söndag 3 december 2017 - 19:50

3 ställen som hjälpt mig

Att söka hjälp är inte alltid så enkelt som man kanske kan tänka sig. Många vet inte vart de ska vända sig och andra vill helt enkelt inte blanda in andra människor i sitt mående. För mig var det en blandning av båda. Jag visste inte vart jag skulle gå för att få hjälp samtidigt som jag medvetet inte letade heller för att jag skämdes. I detta inlägg tänkte jag hjälpa dig som söker hjälp men inte vet vart du ska söka. Här nedan räknar jag upp de tre enheter/tjänster som hjälpt mig. Jag tänker också försöka uppmana dig som skäms till att inte skämmas. Du är värd den hjälp som kan erbjudas till dig.

 

1. Ungdomsstationen Klaara 

Min första vårdkontakt var till Ungdomsstationen Klaara. Här fick jag jättebra samtalsterapi över mina problem. Jag talade med en socialhandledare några gånger i veckan. Antalet besök per vecka berodde på hur jag mådde.  Klaara erbjuder hjälp åt dig som är mellan 13 och 24 år gammal och är bosatt i Vasa. På plats jobbar psykologer och socialhandledare samt läkare. Om du känner att du vill tala om dina problem så rekommenderar jag starkt denna enhet. Du kan ta kontakt med personalen på ett flertal sätt. Du kan ringa (tele: 06 325 2850), skicka ett mail (nuorisoasema@vaasa.fi) eller bara gå dit med eller utan reservation. Om du vill kan du också boka tid via internet på deras hemsida www.klaara.vaasa.fi.  De som jobbar här har som alla andra inom vården tystnadsplikt så det du säger här lämnar inte rummet.

 

2. Decibel.fi och Sluta Panta

Dessa webbsidor är till för dig som känner att du vill vara anonym. www.decibel.fi är inte en form av samtalsterapi men om du har något du funderar över kan du alltid ta och fråga dem där under spalten ”Våga Fråga”. Innan jag sökte hjälp inom terapin så kunde jag skicka och fråga dem på decibel om tips och frågor kring varför jag mådde så dåligt. Det var ett stort steg för mig att ens våga skriva en anonym fråga om mitt mående till en främling. Men svaren jag fick var alltid bra och de hjälpte mig med råd samt säga vilka olika ställen jag kunde vända mig till. Samtidigt som det var skönt att bli tagen på allvar. Sluta Panta är en chatt som är driven av svenska Yle. Här kan du diskutera allt det som livet innebär med professionella handledare. Det finns både en öppen chatt var alla deltagare kan skriva och en sluten chatt var du och handledaren kan diskutera sinsemellan. Chatten är öppen måndag-tisdag och fredag kl. 19-22.

 

3. Akuten och psyksjukskötaren

Om ditt dåliga mående börjar nå till den punkten att du inte klarar dig själv kan du alltid åka till akuten. Här får du den hjälp som vårdarna anser är bäst för dig. Du får troligen träffa en skötare samt läkare som får värdera ditt mående. Jag har varit till akuten flera gånger på grund av att ångesten eller depressionen blivit för mäktig för mig att hantera. När jag väl kommit fram så har jag fått tala med psyksjukskötaren som sitter i ett eget rum på akuten.  Om mitt mående stabiliserats efter samtal får jag oftast åka hem. Men om humöret är lika dåligt som när jag kom in brukar jag få en remiss till psykenheten i Roparnäs för fortsatt utvärdering av måendet. Om du inte har möjlighet eller inte vill åka till akuten kan du alltid ringa till psyksjukskötren. Hens telefon är på 24 timmar i dygnet och man får vara anonym i telefon. Tele: 040 516 2174.

 

Alla dessa tjänster/enheter har hjälpt mig. Givetvis finns det fler ställen som kanske kan hjälpa dig och ditt problem mera men just dessa har hjälpt mig mest. Jag är så glad över att jag vågat söka hjälp över mitt mående, om jag aldrig skulle ha sökt hjälp skulle jag nog må mycket sämre idag. Det är tack vare mina första steg in i psykvården som jag idag har den fantastiska terapin jag har. Man ska inte skämmas över att man mår dåligt. Det är lättare sagt än gjort jag vet. Men det är så värt att söka vård när man väl sedan börjar må bättre eller märker framsteg i ens mående!

måndag 13 november 2017 - 10:09

Ett ärligt inlägg om att ha borderline

Borderline. Emotionellt instabil personlighetsstörning. En känslomässig berg och dal bana. Känslomässigt kaos. Så otroligt jobbigt. I mitt huvud är alla dessa benämningar synonymer. Benämningar som är påslagna 24 timmar om dygnet och gör livet, ja, lite mera kaotiskt. I detta inlägg kommer jag berätta om hur borderline ser ut för mig och bara för mig, eftersom störningen kan se väldigt olika ut beroende på vem du är. Jag tänker även öppna upp om hur jag känner för vården som ges åt oss med borderline.

Vi kan ju börja med att förklara vad borderline, eller som det heter idag, emotionellt instabil personlighetsstörning innebär. De som kämpar med BPD (Borderline personality disorder) har en känslomässig sårbarhet och upplever ofta de olika känslolägena väldigt starkt. Det finns många olika symtom på BPD. Några vanligt förekommande symtom är en återkommande känsla av tomhet, mycket ångest, impulsivitet och självdestruktivitet samt självmordstankar. BDP behöver inte vara en störning som man har hela livet, utan med rätt form av terapi (och medicin) så kan man hitta konstruktiva metoder som hjälper en med de känslosamma svårigheterna man upplever.

Mina symtom på borderline har ändrats väldigt mycket med åren. När jag först blev medveten om att mina problem antydde på att jag har borderline blev symtomen klarare. Jag hade väldigt instabil självbild och var väldigt impulsiv. Idag har jag jobbat bort de problemen med hjälp av terapi. Men det betyder inte att jag är friskförklarad. Jag har även idag svårigheter med mina känslor. En sak som jag jobbar dagligen med är att inte reagera för starkt på diverse ting. Jag är väldigt sårbar inför kritik och kan lätt missförstå vad folk säger åt mig. Men tack vare att jag är medveten om mina brister så är det lättare att jobba med dem.

Den bästa vården för personer med BPD är terapi, så kallad DBT (dialektisk beteende terapi). På sessionerna lär vi oss olika färdigheter som ska få oss ett liv värt att leva. Det tog ungefär 1 år innan jag fick en plats i DBT gruppen. Före det var min vårdkontakt med olika sjukskötare samt läkare på psykiatriska polikliniken. Om jag hamnade in i en svårare period fick jag hjälp av avdelningsvården. Att ha BPD idag, om jag ska vara helt ärlig, är inte alls kul. Vården utanför DBT skulle kunna utvecklas så otroligt mycket. Jag är inte enda som känner så här. Vi blir bemötta på ett väldigt oprofessionellt sätt av många, absolut inte alla, men många. Många med BDP har en uppfattning om att vården har bildat sin egen bild av hur en patient med borderline fungerar före vi fått öppna våra egna munnar. Jag har många gånger funderat på om det är vi med BPD som överreagerar. Jag menar vi har ju en biologisk känslomässig sårbarhet, kanske vi ändå blir mötta med respekt. Men enligt mig är det inte vi som ska skälla på oss själva när det gäller en känsla av dålig vård. Om vi får en negativ känsla av ett vårdbesök visar det ju bara att personalen har dålig kunskap om hur man ska bemöta en person med BPD i ett krisläge. För att ni ska förstå vad jag menar ska jag ta ett exempel. Tänk dig att du mår så dåligt så att du skadat dig själv. Du ser att såret måste sys och åker till akuten. När läkaren ser ditt sår säger han ”du som tycker om smärta kan ju sy ditt sår själv, utan bedövning”. Då undrar jag bara, när blev det acceptabelt att tala såhär till patienter? Hemskt säger jag bara.

Som jag sa i början så försvinner aldrig dessa känslor, de är påslagna 24 timmar i dygnet. Vi med emotionellt instabil personlighetsstörning får jobba med våra känslor varje dag, ibland behöver vi hjälp och då får vi hoppas på den bästa möjliga vården. Trots att vägen till ett liv utan borderline kan vara lång så har vi i alla fall varandra. Tack vare gruppterapi så lär man känna andra härliga människor med samma diagnos vilket är otroligt skönt. Det är den största bekräftelsen på att man inte är ensam i vagnen av livets mest kaotiska berg och dal bana.

 

 

måndag 25 september 2017 - 20:47

Tre olika upplevelser jag haft av psykvården

I detta inlägg tänkte jag dela med mig av tre olika upplevelser jag haft inom psykvården. Så att ni ska få en bild på hur det kan se ut. Jag är väldigt tacksam över den vård jag fått. Men ibland råkar man på situationer som skulle ha kunnat behandlas bättre.

 

1.Min första vårdkontakt var hos ungdomsstationen Klaara. Innan jag tog kontakt med dem hade jag mått dåligt lite fram och till baka i ungefär 5 månader. När jag väl fick min första tid var jag jättenervös. Jag tänkte flera gånger på om jag skulle strunta i tiden. Men jag gick dit ändå. På vårt första möte talade vi mest om varför jag hade valt att komma dit och hur min livssituation ser ut just nu. Vi talade även om vad jag tycker om att göra och allmänt om hur mitt liv har sett ut. Med andra ord så hoppade vi inte direkt in på att försöka lösa alla mina problem vilket jag tyckte var jättebra. Hon förstod att vi var främlingar och tog hänsyn till det. Denna händelse är riktad till de som inte ännu vågat söka hjälp. Det är vanligt att vara nervös och terapeuterna är medvetna om det. Våga söka hjälp, så att du själv kan börja må bättre.

 

2. Efter att ha haft drygt ett år av kontakt till psykvården hade jag varit inlagd ett flertal gånger. Denna gång var jag på en avdelning i Roparnäs, var jag alltid är när måendet har varit jättedåligt. Hur som helst så var jag en kväll tvungen att få besök av jourläkaren. Jag har alltid tyckt att det har varit jobbigt att behöva få vård av någon som har jour. Det känns som att man ”slösar” deras tid. Men det stämmer ju verkligen inte! Vilket jag har insett idag. När läkaren väl kom in i mitt rum så talade vi en stund innan hen sa det som jag aldrig kommer glömma. Det löd ungefär så här ”Nu får du ta och skärpa dig, du är en vuxen kvinna och du får börja ta och bete dig som en. Det är inte coolt det du gör, förstår du det?”. Och sedan gick hen. Jag blev helt paff. Jag var i ett väldigt sårbart läge och så kommer hen som ska hjälpa mig och kritiserar mig. Det är så emot vad alla inom vården ska göra! Först blev jag väldigt ledsen men idag är jag bara arg. Jag har valt att inte ha kontakt med den läkaren längre eftersom jag vet hur hen behandlade mig. Med denna händelse vill jag få fram att psykvården inte alltid briljerar. Många individer som jobbar där är jättebra med så finns det sådana som verkligen borde skaffa ett annat jobb. Tyvärr är det så, inte bara inom psykvården utan överallt. Vissa är bra på sina jobb och andra är mindre bra.

 

3. En gång när jag var på akuten på grund av mitt mående så fick jag träffa en svensk läkare. Hen är nog en av de bästa jag någonsin träffat. Vi talade mycket om hur jag mådde och kände. Men det var inte som ett vanligt läkarsamtal då all fokus är på patienten, utan läkaren valde att öppna upp om sin ungdom. Hen berättade att hen själv mått väldigt dåligt. Jag tänker inte gå på djupet här och nu vad hen berättade. Men det jag kan berätta är att hen verkligen lyckades med att få mig hoppfull.  Jag menar, hen är läkare! Det visar solklart att man kan ha mått hur dåligt som helst men ändå skaffat sig en framtid. Jag har många gånger känt att jag inte har något att vänta mig utav framtiden, och känner ibland så även idag. Men när jag gör det så tänker jag alltid på just den här läkaren, som en gång i tiden fick mig att känna hopp igen, i alla fall för stunden.

 

måndag 3 juli 2017 - 14:07

Att hamna in på en psykiatrisk avdelning

Avdelningsvård är till för människor som befinner sig i ett ostabilt läge och behöver vård 24 timmar i dygnet. Det är ett säkert system som ska ge patienten en trygghets känsla över att få vara under vård hela tiden. Tyvärr har avdelningsvård ett väldigt negativt rykte, speciellt när det handlar om en psykiatrisk avdelning. Min blogg är till för att slopa stigman kring psykisk ohälsa, så nu ska ni få höra om min historia samt mina upplevelser av avdelningsvård.

19832446 10207643935856964 497488745 n

När jag var 19 år fick jag min första remiss skriven till Roparnäs för att träffa en läkare som skulle utvärdera mitt mående. Jag visste inte mer än så och plötsligt erbjöd han avdelningsvård och jag fick en stor klump i halsen; ”Avdelning??” ”Dit åker ju bara de som är galna” ”Jag är för frisk för det”, detta var bara några av de fördomar jag hade om avdelningsvård. Efter många om och men gick jag med på att bli inskriven. En sjukskötare kom och hämtade mig från polikliniken som låg några hundra meter från avdelningen. Vägen dit kändes som en evighet, jag var så otroligt nervös inför vad som skulle hända. Till min förvåning såg avdelningen jag blev inskriven till väldigt hemtrevlig ut, inte alls som på filmer där väggarna är vita och personalen går med vita rockar. Vårdarna hälsade glatt på mig och de fick mig att känna mig välkommen. Jag fick ett rum som jag delade med en av de andra patienterna. På väggarna fanns det tavlor och vid fönstret gardiner. Mina fördomar försvann ganska fort när jag insåg att detta ställe faktiskt kommer hjälpa mig. Samtidigt som det var nervöst att vara på ett nytt ställe med nya människor så kände jag mig mycket mera trygg där än vad jag gjorde hemma.

Många kanske tror att tiden på en avdelning blir långtråkig. Alla patienter har olika upplevelser om hur tiden spenderas på avdelning, men för mig blev det aldrig långtråkigt. Inte för att jag inte hade något att göra utan för att jag mådde så dåligt. Jag hade inga krafter att göra något mera än att försöka följa programmet. Klockan 8 på morgonen är det frukost och medicin utdelning, sedan efter det följer någon aktivitet, t.ex. avslappning. Efter det här fortsätter dagen med mat vissa tider och med någon aktivitet någon tid, med andra ord inget mer konstigt än så. När jag är inskriven är jag i ett väldigt dåligt skick, vilket leder till att jag har svårt med rutiner, men tack vare hjälp av personal kan jag kämpa mig igenom en dag.

Idag ser jag hur otroligt fel jag hade. Att hamna in på ett sjukhus för sin psykiska ohälsa är som att hamna in på vilket sjukhus som helst. Det är inte något ställe som är till för galningar, alla där är människor precis som alla andra. Tyvärr är okunskapen så pass stor så att människor tror att Roparnäs är hemmet för de galna, och jag dömer ingen, för jag tänkte exakt samma sak innan jag hamnade dit själv. Det är jätteviktigt att komma ihåg att en människas värde inte förminskas bara för att hen lider av psykisk ohälsa och behöver vård. Det är exakt samma sak som om en individ med någon fysisk sjukdom hamnar in på avdelningsvård, båda behöver få hjälp.

Jag vet att det kan vara svårt att försöka förstå sådant som man inte själv upplevt, men för att vi ska kunna slopa stigman kring psykisk ohälsa krävs mer kunskap. Därför valde jag att dela med mig av min historia om hur det var när jag hamnade in på avdelning. För idag är det inget jag skäms över. Och tro mig, det har jag gjort, jag har försökt hålla det hemligt för så många som möjligt men idag ser jag ingen poäng med det. Om jag behöver vård för min sjukdom så är det inget jag ska behöva skämmas över. Jag ska kunna tala om det precis som vem som helst med en fysisk sjukdom talar om sina problem. För det är genom att tala, vi någon gång kan slopa stigman kring att hamna in på en psykiatrisk avdelning.

 

onsdag 21 juni 2017 - 13:50

Man kan inte röntga psykisk ohälsa

Har du någon gång skadat dig själv i misstag eller haft någon somatisk smärta? Brutit ett ben? Haft huvudvärk? Ont i magen? De flesta människor, om inte alla, tror jag någon gång upplevt en fysisk smärta. När vi upplever någon smärta i kroppen får vi oftast rätt sorts uppmärksamhet och empati. Folk tröstar dig, tar hand om dig och tycker synd om dig. Men hur är det att uppleva psykisk smärta? Är empatin och trösten likadan?

Tyvärr är skillnaden stor. När jag blir febrig och förkyld får jag ofta en eller flera hälsningar från mina närmaste; ”krya på dig”, ”hoppas det blir bättre snart”.  Men när jag är deprimerad håller de flesta sig på avstånd. Det är synd att okunskapen inom psykisk ohälsa är så pass stor att många individer inte förstår att man gärna tar emot liknande hälsningar när man är inne i en svacka eller övrigt är i ett psykiskt sämre tillstånd. Men man kan inte dra alla under samma kam, det finns också de som visar att de bryr sig oavsett vad.

Om okunskapen är stor hos de utan utbildning, hur är det med de som jobbar inom vården? Hur bemöter de oss? Jag har många erfarenheter jag kan dela med mig av. Det finns vårdare och läkare som har behandlat mig väldigt bra och professionellt. Tyvärr har jag också ett flertal upplevelser av när vården varit felaktig. Jag har bland annat fått höra att jag ska sluta bete mig som ett barn och växa upp, att jag bara söker uppmärksamhet och att jag ska sluta larva mig. Ett sådant här bemötande skulle aldrig förekomma om jag hade ont i huvudet eller hade feber. En läkare skulle aldrig be mig att sluta larva mig om jag hade ont i magen. Det är synd att de som borde förstå en mest kan behandla en så pass dåligt. Det skapar en rädsla för en person med psykisk ohälsa. Vi vet att det finns bra läkare och skötare, men vi vet också att det finns sådana som saknar kunskap inom ämnet.

Men det har blivit bättre. Om man jämför med hur det var för många år sedan så har vi gått otroligt mycket framåt. Jag har själv ingen erfarenhet av det men jag har hört många historier om hur psykvården kunde se ut förr. Idag behandlas personer mer som personer istället för sin sjukdom.

Det är egentligen det allra viktigaste. Oavsett om sjukdomen är fysisk eller psykisk så är vi alla människor. I grund och botten har vi alla känslor, tankar och rädslor och de förtjänar att bemötas med respekt och empati. Det spelar ingen roll om du behöver vård för att benet är brutet eller om du behöver vård för att ångesten blivit övermäktig. Skillnaden är ju egentligen bara att ångesten inte dyker upp på röntgenplåtar och att den inte går att gipsa.