Min första depression

söndag 18 juni 2017 - 12:42 | 2 Kommentarer

Jag började få ångest sista perioden i gymnasiet. Plötsligt vaknade jag på mornarna med en klump i halsen och ett tryck över bröstet. Vardagen blev tyngre eftersom jag blev ytterst känslig för diverse saker som antingen kunde ske eller som jag bara inbillade mig. Det tog inte länge innan jag föll in i min första depression. Jag hade då inga vårdkontakter och visste knappt vad som skedde. Jag förstod inte varför jag var så nedstämd, varför det blev tungt att stiga upp på morgonen och varför inget intresserade mig längre. Ångest och depression går ofta hand i hand, även för mig. Jag har alltid varit den spralliga och glada flickan som är väldigt social av sig. Men min depression ändrade på allt, plötsligt var jag introvert istället för extrovert.

Min nya introverta personlighet skrämde omgivningen. Under gymnasietiden bodde jag på internat eftersom jag gick i Vörå Idrottsgymnasium. Jag hade ett eget rum, ett litet fyrkantigt rum som blev det ställe jag började isolera mig på. Jag gick aldrig ut till vardagsrummet eller köket längre; de platser där idrottarna brukar umgås. När jag gick dit för att äta kände jag blickarna från mina vänner, jag kände hur de viskade bakom min rygg; ”Kolla, hon har kommit ut från sitt rum”. Jag tog inte illa upp, eftersom jag inte brydde mig om något längre. Dessutom kunde det också bara vara mina hjärnspöken som fick mig att tro att de viskade bakom min rygg. Vad gjorde jag då i mitt minimala rum? Jag låg i sängen, stirrade in i väggar, hade ångest och var förvirrad.

Mina första symtom på ångest och depression var med andra ord hemska. Och jag tvivlar inte på att det är bättre eller annorlunda för någon annan. Man har ingen som helst aning om vad som händer och det leder bara till att man känner sig värdelös. Det som jag inte visste då är att man inte är värdelös, utan att man är sjuk. Man behöver hjälp, vård och stöd. I dagens samhälle faller mer och mer människor in i depressioner och tyvärr är det ännu ett tabubelagt ämne som vi inte vill tala om. Men jag tror att det är genom att tala om det vi kan förhindra att individer som drabbas av depressioner inte känner sig så ensamma. För det var ensamhet som jag kände under min första depression. Det kändes som att ingen annan i hela världen kände som jag gjorde. Och det är synd att det var så, för det stämmer ju verkligen inte.

Idag är jag en mycket mer erfaren person. Jag har gått igenom några depressioner till och efter varje har jag lärt mig mera. Orsaken till varför jag blivit deprimerad så mycket är för att jag är bipolär. En sjukdom jag kan ta upp i ett annat inlägg. Nu avslutar jag här, hoppas ni som kämpar genom depressioner vet att ni aldrig är ensamma, ta hand om er!

 

2

Kommentarer

  • Sandra Neuman

    18.06.2017 23:02 (6 månader sen)

    Jag var sjukskriven för utbrändhet under ett år när jag var 23. Det är bara 7 år sedan men ändå fanns det verkligen ingenting på world wide web att läsa från riktiga människor som hade varit i samma situation. Jag bloggade väldigt mycket om känslorna och situationerna då och fick bra respons och många berättade att de var tacksamma över bloggandet så att de fick veta att de inte var ensamma. Jag kan slå vad om att det är många som är glada över din blogg nu också. Det är så viktigt att prata om hur man mår, speciellt under sämre tider. :)


  • Lonesome

    19.06.2017 08:30 (6 månader sen)

    Jättebra skrivet! Tack för en viktig blogg. Stor kram till dig!


Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.