Visa alla inlägg skrivna oktober 2017

lördag 28 oktober 2017 - 08:38

Dripp, dropp varifrån kom regnet?

HEJ OCH HÅ, här var det tyst! 

Vad gör ni denna lördag? Jag sitter hemma och lyssnar på klassisk musik och jobbar. Finns det något bättre sätt att tillbringa lördagen på. Nå förstås! Jag kunde också vara ute och segla, äta lunch på en ö och segla lite till, om jag inte skulle fallit i trappan en sen onsdagskväll när jag trött kom hem från jobbet och i stället för att gå i trappan fokuserade på att berätta något alldeles säkert helt oväsentligt till Victor. Vips låg jag i trappan. Rätt oskönt måste jag säga. 

Det hela låter mer dramatiskt än det var och det hände redan förra veckan. Men mitt sår tyckte inte om mitt spontana infall att åka och dyka förra lördagen. Saltvatten och öppna skrapsår är ingen bra kombination. Det kan säkert en femåring räkna ut, men ibland är min vilja starkare än förnuftet. Idag vann förnuftet, än hur tråkigt det är. 

Nog om det. Här bloggar jag om döden och sen försvinner jag. Det har varit fullt upp med jobb, FN-dagen festligheter, REGN och middagar hos vänner. Varje gång är jag lika fascinerad över folks kokkonst. En dag ska jag också bli sådan. 

Sen kom plötsligt regnet som gör att Dar fullständigt stannar. Jag var totalt oförberedd. Förra året fick vi inget regn på hösten, så jag hade helt glömt bort att det ska regna nu. Det regnade oavbrutet i två dagar så broar rasade och vägar sköljdes bort. I torsdags när jag körde hem från jobbet var det uttryckligen som att köra genom en sjö. Vattnet yrde runt bilen åt alla håll och kanter, till all tur tog bilen inte in vatten. När ens gård är totalt överssvämmad är man är rätt glad över att man bor i en lägenhet på tredje våningen. Fyra personer dog i regnvädret i Dar. Allt för brist på bra infrastruktur, dränering och klimatförändring.  

torsdag 19 oktober 2017 - 20:09

Döden

Det finns en sak som mer än andra faktorer konstant påminner mig om att jag lever i ett av världens fattigaste länder. Det är inte den bristfälliga infrastrukturen, de pinnsmala kvinnorna som sopar gatorna jag kör på varje morgon eller barnen som tigger. Nej det är döden. Den ständigt närvarande döden. I varje familj, kompiskrets och del av samhället är den närvarande.

Jag har tänkt skriva det här inlägget en tid, men jag har inte velat förstöra stämningen. Men när min närmaste kollega berättade att hennes bästa vän dött i diabetes natten till igår blev det för mycket. Vi har redan förlorat en kollega, och en kollegas bebis sen jag började för två månader sedan. Alla unga människor som inte fått den vård de behöver. Tar det aldrig slut?

I norden är döden så avlägsen (tack och lov), här vardagsmat. Jag har flera vänner hemma som aldrig varit på en begravning, medan vi på mitt jobb diskuterar hur vi som kollegor ska bidra till begravningar. En bisarr diskussion att ha i en ungdomsorganisation, men ack så nödvändig. Det bisarra för mig var att diskussionen fördes som vilken annan normal diskussion som helst.

Efter att själv ha förlorat många familjemedlemmar, förstår jag inte hur folk här orkar. Varje gång en nära mig dör, påminns jag om min mammas bortgång och den konstantnärvarande saknaden. Påminnelsen om att hon aldrig kommer tillbaka. Varje begravning blir i mitt huvud en repris av hennes.Så varje gång är jag på två begravningar samtidigt.

Hur står folk ut här där det händer så ofta? eller har man helt enkelt inte något annat val? Har döden normaliserats? Som mannen som berättade att han förlorat alla sina tre första barn på grund av dålig sjukvård. Hans fru var rätt trött på att vara gravid och föda barn som dör. Hur kan man hantera sådant? Jag har ingen aning, men en sak är säker, jag har aldrig någonsin mött starkare människor än alla jag möter här.

torsdag 19 oktober 2017 - 07:40

Gästbloggaren

Jag har totalt glömt bort att jag för första gången i min bloggkarriär har gästbloggat. Närpes gymnasium, som förresten verkar vara en suverän skola som också satstar på annat än det som finns i skolböckerna, kontaktade mig för en tid sedan och frågade om jag inte kan blogga för dem om språk till deras temavecka. Såklart sa jag och bloggade om hur jag gång på gång förvånas över när någon säger att jag talar fem språk. 

IMG 2728

Jag tänker inte på det längre att jag inte lever mitt liv på mitt modersmål. Det är så normalt för mig att varje dag tala ett annat språk än mitt eget. Det är heller ingenting nytt för mig, liksom för många andra i Finland. Som svenskspråkig i Finland använder man ofta ett annat språk än sitt eget. Men för många andra (läs alla som har engelska som modersmål) är det faktum att man håller tal, presentationer, workshops och överlag aldrig talar sitt modersmål en stor sak. Varje gång det kommer till tals, tittar folk på en med beundransvärd blick. Och man inser att spårkkunskap är guld värd och inte en självklarhet.

Så var lite stolta över er själva! De flesta i Finland talar ju ändå tre språk och det är mer än många andra. 

måndag 16 oktober 2017 - 18:32

Vad jag önskar att jag gjorde oftare

Eftersom jag har en så oerhört kort to-do lista för tillfället (ironi, den är lite för lång för att jag ska hinna med), så ägnade jag mitt efter-jobbet-soffhäng med att tänka på saker jag borde göra oftare. Hima typiskt att det är sånt som tar upp ens hjärnaktivitet när kalendern är full. 

5 saker jag önskar att jag gjorde oftare: 

1. Hoppa i en pool. Med tanke på var jag bor och hur svettigt det blir här så gör jag det alldeles för sällan. Jag kan inte komma ihåg när jag senaste simmade i en pool, än mindre hoppade i en.

2. Använda vårt kök. Jag har ett så pyttelitet intresse för matlagning. Jag är så lat när det kommer till matlagning att jag nästan skäms. Hur gör andra här? Hur orkar ni göra mat varje dag? Jag skulle bra kunna leva på avocado, rågbröd och ägg. (Dock håller rågbrödet i frysen på att ta slut. Ingen som tänker resa till Tanzania snart?)

3. Se fler dokumentärer. Nästan varje kväll tittar Victor på en dokumentär och tänker jag vill också, men orka koncentrera sig på att ta in ännu mer fakta. Slösurfar i stället. Världens mest onödiga aktivitet. Jag vet.

4. Ta foton. En gång i tiden hade jag ett enormt intresse för fotografering. Nu glömmer jag mest bort att ta foton. I lördags hade vi förlovningsmiddag med ett gäng vänner. Jag tog exakt noll foton. Hinner liksom inte med sånt när man har fullt upp med att umgås irl.

5. Vika kläder. Det kanske jobbigaste med vår lägenhet just nu är att det inte finns någon skåpdörr till mitt klädskåp. Var eviga kväll och morgon ser jag kaoset. Igen, hur håller folk ordning och reda bland sina kläder? Jag är urusel på det också.

Nå, kunde inte komma på fler än fem. Så har tydligen ganska få "måsten", "borde göra" i mitt liv för tillfället.

Nu ska jag ägna resten av kvällen till sådant jag är bra på. Spela candy crash och sen läsa Själarnas ö av Johanna Holmström. Har levt med en Kindle i flera år och totalt fastnat i att enbart läsa engelska böcker eftersom det är så lätt att klicka hem dem där via. Men nu ska jag läsa finlandssvenskt resten av året.

IMG 0033Dagens solnedgång. Tänk att jag varje dag får uppleva en solnedgång. Har totalt glömt bort vilken lyx det är. (Nej, det här är inte mitt fängelse, men mitt hem. Säkerhetsåtgärderna är lite andra än vi hade hemma i Henriksdal när jag var barn. Där stod dörren på vid gavel mest hela tiden.) 

 

 

måndag 9 oktober 2017 - 20:43

Men jag är ju redan gift

Om jag hade förstått hur många fördelar det finns med att förlova sig hade jag gjort det för längesedan. Knäckebröd, svenskt godis, vänner som bjuder på skumppa till sena natten, sushi-night med andra vänner, kollegor som tar en ut på after work. Då har vi inte ens haft vår festmiddag för vänner ännu. Firandet tar aldrig slut. (Ja, jag har också hunnit hänga med fästmannen däremellan). Så många fantastiska människor man har i sitt liv. Tänk att det så ofta ska hända något speciellt för att man ska påminnas om det. Kärlek till er alla! 

IMG 0016Men var inte oroliga. Det här kommer inte förvandlas till någon bröllopsblogg för jag har ännu noll koll och därtill är jag de facto redan gift...Enligt tanzaniska sedvänjor är man det om man bott tillsammans längre än sex månader. Inte behövs det något ja. Det är rätt ovanligt att man bor ihop innan man är gift och därför har jag redan presenterars som fru nu som då. För mig som aldrig någonsin tänkt gifta mig (säg aldrig aldrig), kändes det aningen märkligt den första gången någon antog att jag var gift. Men ibland är det helt enkelt lättare att framställa ens förhållande så.  

När jag bodde i Elfenbenskusten och jobbade på en FN-militärbas med mest manliga kollegor bar jag också ring och låtsades vara gift. Jag kunde förstås i jämställdhetens* namn försökt visa att kvinnor inte behöver vara gifta, men ibland får man helt enkelt vara pragmatisk när man lever i en annan kultur. Att vara gift sparade mig mycket huvudvärk och kommentarer av män vars intresse för en främst verkar handla om annat än jobb. Det gav mig tyvärr mer respekt. 

Men jag ser förstås mycket framemot att vara gift (what, ska jag gifta mig???) med någon annan än en imaginär man. Det var nämligen så himla svårt att komma ihåg vad man berättat om sin man åt vem. Jag hade lite svårt att hålla mig till en berättelse. I något skede  spårade det ur och till och med Antti Tuisku var namnet på min man. Ett svårt finskt namn tänkte jag skulle minska på följdfrågorna, men jag hade fel. 

 

*En av mina bästa vänner påminde mig om en diskussion (eller kanske predikan från min sida) vi hade för fem år sedan på en strand inte alls långt från den stranden där frierispektaklet utspelade sig. Tydligen har jag sagt (vem är förvånad?): Im never getting married...such a patriarchal system...hm.

måndag 2 oktober 2017 - 21:03

Berätta mera

Det absolut sämsta med att bo i Tanzania är att det är ungefär 12000km från Kristinestad och min familj. Okej, nu bor inte så många av dem i Kristinestad, men vi säger Finland och Sverige då. Vi skulle så gärna ha dem närmare oss. Min familj är inte bara det bästa sällskapet att hänga med, de gör också coola saker jag missar mest hela tiden. De gör det verkligen svårt för en att vara utlandsfinne. 

Inkommande veckoslut ordnas till exempel berättarfestivalen Seaside Stories i Kristinestad. Å vem är hjärnan, hjärtat och händerna bakom festivalen om inte min kusin Lina förstås. För något år sedan gick jag på en berättarworkshop med henne och insåg a) hur många berättelser man har b) hur sällan man (jag) berättar dem c) och hur jag därmed lätt glömmer bort en massa fint i mitt liv. Det var ett fint wake-up call och så roligt vi hade bara genom att lyssna på varandras berättelser. 

21752141 525190161163231 3271980630672034091 n

Med tanke på att det skulle ta ca 200h med bil att nå Kristinestad så kommer jag tyvärr att missa årets berättarfestival, men rekommenderar den varmt till alla som har kortare väg än mig. Vi behöver dela fler berättelser med varandra. Det bidrar till en ökad förståelse och mjukare kultur. Ångrar nu att jag kollade på programmet, för det låter just precis som något jag skulle gilla. Mänskliga rättigheter, potatis, mångkultur och visor.

I Tanzania berättar folk ganska spontant olika saker till varandra. Det kan vara ett kort skämt eller en längre berättelse. Som i lördags när vi skulle betala parkeringsavgiften till parkeringsvakten säger Victor plötsligt till henne: kan du tacka för mig också imorgon när du går till kyrkan för jag är tyvärr förhindrad. Sen blev diskussionen på swahili för komplicerad för min nivå, så jag satt mest och tänkte, men varifrån kom det där. Men samtidigt är det just vid sånadär tillfällen jag påminns om varför jag gillar Tanzania så mycket (och måste lära mig mer swahili). De spontana berättelserna och skämten piggar upp vilken vardag som helst. Mera sånt!

söndag 1 oktober 2017 - 17:50

Googlar: att gifta sig

 

Inledde dagen med att googla: hur gifter man sig. För att vara ärlig har jag ingen aning. Men efter århundradets mest romantiska frieri så har nu den informationen plötsligt blivit aktuell. Vi ska gifta oss! Helt krejsigt! 

DSC 0253

Victor lyckades överraska mig totalt på min födelsedag tidigare i veckan. Han plockade upp mig från jobbet, sen åkte vi ut med båt till ön där vi var på vår första dejt (också den på min födelsedag). Det här slår verkligen min morotskaksöverraskning på hans födelsedag tänkte jag. Sen tar han fram ett mycket speciellt vin som hör till mina favoriter. Jag har ingen aning om hur han fått tag på det eftersom det är från en liten vingård i Tyskland och vi befinner oss på en ö utanför Tanzania. Wow tänker jag. Allt det här för min födelsedag. Min massage och pedikyr present till honom känns plötsligt aningen futtig. (Note to myself; måste bli bättre på presenter) 

DSC 0246NÅ. Sen drar han fram en ring varpå jag säger är du helt galen. Sen kom jag på att protokollet är att jag ska säga ja eller nej. Sa ja. Vilken tur! Ringen hade han också på något mystiskt sätt fått hit från Finland. Aj huhu hörni så bortskämd jag är. 

DSC 0250Det här är så vi. Vi dricker dyrvin ur platsglas i pussikalja stil. Victor hade också klätt upp sig som ni kan se. Själv var jag på stranden i jobbkläder. Nån gräns på all romantik måste det ju finnas. Egentligen är vi rätt så oromantiska av oss, så det här var verkligen något alldeles alldeles extra. Allt komponerat av Victor och en hel del av våra och mina vänner, som alla snällt hållit tyst. Allt var verkligen så perfekt som det ser ut och jag är världens lyckligaste skit. 

DSC 0244Så när ska vi gifta oss? Vi vet inte. Var ska vi gifta oss? Vi vet inte. Vi vet inte så mycket mer än att just vi två ska vara tillsammans. (Ja, å sen vet Victor allt om frieritraditioner och äktenskapslagstiftning i Finland...Han har nämligen läst på!!! Det är mer än jag.).