Visa alla inlägg skrivna november 2017

måndag 6 november 2017 - 18:45

Trump aint gonna get me - livsbalans och sorg

Jag har försummat, ignorerat eller missat det mesta. #metoo, halloween, allahelgona och idag svenska dagen. Skottlossningar på raden i USA, kontroversiellt val i Kenya förra veckan och nu paradise papers. Jag har varit nergrävd i jobb, och mycket av det förorsakat av ingen annan än mr Trump med sina biståndsdirektiv.

Att den mannen måste komma in i mitt liv. Men var det bara mitt liv skulle jag knappast ha legat sömnlös, men när det gäller så många utsatta personer på en helt annan kontinent än Trumps, då ligger jag vaken och försöker komma på lösningar. I biståndet blir många utsatta människor offer för rika länders inrikes- eller geopolitik, vilket ofta leder till ännu fler #metoo case. 

IMG 0094

Så för att jobba på min egen livsbalans, checkade jag ut från allt på fredag eftermiddag. Trump aint gonna get me. Jag tillbringade ett dygn på en segelbåt för att heja på alla som deltog i en 24h välgörenhetstävling. I 24h i ett sträck var allt annat oväsentligt. Jag drack vin, åt gott och skrattade rätt mycket. Däremellan räddade jag folk från storm och regn och nu som då låg jag på soffan (jaaaa, man kan ha en soffa på en segelbåt!) och läste Minkriket av Karin Erlandsson.  Plötsligt befann jag mig i Nykaabi, även om jag var ute på indiska oceanen. 

IMG 0097

Jag kom hem på lördag kväll och somnade innan klockan slagit åtta. Sen sov jag i 12h och vaknade med en tryckande känsla av saknad. Jag vet inte om det är för att det händer rätt livsomvälvande saker i mitt eget liv, eller för att andra kära tagits ifrån oss nyligen, eller för att en ny släkting anlänt, eller för att jag bor långt från familjen, men den senaste tiden har jag saknat, ifrågasatt och gråtit. Inte kunnat gå vidare, mer tagit några steg bakåt på den evighetslånga vägen till att "gå vidare". 

Jag lyssnade på radiodokumentären Varje dag jag inte är död så lever jag om cancersjuka Christine Saarukka. Jag stortjöt. Historien är sorlig, liksom varje förbannade cancerhistoria. Samtidigt så fina och värdefulla tankar om livet. Varför tas så livsglada och visa personer ifrån oss så tidigt? Kan någon förklara det. 

För mig spelades mitt liv för 12 år sedan upp igen. Jag grät över att det har gått så många år sedan mamma var cancersjuk och till sist förlorade den hårda kampen. Så fullständigt fel och orättvist. Jag inser också hur svårt jag har att acceptera det trots att det gått en del år. Jag saknar mamma, jag saknar allt vi gjorde då, men också allt vi aldrig kunnat eller kommer kunna göra tillsammans. 

Det känns orättvist att jag aldrig fick en vuxenrelation till henne, att hon inte kan vara med på vårt bröllop, att vi inte kan disuktera hur vi ska rädda världen nu när jag förstår den så mycket bättre och att jag aldrig mer kan landa i hennes famn. Tänk att vi aldrig fick vara Facebook vänner, dela bilder på instagram eller ha en whatsappgrupp. Tänk att man kan sakna just sådant. 

IMG 0112Samtidit har jag det så himla bra. Livet är vackert och behandlar mig just nu rätt väl (så länge Trump hålls på ett visst avstånd). Jag kan gråta ut i en varm famn när det behövs, som sen tar mig ut på brunch och allt känns så mycket lättare. Jag kan varje dag se solen gå ner i indiska oceanen och ta ett kvällsdopp om jag så vill. Jag får jobba med just det jag brinner mest för, och som jag vet att min mamma hade varit stolt över. Och kanske också just därför all saknad. För att man inte får dela just den fina vardagen med alla man så gärna vill. 

torsdag 2 november 2017 - 21:22

Random bilder från en vardag i syd

I brist på tid eller kanske det faktum att jag varje kväll hittills den här veckan slocknat kring 20-tiden (jobba, äta, sova, jobba, äta, sova och lite candy crash och date-night) kommer här tre random bilder från mitt liv. 

IMG 0044Förra veckan lyssnade jag på Tanzanias utrikesminister och firade FN-dagen. Han sa många intressanta saker. Den politiska situationen i Tanzania är ytterst intressant och har tagit en helomvändning till det sämre i fråga om pressfrihet, yttrandefrihet  och mänskliga rättigheter, samtidigt som korruption bekämpas mer aktivt. Yttrandefrihet till den graden att jag inte ens vet hur mycket jag vill blogga om det. Känns märkligt att bo i ett sådant land för en som har politisk bakgrund och inte vill eller kan hålla tyst. 

IMG 0086I tisdags hade vi några riksdagsledamöter från Sverige på besök på jobbet. Vi tog dem med till en av våra flickgrupper i Dar es Salaam. Dessa flickor är med i  vårt Girls let's be leader projekt där vi jobbar med flickors rättigheter, specielt inom sexuella rättigheter och reproduktiv hälsa, men också kring entrepreneurskap. Dessa flickor, som alla är drop outs från skolan, tillverkar och säljer shampoo. När man lyssnar på deras historier inser man om och om igen att det är en lång väg kvar till en jämställd värld där flickor och kvinnor är lika värda som pojkar och män.  

IMG 2En annan dag gladde vi oss så mycket över en väg som asfalterats att vi måste sakta i, ta fram telefonen och knäppa en bild. Om den här regeringen gör något gott är det att bygga vägar. Tycker dock synd om alla som var tvugna att riva sina hus och murar för att ge utrymme för infrastrukturutveckling. Där ser man vikten av stadsplanering.