#metoo ELLER #ett blogginlägg jag önskar att jag inte hade behövt skriva

torsdag 19 oktober 2017 - 16:39 | 1 Kommentarer

Så här i efterdyningarna av #metoo kampanjen så känns det som att jag måste reda ut mina tankar lite. Skulle jag ha läst allt som skrivits skulle jag ha suttit många timmar och mått dåligt av allt som folk delar med sig av. Många av mina vänner har delat statusuppdateringen, men det är också många som inte har gjort det. Jag har funderat mycket på orsaken till att vissa gjorde detta direkt, vissa efter en stunds betänketid och vissa inte gjort det ännu och troligtvis inte kommer att göra det heller.

 

Något svar har jag inte kommit fram till, men jag vet att alla kanske inte vill vara så personliga på sociala medier. Jag tror dock inte att de som valt att inte delta i diskussionen inte skulle ha något att säga. Jag hoppas att det inte är så att de som inte velat dela med sig verkligen sitter på hemska hemligheter och helt enkelt mår jätte dåligt just nu av den här kampanjen. För jag tror att dom också finns. Men jag tror också att så gott som alla någon gång varit med om otrevliga situationer där någon gått för långt. 

 

Jag har själv inte delat statusuppdateringen. Ännu. Men jag kommer att dela det här blogginlägget, för det jag vill säga blir en allt för lång statusuppdatering på facebook. För jag vill inte bara skriva ut #metoo, utan att gå in lite mera på mina egna erfarenheter och upplevelser. För de finns. Jag har tack och lov undgått de värsta trakasserierna och aldrig utsatts för våld. Först tänkte jag att inte har jag ju utsatts för något, men sen började jag tänka efter och minnas saker som jag nästan glömt bort. Saker som jag säkert då tänkt att inte varit så stora. Men eftersom jag minns dom än idag så förstår jag ju nu att det är saker som såklart inte var okej. Så här kommer några minnen från mitt liv. Några minnen som jag önskar att jag inte hade. Några minnen som inte har påverkat mig desto mera, men också några minnen som gör att jag är extremt noga med att lära mina barn hur de ska bli ansvarsfulla vuxna och lära sig vad som är okej eller inte. Både hur de ska behandla andra, men också hur de ska säga ifrån både om de själva blir utsatta eller om de ser eller hör om någon annan som blir det.

 

  • "Har du tappat en skruv? " trodde jag att han som jag körde förbi på gatan ropade mot mig. Jag var kanske 12 år och på väg hem från musikskolan. Min cykel hade haft något fel ett tag och det knakade en del då jag cyklade fram på gatan. Han ropade samma sak igen så jag saktade jag in och stannade cykeln.. Då hörde jag vad han egentligen sa. "Vill du suga på min kuk?". Jag var 12 år och har aldig cyklat  bort så fort som den gången.

 

  • Jag var lite äldre och gick i gymnasiet. Jag hade valt en valfri kurs för att jag tyckte att det verkade intressant och för att jag ville lära mig mera om ämnet. Jag hade kjol på mig den dagen om jag inte minns helt fel. Antagligen ganska kort. Det var under en period i mitt liv då jag sökte mig själv som de flesta andra i den åldern. Färgade håret svart och använde ganska mycket smink. Ändå var jag ganska osynlig. Plösligt stod läraren bredvid min pulpet. Sen satt han sig på huk bredvid min pulpet för att vad jag trodde visa sitt intresse över min forskning. Plötsligt hade jag en hand på mitt lår. Det var inte många sekunder men jag minns ännu idag hur äcklad jag kände mig. Det blev aldrig något med den kursen och intresset för det ämnet svalnade ganska snabbt. (Det här var långt ifrån en engångsföreteelse och jag fattar ännu inte idag hur många försvarade lärarens beteende för jag vet att det var många som blev utsatta på olika sätt..)

 

  • En sommar jobbade jag i skärgården. Serverade i restarurangen och städade stugor. Ibland kom det grupper till ön och ibland ingick det bastubad med servering. En gång var det ett gäng manliga gynekologer på besök. Vid tidpunkten då jag och en annan skulle föra mat och dryck till gruppen så var de redan väldigt berusade och ganska opåklädda. Och väldigt ogenerade över detta. Och nivån på under bältet skämt som uttalades under den stunden vi var där, var nog något så grovt så jag nog aldrig varit med om detta efteråt. Jag måste säga att jag har en väldigt diffus bild av denna händelse än idag, och jag tror inte att det var någon som var närgången, men hela situationen var så väldigt absurd. Men.. kunden har alltid rätt.. I serveringsssamanhang händer det nog väldigt mycket annars också.. Närgågna kunder som trycker sig mot en då man försöker göra sig så smal som möjligt för att komma förbi och skämt om det ena och det andra. 

 

Det här är bara några situationer ur mitt liv där någon (i alla dessa fall, män) gått för långt.  Men det har också i mitt liv förekommit blottare, äldre män i samband med jobb och fritidsaktiviteter, män på gatan, skolkompisar, män på krogen och på nätet som tagit sig friheter. Och de kommer knappast att sluta finnas. Inte ens fast den här kampanjen blivit så utbredd. Tyvärr. Men jag hoppas ändå att den öppnat upp ögonen lite för de som blundat hittills.

 

"T är den enda pojken som är snäll med flickor", fick jag höra idag av en mamma till en flicka på förskolan. Först blev jag jätte glad och kände mig lyckad som förälder. Det anser jag vara min plikt att se till att han också fortsätter vara. Men efter att ha tänkt efter en stund så blev jag lite ledsen att hon upplever det så. Det börjar redan tidigt. Låt inte pojkarna bråka med flickorna på dagis bara för att det hör till. För då kommer dom att fortsätta göra det. En som river flickorna i håret på dagis utvecklas antagligen inte automatiskt till en våldtäktsman, men det är där som vi kanske kan sätta stopp med att säga emot. Nu menar jag inte att det här ligger på dagisarnas ansvar, utan det kommer nog hemifrån i första hand. Lär barnen att vara snälla med alla så slipper vi kanske att dra igång en sådan här kampanj i framtiden. Och det är många som har lyckats för jag känner också många män som säkert känner sig väldigt kränkta av den här kampanjen just nu. "Inte alla män", ni vet men den diskussionen tänker jag inte gå in på nu..

 

Jag kunde såklart säga mycket mera om detta men det känns som att måttet med #metoo är ganska rågat just nu. Det börjar kännas obekvämt för många. Men det får det göra. Det känns även väldigt obekvämt för mig att skriva det här, men det här är mitt bidrag. Tack, det var det jag ville ha sagt.

Taggar:

1

Kommentarer

  • livingwithmycamera

    19.10.2017 21:19 (1 månad sen)

    Du sa det så bra. Allt det som jag inte kan skriva. På nåt vis är det så mycket att jag inte kan forma det till ord men jag ska försöka få det gjort. Har inte lagt en #meetoo fast jag verkligen finns bland alla som borde - och det är verkligen beklämmande att vi är så många.


Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.