Alla har vi drömmar och mål i livet. Vissa mål är lättare att uppnå än andra. Det krävs vilja och mod för att uppfylla sina drömmar. För att t.ex prestera bra i ett prov krävs vilja. Däremot för att t.ex uppträda med sång krävs mod.

Nervositeten och rädslan för att misslyckas dyker ofta upp för mig i sammanhang då jag skall göra något inför en större grupp människor. Jag är rädd för att rodna & för att ge minsta lilla tecken på att jag är nervös och osäker inför det jag ska göra. Vi kan t.ex ta mitt avslutningstal jag höll på skolavslutningen.

Jag var jätte nervös dagarna före. Jag var rädd för att säga något fel o göra bort mig. Men mest rädd var jag över vad alla andra skulle tycka om det som jag skrivit. Jag hade ju skrivit allting själv. Kvällen före önskade jag att allting bara skulle gå så fort som möjligt, så det sedan var över & jag slapp tänka på det. I just det ögonblicket när jag steg upp i talarstolen hände något.

Jag njöt varje minut jag stod där. Jag hade lärt mig så gott som hela talet utantill, så jag kunde ha ögonkontakt med publiken. Jag minns att jag tänkte hur roligt det var att alla dessa människor lyssnade till vad  just jag hade att säga om mina år i högstadiet. Om jag skulle ha sagt något fel skulle ingen ha märkt det förutom jag själv, eftersom ingen annan visste vad jag hade skrivit i mitt tal.

Alla måste vi utsätta oss för nya prövningar och saker som inte alltid är inom bekvämlighetszonen, för att utvecklas och veta hur det känns av att ha klarat något nytt.

Känslan efteråt är bland den bästa som finns. Tänk dig att du har övat, sett framför dig hur allting ska gå till, tänkt på vad som kan gå fel, peppat dig, varit smått nervös en längre tid eftersom du vet vad du har framför dig, och så en dag är det showtime.

Oavsett om det gått jätte bra eller mindre bra är tanken på att du vågat göra det du just gjort oslagbar. Det gäller att inte alltid tänka så noga på vad det är som du ger dig in på. Visst, man måste ju tänka till en viss del, men om du börjar tänka för mycket dyker det upp saker som är för skrämmande och som får dig att tacka nej.

Om någon frågar mig hur jag mår svarar jag oftast "bara bra, själv då?" Är det inte så de flesta svarar? Man säger så även fast det kanske inte alls stämmer. 

Vi alla har perioder i livet då det känns jobbigt. Vissa har allvarligare problem med det än andra. Frågar vi oss någon gång hur vi hamnar i dessa perioder? Jag vet med mig själv, att oftast när jag har en massa massa program och hektiska dagar, kanske det även är strul i familjen eller bland vännerna så blir jag trött. Jag mår helt enkelt inte bra av det. Jag går runt och tänker på problemen allt som oftast och får ingen ro. 

Men när någon frågar mig hur det är, säger jag trots allt att allting är bra. Varför? Jag kanske inte vill besvära dem med mina problem. Eller så tror jag att de inte skulle orka höra på allt och inte bry sig.

"Hur är det?", är något som vi dagligen använder i våra samtal för att kanske starta en konversation. Man förväntar sig inte ett svar där personen man frågat rabblar upp alla problem den har just nu. Man förväntar sig något kort, så som "bra", "njaa lite trött bara", eller "helt okej". Varför frågar man om man på riktigt inte är beredd att sätta sig ner och lyssna? Och varför svarar vi inte bara som det är? 

Självklart kan man ha det bra och då ska man ju säga det. Men om man inte har det lika bra ska man också kunna säga det. 

Jag vet med mig själv att jag skulle bry mig om någon inte har en bra dag, och då skulle jag självklart försöka göra personen på bättre humör. Varför tvivlar jag då på att andra inte skulle orka med mina problem, och försöka uppmuntra mig?

Problem försvinner inte bara. Du måste seriöst ta itu med dem för att börja må bättre och för att reda ut saker och ting. Börja med att svara ärligt nästa gång någon frågar dig hur du mår. Jag kan garantera att du kommer må bättre efter att du har talat med någon. För då vet du att du inte bär allt det tunga ensam inom dig. Du har någon som du kan komma till och som vet hur det ligger till!

Var fjärde 11-15-åriga flicka i världen får inte gå i skolan. 

70% av barn som arbetar är flickor.

Graviditet är den vanligaste dödsorsaken för 15-19-åriga flickor.

Varje år hamnar 10 miljoner flickor under 18 år att gifta sig, ofta med tvång.

200 miljoner flickebarn har "försvunnit" ur världen. De har dödats, blivit övergivna eller aborterats på grund av sitt kön.

Jag tycker det är helt otroligt. De flickors liv som man fick se i filmen är så fruktansvärt. Ändå är de så mycket gladare och tacksammare än många av oss som bor i ett tryggt och bra land där de mesta fungerar utan problem, alla får gratis utbildning och det är jämställt, nästan alla borde ha tak över huvudet och mat på bordet och en massa extra pengar över som vi spenderar på dyra kläder, bilar osv. 

Vi klagar om och om igen på hur jobbigt det är i skolan, det är alldeles onödigt och tråkigt. Det ända vi vill är att den ska ta slut. De här flickornas allra allra största önskan i hela livet är att få börja studera, lära sig och gå i skolan. 

Folk anser att det är flickornas "uppgift" att stanna hemma o sköta om familjen. De ska inte veta hur andra människor i världen har det. Pojkarnas "uppgift" är att lära sig hur det fungerar ute i världen för att sedan tjäna pengar. Flickornas "uppgift" är att bara vara nöjda över det dom har.

 Jag tror att vissa människor är rädda. Rädda för att flickorna ska få utbildning och lära sig om hur världen fungerar. För då skulle de märka hur otroligt dålig ställning de har i vissa samhällen och då skulle de vilja ha en förändring. En förändring som vissa människor inte vill att ska ske. 

Då skulle flickorna också börja ta plats i arbetslivet och förtjäna egna pengar. Inte leva på sin man och ständigt vara beroende av hans inkomst. Flickor skulle klara sig själv. Och det vet jag, att varenda en flicka ute i världen skulle kunna stå på sina egna ben, bara hon fick chansen att utbilda sig!

Fick tidigare i veckan en kallelse till ett andra regionsläger i och med fotbollen. Det skulle vara från måndagen till tisdagen nästa vecka i Kokkola. Den här gången skulle inte Matilda komma med. Jag är otroligt glad över att jag fått en till kallelse dit, eftersom jag då vet att de tyckte jag var bra efter den senaste gången, men till lika blev jag otroligt otroligt osäker. 

Dessa frågor har rört sig av och an i mitt huvud under de senaste dagarna. Vill jag verkligen satsa så här mycket? Jag är jätte trött konstant p.g.a alla träningar & turneringar där man tar ut sig. Det blir sena nätter & tidiga mornar. Skolarbetet hamnar emellan o jag lyckas inte prestera lika bra på proven & förhören som jag vanligtvis brukar göra. Vill jag verkligen ha en framtid inom fotbollen? Om jag inte tar denna chans här o nu och ångrar mig senare i livet, då är det ju försent! Är jag beredd att prioritera fotbollen framför vänner? Jag vill ju ha tid för annat också! Fotbollen ska inte få styra över mitt liv. När det har varit strul med kompisarna har fotbollen varit ett sätt att koppla bort allt det. När jag har haft mycket höga krav från skolan & framförallt som elevkårsordförande har fotbollen varit ett sätt att bara få vara, jag har känt att jag inte måste prestera bäst hela tiden, jag måste helt enkelt inte alltid vara på topp eller bland de bästa. Om jag någon träning inte orkade satsa alls, så var det okej. Men samtidigt om jag någon gång ville köra fullt ut var det också okej. Jag kunde helt enkelt välja. Fotbollen var en grej som fick mig att må jätte bra. Jag kunde vara hur jag ville, varken bland de bästa eller de sämsta. Jag kunde bara vara mig.

Så tillslut kom jag fram till att nej, regionsnivå är inget för mig. Jag vill spela för att träna & utvecklas, men framför allt för att jag mår bra av det! Fotboll är min grej. Det är sporten som jag är bra på. Det är den sporten som jag brinner för! Jag vill själv kunna styra över mitt liv o fotbollen är inte min högsta prioritet. Dock är den väldigt väldigt viktig för mig. Jag vill spela på en hög o bra nivå, men jag strävar efter att spela i vifks b-fm lag och senare i vifks dam lag. Om jag kommer så långt är jag väldigt nöjd över mig själv. 

En bamsekram åt alla er som orkade läsa denna långa text!❤

På den senaste tiden har det hänt så mycket bland många av mina vänner som jag själv drabbats otroligt hårt av! Alla har inte mått bra, det har varit tunga uppförsbackar & långa nedförsbackar!

Jag hoppas innerligt mycket att alla verkligen har lyssnat till varandra & tagit in andras åsikter. Alla tycker olika, men man måste acceptera varenda ens åsikt. Det här har inte alltid synts utåt, men inuti har man hela tiden pinats med känslan av att allting inte hela tiden har stått rätt till! Snart, och då hoppas jag verkligen snart är allt detta uträtt! Men då måste ALLA hjälpas åt, och göra det bästa av det som inte alltid varit det bästa. För detta kan bli så enormt bra!! Nu skärper alla till sig och tar det här på allvar. Också jag. Ingen ska få känna sig dålig! För alla är så obeskrivligt enormt bra. Ni alla betyder så grymt mycket för mig, och jag vill aldrig mista en endaste av er. Aldrigaldrig!! Älskar er, och ni vet själva vem det här är skrivet åt. Tack till alla er som orkat läsa igenom detta!❤❤

Livet är inte alltid en sol, man måste själv ta tag i saker och pröva på, det kan bara bli bättre om man startar från noll!