Visa alla inlägg skrivna februari 2018

fredag 23 februari 2018 - 23:31

Grodsången utanför mitt fönster

När grodorna överröstar musiken från den närliggande nattklubben vet man att man bor i tropikerna och att det är varmt. Det har varit extremt varmt den senaste veckan. På termometern kring 35, i luften säkert 40, om inte mer. Det i kombination med 12 möten gör en rätt slut i huvu. Vilken seger att det är fredag. 

Tänker på vilken lyx det ändå är att bo i en 5 miljonersstad och få somna till grodmusik och inte trafikljud. Detta även om Dar es salaam är en stad som växer och växer och växer. Urbaniseringen är enorm, liksom i vilket annat samhälle som är under utveckling. Men staden har också lika många ansikten som dess invånare. Alltifrån enormt fattiga områden till lyx i världsklass. Storfamiljer på 5 personer kan dela på ett rum lika stort som mitt badrum. Å mitt badrum är inte särdeles stort. 

En stad i storlek med Dar i Europa är så annorlunda. Det är sällan man kör på en sandväg i en storstad i Europa. Jag inte ens i en by (förutom i Dalin). Här är det mer regel än undantag. Även gatan som leder till vårt hus är en enda lång sandväg. Skylinen över Dar börjar först nu ta form. Enorm förändring sedan 2012 när jag för första gången bodde här. De byggnader som var mina landmärken då syns knappt längre bland alla höghus.

Fortsättningsvis undrar jag vem som ska bo i alla höghus som ploppar upp. Den övre medelklassen är så pass liten och ekonomin på nedgång. Men hör man till medelsklassen, vilket jag förstås gör, känns Dar som en småstad. För alla känner alla. Minoriteten och våra priviligerade rum är ändå rätt små. Men enbart för att vi gör dem små. Grodsången ljuder för att ojämlikheten, som även hejdar utveckling, låter den sjunga. Till sängs går jag ännu en kväll med luftkonditioneringen på max och tänker på alla som bara kan drömma om den och en bekväm säng.

tisdag 20 februari 2018 - 18:18

Orka med rasism

Det är många som frågat om vi ska flytta till Finland nu när vi ska gifta oss. De flesta med ett tonläge som avslöjar att de antar att så måste det ju vara. En biljett till Finland, Europa. Bort från Tanzania. Hurra. Men så är det inte. Det är också en biljett till rasism. Jag vet inte om jag vill utsätta någon för det.

Victor har bott i Europa länge innan. En erfarenhet som inte direkt inspirerar honom till att flytta tillbaka. Då bodde han där innan all diskussion om ökad rasism blomstrade upp. Innan det fanns på agendan. Innan hatprat normaliserats. Ändå upplevde han det som tungt ibland.

SVES 26

Jag undrar om rasismen inte alltid funnits där i precis lika stor utsträckning som nu, men varit oerhörd dold för alla oss som inte utsatts för den. För alla oss som ingår i vithetsnormen. För alla oss som intalat oss att Norden, Europa, det öppna och toleranta samhället, inte är rasistiskt. Om något har flyktingkrisen senaste åren visat oss att vi nog inte är så toleranta. Tyvärr. Ett wake up call för oss, men ingen nyhet för de som varit föremål för rasismen.

Nu vet jag ju att vi skulle välkomnas med öppna armar av min familj och mina vänner. Att värme och kärlek skulle flöda. Men utanför den bubblan? Alla tysta men ifrågasättande blickar. Alla signaler som säger att du inte hör hemma. Alla fyllon på Karis eller någon annan tågstation som tycker det är helt okej att högt och ljudligt ropa efter en att några n*gr*er vill vi inte ha här, vilket hände den här sommaren. Jag vet inte om jag orkar med sånt. Jag vet inte om jag vill utsätta någon för det. Finland, Norden och Europa, snälla skärp er så om vi en dag vill flytta till Europa känner oss välkomna.

söndag 18 februari 2018 - 18:34

Bor helt klar i semesterdrömmen

Läser att finländare helst reser till den där lilla paradisön med turkost vatten och kritvita stränder. Den stora semesterdrömmen. Just hemkommen från stranden och mitt kvällsdopp, måste jag säga att jag inte gör annat än drömmer om min skidresa i april. Aldrig är man riktigt nöjd, fast alltsom oftast är jag nog mer än tillfrädställd med det här. Välkommen hit bara, till drömmen. Perfekt också för att trampa vatten i 30 min för att bygga benmuskler för skidåkning. Mitt liv, fyllt av privilegier. 

IMG 0499

SVES 17

söndag 18 februari 2018 - 11:35

Min ingentingtid

Ibland får jag hemlängtan och då tittar jag på svtPlay. Hjälper alla gånger. Alla som är uppväxta i Österbotten förstår hur det kan bota hemlängtan. Så igår tittade jag på Skavlan där han intervjuar Matt LeBlanc aka Friends Joey (måste titta på x antal friendsavsnitt efteråt). På frågan vad han gillar allra mest säger han göra ingenting. Att han nog är proffs på att göra ingenting. Sen fördes det en diskussion om att många inte skulle medge det så öppet. Resten av gästerna sade i kör att de borde bli bättre på att göra ingenting. Så tänker de flesta och sen kör man vidare i samma hastighet som innan. Kan jag tänka mig.

Förut tyckte jag det var slöseri med tid att göra ingenting. Så jag gjorde hela tiden någonting. Jag ansåg att det fanns alltid någonting vettigt jag kunde göra istället för ingenting. Istället för att slötitta på TV kunde jag ha sett en dokumentär och lärt mig något. Tänkte jag. Istället för en slö morgon i sängen kunde jag ha läst nyheter. Jag hade inga spel på mobilen eftersom jag inte ville slösa tid på sånt. Ja inte ens Candy Crush. Att göra ingenting gav mig fruktansvärt dåligt samvete. Istället skulle jag vara produktiv på alla dygnets vakna timmar.

IMG 0301Dagens gör ingentingutsik....

Idag däremot tog det en stund att färdigställa det här blogginlägget för jag var upptagen med att göra ingenting här emellan. Nu kan jag nästan tycka om stunderna när allt står helt stilla. Men har ännu inte helt erkänt det för mig själv. Å livet har inte gått under fastän jag inte läst alla artiklar, svarat på alla mejl eller prickat av allt på min to do lista (Victor skakade sådär snällt, men ifrågasättande, på huvudet när han förstod att jag har to do listor. Han tycker det är det mest onödiga och stressframkallande som finns).

Livet känns faktiskt mycket trevligare när man ger sig själv tid för återhämtning. Jag är oerhört glad, och lite stolt över mig själv, att jag lärde mig det i tid. Dessutom, vet jag nu att ALLA, precis ALLA, spelar candy crash. Förstår ni hur mycket jag ligger efter? Flera år! Jag har så mycket ingentingtid att ta igen.

måndag 12 februari 2018 - 20:20

Visa nu att WE STILL SEE YOU!!!!!

Nu ska vi skifta fokus i den här bloggen. Nog om alla mänskliga rättigheter som kränks i det här landet. Vem är jag att predika om sådant när min egen regering med sin invandringspolitik spottar på dem som behöver skydd och stampar på mänskliga rättigheter. 

Nog har ni väl alla läst om Ali? Ali som mördades bara en kort tid efter Finland skickat tillbaka honom till Irak. Migrationsverket ansåg att han inte hade behov av skydd. Shiamilisens hotelser var inget man behövde bry sig i. Nu är han död. 

Med Finlands regerings politik just nu finns det helt säkert fler fall såsom Alis, eftersom majoriteten av irakier som sökt asyl i Finland senaste åren fått avslag. Procentuellt mycket högre andel avslag i Finland än i EU överlag. 

Lina skriver så bra om det här. (Förresten, hurra att hon börjat blogga! Smartare kvinna får man leta efter) Om hur hennes vänner, även mina, sover bredvid en soptunna under en bro i Franrike. Med deras historia, skulle de möta samma öde som Ali om de skickas tillbaka. Så de hade inget annat val än att fly från Finland. Det är 2018 och folk flyr från Finland i jakt på trygghet. Trygghet som vi kunde erbjuda om politisk vilja fanns. 

Om ni känner lika stor frustration som jag över den här situationen tycker jag ni ska delta i välgörenhetsevenemangen We still see you som ordnas i Vasa och Åbo inkommande veckoslut. Visa att vi ännu ser regeringen som bär ansvar för det här, men också ser alla människor som hamnar i kläm i ett system som inte längre bygger på mänskliga rättigheter. 

lördag 10 februari 2018 - 13:38

The Masai

Nu har jag varit masai i en månad. Wow. Det här med att gifta sig når helt nya nivåer i det här landet. För en som aldrig ens tänkt tanken på att gifta sig eller tycker behovet av sånt är särledes stort, blir det ibland lite väl mycket. Här är man inget om man inte är gift. Det är liksom THE thing. Alla gifter sig. Alldeles för många är unga flickor i allt för tidig ålder, eftersom barnäktenskap ännu är lagligt. 

Efter att vi förlovat oss såg jag främst framemot att träffa Victors mormor och besöka hans by i Arusha. Äntligen kunde vi göra det. Innan hade det inte varit möjligt. Innan fanns jag inte riktigt, förutom för Victors föräldrar och syskon. Så vi hade tänkt smyga iväg dit ett veckoslut, men nej nej, ska man bli wameru så ska det ske med pompa och ståt i närvaro av familj och halva byn. Wameru är Victors stam, som kommer från Arusha och hör till masaierna. 

IMG 0419

Så i januari var den officiella introduktionen av Sandra till klanen, aka Victors familj med sjumiljoner kusiner och morbröder. Alla äldre i byn var samlad till en nyårsfest som Victors mamma alltid ordnar. Traditionellt är det de som ska acceptera och godkänna mig. Nå så är det inte längre, men officiellt skulle jag ändå introduceras till dem. Tur att jag jobbat i rurala områden och vet hur sånt här går till. 

IMG 0415

Först ska det vara mat. Eller nej. Först väntar man i någon timme medan folk sakta men säkert anländer. Sen mat. Sen hej här är Sandra som ska gifta sig med min son. Sen de traditonella tygen man ska lindas in i. Sen alla hurrarop. Ja å sen är man då en av dem. I det här skede är man redan lätt obekväm i hela situationen och drar sig gladeligen undan. 

Mest imponerande med hela vistelsen var ändå alla de äldre. Livslängden i Tanzania ligger kring 60. Men de som blir gamla blir gamla. Victors mormor är 100+. Man vet inte med säkerhet. Inte registrerades sånt då. Där bor hon ensam i ett hus och verkar inte ha större problem än att synen är lite dålig. Alltså så resilienta människor här. 

 

IMG 0440Som alltid när man åker ut på landet påminns man lite extra om alla enorma konstraster det här landet bjuder på. En sak jag tänkt ofta på är hur det även inom en familj kan finnas så många olika vardagar. Flera av Victors kusiner lever ett primitivt liv i byn som jordbrukare eller småentreprenörer av nått slag. Ett liv som är rätt annorlunda än vårt. Ett liv där resurser mäts i antal kor och getter. 

IMG 0406

Men bybo som jag själv är i grund och botten, så känns det nu fantastiskt att ha sin by även här. Å inte vilken som helst. En by full med bananträd vid botten av Mt Meru, det femte högsta berget i Afrika. Högre än typ alla bergstoppar i alperna. Ett stenkast från vattenfall och enastående natur. 

 

fredag 9 februari 2018 - 17:00

Unga ledare in action

Den här veckan på jobbet startade vi ett nytt program kring sexuel hälsa där vi testar en helt ny empowerment modell. Att träffa alla unga ledare som ska implementera det fick mig att tänka på alla olika ledarskapskursen jag själv gått back in the days och vilken inverkan de haft på en. Lite avis på dessa som börjar sin resa nu.

80213629 95ed 4a7c 93f6 8efb1c035c99

Inspirerande att jobba med så energiska människor som ger sig ut i fält för att jobba med andra unga. Allt för att försöka minska HIV/AIDS fall, tidiga graviditeter och könsrelaterat våld. Att hänga med dem en dag, gjorde hela veckans strategiarbete så mycket mer betydelsefullt och roligare. 

d97feb61 0a0d 4ff2 bc58 bdf89653764e

Men nu fredag! Skål! 

 

 

torsdag 8 februari 2018 - 19:55

Som att mitt liv alltid sett ut så här

X3M ville veta hur jag har det i Tanzania och vad jag gör här. Det kan ni läsa om mera via länken, men det fick mig att tänka på hur normalt jag tycker att mitt liv är, fastän det egentligen är rätt olika de flestas i min familj och bland mina vänner. Tänk hur snabbt något blir normalt för en.

Det tänkte jag på idag när jag åt färsk kokosnöt till mellanmål, eller när jag körde bil med ena handen konstant på tutan på väg från jobbet. Hur jag tyckte kallt vatten i duschen var no problem i vår förra lägenhet (halleluja nu har vi varmt vatten men levde 2 år med bara kallt.). Hur normalt det känns att engelska är mitt huvudspråk. (Ni kan fråga Ann-Catrin från X3M hur svårt jag hade att hitta rätt terminologi på svenska för att beskriva mitt jobb. Vad är livelihood på svenska???). Jag kan inte komma ihåg när jag senast använt långärmat och AC luft har blivit äckligt normalt. Alla gropiga sandvägar hör till vardagen, som den vi bor på till exempel.

Men det jag inte har vant mig vid är alla system och att fixa allt själv. Att fixa sin pensionsfond, ID kort och skattedeklaration i två länder. Allt pappersarbete och att enbart kunna lita på sig själv. Jag är urusel på system. Jag saknar det finska systemet där det mesta serveras åt en och man kan lita på det. Där min stämpel och underskrift är min nätbank, och jag inte behöver köa till olika diskar för att få rätt stämpel. Där passet levereras till R-kiosken man man så vill. Idag tog det 3h av min arbetsdag att försöka fixa ett ID kort, vilket jag misslyckades med. Otaliga timmar på olika lokala myndigheters kontor. Snark.

IMG 0554Kuriosa. Är det inte lite "kul" att på min gatas lokala myndighetskontor (dit jag måste gå för att få en underskrift på min ansökan om ID kort) hänger valaffischen för det regerande partiets kandidat från valet 2015. Han är visserligen president nu. I en mångpartistat med ett majoritetsparti som alltid varit vid makten finns det ingen skillnad på staten och partiet.