om ångesten lättar för en liten, liten stund och man får bekräftelse på att ångesten finns på riktigt så är det ingen långsiktig lösning.”

-          Anonym

 

”När jag var 14 år gammal, det vill säga i en väldigt sårbar period, så skadade jag mig för första gången. Orsaken till varför jag skadade mig själv var på grund av att min bästa vän började flirta med en pojke som jag gillade, och dessutom visste hon om att jag tyckte om honom. Detta gjorde mig oerhört ledsen och besviken. Mina tankar blev väldigt nedvärderande mot mig själv vilket ledde till att jag självskadade. Idag är jag 29 år gammal och jag har aldrig blivit beroende av att skada mig själv utan det måste alltid finnas en tydlig triggande orsak till att jag ska göra något självdestruktivt. Jag gör det aldrig heller nykter utan är alltid kraftigt berusad. Nuförtiden händer det 1-2 gånger per år och det känns allt för mycket eftersom jag vill bli kvitt med det.”

-          Anonym

 

Tack till de personer som ville dela med sig av sin hitsoria om sina självskadebeteenden. Om du lider av ett självskadebeteende så uppmanar jag dig att söka hjälp innan det eskalerar. Och kom ihåg att du aldrig är ensam!