söndag 21 januari 2018 - 10:11

5000$

Aj että så romantiken flödar i detta hushåll. Liksom varje söndag morgon ligger vi i varsin enda av soffan med våra iPads och tittar på skilda tv-serier. Ibland tittar någondera upp från skärmen för att se att den andra ännu är vaken. Vi är ett äkta modernt par. Jag tittar på bron, han på top gear. Jag håller på att få fel i huvudet av all brittisk humor.

Men, det var inte det jag skulle säga. Victor kan ju ibland faktiskt vara lite romantisk. Mycket mer än jag. Men allt har sina gränser. I det här fallet var det 5000$ gränsen. Han hade tänkt boka in en överraskningshelg i Serengeti för oss innan vi gifter oss. Ett veckoslut på tumanhand i Tanzanias största nationalpark. En helg i en pool med elefanter som kikar på en. På en lodge där man kan möta Bill Gates och David Beckham i baren. Nå. Två nätter på denna lyxlodge kostar då 5000$!!!! (Behöver jag säga att vi fick tänka om...)

IMG 7416Tänkt att det finns folk som betalar mer än vad folk har till årslön här för två nätter på en lodge. Tänk att för vissa är 5000 ingenting, medan för andra är det en avlägsen dröm. Den extrema fattigdomen och det extrema lyxlivet på ett och samma ställe påminner en dagligen om den enorma ojämlikheten och klasskillnaderna i detta land. Ligga på soffan och titta på en iPad en hel söndag är också ren och skär lyx, medan majoriteten i detta land är ute på sina åkrar och jobbar på i ett liv där varje dag är slit och jobb.

IMG 7005

Jag tänker ofta på vilket lyxliv jag själv har. När jag först kom till Tanzania 5 år sedan kom jag ofta på mig själv med att ha dåligt samvete över mitt liv. Över alla möjligheter just jag hade fått. Hur olikt det var många andras, men samtidigt levde jag enbart som hemma i Finland. Ingen extra lyx. Men mitt finska medelklassliv är här överklassliv. Medelklassliv här är vad vi i Finland kallar fattigdom.

Men inget blir bättre av att ha dåligt samvete och det har jag inte längre, men det var en viktig lärdom. Medvetenheten om mitt lyxliv har stärkt mina värderingar om jämlikhet och hållbarhet. Det är självklart för mig att jag vill jobba med just de frågorna. Världen är otäckt ojämlik. Världen behandlar en stor mängd människor väldigt illa. Att ha dåligt samvete hjälper inte, men att agera gör. 

lördag 20 januari 2018 - 10:00

En röst - ingen självklarhet

Igår var jag, liksom alla andra utlandsfinländare (baserat på antalet foton på Instagram), och röstade i presidentvalet. Jag glömde förstås ta bild av det högtidliga tillfället, fastän det kändes lite extra viktigt och fint att rösta just här. I ett land där man jämt och ständigt påminns om vilket privilegium det är att växa upp i en fungerande demokrati.

I Tanzania kränks mänskliga rättigheter allt mer och demokratiprinciper undermineras. Utvecklingen har varit rätt dramatisk de senaste åren. I Tanzania idag kan man inte längre vara en person med starka åsikter som skiljer sig från presidentens, utan att riskera att man arresteras. Folk vill inte ens på whatsapp diskutera politik. Human Rights Watch har sammanfattat det hela rätt bra i denna artikel.

För mig som jobbat inom politiken är det ibland svårt att hålla tyst. Det känns som att jag tvingats in i en bubbla och agerar just så som jag ibland upplevde att majoriteten gjorde hemma, och säkert gör ännu. Lever bekvämt i bubbla utan att engagera sig desto mer. Jag är inte helt bekväm i en passiv roll, men det här är inte mitt land heller. Det är väl bara att göra vad man kan. Fortsätta jobba med att stärka ungas roll i samhället, med att deras sexuella rättigheter förverkligas, deras inkomst tryggas och att det också finns unga ledare på centrala positioner. Sånt vi gör på jobbet varje dag.

Alla andra, kom ihåg att rösta i presidentvalet! Här är det val igen 2020, hoppas jag. Man vet ju inte med säkerhet längre eftersom trenden i regionen är att ändra grundlagar och förlänga mandatperioder.

fredag 19 januari 2018 - 19:01

Hej fredag!

Oj hörni finns det en bättre fredagskänsla en att komma hem tom i huvudet efter en lång arbetsvecka, slänga sig på soffan och öppna en öl? Sen anstränga sig ytterligare lite och fixa en urgod pasta för att sen återgå till soffan? 

IMG 0460Jag har inte haft mycket extra energi senaste veckorna. Ni ser ju. Jag har inte ens orkat plocka ögonbrynen (okej det är ett lame exempel för det orkar jag typ aldrig...). Jag har kommit hem från jobbet och sedan lagt mig på soffan. En aktivitet jag för bara några år sedan skulle ha haft dåligt samvete över. Jag har varit nöjd med att göra det till så stor utsträckning att jag t.o.m. avbokade en resa till Zanzibar förra veckoslutet. (Okej, mängen vatten som kom ue himlen mitt i sommaren när det inte alls borde regna spelade också in.) Jag har skippat segling och inte ens ännu testat min nya dykutrustning. 

Nytt år, nyårslöften, ny energi. Eh. Tänkte på det en sekund i början på januari. Skrev till och med ett blogg inlägg jag aldrig publicerade. Slutsatsen var att jag är rätt nöjd och känner inga större behov av stora förändringar. Känns rätt skönt att åtminstone för tillfället ha nått en sån punkt. Visste, borde absolut röra på mera, det kommer jag väl aldrig undan med mina "latgener".

Men en del spännande saker har jag också hunnit med. Nu är jag t.ex. Masai. Mer om det senare. Ölen håller på att bli varm. 

tisdag 2 januari 2018 - 21:01

Julen kom och gick utan ett pip härifrån

Hej från en jämt och ständigt tyst blogg. Det var aldrig meningen. Jag hade sett framemot lite extra tid på soffan med bloggen över jul, men min dator har fortfarande fel i huvu och skriver enbart med CAPSLOCK på. VEM ORKAR fixa sånt när man kan hänga på södra stränderna utanför Dar där det varken finns nät eller mottagning i telefon. Så himla skönt att vara utan nät. Samtidigt ryckte det i benen lite nu som då. Beroendet kröp fram och plötsligt stod man där med telefonen i luften i jakt på en stolpe nät. För att vad då? Kolla Facebook, håh.

IMG 0341
IMG 0363

IMG 0367

Till all tur, för bloggen, har jag tydligen varit extremt snäll förra året. Tomten, som jag inte trodde skulle ägna mig en tanke, kom med en padda. Sådär 7 år efter alla andra är jag nu med iPad klubben och kan därmed blogga igen. 

Resten av ledigheten gick åt till att segla och hänga på migrationsverkets kontor i jakt på mina sista papper. Att jag saknar EU, Schengen, Norden, passfrihet! Samtidigt är det här med att få uppehållstillstånd i ett annat land återigen en påminnelse om hur priviligerad jag är. Eller hur min hudfärg har underlättat det mesta i mitt liv.

Tänk att jag aldrig tidigare behövt gå igenom en sådan här process eller stött på problem med det. Väl ute på andra sidan av byråkratidjungeln med allt i skick smakade champagnen extra bra på nyår. Jag får bo här, iaf i två år. Men ack sån huvudvärk innan jag var där. Tänker på alla papperslösa och asylsökande i Europa. Vilken mardröm. För mig fanns ju alltid alternativet åka hem om det inte löser sig. Vad gör man sen när man inte har ett hem? En sak har jag iaf lärt mig i den här processen. Vi européer (jag!) är bra på att gnälla när inte allt är till vår fördel. Vi är så ovana med det. 

fredag 22 december 2017 - 07:42

JUL PÅ SOFFAN

Ligger på soffan. Första semesterdagen är här. Halleluja. Det är så här julen ska se ut. Raklång på soffan. För några år sedan beslöt jag att julstress är kanske det mest onödiga påhittet någonsin. Sen dess har jag slutat julstressa (det där med att sluta med julklappshysterin hjälpte också). Jag bryr mig ju inte särledes mycket om traditioner eller julpynt heller, så det hjälper. Speciellt när man rör sig i 30 graders värme och inte ens förstår att det är jul, även om det är tredje julen här nere. Dessutom är vår julsill någonstans i en borttappad väska mellan Stockholm, Abu Dhabi och Dar. Mysigt. Men en julgran har vi fixat i år. Kanske vi nästa år dekorerar den.

IMG 0294

SÅ MITT I DET HÄR INLÄGGET FICK MIN DATOR JULSTRESS OCH HAR FASTNAT PÅ CAPSLOCK: JAG BLIR GALEN: ÅTERKOMMER:

torsdag 7 december 2017 - 13:50

Om ditt och datt

Det finns mycket jag kunde skriva om. Om tacksamheten av över att vara född i Finland. Det tänkte jag på igår. Även om jag har ett komplicerat förhållande till Finland, (tack nu bara regeringen och deras politik), och inte är särledes fosterländsk kunde jag inte annat än känna en viss stotlhet igår på självständighetsfesten på ambassaden. Vilken resa Finland ändå gjort på 100 år. Vilken oerhört brokig historia vi har. Hur totat fel allt kunde ha gått. Att varje dag påminnas om vad fattigdom och ett brustet system är gör mig faktiskt lite extra tacksam. Själv är jag inte längre en del av det finska systemet. Jag lever utanför allt vad socialt skyddsnät heter och det känns inte alla gånger helt hundra. Även det höjer min tacksamhet för de finländska systemen

IMG 0220

Om #dammenbrister. Det är redan old news, men wow vilket systerskap och horror vilka berättelser. Vi visste ju det här, alla som inte valt att blunda. Inte har heller problemet försvunnit någonstans bara för att lyfts upp på ytan. Men jag tror ändå all fokus skapar förändring här och där. En kollega sa till mig en dag "Sandra, I have been reading about #metoo. I realise now I have been harrassed on a daily basis, but I did not understand it as it is so embedded in our culture. Are you a woman and not beated by your husband regulary you almost ask yourself if something is wrong. Now I will not accept any harrassment anymore". Dessutom, tidigare i veckan på en rapport launch fick vi se data om tidiga gravdidteter. I viss områden i Tanzania är 44% av de unga flickorna redan gravida eller mammor. 44%!!! Jag undrar hur många av dem som gjort ett fritt val att skapa familj, med tanke på att barnbröllop ännu är lagligt här och våld mot kvinnor så oerhört utbrett. 

IMG 318

Om att det varit oerhört tyst här. Om vattenproblem som ledde till exilboende i några veckor till nytt hem. Om att flytta i 31 graders hetta. Producerade rätt många liter svett där. Om att spela för första gången i sitt liv i en symfoniorkester när man inte spelat fiol regelbundet på en lång tid. Ganska mycket svätt där också innan saker satt som de skulle. 

IMG 0181Om att vi plötsligt är typer som tar förlovningsfoton. Rätt svettigt det också, speciellt för vännen och fotografen CJ. Knappast helt lätt att hantera två så oseriösa fotoobjekt.

IMG 0191

Om att jag för tredje åren i rad ska fira jul i solen och inte förstå att det är jul, inte ens när en spelar på en brittisk Christmas Carols kväll. De där britterna har rätt roliga traditioner också. Förresten, sluta ladda upp bilder på pepparkakssmet. VILL HA! 

IMG 0201

 

måndag 6 november 2017 - 18:45

Trump aint gonna get me - livsbalans och sorg

Jag har försummat, ignorerat eller missat det mesta. #metoo, halloween, allahelgona och idag svenska dagen. Skottlossningar på raden i USA, kontroversiellt val i Kenya förra veckan och nu paradise papers. Jag har varit nergrävd i jobb, och mycket av det förorsakat av ingen annan än mr Trump med sina biståndsdirektiv.

Att den mannen måste komma in i mitt liv. Men var det bara mitt liv skulle jag knappast ha legat sömnlös, men när det gäller så många utsatta personer på en helt annan kontinent än Trumps, då ligger jag vaken och försöker komma på lösningar. I biståndet blir många utsatta människor offer för rika länders inrikes- eller geopolitik, vilket ofta leder till ännu fler #metoo case. 

IMG 0094

Så för att jobba på min egen livsbalans, checkade jag ut från allt på fredag eftermiddag. Trump aint gonna get me. Jag tillbringade ett dygn på en segelbåt för att heja på alla som deltog i en 24h välgörenhetstävling. I 24h i ett sträck var allt annat oväsentligt. Jag drack vin, åt gott och skrattade rätt mycket. Däremellan räddade jag folk från storm och regn och nu som då låg jag på soffan (jaaaa, man kan ha en soffa på en segelbåt!) och läste Minkriket av Karin Erlandsson.  Plötsligt befann jag mig i Nykaabi, även om jag var ute på indiska oceanen. 

IMG 0097

Jag kom hem på lördag kväll och somnade innan klockan slagit åtta. Sen sov jag i 12h och vaknade med en tryckande känsla av saknad. Jag vet inte om det är för att det händer rätt livsomvälvande saker i mitt eget liv, eller för att andra kära tagits ifrån oss nyligen, eller för att en ny släkting anlänt, eller för att jag bor långt från familjen, men den senaste tiden har jag saknat, ifrågasatt och gråtit. Inte kunnat gå vidare, mer tagit några steg bakåt på den evighetslånga vägen till att "gå vidare". 

Jag lyssnade på radiodokumentären Varje dag jag inte är död så lever jag om cancersjuka Christine Saarukka. Jag stortjöt. Historien är sorlig, liksom varje förbannade cancerhistoria. Samtidigt så fina och värdefulla tankar om livet. Varför tas så livsglada och visa personer ifrån oss så tidigt? Kan någon förklara det. 

För mig spelades mitt liv för 12 år sedan upp igen. Jag grät över att det har gått så många år sedan mamma var cancersjuk och till sist förlorade den hårda kampen. Så fullständigt fel och orättvist. Jag inser också hur svårt jag har att acceptera det trots att det gått en del år. Jag saknar mamma, jag saknar allt vi gjorde då, men också allt vi aldrig kunnat eller kommer kunna göra tillsammans. 

Det känns orättvist att jag aldrig fick en vuxenrelation till henne, att hon inte kan vara med på vårt bröllop, att vi inte kan disuktera hur vi ska rädda världen nu när jag förstår den så mycket bättre och att jag aldrig mer kan landa i hennes famn. Tänk att vi aldrig fick vara Facebook vänner, dela bilder på instagram eller ha en whatsappgrupp. Tänk att man kan sakna just sådant. 

IMG 0112Samtidit har jag det så himla bra. Livet är vackert och behandlar mig just nu rätt väl (så länge Trump hålls på ett visst avstånd). Jag kan gråta ut i en varm famn när det behövs, som sen tar mig ut på brunch och allt känns så mycket lättare. Jag kan varje dag se solen gå ner i indiska oceanen och ta ett kvällsdopp om jag så vill. Jag får jobba med just det jag brinner mest för, och som jag vet att min mamma hade varit stolt över. Och kanske också just därför all saknad. För att man inte får dela just den fina vardagen med alla man så gärna vill. 

torsdag 2 november 2017 - 21:22

Random bilder från en vardag i syd

I brist på tid eller kanske det faktum att jag varje kväll hittills den här veckan slocknat kring 20-tiden (jobba, äta, sova, jobba, äta, sova och lite candy crash och date-night) kommer här tre random bilder från mitt liv. 

IMG 0044Förra veckan lyssnade jag på Tanzanias utrikesminister och firade FN-dagen. Han sa många intressanta saker. Den politiska situationen i Tanzania är ytterst intressant och har tagit en helomvändning till det sämre i fråga om pressfrihet, yttrandefrihet  och mänskliga rättigheter, samtidigt som korruption bekämpas mer aktivt. Yttrandefrihet till den graden att jag inte ens vet hur mycket jag vill blogga om det. Känns märkligt att bo i ett sådant land för en som har politisk bakgrund och inte vill eller kan hålla tyst. 

IMG 0086I tisdags hade vi några riksdagsledamöter från Sverige på besök på jobbet. Vi tog dem med till en av våra flickgrupper i Dar es Salaam. Dessa flickor är med i  vårt Girls let's be leader projekt där vi jobbar med flickors rättigheter, specielt inom sexuella rättigheter och reproduktiv hälsa, men också kring entrepreneurskap. Dessa flickor, som alla är drop outs från skolan, tillverkar och säljer shampoo. När man lyssnar på deras historier inser man om och om igen att det är en lång väg kvar till en jämställd värld där flickor och kvinnor är lika värda som pojkar och män.  

IMG 2En annan dag gladde vi oss så mycket över en väg som asfalterats att vi måste sakta i, ta fram telefonen och knäppa en bild. Om den här regeringen gör något gott är det att bygga vägar. Tycker dock synd om alla som var tvugna att riva sina hus och murar för att ge utrymme för infrastrukturutveckling. Där ser man vikten av stadsplanering. 

 

lördag 28 oktober 2017 - 08:38

Dripp, dropp varifrån kom regnet?

HEJ OCH HÅ, här var det tyst! 

Vad gör ni denna lördag? Jag sitter hemma och lyssnar på klassisk musik och jobbar. Finns det något bättre sätt att tillbringa lördagen på. Nå förstås! Jag kunde också vara ute och segla, äta lunch på en ö och segla lite till, om jag inte skulle fallit i trappan en sen onsdagskväll när jag trött kom hem från jobbet och i stället för att gå i trappan fokuserade på att berätta något alldeles säkert helt oväsentligt till Victor. Vips låg jag i trappan. Rätt oskönt måste jag säga. 

Det hela låter mer dramatiskt än det var och det hände redan förra veckan. Men mitt sår tyckte inte om mitt spontana infall att åka och dyka förra lördagen. Saltvatten och öppna skrapsår är ingen bra kombination. Det kan säkert en femåring räkna ut, men ibland är min vilja starkare än förnuftet. Idag vann förnuftet, än hur tråkigt det är. 

Nog om det. Här bloggar jag om döden och sen försvinner jag. Det har varit fullt upp med jobb, FN-dagen festligheter, REGN och middagar hos vänner. Varje gång är jag lika fascinerad över folks kokkonst. En dag ska jag också bli sådan. 

Sen kom plötsligt regnet som gör att Dar fullständigt stannar. Jag var totalt oförberedd. Förra året fick vi inget regn på hösten, så jag hade helt glömt bort att det ska regna nu. Det regnade oavbrutet i två dagar så broar rasade och vägar sköljdes bort. I torsdags när jag körde hem från jobbet var det uttryckligen som att köra genom en sjö. Vattnet yrde runt bilen åt alla håll och kanter, till all tur tog bilen inte in vatten. När ens gård är totalt överssvämmad är man är rätt glad över att man bor i en lägenhet på tredje våningen. Fyra personer dog i regnvädret i Dar. Allt för brist på bra infrastruktur, dränering och klimatförändring.  

torsdag 19 oktober 2017 - 20:09

Döden

Det finns en sak som mer än andra faktorer konstant påminner mig om att jag lever i ett av världens fattigaste länder. Det är inte den bristfälliga infrastrukturen, de pinnsmala kvinnorna som sopar gatorna jag kör på varje morgon eller barnen som tigger. Nej det är döden. Den ständigt närvarande döden. I varje familj, kompiskrets och del av samhället är den närvarande.

Jag har tänkt skriva det här inlägget en tid, men jag har inte velat förstöra stämningen. Men när min närmaste kollega berättade att hennes bästa vän dött i diabetes natten till igår blev det för mycket. Vi har redan förlorat en kollega, och en kollegas bebis sen jag började för två månader sedan. Alla unga människor som inte fått den vård de behöver. Tar det aldrig slut?

I norden är döden så avlägsen (tack och lov), här vardagsmat. Jag har flera vänner hemma som aldrig varit på en begravning, medan vi på mitt jobb diskuterar hur vi som kollegor ska bidra till begravningar. En bisarr diskussion att ha i en ungdomsorganisation, men ack så nödvändig. Det bisarra för mig var att diskussionen fördes som vilken annan normal diskussion som helst.

Efter att själv ha förlorat många familjemedlemmar, förstår jag inte hur folk här orkar. Varje gång en nära mig dör, påminns jag om min mammas bortgång och den konstantnärvarande saknaden. Påminnelsen om att hon aldrig kommer tillbaka. Varje begravning blir i mitt huvud en repris av hennes.Så varje gång är jag på två begravningar samtidigt.

Hur står folk ut här där det händer så ofta? eller har man helt enkelt inte något annat val? Har döden normaliserats? Som mannen som berättade att han förlorat alla sina tre första barn på grund av dålig sjukvård. Hans fru var rätt trött på att vara gravid och föda barn som dör. Hur kan man hantera sådant? Jag har ingen aning, men en sak är säker, jag har aldrig någonsin mött starkare människor än alla jag möter här.