måndag 13 november 2017 - 10:09

Ett ärligt inlägg om att ha borderline

Borderline. Emotionellt instabil personlighetsstörning. En känslomässig berg och dal bana. Känslomässigt kaos. Så otroligt jobbigt. I mitt huvud är alla dessa benämningar synonymer. Benämningar som är påslagna 24 timmar om dygnet och gör livet, ja, lite mera kaotiskt. I detta inlägg kommer jag berätta om hur borderline ser ut för mig och bara för mig, eftersom störningen kan se väldigt olika ut beroende på vem du är. Jag tänker även öppna upp om hur jag känner för vården som ges åt oss med borderline.

Vi kan ju börja med att förklara vad borderline, eller som det heter idag, emotionellt instabil personlighetsstörning innebär. De som kämpar med BPD (Borderline personality disorder) har en känslomässig sårbarhet och upplever ofta de olika känslolägena väldigt starkt. Det finns många olika symtom på BPD. Några vanligt förekommande symtom är en återkommande känsla av tomhet, mycket ångest, impulsivitet och självdestruktivitet samt självmordstankar. BDP behöver inte vara en störning som man har hela livet, utan med rätt form av terapi (och medicin) så kan man hitta konstruktiva metoder som hjälper en med de känslosamma svårigheterna man upplever.

Mina symtom på borderline har ändrats väldigt mycket med åren. När jag först blev medveten om att mina problem antydde på att jag har borderline blev symtomen klarare. Jag hade väldigt instabil självbild och var väldigt impulsiv. Idag har jag jobbat bort de problemen med hjälp av terapi. Men det betyder inte att jag är friskförklarad. Jag har även idag svårigheter med mina känslor. En sak som jag jobbar dagligen med är att inte reagera för starkt på diverse ting. Jag är väldigt sårbar inför kritik och kan lätt missförstå vad folk säger åt mig. Men tack vare att jag är medveten om mina brister så är det lättare att jobba med dem.

Den bästa vården för personer med BPD är terapi, så kallad DBT (dialektisk beteende terapi). På sessionerna lär vi oss olika färdigheter som ska få oss ett liv värt att leva. Det tog ungefär 1 år innan jag fick en plats i DBT gruppen. Före det var min vårdkontakt med olika sjukskötare samt läkare på psykiatriska polikliniken. Om jag hamnade in i en svårare period fick jag hjälp av avdelningsvården. Att ha BPD idag, om jag ska vara helt ärlig, är inte alls kul. Vården utanför DBT skulle kunna utvecklas så otroligt mycket. Jag är inte enda som känner så här. Vi blir bemötta på ett väldigt oprofessionellt sätt av många, absolut inte alla, men många. Många med BDP har en uppfattning om att vården har bildat sin egen bild av hur en patient med borderline fungerar före vi fått öppna våra egna munnar. Jag har många gånger funderat på om det är vi med BPD som överreagerar. Jag menar vi har ju en biologisk känslomässig sårbarhet, kanske vi ändå blir mötta med respekt. Men enligt mig är det inte vi som ska skälla på oss själva när det gäller en känsla av dålig vård. Om vi får en negativ känsla av ett vårdbesök visar det ju bara att personalen har dålig kunskap om hur man ska bemöta en person med BPD i ett krisläge. För att ni ska förstå vad jag menar ska jag ta ett exempel. Tänk dig att du mår så dåligt så att du skadat dig själv. Du ser att såret måste sys och åker till akuten. När läkaren ser ditt sår säger han ”du som tycker om smärta kan ju sy ditt sår själv, utan bedövning”. Då undrar jag bara, när blev det acceptabelt att tala såhär till patienter? Hemskt säger jag bara.

Som jag sa i början så försvinner aldrig dessa känslor, de är påslagna 24 timmar i dygnet. Vi med emotionellt instabil personlighetsstörning får jobba med våra känslor varje dag, ibland behöver vi hjälp och då får vi hoppas på den bästa möjliga vården. Trots att vägen till ett liv utan borderline kan vara lång så har vi i alla fall varandra. Tack vare gruppterapi så lär man känna andra härliga människor med samma diagnos vilket är otroligt skönt. Det är den största bekräftelsen på att man inte är ensam i vagnen av livets mest kaotiska berg och dal bana.

 

 

onsdag 28 juni 2017 - 14:46

Självskadebeteende

Personer som har svårt att hantera svåra känslor kan påbörja ett så kallat självskadebeteende. Det innebär att man försöker lätta på de svåra psykiska känslorna genom att utföra något som framkallar en fysisk smärta. Detta kan till exempel vara att skära sig själv, bränna sig själv eller att medvetet förgifta sig själv. Ett självskadebeteende känns oftast bra för en liten stund, men det försämrar måendet i längden.

Om man lider av instabil personlighetsstörning, vilket jag gör, är självskadebeteende ett väldigt vanligt fenomen. Vi kan ha otroligt svårt med att kontrollera våra känslor så när en negativ känsla uppstår så vill vi bli av med den så fort som möjligt vilket leder till att man skadar sig själv. Trots detta är det väldigt viktigt att komma ihåg att inte dra alla med instabil personlighetsstörning under samma kam eftersom inte alla skadar sig själv.

Ett självskadebeteende kan snabbt utvecklas till ett beroende. När man märker att det lättar att skada sig själv vill man göra det igen och igen och igen. Plötsligt finner man sig i en ond cirkel som man inte kommer ur. Detta kan kännas väldigt jobbigt och man kan börja känna sig värdelös som människa.

Självskadebeteende är tyvärr ännu ett väldigt tabubelagt ämne. De som skadar sig själv anses ofta som ”galna” när de i själva verket bara försöker kontrollera sina känslor. Ingen väljer att börja ett självskadebeteende men när det är som mörkast kan det kännas som om det inte finns någon annan utväg. För att få en inblick i hur en person med ett självskadebeteende tänker följer här under några uttalanden från de som kämpar mot ett självdestruktivt beteende.

 

”Jag har skärt mig själv sedan 2015. Det utvecklades väldigt fort från några få ytliga sår till att jag behövde stygn. När jag skär mig själv känns det för stunden som en stor lättnad men bara några minuter efteråt så får jag ångest igen. Jag vill verkligen slippa detta beroende...”

-          Anonym

 

”Jag började skada mig själv precis efter min 18 års födelsedag. Jag hade hört att någon annan gjorde det så jag ville testa själv, inte hade jag någon aning om att det skulle bli ett beroende. Men ganska snabbt märkte jag att det hjälpte mot ångesten så jag fortsatte att skada mig själv. Idag går mitt självskadebeteende i perioder, jag kan vara veckor utan att skada mig själv och ibland gör jag det varje dag”

-          Anonym

 

”Mitt självskadebeteende började i nittonårsåldern. Jag hamnade ut för en kris i och med en närståendes död och visste inte hur jag skulle hantera sorgen. Redan då var ångest och illamående en del av min vardag och i skolan hade vi pratat om just självskadebeteende. Man kan säga att jag hade en steg-för-stegsbeskrivning på hur jag skulle göra och en garanti på att det skulle kännas bättre för åtminstone en liten stund. Jag provade och jag blev fast. Att ta ut smärtan på kroppen blev ett sätt att synliggöra det som gjorde så ont inuti. Det jag inte hade räknat med var hur snabbt jag skulle komma in i det. Till en början handlade det om ytliga sår men ju mer tiden gick desto djupare skar jag mig. Jag har hittat mig själv på akutmottagningen fler gånger än jag vill medge och när en läkare som sydde mig sa att han ”aldrig sytt så här många stygn tidigare” fick jag en tankeställare. I dag är det flera månader sen jag skadade mig sist och jag försöker aktivt komma ur det. Även om ångesten lättar för en liten, liten stund och man får bekräftelse på att ångesten finns på riktigt så är det ingen långsiktig lösning.”

-          Anonym

 

”När jag var 14 år gammal, det vill säga i en väldigt sårbar period, så skadade jag mig för första gången. Orsaken till varför jag skadade mig själv var på grund av att min bästa vän började flirta med en pojke som jag gillade, och dessutom visste hon om att jag tyckte om honom. Detta gjorde mig oerhört ledsen och besviken. Mina tankar blev väldigt nedvärderande mot mig själv vilket ledde till att jag självskadade. Idag är jag 29 år gammal och jag har aldrig blivit beroende av att skada mig själv utan det måste alltid finnas en tydlig triggande orsak till att jag ska göra något självdestruktivt. Jag gör det aldrig heller nykter utan är alltid kraftigt berusad. Nuförtiden händer det 1-2 gånger per år och det känns allt för mycket eftersom jag vill bli kvitt med det.”

-          Anonym

 

Tack till de personer som ville dela med sig av sin hitsoria om sina självskadebeteenden. Om du lider av ett självskadebeteende så uppmanar jag dig att söka hjälp innan det eskalerar. Och kom ihåg att du aldrig är ensam!