JAG MÅR SÅ BRA JUST NU
Jag mår så bra just nu. Efter en turbulent vår på det privata planet är jag så tacksam över hur mitt liv ser ut idag. Jag bor i en lägenhet jag trivs väldigt bra i och som verkligen känns som mitt hem. Vårt hem. Det är en plats jag kan slappna av på till hundra procent.
På riktigt älskar han min närhet. Jag lovar.
Mitt och Simons förhållande får mig att känna mig otroligt levande. Och älskad. Jag får utrymme att göra saker som jag vill som jag mår bra av som träning, träffa vänner och ha egentid. Samtidigt visar han att han vill vara med mig. Att han vill umgås med mig, prata med mig och hitta på saker med mig. Han behöver mig. Han ser mig. Han är min trygghet i livet och är allt jag behöver.
På den senaste tiden har jag förstått hurudana vänskapsrelationer jag trivs bäst i och hurudana jag behöver. Det är kravlösa sådana. När jag vet vilka vänner som alltid finns där för mig oavsett hur ofta vi ses. De som inte kräver att man ska ses flera gånger i veckan. Det klarar jag tyvärr inte av. Det tar för mycket av min ork och energi. Missförstå mig inte, jag älskar att umgås med mina vänner. Jag klarar bara inte av när jag känner att andra har förväntningar på hur ofta vi ska ses för att kunna vara nära vänner. För mig handlar det inte om det. För mig är en stark vänskapsrelation när man ses då båda har passligt och inte tar illa upp om den ena inte råkar ha tid när man själv har det. Det ska vara kravlöst. Båda ska ge och ta lika mycket. Man behöver inte ses ens varje månad (tyvärr blir det ibland så när man har olika scheman), men när man väl ses ska man vara helt och hållet på plats. Både fysiskt och psykiskt.
OTILLRÄCKLIG.
Ibland känner jag mig så otillräcklig. Jag ska vara med på allt, hinna umgås med alla samtidigt som jag alltid ska vara på bra humör och ha en massa nytt intressant att berätta. Förutom att jag ska hinna med mitt eget liv ska jag uppfylla alla andras förväntningar. Är detta möjligt? Nej. Det är det inte. Hur mycket jag än skulle vilja göra alla andra nöjda går det helt enkelt inte. Jag räcker inte till. Jag klarar inte av det. Någon som känner igen sig?
Jag har varit den som satt andra personer före mig själv. Jag har inte klarat av ifall jag vetat att jag gjort någon besviken. Jag har alltid strävat efter att vara så "duktig" (vad nu det sen är?). Nu orkar jag inte längre leva för att tillfredsställa andra och se till så de har det bra. Att människorna i min närhet ska ha det bra är förstås något jag fortfarande bryr mig extremt, extremt mycket om. Missförstå mig inte. Nu har jag dock förstått att mitt eget mående och min egen livssituation är det som måste komma i första hand. Inte andras. Om mitt liv är på det klara kan jag med min bästa förmåga hjälpa och lyfta andra. Om jag inte själv mår bra kan jag inte göra det lika helhjärtat.
Det må låta hårt, men att ta hand om mig själv och lyssna på vad jag själv vill är så otroligt, otroligt viktigt. Jag måste lära mig att leva för min egen skull och inte för andras. När jag är nöjd och älskar mitt liv kan jag förgylla andras liv på det bästa sätt jag kan.
STÅ UPP FÖR DE TYSTA
Mobbning är något jag inte tål det minsta. Jag avskyr, hatar och äcklas av det. Mobbning är så fruktansvärt fegt och fel att jag inte på något som helst sätt, inte ens lite kan förstå hur de som mobbar tänker. Det jag ännu mindre förstår är hur någon kan ignorera det, titta på eller kanske till och med heja på?! Fy det är så otroligt vidrigt så jag börjar må illa. Den som mobbar mår alltid sämst själv. Så är det bara. En normal, sund människa skulle aldrig annars få för sig att trycka ner någon på det viset.
Mobbning i alla former oavsett vem det är mot, är fel. Det är aldrig någonsin rätt. Det absolut värsta tänkbara jag vet är ändå när man ger sig på någon som från förr är osäker, blyg, tyst och har dåligt självförtroende. Bara tanken av det gör mig så obeskrivligt arg. Den personen tar allt mycket hårdare och bryts ner mycket snabbare då hen inte vågar stå upp för sig själv.
Genast du vittnar någon som blir utfryst/mobbad: gå emellan, säg till, visa att det är fel, stå upp för den utsatta. Du kan rädda ett liv!
10 minuter av ditt liv tycker jag du kan tillägna denna film! Tårarna rann längs kinderna när jag såg den. Jag mår illa och känner avsky över att människor, barn blir utsatta för mobbning. Hur kan det ha slagit så fruktansvärt fel hos någon att man känner ett behov av att mobba, frysa ut och utsätta någon helt oskyldig? Och hur kan det ha slagit ännu mer fel hos de som bara ser på, hejar på, inte säger något, ingriper eller bryr sig? Det är dom som ger mobbaren det accepterande denna behöver och "självförtroendet" att fortsätta. Usch, kan inte skriva mer om det här börjar må för dåligt.
Ha empati och bry dig. Stå upp för de tysta!
KRAVLÖS, GRÄNSLÖS KÄRLEK
Igår hade jag och Toffe en så mysig dag tillsammans. Jag hämtade honom på dagen och sedan var vi bara hemma hos mig, såg på serier, myste, och tog det lugnt. Trots att vi inte gjorde något speciellt njöt jag till 1000 av att få spendera en hel dag tillsammans med honom. Nu för tiden blir det oftast så att vi ses på kvällar, då vi båda har fullt upp på varsitt håll.
Jag är verkligen så innerligt tacksam över att jag får ha just honom vid min sida! När vi träffades som 15 och 16 åringar på en slalomresa i Åre trodde jag nu aldrig att det skulle utvecklas till ett kärleksförhållande som hittills varat i 2 år, 9 månader och 1 dag.
Vi är rätt olika som personer och kompletterar verkligen varandra. Man kan tycka att man borde vara lika varandra för att det ska funka, men där håller jag inte alls med. Olika attraherar som man brukar säga. Toffe har alla de sidor som jag saknar men behöver i mitt liv, och tvärtom. Han är stabil, logisk och tålig, medan jag är känslosam, spontan och otålig. För att ge ett exempel. Självfallet har vi också gemensamma faktorer, men ändå.
Toffe får mig att känna mig trygg och säker i vår relation och i mig själv. Är inte det något av det finaste man kan göra för en person? Jag har också ett enormt behov av kärlek, både fysiskt och verbalt och den kvoten fyller han alltid, alltid.
Vissa dagar kan jag fortfarande inte förstå hur jag hittat så här rätt. Min första pojkvän och hoppeligen min sista. Han visar mig gång på gång hur fantastisk kärleken är. Att man på riktigt kan älska och vara lycklig. Det är inte bara något man behöver låtsas. Det är äkta. Man ska inte nöja sig med ett halv bra förhållande. Alla förtjänar att få uppleva kravlös, gränslös kärlek.
MITT DRÖMJOBB
Alltså kan vi bara ta en paus och prata om dagens väder? När var det senast så här fint?! Solen skiner, snön har börjat smälta, och det är varmt (hör&häpna). Man kunde ju nästan tro att det är april!
Jaja till min fredag. Hela dagen har jag tillbrigat på studiebesök vid Åbo Akademi. Gick på två föreläsningar varav en handlade om klasslärarutbildningen. Blir seriöst så, så taggad på att börja studera till det ju mer jag hör om det!
bild: google
Kan tänka mig att många inte förstår hur ett så "simpelt" yrke som klasslärare kan vara mitt drömyrke? Saken är den att jag älskar människor, och i synnerhet barn. Att leda, lära, och hjälpa älskar jag också. Att bli lärare har varit mitt drömyrke sedan första skoldagen i 1:an i lågstadiet. Det är ändå inte så simpelt som man kunde tro då man måste ha kunskap om hur man på bästa möjliga sätt ska lära ut nya saker, och hur man på bästa sätt ska utveckla och stöda varje enskild individ i en klass. Alla är vi ju olika! Dessutom kräver det mycket planering så det ska fungera så bra som möjligt. Man kan jobba med elever som är allt från 7 - 12 år, vilket gör det varierande då barn utvecklas mycket i lågstadieåldern. Det är också ett kreativt och mångsidigt arbete, med olika ämnen, aktiviteter osv.
Det som skulle ge mig så otroligt mycket är att få finnas vid ett barns sida förutom dens egna föräldrar. Att få stöda barnet, lära ut viktiga värderingar, och se det utvecklas skulle göra så otroligt stort intryck på mitt liv. Tänk att jag kunde få bidra till att forma det här barnet och utveckla det liksom!
Att studera till klasslärare ger även en bred och stadig grund ifall man nångång i framtiden vill byta bransch. Det är ett allmänbildade yrke där man lär sig mycket om pedagogik, vilket man har nytta av i princip alla yrken.
Nu är jag såklart inte utbildad klasslärare, men det här är den bild jag har av yrket så här långt i mitt liv. Om den stämmer överens med verkligheten återstår att se, men det tror jag starkt på!
En av mina allra största förhoppningar i år är att slippa in till klasslärarutbildningen vid Peffan! Det är seriöst det ända jag vill studera till.
BRÅK I RELATIONER
Ett förhållande är inte alltid perfekt. Till ytan kan det många gånger verka så, men gräver du djupare kommer du garanterat hitta brister! Det handlar inte om att du har ett dåligt förhållande. Nej, du är bara människa, och människan är inte perfekt. Inte på något plan! Jag är så trött på att man utåt sätt måste visa upp det perfekta förhållandet. Du ska vara kär, men inte för kär, du ska umgås med din partner, men absolut inte för mycket osv, osv... Varför ska det vara så?
När den här bilden togs stred jag och Toffe rätt mycket. Jag antar att du inte skulle ha gissat det om jag inte just berättat det för dig. Har jag rätt?
Ett förhållande helt utan bråk är inget jag tror på. I början förstår jag om du inte bråkar. Det gör jag verkligen. Det gjorde inte heller jag och Toffe. Men när du sedan varit tillsammans några år och inte haft ett ända bråk, hur normalt är nu det? Speciellt då du tänker efter hur mycket du egentligen umgås med din partner! Det är normalt att börja störa sig på saker, det är normalt att höja rösten för att den andra ska förstå, och det är normalt att inte tycka lika i alla situationer. Det leder till konflikter som du i de allra flesta fall kan lösa. Det som är viktigt är att våga ta en konflikt och inte bara gå runt utan att få fram din åsikt och vilja! Jag tror inte det håller i längden om du bara försöker göra den andra nöjd och vara till lags. Då tröttnar du själv till slut!
Ett förhållande handlar om att du ska kunna vara dig själv och bli accepterad för det. Det tror jag alla är överrens om! Just därför är det viktigt att du får lyfta fram din egen åsikt, fast den inte alltid överensstämmer med din partners. Konflikter som uppstår, och konflikter som löses är bra för ett förhållande. Du lär dig att ni är två i relationen, och inte bara en. Konflikter ger relationen en prövning och det behövs! Klarar inte relationen av det, ja då är det inte meningen att hålla. Det finns en trygghet i att veta att man kan bråka, utan att allting kommer ta slut. Den tryggheten har jag och Toffe. Den tryggheten är bland det bästa jag vet! Vi har bråkat, och kommer garanterat bråka igen, men jag vet att vårt förhållande inte tar slut p.g.a ett bråk. Och det är skönt! Så otrolitg skönt. Man kan se det som att konflikter i slutändan kan förstärka! Jag älskar Toffe för hela mitt hjärta och hoppas vi kommer vara tillsammans för resten av livet, trots att vi också strider. Det är skönt att veta att allting inte rasar för ett enda bråk! Vi älskar varandra mer än så.
Sedan är det självklart inte bra om bråk och strider är din vardag. Det är absolut inte så det ska vara.
Det viktigaste av allt är ändå att kunna förlåta och glömma. Det är så du kommer vidare!
MITT LIVS TRE DRÖMMAR
"Att resa och uppleva" är något av det första mina kompisar brukar säga att de vill göra då vi disskuterar framtiden. Visst ser jag också fram emot att resa och tycker det är viktigt, men det finns tre saker jag drömmer om så mycket mer och längtar ihjäl mig tills!
1. Bröllop - det är något jag har gått och drömt om sen jag var liten! Jag väntar såå mycket på den dagen då det är min tur att gifta mig. Tänk vilken glädjedag! Jag är säker på att det kommer vara en av mitt livs top 4 dagar. Jag längtar efter att få planera, fixa och känna mig vackrast i världen i brudklänning, slöja, smink - ja allt vad ett bröllop medför, och såklart att få gifta mig med mannen i mitt liv <3
2. Inreda mitt drömhem. Åååh vad kul det ska bli! Tänk att få fylla ett hem med precis vad man vill. Jag vet att jag skulle vilja bo i ett egnahemshus med stora fönster, och gärna stor gård. Mitt hem kommer fyllas med foton, lampor, ljus, samt vit, beige och ljusgrå inredning!
3. Familj. Sist men verkligen inte minst längtar jag efter att få barn. Jag skulle nog säga att min största dröm i livet är att bli mamma! Det är ingen självklarhet att kunna bli gravid, så man ska vara oändligt tacksam om man blir det. Om det i framtiden visade sig att jag och min man inte kunde få barn skulle jag helt klart adoptera! Mina kompisar brukar säga att jag är babysjuk, hehe, men jag älskar verkligen babysar och barn. Kan inte vänta tills jag får mina egna! Tre barn skulle vara min dröm!
Så, där är mina tre största drömmar i livet. Självklart är inget aktuellt just nu, men i framtiden hoppas jag att det blir! När folk frågar mig vad jag har gjort om 10 år så är det det här som blir mitt svar. Inte alla resemål jag har besökt.
(alla bilder är tagna från weheartit)
ENSAM
Egentligen har jag inget att klaga på. Jag har världens underbaraste familj, vänner och pojkvän. Jag vet att jag är omringad av människor som bryr sig om mig. Jag har ingen orsak att känna mig ensam. Varför smyger sig ensamhets känslan på ändå? Med jämna mellanrum drabbas jag av tanken och känslan om att vara helt ensam. Att jag "egentligen" inte har någon som bryr sig om mig. Jag har ingen att anförtro mig åt och ingen som uppskattar mig. Har du någon gång känt så?
Det är jätte jobbigt då det inträffar, eftersom jag vet att det verkligen inte stämmer! Jag vet inte heller varför jag känner så, eller hur jag ska slippa det? Det här inlägget skriver jag absolut inte för att du ska tycka synd om mig. Nej, jag skriver det för att höra ifall du någon gång känt likadant, eller är det bara jag?
DET VIDRIGASTE SOM FINNS - MOBBNING!
Jag har alltid undrat vad det beror på att vissa väljer att trycka ner andra. Handlar det på riktigt bara om att offret är "annorlunda"? Nej, det tror jag knappast.
Det börjar redan i dagisåldern. Då kan man se tydligt hur barn dras till varandra, hur olika slags personligheter väljer att leka med varandra. Det är klart att alla inte klickar med alla, men man ska ändå kunna umgås med olika människor i större sammanhang, som t.ex. i dagis och skola. Man märker ofta i en tidig ålder att barn hittar på lekar där alla inte ryms med, eller så passar inte alla in i leken. Det är bara vissa som får vara med. Det här är fel, så fel det kan bli!
Det barnet som inte får vara med känner sig redan vid dagisåldern utanför, sämre och olik de andra. Det lilla barnet tror att hon inte får vara med p.g.a. fel hos henne. Tanken slår aldrig henne, att det är fel hos de som sa att hon inte får vara med. I stället börjar hon beskylla sig själv. Det här blir inte lättare med åren. Snarare värre då man blir mer och mer medveten om sitt utanförskap. Varför vill man få någon annan att känna sig utanför och otillräcklig? Det har jag aldrig förstått och kommer nog aldrig heller förstå.
Jag tror dock mycket bottnar i osäkerhet hos mobbaren. Den som mobbar/fryser ut/förlöjligar andra är rädd för något. Den personen är rädd för att själv hamna i situationen hon försätter andra i. Hon är rädd för att bli utfryst, hon är rädd för att bli mobbad. Hon har ofta väldigt dåligt självförtroende och självkänsla. Det här leder till att hon känner sig bra och tillfreds så länge hon vet att någon har det värre. Därför måste hon utsätta andra. Hon känner sig säker så länge medlöparna hejar på, skrattar och backar upp henne. Vem skulle hon vara utan dem? Ingen. Utan dem skulle hon inte våga göra något. Sluta vara en medlöpare! Sluta vara en mobbare!
Ta ställning för det som är rätt. Gå emellan. Gå emellan redan vid dagisåldern. Gå emellan innan det är för sent. Påpeka gång på gång att det aldrig är offret det är fel på. Felet ligger alltid hos de som mobbar.
(Förra veckan fick jag äran att gästblogga på decibel.fi. Det här var inlägget jag skrev, men ville även publicera det här eftersom budskapet är så grymt viktigt!)
ATT VÅGA PRATA INFÖR PUBLIK
Något man aldrig kommer slippa undan är att hålla presentationer/tal/framföranden. Under hela ens skoltid kommer man med jämna mellanrum vara tvungen att hålla dessa, och efter det i vuxenlivet. Varje gång är man lika nervös och tycker det är lika hemskt. Så är det för - låt mig säga 99.99%. Det är lika hemskt för alla. Alla måste göra samma sak, och fast vissa inte erkänner det, så visst är de nervösa då de skall stå där själv. Jag har lärt mig att tackla dessa situationer, och när jag är klar känner jag mig oftast väldigt nöjd med mig själv. I stället för att bara frukta dessa tillfällen, försöker jag nu varje gång utveckla mig själv. Men så har det verkligen inte alltid varit. Jag har varit bra på att prata, det är inte det som varit problemet, utan jag har varit nervös för att rodna. Så länge jag kan minnas har jag blivit knallröd i ansiktet och det har varit hemskt. Det har verkligen gjort mig osäker. I dagsläget vet jag hur jag kan undvika det. Nu skall du få ta del av mina bästa tips inför presentationer/tal/framföranden what ever.
-
FÖRBERED DIG:
- Börja i tid. Tänk noga igenom hur du skall bygga upp ditt framförande på ett bra och intressant sätt. Hur skall du fånga publikens intresse direkt från början? I de flesta fall är det mycket roligare och mer facshinerande ifall man inkluderar något personligt, t.ex. en personlig upplevelse/åsikt/tanke/erfarenhet. Inte att man bara framför något utgående ifrån fakta. -
ÖVA:
- Lär dig vad du skall säga. Läs igenom det du skall berätta många, många gånger, så du till slut kan det mer eller mindre utan till. På det här viset kommer ditt berättande rulla på automatiskt. Många har stödpunkter på ett papper, men jag brukar skriva ner hela "talet". På det viset är det super lätt att fortsätta om jag kommer av mig. Dessutom kommer jag komma ihåg att säga allt jag vill få sagt, och inte glömma bort något. Öva på ditt framförande framför t.ex. familjen. På det viset får du övning inför att stå framför publik, samtidigt som de kan ge dig feedback. Lär dig också att prata långsamt (man pratar alltid mycket snbbare då man blir nervös), och märk i var du skall hålla korta pauser. Pauser behövs eftersom publiken måste få smälta vad du just berättat. -
PRESENTERA:
- Vid det här laget skall du nu kunna din presentation utan och innan. På det viset blir det mindre nervöst och stressande. Du skall kunna det så bra så du inte behöver titta ner i pappren hela tiden. Det sistnämnda = TRÅKIGT. Så ointressant att sitta och lyssna/se på en person som inte vågar möta ens blick! Trots att du inte känner dig säker framför alla - LÅTSAS att du gör det. Ingen kommer veta hur nervös du är om du inte pratar om/visar det. Till slut kommer du faktiskt känna dig så säker som du tidigare låtsats. Le, kom ihåg att vara glad och positiv. Det gör framförandet allmänt trevligare och bättre.
Där har ni mina tre bästa tips för att lyckas med ett framförande! Kom ihåg - det är lika nervöst och hemskt för alla. Genom att hålla tal efter tal utvecklas man och blir säkrare. Känslan då du har hållit ett tal som du länge övat på och klarat galant är KANON! Men kom ihåg, lite nervöst måste det alltid vara. Det gör så att du är mer fokuserad och ofta gör bättre ifrån dig. Slutligen - NJUT. Din publik vill lyssna på vad du har att säga. De är intresserade av DIG!
HEJJA DIG - våga hålla tal!