DET JAG INTE VISSTE OM KLASSLÄRARYRKET INNAN STUDIERNA
Denna vecka är det temavecka "Karriär och utbildning" på Sevendays. Jag tänkte därför skriva lite om det jag inte visste om klassläraryrket innan jag började studera. Jag har tidigare bland annat skrivit om mitt drömjobb under samma tema.
Jag förstod aldrig hur stort ansvar jag faktiskt kommer ha som klasslärare. Det är mer eller mindre kring 20 elever jag kommer ha i min klass. De kan ha dåliga dagar och bra dagar. De kan komma från bättre familjeförhållanden och sämre. De kan ha upplevt trauman och ha annat i bagaget. De kan uppleva skolan som en otrygg och utsatt plats. Oavsett vad är jag den närmaste vuxna personen i skolan som ska se dem och deras behov. Stödja dem och hjälpa dem även när de inte ber om det.
Storleken på klasserna fortsätter öka. Vem vet, kanske kommer jag ha 25 elever i min klass? Här kan jag uppleva en otillräcklighet. Jag vill hinna se och prata med alla elever varje dag. Jag vill inte att nån "faller emellan". De tystlåtna ska inte glömmas bort bland de högljudda. Ofta finns det även elever med specialbehov i klassen. Även fast de kanske har en assistent kräver det mycket av mig som lärare. Det tar bort tid från hela klassen. Här måste jag hitta en balans. Specialbehoven kan variera massor. Jag måste veta hur jag bäst ska bemöta eleven och vad just denna elevs behov är. Hur och på vilka sätt lär hen sig bäst? osv.
Något fantastiskt roligt är att lära elever nya saker. Jag visste självklart att det skulle ge mig själv en boost att se dem utvecklas men inte att det skulle vara så givande. Något av det absolut bästa med att undervisa är att få uppleva stunden då eleven själv förstår vilka framsteg hen gjort!
En sista sak jag inte heller förstod innan mina klasslärarstudier var relationen man får med sina elever. Nu är jag förvisso inte färdig och har min egen klass men jag har vikarierat en del. Speciellt i en klass har jag vikarierat mycket. Första gången jag vikarierade i den klassen gick eleverna i åk 1 medan de nu går i åk 3. Det känns som att jag verkligen känner varenda en. Jag vet hur de fungerar, deras styrkor och svagheter, de delar tankar, funderingar, erfarenheter och upplevelser med mig. Med mig. Det känns fint att kunna skapa ett sånt band med massa små individer <3 Jag kommer på riktigt vara ledsen då dessa elever börjar högstadiet och jag kanske aldrig mer träffar dem. Tänk hur många unika barn man kommer få vara i kontakt med som lärare. Tänk hur många barns liv man kommer få vara en del av.
JAG TROR PÅ ÄKTENSKAP
Den här veckan har vi bröllopstema här på Sevendays. Jag har tidigare skrivit om mina bröllopsdrömmar och om hur mina ringar ska se ut. Nu tänkte jag dela med mig av min syn på äktenskap.
För det första anser jag att äktenskap och giftermål är något otroligt, otroligt vackert! När två människor älskar varandra så mycket så de avger ett löfte om att hålla ihop tills döden skiljer dem åt. Genom motgångar och medgångar vill de finnas vid varandras sida. I den stunden är kärleken oerhört stark!
Enligt statistikcentralen ingicks 23 799 äktenskap år 2018. Året innan, 2017, ingicks 26 542 äktenskap. Antalet äktenskap som ingicks minskade alltså med 2743 under ett år. Jag har funderat på varför fler lever i sambo förhållanden och inte alls väljer att gifta sig. Idag vill många ha frihet. Frihet värdesätts extremt högt. Kanske är man rädd för att binda sig? Inte kunna dra om man det blir jobbigt? Man kan inte längre ställa livet efter enbart sig själv? Eller så är ett äktenskap bara inte viktigt för en? Nu är inte min mening att förminska samboförhållanden. Absolut inte. Jag funderar bara kring varför tröskeln att ingå äktenskap blivit högre.
Om man gift sig tror jag att man kanske orkar kämpa mer. Det finns något större att kämpa för då man lovat varandra att leva tillsammans i nöd och lust. Man vill inte ge upp det löftet. Nu behöver det verkligen, verkligen inte vara så det är bara något jag funderar på. Jag vill återigen poängtera att jag verkligen respekterar samboförhållanden och alla andra typer av förhållanden där man inte ingått äktenskap. Det finns för- och nackdelar med allt samt undantag och skilsmässor oavsett i hurudant förhållande man levt. Det är inte svart- vitt. Alla ska välja det som passar en själv bäst och det man själv trivs med och tror på!
Jag tror verkligen på äktenskap. Jag tycker det är fint att man avger ett kärlekslöfte till en annan människa. Att fira kärleken och bli ett, kanske genom ett gemensamt efternamn, visar att man gått från "du" och "jag" till "vi". Vad är finare än det? Att hänge sig genom äktenskap till en annan människa är enligt mig något av det största och finaste man kan göra för att visa sig trogen den man älskar.
Jag hoppas verkligen att äktenskapet inte förlorar sin status i framtiden. Jag hoppas att människor förstår vikten av äktenskap.
Vad är din åsikt om äktenskap?
VÅRT FÖRHÅLLANDE
Som jag skrev för ett bra tag sedan så fick mitt och Simons förhållande som ny energi efter vår resa till Norge! Jag var helt nykär. Allting kändes så självklart. Allting känns så självklart. Det är honom jag ska leva med för resten av mitt liv. Jag bara vet det. Ibland kan kompisar fråga hur jag kan vara så säker men jag känner det ända in i benmärgen! Jag längtar efter den dagen vi gifter oss och får barn. Jag ser den framtiden ihop så tydligt <3
Han är precis så som jag alltid föreställt mig att min partner ska vara. Han är stabil och trygg. Det behöver jag eftersom jag själv är extremt känslostyrd och kan vara superglad ena stunden och superledsen andra stunden. Jag vet var Simon står och var jag har honom. Han har barnasinnet kvar vilket jag älskar. Han ser när jag behöver närhet och ger mig utrymme och egentid när jag behöver det. Han ger mig beröm och lyfter upp mig. Han tycker bäst om mig i mjukiskläder och utan smink. Han är så omtänksam. Han lägger alltid mig före sig själv. På gott och ont. Han ger mig kärlek och bekräftelse. Jag känner mig viktig för honom. Jag känner mig älskad och respekterad. Han lyssnar på mig.
Alla basfaktorer som hör till ett förhållande uppfylls. Jag tror det är det som gör vårt förhållande så stabilt och självklart.
Såklart tjafsar vi som alla andra, vem gör inte det då man lever ihop och är med varandra konstant? Men det behövs också. Annars tror jag inte förhållandet är sunt om man aldrig kommer ihop sig.
Utöver att jag behöver bli bättre på att kontrollera mig själv i många situationer och inte tappa humöret eller tålamodet och låta det gå ut över Simon (det händer lite för ofta) så är vårt förhållande perfekt. Precis som det är. Det finns ingen annan som jag kan vara mig själv med så mycket som med Simon. Han är min pojkvän och bästa vän! Jag är så ofantligt tacksam över att vi fann varandra. Jag älskar honom så <3
MAMMA SKRIVER OM ATT VARA MAMMA
Jag har alltid tyckt mycket om barn. Redan när jag själv bara var en liten jänta tyckte jag väldigt mycket om att sköta yngre barn. Jag kände i mitt hjärta att här var en mamma som bara väntade på sina barn. Och till slut för snart 21 år sen föddes hon då vår första dotter och två år senare kom hennes lillasyster och lyckan var stor.
Jag har alltid älskat att vara tillsammans med mina barn. Det har varit och är den största lyckan i mitt liv.
Jag har alltid känt mig trygg i min mamma roll. Jag har kämpat med många andra saker i mitt liv men när det gäller att vara mamma har jag på något sätt alltid känt i mitt hjärta hur jag skall agera i olika situationer.
Jag läste någonstans att kärlek mäts i tid och det tror jag på. Jag tror att det viktigaste under barnens uppväxt är just att ta vara på tiden tillsammans. Det finns nog ingen som ångrar att man tillbringade för mycket tid med sina barn.
Många upplever i dag att tid är en bristvara och många har inte heller möjlighet att stanna hemma så länge som de kanske skulle önska när barnen är små. Men jag tror inte att det här är det viktigaste utan det viktigaste är hur man använder den tid man har. Att barnen känner att de har min odelade uppmärksamhet när vi är tillsammans. Att jag sätter mig ner, lyssnar och ser i ögonen. Att jag är närvarande i stunden.
Familjelivet är intensivt under många år. Det är småbarnsår med vaknätter, det är åratal av träningar och skjutsande fram och tillbaka och det är ett oräkneligt antal måltider som ska serveras. Men det är fram för allt så oändligt mycket lycka och kärlek.
Tiden som man får ha sina barn hos sig är sist och slutligen så kort och tiden gick så fort när man ser tillbaka. Man har dem bara till låns. Plötsligt har de skrivit studenten och ser med tillförsikt fram emot att flytta hemifrån. Och det är så det ska vara.
När barnen börjar bli vuxna önskar jag att de ska hitta sin egen livs väg. Att de ska se möjligheter i stället för hinder och att de ska få utvecklas och bli de människor som de är ämnade att vara. Och att Guds änglar alltid, alltid ska vaka över dem.
Jag vill avsluta med en morsdags hälsning till alla fina mammor och kvinnor där ute med en dikt av Zacharias Topelius.
Var finns en kärlek som intill döden,
står oförändrad i alla öden,
som likt Guds ängel, oss övervakar
och fordrar intet, men allt försakar?
På denna jorden finns endast en:
en moders kärlek allèn.
VILL SLUTA ANALYSERA MIN KOST!
Mat. Varför behöver det bli så komplicerat? Jag älskar mat. En gräddig pasta och Fazers blå lika mycket som ceasarsallad och bananplättar. Allt prat om kost hit och dit har gjort mig förvirrad. Vad är egentligen nyttigt och onyttigt? Vissa menar att man ska äta lite kolhydrater och mycket fett, en del menar att proteinet är det viktigaste medan andra anser att man helst ska lämna bort alla animaliska produkter och äta antiinflammatoriskt. Vad är hälsosammast? Vad är bäst för mig och det liv jag lever?
Det här har fått mig att lägga alldeles för mycket tanketid och energi på min kost och den mat jag äter. Jag kan äta vanlig mat men hela tiden arbetar min hjärna och funderar på om det här nu var en bra måltid eller inte? Hur påverkar den här maten eller mängden jag åt min kropp? Borde den ha innehållit mer grönt? Mindre fett? Mer protein? osv. Det känns som att jag aldrig får vila. Det är jobbigt. I stunden jag äter är det inte så jobbigt. Då är jag fokuserad på maten och smakerna. Det är efteråt det blir jobbigt då jag börjar analysera vad jag fått i mig. Jag kan till och med känna mig "duktig" om jag stått emot någonting som jag vet är ohälsosamt. Likaså kan jag vara besviken på mig själv då jag ätit något jag vet att inte är bra för kroppen och hälsan.
Om jag har ätit ohälsosamt brukar jag träna extra hårt. Detta för att på något sätt försöka "kompensera" för det jag ätit. Det känns så svårt att få balans i alltihopa. Jag vet att det inte egentligen har någon betydelse för min hälsa eller kropp om jag äter choklad en kväll i veckan eller njuter av våfflor en morgon. Ändå har jag svårt att acceptera detta och känner mig fortfarande "dålig" om jag gör så, trots att det i det långa loppet inte har någon betydelse. Istället har jag hållit mig helt borta från socker och när jag sedan "tillåter" mig själv att äta det hetsäter jag. I min hjärna tänker jag att jag nu måste "passa på" då jag en gång "får" äta det. Jag inser hur knäppt det är nu när jag skriver det.
Trots att jag är fullt medveten om allt det här känns det omöjligt att ändra på mina tankar. De finns hela tiden där även fast jag vet bättre. Ändå håller de på att styra över min relation till maten. Det är så jobbigt att hela tiden behöva tänka så mycket på vad jag får och inte får stoppa i mig. En av orsakerna till att jag nu har köpt ett kostschema är just för att slippa tänka på maten hela tiden. Nu får jag färdiga recept på måltider (5-6 om dagen) som jag bara behöver följa. De är uträknade efter hur mycket jag tränar, min personliga vikt och mina kroppsmått. Jag vet inte om det här är bra eller dåligt? För stunden känns det bra eftersom jag vet att jag får i mig tillräckligt av allt. Jag behöver inte reflektera och analysera över det eftersom det är en kostrådgivare som gör det åt mig.
Nu är det inte så att jag konstant, hela, hela tiden tänker på mat och funderar på den i relation till min kropp. Absolut inte. Jag kan äta en pizza, glass eller godispåse utan att vara besviken på mig själv efteråt. Absolut. Det jag vill komma fram till är väl att jag nu mer än tidigare märkt hur medveten jag är över vad jag stoppar i mig och önskar att jag inte analyserade det så mycket som jag för det mesta gör. Att jag kunde lära mig ha en mer fri, sund inställning till mat och kost. Jag skulle vilja lära mig att det inte behöver vara så svårt.
NU LOG JAG INTE LÄNGRE MED TÄNDERNA
För en tid sedan skrev jag ett inlägg om mina finnar. Idag tänkte jag fortsätta på det spåret men istället skriva om perioden då jag hade tandställning:
En sak som fått mig att tampas med mitt utseende var tandställningen jag fick passligt tills gymnasiet skulle börja. Typiskt. Jag hade alltid sagt att om jag någon gång skulle behöva tandställning så skulle jag inte ta emot den. Nu fick jag lov att tänka om. Tandläkaren sa att jag högst troligt bara skulle behöva ha den ett halvt år. För att få raka tänder var det värt det - tänkte jag. Nå, ett halvt år blev det ju inte. Nästan ett år hade jag den mellan att jag var 16-17 år.
(innan tandställningen)
Ett år är inte länge alls då jag vet att många har tandställning betydligt längre. Det jobbiga var att mina vänner som haft tandställning hade haft det i lågstadiet och högstadiet. Ingen fick tandställning så sent som jag! Jag har inte en ända bild från den tiden då jag ler med tänderna vilket är riktigt sorgligt. Jag som nästan alltid annars gör det!
Medan jag hade tandställning tänkte jag extra mycket på hur jag log så den absolut inte skulle synas. Speciellt inte på foton men inte heller i verkligheten. Efter nästan ett år togs tandställningen bort. I stället fick jag en metalltråd på insidan av övre tandraden. Den har jag inte brytt mig om eftersom den inte syns utåt. Tänk vad sjukt. Man bryr sig inte så länge andra inte kan se den. Då blir det en helt annan sak.
Ingen tyckte mer eller mindre om mig när jag hade tandställning. Jag var precis samma Ronja för alla som jag tidigare varit. Tänk att det aldrig fastnar för en själv. Oavsett hur jag ser ut på utsidan är jag ändå samma person på insidan och det är det som räknas. Den jag är och mina handlingar är det andra människor lägger märke till. Inte om jag har tandställning, kritvita tänder eller en glugg mellan några tänder! Kom ihåg det du också <3
DRÖMMAR OM MITT BRÖLLOP
Den här veckan är det "bröllopstema" på Sevendays.
Jag längtar sööönder till mitt eget bröllop! Det kommer vara en av de bästa dagarna i heeeela mitt liv. Det råder det ingen som helst tvekan om. När mina barn föds och min bröllopsdag kommer vara de bästa och mest värdefulla dagarna någonsin!
Här nedan tänkte jag dela med mig av lite inspo från min "bröllopsmap" på pinterest (ja - jag har en sån!). Sa jag att jag längtar, haha?
Bröllopsklänning: Först var jag inne på stora bröllopsklänningar med mycket tyll och med ett skärp eller en snörning i midjan. Nu har mina tankar helt ändrats. När det väl är dags drömmer jag om en mer enkel, tidlös och elegant klänning. Den får gärna vara off shoulder och med bar rygg, alternativt med tunna axelband eller helt utan. Finast tycker jag det är när klänningen är lite tight längs med överkroppen och rumpan för att sedan bli lösare nedtill. Eller att den är tight upptill och lös från midjan neråt. Klänningen får ha inslag av spets men inte för mycket så den blir för "romantisk". Det är inte min grej. Vit ska den i alla fall vara!
Bröllopsring: Det finns tusen olika modeller, former och storlekar när det kommer till bröllopsringar. Det jag vet är att jag vill ha en i vitguld. Tycker de är så fina! Jag skulle vilja ha ganska klassiska ringar. Det är viktigt att förlovnings- och vigselringen ska passa ihop. Förlovningsringen får gärna vara väldigt enkel utan någon större diamant. Det är vigselringen jag vill ska fånga uppmärksamheten. Vigselringen får gärna bestå av en rund diamant. Ovala diamanter är också fina, men en rund känns mer som mig! Den senaste tiden har jag också fastnat mer och mer för diamanter som följer ringen (som på bilden längst ner till vänster).
Bröllops makeup och frisyr: Precis som med klänningen och ringen vill jag inte ha värsta sminkningen eller frisyren. Jag vill ha en sminkning i jordnära färger som är väldigt neutral, men ändå lite skimrig. Håret har jag inte ännu bestämt om jag vill ha uppsatt eller nedsläppt. Om jag har det uppsatt kommer det bli en lös knut eller något liknande. Inte alltför "fixat". Jag älskar när det ser naturligt och inte så tillgjort ut.
Bröllop i övrigt: Jag älskar inslag från naturen då det kommer till bröllopsdekorationer. Blommor, stubbar, ris allt vad du kan tänka dig. Jag tycker det blir en så himla fin kontrast! Levande ljus och ljusslingor gör stämningen mjuk och mysig. Det är fint när man satsat på detaljer och tagit fram foton, roliga uppgifter för gästerna och gjort det där lilla extra. Då vi gifter oss hoppas jag för hela mitt hjärta att alla på bröllopet ska bada i kärlek. Det ska vara en enda stor kärleksfest från morgon till kväll! Åh vad jag längtar <3
MIN ÅSIKT OM KARDASHIANS
Innan jag började se på Keeping up with the Kardashians hade jag en hel del åsikter och tankar om dem. Ju längre in i serien jag kom desto mer förändrades min syn på dem. Media framställer en väldigt vriden bild av hela familjen. En del av det är säkert sant men mycket är falskt eller taget ur sitt sammanhang. Det liv de lever är helt crazy! Inte likt någon annans! Därför kan det vara svårt att förstå och lägga sig in i deras livssituation och val.
Det jag vill komma fram till är att ge serien en chans innan du dömer dem utifrån vad media framställer för bild av dem. I KUWTK får de framställa sin egen bild av sig. Självklart är det också "TV" men de får i högre grad visa vem de är på riktigt. Jag tycker alla i familjen har fina personligheter som kompletterar varandra. De är känsliga, modiga, roliga, envisa, omtänksamma, framgångsrika och mycket mer! Jag kan inte säga att en av dem är min favorit. Alla har sidor jag tycker mer och mindre om!
bilder tagna från pinterest
Som jag skrev igår är jag just nu besatt av Kourtney. Hennes naturliga sminkningar, hudvård, hälsotips och klädstil! När jag kollade runt på pinterest stötte jag också på massa outfits burna av Kim. Jag dör för dem! Så enkla och stilrena. Precis så som jag gillar det!
ATT GE OCH TA EMOT KOMPLIMANGER
Gårdagens lektion i hälsokunskap slutade med massa positiva känslor, insikter och tankar! Dem tänkte jag dela med dig här idag!
Som jag tolkade det var huvudtemat för timmen att få en god och positiv klassanda och samarbetsförmåga bland eleverna. Det finns många olika sidor och organisationer man kan ta hjälp av bl.a. Mieli, Kiva Skola och Folkhälsan. Vi hade olika övningar inom klassen med olika uppgifter. T.ex. skulle vi ge och ta emot komplimanger och skriva upp fem bra saker vi gjorde igår.
Efter varje övning reflekterade vi över vilka känslor övningen ifråga gav upphov till. Vi märkte fort hur ovana vi är i att ta emot komplimanger. Ofta nekar man komplimangen och blir aningen obekväm i hur man ska svara. Varför är det egentligen så? Jag vågar påstå att alla blir glada över komplimanger men varför har vi så mycket lättare att ta till oss kritik än komplimanger? Jämfört med kritik är komplimanger något vi lättare viftar bort.
Istället borde vi ta till oss och begrunda alla komplimanger vi får. Komplimanger ökar ju självförtroendet! Vi måste förstå att komplimanger grundar sig i något. Det kan vara allt ifrån ens handling och ens personlighet till ens utseende och ens sätt att vara. Komplimanger är inget man bara hittar på ur tomma intet. Det måste vi minnas då vi får en komplimang!
Sedan vill jag också påminna mig själv och dig om att ge betydligt fler komplimanger! Ofta kan i alla fall jag tänka fina/snälla/positiva saker om andra utan att alltid säga det. Jag vet inte varför? Vi kanske inte har en sådan kultur där det är "vanligt" att hylla varandra och överösa varandra med komplimanger (vilket är synd) eller så bara glömmer jag bort det?
Hur som helst måste vi bli bättre på att (våga) ta emot komplimanger och på att se varandra samt lägga ord på våra positiva och fina tankar om varandra <3
VEM BRYR SIG EGENTLIGEN OM FINNAR?
Jag har alltid haft bra självkänsla. Jag har varit mån om att mata mig själv med snälla, fina, stärkande ord. Ord som jag likaväl kunnat säga åt en vän. Jag har matat mig med positiv energi i stället för negativ. Vissa saker har jag dock fått kämpa med. Vissa saker har fått mig och mitt yngre jag att känna mig mindre bekväm och känt att mitt utseende inte varit så som jag önskat att det skulle vara.
Bild från 2014.
En av de sakerna var finnarna som började dyka upp i slutet av lågstadiet, höll i sig under hela högstadietiden och som minskade vart efter under gymnasietiden. Jag önskade sååå att jag skulle få vara den flickan som aldrig hade en finne. För såna fanns i min klass. Jag minns hur jag önskade att jag hellre skulle ha drabbats av väldigt torr hy än finnar. Jag tänkte att det skulle vara lättare att behandla och att det fortare kunde gå bort. Men icke. Finnar är så vanligt bland tonåringar. Ändå störde det mig att just jag var tvungen att ha dem. Genast en finne var klar att klämmas skulle den bort. Det spelade ingen roll fast den lämnade något litet märke efter sig. Jag klämde för glatta livet. Vem brydde sig om mina finnar egentligen? Men då kändes det som världens problem. Efter ett tag började jag använda Dermosils hudvårdsserie Fresh! Den gjorde verkligen under. Efter några år var mina finnar inget "problem" längre och inget jag satte tid och energi på.
Bild från 2014.
Det jag vill avsluta med är att lyfta fram detta: Oavsett om det varit finnar, tandställning eller små bröst har det inte på något sätt påverkat hur omtyckt eller lycklig jag varit. Ingen har sett på mig annorlunda eller behandlat mig annorlunda med eller utan tandställning, med eller utan finnar osv. Det är personligheten som lyser igenom oavsett hur man ser ut på utsidan. Det är personligheten man ska jobba med och försöka få så fin som möjligt. Då spelar det ingen roll hur snygg eller o-snygg man är. Man är en fin människa och det är det alla lägger märke till. Inte om man har polerad hy, glasögon eller akne. Lyckan sitter inte i hur vi ser ut. Det kommer den aldrig göra. Allting börjar på insidan.
Mitt tips: Prata snällt med dig själv. Säg sånt åt dig själv som du skulle säga åt en vän som tvivlar på sitt utseende. Var inte hårdare mot dig själv. Då bryter du ner dig i stället för att bygga upp dig. Älska dig själv från insidan ut!<3