Anhöriga och drabbade - del 1

fredag 20 oktober 2017 - 19:15 | 1 Kommentarer

När man lider av psykisk ohälsa så kretsar många tankar kring en själv; ”Hur kan detta hända mig?”, ”Hur skall jag göra för att må bättre?”, ”Kommer det alltid vara så här för mig?”. Det man lätt glömmer bort är att man inte är ensam om det som händer en. Människor i ens omgivning påverkas också av hur du mår. När jag först blev sjuk tänkte jag inte på att mitt mående kunde påverka mina närstående. Men ju mer öppen jag blev till min familj desto mer märkte jag hur de påverkades. Om jag mår fruktansvärt dåligt så mår min familj också dåligt. Inte på samma sätt, men deras oro och önskan till att jag skulle må bättre tär också på måendet. I detta inlägg kommer jag skriva om hur jag själv ser på det lidande som min familj, främst mamma, går igenom när jag mår dåligt. I nästa inlägg, det vill säga del två, kommer min mamma skriva om hur hon ser på saken ur hennes perspektiv. Ni kommer med andra ord få en helhets bild över hur anhöriga och drabbade fungerar, men endast ur vår synvinkel. Förhoppningsvis finns det något som ni läsare kan relatera till.

När jag var liten så hade jag inga psykiska problem, inte några allvarliga fysiska heller. Jag var ett friskt och glatt barn som var lätt att sköta. Men vartefter åren gick så försämrades måendet. När jag gick i högstadiet hade jag inga längre dåliga perioder, men om någon negativ händelse skedde höll jag det mest för mig själv eftersom jag inte ville oroa mamma eller någon annan. För er som inte vet så uppfostrade mamma mig själv. Min pappa har aldrig varit närvarande i min uppväxt. Detta bidrog till att jag ville vara ett ”perfekt” barn. I gymnasiet fick jag min första depression. Ingen visste om det, inte ens jag. Tiden gick och jag blev mer medveten om att jag faktiskt nu som då hamnade in i depressioner. Jag sökte hjälp och fick det också. Men de enda som visste om mitt mående var jag och terapeuterna. När jag sedan blev inlagd för första gången valde jag att berätta åt min mamma om hur jag mådde. Det vill säga ungefär 6 månader efter att jag först kände av depressionssymtom. Hon tog det väldigt bra, men blev förstås chockad. Nu hade jag äntligen någon att tala med, det kändes så otroligt skönt att min närmaste person visste om hur jag mådde. Men samtidigt kändes det väldigt skrämmande. Nu hade jag välkomnat mamma in i min trygghetszon. Den zon som är väldigt känslig för mig eftersom jag vet att de som är välkomna dit får veta saker om mig som jag helst inte skulle vilja berätta.

Första steget var med andra ord nu gjort, att berätta åt mamma samt andra anhöriga om hur jag mår. Vi talade mycket om mitt mående och om vilken vård som skulle hjälpa mig mest. Mamma ställde upp som hjälp och stöd när jag mådde som sämst och det har hjälpt mig otroligt mycket under de senaste åren. Men det som jag inte var medveten om då, vilket jag är idag, var om hur mycket mitt mående påverkade mamma. Jag var väldigt självisk och tänkte bara på mig själv, vilket man lätt gör när man mår psykiskt dåligt. Jag tänkte inte på att även mamma tyckte att min situation var tung. Det tog ungefär 1 år för mig att inse det. När jag väl förstod hur jobbigt det var för mamma fick jag en stor tankeställare. Mina handlingar och mitt beteende ändrades eftersom jag nu ville börja må bättre, inte bara för min egen skull, men även för mamma. Jag tror ingen vill att ens egna problem ska gå ut över någon annan. Men när det gäller saker som man inte själv nödvändigtvis kan påverka, så är det enda man kan göra att försöka förbättra sin situation, inte bara för sig själv men även för sina närmaste.

Självklart kommer det stunder då jag önskar att jag vore felfri så att mina närstående inte skulle behöva lida. Men vem är nu det? Alla människor har någon gång ett problem i deras liv som kommer att påverka andra människor. Allt vad vi gör påverkar andra människor, vare sig det är en dålig eller bra sak. Det är bara något man måste lära sig acceptera. För mig tog det väldigt länge att acceptera att mamma kommer må dåligt när jag själv är inne i en sämre period. Men på samma gång som det är en jobbig sak att inse så har det hjälpt mig mycket att vara medveten om det. För om jag till exempel idag skulle må dåligt, så behandlar jag min depression på ett helt annat sätt än vad jag gjorde förr. Jag tänker mig in i mammas situation och bestämmer mig för att kämpa mig igenom depressionen istället för att falla för alla fällor som den medför. Exempel på fällor kan vara självdestruktivitet och saknad livslust. Sådana saker som är väldigt tunga för en närstående att höra om den drabbade.

Idag har jag och mina anhöriga en bra relation när det gäller mitt mående. Jag är öppen och saklig när det gäller mina problem och de stöttar och hjälper mig så gott de kan. Speciellt mamma, hon har varit ett väldigt stort stöd. När jag själv inte klarat av att göra vissa saker så har hon gjort dem istället. Det kan vara allt från att städa till att göra så att jag får den vård som behövs. Ibland önskar jag att jag även som barn skulle ha vågat öppna upp för min familj. Men allt har sin tid, och idag är jag väldigt nöjd över den situation jag befinner mig i. Jag får stöd av både familj och vänner, samtidigt som jag får den vård som är rätt för mig. Jag är för evigt tacksam för den hjälp jag får.  

Kommentarer

  • Kirre

    24.10.2017 02:14 (26 dagar sen)

    Hej Kadi, Jag är så himla glad för din skull att du skriver det här som du nu gör vilken fantastisk intressant skrivelse. Du är en stark tjej ska du veta och du är ärlig och att vi mår dåligt är en styrka det med. Du kommer komma långt, det gäller bara att vara med dem som ger oss en riktig stöttning i alla lägen då blir allt bäst i längden en sann vän som finns där när som helst för du är en sådan person som alltid finns där tror jag och det känns som det. Kram till dig jag litar på att du en dag har det du vill och strävar efter för du har både viljan och envisheten inom dig. Kramar.


Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.