Visa alla inlägg skrivna maj 2017

onsdag 31 maj 2017 - 17:19

Stängda portar varje dag

Jag åker till Finland på söndag. Alltså jag kan inte fatta att jag om några dagar är i Finland och kan göra saker med vänner där. Helt hurja! Så jag berättade för Victor att jag ska gå på evenemanget Öppna Portar i Kristinestad med några vänner.  Öppna Portar är ett evenemang där folk öppnar upp sina trädgårdar och vissa även sina hem för allmänheten. Jag visste inte att det fanns sådana ljuveler till trädgårdar och så fantastiskt fina hus i Kristinestad innan jag för första gången besökte Öppna Portar. Rekommenderar varmt! 

Efter att jag gått i taket av iver och berättat allt detta för Victor så insåg jag att från ett tanzaniskt perspektiv är det här evenemanget rätt märkvärdigt. Att folk vet hur och framförallt var man bor är det sista man vill.  Att ha ett evenemang där vem som helst bjuds in till ens hem, än hur ljuvlig tanke det är, är bara inte möjligt ur ett säkerhetsperspektiv i ett fattigt samhälle. Här är det stängda portar med säkerhetsvakt dygnet runt. 

Förra veckan var det inbrott i en lägenhet på vår gård. Vår första tanke var att det inte var så konstigt med tanke på hur länge de hade en tom TV-pafflåda utanför sin lägenhet. Den avslöjade till höger och vänster att här finns en TV. Finns det en sådan stor TV så finns det säkert också annat. Välkommen att plocka åt er. 

Blogga om sitt hem och visa upp det för alla skulle heller inte vara möjligt på samma sätt som i Finland. Ingen ska veta vad vi äger och har. Ingen ska veta var vi bor, förutom våra närmaste vänner. Därför använder jag också enbart några få taxichaufförer och tuk-tuk chaufförer som jag litar på. Använder jag andra hoppar jag ofta av lite innan vårt hus. 

Det här låter drastiskt. Säkerhetsläget i Dar es Salaam är inte så dåligt som de flesta tror. Jag är inte rädd och rör mig fritt på egen hand. Med lite sunt förnuft kommer man långt, men ibland får man verkligen tänka på sådant man aldrig tänker på i Finland. Som att att komma ihåg att låsa bildörrarna varje gång man kör, att inte ha väskor synliga i bilen, att inte promenera på sidan av vägen med en väska och att röra sig med folk man känner på kvällar och nätter. 

För att inte leva som jag lär bjuder jag på två detaljer från vårt hem. Jag tror inte dessa är av så stort intresse för någon annan än mig. Hos oss finns ingen platt-TV, men däremot en traditionell mask från Man i Elfenbenskusten.

IMG 9251

Det sägs att denna mask ska motverka mardrömmar. Jag älskar den. Min favoritpryl från Elfenbenskusten. Å ack så jag drömmer fint nuförtiden.

IMG 9254Den här lampan påminner mig om att jag kanske ändå har ett litet materialistiskt intresse. Den får mitt hjärta att slå. Skärmen är gjord en tanzanisk hantverkare i Arusha och foten är från Neema Crafts. Diggar att man kan få så mycket handgjort här. Ikea för oss är vår hantverkare. Närmaste riktiga Ikea finns i Dubai.

Men nu måste jag rusa. Tänkte gå på en promenad och måste hinna tillbaka innan det blir mörkt om 40 minuter... 

 

 

måndag 29 maj 2017 - 16:00

Spontan söndag

Det bästa med att vakna upp en söndag lite halvslö efter en kompis möhippa och inte ha några planer alls är det utrymme för spontanitet det skapar. Vilken frihet! När jag slog upp ögonen igår såg jag framför mig en netflixdag i sängen med Anne från Grönkulla (Anne with an E). Netflix har gjort en nyversion av den och jag är lite såld och beroende av detta karismatiska och smarta flickebarn. Anne fick dock vänta och vi åkte i stället på en spontan båtutflykt. Indiska oceanen visade sig vara ett ypperligt botemedel på tequilakrabbis. 

Någon hade köpt en båt i Sydafrika och seglat upp den till Tanzania. För att heja på dem åkte vi ut till en ö utanför Dar för att välkomna båten till sitt nya hem. Tydligen sånt här man gör inom båtvärlden. Vi har ingen fancy pancy båt, men blev medbjudna på några vänners. Jag låg på däck och lyssnade på vågor hela vägen. Så medan andra jobbade, lapade jag sol. Även om segling kan vara skoj, tycker jag ändå att den här aktiviteten är den bästa med segling. I vårt hushåll kallas det här för champagnesegling. Parfait pour moi! Ännu bättre är det när båtägaren tar fram dykutrustning. Så väl framme hoppade jag och båtägaren i och dök en timme. Såg världens minsta och coolaste räkor. Spontanitet när den är som bäst.

18740305 10154853365837991 8666861115965273318 n

Victor lapade också sol och njöt av utsikten, eller sen kanske det kallas dagdrömma om en egen båt...

Spontanitet har alltid varit viktigt för mig. Jag njuter så av att inte ha ett väldigt inrutat liv.  Det ger mig en oerhörd frihetskänsla. Då kan man t.ex. åka på en spontanresa till Mariehamn en tråkig lördagkväll i Åbo, vilket vi gjorde en gång under studietiden med några kompisar. Kanske en av de aboslut roligaste resorna någonsin. Tyvärr går det inte att dela med sig av fler detaljer än så.

Däremot upplever jag att det var svårt att leva spontant i Finland. Allt är så satt i system att det blev en utmaning utav dess like att försöka vara spontan. Det förväntas också att man ska meddela i god tid om man deltar i olika saker osv. Jag är nog ganska ofinsk när det kommer till det här med att långtidsplanera. Sen igen håller jag ändå som bäst på att planera vår sommar i Finland. 

Sen jag kom till Tanzania har jag inte haft ett veckoslut uppbokat, förutom kring jul. Samtidigt har vi gjort massor. Vi har rest, gått på middagar, seglat, dykit, hängt hemma, gått på teater, spelat hockey och så vidare. Jag känner mig så fri och lugn av att leva så. Det här kunde säkert läggas till på listan över orsaker varför jag vill bo här. Sen igen ger jobbet som frilansare en oerhörd frihet att vara flexibel och spontan, samtidigt är det förstås ekonomiskt ofta ganska osäkert. Plus och minus med allt, men möjligheten att kunna vara spontan är värd ganska mycket för mig.

 

 

fredag 26 maj 2017 - 18:12

Live från Dar

Alltså hur kan det redan vara fredag. Den här veckan sprang iväg och här kommer en rapport. Den här veckan hag jag varit enormt frustrerad. Jag har studerat swahili fyra timmar varje dag. Jag har nått det där stadiet i en spårkinlärning när man måste anstränga sig rätt mycket för att lära sig något. Orka! De första veckorna var allt så lätt så lätt. Nu när jag borde kunna tala om mer komplicerade saker sitter jag mest och drar i mitt stackars hår och suckar av utmattning. 

Den här veckan har varit språkets stora vecka för mig. I onsdags hade jag finska-svenska tandem med en kompis.  Det är så himla givande. Vi sitter i timtals och talar om allt och ingenting för att upprätthålla och förbättra vår finska/svenska. Rekommenderar varmt det här till alla som vill förbättra sin finska. I tisdag hängde jag med en kompis från frankrike och talade franska. Känner mig nästan lite språkutmattad. Ett hurja jobb att upprätthålla språk. 

Så för att jag varit så enormt språkflitig hela veckan belönade jag mig själv med att åka och dyka den här eftermiddagen. Världens bästa nya fredagstradition. Vilken magisk känsla att vara ett med havets botten och allt den har att erbjuda. Idag dök vi vid ett vrak. Spännande saker där nere. 

Förresten, om en vecka och en dag är det meningen att jag ska sitta på ett flyg till Finland. Jag hinner inte med. Saknar Finland, vännerna, familjen och ser så mycket framemot det, men samtidigt är jag inte helt redo att åka från Dar för två månader. 

fredag 26 maj 2017 - 10:00

”Jag sjunger inte om politik, jag sjunger om sanningen”

Vad ni än gör, släpp allt och googla Miriam ”Mama Africa” Makeba. Lyssna på hennes musik och fiffiga ord. Denna fantastiska kvinna som står för citat i rubriken. En av mina stora förebilder och idoler. I onsdags fick jag igen "umgås" med henne i 1,5h.

[embed width=480 height=270 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/vhgb60Qsjrs/hqdefault.jpg?r=36067]http://www.youtube.com/watch?v=vhgb60Qsjrs[/embed]

Hennes intro här är på franska, men det är så klockrent. Hon talar om hur arg hon är över att kolonanisterna kallade "klicket" man hör i sången för oljud. Det är inget oljud, det är så man uttalar en viss bokstav i hennes lokala språk. Säger något om bristen på kulturell förståelse.  

Ibland känns det verkligen som att mitt liv upprepar sig. 2012 såg jag filmen Mama Africa av Mika Kaurismäki på Alliance Francais i Dar es Salaam. I onsdags, nästan på dagen 5 år senare, såg jag samma film på andra sidan gatan på Goethe Institute. Ah lifvet, så lite man vet om det som komma ska, men hur ofta man hittar sig själv på märkliga ställen för att igen återvända till dem.

Varje gång jag ser filmen fascineras jag lika mycket av sångerskan och människorättsaktivisten Mariam, även kallad Mama Africa. Å ack så lite jag visste om henne innan, sen igen vad lärde jag mig om afrikanska människorättskämpar under min uppväxt? Googlade multum efter att jag såg filmen 2012. Sen dess lyssnar jag på hennes låtar pata pata, the qlick song och malaika men jämna mellanrum.

Makeba var en av de första stora pan-afrikanska musikerna och aktivisterna. Efter att ha deltagit i en dokumentär mot den sydafrikanska regeringen och apartheid på 50-talet blev hon tvungen att leva i exil först i USA, sedan Guinea och Bryssel. Vill ni veta mer, se filmen. Tänk att hon kunde återvända till Sydafrika först efter att Nelson Mandela frigavs 1990.

Så mycket rasism och skit det funnits i världen och finns ännu. Det känns ibland som att mycket skit som vi en gång kommit ifrån nu upprepas i och med allt hatprat och all nationalistisk politik runtom i världen. Sen igen undrar jag om det nu någonsin däremellan var så mycket bättre eller om rasismen bara var bättre gömd? Mariam beskrev likheten och skillnaden mellan USA och Syfafrika så här: ”USA och Sydafrika är rätt lika, men i Sydafrika vet man i alla fall vad man får”. Tycker det beskriver gömd rasisms ganska bra.

Det finns så mycket gömd rasism som jag som vit person aldrig behövt uppleva. Ja, även i vårt älskade norden. Jag undrar hur mycket den verkligen ökat? Jag undrar om den inte alltid funnits där, men enbart varit synlig för de som varit offer för den. Skillnaden är kanske att den idag är mer synlig även för oss som inte behöver på ett personligt plan konfrontreras med den.

[embed width=480 height=270 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/hNbgJbl1x-4/hqdefault.jpg?r=31439]http://www.youtube.com/watch?v=hNbgJbl1x-4[/embed]

måndag 22 maj 2017 - 13:24

Sommarens soliga dagar

Det finns så mycket som hör sommaren till. Jag är kanske världens lyckligaste skit som får fira sommar i Finland. Så jag stal Catariinas idé om en sommarlista.

I sommar vill jag:

vara i Henriksdal
bada bastu och simma i kallt vatten…brr.
äta sill och RÅGBRÖD

IMG 5582

gå på promenad varje dag (Jag saknar så mycket att promenera. Efter mörkret vill jag inte gå ut ensam här och det blir ju så tidigt mörkt.)
vara vaken till alltför sent
spela kort på villan
cykla till Skaftung och Langgrånnsvichen

IMG 5536resa till Nederländerna, Belgien och Frankrike för att träffa vänner och gå på bröllop
segla, om någon bjuder med mig på en seglats
dricka vin framtill små timmarna med vänner, gärna på en klippa eller på villan.
äta bär
klippa gräs
sova i mitt sommarrum under ett duntäcke (saknar det med här där ett tunt lakan nästan är för varmt att sova med…)
ligga i sängen och lyssna på regn
plocka blommor i mammas trädgård till hennes grav

IMG 5420

äta glass
gå runt med smutsigt hår och trasiga kläder från 90-talet
bli bjuden på goda sommarluncher och bjuda andra på det samma
äta blåbärspaj (note to myself: boka inte flygen hem till Tanzania för tidigt…)
njuta av sommar Helsingfors

IMG 5282samt klippa mitt hår

IMG 5246

 

Det mesta på den här listan gör jag varje sommar, men ack så jag älskar det. Finsk sommar in my heart!

söndag 21 maj 2017 - 21:00

Varför bor jag här?

Tre orsaker 

Diskussioner! Det finns så många samhällsfrågor/problem att diskutera och fundera på. Det innebär att man hela tiden för intressanta diskussioner om samhällsutveckling. För en samhällsvetare är det drömmen. Många pusselbitar finns inte, andra är halvfärdiga och många har annan form än i Finland. Ibland är det frustrerande att försöka lägga pusslet, andra dagar mest lärorikt. Idag låg vi på soffan och funderade på om man kan förändra ett korruptsystem eller om hela systemet först måste krasha, vilket betyder ökad osäkerhet. Korruption är som cancer. När den väl är där, oj så svårt att bota den och bli friskförklarad. 

Människor! Man träffar så många spännande människor med intressanta livshistorier från alla delar av världen. Lika spännande som jag tycker det är att höra om vänners uppväxt runtom i Afrika och andra delar av världen som ex-pat barn, tycker de det är att höra om min uppväxt i en liten by på landsbygden i Finland. Alla är lika förvirrade över hur jag hamnat här. Det är jag själv också ibland. 

Solen! Jag mår så bra av att inte behöva vara frustrerad över vädret. Här är bra väder i princip varje dag. Jag kan glida runt i flipflops från tidig morgon till sen kväll. Jag behöver inte släpa runt på en massa kläder i väskan ifall det blir kallt. (Jag brukar vara så frustrerad i Finland när man ska ut en sommarkväll å har handväskan full av kläder...). Jag kan gå till stranden när jag vill. Ibland tänker jag att jag lever i den finska semesterdrömmen: sol och turkost havsvatten.

lördag 20 maj 2017 - 11:45

Svensexa, möhippa - varför spelar kön så stor roll?

Igår på eftermiddagen hängde jag på havets botten. Jag tycker det borde vara lag på att fredag eftermiddag ska tillbringas just precis där med en dykutrustning på ryggen. Jag vet inte hur jag någonsin igen ska kunna bo längre från indiska oceanen än 5 minuters gångavstånd. Det öppnar upp så många möjligheter för en som älskar hav. 

IMG 9072

Nåja, där på havets botten kunde jag inte sluta tänka på svensexor och möhippor. Igår var det en av mina bästa vänners  svensexa, men jag var förstås inte bjuden. Alltså det finns inget som irriterar mig mer än den traditionella synen på dessa evenemang. Jag, som har många manliga vänner, får aldrig fira den här "högtiden" med mina vänner. Mitt kön är fel så jag blir automatiskt inte bjuden. Sånt trams. Varför är könet extra viktigt när det kommer till att fira med ens vänner att man ska gifta sig? Jag kan inte förstå det. 

Efter att jag haft min årliga föreläsning om det här för några vänner, också av samma kön som mig och därmed inte heller bjudna, åkte vi på matäventyr. I Dar es Salaam finns de flesta icke-lokala restauranger på en halvö där typ alla utlänningar bor. Jag kan bli enormt trött på den här halvön. Dar es Salaam har så mycket mer att erbjuda än det. Så vi beslöt oss för att äta middag på en restaurang i Kinondoni. En stadsdel inte lång från halvön, men som har en helt annan karaktär. Där på en liten avlägsen "dirt road" finns en alldeles ljuvlig restaurang som en man öppnat i sitt garage. På väggen hänger konst av alla de slag. Där serveras, enligt köttätare, en av stadens bästa biffar. I wouldnt know. Jag var mest stolt över att jag lyckades navigera mig fram i trafiken och hitta rätt väg. 

Kvällen slutade med tequila...I say no more. Lyckades till och med komma hem senare än han som varit på svensexan. För en soffpotatis som typ aldrig går ut på bar längre var det här en stor upplevelse. Nästan som när man fick gå första gången på bar när man fyllt 18. Nästan. Jag är däremot rätt nöjd att min seglingspartner just meddelade att han har malaria och inte kan segla idag. Soffan passar mig bäst just nu. 

Over and out!

 

torsdag 18 maj 2017 - 21:00

Ännu ett...språk

Jag går en intensivkurs i swahili, nationalspråket i Tanzania. Jag kan inte göra ett bra jobb om jag inte kan swahli. Det går inte att förstå kulturen utan att kunna språket. I Elfenbenskusten, där franskan är så utbredd, kunde jag tala med alla. Jag saknar det här, där många bara kan en knaglig engelska. Så jag är tillbaka på skolbänken denna månad.

Jag var måttligt överraskad idag när jag satt i flera timmar och talade med min swahililärare om allt mellan himmel och jord. Vi talade om kvinnorsrättigheter, landrättigheter och andra utmaningar i Tanzania. Jag satt mest och tänkte; allså fatta att jag kan så många ord på swahili att jag kan tala om sånt här. Nåja, nu ska här tilläggas att mina bidrag till diskussionen var ytterst hackiga och fulla av ööhhhh, hm, wait, I know that word, hm, how do you say...Men ändå! Det finns hopp. 

IMG 8101

Det här är från januari när jag gick nybörjarkursen. Då var jag ännu en glad student och mycket omedveten om swahilins alla subjektklasser och den huvudvärk de skulle ge mig...

För att vara ärlig har jag ibland varit lite avundsjuk på vänner som växt upp i två- eller mångspråkiga miljöer. De har fått ett eller två språk gratis, medan jag kämpat så mycket. Däremot har jag märkt att min bakgrund även har fördelar.

1. Jag är inte rädd för att göra misstag så jag börjar tala ett språk relativt tidigt i min språkinlärning och lär mig massor genom det. Man har ju talat broken Finnish hela sitt liv, så då kan man väl tala lite broken French och Swahil också.

2. Jag har haft en press på mig att lära mig språk och för mig har verkligen mantrat "ju fler språk man lär sig desto lättare är det att lära sig ett till" stämt bra. 

En gång i tiden hade jag och en kompis en master plan för att ge våra eventuella framtida barn så många språk som möjligt gratis. I det här läget var vi ganska trötta på att studera franska. Hon kände att hennes grekiska inte var till så stor nytta, och ja, svenska är ju inte direkt heller ett stort språk. Vår plan var att vi skulle gifta oss med en tysk eller fransman, bosätta oss i ett land med ett annat stort språk, typ spanska, men var man ändå får en bra engelska i skolan (finns det ett sådant spansktalande land?). Helst skulle mannen ha även ett annat språk, typ vara från Algeriet och tala både franska och arabiska. (Tänk om man kunde arabiska!).

Det gick ju inte så bra med den planen. Det blir ju sällan som man tänkt sig. Lika glad är jag ändå där på skolbänken fyra timmar per dag varje dag. 

 

 

 

torsdag 18 maj 2017 - 14:14

Vad vet vi om Afrika?

Jag lyssnade på Peppe och Karins pod Mellan raderna där de talar om hur lite de vet om Afrika efter att de läst Petina Gappahs bok Memory som utspelar sig i Zimbabwe. Det finns så mycket att säga om det här ämnet. Bilden av Afrika är ofta traditionell, men det är också svårt att förstå den här kontinenten. 

Jag upplever ofta när jag är hemma i Finland att jag blir en representant för landet Afrika. Frågorna är många och jag förväntas veta allt om Zimbabwe, Senegal och Madagascar. Det är ungefär som att en finländare skulle veta allt om Portugal, Malta och Slovenien. Jag blir rätt provocerad av det.

Förstå mig rätt. Jag har ingenting emot att tala och föreläsa om Tanzania och Elfenbenskusten. Jag är glad för alla frågor och för att folk intresserar sig för ens något som händer här nere. Jag inser att saker som är självklara för mig, som att man kan handla i matbutik eller gå på fancy nattklubb, inte är det för alla. Så jag förklarar gärna. Jag vill att fler ska förstå min vardag. 

För mig är det okej, men jag kan tänka mig att lokala personer blir mer störda på en del frågor som för dem är självklara. Vår okunnighet är en ständig påminnelse om hur nedprioriterad kontinenten är i allt, förutom kanske i utnyttjandet av naturresurser. Sen igen, om man inte frågar, hur ska man veta?

Det finns inte en bild av Afrika. Det är 54 olika länder och oändligt många fler vardagar än så. Här är urfattigt på många håll, så jag förstår varför ett gråtande barn fortsättningsvis får representera Afrika. Även om ni aldrig här kommer få se sådana bilder. Det är en liten minoritet som lever ett ”Africa rising” liv och går på nattklubb (as in hur vi definierar nattklubb). Ett liv som vi lättare kan förstå och relatera till, men som vi kanske sällan förknippar med Afrika. Det betyder inte att andra inte går på nattklubb, men vi kanske inte förstår att det är en klubb. I våra ögon förknippas det med fattigfom eftersom klubben ser ut som en förfallen kåk. Nu tänker jag på en nattklubb i en liten stad på gränsen till Liberia i Elfenbenskusten där jag firade dan före doppare dan en jul. 

Nu har jag inte läst boken Peppe och Karin talade om i deras podd så kan inte uttala mig om den, men vad jag ofta saknar är böcker som handlar om det vanliga livet i ett afrikanskt land. Böcker som skulle berätta om lek, dans och liv. Jag är trött på att så många berättelser om mörkhyade handlar om flyktingar (Little Bee av Chris Cleave) eller tjänare (The Help/Niceville av Kathryn Stockett). Roxande Gay diskuterar det här fenomenet så bra i hennes bok Bad Feminist. 

Förresten, Peppes och Karins kanske viktigaste diskussion i podden var hur vi alltid tycker mer synd om dem som är närmare ens egen kultur än andra. Så mitt i prick! På känslomässig grund rangordnas människor. Huj. Tar det inte lika sjukt för alla att bryta benet oberoende av hudfärg? 

 

Men jag är nyfiken. Vad är er bild av Afrika eller något land här nere? Vad är ni nyfikna på gällande den här kontinenten? 

tisdag 16 maj 2017 - 15:04

Haraka haraka haina baraka

Haraka haraka haina baraka fast, fast, no blessing. (Kuriosa: baraka är en hänvisning till Barac Obama, som då tydligen ses som en välsignelse.) Det här uttrycket lärde jag mig idag på min swahilikurs. Min lärare sa att han snabbt går igenom den här grammatiken, men poängterade sedan att egentligen är det ju ”haraka haraka haina baraka” som gäller.

Det beskriver Tanzania bra. Ibland är allt långsammare än långsammast. Pole pole, som betyder långsamt, var det första jag lärde mig på swahili. Jag hade varit i landet i fem minuter då. Här utmanas verkligen ens egen livsstil anammad i Norden där tidseffektivitet är a och o. Där man konstant ska jobba hårt. Min lärare tittade på mig med stora ögon när jag sa; jag har tre veckor innan jag ska på resa. Kan jag köra en intensivkurs med 4h swahili per dag tills jag åker. Han nickade.

Vill man jobba och bo här så måste man förstå att så här är det och navigera därefter. Men man (läs jag) är så van med kravet på att leverera 24/7. När jag var på ett arbetsuppdrag undrade min tanzaniska kollega om vi verkligen ska göra 20 intervjuer på sju dagar i två olika regioner? Jag nickade. Vi jobbade häcken av oss, reste land och rike runt, samlade in det material vi behövde, åkte hem, skrev rapport.

IMG 7001 1

 

Märkte även på jobbet i Elfenbenskusten att min definition på att jobba hårt skiljde sig från mina kollegors. Jag gjorde enkelt tio gånger mer än dem och tyckte att det var en helt normal arbetstakt. Insåg att man som en sådan person lätt blir utnyttjad (akta er), samt att jag kanske har en aningen tokig definition på normal arbetstakt. Tänker mig dock att den inte skiljer sig så mycket från många andra finländares. Så jag försökte ”lugna” ner mig lite. Att förstå förväntningar, krav och anpassa sig till arbetsmiljön är ibland lite utmanande på multikulturella arbetsplatser där alla har olika bakgrund. 

Nu ska jag återgå till min pole pole position på soffan. Försöker bli kvitt min förkylning. Senare ikväll ska jag på en koreansk dansföreställning. Alltså jag älskar verkligen hur mångkulturellt Dar es Salaam är. För mig är det en lyx att kunna ha så många vänner från så många olika länder i en och samma stad. Så det blir koreansk dans med japanska och tanzaniaska kompisar.