fredag 30 mars 2018 - 02:09

Nytt rekord

Redo för take off! Idag ska jag sätta nytt rekord. Från dörr till dörr, Masaki - Henriksdal på 24h. Målsättningen är att jag på lördag morgon vaknar upp i Henriksdal.

22F58B6A E4B5 4DA7 B957 DAAC163ACDDC

Sitter just nu och väntar på flyget i Dar. Det är mycket som ska klaffa. Två flyg, buss till stan, hoppa på buss till Björneborg (har 1,5h på mig från att jag landar tills att min buss avgår från kampen), sen plockar pappa upp mig i Björneborg om sisådär 22h. 

Den stora prövningen är ändå att överleva utan vinterkläder. Jag har packat med mig alla varma kläder jag har och hoppas på att det räcker. Jeans, två långärmade blusar, en scarhf och en rock. Å förstås, stickasockor. Till all tur visar väderprognosen att det bara är -1 i Helsingfors när jag landar. Jag har inte upplevt minusgrader sedan 2015. 

 

onsdag 28 mars 2018 - 21:57

The pirr

Påsk och jul verkar alltid komma lägligt. Precis i rätt ögonblick. Just när stressnivån på jobbet nästan är orimlig. Just då kommer de röda dagar i kalendern smygandes som en gåva från ovan. Är en dag ifrån målet nu.

Pirret i magen jag haft de senaste dagarna går att jämföras med det jag hade på julaftonsmorgon när jag var barn. Den enorma glädjen när jag på julaftonsmorgon, långt innan tomten kom, fick öppna julklapparna från gudmor som anlänt på posten från Helsingfors några dagar tidigare. Som man hade sneglat på dem i flera dagar, men hållit sig från frestelsen. Älskar att man kan återskapa den här pirrkänslan i vuxen ålder.

Jag har svävat runt på rosa moln i flera veckor nu. Orsak: imorgon natt åker jag till Finland. Pirr för att jag får fira påsk i Henriksdal och hänga med familjen. För att jag får åka på skidsemester till Hemavan med familjen. Precis som vi brukade göra varje år förr i tiden. Äntligen får jag stå på ett par skidor igen. Vara i fjällen. Gå på promenad. Leka i snö. Hurra för att snart vara återförenad med vänner och mitt kära Helsingfors. Så mycket glädje inbokat på två veckor att jag nästan storknar. Snart sånahär selfies igen. 

A8B9B65A 3722 462B A43B B7C14477B3FF

Dessutom, jag är beredd på allt. Även på att få malaria uppe på fjället långt ifrån sjukvård. Det tar oftast kring två veckor för malaria att bryta ut. Eftersom man uppe i norr inte är så bra på tropiska sjukdomar är det bäst att ta med medicin härifrån ifall man hade så otur. Då kan man åtminstone göra ett test själv och påbörja medicinering. Eftersom jag inte haft malaria sen jag bodde i Elfenbenskusten hoppas jag verkligen att jag inte har så otur att få det under den enda veckan jag åker skidor på vem vet hur länge. Men världen, jag har aldrig varit mer förberedd. 

753842A3 6D43 4CA7 9A28 DA7658F307B3

tisdag 20 mars 2018 - 19:06

Hon ser ut som en älg

Medan finländare debatterar huruvida man ska lära sig svenska eller inte så har Victor gått all in på den här punkten. Han studerar som bäst svenska aktivt, vilket är fruktansvärt beundransvärt. Främst för att han kämpar så även om han inte alls behöver svenskan i sin vardag...ännu. Han lär sig användbara fraser, men också högt i ifrågasättbara. Ursäka nu Duolingo, men hur tänkte ni här? Underhållningsvärdet är förstås högt, men när använde ni följande meningar på svenska? 

DDC63B9A 6157 4923 9E82 19ABB0F6CBF9Skulle inte vara förvånad om den här frasen dyker upp i ett bröllopstal. Används alltför flitigt hemma. 

FE206989 8BAC 4EEA 9423 10EC97DE9665Den här frasen lyder vi till punkt och pricka. Därför ska alla myror i vårt hus dö diger döden utan att bli uppätna. Det kommer bli en massaker som resulterar i miljontals död myror. Tror det är exakt ungefär så många som är på besök i vårt hus just nu. Oinbjudna. 

C9437D51 4DEF 417C 99D6 DEFC6A046FA8I just say whaaaaaat? Om det var vargen skulle jag förstå. Duolingos bidrag till vargdebatten, men björnen? Bäst att vara på vakt när jag är i Finland och Sverige om någon vecka. 

Men mitt största orosmoment är ändå att Victors svenska lärare, utöver Duolingo, är just precis svensk. Jag hör redan den svenska accenten hos Victor krypa fram. En dag försökte han även rätta mitt uttal!!!! Måste vidta åtgärder illa kvickt. 

torsdag 8 mars 2018 - 21:46

En bit kvar

Kvinnodagen till ära har jag jobbat med ett av våra program där vi strävar till att ge unga flickor tillgång till familjeplanering, samt med att planera ett nytt program för att stärka tonårstjejer. Jag har varit så upptagen med jämställdhetsjobb, att jag inte hunnit ägna kvinnodagen de tankar den är värd.

Idag har vi planerat hur vi bättre kan nå flickor innan de får sitt första barn, och då är fokus på 10 - 15 åringar. Det om något berättar att även om framsteg gjorts, är det ännu en bit kvar innan världen kan kallas jämställd. Barnäktenskap är ännu lagliga här, och tonårstjeter som blir gravida har inte rätt att återgå till skolan. 

Min största förebild är ändå mamma. Älskad och saknad varje dag, men även en ständig källa till inspiration. Det är hon som gör att jag orkar. Orkar med 12-timmars dagar. Ägnar mina fem minuter av kvinnodagsfirande, innan sängen kallar, till henne. Hon hade så mycket kvar att ge, speciellt i jämställdhetskampen. Känns orättvist att just hon inte fick mer tid för att sprida sin visdom och kamp.

55D0A4A3 0043 4BC9 A344 961CE55A7725

Jag har så få bilder på mamma. Hon var alltid bakom kameran. Aldrig ett behov av att stå i rampljuset. Så oerhört ödmjuk och varm. Å dessutom, tänk, hon hann aldrig uppleva smarttelefonernas tid med selfies och kameror överallt. Teknologin har ändå förändrats rätt mycket på 12 år.

fredag 23 februari 2018 - 23:31

Grodsången utanför mitt fönster

När grodorna överröstar musiken från den närliggande nattklubben vet man att man bor i tropikerna och att det är varmt. Det har varit extremt varmt den senaste veckan. På termometern kring 35, i luften säkert 40, om inte mer. Det i kombination med 12 möten gör en rätt slut i huvu. Vilken seger att det är fredag. 

Tänker på vilken lyx det ändå är att bo i en 5 miljonersstad och få somna till grodmusik och inte trafikljud. Detta även om Dar es salaam är en stad som växer och växer och växer. Urbaniseringen är enorm, liksom i vilket annat samhälle som är under utveckling. Men staden har också lika många ansikten som dess invånare. Alltifrån enormt fattiga områden till lyx i världsklass. Storfamiljer på 5 personer kan dela på ett rum lika stort som mitt badrum. Å mitt badrum är inte särdeles stort. 

En stad i storlek med Dar i Europa är så annorlunda. Det är sällan man kör på en sandväg i en storstad i Europa. Jag inte ens i en by (förutom i Dalin). Här är det mer regel än undantag. Även gatan som leder till vårt hus är en enda lång sandväg. Skylinen över Dar börjar först nu ta form. Enorm förändring sedan 2012 när jag för första gången bodde här. De byggnader som var mina landmärken då syns knappt längre bland alla höghus.

Fortsättningsvis undrar jag vem som ska bo i alla höghus som ploppar upp. Den övre medelklassen är så pass liten och ekonomin på nedgång. Men hör man till medelsklassen, vilket jag förstås gör, känns Dar som en småstad. För alla känner alla. Minoriteten och våra priviligerade rum är ändå rätt små. Men enbart för att vi gör dem små. Grodsången ljuder för att ojämlikheten, som även hejdar utveckling, låter den sjunga. Till sängs går jag ännu en kväll med luftkonditioneringen på max och tänker på alla som bara kan drömma om den och en bekväm säng.

tisdag 20 februari 2018 - 18:18

Orka med rasism

Det är många som frågat om vi ska flytta till Finland nu när vi ska gifta oss. De flesta med ett tonläge som avslöjar att de antar att så måste det ju vara. En biljett till Finland, Europa. Bort från Tanzania. Hurra. Men så är det inte. Det är också en biljett till rasism. Jag vet inte om jag vill utsätta någon för det.

Victor har bott i Europa länge innan. En erfarenhet som inte direkt inspirerar honom till att flytta tillbaka. Då bodde han där innan all diskussion om ökad rasism blomstrade upp. Innan det fanns på agendan. Innan hatprat normaliserats. Ändå upplevde han det som tungt ibland.

SVES 26

Jag undrar om rasismen inte alltid funnits där i precis lika stor utsträckning som nu, men varit oerhörd dold för alla oss som inte utsatts för den. För alla oss som ingår i vithetsnormen. För alla oss som intalat oss att Norden, Europa, det öppna och toleranta samhället, inte är rasistiskt. Om något har flyktingkrisen senaste åren visat oss att vi nog inte är så toleranta. Tyvärr. Ett wake up call för oss, men ingen nyhet för de som varit föremål för rasismen.

Nu vet jag ju att vi skulle välkomnas med öppna armar av min familj och mina vänner. Att värme och kärlek skulle flöda. Men utanför den bubblan? Alla tysta men ifrågasättande blickar. Alla signaler som säger att du inte hör hemma. Alla fyllon på Karis eller någon annan tågstation som tycker det är helt okej att högt och ljudligt ropa efter en att några n*gr*er vill vi inte ha här, vilket hände den här sommaren. Jag vet inte om jag orkar med sånt. Jag vet inte om jag vill utsätta någon för det. Finland, Norden och Europa, snälla skärp er så om vi en dag vill flytta till Europa känner oss välkomna.

söndag 18 februari 2018 - 18:34

Bor helt klar i semesterdrömmen

Läser att finländare helst reser till den där lilla paradisön med turkost vatten och kritvita stränder. Den stora semesterdrömmen. Just hemkommen från stranden och mitt kvällsdopp, måste jag säga att jag inte gör annat än drömmer om min skidresa i april. Aldrig är man riktigt nöjd, fast alltsom oftast är jag nog mer än tillfrädställd med det här. Välkommen hitta bara, till drömmen. Perfekt också för att trampa vatten i 30 min för att bygga benmuskler för skidåkning. Mitt liv, fyllt av privilegier. 

IMG 0499

SVES 17

söndag 18 februari 2018 - 11:35

Min ingentingtid

Ibland får jag hemlängtan och då tittar jag på svtPlay. Hjälper alla gånger. Alla som är uppväxta i Österbotten förstår hur det kan bota hemlängtan. Så igår tittade jag på Skavlan där han intervjuar Matt LeBlanc aka Friends Joey (måste titta på x antal friendsavsnitt efteråt). På frågan vad han gillar allra mest säger han göra ingenting. Att han nog är proffs på att göra ingenting. Sen fördes det en diskussion om att många inte skulle medge det så öppet. Resten av gästerna sade i kör att de borde bli bättre på att göra ingenting. Så tänker de flesta och sen kör man vidare i samma hastighet som innan. Kan jag tänka mig.

Förut tyckte jag det var slöseri med tid att göra ingenting. Så jag gjorde hela tiden någonting. Jag ansåg att det fanns alltid någonting vettigt jag kunde göra istället för ingenting. Istället för att slötitta på TV kunde jag ha sett en dokumentär och lärt mig något. Tänkte jag. Istället för en slö morgon i sängen kunde jag ha läst nyheter. Jag hade inga spel på mobilen eftersom jag inte ville slösa tid på sånt. Ja inte ens Candy Crush. Att göra ingenting gav mig fruktansvärt dåligt samvete. Istället skulle jag vara produktiv på alla dygnets vakna timmar.

IMG 0301Dagens gör ingentingutsik....

Idag däremot tog det en stund att färdigställa det här blogginlägget för jag var upptagen med att göra ingenting här emellan. Nu kan jag nästan tycka om stunderna när allt står helt stilla. Men har ännu inte helt erkänt det för mig själv. Å livet har inte gått under fastän jag inte läst alla artiklar, svarat på alla mejl eller prickat av allt på min to do lista (Victor skakade sådär snällt, men ifrågasättande, på huvudet när han förstod att jag har to do listor. Han tycker det är det mest onödiga och stressframkallande som finns).

Livet känns faktiskt mycket trevligare när man ger sig själv tid för återhämtning. Jag är oerhört glad, och lite stolt över mig själv, att jag lärde mig det i tid. Dessutom, vet jag nu att ALLA, precis ALLA, spelar candy crash. Förstår ni hur mycket jag ligger efter? Flera år! Jag har så mycket ingentingtid att ta igen.

måndag 12 februari 2018 - 20:20

Visa nu att WE STILL SEE YOU!!!!!

Nu ska vi skifta fokus i den här bloggen. Nog om alla mänskliga rättigheter som kränks i det här landet. Vem är jag att predika om sådant när min egen regering med sin invandringspolitik spottar på dem som behöver skydd och stampar på mänskliga rättigheter. 

Nog har ni väl alla läst om Ali? Ali som mördades bara en kort tid efter Finland skickat tillbaka honom till Irak. Migrationsverket ansåg att han inte hade behov av skydd. Shiamilisens hotelser var inget man behövde bry sig i. Nu är han död. 

Med Finlands regerings politik just nu finns det helt säkert fler fall såsom Alis, eftersom majoriteten av irakier som sökt asyl i Finland senaste åren fått avslag. Procentuellt mycket högre andel avslag i Finland än i EU överlag. 

Lina skriver så bra om det här. (Förresten, hurra att hon börjat blogga! Smartare kvinna får man leta efter) Om hur hennes vänner, även mina, sover bredvid en soptunna under en bro i Franrike. Med deras historia, skulle de möta samma öde som Ali om de skickas tillbaka. Så de hade inget annat val än att fly från Finland. Det är 2018 och folk flyr från Finland i jakt på trygghet. Trygghet som vi kunde erbjuda om politisk vilja fanns. 

Om ni känner lika stor frustration som jag över den här situationen tycker jag ni ska delta i välgörenhetsevenemangen We still see you som ordnas i Vasa och Åbo inkommande veckoslut. Visa att vi ännu ser regeringen som bär ansvar för det här, men också ser alla människor som hamnar i kläm i ett system som inte längre bygger på mänskliga rättigheter. 

lördag 10 februari 2018 - 13:38

The Masai

Nu har jag varit masai i en månad. Wow. Det här med att gifta sig når helt nya nivåer i det här landet. För en som aldrig ens tänkt tanken på att gifta sig eller tycker behovet av sånt är särledes stort, blir det ibland lite väl mycket. Här är man inget om man inte är gift. Det är liksom THE thing. Alla gifter sig. Alldeles för många är unga flickor i allt för tidig ålder, eftersom barnäktenskap ännu är lagligt. 

Efter att vi förlovat oss såg jag främst framemot att träffa Victors mormor och besöka hans by i Arusha. Äntligen kunde vi göra det. Innan hade det inte varit möjligt. Innan fanns jag inte riktigt, förutom för Victors föräldrar och syskon. Så vi hade tänkt smyga iväg dit ett veckoslut, men nej nej, ska man bli wameru så ska det ske med pompa och ståt i närvaro av familj och halva byn. Wameru är Victors stam, som kommer från Arusha och hör till masaierna. 

IMG 0419

Så i januari var den officiella introduktionen av Sandra till klanen, aka Victors familj med sjumiljoner kusiner och morbröder. Alla äldre i byn var samlad till en nyårsfest som Victors mamma alltid ordnar. Traditionellt är det de som ska acceptera och godkänna mig. Nå så är det inte längre, men officiellt skulle jag ändå introduceras till dem. Tur att jag jobbat i rurala områden och vet hur sånt här går till. 

IMG 0415

Först ska det vara mat. Eller nej. Först väntar man i någon timme medan folk sakta men säkert anländer. Sen mat. Sen hej här är Sandra som ska gifta sig med min son. Sen de traditonella tygen man ska lindas in i. Sen alla hurrarop. Ja å sen är man då en av dem. I det här skede är man redan lätt obekväm i hela situationen och drar sig gladeligen undan. 

Mest imponerande med hela vistelsen var ändå alla de äldre. Livslängden i Tanzania ligger kring 60. Men de som blir gamla blir gamla. Victors mormor är 100+. Man vet inte med säkerhet. Inte registrerades sånt då. Där bor hon ensam i ett hus och verkar inte ha större problem än att synen är lite dålig. Alltså så resilienta människor här. 

 

IMG 0440Som alltid när man åker ut på landet påminns man lite extra om alla enorma konstraster det här landet bjuder på. En sak jag tänkt ofta på är hur det även inom en familj kan finnas så många olika vardagar. Flera av Victors kusiner lever ett primitivt liv i byn som jordbrukare eller småentreprenörer av nått slag. Ett liv som är rätt annorlunda än vårt. Ett liv där resurser mäts i antal kor och getter. 

IMG 0406

Men bybo som jag själv är i grund och botten, så känns det nu fantastiskt att ha sin by även här. Å inte vilken som helst. En by full med bananträd vid botten av Mt Meru, det femte högsta berget i Afrika. Högre än typ alla bergstoppar i alperna. Ett stenkast från vattenfall och enastående natur.