Visa inlägg taggade med 'mobbning'
STÅ UPP FÖR DE TYSTA
Mobbning är något jag inte tål det minsta. Jag avskyr, hatar och äcklas av det. Mobbning är så fruktansvärt fegt och fel att jag inte på något som helst sätt, inte ens lite kan förstå hur de som mobbar tänker. Det jag ännu mindre förstår är hur någon kan ignorera det, titta på eller kanske till och med heja på?! Fy det är så otroligt vidrigt så jag börjar må illa. Den som mobbar mår alltid sämst själv. Så är det bara. En normal, sund människa skulle aldrig annars få för sig att trycka ner någon på det viset.
Mobbning i alla former oavsett vem det är mot, är fel. Det är aldrig någonsin rätt. Det absolut värsta tänkbara jag vet är ändå när man ger sig på någon som från förr är osäker, blyg, tyst och har dåligt självförtroende. Bara tanken av det gör mig så obeskrivligt arg. Den personen tar allt mycket hårdare och bryts ner mycket snabbare då hen inte vågar stå upp för sig själv.
Genast du vittnar någon som blir utfryst/mobbad: gå emellan, säg till, visa att det är fel, stå upp för den utsatta. Du kan rädda ett liv!
10 minuter av ditt liv tycker jag du kan tillägna denna film! Tårarna rann längs kinderna när jag såg den. Jag mår illa och känner avsky över att människor, barn blir utsatta för mobbning. Hur kan det ha slagit så fruktansvärt fel hos någon att man känner ett behov av att mobba, frysa ut och utsätta någon helt oskyldig? Och hur kan det ha slagit ännu mer fel hos de som bara ser på, hejar på, inte säger något, ingriper eller bryr sig? Det är dom som ger mobbaren det accepterande denna behöver och "självförtroendet" att fortsätta. Usch, kan inte skriva mer om det här börjar må för dåligt.
Ha empati och bry dig. Stå upp för de tysta!
DET VIDRIGASTE SOM FINNS - MOBBNING!
Jag har alltid undrat vad det beror på att vissa väljer att trycka ner andra. Handlar det på riktigt bara om att offret är "annorlunda"? Nej, det tror jag knappast.
Det börjar redan i dagisåldern. Då kan man se tydligt hur barn dras till varandra, hur olika slags personligheter väljer att leka med varandra. Det är klart att alla inte klickar med alla, men man ska ändå kunna umgås med olika människor i större sammanhang, som t.ex. i dagis och skola. Man märker ofta i en tidig ålder att barn hittar på lekar där alla inte ryms med, eller så passar inte alla in i leken. Det är bara vissa som får vara med. Det här är fel, så fel det kan bli!
Det barnet som inte får vara med känner sig redan vid dagisåldern utanför, sämre och olik de andra. Det lilla barnet tror att hon inte får vara med p.g.a. fel hos henne. Tanken slår aldrig henne, att det är fel hos de som sa att hon inte får vara med. I stället börjar hon beskylla sig själv. Det här blir inte lättare med åren. Snarare värre då man blir mer och mer medveten om sitt utanförskap. Varför vill man få någon annan att känna sig utanför och otillräcklig? Det har jag aldrig förstått och kommer nog aldrig heller förstå.
Jag tror dock mycket bottnar i osäkerhet hos mobbaren. Den som mobbar/fryser ut/förlöjligar andra är rädd för något. Den personen är rädd för att själv hamna i situationen hon försätter andra i. Hon är rädd för att bli utfryst, hon är rädd för att bli mobbad. Hon har ofta väldigt dåligt självförtroende och självkänsla. Det här leder till att hon känner sig bra och tillfreds så länge hon vet att någon har det värre. Därför måste hon utsätta andra. Hon känner sig säker så länge medlöparna hejar på, skrattar och backar upp henne. Vem skulle hon vara utan dem? Ingen. Utan dem skulle hon inte våga göra något. Sluta vara en medlöpare! Sluta vara en mobbare!
Ta ställning för det som är rätt. Gå emellan. Gå emellan redan vid dagisåldern. Gå emellan innan det är för sent. Påpeka gång på gång att det aldrig är offret det är fel på. Felet ligger alltid hos de som mobbar.
(Förra veckan fick jag äran att gästblogga på decibel.fi. Det här var inlägget jag skrev, men ville även publicera det här eftersom budskapet är så grymt viktigt!)